Kategori: extremism

Populismens mobiliseringsmekanismer: Fallet Geert Wilders

Genom en triangel av antagonism och lojalitet lyckas populistiska politiska minoritetsgrupper vrida egenskaper som normalt ses som svagheter till styrkor och hävstänger för en exkluderande politik. Det är kontentan av Ilse N Rooyackers och Maykel Verkuytens artikeln Mobilizing support for the extreme right: A discursive analysis of minority leadership som tidigare i år publicerades i British Journal of Social Psychology (vol 51, sid 130-148)

I en studie av Geert Wilders diskurs i det nederländska parlamentet visar författarna hur Wilders skapar fakta av av bedömningar, utnyttjar minoritetspositionen och använder psykologiska argument gentemot motståndaren. Wilders leder Frihetspartiet (VVP) i Nederländerna, ett parti som tillhör familjen nationalkonservativa men som har en särskilt skarp anti-muslimsk och anti-islamsk profil.

I den mobiliserande triangeln utgörs hörnen av 1. etablissemanget, 2. de högerradikala* samt 3. folket. Genom att i sitt ledarskap främja antagonism mellan etablissemang och folk och mellan de högerradikala och etablissemanget (som han själv tillhör) lyckas Wilders frammana bilden av sitt eget parti som folkets egentliga talesperson. Och kanske den ende som står upp mot etablissemanget.

För en politisk ledare är förmågan att mobilisera en gruppidentitet oundgänglig, Wilders frammanar därför bilden av sig själv som den som verkligen förkroppsligar vad folket, nationen och det historiska ”vi:et” står för. Genom sitt språkbruk lyfter Wilders fram sig själv som folkets företrädare, han talar som de gör och säger ”som det är”.  Han använder sig ofta av statistik och enkäter för att underbygga sin världsbild och frammana känslan av att han är en del av gruppen som utgörs av det nederländska ”folket”. Han definierar hela tiden den nederländska (eller holländska) identiteten i motsättning till islam. Fram träder bilden av en liten självutnämnd elit som lever högt på att styra och ställa med en folkmajoritet som är den som vet ”hur saker och ting egentligen är”. Wilders och hans parlamentsgrupp framställer sig också som självuppoffrande i detta arbete, Wilders ständiga polisbeskydd sedan åtta år bär syn för sägen om hans utsatta position. De politiker och andra krafter som verbalt angriper honom blir därför en del i bilden av den självuppoffrande holländske hjälten.

Normalt sett brukar en minoritetsposition i politiken vara ett problem. Men Wilders använder minoritetspositionen – via den mobiliserande triangeln – som en hävstång mot etablissemanget.

För det första: Genom att låta sina egna verklighetsbeskrivningar om t ex Islam stödjas av Koranen, namngivna personers egna erfarenheter eller hänvisningar till oomstridda auktoriteter framstår utsagorna som fakta. Och fakta är neutrala. Om ingen avslöjar den bristande evidensen i Wilders verklighetsbeskrivningar så sätter sig hans verklighetsuppfattning som den sanna.

För det andra: Genom att peka på konsensus i befolkningen använder Wilders sin position till isolera etablissemanget. I hänvisningar till folkmajoriteten, vad vanligt folk tycker och ser och beskyllningar om att hans motståndare är blinda för vad som händer kan han lyfta fram sin minoritetsposition som en fördel. På det sättet ursäktar han också vardagsrasism och negativa känslor mot invandrare, de är ju följden av att makthavarna utsatt folket för något de aldrig velat ha.

För det tredje: Minoritetspositioner kan ofta rationaliseras bort som uttryck för personliga känslor (läs: kvinnors erfarenhet av trakasserier eller afro-svenskarnas erfarenhet av diskriminering). För den som avviker är det lätt att hamna i situationen att man anses ”känslig” eller ”upprörd”. Men Wilders lyckas istället få de politiska motståndarna att bli de som är rädda, fega och tysta. Genom att framhålla att han är den modige, den som säger som det är, säger han också (även uttryckligen) att övriga politiken är feigsar och rädda för att stöta sig med t ex muslimerna. Alla tycker vi ju att mod är fin egenskap, så när Wilders lyckas inta positionen att det är han som är modig (genom att säga ”som det är”) framkallas också en viss beundran.

Mot bakgrund av omfattande forskning kring högerpopulistiska partier är det sannolikt att de allra flesta dito partier i Europa fungerar ungefär som Frihetspartiet och Geert Wilders i Nederländerna. Den politiska slutsatsen får var och en dra själv. Men en sak är klar, populistiska partier, liksom national-konservativa partier, gör inte anspråk på samma politiska universum som övriga partier. Därför är de heller inte sårbara för samma saker som andra partier. De lever istället högt på sin utanför-position.

