Kategori: Politiska partier

Valåret 2014 – valforskningens utmaningar

Igår den 30 september hade jag förmånen att på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborg universitet, som en av fyra deltagare, få presentera några tankar kring valforskningens utmaningar för framtiden, särskilt med tanke på det viktiga valår som ligger framför nästa år. Seminariet var en hyllning till valforskningens nestor Sören Holmberg som fyller jämnt inom en snar framtid och var ett samarrangemang mellan det svenska nationella valforskningsprogrammet och forskningsgruppen för multidisciplinär forskning om opinion och demokrati (MOD) vid samhällsvetenskapliga fakulteten – båda vid Göteborgs universitet.

Sören fick också en bok – Stepping Stones – författad av 21 kolleger och alla bidrog vi med egen originalforskning inom området väljare, val och opinionsbildning.

Nedan följer det skriftliga underlaget till mitt bidrag till seminariet. (Observera att texten är skriven för den talade situationen.)

Väljarna har ändrat sig angavs ofta som förklaring till den borgerliga valsegern år 2010. Jo, det var ju sant, jämfört med läget under mandatperioden hade väljarna onekligen ändrat sig.

Väljarna har tröttnat på regeringen  var en vanlig förklaring till Höyres framgång och den rödgröna regeringens fall i Norge för några veckor sedan. Jo, det kunde onekligen ligga något i det, någon annan förklaring tycktes ju inte finnas.

Men, ärligt talat, borde inte vi som studerar och analyserar val, väljare, politik och partier kunna ge ett lite mer teoretiskt intressant bidrag till de förklaringar som florerar kring hur det politiska landskapet skiftar? Jo förstås, men jag tror att en viss vilsenhet har uppkommit eftersom medborgare, partier, politiker och medier faktiskt inte längre passar så bra in i den modell som trots allt utgör någon sorts master plan för västeuropeisk statsvetenskap och valforskning.

Vi ser, som de flesta här redan vet, en upplösning av många gamla politiskt organiserade kollektiv, partilojaliteten har minskat bland både medlemmar och väljare, klassidentifikationen har försvagats och det partipolitiska konfliktfältet krymper och lämnar öppet för helt andra grupperingar, nya frågor, andra mönster och andra aktörer som mobiliserar medborgarna i demokratin.

Jag menar att i vårt individualiserade samhälle, och då naturlitvis inte bara Sverige även om vårt land kanske är världens mest individualiserade, är det två perspektiv som bör få större betydelse och utrymme i studiet av komparativ politik i våra nya politiska system:

a) Det är att på allvar bli varse partierna som politiska aktörer i egen sak

b) Att upptäcka de nya skiljelinjer som gestaltas utanför de politiska institutionernas sfär

Partierna som aktörer i egen sak

De politiska partierna i demokratin idag i västvärlden har en annan roll än de hade under demokratiseringsfasen, rent teoretiskt har vi inte reviderat partiernas plats i den representativa och parlamentariska demokratin, men faktum är att de idag fyller andra funktioner och delvis har abdikerat från gamla funktioner.

Partierna är idag mer av politiska entreprenörer som agerar på en politisk marknad som dock inte alls bara består av väljare utan också av andra partier, lobbyister, organisationer, medier och alternativa sociala rörelser. Partierna har alltid varit aktörer med förmåga att forma och omforma både sig själva och sin omgivning. Men tidigare hade denna aktivitet i huvudsak funktionen att samla, uttrycka och kanalisera medborgarintressen av olika slag, och det var på dessa plattformar som kampen mellan partierna utkämpades. Idag dansar partierna med varandra inför en skara väljare som ömsom beundrar dansörernas förmåga och ömsom väntar på att bli uppbjudna.

Partierna övar positionsförflyttningar i relation till varandra på dansgolvet snarare än bekymrar sig om vilka som är där och tittar eller önskar bli uppbjudna. Och dansgolvet mäts upp av de mest imposanta dansörerna, till förfång för dem som kanske inte behärskar lika många sorters avancerade dansövningar.

Samtidigt som utövandet av politiken kommer mer och mer i centrum blir de ideologiska anpassningarna allt tydligare. I dansens virvlar kan man ju inte vara alltför nogräknad utan måste kanske dansa med den partner som för tillfället råkar vara i närheten, alternativt kan samma danser.

I takt med att de politiska partierna har fått ett allt mindre faktiskt inflytande över både regeringsmakt och nationell suveränitet har också förmågan att verkligen kanalisera medborgarnas innersta och långsiktigt vilja blivit mindre relevant. De politiska partierna bestämmer helt enkelt inte så mycket längre, och absolut inte i ensamt majestät. Då blir ju inte heller den uppgift som innebär att bära fram medborgarnas intressen lika viktig. Dessa intressen bärs fram på andra sätt och dessutom kan man idag ifrågasätta om det är politikens sfär som är den allra viktigaste för dessa intressen. Företag, andra länder, internationella och transnationella organisationer och kunskapsbaserade aktionsinriktade sammanslutningar som Greenpeace eller Röda Korset är kanske mer avgörande för hur de politiska besluten faktiskt kommer att påverka medborgarna än partierna.

