Vänstra Stranden

Franska parlamentsvalet: Vi har ju redan halshuggit en kung så…

Ja ungefär så svarade en fransk äldre dam på frågan från en svensk journalist om hur det skulle gå i andra omgången i det franska parlamentsvalet om några dagar. Att bildligt talat göra samma sak med en president tycktes inte så långt borta. Hon sa det med glimten i ögat men uttalandet säger ändå mycket om skillnaden mellan fransk och svensk politik. Motståndet mot auktoriteter, våldskapitalet och gatans parlament samsas med elitismen, hyllandet av hjältar och ikoner samt argumentets primat.

Innan första valomgången gissade jag att FN/RN (Nationell samling) skulle få trettio procent av väljarnas stöd, inte mer. Så blev det också. Kandidater som ställer upp för just RN fick 29,25 procent av rösterna eller 9 377 297 miljoner röster. Den nya folkfronten (partier i mitten och till vänster) fick 27.99 procent och 8 974 566 miljoner röster. Skillnaden är 402 731 röster av nästan 33 miljoner avgivna. Läget är – som vanligt – jämnt mellan vänster och höger. President Macrons liberala mittenparti, idag heter det ”Ensemble” (Tillsammans) fick drygt tjugo procent av rösterna medan mindre grupperingar och oberoende kandidater delade på den sista femtedelen. Hela 76 platser tillsattes redan i första omgången, år 2022 var det bara en handfull. Det skvallrar om starka fästen för både vänster och höger – RN fick 39 av platserna och Den nya folkfronten 32 av dem.

Hur det går med de resterande platserna avgörs under den här veckan. Den generella regeln tycks nu vara att skapa en s k republikansk front så att RN konsekvent får en motståndare i varje valkrets, antingen från ”Den nya folkfronten” eller från Macronisternas läger. Hur utfallet blir är osäkert men att RN skulle få absolut majoritet i parlamentet är inte troligt, om än inte heller uteslutet. Presidenten utser premiärministern och det är också presidenten som godkänner regeringen. Samregentskap, eller cohabitation, har inträffat förr under femte republiken och min bedömning är att det varit presidenten som dragit det maktmässigt längsta strået varje gång. Frankrike är trots allt en semi-parlamentaristisk stat och presidentens makt har snarast stärkts efter Chiracs reform att korta presidentperioderna till fem år.

Två saker kring den uppkomna situationen menar jag är för dåligt belysta i den svenska rapporteringen kring valet i Frankrike.

1. Ett Frankrike regerat från mitten som det varit nu sedan 2017 är en slags anomali. Det händer inte. Macrons presidenttid är unik under femte republiken och nu är med största sannolikhet den perioden över. Frankrike är och förbli kluvet mellan två block, formerade på lite olika sätt men alltid med etiketterna vänster och höger. Maktväxling äger normalt rum mellan blocken med långa mellanrum på grund av valsystem och ett partisystem som har minst lika mycket amerikanskt som europeiskt snitt.

Och extremhögern har funnits med sedan demokratins födelse i Frankrike. Just RN har sina rötter i kampen för l’Algerie Francaise på 1950-talet. Jean-Marie le Pen var fallskärmssoldat i kriget i Algeriet och han satt sedan som ledamot för dåtiden populisthöger (Poujadisterna) i fjärde republikens parlament. Men det räcker att titta på Vichyregimen, fascistligorna på 1930-talet eller Boulangismen i slutet av 1800-talet. Extremhögern är demokratins ständiga följeslagare i fransk politik. Och är inget nytt.

2. Många tror sig veta vad Macrons motiv var att upplösa Nationalförsamlingen på kvällen den 9 juni. Min bedömning är att hans motiv var både mer komplexa och impulsiva än de flesta bedömare vill ge sken av. Under två års tid har Macrons förslag och reformer utsatts för stenhård kritik, hans person har kritiserats och hans premiärministrar likaså. Elisabeth Borne hade det inte lätt. Blockerande majoriteter eller misstroendevoteringar har omöjliggjort hans uppdrag, som han själv ser det. Att efter ett valresultat, visserligen till Europaparlamentet, som visar på ett sådan stark opinionskantring till hans nackdel vilja få till stånd en mer representativ folkförsamling är fullt förståeligt. Han säger lite grand som Julius Caesar (kanske) sa; tärningen är kastad. Nu får vi se vad det leder till. Och för Macron är det svårt att se att något blir värre än den situation av oklara majoriteter och ökande missnöje som rått fram till nu.

Vad jag är helt övertygad om är att Macron inte trodde sig vinna en majoritet i parlamentet för sin egen gruppering. Han gjorde inte samma misstag som Chirac gjorde 1997. Att tala om valet som en besvikelse (första omgången) för Macron blir därför helt fel. Två utgångar som båda är mer fördelaktiga för Macron än nuvarande situation är möjliga; en premiärminister baserad på en mitten-vänster-koalition (möjligen med Mélechons LFI utanför) eller en premiärminister från RN (bara om absolut majoritet har de sagt). I första fallet blir det möjligt att få igenom reformer av vissa slag, i det andra kan presidenten blockera reformer av annat slag. Macron hoppas i så fall stäcka RN:s väg mot presidentposten 2027 genom att ”avslöja” partiets inkompetens och oförmåga. (Ett utfall som är mindre lyckat vore om majoriteterna blir så omöjliga att minoritetspolitiken fortsätter, men det är mindre troligt och dessutom blir det ungefär som nu.)

I grund och botten gör Macron det kung Ludvig XVI inte förmådde, han ger folket möjlighet att avsätta honom utan halshuggning – men bibehåller sin strategiska makt över framtiden.

