Vänstra Stranden

En bref: Så blev Norden ett paradis för populister

Ett liknande mönster ser vi i alla de nordiska länderna – kulturkamp mobiliserar nya politiska krafter, krafter som de etablerade partierna har svårt att hantera. En ny politisk dimension har tagit form även i nordisk politik, en dimension som gör politik av livsstil, kultur, religion och nation. Men för att stödet ska bestå tycks väljarna inte vilja se sina partier axla regeringsansvar. I Norge och Finland sjönk stödet för partierna efter deras regeringsmedverkan, i Danmark valde Dansk folkeparti mycket medvetet att utnyttja sin utpressningspotential mot den nya regeringen 2015 men att inte ingå i den. Ett klokt val för partiernas egen del, om vi ska tro forskningen. Men ett problematiskt val för demokratin.

Så skriver jag i min recension av Bengt Lindroths bok ”Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden” (Carlssons) som drar upp de stora historiska linjerna bakom dagens nationalkonservativa partiers plats i den nordiska politiken. Jag tycker det är en intressant bok, en bok som ger en bakgrund och sammanhang som jag uppfattar att många svenskar saknar i debatten om s k populistiska partier. Jag ser också den olikhet som finns i Norden, en olikhet som förvånar en del. Och jag ser den likhet som de nordiska välfärdsdemokratierna har, en likhet som förvånar andra.

***

För vidare läsning rekommenderar jag antologin ”European populism in the shadow of the great recession” av Hanspeter Kriesi och Takis Pappas (engelska) men också Anders Hellströms bok ”Vi är de goda. Den offentliga debatten om Sverigedemokraterna och deras politik”.

Flyktingmotståndet fortsätter att minska

På dagens SOM-seminarium vid Göteborgs universitet presenterade jag några första resultat från 2015 års SOM-undersökning. Flyktingmotståndet fortsätter att minska även 2015. Samtidigt är migrationsfrågorna absolut högst upp på medborgarnas agenda idag, frågan är genomlyst och genomdiskuterad, i stort sett alla har en uppfattning i dessa frågor. Det förhållandet har också lett till en allt starkare partipolarisering – nu är flyktingmottagande en lika partipolariserad fråga som en av de starkaste vänster-högerfrågorna nämligen att bedriva sjukvård i privat regi. Vi kan uttrycka det som att partisystem och åsiktdimension passar allt bättre för varandra i denna fråga, och den utvecklingen har varit tydlig de senaste 10-15 åren.

Polariseringen innebär dock också att positionerna är fasta och ideologiskt impregnerade. Migrationsfrågornas ökade betydelse är ett uttryck för en ny politisk dimension/skiljelinje i svensk politik, en dimension som svensk politik är ovan vid. Därför behöver alla politiska partier hitta nya kontaktytor, nya perspektiv och nya politiska allianser om denna dimension skall integreras på ett konstruktivt sätt i svensk politik.

Det minskande motståndet mot flyktingmottagning speglas också i att färre uppfattar invandring som hot, fler vill bevara invandrares nationella kultur, stödjer invandrares religionsfrihet och kan tänka sig att engagera sig i en anti-rasistisk organisation. Samtidigt uppger fler att de känner många som ser invandring som ett samhällsproblem, oroar sig för ökad främlingsfientlighet och en ökande beredskap att engagera sig i en organisation som vill stoppa invandringen. En stabil majoritet av svenska folket vill också se en integrationspolitik inriktad på anpassning till svenskt samhälle och kultur.

Sammantaget, motståndet mot flyktingmottagning fortsätter att minska och motståndet mot invandring som sådan visar inga tecken på att öka. Men, partipolariseringens styrka är nu lika stor i flyktingfrågan som i en klassisk vänster-höger-fråga och med en ny politisk dimension/skiljelinje behöver det politiska samtalet utvecklas och förnyas.

***

Ladda ned dagens presentation här.

Vill du läsa mer om svensk migrationsopinion över tid rekommenderas min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014) eller min TEMA-rapport från SOM-institutet (2013) som kan laddas ned här, eller beställas från mig kostnadsfritt.

