Vänstra Stranden

Det är aldrig fel att vara snäll

Idag skriver Andrev Walden i Aftonbladet som hånet mot anständigheten. Det hånet flödar ymnigt, Walden ger exempel från olika länder, och vi som är aktiva på sociala medier och i den politiska diskussionen möter hånet från de mest oväntade – och väntade – håll. Sommaren bryter in och tankarna vandrar lite friarre. En reflektione kring den svenska politiska debatten under hösten-vintern-våren flyter upp när jag läser Walden, frågan om att vara snäll.

En bekant till mig som dessvärre inte finns bland oss längre lärde mig att det aldrig är fel att vara snäll. Vi förde över tid många och ganska hetsiga diskussioner om biståndspolitik, kolonialism och demokratisk utveckling, frågor i vilka vi oftast hade diametralt motsatt uppfattning men i vilka vi båda ändå fann stor glädje att diskutera. Jag saknar ofta de samtalen, att få samtala med en person med genuint andra uppfattningar men med respekt både för argument och för känsla (betoning på både ock) är inte särskilt vanligt. I en av våra diskussioner, som tyvärr ofta förblev oavslutade (även den där allra sista gången), kom vi faktiskt fram till att det är aldrig fel att vara snäll. Och, ja, vi hade länge diskuterat vad det innebär att vara snäll.

För mig blev det ett centralt arv efter våra diskussioner, jag återkommer ofta till den sentensen i olika sammanhang, ”det är aldrig fel att vara snäll”. När jag tvekar mellan handlingsalternativ tänker jag på den och när jag ger människor råd och vägledning för jag fram den. I filosofiska termer kan den väl närmast beskrivas som ett dygdetiskt ställningstagande, särskilt eftersom innebörden är att snällhet odlas genom upprepat beteende. Börjar jag agera som en snäll människa kommer jag att fortsätta att göra det. Samtidigt är snällhet något som ändå kan leda till dåliga konsekvenser, om detta var vi helt överens, men allt annat lika är det ändå bättre att ha varit snäll än att ha varit likgiltig (eller elak) för konsekvenserna menade min bekant. På samma sätt har jag lärt mig sedan barnsben att det enda i världen en människa behöver vara rädd för är elaka människor. Allt annat går att hantera. Allt utom elakhet. Mot elakhet finns inget försvar. Inget annat än att vara snäll, skulle jag säga idag.

Tyvärr har allt fler personer i politisk debatt tagit för vana att håna den som är snäll. I raljanta termer eller med direkt elaka tillmälen beskylls den som vill göra gott och vill vara snäll mot andra, för att vara dum, naiv, eftergiven, okunnig och ibland anses snällhet till och med grundas i konspirationer eller medlöperi. Snällhet är något oerhört provocerande, ordet snäll används ibland om mjäkighet eller medgörlighet, men att vara snäll i en värld där elakhet, egoism och exkludering är vad som främjas det är snarare ståndaktigt. Inget är lättare än att kritisera den som försöker göra något gott, det finns ingen som gör något som inte gör något fel. Att vara snäll kan ju ibland helt enkelt vara att försöka leva sig in i hur den andre har det – och plötsligt blir domen inte lika lätt att fälla.

Det är aldrig fel att vara snäll. Om vi var fler som försökte vara snälla skulle de elaka framstå som de grälsjuka och inskränkta människor de är – och kanske skulle vi kunna göra världen och dem lite snällare. Så, jag säger som Walden, vi måste värna vår anständighet, inte glida ut på det sluttande planet och framhärda i att vara snälla.

En av mina absoluta favoritvisor är ”Om jag kommer upp till Jesus” av Stefan Sundström. Nog beskriver den i ett nötskal hur vi borde vara mot varandra?

Om jag kommer opp till Jesus

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visan den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus…

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men – här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten Hon som vägra vara med

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

En bref: För lite de Gaulle och för mycket Trump i politiken

Vad som saknas i europeisk och amerikansk politik idag är vare sig missnöje eller starka ledargestalter. Lika positivt för demokrati och samhälle som ett starkt ledarskap är när det vänder missnöje till reformer, lika destruktivt är starka ledare som gör missnöjet till sin egen privata plattform.

