Etikett: skiljelinjer

Valåret 2014 – valforskningens utmaningar

Igår den 30 september hade jag förmånen att på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborg universitet, som en av fyra deltagare, få presentera några tankar kring valforskningens utmaningar för framtiden, särskilt med tanke på det viktiga valår som ligger framför nästa år. Seminariet var en hyllning till valforskningens nestor Sören Holmberg som fyller jämnt inom en snar framtid och var ett samarrangemang mellan det svenska nationella valforskningsprogrammet och forskningsgruppen för multidisciplinär forskning om opinion och demokrati (MOD) vid samhällsvetenskapliga fakulteten – båda vid Göteborgs universitet.

Sören fick också en bok – Stepping Stones – författad av 21 kolleger och alla bidrog vi med egen originalforskning inom området väljare, val och opinionsbildning.

Nedan följer det skriftliga underlaget till mitt bidrag till seminariet. (Observera att texten är skriven för den talade situationen.)

Väljarna har ändrat sig angavs ofta som förklaring till den borgerliga valsegern år 2010. Jo, det var ju sant, jämfört med läget under mandatperioden hade väljarna onekligen ändrat sig.

Väljarna har tröttnat på regeringen  var en vanlig förklaring till Höyres framgång och den rödgröna regeringens fall i Norge för några veckor sedan. Jo, det kunde onekligen ligga något i det, någon annan förklaring tycktes ju inte finnas.

Men, ärligt talat, borde inte vi som studerar och analyserar val, väljare, politik och partier kunna ge ett lite mer teoretiskt intressant bidrag till de förklaringar som florerar kring hur det politiska landskapet skiftar? Jo förstås, men jag tror att en viss vilsenhet har uppkommit eftersom medborgare, partier, politiker och medier faktiskt inte längre passar så bra in i den modell som trots allt utgör någon sorts master plan för västeuropeisk statsvetenskap och valforskning.

Vi ser, som de flesta här redan vet, en upplösning av många gamla politiskt organiserade kollektiv, partilojaliteten har minskat bland både medlemmar och väljare, klassidentifikationen har försvagats och det partipolitiska konfliktfältet krymper och lämnar öppet för helt andra grupperingar, nya frågor, andra mönster och andra aktörer som mobiliserar medborgarna i demokratin.

Jag menar att i vårt individualiserade samhälle, och då naturlitvis inte bara Sverige även om vårt land kanske är världens mest individualiserade, är det två perspektiv som bör få större betydelse och utrymme i studiet av komparativ politik i våra nya politiska system:

a) Det är att på allvar bli varse partierna som politiska aktörer i egen sak

b) Att upptäcka de nya skiljelinjer som gestaltas utanför de politiska institutionernas sfär

Partierna som aktörer i egen sak

De politiska partierna i demokratin idag i västvärlden har en annan roll än de hade under demokratiseringsfasen, rent teoretiskt har vi inte reviderat partiernas plats i den representativa och parlamentariska demokratin, men faktum är att de idag fyller andra funktioner och delvis har abdikerat från gamla funktioner.

Partierna är idag mer av politiska entreprenörer som agerar på en politisk marknad som dock inte alls bara består av väljare utan också av andra partier, lobbyister, organisationer, medier och alternativa sociala rörelser. Partierna har alltid varit aktörer med förmåga att forma och omforma både sig själva och sin omgivning. Men tidigare hade denna aktivitet i huvudsak funktionen att samla, uttrycka och kanalisera medborgarintressen av olika slag, och det var på dessa plattformar som kampen mellan partierna utkämpades. Idag dansar partierna med varandra inför en skara väljare som ömsom beundrar dansörernas förmåga och ömsom väntar på att bli uppbjudna.

Partierna övar positionsförflyttningar i relation till varandra på dansgolvet snarare än bekymrar sig om vilka som är där och tittar eller önskar bli uppbjudna. Och dansgolvet mäts upp av de mest imposanta dansörerna, till förfång för dem som kanske inte behärskar lika många sorters avancerade dansövningar.

Samtidigt som utövandet av politiken kommer mer och mer i centrum blir de ideologiska anpassningarna allt tydligare. I dansens virvlar kan man ju inte vara alltför nogräknad utan måste kanske dansa med den partner som för tillfället råkar vara i närheten, alternativt kan samma danser.

I takt med att de politiska partierna har fått ett allt mindre faktiskt inflytande över både regeringsmakt och nationell suveränitet har också förmågan att verkligen kanalisera medborgarnas innersta och långsiktigt vilja blivit mindre relevant. De politiska partierna bestämmer helt enkelt inte så mycket längre, och absolut inte i ensamt majestät. Då blir ju inte heller den uppgift som innebär att bära fram medborgarnas intressen lika viktig. Dessa intressen bärs fram på andra sätt och dessutom kan man idag ifrågasätta om det är politikens sfär som är den allra viktigaste för dessa intressen. Företag, andra länder, internationella och transnationella organisationer och kunskapsbaserade aktionsinriktade sammanslutningar som Greenpeace eller Röda Korset är kanske mer avgörande för hur de politiska besluten faktiskt kommer att påverka medborgarna än partierna.

