En bref: Antisemitismen är urmodern till allt politiskt hat

Nazismens idékärna är antisemitismen, men antisemitismen är också hatpolitikens verkliga idealtyp. Peka ut en grupp på grundval av egenskaper som är påstått essentiella, måla upp en motsättning mellan lojalitet (oss) och trolöshet (lojal mot någon annan) och börja förknippa denna grupp med olika former av privilegier (som du inte får) och en explosiv politisk mobilisering är skapad.

Så skrev jag i min andra sommarkrönika i tidningen Dagen den 18 juli i år à propos de grundläggande hatiska budskap som antisemitismen förmedlar. Jag såg och hörde under politikerveckan i Almedalen hur nazister tilläts breda ut sig i det allmänna gaturummet och i vårt allmänna medvetande på ett sätt som var direkt motbjudande. Jag hörde normalt sett vettiga människor som helt plötsligt började betrakta förintelseförnekande som politiska åsikter likvärdiga med synpunkter på flygskatten. Jag hörde normalt sett kloka medieaktörer som ansåg att personer som misshandlat judar för att de var judar skulle få ge ”sin version” av händelsen när de intervjuade den person som blivit attackerad. Och jag hörde poliser tala om yttrandefrihet för att beskriva grupper av unga, starka män som medvetet provocerade funktionshindrade aktivister som var på plats för att bedriva politisk verksamhet de hade tillstånd för.

För mig är antisemitismens hatpropaganda och figurer grundläggande och lätt igenkännbara för den som kan sin historia. Jag är glad att jag såg ”Shoah” när den gick på svensk TV 1987 (har f ö beställt hem den på DVD som en hommage till Claude Lanzmann som gick bort denna sommar) eftersom den fick skolans och uppväxtens undervisning, bokläsning och erfarenhet att framkallas och  för evigt fastna i själen på ett bra sätt. Ungefär som fixeringsbadet när man kopierar svartvita bilder (för er som kommer ihåg hur man gjorde).

***

För mig var det också upplysande att på 80-talet besöka koncentrationslägret i Alsace Struthof, senare också det Judiska muséet i Paris samt när jag läste den starka boken ”En tysk mans historia.Minnen 1914-1933” av Sebastian Haffner. Du hittar säkert din egen väg framåt. Blunda bara inte. Det är det enda oförlåtliga.

En bref: Vi behöver ett nytt valsystem där väljarnas önskemål om allianser får mer genomslag

Vi har ett fragmentiserat partisystem, en lägre spärr kommer att förvärra den situationen. Samtidigt önskar paradoxalt nog fler väljare än tidigare se en slags mittenregering – en s k blocköverskridande regering – samtidigt som partierna tycks göra allt för att undvika just en sådan lösning. I dag måste väljarna göra en komplicera bedömning i flera steg men har i praktiken endast en röst att placera. Med partier som tappat förankringen i breda väljarlager äger partierna för mycket av spelsystemet och väljarna för lite. Vi behöver ett valsystem som tar hänsyn till det uttänjda partisystemet men ändå ger möjlighet för samlande regeringsallianser.

Så skrev jag i min krönika i Borås tidning som publicerades den 15 juli (i papperstidningen den 16 juli) där jag refererade ett seminarium som Mittunivsersitetet genomfört vid politikerveckan i Almedalen i år (2018). Medverkade gjorde representanter för Kd, Peter Kullman, för M, Per Nilsson och  för Fi kom Gudrun Schyman samt från arrangören Mittuniversitetet medverkade docent Niklas Bolin. Fil dr Sofie Blombäck, även hon Mittuniversitet, ledde samtalet.

Inte så många andra än statsvetare och representanter för små partier talar om valsystem idag, tyvärr. Som statsvetare vet vi att just valsystem, tillsammans med nomineringsprocesser internt i partier, är helt avgörande processer för hur makt fördelas i vårt demokratiska system. Jag skulle gärna se en ny samlad översyn av vårt valsystem, inte av mandatfördelningar* och valkretsindelning utan av själva sättet att välja våra representanter till såväl nationella som lokala församlingar. Vågar en ny riksdag med så många små partigrupper som själva har så mycket att förlora (eller vinna?) på förändringar ta sådana beslut om en utredning av det slaget och som får litet muskler?