Den nödvändiga Almedalen

Alldeles för kort, alldeles för intensiv men en stark signal om det demokratiska samtalets starka ställning trots alla domedagsprofeter.

Almedalsveckan, eller Politikerveckan i Visby, går mot sitt obönhörliga slut. För min del har jag varit på ett par seminarier som satt avtryck i mig, jag har besökt mingel och sociala sammankomster där jag haft bra samtal med enskilda personer och jag har haft några tête-à-tête med personer jag inte träffat förut eller träffar sällan. Det är Almedalen för mig, denna brokiga blandning och öppna atmosfär. Att få möta den franske ambassadören för ett privat och informellt samtal om fransk och svensk politik, att få analysera sanningsbegreppets politiska betydelse tillsammans med Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i en blommande trädgård och att varje dag kunna lyssna på landets centrala politiska ledarskap när de fritt får lägga ut texten från scenen – ja, ingen annanstans är detta möjligt säger jag.

Varje år anordnar också statsvetenskapliga förbundet en s k statsvetardag med politik-seminarier från morgon till kväll, avslutat med ett öppet mingel för alla intresserade. I år var det torsdagen och här fanns analyser av valet 2022, EU-valets konsekvenser, svensk utrikespolitiks förändring och frågan om tillitens utbredning i landet – för att nämna något. Tack vare det fina samarbetet mellan Timbro förlag och Arena Idé kan dagen ges ett varierat innehåll, bra moderatorer och föreläsare/panelister samt lite tilltugg till den alkoholfria cidern vid minglet. Ett bevis på hur olika läger kan samarbete respektfullt till glädje för analys, samtal och argumentation. Tänk om det fanns fler sådana initiativ. Hoppas innerligt att statsvetardagen skall leva vidare och i just denna form med stöd från två sidor i svensk politik.

Den nyligen skapade Tisdagsklubben är också ett sådant gränsöverskridande initiativ. Prenumerera gärna på nyhetsbrevet och gå med i nätverket. Just denna Tisdagsklubb anordnade ett speciellt seminarium kring det hat och de hot som förtroendevalda som arbetar med frågor som uppfattas kontroversiella råkar ut för. Daniel Helldèn (Mp) och Jan Jönsson (L) berättade om erfarenheterna av att t ex stötta idén om dragqueens som läser sagor eller att motarbeta bilismen i storstäderna. Hur anonyma och namngivna kritiker förstör både nattsömn och arbetsmiljö för många fritidspolitiker. Ett seminarium som berörde och samtidigt stärkte min vilja att inte vika undan.

En annan aktör som bidrar till att samtalen blir gränsöverskridande är kyrkorna i form av studieförbunden Bilda, Newman, Tidskriften Signum samt Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och (G) som i Gud som i vanlig ordning har både de vassaste och ”mångfaldigaste” seminarierna och mötesplatserna. Där samsas folk från olika ideologiska och värderingsmässiga läger i paneler och samtal; olika religioner javisst, men dit kommer också personer från olika partier och organisationer som kanske inte är helt kontanta med varandra i det officiella protokollet, men här kan individer mötas och samtala ansikte mot ansikte. Det gör mig så glad att se detta. Är kyrkan som arena en möjlighet att få släppa sina officiella roller, en plats där man likt i historien lämnar vapnen utanför och, i detta fallet, inte firar gudstjänst tillsammans men väl gemensamt kan hedra det demokratiska samtalet? Jag vill tro att det är det jag ser. Och i så fall, alla kyrkliga organisationer – fortsätt med det. Då är Almedalen ovärderlig inte bara för mig utan för hela den svenska demokratin.

Några frågor och svar efter EU-valet 2024

Det finns många frågor att besvara efter det senaste EU-parlamentsvalet den 6-9 juni 2024. Jag har ställt några som jag själv tycker är relevanta, och besvarat dem på det sätt som jag tror är mest adekvat.

Vilka grupper i EU-parlamentet förlorade mest stöd jämfört med valet 2019?

Eftersom EU-parlamentet vid valet 2019 hade 751 ledamöter och idag har 720 ledamöter finns det en fyra-procentig nedgång i alla grupper, om de hade förlorat proportionerligt. Jag roade mig med att räkna ut hur många mandat gruppern haft 2019 om det bara funnits 721 mandat nu genom att dra ned alla befintliga grupper med fyra procent. På det sättet kan man jämföra med det antal mandat som partigruppen erhållit i årets val. Några skillnader i mönster finns inte, men det framgår än mer tydligt att det är liberaler och gröna som förlorat absolut flest mandat – 25 procent av de mandat de skulle haft 2019 om det bara funnits 721 platser.* Ännu så länge är det svårt att göra säkra beräkningar för de två högerradikala grupperna (ECR och ID) eftersom så många partier med potential att vara med där står utanför grupperna. Grupperna kommer med största sannolikhet att omformas under de närmaste veckorna. Grupperna med socialdemokrater och vänsterpartier har förlorat mindre och det största partiet, EPP, har blivit större.

*Tar dock inte hänsyn till spärrar och valdeltagande i de olika länderna.

Varför går vänsterpartier och liberaler/gröna fram i de tre nordiska länderna och Nederländerna?

Dagordningseffekten där klimat och miljöfrågor varit på dagordningen. Men också värt att notera är att i alla dessa länder har högerradikala partier varit eller är regeringsbärande. De partierna utgör därmed inte någon verklig opposition eller projektion för missnöje med den nationella regeringens politik. Mobiliseringen uteblir för väljare som brukar rösta högerradikalt. Alla dessa länder har dessutom numera en opinion som i grunden är EU-positiv, en opinion som oftast är urban, välutbildad och liberal i sin livssyn, något som mobiliserar inför ett europeiskt val.