Så skriver jag i en krönika söndagens Borås tidning. Ofta talar vi i debatten om ”missnöjespolitik” eller om ”missnöjespolitiker” utan att egentligen problematisera att själva missnöjet i sig självt är nödvändigt för förändring i samhället. Vad som egentligen åsyftas med när vi menar att missnöjet är dåligt för demokratin är motiv för att rösta på ett parti av typen att ”röra om i grytan” eller ”sparka de andra i baken”. Sådana motiv i politiken är inte konstruktiva. Politiker som nyttjar människors allmänna missnöje för att stärka sin egen makt exploaterar medborgarnas okunnighet, ointresse eller oförmåga. Sådana politiker har demokratin ingen glädje av. Politiker som Charles de Gaulle – han skulle inte vilja ha det epitetet för övrigt – använde sig av missnöjet med de franska partiernas oförmåga att få ett slut på Algerietkriget och få fart på den ekonomiska utvecklingen. Men han omvandlade missnöjet till reformer som gynnade breda lager i Frankrike, han skapade en nationell gemenskap där det europeiska Frankrike var i centrum och var en av dem som monterade ner Frankrikes självbild som globalt imperium.

Många politiker i Europa fruktade en ny diktator i de Gaulle men fick istället se en militär som lyckades göra demokratisk politik både i form av organisation och innehåll. En man som visserligen trodde sig lite större än vad han kanske var, men som ställd inför fait accompli självmant avgick 1969. Det moderniserade Frankrike som blev spelplats för de radikala 68-upproren det var ett Frankrike han hade svårt att förstå sig på. Men han lämnade över ett Frankrike som var redo att ta del av den gemensamma europeiska utvecklingen, och en stark politisk axel mellan Bonn (idag Berlin) och Paris.

Medborgare och partier: ”Gillar du liberalerna?” är ungefär detsamma som ”Gillar du Löfbergs?”

Satt på spårvagnen häromdagen och färdades söderut på Avenyn, när vi åkte förbi Stora Teatern fick jag någon slags kalejdoskopisk synvilla (ja, det var varmt och jag var trött) där jag såg alla människor som rörde sig fram och tillbaka på en enda gång, som i en massa småbilder som sammanfogades till en väldig bild av individerna. Det jag såg var en mängd klädstilar, loggor på väskor och påsar, kroppsfasoner och rörelsemönster – och för min inre syn så jag denna junikväll de politiska partiernas olika blommor fördela sig likt en stor bukett över människorna.

Många av mina kolleger har noterat förändringen i relationen mellan väljare och partier, begrepp som ”publikdemokrati” och förklaringar till väljarstöd i termer av politiskt utbud och efterfrågan används för att förstå hur vår liberala demokrati har utvecklats. Demokratin i de nordiska länderna har länge präglats av idealet att partier och medborgare är ”länkade” till varandra genom att intressen hos olika grupper samlas, formuleras och kanaliseras uppåt i systemet, ytterst till regeringsmakten. Men det är ju ett välkänt faktum att denna länkning blivit allt svagare, inte bara genom att färre medborgare är medlemmar i partier utan också genom partiernas allt högre beroende av mediesamhället och medialiserade strategier.

Men när jag satt där på spårvagnen så tänkte jag på en annan facett av denna nya demokratiska ordning, jag tänkte på relationen mellan oss medborgare och partierna som en fråga om konsumtion. Jag tror inte att det är särskilt kontroversiellt att säga att konsumismen är en ny religion inte bara för vanliga människor utan också för politiska beslut. Att öka konsumtionen är viktigt för att skapa tillväxt (verkligen dock inte bara privatkonsumtionen av varor), och det är ett inte alltför ovanligt ”nöje” att gå runt i gallerior och ”shoppa”. Jag har även hört barn som säger att det roligaste de vet är att ”shoppa”.

Metaforer styr våra liv, Metaphores we live by skrev redan Lakoff och Johnson om för länge sedan, och plötsligt tänkte jag att demokrati och konsumentmakt nu glidit så nära inpå varandra att många medborgare nog uppfattar valet av partisympati på ungefär samma sätt som valet av kaffe i butiken. En del av oss är helt enkelt märkestrogna, andra av oss är smakexklusiva i våra kaffeval, en del av oss gillar mainstreamkaffe och en del av oss väljer utifrån moraliska preferenser. Och de flesta av oss köper ett kaffe som stämmer med vår livsstil och identitet. Att förklara och förstå relationen mellan partier och medborgare i termer av konsumtionspreferenser är väl på ett sätt banalt, men förskjuter perspektivet på demokrati en del.

