Vänstra Stranden

En bref: Religionens plats i samhället är kontroversiell, inte individens val

Striden om religionsfriheten står inte kring individens val; den svenska individualistiska traditionen är här bestämmande. Nej, den centrala konflikten i svensk debatt om religionsfrihet rör religionens plats i samhällslivet som helhet. Och de återkommande påståendena om att vi lever i ett så kallat sekulärt samhälle är ett uttryck för just denna konflikt, oavsett att detta påstående är falskt.

Så skriver jag i en debattartikel i tidningen Dagen fredagen den 4 november 2016. Min poäng i den här artikeln är att i diskussioner kring religionsfriheten framförs påtagligt ofta argument och ståndpunkter som implicit bygger på att det är individens rättighet att ”välja” religion som måste försvaras. Mina resultat i den delstudie jag gjort (som redovisats i Nordic Journal of Religion and Society) visar istället att stödet för den enskildes rättigheter härvidlag är kompakt. Däremot är oenigheten stor kring hur religion skall/får/kan/bör ta sig uttryck i vår gemensamma offentlighet. Och jag menar att det är kring den frågan vi borde föra sakliga och djupare diskussioner medan vi kan lämna frågan om individens rätt – inte för att den är mindre viktig utan för att kring den är vi eniga, troende och icke-troende och alla däremellan.

Nu kan ju någon invända att debatter inte är till för att lösa samhälleliga konflikter utan för att mejsla ut positioner i relation till andra aktörer, eller att min idé om upplysta samtal är världsfrånvänd. Må så vara. Min uppfattning är att en demokrati mår bar av debatt, konflikt och diskussion där aktörerna visar varandra respekt som motståndare men inte blir fiender. På samma sätt tror jag att debatter som bara bidrar till att stärka den egna självkänslan och befästa den egna positioner som moraliskt högstående är demokratiskt meningslösa. Därför tycker jag att vi istället skall diskutera gränsdragningar och tolerans kring religionens samhälleliga uttryck – där råder nämligen oenighet och därmed finns potential för utveckling.

Här kan du ladda ned den vetenskapliga artikeln i NJRS: Religious liberty in Democracy. (Fritt inom universitetsbiblioteken)

Artikeln använder sig av resultat från ett forskningsprogram – Religion, kultur och hälsa – som jag lett tillsammans med två kolleger (Ola Sigurdon, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap och Yvonne Leffler, professor i litteraturvetenskap) med stöd från Stena-stiftelsen och Göteborg universitet.

Lite mer om GAL-TAN: När det individuella valet blir politik trängs fördelningsfrågorna bort

Plötsligt talas det i den allmänna debatten om statsvetenskapens verktyg och begrepp, en mängd ledarskribenter, debattörer och politiska journalister talar nu om ”den nya GAL-TAN-skalan”. (Grön, alternativ, libertär GAL vs Tradition, auktoritär, nation TAN).

Det kan vara på sin plats med några kommentarer kring denna hajp.

För det första GAL-TAN-skalan är inget nytt påfund, den fick sitt genombrott runt millennieskiftet när diskussionen kring attityder till europeisk integration skulle förklaras. Vanligast är att hänvisa till den vetenskapliga artikeln ”Does left/right structure party positions on european integration” av Lisbet Hooghe, Gary Marks och Carole Wilson vilken publicerades 2002. Dessutom bör man tillägga att utmanare till vänster-högerskalan har varit utmejslade och diskuterade sedan 1970-talet, för det är då som nya frågor och vad som då kallades ”new politics” verkligen bryter fram. Här blev boken ”Germany transformed” av Kendall Baker, Russel Dalton och Kai Hildebrand från 1981 att bli banbrytande. Ett namn som ofta nämns är Ronald Inglehart som 1971 i ”The silent revolution” skrev om hur medborgarnas uppfattningar förändrats till att vara mer post-materiella, alltså rörde t ex miljö, ekologi och livsstil.