* I artikeln används benämningarna ”Far-right” liksom ”Extreme right-wing”, jag har valt att översätta benämningarna med ”högerradikala” men i övrigt tala om populism då detta är vad som undersöks..

Jag har också tidigare skrivit på samma tema, men om ett annat parti, här.

Fel sorts konflikter i parlamentet ledde till Weimars fall

Konflikterna mellan partierna i Weimarrepublikens parlament var inte fruktbara för demokratins utveckling. Att Weimarrepubliken föll samman under trycket av ekonomiska kriser och politiska konflikter vet vi, men Martin Ejnar Hansen och Marc Debus visar i sin artikel ”The behaviour of political parties and MPs in the parliaments of the Weimar Republic” (Party Politics vol 18 no 5 sid 709-726) att vid sidan av den traditionella ekonomiska motsättningen mellan höger och vänster så var det partiernas konflikt över republikens vara eller inte vara som knäckte demokratin. Varför blev det så?

Hansen och Debus utgår från Lipset och Rokkans skiljelinjemodell och menar att de två grundläggande konflikterna i Tyskland borde varit arbete-kapital och kyrka-stat. Men istället blev konflikten kring demokratins fortbestånd avgörande, dels därför att partierna internt var splittrade kring denna fråga, dels därför att de partier som var mest emot demokratin också var de mest homogena och därmed växte till de största – på var sin sida av vänster-högerskalan.

Den växande nationalsocialismen åt i praktiken upp den nationalkonservativa agrara partiet som delvis valde att samarbeta med nationalsocialisterna. Den urbana liberalismen splittrades istället mellan den ekonomiska högern och vänstern liksom de katolska partierna. Under den sista mandatperioden (1930-32) visar Hansen och Debus att NSDAP (nationalsocialisterna) dels förflyttat sig från vänster till höger på den ekonomiska dimensionen sedan 1924, dels var det mest homogena partiet avseende röstningar i parlamentet. Både kommunistpartiet och nationalsocialisterna var anti-systempartier medan socialdemokrater, urban liberalism och de katolska partierna var alltför splittrade över de ekonomiska frågorna för att kunna bjuda de två homogena anti-systempartierna något reellt motstånd.

Hansen och Debus konstaterar att under Weimar-republiken saknas den demokratiskt grundläggande motsättningen mellan regering och opposition, istället är konflikten kring det demokratiska systemet den organiserande. De i det tyska samhället relevanta skiljelinjerna arbete-kapital respektive kyrka-stat hade en mycket tillbakaskjuten placering och artikulerades eller kanaliserades inte alls in i det politiska systemet. Allt medborgerligt missnöje kom istället att fångas upp av de två stora polära partierna, som båda var emot den demokratiska ordningen.

Av detta kan vi kanske lära att det är centralt att de i samhället stora och avgörande skiljelinjerna (de som alltså har en social bas, en kollektiv identitet och ett organisatoriskt uttryck) också är de som bör utgöra spelplanen för det parlamentariska arbetet, inte pseudo-konflikter eller åsiktsskillnader av temporär art. Vi kan också bli uppmärksamma på vikten av parti-intern stabilitet och förutsägbarhet, liksom på omöjligheten att samarbeta med aktörer som inte accepterar de grundläggande spelreglerna för demokratin.

 

Till minne av dem som dog på Utöya och i Oslo den 22 juli 2011

Trots att solen äntligen skiner idag, denna kalla och våta sommar, kan jag inte tänka på så mycket annat än vad som hände på Utöya och i Oslo idag för exakt ett år sedan. Med min familj befann jag mig långt ute på landet, men med god tillgång till internet, och det är ingen slump att det var på Twitter den första hinten kom om vad skulle komma. Jag kommer aldrig, så länge jag lever, att glömma den eftermiddagen. Vi följde med stigande fasa händelseutvecklingen och försökte bringa reda i fakta och fantasier genom insamlande, granskning och vidareförande av uppgifter från såväl de förtvivlade offren på Utöya (via Twitter) som internationella nyhetsbyråer. Först morgonen därpå stod dock vidden av katastrofen klar.

Massmordet på Utöya och bomben i Oslo den 22 juli 2011 var en politisk handling och som sådan kommer den att påverka mig under resten av mitt liv.