Kampen om resursfördelning som var politikens centrala nav har förändrats till en kamp om problemformuleringsprivilegiet, om framing och en kamp mellan diskurser. I denna kamp är partierna blott en av många aktörer, men en priviligierad aktör med resurser, access till medier och kompetenta medarbetare.

De politiska partierna har också fått konkurrens av blockbildningar och andra allianser. Hur mycket av ett flerpartisystem har vi i Sverige egentligen? Och hur mycket av ett tvåblockssystem är det i Storbritannien egentligen? Partisystemens förändring är detsamma som förändring av dansgolv och orkester för partierna. Vi ser också att alltfler europeiska melodier letar sig in kapellet och förvirrar de dansande. Somliga klarar det bättre och andra sämre, och framför allt, en del partier har mycket att hämta på den europeiska nivån både i termer av tankegods och av resurser. Andra har desto mindre.

 Nya skiljelinjer utanför de politiska institutionernas sfär

Genom att politikens nav har förändrats, en förskjutning från resursfördelning till problemformulering, och medielandskapet har förändrats, uppkommer också nya politiska skiljelinjer. Jag tillhör inte dem som nöjer mig med att konstatera att Lipset/Rokkans fyra skiljelinjer en gång var frusna och nu tinat upp – och därutöver finns numera bara åsiktsdimensioner. Istället menar jag att vi som statsvetare måste bli varse de nya skiljelinjer – i ordets genuina bemärkelse med värdeskillnader, social bas och mobilisering – som växer fram delvis utanför de politiska institutionernas och intresseformerandets sfär. De nya skiljelinjerna har svårt att integreras inom nationalstatens traditionella struktur och de är inte heller tydligt anpassade till ett europeiskt koncept.

Mitt förslag är att vi ser två nya skiljelinjer med bäring på politisk mobilisering och konflikt framöver och det är dels en motsättning mellan å ena sidan transnationella nätverk och å den andra nationalstatliga intressen och dels en motsättning mellan å enda sidan en kunskapsbaserad politik och å andra sidan marknadslojala krafter.

Skiljelinjen mellan transnationella intressen och nationalstatliga intressen manifesteras inom de områden som berör migration, miljö, global hälsa, digitala förflyttningar, urbanisering och språkfrågor. Skiljelinjen utmanar den nationalstatliga ramen för politisk konfliktlösning vilket gör den svårmobiliserad i allmänna val. Men å andra sidan förhåller den sig extremt relevant till de faktiska politiska problem som står på Europas agenda idag.

Bland aktörerna hittar vi s k ”epistemic communities”, lobbyorganisationer, sociala rörelser eller NGO:s. Sakfrågorna kan t ex röra internationella miljöproblem, där enskilda nationalstater kan ha intresse av att främja lösningar som är gynnsamma för den egna staten i motsättning till transnationella aktörer. Men också migrationsfrågor där flyktingmottagande och integration är centrala. Motsättningar kan röra hur mänskliga rättigheter skall omsättas i praktiken, särskilt avseende familjebildning, hälsovård och religion. Tillgång till sjukvård och skola för papperslösa, flyktingpolitik eller arbetsrätt är frågor som kan mobilisera skiljelinjen transnationella nätverk/nationalstatliga intressen.

Skiljelinjen mellan kunskap och marknad grundar sig i antagandet om att individualiseringen lösgör kunskapen från auktoriteterna. Makten över kunskapens innehåll – d v s makten att bestämma vad som skall betraktas som sant eller falskt – gör det möjligt att genom problemlösning och förmåga till meningsfull tolkning främja de egna värderingarna och tillägna sig mervärde av olika slag. Kampen om kunskapens innehåll kretsar ytterst kring om kunskapen skall värderas i termer av säljbarhet och vinstmaximering eller om den har ett värde i sig och har förmåga att bidra till meningsfulla tolkningar. Kampen om kunskapen berör patent, industrispionage, copyrightproblematik men också friskolor och skolavgifter. Kampen föregår i konkurrensen kring olika licensavtal för TV-sändningar samt i debatten om kommersiell TV och radio i förhållande till Public Service.