För det andra är GAL-TAN skalan inget verktyg för att ”mäta” medborgarnas uppfattningar, det är ett instrument för att förklara och förstå partiers agerande i partisystemet. Det är alltså partiernas positioner i förhållande till varandra som är det relevanta i den ursprungliga skalan, och syftet var att komplettera den traditionella vänster-höger-skalan som tänktes strukturera nationell politik med ett verktyg för att bättre förstå hur partier förhåller sig till den europeiska integrationen. Med hjälp av båda dessa skalor framträder ett mer intrikat mönster på den europeiska nivån och det blir blir möjligt att jämföra, förklara och kanske också förutse hur partierna på den europeiska nivån (Europaparlamentet men också i frågor om europeisk integration) agerar.

För det tredje måste en statsvetare här vara lite nördig och kräva insikt i att kunna skilja en politisk skiljelinje från en politisk dimension. GAL-TAN-skalan, och ”New politics” och post-materialism, har länge funnits som en politisk dimension bland medborgarna. Men för en statsvetare inträder den intressanta fasen i det ögonblick en dimension övergår i en skiljelinje – för då börjar partierna att förhålla sig till den både i sin politik och i själva partisystemet. En skiljelinje kräver mer än en åsiktsdimension, för att vi skall kunna tala om en skiljelinje krävs att det finns en tydlig konflikt kring resurser, att grupper identifierar sig med båda sidor i denna konflikt samt att det finns mobilisering/organisationer (partier) som driver denna konflikt gentemot det demokratiska systemet. Och så är det i Sverige idag.

För det fjärde, och avgörande för politiken, är att den s k GAL-TAN-skiljelinjen politiserar värderingar och val som görs av individen på ett nytt sätt. Politiken har alltid påverkar våra liv, och de val vi gjort har också varit politiska. Politik är något vi har kring oss hela tiden. Men med GAL-TAN-skalan blir individens val av livsstil partipolitik i högre grad än tidigare – vem vi lever med, vad vi äter, hur vi reser och var vi arbetar blir föremål för partipolitiska förslag och diskussioner i avsevärt större utsträckning än tidigare. Och detta fokus på individen tränger bort, eller fördunklar, fördelningsfrågor på kollektiv grund – ojämlikhet, ekonomi, bostad och arbetsmarknad blir en fråga om individens val och förutsättningar. Ett demokratiskt problem med det är att de flesta av våra demokratiska institutioner och myndigheter är uppbyggda för att lösa kollektiva (generella) problem. Den nya politiska kartan matchar inte riktigt de institutioner vi byggt upp för att lösa samhällsproblemen.

Om det sistnämnda pratade jag med tidningen ETC, kan läsas här.

Spelar det någon roll om vi kallar partier för rasistiska?

Under lång tid har den samhällsvetenskapliga forskningen betonat att populistiska budskap och nationalkonservativa grupper gynnas av exponering i medierna. Vi är många som med stöd av studier av både dåtida och nutida rörelser menar att politiska grupper med anti-etablissemangsbudskap tenderar att, särskilt i början, gynnas av den nyhetsvärdering som är rådande i de flesta europeiska demokratier. Små och nya partier får en synlighet de sannolikt inte själva haft råd att åstadkomma eftersom de bryter mot vad som uppfattas vara en norm i politiken om måttfullhet, icke-rasism och realism för att istället exploatera ett folkligt missnöje och populistiska budskap. En inflytelserik studie i detta ämne är Antonis Ellinas bok ”Media and the Far right in Europe” från 2010.

Men medieberättelser kan också ha en negativ effekt på stödet för partier var budskap är främlingsfientligt och rasistiskt. Elisabeth Ivarsflaten, norsk statsvetare, är den som oftast förknippas med begreppet den ”anti-rasistiska normen”, alltså att det finns hos oss som medborgare, trots fördomar, en önskan att upprätthålla ett anti-rasistiskt förhållningssätt till omvärlden och våra medmänniskor. I flera studier har hon visat att denna norm har effekt, och att bekännelsen till den också är en djupt liggande värdering. Det handlar helt enkelt om vilka vi vill vara.