Kampen om resursfördelning som var politikens centrala nav har förändrats till en kamp om problemformuleringsprivilegiet, om framing och en kamp mellan diskurser. I denna kamp är partierna blott en av många aktörer, men en priviligierad aktör med resurser, access till medier och kompetenta medarbetare.

De politiska partierna har också fått konkurrens av blockbildningar och andra allianser. Hur mycket av ett flerpartisystem har vi i Sverige egentligen? Och hur mycket av ett tvåblockssystem är det i Storbritannien egentligen? Partisystemens förändring är detsamma som förändring av dansgolv och orkester för partierna. Vi ser också att alltfler europeiska melodier letar sig in kapellet och förvirrar de dansande. Somliga klarar det bättre och andra sämre, och framför allt, en del partier har mycket att hämta på den europeiska nivån både i termer av tankegods och av resurser. Andra har desto mindre.

 Nya skiljelinjer utanför de politiska institutionernas sfär

Genom att politikens nav har förändrats, en förskjutning från resursfördelning till problemformulering, och medielandskapet har förändrats, uppkommer också nya politiska skiljelinjer. Jag tillhör inte dem som nöjer mig med att konstatera att Lipset/Rokkans fyra skiljelinjer en gång var frusna och nu tinat upp – och därutöver finns numera bara åsiktsdimensioner. Istället menar jag att vi som statsvetare måste bli varse de nya skiljelinjer – i ordets genuina bemärkelse med värdeskillnader, social bas och mobilisering – som växer fram delvis utanför de politiska institutionernas och intresseformerandets sfär. De nya skiljelinjerna har svårt att integreras inom nationalstatens traditionella struktur och de är inte heller tydligt anpassade till ett europeiskt koncept.

Mitt förslag är att vi ser två nya skiljelinjer med bäring på politisk mobilisering och konflikt framöver och det är dels en motsättning mellan å ena sidan transnationella nätverk och å den andra nationalstatliga intressen och dels en motsättning mellan å enda sidan en kunskapsbaserad politik och å andra sidan marknadslojala krafter.

Skiljelinjen mellan transnationella intressen och nationalstatliga intressen manifesteras inom de områden som berör migration, miljö, global hälsa, digitala förflyttningar, urbanisering och språkfrågor. Skiljelinjen utmanar den nationalstatliga ramen för politisk konfliktlösning vilket gör den svårmobiliserad i allmänna val. Men å andra sidan förhåller den sig extremt relevant till de faktiska politiska problem som står på Europas agenda idag.

Bland aktörerna hittar vi s k ”epistemic communities”, lobbyorganisationer, sociala rörelser eller NGO:s. Sakfrågorna kan t ex röra internationella miljöproblem, där enskilda nationalstater kan ha intresse av att främja lösningar som är gynnsamma för den egna staten i motsättning till transnationella aktörer. Men också migrationsfrågor där flyktingmottagande och integration är centrala. Motsättningar kan röra hur mänskliga rättigheter skall omsättas i praktiken, särskilt avseende familjebildning, hälsovård och religion. Tillgång till sjukvård och skola för papperslösa, flyktingpolitik eller arbetsrätt är frågor som kan mobilisera skiljelinjen transnationella nätverk/nationalstatliga intressen.

Skiljelinjen mellan kunskap och marknad grundar sig i antagandet om att individualiseringen lösgör kunskapen från auktoriteterna. Makten över kunskapens innehåll – d v s makten att bestämma vad som skall betraktas som sant eller falskt – gör det möjligt att genom problemlösning och förmåga till meningsfull tolkning främja de egna värderingarna och tillägna sig mervärde av olika slag. Kampen om kunskapens innehåll kretsar ytterst kring om kunskapen skall värderas i termer av säljbarhet och vinstmaximering eller om den har ett värde i sig och har förmåga att bidra till meningsfulla tolkningar. Kampen om kunskapen berör patent, industrispionage, copyrightproblematik men också friskolor och skolavgifter. Kampen föregår i konkurrensen kring olika licensavtal för TV-sändningar samt i debatten om kommersiell TV och radio i förhållande till Public Service.

Alltså, båda dessa skiljelinjer är centrala för hur den politiska mobiliseringen bland medborgarna gestaltas idag, men de politiska partierna har bara i ytterst liten utsträckning uppmärksammat dessa frågor. Förklaringen är sannolikt att partierna har fullt upp med att positionera sig i relation till varandra, till tillfälliga opinionsförändringar och i relation till den reella makten över samhället, den diskursiva makten. Medborgarna organiserar alltså det politiska landskapet vid sidan av de etablerade institutionerna och kanaliserar sina nya intressen via andra grupperingar än de politiska partierna. Nygamla aktörer som kyrkor, ideella organisationer och elitlobbyister är avgörande för utfallet här.