Jag skrev redan 26 juli i Dagen om dåden i Norge och påpekade då att även om Anders Behring Breivik ensam var ansvarig för att låta ondska använda honom som verktyg, så har vi alla ett ansvar för att hålla den politiska diskussionen ren från våldsromantik och hatretorik. Någonstans därute finns det människor som tar sådant tal till intäkt för att begå extrema våldshandlingar. Jag har inte ändrat uppfattning i detta avseende. Men jag noterar att det under året som gått har blivit en debatt om vilka politiska läger som är ansvariga för den islamofobiska och hatiska diskurs som Breiviks dödande fann sin näring ur. Den typen av diskussion leder bara runt i en cirkel. Varje dag kränks människor för sin hudfärg, sin religion, sitt kön, sin sexualitet eller sitt språk, varje dag tvingas människor dölja sin egenart för att inte dra på sig andras missaktning. Det händer hemma hos dig, hos mig och på platser vi aldrig besökt. Så har det ju alltid varit invänder någon, ja, men idag accepteras det i lägre utsträckning. Idag har vi lagar, opinion och politiskt ledarskap på vår sida. Och när våra uppfattningar raljant kallas ”politiskt korrekta” av dem som älskar att framställa sig som de sanna uttolkarna av folkets vilja så väljer jag att tolka det som en sanning. Ja, det är politiskt och samhälleligt korrekt att visa andra människor tolerans, respekt och hövlighet.

Var och en av oss har ett ansvar för att bemöta hatets retorik, främlingsfientlighetens kolportörer och toleransens dödgrävare. Ingen annan än Anders Behring Breivik bär ansvar för de handlingar han begått när han med berått mod berövat 77 människor livet. Men du och jag kan motverka att den typ av kategoriska, falska, fanatiska och inskränkta uppfattningar som låg till grund för hans handlande sprids. Eller så låter vi bli. Det finns ingen neutral position.

Låt mig få bli lite personlig och citera Stefan Sundströms text till ”Om jag kommer opp till Jesus”:

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visa den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus...

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men - här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten 
Hon som vägra vara med

Om jag kommer upp till Jesus...

Jämförelsen mellan Ausonius och Mangs haltar

Rättegången i Malmö mot Peter Mangs går mot sitt slut. I olika sammanhang har frågan ställts om varför inte Mangs uppenbart främlingsfientliga motiv lett till större uppmärksamhet från politiskt håll på samma sätt som när den s k Lasermannen John Ausonius dödade en person och skadade nio, med just rasistiska motiv. I ett inslag i Godmorgon Världen (SR/P1) tyckte t o m Anna-Klara Bratt att bristen på kollektiva och offentliga protester mot rasism och främlingsfientlighet i samband med Mangs rättegång visar på flathet och ointresse från elit och allmänhet kring dessa frågor. Ausonius dömdes till livstids fängelse. Åklagaren i Malmö påpekade att de tre mord och flertal skjutningar för vilka Mangs är åtalad ligger på samma straffvärdesnivå, men Mangs skall genomgå en sinnesundersökning innan åklagarsidan yrkar på påföljdens längd.

Jag menar att stämningsläget och diskursen under Lasermannens brott 1991-1992 och idag är helt åtskilda avseenden synen på invandrare och graden av främlingsfientlighet. I mina analyser av svensk invandrings- och flyktingopinion var svenskarna som mest negativa till utländsk invandring under det tidiga 1990-talet medan nivån idag är betydligt lägre. Under det tidiga 1990-talet var nästan alla de svenskar som tyckte frågorna om invandring var viktiga politiska frågor också emot invandring. Under 1990-talet sker en mobilisering också av den sida som är positiv till invandring och flyktingmottagning vilket innebär att personer som är engagerade i invandringspolitiska frågor idag lika gärna kan vara positiva som negativa till invandring.

Stämningsläget under Lasermannens brott var således ett sådant att bland annat hans brott ledde till en mobilisering också av de krafter som var positiva till invandring och mottagande av flyktingar – såväl på elitnivå som bland folket. Reaktionerna vid den tidpunkten speglar alltså ett behov av att stå upp emot främlingsfientligheten. Jag menar att stämningsläget i opinionen och den diskurs som förekommer kring invandring idag är av en annan karaktär än under John Ausonius agerande. Därför är inte heller behovet av brett mobiliserande åtgärder och offentligt kollektivt engagemang lika starkt. Att bristen på offentligt avståndstagande från Mangs skulle bero på politiskt ointresse eller ökad negativ hållning till invandring är helt osannolikt.

Anders Behring Breivik är ingen ideologisk hjälte utan en störd man

Lika måna som en del är om att distansera sig från Anders Behring Brevik och hans föreställningsvärld, lika måna är andra om att kleta fast honom vid motståndaren. Och, kanske viktigast, väldigt många kommentatorer och skribenter menar att han ger uttryck för den ena eller den andra stora/grundläggande/genuina ideologin efter den andra. Han skall ses som ”nedsänkt” i den ena eller andra ideologiska strömningen och därför förstås som en uttolkare eller exponent för dessa strömningar, alternativt för vår tid överhuvudtaget. Det enda som skiljer honom, menar man, från alla dessa andra inom de olika strömningarna är att Anders Behring Breivik tog till våld.