I en nyligen publicerad (endast online ännu) artikel i tidskriften Ethnicities har mina kollegor docent Henrik Friberg Fernros, docent Johan Martinsson och jag visat att den anti-rasistiska normen kan ha en effekt på stödet för anti-invandrings partier, om dessa partier explicit kopplas samman med främlingsfientlighet och rasism. I en experimentstudie visar vi att det finns ett litet men signifikant samband mellan att benämna partier, som i allt övrigt presenteras på samma sätt, som främlingsfientliga eller rasistiska å ena sidan och en ovilja att stödja dem å den andra.

Självklart går det inte att dra långtgående slutsatser av ett avgränsat experiment men det är i alla fall en indikation på att närvaron av en anti-rasistiskt norm i ett samhälle har betydelse för stödet till partier som uppenbart våldför sig på den normen. Sannolikt tvingar en sådan norm även partier som skulle vilja framföra ett rasistiskt eller främlingsfientligt budskap att moderera sig, och sannolikt har journalistikens förmåga att granska, analysera och benämna partier som framför sådana budskap betydelse för det stöd dessa partier får.

Läs hela vår artikel här.

En bref: Ologiskt med sekulär ceremoni

En gudstjänst behöver inte ha ett alternativ eftersom det är gudstjänsten själv som är alternativet. Religionsfrihet innebär en rätt till religion för dem som tror, inte från religion för de andra. Om riksmötet öppnande, som är en ceremoni för att högtidlighålla vår demokrati, inte i sig självt innehåller några inslag som kan kallas religiösa är det väl jättebra att Svenska Kyrkan tar sitt ansvar och ger möjlighet för dem som önskar att inviga sitt år i folkets tjänst med Guds välsignelse svävande över sig? Kanske kan vi i framtiden också få se judiska och muslimska sammankomster inför riksmötets öppnande, öppna för de ledamöter som känner sig kallade.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås tidning den 18 september, den första efter sommaruppehållet. Jag tycker det är bra, och självklart logiskt, att gudstjänsten före riksmötets öppnande är en helt frivillig del av programmet. I år fick för första gången alla riksdagsledamöter inbjudningar till såväl gudstjänsten som den s k sekulära sammankomsten. I ochn med den förändrade statusen inställer sig dock frågan vilken funktion den sekulära sammankomsten egentligen fyller. För mig ter det sig ologiskt med en annan sekulär ceremoni före den redan sekulära ceremoni som utgörs av riksmötets öppnande. Varför högtidlighålla en sekulär hyllning till demokratin med en annan sekulär hyllning till samma demokrati?

Att personer med olika religiösa åskådningar vill ha en specialtillställning som går utöver riksmötets öppnande ter sig logiskt. Religionen är ett mervärde för den gruppen. Men att den grupp som inte har en religiös tro av något slag skall ha en annan tillställning än den som redan – genom att skapa en minsta gemensamma sekulär nämnare – inkluderar alla, ter sig ologiskt.

Men, bildligt talat så blir det lite som om de som inte är intresserade av och aldrig går på fotboll skall erbjudas ett besök på en annan arena samtidigt som Blåvitt spelar på Gamla Ullevi. Annars blir det liksom orättvist.

Nota bene, jag har inga förslag om förbud! 🙂

En bref: Hoten mot demokrati och yttrandefrihet i Turkiet

Efter det misslyckade kuppförsöket i Turkiet har president Erdogan inlett en omfattande utrensningskampanj som kollektivt drabbar stora grupper av medborgare, oftast med motivet att de har kontakt eller är en del av den s k Gülengruppen. För en utomstående bedömare tycks istället utrensningarna handla om att Erdogan vill stärka greppet om statens institutioner, de institutioner som han så gärna framhåller som den turkiska demokratins fundament.