Men de nya skiljelinjerna – om de nu bör benämnas som jag föreslagit eller ej – återfinns bland medborgarna oavsett vad partierna ser eller inte ser. Och i några fall har nya politiska partier också förmått att mobilisera grupper kring dem, som Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ, Vägvalet och säkert andra som jag inte vet om. Men också vissa av de gamla partierna som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har försökt att göra inbrytningar och ta sig an dessa nya skiljelinjer. Partierna är således fortsatt viktiga aktörer både som begränsare och främjare av nya intressekonstellationer. De sitter på resurser, makt och organisation och de förmår både anpassa sig och omforma omgivningen.

Vi bör alltså hålla ögonen på partierna som aktörer i sin egen rätt och vi bör upptäcka och empiriskt engagera oss i de nya skiljelinjer som öppnas upp i de ultraliberala och indivdualiserade demokratierna. Om vi skall upptäcka, förklara och förstå de nya politiska landskap som växer fram i Europa men också i Afrika, Amerika och Oceanien så behöver vi alltså fokusera på andra saker än att väljarna bytte åsikt eller att de tröttnade på att se samma gamla vanliga politiker som gäster hos Skavlan.

Norska valet 2013: Ett svenskt perspektiv

Det norska valet till Stortinget gav majoritet till en möjlig borgerlig koalition. Hur regeringen faktiskt blir sammansatt återstår ännu att se. Valets obestridda vinnare är Erna Solberg vars parti Höyre (H) gjorde sitt bästa val sedan 1985. Arbeiderpartiet (Ap) under Jens Stoltenberg gjorde istället sitt näst sämsta val under efterkrigstiden. En annan segrare, men korad redan före valdagen, är Fremskrittspartiet (Frp) under Siv Jensen som oavsett valresultat har utlovats en möjlig medverkan i regeringsarbetet. Frp sjönk ned från den högre nivå som man etablerat under 2000-talet och är tillbaka på den andel man hade 2001. Men om vi lämnar den norska regeringsbildningen och analysen av partiagerande, väljarbeteende och den politiska agendan till senare, finns det några intressanta ting att fundera på från svensk horisont? Ja, det tycker jag. För det första Höyres framgång, för den andra andelen framgångsrika kvinnliga partiledare och för det tredje konsekvenserna av Fremskrittspartiets eventuella regeringsmedverkan.

Erna Solberg och Höyre har till viss del ”gjort en Reinfeldt”, alltså genom en positionsförflyttning på den ideologiska kartan öppnat sig för nya väljargrupper. Höyre och de svenska moderaterna har följts åt – i faser – då de till stora del haft liknande politiska utmaningar men Höyre har oftast uppfattats som generellt mindre radikala i sina krav på lägre skatter och omstrukturering av välfärden. Höyre har också sedan flera decennier haft att ta hänsyn till ett betydligt mer radikalt alternativ avseende synen på stat och skatter (FrP) än vad de svenska moderaterna haft. Emellertid har Höyre under Erna Solberg mer och mer kommit att profilera partiet på att värna välfärden, men att genom privatisering, individualisering och kvalitetsfokus pekat på andra lösningar än växande offentliga åtaganden. Alltså, de två skandinaviska högerpartierna är idag i en fas då de påtagligt närmat sig varandra. Genom att öppna för regeringsmedverkan för FrP har också Höyre visat väljarna på ett nytt borgerlig alternativ, mer kraftfullt men också mer radikalt på välfärdsområdet än vad som funnits tidigare. På samma sätt som Alliansen år 2004 förändrade spelplanen för väljarna genom att de ingick en pakt om regeringssamarbete, närmast försvurna åt varandra, har också det norska Höyre skapat nya alternativ för väljarna. Om det också förändrar partisystemet i Norge återstår att se.

För det andra noterar jag att valets vinnare är en kvinna och partiledare som nu blir inte den första utan den andra statsministern i Norge som är kvinna. I Sverige väntar vi på den första. Om jag räknat rätt leds efter valet fem av de åtta stortingspartierna av kvinnor. (Och Danmark har en statsminister som är kvinna och Finland har haft en kvinna som president.) Hur det är i Sverige vet vi fuller väl. Jag bara noterar. Och funderar.

Det tredje att fundera kring är hur FrP:s eventuella regeringsmedverkan kommer att påverka partisystemet i Norge och i förlängningen de skandinaviska partisystemen. Visserligen har FrP varit ett slags stödparti till den tidigare Bondevikregeringen, men man kunde aldrig räkna med inflytande. I Danmark levde dock Danskt Folkeparti högt just på att vara stödparti, något som också påverkade partisystemet.

Invandringsfrågorna är sedan 1993 års val centrala för FrP men detta är frågor som Venstre och KrF också håller högt – dock med motsatta ståndpunkter. Blir det möjligt att förena dessa krafter med tanke på att den stora skillnaden mellan FrP och de övriga borgerliga partierna är migrationsfrågorna? Kan FrP legitimera regeringsdeltagande om man får överge sina positioner om minskat asylmottagande och försvårad familjeåterförening? Det är ibland rationellt att inte delta i regeringen för att istället utöva press utifrån, som just stödparti. Men för varje part är regeringsmakt normalt det yttersta målet, jag tror därför att det är mycket sannolikt att FrP gör de kompromisser som krävs för att komma med i en regering. Risken är dock att det blir demobiliserande för partiets väljare som inte tycker att deras uppfattningar får tillräckligt genomslag. Effekterna av FrP:s medverkan eller icke-medverkan kommer i vilket fall att synas i det norska partisystemet senast till nästa val.