Alltså, båda dessa skiljelinjer är centrala för hur den politiska mobiliseringen bland medborgarna gestaltas idag, men de politiska partierna har bara i ytterst liten utsträckning uppmärksammat dessa frågor. Förklaringen är sannolikt att partierna har fullt upp med att positionera sig i relation till varandra, till tillfälliga opinionsförändringar och i relation till den reella makten över samhället, den diskursiva makten. Medborgarna organiserar alltså det politiska landskapet vid sidan av de etablerade institutionerna och kanaliserar sina nya intressen via andra grupperingar än de politiska partierna. Nygamla aktörer som kyrkor, ideella organisationer och elitlobbyister är avgörande för utfallet här.

Men de nya skiljelinjerna – om de nu bör benämnas som jag föreslagit eller ej – återfinns bland medborgarna oavsett vad partierna ser eller inte ser. Och i några fall har nya politiska partier också förmått att mobilisera grupper kring dem, som Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ, Vägvalet och säkert andra som jag inte vet om. Men också vissa av de gamla partierna som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har försökt att göra inbrytningar och ta sig an dessa nya skiljelinjer. Partierna är således fortsatt viktiga aktörer både som begränsare och främjare av nya intressekonstellationer. De sitter på resurser, makt och organisation och de förmår både anpassa sig och omforma omgivningen.

Vi bör alltså hålla ögonen på partierna som aktörer i sin egen rätt och vi bör upptäcka och empiriskt engagera oss i de nya skiljelinjer som öppnas upp i de ultraliberala och indivdualiserade demokratierna. Om vi skall upptäcka, förklara och förstå de nya politiska landskap som växer fram i Europa men också i Afrika, Amerika och Oceanien så behöver vi alltså fokusera på andra saker än att väljarna bytte åsikt eller att de tröttnade på att se samma gamla vanliga politiker som gäster hos Skavlan.

Bor det någon här? Om landsbygden som politisk fråga

”Is there anybody out there” sjunger Pink Floyd på skivan The Wall. Ibland kan jag fundera på just det när jag befinner mig på det som kallas den svenska landsbygden. Postlådor, apotek, affärer och bensinmackar försvinner – samtidigt som den digitala verkligheten skapar nya möjligheter för den som lever långt från köplador och universitet. Om man har tillräcklig bandbredd och mobiltäckning vill säga.

För några år sedan ville Kristdemokraterna ha en landsbygdsminister (och det var inte en sådan som Eskil Erlandsson) för att uppmärksamma levnadsomständigheterna på landet, sedan kom Vänsterpartiet och sade sig vara landsbygdspartiet framför andra, och så Sverigedemokraterna som i våras meddelade att de skulle satsa på landsbygden och så i somras även Moderaterna. Och idag hävdas att Socialdemokraterna också vill göra inbrytningar på landsbygdspolitikens område i akt och mening att ersätta Centern i åtminstone en del avseenden.

Att ett parti som Centern idag är så energiskt utmanat i sin profilfråga av i stort sett alla andra partier visar med iskall tydlighet att Centerpartiet är på väg eller redan har tappat sin trovärdighet i dessa frågor. Nu får partiet kämpa med övriga partier om att vara partiet för dem som har en livsstil som inbegriper lantbruk, skogsbruk, jakt, fiske, trädgård, jordbruksföretagande och eget entreprenörskap. Att leva på landet kräver uppfinningsrikedom och god framförhållning.

Paradoxen är att när landsbygden idag är alla partiers kelgris så är landsbygdsfrågorna  mindre en fråga om näringar och mer om livsstil. När konfliktlinjen land-stad uppstod var det primärt en resursfördelningsfråga mellan det som kallas primärnäring (agrart) och sekundärnäring (urbant) – alltså mellan jordbruk/skogsbruk å ena sidan och handel/köpenskap å den andra. Idag tycks konflikten snarare handla om tillgång på service, levnadsomständigheter och standard. Att leva på landet innebär för väldigt många bilpendlande till det mesta (även moped/mc/cykel) men också att man livnär sig på lite olika verksamheter. I de bygder där åkermarken inte tillåter gårdar på hundratals hektar av vete, korn eller råg är det istället lite skogsbruk, hästuppfödning, lite servicejobb i verkstad eller omsorg, vallodling, köttdjur, får och så lite jakt och bärplockning som skapar rytm i arbetsåret. En politik som ger utrymme för en sådan livsstil måste vara mycket flexibel, inbegripa offentligt stöd för vissa verksamheter och egen lönsamhet för andra samt också ta hänsyn till långa avstånd. Effektiviteten i varje enskild verksamhet är kanske inte maximal men sett över året gäller det att få ut maximalt av blandningen – en helt annan princip än i den urbana arbetsdelningen.