Av vad består den högerradikala framgången?

Framförallt av ett ökat stöd i Frankrike och Tyskland. I övriga länder är tendensen inte alls lika entydig. I Slovakien blev ett pro-europeiskt socialliberalt parti – Progressiva Slovakien – störst före det rysslandsvänliga och populistiska SMER. I Ungern stäcktes Fidesz framgångar av en mer liberal konkurrent och i Italien har antalet mandat i de båda högerradikala partigrupperna ECR och ID inte ökat utan faktiskt minskat med två mandat.* Bara för att ta några exempel.

Frankrike och Tyskland (och Italien förstås) är stora länder med 81 respektivet 96 platser i parlamentet. Väljarförändringar i dessa länder får därför extra stor betydelse för parlamentets sammansättning. Och när den nationalkonservativa, populistiska och EU-skeptiska politiska vågen sköljer över dessa länder blir resultatet en skarp kantring i parlamentet. För Frankrike går mandaten i de bägge högerradikala partigrupperna upp från 19 till 35 och i Tyskland preliminärt från 13 till 24 (inklusive de nya som inte har någon grupp ännu). Det är de tyska Gröna och de franska liberalerna som tappat till förmån för de högerradikala. Högervågen blir återigen en sanning med många begränsningar. Förklaringar och konsekvenser bör inte diskuteras generaliserande för ”Europa” utan istället för grupper av partier, grupper av länder och i medvetande om valdeltagandets variation.

* Femstjärnerörelsen är dock en svårkategoriserad grupp som inte (ännu) tillhör någon grupp i parlamentet, de fick åtta mandat i EU-valet 2024 vilket är en minskning från 14.

Slutligen, vad händer efter parlamentsvalen i Frankrike?

President Macron utlyste nyval till Nationalförsamlingen redan samma kväll som Europaparlamentsvalets resultat strömmade in. Han har en tendens att ”spela högt” och det måste man säga att han gör nu. Den samlade liberala och gröna rörelsen i Frankrike tappade 20 mandat och de högerradikala erövrade tolv i EU-valet 2024. Samtidigt fick vänstern (socialistpartiet och den radikala vänstern) tio nya mandat. Matematiken är inte så enkel som den ibland framstår i medierapporteringen. Inför parlamentsvalen den 30 juni och 7 juli samlar sig nu vänstern i en slags ”Front Populaire” med ekon från mellankrigstidens samarbete mellan socialdemokrater, kommunister och radikaler (Sv: liberaler) Tanken är att ena sig mot extremhögern (fascistiska grupper på 30-talet) för landets bästa. Den tidigare moderata högern (Republikanerna) som är en sammansmätlning av efterkrigstidens gaullister, marknadsliberaler och socialliberaler tvingas nu bekänna färg. Under lång tid har partiet vacklat mellan högerflanken och den mer moderata högerliberalismen. Nuvarande ledare Erik Ciotti har sagt att han är öppen för samarbete med det högerradikala RN (fd Front National) som i sin tur fått konkurrens av än mer extrema partier till höger.

Macrons mittengruppering lär närmast klämmas till döds i den tvekampen. Fransk politik har aldrig varit förankrad i mitten, alltför många misslyckade försök visar på det. ”Le marais” (kärr) som centern kallades under fjärde republiken, var en plats där man inte fick stadigt politiskt fotfäste. Presidentens makt är dock mycket stark i Frankrike och än större har den faktiskt blivit sedan mandatperioderna minskades till fem år. Nu byts i allmänhet både parlament och president ut samtidigt och speglar samma riktning. Men, inte nu. Vi kommer sannolikt att få se en s k cohabitation mellan en president med en ideologisk färg och en premiärminister med en annan. Första gången det skedde i femte republiken var 1986-1988. Därefter har det skett två gånger till. Jag skulle hävda att presidenten vid alla dessa tillfällen dragit det längsta strået i politisk mening.

Macron hoppas nu dels få det franska folket att nyktra till i demokratiskt avseende, dels (om extremhögern ändå blir regeringsbärande) kunna dra gadden ur rörelsen inför presidentvalet 2027. Och därmed underlätta för en presidentkandidat från mittens rike. Som också kan utlysa nyval om hen önskar.

Att det är ett högt spel är otvetydigt. Att Macron förlorar det är inte alls säkert.

Omedelbar vapenvila i Gaza är en moralisk nödvändighet

Radioprogrammet ”Konflikt” som sändes lördagen den 8 juni innehöll en intervju med Israels Sverige-ambassadör Ziv Nevo Kulman. Intervjun, som genomfördes av programledaren Fernando Arias, var en av de bästa jag hört, inte bara med ambassadören utan som ansvarsutkrävande intervju. Med allvar och respekt ställde Arias moraliska frågor till Kulman; envist men utan övertoner, höjda röster eller antagonism. Samtalet blev klargörande, rakt och frispråkigt. Palestinakonfliktens själva nerver ligger blottade i det samtalet. (Finns en längre version av intervjun längre ned på programmets sida.)

Hamas angrepp på Israel den 7 oktober 2023 var både bestialisk och stred mot alla former av internationell rätt. Tagandet av gisslan var en grym gest i syfte att skada och såra men också instrumentalisera människoliv till varor i en byteshandel. Israels rätt till självförsvar är en självklarhet och har stöd i folkrätten. Israels existens inom säkra gränser är central för att en lösning alls skall kunna nås, en lösning som måste inbegripa båda parter i konflikten och som därmed också bör utgöras av en tvåstatslösning i enlighet med FN:s resolution 242 från 1967. Resolutionen innebär således att ockupationspolitiken skall avvecklas. Dessutom är det enligt folkrätten förbjudet för en ockupationsmakt att överföra delar av sin befolkning till de ockuperade områdena. Israel måste därför avveckla de bosättningar man upprättat på Västbanken. Den israeliska ordningsmakten måste också aktivt ingripa mot de delar av den israeliska bosättarrörelsen som trakasserar bofasta palestinier som är i sin fulla rätt att bo och odla marken på Västbanken.