 

Bor det någon här? Om landsbygden som politisk fråga

”Is there anybody out there” sjunger Pink Floyd på skivan The Wall. Ibland kan jag fundera på just det när jag befinner mig på det som kallas den svenska landsbygden. Postlådor, apotek, affärer och bensinmackar försvinner – samtidigt som den digitala verkligheten skapar nya möjligheter för den som lever långt från köplador och universitet. Om man har tillräcklig bandbredd och mobiltäckning vill säga.

För några år sedan ville Kristdemokraterna ha en landsbygdsminister (och det var inte en sådan som Eskil Erlandsson) för att uppmärksamma levnadsomständigheterna på landet, sedan kom Vänsterpartiet och sade sig vara landsbygdspartiet framför andra, och så Sverigedemokraterna som i våras meddelade att de skulle satsa på landsbygden och så i somras även Moderaterna. Och idag hävdas att Socialdemokraterna också vill göra inbrytningar på landsbygdspolitikens område i akt och mening att ersätta Centern i åtminstone en del avseenden.

Att ett parti som Centern idag är så energiskt utmanat i sin profilfråga av i stort sett alla andra partier visar med iskall tydlighet att Centerpartiet är på väg eller redan har tappat sin trovärdighet i dessa frågor. Nu får partiet kämpa med övriga partier om att vara partiet för dem som har en livsstil som inbegriper lantbruk, skogsbruk, jakt, fiske, trädgård, jordbruksföretagande och eget entreprenörskap. Att leva på landet kräver uppfinningsrikedom och god framförhållning.

Paradoxen är att när landsbygden idag är alla partiers kelgris så är landsbygdsfrågorna  mindre en fråga om näringar och mer om livsstil. När konfliktlinjen land-stad uppstod var det primärt en resursfördelningsfråga mellan det som kallas primärnäring (agrart) och sekundärnäring (urbant) – alltså mellan jordbruk/skogsbruk å ena sidan och handel/köpenskap å den andra. Idag tycks konflikten snarare handla om tillgång på service, levnadsomständigheter och standard. Att leva på landet innebär för väldigt många bilpendlande till det mesta (även moped/mc/cykel) men också att man livnär sig på lite olika verksamheter. I de bygder där åkermarken inte tillåter gårdar på hundratals hektar av vete, korn eller råg är det istället lite skogsbruk, hästuppfödning, lite servicejobb i verkstad eller omsorg, vallodling, köttdjur, får och så lite jakt och bärplockning som skapar rytm i arbetsåret. En politik som ger utrymme för en sådan livsstil måste vara mycket flexibel, inbegripa offentligt stöd för vissa verksamheter och egen lönsamhet för andra samt också ta hänsyn till långa avstånd. Effektiviteten i varje enskild verksamhet är kanske inte maximal men sett över året gäller det att få ut maximalt av blandningen – en helt annan princip än i den urbana arbetsdelningen.

Den digitala eran borde gjort det så mycket enklare att leva på landet och individualiseringen och valfriheten borde skapat ännu större utrymme för den mix som lantlivet idag är. Men, tyvärr, så är knappast fallet. Att dra kablar eller bygga ut nät så att alla delar får maximal bandbredd och täckning är för dyrt eftersom det är så få hushåll som berörs då denna infrastruktur överlåtits i huvudsak till affärsintressen. I en del fall har kommuner och byalag gått in och själva ombesörjt bredband eller motsvarande till glesare bygder. Skolor läggs ned, bensinmackar försvinner och polisen dras in – effektiviteten saknas. Men om landsbygden skall leva så måste politiken gå in och garantera en viss nivå på infrastrukturen – och om den digitala eran skall få den revolutionerande betydelse den har potential för så måste just den infrastrukturen byggas ut med hjälp av politiska beslut.

Många partier vill ha landsbygdens röster men inget parti har som Centerpartiet haft trovärdighet att driva landsbygdens intressen som en politisk fråga. Övriga partier plockar de russin som de önskar ur kakan men ingen vågar ta ett större grepp eftersom det skulle kräva en brytning med den marknads- och kundorientering som är grundprincip i svensk politik idag. Landsbygden är helt enkelt så mycket mer individuell, diversifierad, flexibel, blandad och fragmentiserad än stadens täta struktur med stora grupper som löper i samma spår. Och dilemmat mellan privatbilism och miljöpåverkan ställs på sin spets i bygder där det är ett par mil (eller mer) till affär och service och bussen går två gånger per dag (avpassad för skolan).

Kommer något parti att förmå att göra landsbygdens intressen till politik på allvar? Det krävs lite större reformer och vågade grepp än ett femte jobbskatteavdrag, tre terminer på högskolan eller mindre barngrupper på dagis. Om inget etablerat parti mobiliserar landsbygdens intressen är det inte osannolikt att politiskt missnöje växer och leder  bristande tilltro till partierna i dessa delar av landet. En utveckling som ur demokratisk synvinkel vore mycket olycklig.