Den digitala eran borde gjort det så mycket enklare att leva på landet och individualiseringen och valfriheten borde skapat ännu större utrymme för den mix som lantlivet idag är. Men, tyvärr, så är knappast fallet. Att dra kablar eller bygga ut nät så att alla delar får maximal bandbredd och täckning är för dyrt eftersom det är så få hushåll som berörs då denna infrastruktur överlåtits i huvudsak till affärsintressen. I en del fall har kommuner och byalag gått in och själva ombesörjt bredband eller motsvarande till glesare bygder. Skolor läggs ned, bensinmackar försvinner och polisen dras in – effektiviteten saknas. Men om landsbygden skall leva så måste politiken gå in och garantera en viss nivå på infrastrukturen – och om den digitala eran skall få den revolutionerande betydelse den har potential för så måste just den infrastrukturen byggas ut med hjälp av politiska beslut.

Många partier vill ha landsbygdens röster men inget parti har som Centerpartiet haft trovärdighet att driva landsbygdens intressen som en politisk fråga. Övriga partier plockar de russin som de önskar ur kakan men ingen vågar ta ett större grepp eftersom det skulle kräva en brytning med den marknads- och kundorientering som är grundprincip i svensk politik idag. Landsbygden är helt enkelt så mycket mer individuell, diversifierad, flexibel, blandad och fragmentiserad än stadens täta struktur med stora grupper som löper i samma spår. Och dilemmat mellan privatbilism och miljöpåverkan ställs på sin spets i bygder där det är ett par mil (eller mer) till affär och service och bussen går två gånger per dag (avpassad för skolan).

Kommer något parti att förmå att göra landsbygdens intressen till politik på allvar? Det krävs lite större reformer och vågade grepp än ett femte jobbskatteavdrag, tre terminer på högskolan eller mindre barngrupper på dagis. Om inget etablerat parti mobiliserar landsbygdens intressen är det inte osannolikt att politiskt missnöje växer och leder  bristande tilltro till partierna i dessa delar av landet. En utveckling som ur demokratisk synvinkel vore mycket olycklig.

Vad händer när resursfördelning försvinner ur den politiska debatten?

De senaste veckornas svenska politiska debatt har i stor utsträckning handlat om sådant som inte rör resursfördelning* eller klassfrågor. Några exempel är könskorrigerades rätt att slippa bli steriliserade, om det personliga pronomenet ”hen”, om känsloargument mot rasismen och idag om singelkvinnors rätt att få barn utan att blanda in någon synlig man, eller sex. Jag säger inte att all annan debatt lyst med sin frånvaro, men dessa frågor har fått mycket stort utrymme i debatten. Om man tittar på gamla och nya regeringsförklaringar kan man – förutom att de förra är kortare än de nya – konstatera att de gamla handlade om materiell resursfördelning medan de nya i större utsträckning handlar om våra individuella värderingar och normer.

I Torbjörn Fälldins regeringsförklaring 1978 nämns ordet ”livskvalitet” i näst sista meningen. Och i början sägs att utrikespolitiken skall trygga den nationella självständigheten. I övrigt är det kärnkraft, ekonomisk kris, internationella frågor. arbetsmarknad och näringspolitik. I Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring från 2009 återfinns förstås också frågor om ekonomisk politik och det internationella läget. Men stora delar, särskilt mot slutet, av texten handlar om värdet av att arbeta, om att få använda sina livschanser, om ambitioner, om ansvaret för kommande generationer och om tolerans.** Självklart kan man inte dra några slutsatser på ett så litet jämförelsematerial, men såväl de senaste veckornas diskussioner som skillnaden i beskrivningen av den politik regeringen vill föra leder till några reflektioner:

1. Den starka höger-vänster-konflikt som strukturerat svensk politik bygger primärt på frågor om resursfördelning. En debatt där krafter som definieras som vänster respektive höger istället börjar diskutera normer, auktoriteter och individuell livsstil kommer att dra fokus från resursfördelningsfrågor. Den något koketta diskussionen om användningen av uttrycket ”white trash” för en grupp medborgare som visserligen har näsan över den materiella vattenlinjen men inte förstår att klä sig, föra sig och tycka som medelklassen blir fullt begriplig när vänster och höger definieras i termer av värderingar och normsystem. Helt plötsligt utgörs inte denna grupp längre av ”underklass” eller ”arbetarklass” eller ”proletariat”, och blir därmed inte heller objekt för politiska resursfördelningsreformer. Istället är det gruppens livsstil som skall reformeras.

2. Ett ökat politiskt fokus på sociala normer och beteenden ökar dominansen av medelklassens ideal. Medelklassen är den klass som ”vill upp” och är rädd att ”falla ned”. Därmed kommer trycket på homogenisering och anpassning att vara starkt. Överklassen gör som den vill, den är ändå överst,  och underklassen struntar oftast i vilket normsystem som är accepterat. Men medelklassen är känslig för trycket på att tycka ”rätt”.