Jag tror inte på dessa tolkningar. Jag finner dem inte övertygande dels för att alla de olika tolkningarna inte kan vara sanna samtidigt, dels för att de alla enligt min uppfattning ger en intellektuell prägel åt dådet som leder till felaktiga slutsatser.

I dagens DN menar journalisten och författaren Henrik Arnstad att Breivik är klassisk ”fascist”, i Studio Ett i går menade chefredaktören och författaren Göran Greider att Breivik är en produkt av ”kulturkonservatismen” och att övriga  och kulturkonservativa borde ta avstånd från hans idéer och i dagens GP säger genusforskaren Jörgen Lorentzon att Breivik ”hatar kvinnor” och skall förstås ur ett anti-feminint perspektiv (ej på nätet).

Jag är väl medveten om att jag vare sig är läkare eller anhörig till de döda, men jag tar mig ändå friheten att mot bakgrund av lång verksamhet med att analysera idéer och ideologier hävda att analyserna ovan ger Breivik alldeles för stor roll och tillmäter honom en intellektuell nivå som han troligen inte har. Det han har är beredskapen att omsätta idéer i handling, han var beredd att döda. Och det för en bisarr samling idéer som han samlat ihop från olika källor och olika kontexter. Breiviks oförmåga till analys syns i den brist på begränsning och krav på fullständighet som gör manifestet till tusentals sidor. Hans grundläggande unikhet är att han var tillräckligt störd i sin relation till andra människor för att sätta ett massmord i verket.

I min tolkning är Breivik en av alla dessa män som tror sig ha ett uppdrag, en mission eller en vision om en ny värld, en ren och återfödd värld som motsvarar deras verklighetsfrämmande idéer om livet självt. Dessa människor är inte kapabla att leva ett liv såsom det ter sig för de flesta av oss. Den världen är smutsig, ofullkomlig och vag. Deras idé om livet är att allt skall vara kontrollerat och exakt. För mig är detta en personlighetsstörning, både i form av en empatistörning och i form av en bristande förmåga att förstå sin egen roll. Jag menar att Breivik antagligen delar denna personlighet med mördaren i Toulouse, med de som planerade ett dåd mot Jyllandsposten och med den svenske självmordsbombaren i Stockholm.

Notera också Breiviks egna referenser till dataspel och TV-filmer. Han säger att han blev förvånad över offrens beteenden, han hade inte sett något sådant på TV eller i dataspel, menar han. Enligt egen uppgift hade han tränat sig inför uppgiften genom dataspel. Och att han hade musik i öronen (och möjligen droger i blodet) när han mördade de oskyldiga på Utöya pekar på att han ser sig själv som en action-hjälte i ett spel. Han har identifierat sig med en fantasifigur och internaliserat beteendet så att han i verkligheten kan göra det som han (enligt egen utsaga) vet är fruktansvärt.

Det är alltid fråga om män, män med en begränsad förmåga att föra ett intellektuellt resonemang, män utan riktigt fotfäste i sina egna liv och män som griper tag i och mer eller mindre ”samlar” på idégods. De vill gärna framställa sig som delar av en stor organisation, i vilken de har en plats och en roll. På detta sätt kan deras egna liv få lite styrsel. Genom en hjälteinsats skall de göra det som ingen annan vågar/kan/vill och på så sätt rädda världen. Vi kan nog alla minnas möten med sådana män, oavsett att de inte har varit lika extrema som Anders Behring Breivik. Det är inga trevliga minnen.

Att ge de idéer som dessa personer ger uttryck för rollen av stora ideologier, eller att t o m hävda att dessa personer själva verkligen är intellektuellt förmögna att utveckla och analysera ideologiska strömningar, är att ge dem alltför stor roll. Visst är det frestande att försöka klistra Breivik på motståndaren, eller se honom som uttryck för de idéer som man själv fruktar för att på så sätt rättfärdiga den egna analysen. Men vi bör avstå från det. Breivik är, liksom de flesta terrorister, känsliga för strömningar i tiden. Idag blir det mångkultur eller islam. I en annan tid något annat. Vad vi bör betänka är vilken politisk kontext vi själva skapar. Där har vi alla ett ansvar.

Anders Behring Breivik är – såvitt jag kan förstå – helt tillräknelig i lagens mening.  Låt oss undvika att Breivik får en roll han inte förtjänat. För mig är han en politisk massmördare, och en djupt störd sådan, det som vi vanliga lekmän kallar en psykopat.