Stefan Löfven i Almedalen 2013

Stefan Löfven står rakt upp och ned i vit skjorta och kostymbyxor i solen i Almedalen. Bakom honom ett tvärsnitt av svenskar, framför honom ett hav av människor, många i röda T-tröjor och med röda solfjädrar. Det är veckan bästa väder, det är mitt på dagen och Löfven är sist ut i raden av partiledare.

Hans tal är riktat till och handlar om barn, ungdomar och unga vuxna. Löfven talar om sin egen ungdomstid och hymlar inte med att det är länge sedan. Ändå lyckas han på något märkvärdigt sätt få det att bli relevant också för arbetslösa ungdomar eller förhoppningsfulla unga vuxna idag. Löfven presenteras som svetsaren som skall bli statsminister, och den retoriska bilden ger just känslan av den resa som Löfven vill tala om.

Egalité des chances, (lika chans i livet) det var gaullisten Jacques Chiracs slagord i början av 1990-talet. Det var ett slagord som visade att det tidigare konservativt dominerade gaullistpartiet lagt tyngden på den socialliberala foten. Idag säger Löfven att alla skall ha samma livschans. Den naturliga ojämlikheten skall kompenseras så att alla startar på samma ställe, som det italienske filosofen Norberto Bobbio beskrev vänsterpositionen. Det är ingen tvekan om att socialdemokraterna betonar sitt socialliberala arv med Löfven vi rodret, något som också naturligen också riktas just mot unga vuxna, mot utbildningsfrågor och mot barn.

Men Löfven vill också se Saltsjöbadsandan ”goes international” på samma sätt som folkhemmet gjorde på 1960-talet. Då var socialdemokraternas internationella engagemang inriktat på fred, frihet och nationellt självbestämmande, på demokrati och välfärd i framför allt tidigare kolonier. Löfven började också sitt tal med att återknyta till arbetarrörelsens stöd till Nelson Mandela och kampen mot apartheid. Men nu är det arbetsmarknad, arbetsförhållanden och fackföreningskamp som skall bli global. Löfvens svar till Sverigedemokrater och andra som vill sluta sig mot globaliseringens faror, som vill rädda arbetarklassen genom att resa murar, är att istället höja sig ett snäpp och låta socialdemokratins och arbetarrörelsens kamp för goda villkor i arbetet och på arbetet bli global. Sverige skall gå före genom att internationella avtal, genom EU-förhandlingar och genom internationellt fackligt arbete menar Löfven.

Löfven nämnde inget om regeringsfrågan men genom sin blotta uppenbarelse och sitt tal gjorde han väldigt klart att vad han tänker sig är en regering ledd av, dominerad av socialdemokratin och en politik som på kärnområdena sysselsättning och utbildning också är socialdemokratisk. Löfven tänker sig att vinna väljarnas förtroende genom socialdemokratins kärnfrågor, genom sin egen personliga erfarenhet från arbetsmarknad och fackförening samt genom att försöka uppamma framtidstro hos den yngre generationen.

Någon landsfaderroll tycks inte ligga för Löfven, snarare den hygglige fackbasen på bruket som ställer upp i valet för att ”gubbarna” gillar honom. Skall det räcka? Tja, just nu ser det tryggt ut för honom, men den vinden kan vända snabbt. I riksdagsvalet ställs en trygg förvaltare och skicklig hushållare mot en rättfram reformist och engagerad förhandlare. Reinfeldt månar om statens finanser, Löfven om medborgarnas livschanser. För Reinfeldt är friheten att backa tillbaka politiken, ge spelrum, utrymme och plats för individuella val, för Löfven är friheten att låta politiken riva murar, lyfta glastak och stötta individer i just dessa val. Det är i grund och botten två ideologiska principer mot varandra. Låt oss hoppas att väljarna får chans att notera det.

 

Fredrik Reinfeldt i Almedalen 2013

Det var en märkbart mer upplivad statsminister som intog scenen i Almedalen ikväll än förra året. Hans vilja att erövra regeringsmakten ytterligare en gång var påtaglig. Men samtidigt var det egentligen bara tre teman som återkom i talet: jobben, främlingsfientligheten och regeringsfrågan. Men kraften framförallt i de två sista var omöjlig att missa.

Fredrik Reinfeldt har bestämt sig för att köra jobbfrågan i botten tydligen. Det får bära eller brista. Ikväll talade han om den tidigare dödförklarade jobbpakten och kritiserade arbetslöshetsstatistiken. Reinfeldt vill få till ett lärlingssystem i Sverige, och han använde Tyskland som förebild i detta avseende.