Men, när detta är sagt, dödandet i Gaza måste upphöra nu. Gisslan måste släppas nu. Det spelar ingen roll vems fel eller vem som började just nu, dödandet måste upphöra. Med omedelbar verkan. De angrepp som begås i namn av försvaret av Israel är inte proportionerliga och de drabbar en oskyldig civilbefolkning. Närmare 40 000 människor har dött i Gaza och dagligen kan vi följa utvecklingen via internationella medier. Ingen normalt funtad människa kan förbli oberörd av bilderna på alla döda barn och på städer i ruiner. Inte heller inför den oförsvarliga fördröjning av humanitär hjälp som Israel skapar.

För mig, som alltid kallat mig Israelvän, är den nuvarande situationen dock inte en fråga om politik utan om moral. I intervjun med Israels ambassadör ställs han flera gången inför frågan om hur någon moraliskt kan legitimera dödandet av barn för att försvara sig mot Hamas. Svaren visar att detta inte är en lätt fråga för Kulman, ingenting han (som Netanyahu antagligen gjort) viftar bort lättvindigt. Men samtalet rör sig mot den smärtpunkt som är hur många oskyldigas död som kan rättfärdigas med att den skyldige dör. (OBS jag är en absolut motståndare till alla former av dödsstraff.) Att oskyldiga dör i krig är ett faktum eftersom skuld inte är ett relevant begrepp i krig. Att civila dör eller drabbas är tyvärr också ett faktum, se bara på bombningarna i Normandie i juni 1944 eller de allierades bombningar över ett i praktiken redan besegrat Tyskland. Krig är vedervärdigt i alla dess former och gestalter.

I Gaza rör vi oss emellertid i en annan terräng. Hamas är en terrororganisation medan Israel är en demokratisk stat. Av en demokratisk stat förväntar jag mig något helt annat än av en terrororganisation. Att Hamas inte tvekar inför att låta civila palestinier dö för att skydda de egna är inte ett argument för att en demokratisk stat nonchalerar att hundratals civila dödas när syftet är att förgöra de egna motståndarna. En demokratisk stat kan inte upprätthålla sin moraliska legitimitet om man med öppna ögon offrar civila, vapenlösa människor i sin jakt på terrorister. Att åklagare Karim Khan vid ICC (International Criminal Court) nu har önskat en arresteringsorder även för israeliska ledare för krigsbrott och brott mot mänskligheten är ett uttryck för att det finns en folkrättslig gräns även för självförsvaret. Precis som det finns för nödvärn i den svenska lagstiftningen. (Mer om detta här.)

I nuläget är frågan folkrättsligt i en process, Israel är under internationell press och Hamas har på intet sätt ökat sina sympatier i omvärlden. Men Israel är en demokrati, som landets ledare och försvarare så ofta själva påpekar, och just därför måste den nuvarande krigföringen få ett omedelbart slut. Ett omedelbart eld upphör krävs – med efterföljande vapenvila – under vilka förhandlingarna kan genomföras är en moralisk nödvändighet. Samtidigt som humanitär hjälp transporteras och fördelas i Gaza. Fråga ett i en sådan förhandlingsrunda är att gisslan måste släppas, fråga två är hur återuppbyggnaden av Gaza skall genomföras och finansieras och fråga tre är hur befolkningen i Gaza skall kunna få en legitim övergångsregering inför gemensamma val i en palestinsk stat.

Ett avgörande problem för Netanyahu och hans regering är att det moraliska imperativet inte är maktpolitiskt gångbart. Premiärministern sitter, just tack vare demokratin, i en personlig rävsax där ett eld upphör i Gaza skulle riskera hans regeringsinnehav och hans parlamentariska stöd från extremhögern (som också stödjer bosättarrörelsen) samtidigt som korruptionsrättegångar väntar på honom efter att han lämnar premiärministerposten. Moralen får ge vika för personliga maktambitioner. Men oppositionen mot Netanyahu är högljudd, många demonstranter menar att han nonchalerat gisslan till förmån för insatserna mot Hamas och andra röster menar att hans regerings politik långsiktigt och medvetet underminerar den tvåstatslösning FN och de flesta andra aktörer vill se.

Jag minns fortfarande den höstkväll 1995 när beskedet om att Yitzhak Rabin skjutits, och senare avled, av en israelisk högerextremist i Tel Aviv. Vi var hos mina svärföräldrar och jag stod i deras kök när jag lyssnade på radions nyheter. Både maken och jag kände den kalla vinden som svepte in i novemberkvällen. Rabin, den militära hjälten från de tidigare krigen, hade kunnat ingå fredsavtal med både palestinier och Jordanien. Ingen kunde anklaga honom för feghet. Men att Benjamin Netanyahu var en av dem som i de mest oförsonliga ordalag kritiserade Rabin för hans delaktighet i Oslo-avtalet 1993, ett avtal som skulle ge palestinierna kontroll över Västbanken och Gaza, är en slags ödets ironi. Vad har Netanyahu haft att erbjuda Israel istället för det avtal han avfärdade?