Och det lilla (?) problemet är att vår demokrati inte har de rätta förutsättningarna för ett sådant sätt att se på partierna. Partierna har en helt annan plats i demokratimodellen än vad Gevalia, Löfbergs eller Zoega har i en kaffemarknadsmodell. Vad alla dessa individer i min kalejdoskopiska syn på Avenyn därmed inte får är politiska aktörer som skapar, samlar och formulerar tydliga samhälleliga krav på reformer som är i linje med grundläggande samhälleliga konfliktlinjer. Istället får vi mer eller mindre skickliga mediala aktörer som vi tycker och känner kring, medan vi själva kämpar på med att få vardagen att gå ihop samtidigt som vi klagar på politikerna över köksborden.

Men kunden har ju alltid rätt. Eller hur?

***

Mer att läsa om publikdemokrati och om partier som varumärken.

Österrike visar vägen? Presidentval och genombrott för ny skiljelinje

Österrike har en folkvald president med i huvudsak ceremoniella – men också vissa politiska – uppgifter. I presidentvalets andra omgång den 22 maj blev det ytterst jämnt mellan de två kandidaterna Norbert Hofer från FPÖ – ett nationalkonservativt parti – och Alexander van der Bellen som ställde upp som en oberoende kandidat men som tidigare varit ledare för De Gröna i Österrike.

Idag, efter räkning av poströsterna, stod det klart att presidenten kommer att heta Alexander van der Bellen under de närmaste sex åren. Van der Bellen är professor i nationalekonomi, med flera akademiska ledningsuppdrag bakom sig, och har under senare år varit politiskt aktiv i hemstaden Wien.

Presidentvalet i Österrike genomförs i två omgångar: i den första, som genomfördes den 24 april, försvann kandidaterna från de två stora gamla partierna i Österrike, de konservativa (ÖVP) och socialdemokraterna (SPÖ). Kvar stod två kandidater som representerar den allt mer etablerade men nya skiljelinjen i europeisk partipolitik, den som politiserar frågor om nation, livsstil, kultur och religion, ofta kallad GAL-TAN i akademiska sammanhang, på mer vanlig svenska auktoritär-libertär-skiljelinjen. De två var Hofer, som representerar den nationalkonservativa, EU-negativa och invandringsfientliga FPÖ och Van Der Bellen som oberoende kandidat med grönt förflutet och som är positiv till EU, och själv har en invandrarbakgrund, och de representerar var sin ändpunkt på denna nya skiljelinje.

Skiljelinjerna i europeisk politik var länge ”fastfrusna”, och vänster-höger-skiljelinjen var den dominerande i de flesta västeuropeiska länder, men sedan ett par decennier har de gamla skiljelinjerna utmanats av både nygamla och nya skiljelinjer. Europeisk politik handlar idag mindre om resursfördelningsfrågor än förr och mer om kultur och nation.

En viktig förklaring är att de gamla partisystemen inte förmått följa med i den mobilisering som skett bland europeiska medborgare, nya partier har tillkommit och särskilt de nationalkonservativa partierna har mobiliserat på den nya skiljelinjen. Men även partier som De Gröna, feministiska partier och piratpartier använder sig av samma skiljelinje för att utmana gamla partistrukturer.

Såväl i Österrike som i Frankrike har presidentval tidigare visat upp just denna typ av skiljelinje, men såvitt jag vet är det första gången som alla traditionella kandidater försvann i ett allmänt val och båda de kvarvarande kandidaterna representerar denna nya skiljelinje.

***

Läs mer om bakgrunden till den nya skiljelinjen i min och Ulf Bjerelds trilogi om den kommunikationella revolutionen, den avslutande boken heter ”Den nödvändiga politiken” (2011). Vi trodde oss se begynnande skiljelinjer kring kunskapens roll i politiken och kring relationen mellan nationella och transnationella intressen. Vi hade så här långt både rätt och fel – den nya skiljelinjen är mer kulturbaserad och ligger därmed närmare de gamla Rokkanska skiljelinjerna centrum-periferi och land-stad än vi förutspådde, men den nya skiljelinjen baseras samtidigt i huvudsak just på kampen mellan nationella och transnationella intressen och utbildning och kunskapssyn har blivit en avgörande förklaring till ståndpunkter och värderingar utefter denna nya skiljelinje.

En bref: Var går gränserna för olikheter i ett samhälle?