Men starkast engagemang visade han i striden med Sverigedemokraterna. Utan namns nämnande markerade Reinfeldt att dessa inte skall få något inflytande över svensk politik. Om man släpper in hatet i politiken så kommer samhället att förändras sa Reinfeldt, och det var ingen tvekan om att den förändringen var något han aldrig skulle medverka till. Genom en hyllning till Mona Sahlins kamp mot rasismen och peka ut Stefan Löfven (återigen utan namns nämnande) som tyst och mumlande i samma frågor sådde han också split inom socialdemokratin och mellan socialdemokratin och vänsterpartiet/miljöpartiet. Dock ingen skugga över uppriktigheten i Reinfeldts avståndstagande från alla former av främlingsfientlig politik. Och det var också den delen av talet där Reinfeldt fick varmast och kraftigast applåder.

I regeringsfrågan återkom Reinfeldt till att de rödgröna partierna inte avser att förbereda sig för en eventuell valvinst. Reinfeldt ser det svenska partisystemet som två block, där SD skall hållas utanför. Och oklarheten i ett tänkbart regeringsalternativ kommer att bli en angreppspunkt från Reinfeldt under hela perioden fram till valet. Han var också mycket tydlig med att hans uppfattning är att inget av Allianspartierna kommer att få lämna regeringen. Just kristdemokraterna har dock varit illa ute en gång tidigare (1994) och klarade sig kvar i Riksdagen med endast drygt 3500 röster. Efter valsamverkan med Centern 1985-1988 kom partiet inte heller in i Riksdagen igen, vilket var en besvikelse. Att dessutom Alliansregeringen har ytterligare ett parti som för en kamp mot fyra-procents-spärren gör inte frågan säkrare. Det finns en liten risk att regeringsfrågan slår tillbaka på Reinfeldt själv.

Reinfeldt och regeringen har anklagats från många håll för att inte ha några visioner eller reformer att visa upp. I sitt tal ikväll frammanades en konservativ landsfader som ville visa på hoten mot det öppna Sverige, på osäkerheten i alternativen och på den ihärdiga viljan att vinna kampen om jobben. Ingen tvekan om att det var en stridslysten regeringschef snarare än en aktivistisk moderatledare som stod på scenen. Hur långt det räcker i det nya planetsystem som den svenska politiken utgör efter Alliansregeringens åtta år återstår dock att se.

Jimmie Åkesson i Almedalen 2013

Gårdagens tal av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson var ovanligt konfliktorienterat. Det enda parti som ställer upp i matchen tycks vara Miljöpartiet (vars dag det är i dag). Något som märktes också på en del publikreaktionerna under talet, grupper av lyssnande applåderade just de ting Åkesson framhöll som negativa (t ex att papperslösa får rätt till vård fr om igår).

Utan att göra anspråk på någon djupgående analys av talet – som var långt – kan vi ändå notera att nationalismen har en väldigt tydlig plats, begreppet ”Sverigevän” lanserades och användes flitigt för att betona nationalstatens särskilda betydelse. Åkesson tycktes också se opinionsförändringar som den centrala vinsten för det egna partiet, få politiska förslag framfördes medan indignationen över andras förslag var tydlig. Åkesson nämnde också vikten av att vinna debatten och förändra opinionen som ett centralt mål.

Den populistiska strömningen var också framträdande, kanske framförallt genom den långa lista där Åkesson talade om att vinna alla dem som ”tänker som vi” för den egna politiken, och då lanserade en räcka enkla motsättningar kring svensk välfärdspolitik. Åkesson har också ett viktigt uppdrag att vinna fler kvinnor som sympatisörer och väljare, något som genomsyrade stora delar av talet. I det avsnittet blev också den konservativa komponenten tydlig. Han vände jämställdhetspolitiken ut och in genom att ställa politiska åtgärder mot respekten för mäns och kvinnors olika val. Åkesson tillbakavisade alla former av kvotering, såväl i bolagsstyrelser som i föräldraförsäkring. Men viktigast var kanske Åkessons tal om bättre villkor för kvinnor som arbetar i offentlig sektor, ett ämne som lanserades med anledning av ett brev Åkesson fått från en kvinna som kallade sig ”Sverigevän i hjärtat”. Runt en livsberättelse från en kvinna som kunde vara hämtad från vad Göran Hägglund kallade verklighetens folk spann Åkesson en idé om rätt till heltid, bättre arbetsmiljö och respekt för familjelivet.

Åkesson höll, med några skönhetsfläckar i början och mot slutet, ett skickligt tal, ämnat att nå nya grupper, vara tydlig med den egna budskapet om nationalism och konservatism och att nå fram till en rejäl konflikt kring de egna frågorna. Vad som saknades från tidigare Almedalstal var möjligen positioneringsdiskussionen mellan höger och vänster men också integrationspolitiken. Mycket litet sades också om landsbygdsfrågor, ett område som Sverigedemokraterna visat stort intresse för under senare tid.

Åkessons väg framåt är att koncentrera sig på ett mindre antal frågor, driva fram konflikt kring dessa och att förankra sin politik i den nationalkonservativa ideologin. Men så mycket mer än att vinna sympatisörer kan han inte räkna med. Övriga partier vill sällan ta den önskade konflikten och några politiska förändringar kan Åkesson inte visa på inför valet nästa år. Med hjälp av det tydliga nationalistiska EU-motståndet kan Sverigedemokraterna dock inta en ledig position inför EU-parlamentsvalet nästa år.