3. Svaret på hur man håller ihop ett allt mer individualiserat samhälle med god materiell standard för det stora flertalet kanske har blivit en politik som försöker stärka gemenskapen med hjälp av arbetslinjen, krav på tolerans, klädstil eller uppnåendet av det välstädade hemmet? I ett sådant samhälle lär det individuella armbågsutrymmet krympa, såvida inte utrymmet används på ett sätt som stämmer med påbjudna normer. Vart tar möjligheten till motstånd vägen? Vem kanaliserar det?

När politiken kommer att handla om livsstil och om krav på rätt åsikt eller uppfattning istället för om resurser, jämlikhet och delaktighet sår vi fröet till auktoritära system. Klass-samhället, i resursfördelningsmening, existerar fortfarande. Svårigheten i ett samhälle är att leva tillsammans och dela med sig till varandra utan att tycka lika.

* Statsvetaren David Eastons klassiska definition av politik är: Den auktoritativa fördelningen av resurser.

** Jag valde två regeringsförklaringar som båda hölls i ett läge av svårigheter för svensk ekonomi.

Om det här ska kallas framåt då ska jag ingenstans. Om Fredrik Reinfeldt och allmänintresset.

Statsministern och moderaternas partiledare har under de senaste dagarna framträtt i olika medier – med anledning av den just avslutade moderatstämman – och lyft fram allmänintresset som sin övergripande politiska princip. Hans inledningstal på stämman var särskilt tydligt i detta avseende. Reinfeldt har i intervjuer och tal under de senaste dagarna gett uttryck för ett perspektiv på politik som i många avseenden skiljer sig ifrån den som modern europeiska demokratier bygger på. Han går tillbaka till den utilitaristiska tanketraditionen, han bortser från mobilisering och konfliktstrukturer som byggt de europeiska nationalstaterna och han betonar förtroende och ledarskap på ett sätt som ger associationer till amerikansk, men också rysk och kinesisk, politik. Hans avståndstagande från allt som kallas politik, hans betoning av lyssnande och pragmatism, är ett apolitiskt förhållningssätt. Men naturligtvis ryms det lika mycket politik i Reinfeldts apolitiska visioner som i de politiska utopier han så ivrigt vill avskärma sig ifrån.

Det är destruktivt för svensk politik att ha en ledare som så uppenbart inte vill acceptera att politik och styrande alltid rymmer konflikter. På samma sätt som en försvagad socialdemokrati sätter den svenska demokratimodellen i gungning kommer den ”förtroendekrati” och sökandet efter makten för maktens egen skull som Reinfeldt ger uttryck för att på lång sikt gröpa ur utvecklingspotentialen i det svenska samhället.

Professor emeritus Leif Lewin skrev på 1980-talet om politik på rationell grund. (Faktum är hans bok från 1984 – som jag önskade och fick i julklapp – var en av vägarna in i statsvetenskapen för min del.) I en artikel i Statsvetenskaplig Tidksrift från 1985 betonar han att arvet från utilitarismen i svensk politik och statsvetenskap varit olyckligt på många sätt. Han skriver i en kritik av statsvetenskapens dittillsvarande status att:

Utilitaristernas sentida arvtagare betraktar partier och organisationer blott som osjälvständiga röstningsmaskiner, vilkas uppgift det är att automatiskt expediera medborgarnas individuella preferenser, hurudana de sedan än må vara beskaffade. Ändå har den moderna forskningen kunnat visa att båda de antaganden, som ligger till grund för den rationalistiska teoribildningen, utgör felaktiga eller orimliga  utgångspunkter. Samhällets bästa är ibland inte alls detsamma som summan av individernas bästa;  tvärtom kan enskilt rationellt handlande leda till kollektivt irrationella beslut. Vad som är bäst för den  enskilde är ibland inte alls det han själv framför som sin ståndpunkt; tvärtom kan individuella preferenser  ibland uppstå av helt irrationella orsaker. (L Lewin Statsvet Tidskr årg 88 nr 3 1985)

Idén om ett s k allmänintresse som uppstår av sig själv genom summan av medborgarnas preferenser är en myt. Jeremy Bentham och John Stuart Mill omhuldade den (den senare dock något mer kritiskt) men empirisk forskning har påvisat en mängd kritikpunkter mot denna föreställning. För att inte tala om den faktiska statsbyggnadsprocessen i Europa efter första världskriget. Tanken på ett allmänintresse bortser från att preferenser hos medborgarna inte tillkommer i ett vakuum utan i en samhällelig verklighet som påverkar och påverkas av dessa medborgare (opinionsbildning), att intensiteten är olika hos olika medborgare i en och samma fråga (majoritetsprincipens problem) och det enkla faktum att individuell rationalitet alls inte är detsamma som det kollektivt rationella (fripassagerare och fångarnas dilemma).