En bref: Vi är allt mera oroliga, men risk att oron slår över i vanmakt

Men dystopier är också handlingsförlamande, de närmar sig ödestrons passivitet och öppnar ett ideologiskt utrymme för missnöje, misstro, oro, rädsla och ängslighet. Politiskt missnöje är därför ingen god grund för demokratisk utveckling, demokrati kräver inkludering och tillit.

Så skriver jag i en krönika söndagen den 17 april i Borås Tidning. Under de sista åren har vi svenskar blivit alltmera oroliga, SOM-institutets mätningar visar samtidigt att fler är nöjda med sina liv och förtroendet för politiska institutioner har varit starkt under lång tid. Att vara orolig är en rationell reaktion för att t ex kunna hantera ett hot. Men när oron börjar leva ett eget liv, sprider sig i befolkningen och tappar kontakten med reella hot så blir oron förlamande. Vi blir så oroliga att vi avstår från att göra saker, vilket i sin tur leder till att vardagliga aktiviteter uppfattas som farliga och att medborgarna riskerar att tappa tilliten till samhällets gemensamma institutioner. Missnöje mobiliserar inte politisk kraft utan istället vanmakt, det är därför ett samhälle måste motverka missnöjesmobilisering till förmån för mobilisering av konstruktiv politiska lösningar.

”Du är i alla fall söt att se på” Om att vara kvinna och forskare på Handelshögskolan

ja, du är i alla fall söt att se på

Det är kommentaren Pernilla Petrelius Karlberg fåt när hon på social tillställning presenterar sitt avhandlingsprojekt om vad mediebevakningen av näringslivet betyder för uppfattningen om ledarskap. Visst, det är en social tillställning och visst det var några år sedan, men det är fortfarande ett bemötande av kvinnlig doktorand som överhuvudtaget inte borde vara möjligt på en svensk högskola eller universitet. Ändå händer det.

Boken ”179 år av ensamhet” (red Lantz och Portnoff) är en personlig bok med olikartade berättelser om hur det kan vara att genomföra en forskarutbildning och bli en del av (eller inte) ett akademiskt kollegium som kvinna. Jag kan inte värja mig mot att relatera det som berättas till mina egna erfarenheter, berättelserna är personliga och inbjuder till identifikation. Boken är så rolig att läsa eftersom den innehåller berättelser från olika perspektiv och berättelser som inte är entydiga.

Jag hummar lite instämmande under läsningen när några av kvinnorna berättar om det starka stöd de fått från manliga professorer och manliga kolleger, ofta män som är starka nog att gå sina egna vägar både inom forskningen och som individer i den homosociala kulturen. Men tyvärr känner jag också igen kommentarer av den typ som jag citerade ovan, för att inte tala om förväntningar på att delta i sociala aktiviteter på ett ”kvinnligt” sätt och då bli antingen terapeut för arga/ledsna män eller som kvinna stå till svars för t ex all genusforskning. Anna Wahl skriver bra om hur hon upplevde att kvinnors närvaro ändå förändrade Handelshögskolan, feminism och könsperspektiv blev normala inslag i seminarier och samtal – men hur svårt det ändå är att synliggöra att kvinnors frånvaro handlar om strukturer och inte om enskilda kvinnors brister eller kompetens.

Som kvinna kan man dock få en frizon genom att skapa egna sina egna rum, mejsla ut sin egen forskningsprofil. Och precis det har flera av kvinnorna i boken gjort, något som gett dem stor framgång. Samtidigt har de ständigt behövt försvara sina val på ett sätt som deras manliga kolleger inte har behövt. Emma Stenström skriver om ensamheten som strategi, att välja en egen väg och framhärda i den. Att vara kvinna på Handelshögskolan, och i många liknande akademiska sammanhang, är i sig själv ett normbrott – då kan man lika gärna göra det till en styrka, menar Stenström. Sitt främlingskap i en ledningsgrupp, i egenskap av programansvarig, beskriver Stenström bland annat så här:

Jag kunde aldrig förstå varför vi som ledningsgrupp ägnade så mycket tid åt att stänga ute och exkludera, snarare än att öppna upp och inkludera, inte heller varför vi strävade efter att alla medarbetare skulle vara bra på precis samma saker. Vilken annan organisation vill att medarbetarna skall vara lika? (s 103)

När Sara Rosengren beskriver hur hon undervisade tillsammans med en manlig kollega och alla frågor från studenterna riktades till honom och de byter moment på kursen och samma sak händer ändå – det är då hon inser att reglerna är olika för män och kvinnor. Och följaktligen berör kursutvärderingarna snarare henne som person eller hennes kläder, inte innehållet på kursen. Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes de gånger jag fått ange min akademiska titel väldigt tydligt – det var inte sällan jag hade ombetts hålla en föreläsning någonstans och sedan fått undrande (och oroade) blickar när jag gått upp på scenen för att lägga fram mina papper eller kolla något praktiskt och först när jag förklarat att det är jag som är den inbjudna föreläsaren fått ett lättat leende till svar. Numera händer det sällan. Ålder gör sitt.

Summa summarum, en omistlig bok som jag tycker borde vara en självklar utgångspunkt för diskussion om förändringar inom alla akademiska miljöer. Inte för att den pekar på en strategi, utan för att den pekar ut en mängd olika strategier – och olika konsekvenser – som kvinnor använt och använder för att ta sig fram i manligt dominerade akademiska miljöer. Den representerar därmed ett sätt att ta sig an verkligheten som påtagligt ofta återfinns hos kvinnor.

En bref: Det räcker inte med kontroll, övervakning och poliser

När statsministern säger att regeringen skall ”göra allt” för att människor skall vara trygga så menar han förstås det. Men trygghet är ingenting som skapas av en ledare eller av kontroll. Trygghet kommer av ömsesidig tillit, framtidstro och inkludering – det är något vi skapar som medborgare tillsammans överallt och hela tiden.

Så skrev jag i Aftonbladet Långfredagen den 25 mars och uppmanade såväl beslutsfattare som medborgare att besinna sig och inte låta rädslan bli styrande för de politiska konsekvenser terrordåden i Bryssel, och för den delen i andra delar av världen, får.

Politiska beslut som syns direkt och som är tydliga i medborgarnas vardag tenderar att locka beslutsfattare, samtidigt som det inte alls är säkert att dessa är de mest effektiva. Kanske har de till och med oönskade effekter som dyker upp först efter en tid. Men när politiska beslut är hårt uppbundna av internationella överenskommelser, och särskilt av EU-samarbetet, kan det vara lockande att skapa inrikespolitiska poänger med hjälp av de områden över vilka nationella beslutsfattare faktiskt har makt, t ex polis och säkerhetstjänst. Trygghet i ett samhälle bygger på tillit och legitimitet, på att se sig själv i andra och på att människors olikhet inte är ett hot. Tilliten byggs inte upp av fler poliser eller ökad övervakning, risken är snarare att den undermineras om samhällets grundläggande principer frångås.

***

Mer om ämnet finns att läsa finns hos Henrik Ekengren Oscarsson, i ett nummer av Världspolitikens Dagsfrågor av Wilhelm Agrell och undertecknad, samt i boken ”Främlingskap” av Ulf Bjereld och undertecknad.

Demokrati är inte att majoriteten bestämmer

Då och då får jag mejl, brev och argument kring demokrati och vad som är demokratiskt och inte demokratiskt. Påtagligt ofta går dessa synpunkter ut på att demokrati är detsamma som majoritetsstyre. Inte alltför sällan handlar breven om Västlänken, trängselskatten, Decemberöverenskommelsen (slutat nu…) eller invandringen. Även i det offentliga samtalet hänvisas ofta till att demokrati är ett majoritetsstyre, att det också är den rimliga tolkningen: ”(f)ör de flesta medborgare är den naturliga innebörden av demokrati att majoriteten ska bestämma över minoriteten” skriver t ex GP på sin ledarsida i samband med debatten om DÖ förra sommaren.