Att inte kröka rygg för makten

I veckan har utbildningsminister Mats Persson ägnat sig åt att blåsa till strid mot den oberoende och fria akademin – universitet och högskolor – i vårt land. Han har synpunkter på kurser, att dessa skall bli färre (särskilt de ”fristående” och de på distans) och kallar dem för ”hobbykurser”. Under lång tid har universitet och högskolor fått veta att man måste ha beredskap för att ge medborgare chans till kompetensutveckling under ett långt yrkesliv, företrädesvis genom fristående kurs och ofta på distans. Och så tänker nog alla seriösa aktörer på svensk arbetsmarknad fortfarande, alla de som alltså vet vilka kraven är idag. Men inte utbildningsministern. Han vill att fler skall bli sjuksköterskor och ingenjörer och tror att det är bristen på platser som hämmar unga människor att söka. Vi som är verksamma inom sektorn vet att problemen är att statsmakten under en lång följd av år kastat platser över oss (t ex lärarutbildning) i tron att det skapar fler färdiga lärare/sjuksköterskor/ingenjörer. Istället står vi med tomma platser och får underskott, eller får ta in alla som söker vilket innebär en pedagogisk utmaning (minst sagt) som vi sedan får stå till svars för hos samma statsmakt. (Kostar för mycket…)

För min del tycker jag det är genant med en man som så tvärsäkert uttalar sig om saker som han uppenbarligen inte vet något om. Män som förklarar saker för mig-känslan. Det värsta är att alla de som inte är insatta i hur det verkligen fungerar tror att han är något på spåren med sin anekdotiska bevisföring. En av mina akademiska mentorer, sedan länge borta, lärde mig att vi inom akademin aldrig har något stöd att hämta hos opinionen. Vi kommer alltid att anses som privilegierade gnällmånsar vars enda syfte är att skydda våra egna privilegier. Som så ofta inser inte människor i stunden vad de förlorar förrän det är för sent. Alltså, vi som är verksamma inom akademin måste nu själva ta den här striden och inte vika ner oss en tum.

Tack och lov har många redan reagerat: Rektorerna i Lund och Uppsala, Ida Östenberg, Åsa Arping (båda Göteborg) och studentorganisationen.

Men, den här offensiven är ingen slump. Den är en del av det populistiska anti-demokratiska arbete som vår regering bedriver just nu. I stor utsträckning med ammunition från stödpartiet Sverigedemokraterna, kanske är det till och med deras strid som regeringen för. Att politiken skiftar mellan vänster och höger, mellan liberalism och konservatism det är helt normalt. Och det är inget jag någonsin skulle protestera emot oavsett att jag kan ha andra uppfattningar än de som torgförs. Men det här är inte en fråga om ideologi inom ramen för en representativ liberal demokrati – den här offensiven handlar om att riva ned demokratins grundläggande ordning.

Att svälta ut folkbildning och studieförbund, att klippa banden till civilsamhällets internationella arbete, att dra in medel från public service, att angripa akademins kursutbud, kräva inflytande över myndigheternas rekrytering av tjänstepersoner, göra om partiernas spelregler så att de missgynnar de politiska motståndarna, mobba, frysa ut och trakassera politiska motståndare offentligt och angripa religionsfriheten är ett systematiskt sätt att underminera demokratins grundläggande funktioner. En liberal demokrati skyddar minoriteter, mångfald, demokratiska institutioner, fri- och rättigheter, fri åsiktsbildning, oberoende kunskapssökande, vetenskap och demokratins spelregler. Fria val är långt ifrån tillräckligt för att kallas demokrati – se på Ungern, Turkiet och Ryssland. Och det har hänt förut att en kulturnation gått under med fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor.

Vad vi ser hända i Sverige nu har stora likheter med det modus operandi som statsvetarna Levinsky och Ziblatt beskriver i ”How democracies die”. Och likaså den situation de beskriver i boken ”The tyranny of minority”.

Demokratins svaga punkt är hur den skall kunna skydda sig mot dem som i grund och botten är dess fiender och vill ersätta den med en auktoritär enfald. Min pappa gav mig den insikten redan när jag var mycket liten. Den frågan har levt i mitt medvetande sedan dess. Idag står vi mitt uppe i den frågan. Har vi något svar?

Sverige åt svenskarna – tio år senare

Nu är det tio år sedan min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” kom ut på Atlas Akademi. Den byggde på 20 års arbete med forskning om invandringsopinion och nationalistiska ideologier.

Jag bestämde mig ett par år tidigare för att försöka sammanfatta forskningsläget och i någorlunda enkel form presentera state-of-the-art vid den tidpunkten. Då var den svenska opinionen inte i närheten av lika negativ till invandring som under de första åren på 1990-talet och de senaste åren, tvärtom var det en minoritet av svenskarna som menade att landet borde ta emot färre flyktingar.

När jag läser om kapitlet om de nationalkonservativa partierna (som t ex SD) och hur framgångarna för dem kan förklaras noterar jag att det formulär för hur nationalkonservativa, främlingsfientliga och populistiska partier tar makten har följts till punkt och pricka: Montera ned striden om fördelningspolitiken, fresta stora traditionella partier att försöka ta över frågorna, ta strid om kultur- och livsstilsfrågor, upp med social kontroll och lag/ordning på agendan, använd kollektiv nationell identitet för att bygga upp en unik nationalkonservativ profil men ta strid mot öppen rasism i partiet och se till att ha en effektiv, kontrollerad men lokalt förankrad partiorganisation. Använd alla mediekanaler som står till buds och skapa ständig mediehype kring egna frågor. Det tio år gamla kapitlet är lika aktuellt idag som det var då – men då byggde det på forskningsresultat från Europa. Idag skulle jag lägga till ressentimentet; mobilisera människors underlägsenhetskänslor, känslan av att vara orättfärdigt föraktad av en översittar-elit.