 

*Där den senaste förändringen från 2015 innebär istället en ännu mer ökad proportionalitet vilket alltså ökar följsamheten mot ett alltmer fragmentiserat partisystem utan att ta hänsyn till behovet av regeringsfähighet.

Full tid i Almedalen – demokratifestival med bitter eftersmak

Nej, det blev ingen medalj för fotbollsherrarna i VM, landslagets strålande resa tog slut i Samara, vid floden Volgas strand. Jag är, som så många andra, imponerad av ett lag som konstant presterat ett litet snäpp utöver vad man egentligen, rent faktiskt, borde förmå. Tack!

***

Och nu är även politikerveckan på Gotland slut, idag höll Isabella Lövin veckans sista tal. Sedan ett par år är scenen omgiven av ett trästängsel innanför vilket poliser av olika sorter håller vakt, och där endast partifolk och press rör sig. Idag störde ingen mötet och jag såg inte röken av Nordiska Motståndsrörelsens semi-uniformerade garde på gatorna. För det går inte att komma ifrån att trots alla roliga och upplivande möten och seminarier så är det demokratins oförmåga att hantera vad Niklas Orrenius beskrev som folkmordsideologi som präglat min vistelse här.

Många har redan sagt kloka saker om allt som hänt men jag har på allvar börjat undra om operativa chefer inom polis och public service-medier har den kompetens som krävs för att hantera de hot mot demokratin som nazism, fascism och politiskt våld innebär? När seriös och uppriktig kritik mot brist på skydd mot minoriteter bemöts med påståenden om att nazism är en fråga om att personer ”tycker annorlunda” eller när en grupp som förespråkar att vissa människor i vårt land skall utrotas på grund av sitt påstådda ”rastillhörighet” anses ha ha rätt att ge ”sin version” efter att ha misshandlat just en sådan människa – då provoceras åtminstone min rättskänsla kraftfullt. Inte kan väl jag vara ensam om att ha hört vittnesbörden från andra världskriget från dem som var med? Inte är det bara jag som sett koncentrationslägren eller stått vid muren, taggtråden och bommarna i Europa? Har vi alla glömt Papadopoulus, Salazar och Franco? Mina första föreläsningar i statsvetenskap 1988 (möjligen var det 1989) handlade om övergången från diktatur till demokrati i Sydeuropa – jag kan komma och hålla dem igen om det behövs!

De fyra sista partiledaretalen hölls av Stefan Löfven, Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och som nämnts Isabella Lövin. Löfven höll ett av sina bättre politiska tal och vävde in sin personliga berättelse på ett sätt som jag inte hört tidigare.  Isabella Lövin var den mest optimistiska, trots att hon målade planetens framtid i dystra färger, medan Ebba Busch Thor höll ett tal med svag ideologisk förankring men desto starkare grepp om sin roll i Alliansen. Jimmie Åkesson var segerviss, allt talar för att hans parti kommer att vara vinnare oavsett hur valet går, och han raljerade och pekade finger åt än den ena och än den andra under sitt tal, till allmänt jubel.

***

Veckan avslutades, som vanligt får jag väl säga, med ett besök i Visby Botaniska trädgård. Denna oas som inbjuder både till långsamt vandrade under de väldiga träden (t o m en Platan) och till kontemplerande på en bänk. I år var det många intryck att smälta. Och så tänker jag med Fröding: ”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

(Rosor från Botaniska i Visby)

 

Almedalen i halvtid – ett stråk av allvar

Hittills har jag lyssnat på fyra partiledartal – Ulf Kristersson, Jonas Sjöstedt, Jan Björklund och Annie Lööf – vilket innebär halvtid i Almedalen. De tre borgerliga partiledarna har alla tagit upp hoten mot demokratin, även Sjöstedt tog upp den men på ett litet annat sätt. För de tre alliansledarna stod hoten mot den liberala demokratins institutioner i centrum, för Sjöstedt var det Sverigedemokraternas rasistiska politik som var i centrum. Men i just det här avseendet är den skillnaden inte viktig, för min poäng är att det genomgående stråket av allvar är starkare än vad jag har upplevt någon gång under mina hittills mer än tio Almedalsveckor.