Den radikala vänstern intar regeringsmakten?

Hur skall den radikala vänstern i Europa förhålla sig till regeringsmakten? Och vilka slutsatser om regeringsmedverkan kan man dra av erfarenheterna hitintills? Det är ämnet för de brittiska statsvetarna Richard Dunphys och Tim Bales artikel The radical left in coalition government: Towards a comparative measurement of success and failure (Party Politics vol 17 no 4 s 488-504). Dunphy och Bale undersöker nio partier i lika många europeiska länder, både sådana som suttit i regering och de som inte gjort det, mot bakgrund av det dilemma som alla radikala partier har mellan att kompromissa med sin ideologi i en mitten-koalition och inte få något genomslag för sin politik genom att stå utanför. Målkonflikten mellan den egna ideologin, att lyckas påverka politiken och att vinna väljarstöd alltså.

Radikala vänsterpartier efter murens fall lägger ofta lika stor vikt vid att stoppa nyliberala politiska lösningar som att få igenom de egna förslagen, en utgångspunkt som en analys av resultatet av partiernas regeringsmedverkan måste ta i beaktande. Givet detta konstaterar Dunphy och Bale att de allra flesta radikala vänsterpartier faktiskt vill vara med och dela regeringsansvaret och att de är fullt på det klara med att detta kommer att innebära ”smärtsamma politiska kompromisser” och kortsiktiga väljarförluster som författarna skriver. Orsaken till att partierna är beredda att betala det priset är att de ser inte någon annan möjlighet för sin fortsatta politiska överlevnad och uppfattar också regeringsmedverkan som en fråga om politisk legitimitet. En regeringsmedverkan ger så mycket plus genom att partierna kan motverka såväl den nyliberala agendan som den höger-extrema kurs som en del center-höger regeringar slagit in på att de radikala vänsterpartierna är beredda att betala ett pris för det.

Svårast dilemma är dock att de radikala vänsterpartierna också önskar upprätthålla en trovärdig anti-kapitalistisk ideologisk vision, något som är grunden både för att partiernas uppfattning som sig själva som genomförare av en långsiktig samhällsförändring och för att bibehålla partiorganisationen intakt. Det är mot dessa mål som regeringsarbetets kompromissande slår hårdast, menar Dunphy och Bale.

De läxor som regeringsmedverkande radikala vänsterpartier har lärt är fem, menar Dunphy och Bale: 1. Att förhandla fram ett detaljerat och exakt regeringsprogram, inga vaga inriktningar och visioner, 2. Partiorganisationen som helhet måste vara med på vagnen och kommunikationsarbetet är A och O, 3. Sociala rörelser och organisationer som fackföreningar och solidaritetsrörelser som står partiet nära måste också vara med på noterna, 4. Ledarskapet är viktigt, här måste finnas ett starkt och oomtvistat ledarskap som förmår att hålla partidisciplinen och hantera medierna samt 5. Man bör gå in i ett regeringssamarbete från en situation där partiet fått ökat väljarstöd, inte minskat.

En liten snabb-koll på Vänsterpartiets försök att vara med i den röd-gröna koalitionen visar att det inte var många av dessa punkter som var uppfyllda innan valet 2010. Så där mellan tummen och pekfingret så var väl regeringsplattformen hyggligt detaljerad, men det fanns delade meningar om det rätta i samarbetet inom partiet, många av Vänsterpartiets utom-parlamentariska vänner var tveksamma och även om ledarskapet var bra på att hålla partidisciplinen så fanns det starka utmaningar mot Ohly, något som framkom än tydligare efter valet. Och, sist men inte minst, Vänsterpartiet var ett parti som förlorat mycket väljarstöd under åren innan den rödgröna plattformen.

Kanske en liten checklista för Vänsterpartiets nye partiledaren inför valet 2014 och de beslut kring regeringssamarbete som förstås lär uppkomma då.

Att förklara framgång för national-konservativa partier

Sedan demokratins genombrott har västeuropeisk politik kännetecknats av en ekonomisk och en kulturell konfliktlinje, det är kring dessa partisystem byggts upp och politiska sakfrågor utvecklats. Sedan omkring 1970 har den kulturella konfliktlinjen förändrats från att innehålla traditionella motsättningar mellan centralmakt och periferi samt mellan majoritetsreligion och statsmakt, till att idag handla om en motsättning mellan universella liberala och individualistiska värden å ena sidan och mer traditionella värden och lokala sociala identiteter å den andra. Det är den nya kulturella motsättningen som gett s k högerpopulistiska partier vind i seglen i Europa. Ja, det är den schweiziske statsvetaren Simon Bornschiers förklaring till Västeuropas senaste tillskott av partier i sin bok Cleavage politics and the populist right. The new cultural conflict in Western Europe (Temple University Press, 2011).