Nu har jag ägnat ytterligare tio år åt att följa forskningen och i någon mån bidra med det jag haft tid till som prodekan och dekan. Jag tror att forskningen kring nationalkonservatism har gått in i ett nytt skede där demokratifrågorna bör stå i fokus. Exakt vilka forskningsfrågor som är och bör vara centrala för att förstå hur och varför demokratin backar i världen kan diskuteras men att som samhällsvetare sluta engagera oss i frågorna vore tjänstefel.

Är segregation en urban självklarhet?

…det är mycket viktigt att understryka att städer är tydligt segregerade nästan oberoende av vilken social variabel vi väljer. Vi ser i våra städer en motsvarande koncentration i olika bostadsområden efter utbildningsnivå, inkomstnivå, hälsostatus, yrke, ålder, partisympatier och så vidare.

Vad är det då som driver denna koncentrationsprocess som ger upphov till segregering? Den helt dominerande mekanismen är att människor vill bo nära andra människor som de känner samhörighet med i termer av värderingar, intressen, preferenser, språk, religion, etnicitet, nationalitet, profession etcetera. Att bo i en sådan mer eller mindre specialiserad koncentration leder till att människorna upplever högre välfärd jämfört med att bo blandat.
Charlie Karlsson, SvD Debatt 26 december 2023.

Just nu diskuteras segregation, oftast med bestämningen ”etnisk” före, i den politiska sfären. Socialdemokraterna har bett om ursäkt för all sin tidigare migrationspolitik (den var för snäll) och Moderaterna har bytt från uppmaningen att öppna våra hjärtan till krav på dyrksäkra lås. Sverigedemokraterna tycker fortfarande att det kommer alldeles för många, att de som är här borde åka hem och att kraven på alla som inte är födda innanför gränsen kan vara nästan hur många som helst.

För ett kvarts sekel sedan skrev jag och min dåvarande kollega Cecilia Malmström boken ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999). Förutom att vi analyserade partier, opinion och beslutsfattare avseende alla tänkbara aspekter av migration drog vi några slutsatser om just integration och segregation.

Vi noterade att den svenska invandrarpolitiken (det vi idag benämner integrationspolitik) hade kännetecknats av tvära kast nellan betoning av assimilation å ena sidan och bibehållande av kulturell och språklig särart å den andra. Övergången från den huvudsakliga arbetskraftsinvandringen (fram till mitten av 1970-talet) till flyktinginvandring var dåligt förberedd, menade vi. Arbetskraftsinvandrarna hade en krets att komma till och ofta var arbetsgivaren aktivt stödjande också i frågor om kontakter med myndigheter och hälsovård. Flyktingar däremot hade ingenting att komma till, bara att fly ifrån. Under lång tid från 1990-talet och framåt förbättrades mottagandet och de permanenta uppehållstillstånden gav också möjlighet att planera för sin framtid. Trots svårigheterna för många som kommit hit sedan 1980-talet har Sverige idag en hög sysselsättning bland utrikesfödda jämfört med övriga EU-länder.

Frågan om segregation har diskuterats sedan urbaniseringen började (antagligen innan också…). Chicagos segregation mellan invandrare från olika delar av Europa stimulerade den politiska sociologins utveckling i början av 1900-talet. Under sent 1800-tal kom industrialiseringen i vårt land att leda till inflyttning från städerna och proletarisering av tidigare drängar, pigor och lantarbetare. Integrationen av dessa grupper politiskt, ekonomiskt och kulturellt kan skrivas på kontot för allmän rösträtt, välfärdssamhälle och utbildning. Mina förfäder två generationer tillbaka flyttade in från landsbygd till städer och arbetade länge nederst på samhällsstegen samtidigt som de utvecklade en ny livsstil. Pension, eget hus, semester och möjligheten för barnen att få en utbildning var viktiga byggstenar i integrationen (i meningen politiskt, ekonomiskt och kulturellt deltagande) för kommande generationer.

Men för dem som flyttade in var inte ”staden” något som man ”integrerades i”. Familjer umgick med andra familjer som var ungefär som de själva – kom från samma platser, hade samma yrken, samma religiösa utblick och samma kulturella intressen. Och så är det fortfarande. Precis som prof em Charlie Karlsson skriver i artikeln som citeras ovan så trivs vi oftast bäst med dem som är ungefär som vi själva. Det betyder inte att vi inte kan eller vill umgås med andra. På jobbet, i kyrkan, i skolan, i bostadsområdet, på tillställningar eller i föreningslivet träffas vi över alla gränser och skapar kontaktytor. Ibland uppstår långvariga och djupa relationer på det sättet, ibland förblir de ytliga men vänliga.

Självklart kommer därför människor som flyttar hit från andra länder, med andra språk, religioner och traditioner också att söka sig till varandra. Det finns hur många exempel som helst på det, och särskilt för första generationen ger det en trygghet. Man kan få hjälp i besvärliga situationer, man är känd eller igenkänd ”hemifrån” och man blir förstådd med den bakgrund man har. Bara att flytta inom vårt eget land är utmanande för många, hur svårt skall det då inte vara att komma från Kongo eller Laos och hit?

Den avgörande frågan är om alla får samma möjligheter att bli delaktiga; politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Och det är där statens kompensatoriska uppgift kommer in, det är därför staten skall fördela skattepengar till verksamheter som understödjer möjligheterna till delaktighet, för alla. Folkbildning, fritidsgårdar, föreningar, religiösa organisationer och musikskolor är alla exempel på den typen av aktiviteter som främjar delaktighet särskilt för dem som växer upp här. Men inte att börja flytta folk, riva husen de bor i eller hindra vissa från att bo på vissa adressen. Det är inte delaktighet; det är snarast diskriminering.