Men en demokrati som tystar journalister, akademiker och kritiker är inte mycket till demokrati. Det som händer i Turkiet just nu påminner obehagligt mycket om en repressiv utveckling mot totalitarism. Att Europarådets representant reser på besök till Erdogan och går till rätta med EU för att istället försvara Erdogans agerande förvånar mig. Självklart måste den turkiska regimen motverka nya kuppförsök men en uppgörelse med förövarna som inte uppfyller rättsstatens krav är värd all kritik som EU-länderna formulerat.

Läs om vad PEN skriver om Turkiet och skriv gärna under upproret på sidan.

Läs mer om repressionen mot Turkiets intellektuella och journalister här och här.

Allas vårt behov av hembygd

Sommar, semester och faktiskt sol. Barndomens somrar hägrar för många medelålders och äldre, de där somrarna när det aldrig regnade, blåbären flödade över i skogen och badsjön var ljummen. Jag minns känslan av oändlig ledighet vid utfärden till sommarhuset efter skolavslutningen, augusti var så långt borta att det inte ens gick att tänka sig. När man är tio år är två och en halv månad en evighet.

Men det var ju inte riktigt så det var. För den vuxne är barndomens minnen just minnen. Vackra minnen. Men att leva kvar i dem, att vilja se dem återupprättade är en form av nostalgi som för det mesta blir destruktiv. För vi har glömt allt det grå, allt det svarta, allt det trista, allt det fula när vi vill se dåtiden som en mall för framtiden. För mig som återkommit till samma plats sommar efter sommar och vinter efter vinter, min hembygd i någon mening, är minnena visserligen fortfarande vackra men jag har sett utvecklingen som påverkat och förändrat den plats jag kallar min. Genom att följa med, delta och bejaka förändringen så förblir platsen min, jag blir en del av platsen och platsen av mig.

Jag påminns ofta om det vårt selektiva minne när jag ser dokumentärer på SvT, senast om Siri Derkert. Så underbart det är att se sin barndoms 60-talsmode, se de hisnande brotten med konventionen och följa en kvinnlig konstnärs sena, men ändå, genombrott. Men minns att de fräcka flickorna i tunnelbanan med sina välsprayade Farah Diba-frisyrer, sina eyeliners, lösögonfransar och cigarettbyxor inte hade tillträde till alla yrken, utbildningar eller karriärer, att de kunde misshandlas och våldtas i äktenskapet utan samhällets åtgärd, att en graviditet kunde innebära total förlust av socialt anseende och liv i fattigdom eller omhändertagande av barnet, att hemmafrurollen var standard för en kvinna, att preventivmedel för kvinnor var svårtillgängligt och att sexismen flödade i såväl progressiva som konservativa kretsar. Med mera. Vem vill ha tillbaka det? Bara reaktionärer.

För dem som lämnat sin hembygd blir nostalgi lätt projektionsytor för en destruktiv guldåldersmyt. Att allt var så mycket bättre förr, att vädret var bättre och människorna snällare. En förlust som idag politiseras och exploateras för att få oss att tro att vi någonsin skulle kunna återvända till en tillvaro som är så mycket bättre än den här. Jag minns föräldrar som kommit till Sverige för att arbeta i den svenska industrin, som åkte hem till Balkan och byggde hus och som inte kunde förstå varför deras barn sedan inte ville flytta ”tillbaka”. En hembygd man lämnat blir ju bara en dröm, ett minne – det är den hembygd jag lever som är min verkliga plats på jorden.

Vi har alla behov av en plats att kalla sitt hem. Men den hembygden är här och nu. Att återvända måste också betyda att förnyas och förändras.