Över partigränserna ligger idag ett allvarligt och lite ödesmättat ackord som tonar igenom politikens alla melodier. Hotas demokratin på allvar? Förstår medborgarna verkligen hur den representativa demokratin fungerar? Inser alla att demokrati är något mer än majoritetsvälde? Veckans diskussioner är lite nedtonade, lite ängsliga kunde någon tycka, det finns ett avvaktande tilltal i både de politiska och akademiska disskussionerna. Det goda är att nyanserna syns. Det mindre goda är att alla tycks vänta på något eller någon.

När Nordiska motståndsrörelsen får demonstrationstillstånd utanför RFSLs lokaler, när de kan avbryta Annie Lööfs tal (precis som de störde Anna Kinberg Batras tal förra året) och Sveriges Television just nu anser det rimligt att på allvar faktagranska frågan huruvida de tyska nazisterna under andra världskriget verkligen använda ZyklonB till massmord så finns det kanske fog för oron för att demokratins grundvalar är underminerade. Jag känner själv en kylig vind utefter benen även om värmen i luften här på Gotland har stigit väsentligt sedan i söndags.

Nu är det halvtid. Sverige har gått till kvartsfinal. Jag återkommer när vi gått till semifinal….

En bref: Naiv religionsfientlighet i den politiska diskussionen

naiviteten i relationen till religionens olika uttryck är typisk – religion blir något som individen kan ta på, dölja eller ta av, som vore det bara en sjal, en kippa eller ett kors. Men en religiös övertygelse får ju konsekvenser för mitt sätt att leva och vara, hela tiden och med alla.

Här står en kamp i dag; kring religionens plats och gestalt i samhället. Där behövs samtal och förhandling för att skapa ömsesidig tolerans.

Så skrev jag i min första sommarkrönika i Dagen den 29 juni där jag tog upp vinterns och vårens olika förslag med tydliga religionsfientliga övertoner.

Jag tycker det är tråkigt att se och höra hur många av våra politiska ledare på ett förenklat sätt diskuterar ”religion” som om det bara vore en orsak till förtryck, repression och inskränkthet. Många konfessionella skolor är förebilder när det gäller mångkultur och öppenhet, religiösa övertygelser är ofta vägen till kärleksfull omsorg om medmänniskan och de teologiska frågorna sätter ofta ljuset på de kanske absolut skarpaste etiska avvägningarna i varje samhälle. Religion – i denna allmänna mening – är därför i grunden något gott i ett samhälle och kan bidra genom att ta kropp och gestalt i oss medborgare. Men det kräver mognad och tolerans, av oss vanliga medborgare, men kanske särskilt av vårt politiska ledarskap.

En bref: Tilltron till ”mannen-på-gatan” är kraftigt överdriven

Någonstans fanns en idé om att ”mannen på gatan” sitter inne med en särskild sorts kunskap; en kunskap som är lyckligt ogrumlad av teori, abstraktioner och analytiskt tänkande. Just denna exklusiva kunskap, denna direkta erfarenhet av det verkliga livet, utgör dessvärre fortfarande ett slags yttersta kriterium för förnuft och rimlighet. Men så är det ju inte.

Idag skriver jag söndagskrönika i Borås Tidning om några av mina första erfarenheter som journalist, på GT i Göteborg, och om hur journalistiken under 1980-talet tog en inriktning bort från både den s k skjutjärnsjournalistiken och det som kallades ”New Journalism”. Idealet blev snarare en slags ”mannen-på-gatan”-bild av världen som en sanning och en verklig verklighet.