Diskussionen om demokrati är förstås minst lika ålderstigen som de gamla grekerna – som ju förresten påbörjade resan mot demokrati. Grekernas demokrati var en männens styrelse med roterande beslutsfattare och den var icke-representativ, den liknande dock i sin form mer ett föreningsårsmöte än en modern demokrati.

Jag tillhör dem som alltid påtalat att demokratin aldrig kan tas för given. Men jag har också en mycket problematiserande hållning till demokratin. Churchills devis att ”demokrati är den sämsta styrelseformen av alla, bortsett från alla andra som någonsin prövats” är klok och en god vägvisare. Den liberala demokrati vi tillämpar i vårt land idag är ett knippe regler och normer kring fr a representation, rättigheter, legitima arenor och beslutsregler. Tyvärr förespeglas i debatten ofta att svåra moraliska och närmast eviga existentiella frågor kan avgöras med mentometerknappar.

Vad majoriteten tycker i olika frågor eller om en majoritet av parlamentets ledamöter samlas kring ett förslag betyder inte att ett sådant beslut skulle vara moraliskt eller politiskt legitimt. En person har t ex argumenterat för att det vore demokrati om 175 riksdagsledamöter skulle rösta för att döda övriga 174 ledamöter och spetsa deras huvuden på ett staket i Stockholm om bara grundlagen ändrades (vilket kräver ett val emellan). Då har man missförstått den politiska liberala demokratins essens.

Att säga att demokrati är majoritetsstyre är en förenkling när man vill förklara vilka beslutsregler som gäller i en demokrati. I stort sett alla beslut fattas efter förhandlingar eller diskussioner och leder i allmänhet fram till ett beslut som de inblandade känner sig nöjda med, oavsett vilka ingångsvärdena var. En kraftigt polariserad och upphetsad debatt kan emellertid försvåra sådana förhandlingar och samtal, alltså vara destruktiv för demokratin. Det är därför vi skall undvika att moralisera och demonisera i ett demokratiskt samtal. I längden undergräver det styrelseskicket.

Själv omfattar jag en demokratisyn som väl närmast har hämtats från den politiska sociologin med S eymour Martin Lipset och Stein Rokkan. Demokrati är där ett fredligt och kollektivt sätt att hantera grundläggande historiska och sociala konflikter i varje stat och bygger på politiskt mobiliserade medborgare. Verktygen är politiska partier, medborgerligt deltagande, opinionsbildning, fria val, goda institutioner och medier som tar ansvar för demokratin. Genom politisk filosofi (och historia…) vet vi också att de mänskliga rättigheterna måste vara en fundamental del av en modern demokrati (rättsstaten) För min del är det republikanismens modell med sin betoning av det aktiva medborgarskapet och idén om icke-dominans som ligger närmast.

Jag kan inte låta bli att påminna om (den nu väldigt ålderstigna) avhandlingen i statsvetenskap ”Samtal om demokrati” som kom 1988 och skrevs av Bengt-Ove Boström. Boström var en gång min kollega, sedermera prefekt och numera rektorsråd vid Göteborgs universitet. Hans avhandling behandlade just de olika demokratisyner som framkom i en för den tiden animerad demokratidiskussion som förts på Dagens Nyheters debattsidor. Ledarskribenternas uppfattningar om demokrati var då rätt likartad men det var i den akademiska debatten skillnaderna fanns. Det skulle vara intressant att följa upp den studien, jag tror kanske att ledarskribenterna (på alla arenor) vore en intressantare grupp att analysera än forskare/akademiker idag.

För den trägne läsaren av denna blogg är också min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” en självklar referens i demokratidiskussionen. Vart tar vi vägen med demokratin i ett digitalt och individualiserad samhälle?

En bref: Nationalismens många skepnader

Idag den 13 mars 2016 skriver jag söndagskrönika i Borås tidning om nationalismens politiska kraft, om förvandlingar och användningar av nationalism.