Som Dan Hylander skrev och Totta Näslund sjöng i ”Det snöar i april” (Totta 2: Hjärtat slutna rum, 1996)

Jag vände aldrig hemåt

jag reste söderut

Men alla vägar bakåt

Går hem igen till slut

(…)

Jag reste alltid bortåt

Det är jorden som är rund

En bref: Partiledare som tror de kan leka med elden

Sedan en längre tid pågår ett excellerande i det genuint svenska från de flesta partiers sida. Såvitt jag förstått menar Anna Kinberg Batra (M) att hon var först ut med att tala om ”svenska värderingar” i den här omgången. Så kan det säkert vara. Men under årets Almedalsvecka kulminerade talet om Sverige, svenskhet och svenska värderingar (ibland bara gemensamma värderingar) till ett rent spektakel.

Sverige är ett underbart land att leva i. Men nationalism är en politisk ideologi som inte bara betyder att jag som svensk medborgare känner ett band till våra politiska institutioner eller älskar mitt språk, svensk litteratur och svenska landskap. Som ett frö i nationalismen ligger exklusiviteten, det unika, det avskilda, utvalda och särpräglade – och i förlängningen också att detta somär mitt (vårt) är bättre än det andra som är ditt (deras). Livsfarlig lek med elden menar jag. En liten gnista kan sluta med en skogbrand.

Läs artikeln här.

En bref: Värderingsveckan på Gotland

Paradoxen består därför i att vi lever i ett mer liberalt och öppet samhälle än någonsin tidigare – och acceptansen för individernas val av livsstil och livsväg är större i Sverige än kanske i någon annan del av världen – men just då är det jätteviktigt att vi har gemensamma värderingar?! Rimligen borde istället politikernas tal just nu istället handla om hur vi värnar mångfalden, bevarar individualiteten och öppenheten och om att bejaka olikheterna.

Efter Almedalsveckans nationalromantiska inramning där vi bara väntade på Stenhammars ”Sverige, Sverige” som introduktionsmusik och där vårt land nämndes vid namn eller fick ge namn åt sådant som är gott oräkneligt antal gånger från åtminstone fem av de åtta partiledare/språkrör som framträdde skrev jag så i min söndagskrönika i Borås Tidning.

Visst finns det mycket som är gott i vårt land, och eftersom jag vuxit upp och lever mitt liv här tycker jag förstås det, men att allt det som är gott också är svenskt är förstås inte riktigt sant. I en tid som vår vore skyddet för integriteten, för privatlivet och för rätten att gå mot strömmen istället vara det som våra politiska ledare satte värde på.

En bref: Om politik som formas på gatan

….förmågan att besätta det offentliga rummet (är) viktig för de rörelser som utmanar makten. Att finnas på gatan är inte bara en fråga om att inte få tillträde till finrummen och institutionerna utan en poäng i sig själv: gatan är det offentliga rummet och till för alla, det är där dessa rörelser vill föra politik. På samma sätt är det helt logiskt att ordningsmakten – polisen och de politiska institutionerna – önskar freda det offentliga rummet från politiken eftersom gaturummets offentliga legitimitet kan utmana den faktiska makten på allvar.

Så skriver jag i dagens Svenska Daglbladet, Under Strecket, om antologin ”Politik underifrån. Kollektiva konfrontationer under svenskt 1900-tal” (Akriv 2016) med redaktörerna Andrés Brink Pinto och Martin Ericsson.

En väldigt uppfriskande antologi som bringar till ytan en mängd av den sociala mobilisering som kantat den svenska demokratiska utvecklingen. En hel del av den kunskap som diskuteras kunde med fördel användas när vi diskuterar samtida s k ungdomskravaller/förortskravaller. Sådana rörelser kan kräva en mer ingående maktanalys än vad som varit fallet hittills.

Jag tror att vi behöver ta ett nytt tag kring den samhällsvetenskapliga maktanalysen, inte bara genom mångvetenskapliga samarbeten utan genom en ny maktutredning. Utformandet av frågorna och uppgifterna för en sådan utredning akn med fördel hämta stoff från de utom-parlamentariska rörelser som har haft större betydelse för svensk politik än vad vi nog förstår.