Han spårar framgångarna för de s k högerpopulistiska partierna tillbaka till tiden runt 1970 och genombrottet för en mer individualiserad och liberal livsstil. Men han betonar att det är omvandlingen av den kulturella konflikten – från en fråga om religion och regional autonomi till en fråga om universella värden och anti-auktoritär livsstil – som är den avgörande förklaringen.

Religion har individualiserats i Europa (det handlar inte om sekularisering som Bornschier menar) och religion har blivit en individbaserat kulturellt fenomen snarare än ett socialt kollektivt beteende. Och konflikten mellan centralmakt och perifera regioner har, menar jag, istället blivit en konflikt mellan det nationella och det transnationella, något som också är en del av förklaringen till  partier som Piratpartiets framgångar, nu senast i Berlin.

Så småningom, menar Bornschier, kunde de s k högerpopulistiska partierna ”casha in” vinsten av en ökad konfliktpotential kring den kulturella konfliktlinjen i europeisk politik eftersom den traditionella ekonomiska konflikten tonades ned. De partier som slogs på den ekonomiska konfliktlinjen närmade sig varandra och för väljarna blev klassidentiteten alltmer oklar, dels genom att partierna brydde sig mindre om den, dels genom att arbetsmarknaden förändrades i ett post-industriellt samhälle.

Simon Bornschiers studie är utomordentligt läsvärd, genomarbetad och utgör ett av de tyngsta bidragen till den här forskningsgenren inom statsvetenskapen på länge. Den håller mycket hög klass och är också empiriskt oerhört intressant då den ingående diskuterar några fall som sällan lyfts upp; nämligen Tyskland och Schweiz vid sidan av Frankrike.

Som antyds ovan finns det ett tema hos Bornschier där jag tycker han är ute och cyklar, och det är bestämningen av en ny partifamilj som han kallar ”extreme-right-wing populist parties”. Han menar att dessa partier – vi talar om Dansk Folkeparti liksom om franska Front National – karaktäriseras av att vara extrema på den kulturella skalan. Alltså skulle de vara extrema i meningen att de förespråkar traditionella-kollektivistiska värden. I så fall bör Miljöpartier också anses vara extrema då de finns i den andra ändan av den skalan, allt enligt Bornschier själv. Han menar också att de är populistiska anti-etablissemangs-partier men förklarar aldrig i vad mån deras populism skiljer sig från t ex vänsterpartiers populism eller skattepopulism eller grön anti-etablissemangspolitik. Han visar inte heller hur anti-etablissemangshållning och populism förutsätter varandra, vilket är vad han implicit säger. Och slutligen menar han att dessa partier är hierarkiska i sin organisationsstruktur, något som även kännetecknade stalinistiska vänsterpartier på sin tid och som kännetecknar en del mainstream-partier fortfarande idag. De flesta partier har ju onekligen blivit mer toppstyrda över åren.

Ett ”extreme-reight-wing populist party” skall alltså ha alla dessa egenskaper – extremt på kulturella konfliktlinjen, populistiskt anti-etablissemangshållningar samt hierarkiskt. Varför det då är ”höger” och t o m ”flankparti” (wing) är obegripligt. Tvärtom förnekar ju Bornschier själv att partierna positionerar sig på höger-vänster-skalan. Här har Bornschier uppenbarligen modellerat sina kriterier mot bakgrund av sin empiri och inte låtit teoretiska överväganden avgöra. Han är helt enkelt väl bevandrad i väljarsociologi och skiljelinjelitteraturen men inte så beläst avseende partiteori eller politiska ideologier.

Jag står fast vid min uppfattning att det finns en ny partifamilj av national-konservativa partier med mer eller mindre profilerade xenofobiska och/eller auktoritära ideologiska element.

De nordiska national-konservativa partierna

Efter en vecka i ett kontinuerligt akademiskt seminarium kring de högerpopulistiska partierna i Norden (en s k workshop) inom ramen för Nordiska statsvetarförbundets konferens (NOPSA) i Vasa, Finland, är jag mer och mer övertygad om att dessa partier istället borde definieras som national-konservativa. Erfarenheter och studier från alla de nordiska länderna visar dels att det norska Fremskrittspartiet (FrP) är en något främmande fågel i en eventuellt högerpopulistisk partifamilj, dels att det som förenar parterna (inklusive FrP) är att de är nationalistiska och auktoritära. När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen (på 80-talet kallad etnocentrism i fransk debatt) och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten.