I ett demokratiskt samhälle måste vi acceptera olikhet, det är inte ens en fråga värd att ställa. Den verkliga frågan, den som ställer krav på oss som medborgare, är var gränsen går för denna olikhet – och ett helt ofruktbart svar är då att göra sin egen uppfattning till en självklar utgångspunkt för kollektivet.

Så skriver jag i söndagskrönikan i Borås Tidning den 15 maj 2016. Jag har läst Bernt Hermeles intressanta bok ”Judejävel” som beskriver hans resa från en rakt igenom judisk uppfostran och uppväxt i Sverige till ett ifrågasättande av den egna identiteten och grupptillhörigheten. Olikheterna i Sverige är mycket större än debatten ibland ger sken av, och alla dessa små tillhörigheter med sina olika sidor måste samsas med varandra inom ramen för någon form av tillåtande men fortfarande kritiskt konsensus. Det svåra problemen handlar om gränserna för olikheterna – hur mycket kan vi tillåtas skilja oss åt i kultur, värderingar och språk och ändå ha en gemensam tillhörighet och känna solidaritet och lojalitet?

Läs gärna också framlidna filosofen Annette Baier som skrivit det bästa som i alla fall jag har läst om tillit (trust) och omsorg och dess betydelse i ett samhälle.

Ett påpekande om orimligheten i att behandla alla ”lika”

Under de senaste veckorna har debattens vågor gått höga kring hälsningsritualer och etikett i socialt umgänge. Miljöpartiet får naturligtvis själva bestämma vilka medlemmar de vill ha och vilka medlemmar som får representera dem men tankegången hos Anders Wallner (Mp) i dagens Lördagsintervju (SR/P1) att alla personer måste hälsa på exakt samma sätt på alla andra personer (oavsett kön) ter sig inte bara naivt utan direkt auktoritärt.

Uttryck som återkommer i denna diskussion är alltså att alla skall ”behandlas lika” och framförallt skall kvinnor och män behandlas ”likadant”.

Jag vill gärna påtala två saker i den här diskussionen:

För det första: Den liberale filosofen Ronald Dworkin, som gick bort 2013, betonade att i ett liberalt samhälle bör alla individer behandlas med ”samma hänsyn och respekt”, inte ”lika”. För Dworkin var detta en jämlikhetfråga, ur en etiska syn på individens liv som objektivt värdefullt och individen som ansvarig för sina egna livsval sprang principen fram att staten skall förhålla sig neutral i relation till individens livsval. Staten är förstås inte bara våra myndigheter utan också den demokratiskt tillsatta regeringen och alla de demokratiska institutioner som bygger upp statsapparaten. Det ter sig således ur Dworkins perspektiv fullständigt huvudlöst när statsministern i Riksdagen avkräver alla individer i vårt land samma sorts hälsningsritual och att alla individer skulle behandlas ”lika” i detta avseende. I den mån staten överhuvudtaget har med vårt hälsande att göra så bör staten respektera att hälsande sker på olika sätt för olika individer, så länge det sker med samma hänsyn och respekt.
För det andra: Det är inte likställt att vara feminist och att behandla kvinnor och män ”lika”; likvärdigt ja, men inte ”lika”. Det är inte självklart bristande feminism att upprätthålla könsskilda omklädningsrum, bastubad, toaletter, idrottsgrenar, klädkoder eller hälsningsritualer. Feminism är ett knippe ideologier vars gemensamma grund är hävdandet att kvinnans underordning är något negativt för hela samhället och som istället kräver jämställdhet mellan könen – men inom den ramen finns många olika politiska modeller företrädda.

Som sagt, vilka medlemmar Miljöpartiet vill ha eller vilken ny lagstiftning socialdemokraterna kommer att lägga fram kring hälsningsritualer i vårt land tänker jag inte lägga mig i. Men låt oss hålla lite ordning på orden och begreppen.

En bref: Så blev Norden ett paradis för populister

Ett liknande mönster ser vi i alla de nordiska länderna – kulturkamp mobiliserar nya politiska krafter, krafter som de etablerade partierna har svårt att hantera. En ny politisk dimension har tagit form även i nordisk politik, en dimension som gör politik av livsstil, kultur, religion och nation. Men för att stödet ska bestå tycks väljarna inte vilja se sina partier axla regeringsansvar. I Norge och Finland sjönk stödet för partierna efter deras regeringsmedverkan, i Danmark valde Dansk folkeparti mycket medvetet att utnyttja sin utpressningspotential mot den nya regeringen 2015 men att inte ingå i den. Ett klokt val för partiernas egen del, om vi ska tro forskningen. Men ett problematiskt val för demokratin.