Själva essensen av en stad är att den består av oändligt många kretsar och gemenskaper som samsas på en liten yta men som tolererar varandra och visar hänsyn mot varandra. Hänsyn, tolerans och nyfikenhet är nödvändigt om man man vill bo i en stad. Grundläggande normer om mellanmänskligt beteende behöver upprätthållas men hur man klär sig, utövar sin religion eller vilket språk man pratar är vars och ens ensak. Ibland går kretsarna i varandra ibland är det vattentäta skott mellan dem. Tack vare tätheten och olikheterna är utbudet av traditioner, kulturer, vanor och tänkesätt stort. Individer går mellan och över gränser. I de mötena skapas dynamik och utveckling. Den fatala idén att integration uppnåtts när alla är lika innebär ju bara utjämning, nivellering och kollektivisering. Det är ju alldeles absurt. Mängden olikheter på en liten yta gör en stad till en stad!

Var och vad är arbetarklassen? Reflektioner kring en bok.

Att begreppet ”arbetarklass” vare sig är särskilt populärt idag eller har en självklar betydelse borde inte innebära att vi som samhällsvetare lämnar analysen av social klasser därhän. Det menar Pauline Seiller, fransk sociolog, som i sin bok ”Un monde ouvrier en chantier”* (Presses Universitaires de Rennes, 2023) presenterar en djupgående studie av arbetarklass på varven i St Nazaire, i Frankrike. Den marina industrin var och är en stor arbetsgivare i staden. Och varven i Loires mynning har producerat både handelsfartyg, ubåtar, krigsfartyg och kryssningsfartyg. De sistnämnda produceras där än i dag.

För mig personligen har St Nazaire en särskild betydelse eftersom min pappa arbetade på Lindholmens varv och sedermera Lindholmen motor där man byggde fartygsdieslar av märket Pielstick. Och namnet till trots var detta en fransk maskin vars första version byggdes 1951. En av platserna där Pielstick byggdes i Frankrike var St Nazaire. Lindholmen motor hade licens på att bygga dem och pappa kom så småningom också att leda ett team som for jorden runt för att serva en mängd av befintliga motorer. Han besökte också St Nazaire flera gånger i studiesyfte. Idag byggs Pielstick på licens i Japan och Sydkorea och Lindholmen Motor finns inte mer. Det såldes 1985 till Wärtsilä och ungefär samtidigt bytte min pappa till Gränges Metalock som också hade en marin avdelning för service och reparationer. Så för mig är lukten av fartygsdiesel och verkstadssslamret eller miljön i maskin på ett stort fartyg något som skapar trygghet och väcker fina minnen.

Seiler intervjuar arbetare på varven i St Nazaire och hon resonerar kring den sociala stratifieringen inom dagens arbetarklass. Hennes antagande är att även om arbetarklass och arbetaryrken idag inte längre är lika tongivande i samhället eftersom industrins roll i de europeiska samhällena inte alls är lika stor som under 1960-talet så är arbetarklass fortfarande en relevant kraft i samhället. Vi borde intressera oss mer för vad som händer inom och mellan samhällets sociala grupper eller klasser. Hon identifierar en tydlig skiljelinje mellan de varvsarbetare som har en fast anställning och de som jobbar på tillfälliga kontrakt, mellan de som har kvalificerade yrken som kräver speciell kompetens (t ex bygga metallkontruktionerna i fartygen) och de som gör mer rutinartade jobb men också mellan de som vill göra karriär och komma vidare å ena sidan och de som hyllar tillhörigheten till arbetarkollektivet.

I studien framkommer att många av dem hon intervjuar värdesätter sitt arbete utifrån att det kräver fysisk och kroppslig ansträngning, i motsättning till kontorsarbete. Tillhörigheten till gruppen upprätthålls också genom en ständigt mobiliserad motsättning till chefer, administration och ledarskap. Samtidigt visar Seiler att många av de äldre arbetarna har en väldigt avspänd relation till chefer och tjänstemän. Hon finner också att det hos en och samma individ ofta finns en ambivalens mellan å ena sidan värdet av att vara just arbetare och å andra sidan viljan att komma vidare och utvecklas genom att ”göra karriär”. Mest frapperande är kanske att alldeles oavsett den traditionella industrins minskande betydelse i samhället (både politiskt och ekonomiskt) så bibehåller unga arbetare som kommer in yrkena samma typ av värderingar som den äldre arbetarklassen.

Sådant som en stark betoning på maskulinitet, på fysisk ansträngning, på värdet av den egna skickligheten och på den kollektiva identiteten i motsättning till andra grupper både under och ovanför den egna i den sociala hierarkin.

Personligen känner jag ju igen vad Seiler beskriver som en arbetarklassidentitet från min egen uppväxt. Jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande känner en svag, men distinkt, brist på tillit till olika påståenden om samhället från människor som inte själva någon gång stått på ett verkstadsgolv, sjukhusgolv eller i ett restaurangkök (för att nämna några exempel). Och i min uppfostran fick jag en rejäl dos anti-auktoritärt patos, typ ”låt ingen sätta sig på dig bara för att du inte tagit studenten” tillsammans med en tillit till den egna förmågan och tryggheten i gruppen.