Att partierna är national-konservativa utesluter inte att de är populister, men populismen utgör inte någon grundläggande eller avgörande ideologisk grund som kan sägas utgöra det element som på ett avgörande sätt skiljer dessa partier från alla övriga partier i Norden. Inte heller utgör populismen det avgörande element som förenar just dessa partierna med varandra.

En annan insikt som jag fick under diskussionerna var att vår vardagsspråkliga användning av begreppet ”liberal” när vi talat om Mogens Glistrups parti i Danmark – som är ursprunget till Dansk Folkeparti – samt Anders Langes parti – som är ursprunget till Fremskrittspartiet –  har varit dubiös. På 70-talet, när dessa partier uppstod, kallades de i allmänhet skattemissnöjespartier, och de hade stora likheter med den sk Tea Party-rörelsen i dagens USA. Parterna förespråkade en anti-statlig hållning där skatten skulle vara låg och statens inflytande vara minsta möjliga, något många menade var en tidig form av europeisk nyliberalism. de hade dock föregångare i den franska Poujadist-rörelsen som var både ett skattemissnöjesparti och en del av den rörelse som ville behålla Algeriet franskt. Men nu är jag av den uppfattningen att dessa partier redan då drevs av en nationalistisk och auktoritär ideologi. Det var den socialdemokratiska välfärdsstaten som var i skottgluggen, inte som en stat vilken som helst utan som ett hot mot de nationella värden och patriarkala strukturer som Glistrup och Lange ville främja.

Min uppfattning är därför att – med reservation för att FrP fortfarande sticker ut lite grand – dessa fyra partier bör ideologiskt tillhöra partifamiljen national-konservativa partier. Därutöver finns dels intressanta nordiska särdrag som vi kommer att få anledning att fundera kring framöver, t ex agrarpopulismens betydelse. Att de förenas av en sakpolitik och politiska agendor om invandrings- och integrationspolitik är en följd av den ideologiska tillhörigheten, inte en orsak till den.

Jag kommer att fördjupa mig igen (för vilken gång i ordningen minns jag inte..) i den fina klassikern ”Nationalism” av Elie Kedouri.

Här kan man läsa mer om NOPSA.

Åkesson otaktisk i sitt sommartal

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll idag sitt politiska sommartal i Sölvesborg. Åkesson valde att helt inrikta sitt tal på det politiska massmordet och bombdådet i Norge den 22 juli, trots att han själv menade att det fanns mycket annat att säga, t ex om regeringens vänsterorienterade ”villfarelser” inom barnomsorgen eller om de ”bisarra” reaktionerna på hans Almedalstal. Nu fick vi aldrig veta vilka villfarelserna var och inte heller vilka reaktioner som hans tal i Almedalen som var ”bisarra”. (Enligt min uppfattning var reaktionerna i seriösa medier ganska lågmälda och sakliga, men smaken är ju som baken.)

För mig framstår det som mycket otaktiskt att ägna hela talet åt att försöka distansera sig från händelserna i Norge. Det är ett känt retoriskt faktum att när försvaret mot angrepp sker på bekostnad av talet om den egna politiken då hamnar man på defensiven och fotfästet sviktar snabbt. Genom att oavbrutet tala om Ander Behring Breivik och hans manifest förlänger Åkesson debatten om kopplingen mellan SD och dåden i Norge. Åkesson har en faiblesse för att lägga saker tillrätta, han vill äga spelplanen innan han ger sig in i debatten. Hans Almedalstal var en genomgång av det politiska året från SD:s synpunkt, men syftet var också att därmed rätta till verklighetsbeskrivningen så att de egna argumenten och ståndpunkterna blev de adekvata. På samma sätt tycktes han nu inte kunna motstå frestelsen att lägga tillrätta och förklara genom att gå igenom Breiviks manifest bit för bit och visa på hur intellektuellt undermåligt det var – och att det inte fanns några kopplingar till SD.

Åkesson lyckas troligen få Breiviks dåd att kleta fast än mer vid SD genom att så ihärdigt tala om det i nästan 40 minuter.

I talet påtalade Åkesson att man ”måste självklart tillåtas kritisera svensk invandringspolitik” utan att anses ansvarig för Ander Behring Breviks dåd. Vem har sagt emot? Många partier har kritiserat svensk invandringspolitik – från olika perspektiv – utan att anses ansvariga för Breviks handlingar. Detta vet förstås Åkesson.Vad Åkesson egentligen menar är att Sverigedemokraternas kritik och avståndstagande från svensk invandringspolitik skall få passera utan motargument – något som framstår som lite naivt i den politiska sfär där partiet genom sin riksdagsplats nu rör sig.*

De mothugg som SD får tolkar partiledningen som försök att ”tysta” dem, ett argument som skulle kunna gälla så länge partiet inte fanns med i riksdagen, satt i utskott och deltog på lika villkor i Sveriges politiska liv. Inget annat svenskt riksdagsparti skulle drömma om att anse kritik mot den egna politiken vara försök att tysta dem. Politik är en tuff bransch, för alla partier. Kritik och argument är politikens livsnerv.