Det svenska partisystemets förändrade konkurrens inför valet 2014

Det svenska partisystemet förändras. Eller, rättare sagt, det svenska partisystemet är statt i förändring. Under lång tid hade Sverige ett fempartisystem där de skiljelinjer som dominerade landet vid demokratins genombrott fortfarande syntes tydligt i partisystemet. Där fanns arbetarrörelsens två grenar (socialdemokrati och kommunism/vänstersocialism), den agrara rörelsen (centerpartiet) och den urbana liberala traditionen (folkpartiet) och en konservativ strömning (högerpartiet). Under 1970-80-talen förändrades partisystemet genom miljöpartiets ankomst. Den gröna rörelsen tog plats i Riksdagen och även kristdemokraterna steg fram som en distinkt politisk kraft. Båda de senare inspirerades av redan starka europeiska traditioner. Under tidigt 1990-tal fick också Sverige ett anti-etablissemangsparti (Ny demokrati) som i Giovanni Sartoris mening kan kallas ett ”anti-system-parti”. Partiet föll dock snabbt samman.

Partisystemet i Sverige cirklade länge under efterkrigstiden kring en unikt stark socialdemokrati som kunde regera från en mittenposition och skapa allianser, både bland väljare och i parlamentet, över gränserna. De borgerliga partierna (C+Fp+M) samarbetade i olika former och regerade i koalition under några år på 1970-talet men utan att systemet egentligen rubbades. Med inträdet av Mp och Kd blev dynamiken annorlunda och efter den andra borgerliga regeringsperioden (1991-94) var nya koalitionsparters möjliga för såväl de borgerliga som för socialdemokraterna. Med Sverigedemokraternas intåg i parlamentet har systemet snarast begåvats med ett svart får – ingen vill samarbeta och inget parti som Sd som en möjlig partner. Istället styrs agerandet av att avvärja inflytandet från Sd (t ex alliansen mellan Mp och regeringen kring flyktingpolitiken).

Men med de nya borgerliga regeringen 2006 reducerades också socialdemokratins roll från ensam dominant till en av två. Partisystemet begåvades med två ”solar”. Moderaterna tog upp kampen om herraväldet i mitten, på ett klart framgångsrikt sätt.

Idag ser vi ett svenskt partisystem där blocken har varsin dominant (M och S), ett antal mindre partners runt sig, en mittenpartner som spelar med båda blocken och en partner som alla vill undvika. Landskapet har sannerligen förändrats. De nya partierna representerar inte på samma sätt etablerade skiljelinjer utan mobiliserar väljare mot bakgrund av en mer liberal-auktoritär dimension, något som förstås smittar av sig på övriga partier.

Med dagens mätning från SCB är systemet ånyo i förändring eftersom det mesta nu tyder på att Kd är på väg att falla ut från systemets inre kärna. Eftersom partiet i första hand varit en partner till höger om moderaterna för Alliansen kommer inte systemets centrala konkurrens att rubbas. Däremot får en tänkt ny Alliansregering en annan dynamik utan den kristdemokratiska komponenten. Man blir än mer mittenorienterad, än mer liberal men tappar också en partner som står för konservativa kärnvärden.

Med Sd är istället en ny typ av konservativ kraft på väg in i den svenska partikonkurrensen, en nationalistisk konservatism. Men eftersom Sd inte är en eftersträvansvärd partner kommer övriga partier att söka samarbeten och motståndare på ett sådant sätt att Sd hålls utanför tänkbara överenskommelser. Något som indirekt ger Sd stort inflytande på de strategiska valen, men kanske inte på den substantiella politiken.

Det svenska partisystemet har ett allt mer överbefolkat mittfält där flankpartier hamnar längre från centrum, ja kanske t o m faller ut. Centern har en förankring i mitten av svensk politik och har sannolikt en större möjlighet att stanna kvar än Kd, men konkurrensen från de liberala partierna Moderaterna och Folkpartiet är väldigt tuff när Centern släppt sina agrara intressen.

Vi får således

A) en konkurrens mellan två som önskar vara herre på täppan och definiera regeringsbildningen (M och S)

B) en konkurrens på det liberala mittfältet (C, Fp, M samt Mp)

C) en konkurrens mellan de två större om Mp:s stöd

D) två flankpartier (Kd och V) som centrifugeras ut ifrån inflytande på regeringsmakten* samt

E) en konkurrens mellan alla partier å ena sidan och Sd å den andra som går ut på att minska Sd:s inflytande och hålla avstånd

Sd själva vill gärna bli en del av mittenkonkurrensen men det konservativa ideologiska arvet gör det synnerligen svårt i svensk politik. Istället kan man kanske tjäna lite på om Kd försvinner som en konkurrent om de konservativa väljarna.

Ofta fokuseras politiska analyser kring opinionsförändringar på relationen mellan väljare och partier. Men konkurrensen i själva partisystemet är den grundläggande dynamiken för hur det politiska landskapet utvecklas. Först därefter ges väljarna möjlighet att ta ställning till ”sitt” parti och dess möjligheter att genomföra sitt program.