I den europeiska demokratimodellen har vi sedan länge ansett att mobilisering och artikulering av organiserade intressen i konflikt bättre tillgodoser ”det gemensamma bästa”. Vi har sedan länge lämnat den enkla utilitaristiska idén om ”allmänintresset”. Partier och organisationer har varit de krafter som mobiliserat och artikulerat medborgarnas intresse, och i förhandlingar hittat lösningar som tillfredsställt medborgarnas behov. I en sådan konfliktstruktur är goda kunskapsunderlag, rationellt tänkande och konsekvensanalyser avgörande för goda beslut. Och inte minst en förmåga och vilja att ompröva i takt med att nya intressen och konflikter gör sig gällande. Medborgarnas engagemang i samhällsutveckling är en garant för att den utvecklingspotential som varje samhälle rymmer också utnyttjas maximalt. Det är vad vi kallar politik.

Under senare år har vi tyvärr sett hur partierna abdikerar och hur många andra organiserade intressen tappar i kraft eftersom de inte anses representera någon annan än sig själv. Istället betonar t ex Reinfeldt ”starka institutioner” vilket leder tanken till den amerikanska demokratimodellen där valen tänks leda till en situation där de politiska institutionerna håller varandra i schack. Men det är ett system som är dåligt anpassat för europeiska nationalstater med flerpartisystem, organiserade intressen, högt politiskt intresse och engagemang samt stark betoning på opinionsbildning. Men naturligtvis är detta system lika mycket politik som något annat system. Den auktoritativa värdeallokeringen genomförs alltid, frågan är hur (vilket är politik), inte om.

Om Fredrik Reinfeldt menar allvar med det han säger kan vi se framför oss en utveckling där ledarskap är allt, där kollektiv rationalitet får stå tillbaks till förmån för individuella val beroende på resurser och där flerpartisystemet reduceras till två (eller en?) politisk kraft var syfte är att förvalta och stabilisera ett samhälle vars inneboende dynamik och potential – om jag får vara lite provocerande – aldrig kommer längre än till den individuella tillfredsställelsen i småföretagande och elitklasser på gymnasiet.

”Dom säger, det är vägen, den enda vägen fram. Men om det här ska kallas framåt, då ska jag ingenstans” (Mikael Wiehe)

Läs gärna P J Anders Linder i dagens SvD på liknande tema.

Att förklara framgång för national-konservativa partier

Sedan demokratins genombrott har västeuropeisk politik kännetecknats av en ekonomisk och en kulturell konfliktlinje, det är kring dessa partisystem byggts upp och politiska sakfrågor utvecklats. Sedan omkring 1970 har den kulturella konfliktlinjen förändrats från att innehålla traditionella motsättningar mellan centralmakt och periferi samt mellan majoritetsreligion och statsmakt, till att idag handla om en motsättning mellan universella liberala och individualistiska värden å ena sidan och mer traditionella värden och lokala sociala identiteter å den andra. Det är den nya kulturella motsättningen som gett s k högerpopulistiska partier vind i seglen i Europa. Ja, det är den schweiziske statsvetaren Simon Bornschiers förklaring till Västeuropas senaste tillskott av partier i sin bok Cleavage politics and the populist right. The new cultural conflict in Western Europe (Temple University Press, 2011).

Han spårar framgångarna för de s k högerpopulistiska partierna tillbaka till tiden runt 1970 och genombrottet för en mer individualiserad och liberal livsstil. Men han betonar att det är omvandlingen av den kulturella konflikten – från en fråga om religion och regional autonomi till en fråga om universella värden och anti-auktoritär livsstil – som är den avgörande förklaringen.

Religion har individualiserats i Europa (det handlar inte om sekularisering som Bornschier menar) och religion har blivit en individbaserat kulturellt fenomen snarare än ett socialt kollektivt beteende. Och konflikten mellan centralmakt och perifera regioner har, menar jag, istället blivit en konflikt mellan det nationella och det transnationella, något som också är en del av förklaringen till  partier som Piratpartiets framgångar, nu senast i Berlin.

Så småningom, menar Bornschier, kunde de s k högerpopulistiska partierna ”casha in” vinsten av en ökad konfliktpotential kring den kulturella konfliktlinjen i europeisk politik eftersom den traditionella ekonomiska konflikten tonades ned. De partier som slogs på den ekonomiska konfliktlinjen närmade sig varandra och för väljarna blev klassidentiteten alltmer oklar, dels genom att partierna brydde sig mindre om den, dels genom att arbetsmarknaden förändrades i ett post-industriellt samhälle.

Simon Bornschiers studie är utomordentligt läsvärd, genomarbetad och utgör ett av de tyngsta bidragen till den här forskningsgenren inom statsvetenskapen på länge. Den håller mycket hög klass och är också empiriskt oerhört intressant då den ingående diskuterar några fall som sällan lyfts upp; nämligen Tyskland och Schweiz vid sidan av Frankrike.