Att europeisk nationalism under senare år så gott som enbart politiserats i termer av exkludering, isolering och slutenhet kan förklaras dels av motstånd mot den europeiska integrationsprocessen och dels av oron för den ökade individualiseringen ifråga om livsstil, kultur och traditioner.

Nationalism har en del former som många kallar banala, t ex att vi hejar på vårt eget landslag i fotboll eller att vi ställer extra stora krav på de svenska skidåkarna, men nationalismen som idé har också i sig en gnista som lätt antänder en präriebrand av exkludering och stigmatisering. Att höja sig själv på någon annans bekostnad är något helt annat än att vara stolt över sin egna traditioner. Det är förstås ingen slump att en del fascistiska och rasistiska rörelser beblandas med fotbollshuliganer eller återfinns i språkpuritanska kretsar. Men att vara stolt över något man fått gåva (den egna nationella tillhörigheten) betyder inte att man har förtjänat det – jag är så glad över vårt språk, vår litteratur, vår arkitektur, vår folkrörelsetradition och vår fantastiska natur bara för att nämna något. Det gör mig nyfiken på det som inte är likadant, skapar intresse hos mig för det som är annorlunda. Ju mer jag vet om mitt eget desto bättre kan jag förstå det som är annorlunda.

Populistiskt ledarskap ges utrymme när allt färre vill vara följare

Politiken tycks behöva ledarskap. Det går knappast en dag utan att någon, inklusive mig själv, säger eller förväntar någon form av tydligt ledarskap. Samtidigt pågår politiska processer i flera europeiska länder och i USA där självutnämnda starka ledare ändå inte hyllas unisont, särskilt inte av oss samhällsvetare. Sannolikt är det inte ledarskap av den typ som Donald Trump, Viktor Orban, Vladimir Putin eller Marine le Pen står för som efterfrågas när ledarskap kommer på tal.

Populistisk politik är i många avseenden en motsats till den liberala demokratin. I den demokrati som vi i Sverige uppfattar som legitim finns en tolerans för minoriteters rättigheter och möjligheter, acceptans och erkännande av ett flertal olika konfliktlinjer i samhället och ett främjande av en offentlig debatt som är saklig, mångsidig och respekterar motståndaren. Möjligheten för ett i traditionell mening starkt ledarskap att göra sig gällande i en sådan omgivning är ganska liten.

Under senare år har begreppet ledarskap seglat upp som ett trendigt och accepterar sätt att beskriva behovet av riktning, tydlighet och beslutsamhet i en organisation. Att vara chef är inte så jättehett idag, nej, ledare skall vi alla vara. Efter att ha läst den intressanta, men synnerligen kompakta, boken ”Ledarskap” av Stefan Sveningsson och Mats Alvesson om olika ledarskapsteorier finner jag anledning att reflektera också över politikens behov av ledare.

Som Sveningsson och Alvesson påpekar så handlar i realiteten inte ledarskap om egenskaper eller förmågor hos en person. När de beskriver litteraturen kring management och ledare kan man inte annat än dra på munnen åt alla de magiska egenskaper som tydligen utgår från en riktigt bra ledare. Bara det faktum att om just chefen ägnar sig åt att småprata och lyssna så har dessa helt normala sociala aktiviteter någon form av magi i sig som gör att just detta kommer att leda organisationen till exceptionella resultat (s 90-94). Sanningen är att människor gör i allmänhet alldeles rätt i att småprata och lyssna, det är bra för oss som människor och för arbetsplatsen, men någon särskild sorts ledarskapsfilosofi är det inte. Och att goda resultat av olika slag kan kopplas till det agerandet finns det inga belägg för. Ledarskap utövas i det praktiska handlandet – uthållighet, målmedvetenhet, samspel, reflektion och självdistans är sannolikt väsentligare än visioner och karisma.