Så skriver jag i min recension av Bengt Lindroths bok ”Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden” (Carlssons) som drar upp de stora historiska linjerna bakom dagens nationalkonservativa partiers plats i den nordiska politiken. Jag tycker det är en intressant bok, en bok som ger en bakgrund och sammanhang som jag uppfattar att många svenskar saknar i debatten om s k populistiska partier. Jag ser också den olikhet som finns i Norden, en olikhet som förvånar en del. Och jag ser den likhet som de nordiska välfärdsdemokratierna har, en likhet som förvånar andra.

***

För vidare läsning rekommenderar jag antologin ”European populism in the shadow of the great recession” av Hanspeter Kriesi och Takis Pappas (engelska) men också Anders Hellströms bok ”Vi är de goda. Den offentliga debatten om Sverigedemokraterna och deras politik”.

Flyktingmotståndet fortsätter att minska

På dagens SOM-seminarium vid Göteborgs universitet presenterade jag några första resultat från 2015 års SOM-undersökning. Flyktingmotståndet fortsätter att minska även 2015. Samtidigt är migrationsfrågorna absolut högst upp på medborgarnas agenda idag, frågan är genomlyst och genomdiskuterad, i stort sett alla har en uppfattning i dessa frågor. Det förhållandet har också lett till en allt starkare partipolarisering – nu är flyktingmottagande en lika partipolariserad fråga som en av de starkaste vänster-högerfrågorna nämligen att bedriva sjukvård i privat regi. Vi kan uttrycka det som att partisystem och åsiktdimension passar allt bättre för varandra i denna fråga, och den utvecklingen har varit tydlig de senaste 10-15 åren.

Polariseringen innebär dock också att positionerna är fasta och ideologiskt impregnerade. Migrationsfrågornas ökade betydelse är ett uttryck för en ny politisk dimension/skiljelinje i svensk politik, en dimension som svensk politik är ovan vid. Därför behöver alla politiska partier hitta nya kontaktytor, nya perspektiv och nya politiska allianser om denna dimension skall integreras på ett konstruktivt sätt i svensk politik.

Det minskande motståndet mot flyktingmottagning speglas också i att färre uppfattar invandring som hot, fler vill bevara invandrares nationella kultur, stödjer invandrares religionsfrihet och kan tänka sig att engagera sig i en anti-rasistisk organisation. Samtidigt uppger fler att de känner många som ser invandring som ett samhällsproblem, oroar sig för ökad främlingsfientlighet och en ökande beredskap att engagera sig i en organisation som vill stoppa invandringen. En stabil majoritet av svenska folket vill också se en integrationspolitik inriktad på anpassning till svenskt samhälle och kultur.

Sammantaget, motståndet mot flyktingmottagning fortsätter att minska och motståndet mot invandring som sådan visar inga tecken på att öka. Men, partipolariseringens styrka är nu lika stor i flyktingfrågan som i en klassisk vänster-höger-fråga och med en ny politisk dimension/skiljelinje behöver det politiska samtalet utvecklas och förnyas.

***

Ladda ned dagens presentation här.

Vill du läsa mer om svensk migrationsopinion över tid rekommenderas min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014) eller min TEMA-rapport från SOM-institutet (2013) som kan laddas ned här, eller beställas från mig kostnadsfritt.

En bref: Vi är allt mera oroliga, men risk att oron slår över i vanmakt

Men dystopier är också handlingsförlamande, de närmar sig ödestrons passivitet och öppnar ett ideologiskt utrymme för missnöje, misstro, oro, rädsla och ängslighet. Politiskt missnöje är därför ingen god grund för demokratisk utveckling, demokrati kräver inkludering och tillit.

Så skriver jag i en krönika söndagen den 17 april i Borås Tidning. Under de sista åren har vi svenskar blivit alltmera oroliga, SOM-institutets mätningar visar samtidigt att fler är nöjda med sina liv och förtroendet för politiska institutioner har varit starkt under lång tid. Att vara orolig är en rationell reaktion för att t ex kunna hantera ett hot. Men när oron börjar leva ett eget liv, sprider sig i befolkningen och tappar kontakten med reella hot så blir oron förlamande. Vi blir så oroliga att vi avstår från att göra saker, vilket i sin tur leder till att vardagliga aktiviteter uppfattas som farliga och att medborgarna riskerar att tappa tilliten till samhällets gemensamma institutioner. Missnöje mobiliserar inte politisk kraft utan istället vanmakt, det är därför ett samhälle måste motverka missnöjesmobilisering till förmån för mobilisering av konstruktiv politiska lösningar.