Jag kan inte säga om detta var en svensk företeelse men jag vet att för min del förknippar jag det med min egen tid på Journalisthögskolan i Göteborg (eller Journalistlinjen vid Göteborgs universitet som det formellt hette). Jag började i januari 1982 och gick två år men eftersom jag fick fortsätta jobba på min praktikplats (TT) tog examensarbetet – som man gjorde sista terminen – lite längre tid och jag tog min examen den 28 augusti 1984.

Fokus i utbildningen – vid sidan av det praktiska – var vardaglighet och fokus låg ofta på ”vanliga människor”. Jag minns när Stig Malm blev ordförande för LO (1983) och vi på skolan var precis inne i ett sjok när vi gjorde ”Västfronten” (övningstidningen) och den av oss utsedde redaktionschefen på fullt allvar påstod att han dels inte visste vem Stig Malm var, dels inte ansåg att vi skulle skriva om att han blivit ordförande eftersom det inte angick vanliga människor. Vi hade också ett uppmärksammat besök av Janne Josefsson, men tyvärr minns jag inget innehållsligt från besöket. Jag minns dock en journalistlärare som hette Karsten som älskade att ha stormöten. Det gjorde inte jag.

Jag skrev i alla fall mitt examensarbete om ett fall av polismisshandel i Trollhättan och var inspirerad av storheter som Truman Capote, Tom Wolfe och Norman Mailer (examensarbetet håller dock långt ifrån något Pulitzerklass…) men det var inget som var särskilt uppskattat av mina lärare. Jag var själv mest glad att vara klar och komma ut i verkligheten… Jag hade några kurskamrater som gjorde något i samma stil – men ämnet var ett helt annat – jag tror de skrev om ett berömt danskt lyxhotell Hotell D’Angleterre. De hette Kristina Kappelin, Maria Ernestam och Eva Welander. De gick rätt bra för dem också. Sedan.

En bref: Digital demokrati? Partierna har tappat tilltal och kontakt i en ny tid

De politiska partiernas försvagade band till väljarna är ett bekymmer för den representativa demokratin. Partierna har till uppgift att samla upp och syntetisera medborgarnas idéer och intressen för att omvandla dem till konkret politik på folkviljans grund. Om medborgarna inte längre uppfattar att partierna är de avgörande och självklara aktörerna i den processen försvårar det för partierna att uppfylla sin demokratiska uppgift.

Så skriver jag tillsammans med forskarkollegerna Ulf Bjereld, Sofie Blombäck och Linn Sandberg på DN Debatt söndagen den 10 juni 2018. Bakgrunden är en ny bok ”Digital demokrati? Partierna i en ny tid” (Atlas förlag) där vi diskuterar hur digitaliseringen påverkar partiernas roll i den representativa demokratin och hur partierna hittills har förmått att utnyttja digitaliseringen för att leva upp till sin demokratiska roll. Tyvärr är väl inte resultatet särskilt lovande – partierna talar mest till väljare och medlemmar, inte med. Och särskilt stor betydelse för organisation och medlemsengagemang har inte digitaliseringen fått, trots alla stora möjligheter som finns i både den tekniska utvecklingen och i ett nytt sätt att tänka organisation.

Men det betyder inte att partierna har missat sin chans, nya små partier har alltid ett försteg, även om de ofta hinns upp av de större och resursstarka partierna. Och frågan är om inte vi medborgare behöver göra partierna medvetna om att det är de som är våra kanaler till makten, inte vi som är deras valboskap. För medborgarnas politiska intresse är det inget fel på.

Läs gärna boken som finns att köpa, såväl på nätet som i bokhandeln. Och för den som bor i Göteborgsregionen så kommer Ulf och jag att presentera den närmare inom Folkuniversitetets ram på Världskulturmuséet den 3 oktober kl 18.00 i höst.