De starka populistiska strömningarna i många länder under de senaste decenniet kan delvis förklaras av en stark efterfrågan på det kraftfulla ledarskap som ofta reduceras till personliga egenskaper. Men ledarskap är ett relationellt begrepp. Om ingen följer uppstår inget ledarskap. Anhängarna skapar ledaren. Och med ökat erkännande och lojalitet växer kammen på ledaren. En ledare utan följare är ingen ledare. Därmed har vi också sagt att bristen på ledarskap är en brist på anhängarskap. All statsvetenskaplig forskning visar, på ett generellt plan, på nedåtgående trender för partitrohet, partimedlemskap och känsla av partianhängarskap. Men inte på bristande politisk intresse. Det är skillnad på att utveckla ett individuellt konstruktivt men kritiskt förhållningssätt, vilket vår demokrati uppmuntrat och därmed minskat intresset för partilojalitet, och att istället utveckla en direkt personlig misstro på demokratins institutioner som sådana. Som medborgare kan vi se oss i spegeln och fråga oss vad vi själva gjort för att skapa ledarskap bland våra politiker?

Ylva Bergström visar i sin studie av lokala politiska rum – Uppsala och Bergslagen – att politik blir en fråga om sedlighet och moral bland dem som inte har någon stark tilltro till sin egen förmåga att artikulera eller argumentera för en politisk hållning (s 179-186). Politiker utvärderas som personer och det är moral och karaktär hos personen som blir grunden för åsikter om politiska frågor. Bland de med större tilltro till sin egen politiska förmåga utvärderas politiska budskap i termer av hållbar argumentation och man omsätter lätt sina egna erfarenheter i ett politiskt språk.

Så kanske bör vi alla när vi efterfrågar ledarskap i politiken fundera på vilka personer det är vi väljer att följa, på vilka grunder och med vilka motiv. Populismen i demokratin frodas med hjälp av de anhängare som längtar efter ledare som pekar på entydiga konflikter, som anser att majoritetsprincipen bör tillämpas i alla frågor och som inte erkänner den liberala demokratins plats för individuella rättigheter eller minoriteter. När samhällets politiska ledarskap skapas mot den bakgrunden hamnar alla de som ser tillvarons komplexitet i skuggan.

Förvandlingen från spektakulära populister som utmanar den liberala demokratin till auktoritära maktutövare som kringskär medborgarnas frihet kan gå snabbt. Det gäller såväl i nationer som i organisationer.

***

Läs gärna Carl-Johan von Seth om Trump i DN i torsdags samt statsvetarna Tesler och Sides också om Trump på bloggen MonkeyCage.

Ylva Bergströms bok heter ”Unga och Politik. Utbildning, plats, klass och kön” och utgavs i höstas på Premiss förlag.

Stefan Sveningsson och Mats Alvessons bok heter ”Ledarskap” och kom 2010 på Liber förlag.

Integration är inte ”bra” eller ”dålig” – den bara är

Som en konsekvens av den ökade tillströmningen av flyktingar till Europa har begreppet integration stått i centrum för debatten under hösten, såväl i Sverige som i andra länder. För många blir frågan om de flyktingar som får uppehållstillstånd ”går att integrera” i ”våra” samhällen, en del ställer frågan med uppriktig undran medan andra menar att svaret är givet, nej det går inte.

I en översikt i senaste numret av tidskriften French politics, culture & society diskuterar statsvetaren Amanda Garrett just integrationsfrågorna. Garrett betonar att forskning kring integration brukar utgår från två faktorer: invandrares egenskaper och den mottagande statens institutioner. Vi får ett slags nollsumme-spel, det den ena parten ger tar den andra och tvärtom. Men då bortser vi från att de europeiska samhällena numera är mer mångfaldiga än under perioden efter andra världskriget. Decennier av folkomflyttningar och migration har omskapat de europeiska samhället i grunden. Som Garrett påpekar är integration inte någon linjär, välavgränsad process.