Som antyds ovan finns det ett tema hos Bornschier där jag tycker han är ute och cyklar, och det är bestämningen av en ny partifamilj som han kallar ”extreme-right-wing populist parties”. Han menar att dessa partier – vi talar om Dansk Folkeparti liksom om franska Front National – karaktäriseras av att vara extrema på den kulturella skalan. Alltså skulle de vara extrema i meningen att de förespråkar traditionella-kollektivistiska värden. I så fall bör Miljöpartier också anses vara extrema då de finns i den andra ändan av den skalan, allt enligt Bornschier själv. Han menar också att de är populistiska anti-etablissemangs-partier men förklarar aldrig i vad mån deras populism skiljer sig från t ex vänsterpartiers populism eller skattepopulism eller grön anti-etablissemangspolitik. Han visar inte heller hur anti-etablissemangshållning och populism förutsätter varandra, vilket är vad han implicit säger. Och slutligen menar han att dessa partier är hierarkiska i sin organisationsstruktur, något som även kännetecknade stalinistiska vänsterpartier på sin tid och som kännetecknar en del mainstream-partier fortfarande idag. De flesta partier har ju onekligen blivit mer toppstyrda över åren.

Ett ”extreme-reight-wing populist party” skall alltså ha alla dessa egenskaper – extremt på kulturella konfliktlinjen, populistiskt anti-etablissemangshållningar samt hierarkiskt. Varför det då är ”höger” och t o m ”flankparti” (wing) är obegripligt. Tvärtom förnekar ju Bornschier själv att partierna positionerar sig på höger-vänster-skalan. Här har Bornschier uppenbarligen modellerat sina kriterier mot bakgrund av sin empiri och inte låtit teoretiska överväganden avgöra. Han är helt enkelt väl bevandrad i väljarsociologi och skiljelinjelitteraturen men inte så beläst avseende partiteori eller politiska ideologier.

Jag står fast vid min uppfattning att det finns en ny partifamilj av national-konservativa partier med mer eller mindre profilerade xenofobiska och/eller auktoritära ideologiska element.

Politiska skiljelinjer viktiga också för attityd till flyktingar

Klassiska skiljelinjer som land/stad och arbete/kapital har betydelse för attityden till svensk flyktingpolitik. I min analys av svensk flyktingopinion i den kommande SOM-boken ”Lycksalighetens ö” (red. Holmberg, Weibull, Oscarsson) kommer jag att visa hur den subjektiva bedömningen av de klassiska politiska skiljelinjerna faktiskt har samband med viljan att begränsa antalet flyktingar. Som jag tidigare utlovat  återkommer jag här till analysarbetet.

I europeisk politik brukar man tala om fyra klassiska skiljelinjer som underbygger nationsbyggandet. De bägge samhällsvetarna Stein Rokkan och Seymour Martin Lipset lanserade på 1960-talet skiljelinjerna arbete-kapital, land-stad, centrum-periferi och kyrka-stat. De menade att lösningen och balansen kring dessa djupgående samhällskonflikter bestämde inriktningen på de europeiska politiska systemen under lång tid framåt. Skiljelinjerna skapades i sin tur genom de två stora omvälvande samhällsförändringar de kallade för den nationella revolutionen och den industriella revolutionen.

Den skiljelinje som mer eller mindre helt dominerat svensk politik är arbete-kapital, till vardags benämner vid den vänster-höger-dimensionen. Men vi vet att övriga skiljelinjer har betydelse också för svensk politik. För att man skall kunna tala om en skiljelinje bör den uppfylla tre kriterier: den skall ha en social bas, den skall uppvisa en värderingsskillnad och den skall vara mobiliserad.* Rent objektivt kan man fastställa en social bas – t ex arbetarklass och medelklass – och mobiliseringen ser vi i partisystemet, men även i andra organisationer bland medborgarna. Värderingsskillnaden är dock subjektiv och kräver en egen medvetenhet om konflikten.

Vi vet sedan tidigare att det rent objektivt finns skillnader i attityden till flyktingmottagning mellan land och stad liksom mellan arbetarklass och medelklass. Men finns det också en skillnad subjektivt? Är det alltså så att medborgare som menar att den ena eller andra skiljelinjen är viktig för dem i politiska frågor också skiljer sig åt i synen på flyktingpolitiken?

Svaret är ett något osäkert men ändå ja. Osäkerheten beror på svårigheterna att operationalisera skiljelinjerna på ett begripligt sätt, alltså att veta att man undersöker det man tänkt sig undersöka. Men givet att vi lyckats i detta uppsåt så kan vi konstatera att av dem som anser att vänster-höger-ideologi (arbete-kapital-skiljelinjen) är viktig för dem när de tar ställning i politiska frågor så anser 34 procent att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. För dem som anser att den lokala identiteten (centrum-periferi-skiljelinjen) är viktig för dem när de tar ställning i politiska frågor är det 55 procent som önskar ta emot färre flyktingar. Bland dem som tillmäter religion (kyrka-stat-konflikten) störst vikt var det 32 procent och bland dem som tillmätte tradition/livsstil där man bor (land-stad-konflikten) störst betydelse 54 procent som ville ta emot färre flyktingar. (I hela befolkningen ansåg 42 procent att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar.)