Jag tror att Jimmie Åkesson gör ett taktiskt misstag i sitt tal som själv väljer att låta Breiviks dåd få så stora proportioner för partiet att han försvarar sig mot en mediedebatt istället för att lansera sin egen politik. Det kanske peppar den inre kretsen i partiet, men det mobiliserar inga nya väljare. Jag tror att Åkesson skulle låtit en passage i början handla om dåden i Norge, han skulle tagit avstånd (som den självklaraste sak i världen) och därefter gått vidare och pratat om vilken typ av politik och vilka förslag SD har både inom invandringens område och t ex barnomsorg, skola och äldrevård. Då hade han visat ett moget politiskt ledarskap som kunnat mobilisera de politiskt mer perifera väljarna och sympatisörerna.

* Logiken lär oss dessutom att om jag framför åsikt X och uppfattar kritik mot innehållet i X som försök att tysta debatten då deltar jag överhuvudtaget inte i någon debatt. Då är den enda lösningen att jag får framföra åsikt X utan något mothugg och endast beröm och medhåll accepteras. Jag har svårt att logiskt uppfatta detta som något annat än att just ”tysta debatten”.

Hela talet kan du läsa här.

Att vara nämndeman, eller att inte vara det

Med anledning av diskussionen kring Eric Hellsborns (SD) lämplighet som nämndeman i Förvaltningsrätten i Göteborg tänkte jag berätta en historia jag hämtat direkt från den utmärkta boken ”Nazismen i Skaraborgs län 1930-1945” av Henrik Dammberg. För den som är obekant med Hellsborn-affären kan nämnas att han anser att den politiska massakern i Norge den 22 juli i grund och botten är ”islamiseringens” och ”mångkulturens” fel. (Läs mer i Hallandsposten.)

Efter andra världskriget var det många f d nazister och nazi-influerade tyskvänliga som gjorde avbön. En f d aktiv i en nazistisk grupp i Vilske-Kleva i Skaraborg gick efter kriget med Folkpartiet. Han föreslogs 1963 till nämndeman i Wilske häradsrätt för sex år. Händelsen ägde alltså rum ca 20 år efter krigsslutet och mannen hade suttit i kommunfullmäktige för Folkpartiet sedan 1946. Socialdemokraterna vägrade acceptera att en f d nazist skulle sitta som nämndeman och det blev en mycket hätsk debatt i fullmäktige som slutade med att en annan person valdes som nämndeman, motkandidaten fick 18 röster mot den f d nazistens 12 röster.

När den då unge reportern på Skaraborgs läns tidning (SkLT) Hans Menzing* ringde upp mannen som inte fick bli nämndeman uttryckte den f d nazisten ånger och uttryckte stor förståelse för att en person med nazistiskt förflutet inte kunde vara nämndeman. Trots ånger och avbön, samt med verksamhet i ett demokratiskt parti under 20 år, utsågs han inte till nämndeman.**

Erik Hellsborn har nu lagt ned sin blogg, åtminstone tillfälligt, och hänvisar till ”utmärkta” sidor som ”Gates of Vienna”, en blogg där t ex kampen mot islam drivs med emfas. Hellsborn har också hävdat att han inte anser att han ”gjort något fel” när han sagt att mångkultur och islamisering är bakgrunden till Breiviks dåd. Han sa, enligt lagmannen i förvaltningsrätten, att han tagit bort det från sin blogg eftersom det väckt så stort ”uppseende”.

Nämndemannainstitutet syftar till att låta det allmänna rättsmedvetandet få genomslag i rättskipningen. År 1963 ansågs det finnas politiska gränser för detta genomslag. År 2011 är det juridiken som avgör, lagmannen anser helt enkelt inte att lagens rekvisit för ”uppenbart olämplig” är uppfyllt. Frågan är om nämndemännen lämplighet är en juridisk eller politisk fråga.

Läs också juridikprofessorn Mårten Schultz tidigare inlägg i ämnet.

* Hans Menzing blev sedan chefredaktör för SkLT där han hade vänligheten att anställa mig som lokalreporter. Kanske det roligaste tidningsjobb jag haft.

** sid 131-132 i Dammbergs bok.