I Frankrike där universalismens fana alltid vajat högt har själva neutraliteten spelat integrationen ett spratt. Den franska eliten talar om ”muslimer” som en homogen grupp, lagstiftningen behandlar alla lika. Därmed blir det omöjligt för den brokiga blandning av invandrare från länder där islam en dominerande kulturell ram att visa upp sin egen heterogenitet. Muslimer i Frankrike är berörda av bostadsfrågor, diskriminering på arbetsplatser och frågor kring skolgång, men på olika sätt och inte alls på det homogena sätt som politiken tenderar att tro. Olika minoriteter har svårt att göra sin stämma hörd och berätta en annan historia än den om ”muslimer”, det är helt enkelt en maktfråga. Minoriteterna saknar makt att definiera sin egen position eftersom de ses som en homogen grupp med medborgerliga rättigheter men utan specifika samhälleliga behov.

I Storbritannien å andra sidan är minoriteter oftast organiserade i täta gemenskaper, men dessa är väldigt olikt ”integrerade” i det brittiska samhället. En stark sammanhållning, tillgång till ekonomiska resurser och socialt kapital ger möjligheter till förändring och krav på myndigheterna. Paradoxalt nog är alltså grupper som är mer integrerade i samhället mer maktlösa än de som håller sig för sig själva. I den egna gruppen (sub-samhället) skapas arbete, specifika bildningstraditioner och ekonomiska resurser förstärks över generationer. De mer integrerade – i meningen att de finns i mittfåran i det brittiska samhället – har dock svårare att mobilisera politiskt inom minoritetsramen för bättre skolgång, mot diskriminering eller för högre lön.

Garrett avslutar med att konstatera att också förväntningarna har avsevärd betydelse för bedömning av integrationsutfallet. De mest socialt väletablerade och integrerade, som därmed får högst förväntningar, är också de som mest sannolikt blir missnöjda och frustrerade. Socialt mindre välintegrerade grupper har lägre förväntningar och är därmed också mer nöjda med en dräglig situation, om än marginaliserad i relation till övriga samhället.

Integration bör helt enkelt inte bedömas i termer av ”bra” eller ”dålig”. Istället är social, kulturell, ekonomisk och politisk integration olika processer som leder fram till lägre eller högre grad av inkludering i samhället som helhet. Själva processen är lika viktig för samhällets utveckling som helhet – både för de inkommande och de som redan är här – som ett eventuellt ”resultat” i någon form av kvantitativa termer.

Invandrare har en sak gemensamt, invandringen, men skiljer sig i övrigt åt i en mängd avseenden. Det första vi bör göra menar Garrett är att dekonstruera termen ”integration” och istället utifrån ett maktperspektiv förhålla oss till inkludering och mobilisering inom olika områden som ekonomi, politik, social och kulturell integration.

De böcker som Garretts text vilar på är

Fredette, Jennifer (2014) Constructing muslims in France: Discourse, Public Identity and the politics of citizenship (Temple university press)

Maxwell, Rahsaan (2012) Ethnic minority migratins in Britain and France: Integration trade-offs (Cambridge university press)

En bref: Försörjning i centrum för Sjuhärads sömmerskor och brittiska suffragetter

Kvinnors väg till jämlikhet har sällan gått raka vägar. Men såväl hemarbeterskornas medvetna försörjningsstrategier som de brittiska arbetarkvinnornas uppror var nödvändiga delar i den process som gav både farmor och mig fullt politiskt medborgarskap. Men varje tid har sin kamp.

I Borås Tidning söndagen den 14 februari – Valentindagen! – skriver jag om kvinnors kamp för rättigheter och arbete. Den lite märkliga bilden att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden först i slutet av 1960-talet är inte sann. Kvinnor, särskilt arbetarklassens kvinnor, har alltid arbetat för sin försörjning. För att inte tala om kvinnorna på småbruken runt om i landet som i allra högsta grad bidrog till familjens försörjning.

Långsamt har kvinnor också fått de rättigheter som män haft, och långsamt har jämlikheten ökat såväl mellan män och kvinnor som mellan de sociala skikten i vårt samhälle. Men kvinnors arbete och kamp för rimliga arbetsvillkor har varit en oundgänglig del av den utvecklingen.