Storbritannien är en ö

En sorglig dag som denna har nog flera av oss som varit med ett tag påmint oss om den franske presidenten Charles de Gaulle. Två gånger lade han in sitt veto när Storbritannien sökte medlemskap i EEC/EG, både 1962 och 1967 fick därför Storbritannien nobben. Först efter de Gaulles avgång 1969 kunde verkliga förhandlingar inledas med Storbritannien.

På en presskonferens i januari 1964 förklarade de Gaulle att anledningen till att Storbritannien inte kunde blir medlem helt enkelt var att landet var en ö:

Enfin l’Angleterre a demandé à son tour à y entrer mais suivant ses propres conditions. Cela pose sans aucun doute à chacun des six Etats et ça pose à l’Angleterre des problèmes d’une très grande dimension. L’Angleterre, en effet elle, est insulaire. Elle est maritime. (Charles de Gaulle)*

Bakgrunden till det franska motståndet mot ett brittiskt medlemskap var att det skulle äventyra den fransk-tyska axel som de Gaulle var särskilt mån om att bygga upp. de Gaulle menade också, i en äldre utrikespolitisk tradition, att kontinentaleuropa (från Atlanten till Ural, som han sa) hade både andra förutsättningar för sitt försvar (minns att detta var strax efter Berlinmurens uppförande) än en ö-nation. Vad de Gaulle såg var att de önskemål om särbehandling som britterna redan från starten ville ha tillgodosedda skulle försvaga unionen.

Den europeiska gemenskapen kom till ursprungligen för att kontrollera de europeiska (tyska) vapensmedjorna, för att förhindra att Tyskland återigen skulle kasta Europa in i ett storkrig som man gjort två gånger med bara 20 års mellanrum. de Gaulle som lett delar av den franska motståndsrörelsen just från London hade inget specifikt mot britterna, tvärtom såg han deras motstånd mot tyskarna som helt oundgängligt för att kunna rädda Europa. Men för de Gaulle var såväl bevarandet av den franska nationens intressen som styrkan i det fransk-tyska samarbetet det absolut viktigaste.

Under åren på 1980- och 1990-talet ville många franska politiker se ett europeiskt samarbete i två hastigheter (á deux vitesses) vilket ständigt tillbakavisades av de flesta övriga medlemmar. Samtidigt har Euro-zonen, Schengensamarbetet och nu oförmågan att genomföra fattade beslut inom flyktingområdet visat att EU i praktiken går i flera hastigheter, men utan att det egentligen artikuleras och diskuteras.

Idag på presskonferensen i Rosenbad efter beskedet om omröstningens resultat sa statsminister Stefan Löfven att ”EU måste leverera”. Faktum är att det har EU gjort. Men det är framför allt inom det ekonomiska området (vitt definierat) som EU faktiskt har gett stora möjligheter och hjälpt oss i Europa att möta globaliseringen. Vad som saknas är väl att EU också blir en union vars värderingar kring demokrati, humanitet och solidaritet harmoniseras. En union vars medlemmar framför allt vill försäkra sig om ekonomiska fördelar men vars övergripande värdesystem man inte vill acceptera är inget annat än just ett ekonomiskt samarbete. Ett EU i två hastigheter är kanske inte en så dum idé ändå?

Jag tror inte att Storbritanniens utträde ur den Europeiska Unionen är en katastrof för EU, däremot tror jag att det är väldigt nära en katastrof för brittisk ungdom och brittiska företagare. Både Frankrike och Storbritannien var imperier. Frankrike förlorade den statusen under första halvan av 1960-talet, Storbritannien lite senare. Till skillnad från Frankrike har Storbritannien inte ha förlikat sig med det faktum att landet är en europeisk makt. Och just nu, trots allt, framför allt, en ö.

* (ungefärlig översättning) Slutligen har Storbritannien för sin del önskat ett inträde men på ena villkor. Detta skapar för var och en av de sex staterna (i den dåvarande unionen, förf anm) liksom för Storbritannien själv problem av mycket stora dimensioner. Storbritannien, ja faktiskt, är en ö. Det är en sjönation.