”Du är i alla fall söt att se på” Om att vara kvinna och forskare på Handelshögskolan

ja, du är i alla fall söt att se på

Det är kommentaren Pernilla Petrelius Karlberg fåt när hon på social tillställning presenterar sitt avhandlingsprojekt om vad mediebevakningen av näringslivet betyder för uppfattningen om ledarskap. Visst, det är en social tillställning och visst det var några år sedan, men det är fortfarande ett bemötande av kvinnlig doktorand som överhuvudtaget inte borde vara möjligt på en svensk högskola eller universitet. Ändå händer det.

Boken ”179 år av ensamhet” (red Lantz och Portnoff) är en personlig bok med olikartade berättelser om hur det kan vara att genomföra en forskarutbildning och bli en del av (eller inte) ett akademiskt kollegium som kvinna. Jag kan inte värja mig mot att relatera det som berättas till mina egna erfarenheter, berättelserna är personliga och inbjuder till identifikation. Boken är så rolig att läsa eftersom den innehåller berättelser från olika perspektiv och berättelser som inte är entydiga.

Jag hummar lite instämmande under läsningen när några av kvinnorna berättar om det starka stöd de fått från manliga professorer och manliga kolleger, ofta män som är starka nog att gå sina egna vägar både inom forskningen och som individer i den homosociala kulturen. Men tyvärr känner jag också igen kommentarer av den typ som jag citerade ovan, för att inte tala om förväntningar på att delta i sociala aktiviteter på ett ”kvinnligt” sätt och då bli antingen terapeut för arga/ledsna män eller som kvinna stå till svars för t ex all genusforskning. Anna Wahl skriver bra om hur hon upplevde att kvinnors närvaro ändå förändrade Handelshögskolan, feminism och könsperspektiv blev normala inslag i seminarier och samtal – men hur svårt det ändå är att synliggöra att kvinnors frånvaro handlar om strukturer och inte om enskilda kvinnors brister eller kompetens.

Som kvinna kan man dock få en frizon genom att skapa egna sina egna rum, mejsla ut sin egen forskningsprofil. Och precis det har flera av kvinnorna i boken gjort, något som gett dem stor framgång. Samtidigt har de ständigt behövt försvara sina val på ett sätt som deras manliga kolleger inte har behövt. Emma Stenström skriver om ensamheten som strategi, att välja en egen väg och framhärda i den. Att vara kvinna på Handelshögskolan, och i många liknande akademiska sammanhang, är i sig själv ett normbrott – då kan man lika gärna göra det till en styrka, menar Stenström. Sitt främlingskap i en ledningsgrupp, i egenskap av programansvarig, beskriver Stenström bland annat så här:

Jag kunde aldrig förstå varför vi som ledningsgrupp ägnade så mycket tid åt att stänga ute och exkludera, snarare än att öppna upp och inkludera, inte heller varför vi strävade efter att alla medarbetare skulle vara bra på precis samma saker. Vilken annan organisation vill att medarbetarna skall vara lika? (s 103)

När Sara Rosengren beskriver hur hon undervisade tillsammans med en manlig kollega och alla frågor från studenterna riktades till honom och de byter moment på kursen och samma sak händer ändå – det är då hon inser att reglerna är olika för män och kvinnor. Och följaktligen berör kursutvärderingarna snarare henne som person eller hennes kläder, inte innehållet på kursen. Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes de gånger jag fått ange min akademiska titel väldigt tydligt – det var inte sällan jag hade ombetts hålla en föreläsning någonstans och sedan fått undrande (och oroade) blickar när jag gått upp på scenen för att lägga fram mina papper eller kolla något praktiskt och först när jag förklarat att det är jag som är den inbjudna föreläsaren fått ett lättat leende till svar. Numera händer det sällan. Ålder gör sitt.

Summa summarum, en omistlig bok som jag tycker borde vara en självklar utgångspunkt för diskussion om förändringar inom alla akademiska miljöer. Inte för att den pekar på en strategi, utan för att den pekar ut en mängd olika strategier – och olika konsekvenser – som kvinnor använt och använder för att ta sig fram i manligt dominerade akademiska miljöer. Den representerar därmed ett sätt att ta sig an verkligheten som påtagligt ofta återfinns hos kvinnor.