Den subjektiva bedömningen av vilka politiska konflikter som är de centrala påverkar således attityden till att ta emot flyktingar i Sverige. Vi kan konstatera att skillnaden i attityden till att ta emot flyktingar varierar beroende på objektiva sociala och ekonomiska skillnader i Sverige, men också att attityden hänger samman med den subjektiva bedömningen av samhällets grundläggande konflikter.

En möjlig förklaring till sambandet mellan flyktingattityd och egen bedömning av vilken konflikt som är av störst vikt för den egna politiska hållningen är att såväl religion som vänster/höger-ideologi är sammanhängande och principiella s k belief systems (mönster av övertygelser). Det är då lättare att foga in enskilda sakfrågor i en övergripande ideologisk struktur. I Sverige finns inte samma tydliga och logiska mönster rörande land/stad och centrum/periferi eftersom dessa konflikter inte varit organiserande och heller inte mobiliserats i samma utsträckning som de övriga två.

Analysarbetet fortsätter. 🙂

* Läs mer om skiljelinjer och debatten kring dem i Rune Stubagers uppsats.

Vilket parti tänker mobilisera väljarna i vargfrågan?

Tisdagen den 8 februari anordnas en särskild debatt i den svenska Riksdagen om licensjakt på varg. I det forskningsprojekt där jag medverkar (Ingen rädder för vargen här, finansierat av FORMAS) undersöker vi bl a attityder till vargen utifrån ett frågan om hur nygamla skiljelinjer aktualiseras i Sverige. I det här fallet rör det den gamla, länge närmast avsomnade, skiljelinjen mellan agrara och urbana produktionssätt, eller land och stad som man säger i vardagligt språkbruk. (Se också Henrik Oscarssons post om jaktvanor)

I den senaste nationella SOM-rapporten ”Nordiskt ljus” redovisade projektmedarbetarna Maria Solevid och Linda Berg resultaten av projektets undersökning 2009.* I undersökningen visar det sig att 37 procent av befolkningen i vårt land anser att vargstammen är för liten medan 32 procent anser den vara för stor. Detta kan jämföras med t ex vildsvin där 83 procent anser stammen vara för stor medan bara sex procent av befolkningen anser vildsvinsstammen vara för liten.

Synen på vargen har visst samband med partisympati – bland miljöpartiets och vänsterpartiets sympatisörer anser mer än hälften att vargstammen är för liten. Mest negativ till vargstammens storlek är kristdemokratiska sympatisörer där 47 procent anser stammen vara för stor. Och det är framför allt i jordbrukar- och företagarhem vargstammen anses vara för stor. Ålder liksom utbildning har starkt samband med attityden till varg, ju yngre desto fler anser att stammen är för liten och de med endast grundskola anser i högst utsträckning att stammen är för stor.

Att storstadsbor i högre utsträckning upplever vargstammen för liten än landsbygdsbor är kanske inte så oväntat. Men sambandet mellan var man vuxit upp och attityden till varg är mycket starkt – av dem som vuxit upp på landsbygden anser endast 16 procent att vargstammen är för liten mot 45 procent av dem som vuxit upp i en stad eller större tätort. Bland dem som vuxit upp på landet anser 64 procent att stammen är för stor medan endast 23 procent av de som vuxit upp i en stad eller tätort hade den uppfattningen. Det är således inte var man bor utan var man tillbringat sina barn- och ungdomsår, vår socialisering, som tycks påverka attityden till vargstammen.

Solevid och Berg konstaterar att mönstret från tidigare undersökningar – att graden av distans till vargen påverkar attityden – bekräftas. Men viktigare är kanske att de mycket stora skillnaderna i attityd till vargstammen nästan uteslutande kan hänföras till den sk land-stad-skiljelinjen. Därmed, skriver Solevid och Berg, kan vi konstatera att det finns en grogrund för politisk mobilisering i frågan. Men de påpekar att för att en sådan mobilsiering verkligen skall ta fart krävs att något parti politiserar landsbygdsfrågorna i allmänhet och vargfrågan i synenrhet, något som ännu inte fallet.

Debatten i Riksdagen i morgon kan vara början på en förändring i det avseendet.

* Solevid, Maria och Linda Berg (2010) ”Gärna varg men inte på min bakgård” i Holmberg, S och L Weibull (red) Nordiskt ljus, SOM-rapport nr 50, SOM-institutet, Göteborgs universitet, Göteborg.