Jag tror både som forskare och människa att dagens samhällsvetenskap behövde förnya sina studier av svensk och europeisk arbetarklass. Statsvetare behöver ge sig ut i arbetslivet med våra politiska verktyg och begrepp för att ge nya perspektiv till både vår vetenskap och samhällsdebatten. Kanske har vi alla varit upptagna av medelklassens värderingar och fjällvandringar... 🙂

* Betyder i detta sammanhang ungefär ”En arbetarvärld på varven”

En bref: Att släppa fram ondskan i världen

Ondska kännetecknas framför allt av frånvaro: Frånvaro av ljus, kärlek, värme, omsorg, ansvar och tillit. Ondskan kliver in i det tomrum som uppstår när det goda viker ned sig. Att tända ett enda ljus fördriver mörkret. Vi glömmer ofta det. Ondskan har ingen annan makt över oss än den vi själva väljer att ge den.

Så skrev jag för en tid sedan i en krönika i Tidningen Dagen (15 november 2023) á propos det mörker som så många av oss upplever närmast kvävande. Jag menar att det inte går att tala om onda människor men däremot om ondska och att människor väljer att släppa in den ondskan i världen. Vi har alla en möjlighet att i varje enskild stund göra oss till redskap för det goda eller det onda, det som vi själva vet med oss gynnar det anständiga eller det som underminerar det gemensamma goda.

Ja, faktiskt. Vi är inte så handlingsförlamade som vi ibland tror. De flesta av oss kan inte, och skall inte heller, göra några hjäteinsatser i Ukraina eller resa till Jemen med Läkare utan Gränser. Några skall och några gör det. Men var och en av oss kan med en liten handling mota bort det onda, det mörka och det kvävande genom små handlingar.

Enkelt är förstås att ge en liten gåva till dem som inget har. Det finns en mängd seriösa aktörer som hjälper barn i krig eller hemlösa och missbrukare i vår stad. Ingen gåva är för liten, det handlar om vad vi gör och vad den gåvan gör med oss. Att bidraga till det gemensamma bästa skapar oftast en positiv känsla hos den som ger, en känsla som skapar hopp och tillit inte bara hos den som får.

En del kan avstå tid för att arbeta som volontär då och då. Vissa faser i livet gör det möjligt, under andra är det inte rimligt. Men att prata med sina barn om vikten av att hjälpa och stötta varandra skapar en kultur som motar bort ondskan. Inte fya eller skälla utan berätta hur handlingar fortplantas i våra gemenskaper. Du ger någon en bulle, den personen blir glad och ler glatt mot någon som frågar något, som i sin tur blir glad över uppmärksamheten och går hem till sitt sjuka barn med lättare hjärta. Man kan förlöjliga dessa små handlingar om man vill, men då har man också valt att stänga det goda ute.

Jag känner personer som bjöd hem grannar på fika, andra som tog med vänner till en julkonsert, någon som hjälpte en äldre person att julpynta och en som hörde av sig till någon som hade sorg. Överallt i hela vår värld pågår aktiviteteter för att främja det goda – i stort och smått. Låt oss alla öppna dörren för det goda och smälla igen den när de onda skuggorna tornar upp sig.

Den här krönikan blir min sista i Dagen. Jag är tacksam för att ha fått skriva i den tidningen och nå en annan publik än jag gör i min vanliga profession på universitetet.

En bref: Besinna er, demokratin är under attack!

Politik i en demokrati kräver kompromisser. Det är regel nummer ett. Politik i en demokrati måste också värna de demokratiska institutionerna. Det är regel nummer två. Tyvärr ser vi i vårt eget land, liksom i USA, Frankrike, Storbritannien, Italien och flera andra länder en utveckling som bryter mot båda. Förklaringen är i så gott som i varje enskilt fall att en liten, men intensivt engagerad, gruppering utnyttjar en utpressningspotential gentemot majoriteten av väljare och partiaktiva. Den utvecklingen hotar demokratins legitimitet men även dess effektivitet som styrelseform. Utvecklingen skapar misstro kring politikens förmåga att förändra och genererar krav på andra, mindre demokratiskt förankrade, lösningar för att uppnå politiska mål.

Så skrev jag i en krönika i Tidningen Dagen den 12 oktober i år. Syftet var att påminna om att det demokratiska styrelseskicket inte bara handlar om enkla majoritetsregler eller opinionsläget i enskilda frågor. Demokrati är ett komplext styrelseskick som kräver ett ledarskap som är besjälat av att lösa problem, hantera konflikter och förhandla sig framåt genom politiska dilemman. Det finns aldrig någon lösning som kommer att gillas av alla. Knepet är att ta sig fram med legitimitet och acceptans även från dem som inte gillar inriktningen.

Och då måste det finnas en grundläggande respekt för de demokratiska institutionerna och därmed också för värdet av saklighet, oberoende och det gemensamma bästa. Att sätta sina egna politiska visioner framför de demokratiska spelreglerna leder till auktoritärt styre. Men det finns också krav på en politisk anständighet som tyvärr allt mer försvunnit bland de personer – presidenter likaväl som ordföranden i parlamentsutskott. Ord betyder något, vulgära uttalanden om muslimer eller politiska motståndare hör helt enkelt inte hemma i den demokratiska diskussionen. Lögner och halvsanningar sprids som en löpeld bland människor som antingen inte förstår bättre eller ser en möjlighet att utnyttja dem för egen vinning.

Jag är ledsen att behöva påpeka det självklara: demokrati liksom schack har spelregler. Lika lite som den ena spelaren kan låta sina pjäser vandra som de vill över brädet, ta vilka hen vill och sedan helt grundlöst och godtyckligt förklara motståndaren ”Schack matt”, lika lite kan folkvalda företrädare göra anspråk på att äga makten för sin egen skull och sedan kalla det ”demokrati”. Besinna er!