Det enda som är säkert inför Riksdagsvalet 2014 är att en kommande regering formas kring Socialdemokratin eller Moderaterna. Och att partisystemet kommer att ha antagit ännu en annan form efter det valet.

***

Vill man läsa teori om partikonkurrens rekommenderas standardverket ”Parties and Party systems” av Giovanni Sartori från 1976.

*Sd kan också sägas vara en del i den centrifugen bort från regeringsmakten.

Folkomröstningar och vad demokrati är (och inte är)

Folkomröstning. Det låter väl så genuint demokratiskt som det bara kan bli. Ändock är folkomröstningar ett mycket ovanligt inslag i svensk nationell politik (sex stycken), men lite vanligare i kommuner (drygt 60 tillfällen). Förklaringen är att folkomröstningen har en helt annan demokratisk grund än den representativa demokrati som är normen i vårt land. Den representativa demokratin bygger på tanken om aktiva medborgare som sluter sig samma och mobiliserar sina olika intressen, skapar organisationer för att samla och uttrycka dessa intressen (partier) och utser kandidater som kan förhandla  och fatta beslut i dessa medborgares namn.

Genom en lagändring är det sedan 2011 möjligt för tio procent av en kommuns röstberättigade invånare att få de valda politikerna att ta ställning till krav om folkomröstning. Kravet kan inte avslås med mindre än 2/3 majoritet i fullmäktige. Folkomröstning är en väg att fråga folket s a s vid sidan om den representativa modellen. Folkomröstningen har sin grund i den direktdemokratiska modellen, en slags Rousseau-inspirerad tanke om en folklig ”allmänvilja” som uppstår i det ögonblick när medborgarna samlas och uttrycker sin djupast kända kollektiva känsla.

I Göteborg har det nyligen beslutats att en folkomröstning om trängselskatten skall äga rum. Märkligt nog skall Göteborg alltså ha en folkomröstning om trängselskatt trots att beslut om en sådan fattas av Riksdagen. Såvitt jag vet har ingen överklagat beslutet, men det vore inte helt orimligt att ifrågasätta att en folkomröstning (även om den är rådgivande) skall äga rum i en fråga som kommunfullmäktige inte har beslutsrätt över.

I en intervju med P1-programmet Studio Ett talade den av de göteborgska moderaterna som ansetts vara den som avgjorde omröstningen i fullmäktige (Gunnar Ek) om att han inte kunde neka de tio procenten som önskade denna folkomröstning den, det vore inte demokratiskt menade han. Ett sådant påstående är märkligt eftersom demokrati inte är något annat än det system för förverkligande av folkviljan som vi gemensamt beslutat om inom ramen för just detta system. Självklart är det då lika demokratiskt att utnyttja sin rätt att säga nej till ett sådant krav som att säga ja till det. Varför de 90 procent som inte begärt en folkomröstning skulle vara mindre intressanta att lyssna till ur demokratisynvinkel är oklart.

Demokrati i meningen en ideal värld där alla får säga sitt, blir lyssnade på och är nöjda med besluten existerar inte annat än som just ett ideal. Min demokratisyn (det finns självklart olika sådana) bygger på att medborgarna i ett samhälle är aktiva i frågor som rör samhällets utveckling genom att organisera sig, samla ihop och uttrycka sina uppfattningar genom partier och andra organisationer. I varje samhälle finns intressekonflikter och hårda motsättningar på kollektiv nivå och dessa får bäst effekt för samhällsutvecklingen om de mobiliseras inom ramen för en demokratisk representativ process. Den svåra uppgiften för dem som fattar besluten är avvägningarna, om processen varit schysst kan de flesta av oss acceptera avvägningar som går oss emot. Med jämna mellanrum får vi säga vårt om styrkeförhållandena i val, men dessa val är bara toppen av ett demokratiskt isberg. Väljer vi att inte engagera oss i partiarbete eller mobilisering mellan valet är det individens ensak, men systemet kan inte klandras för det.

Det folkinitiativ som nu tillkommit har mobiliserats inte av något politiskt parti eller liknande organisation utan av ett medieföretag. Som en del av sin journalistik och varumärkesstrategi har tidningen gjort sig till tolk för ett bilismens missnöje och invaggat människor i en föreställning om att det finns gratis lunch – alltså att vi kan få både tågtunnel, biltunnel och ny bro utan att behöva betala något själv. Om GT istället hade mobiliserat för en folkomröstning om hela Västsvenska paketet hade det varit värt mer respekt.

Det stora misstaget var att kalla avgiften för trängselskatt (men det berodde på lagstiftningens tillkortakommanden) när det egentligen är fråga om det som i Norge kallas för ”bompengar”. Möjligen får kommunledningen nu äta upp att man inte från början gjorde klart att det var en avgift för nya trafiklösningar och inte en trängselskatt.

Oavsett hur det går och vilket resultatet bli i folkomröstningen är det faktiskt demokratin som förlorar. Och därmed i förlängningen vi själva.

Kristdemokrater och Sverigedemokrater inför det långa valåret 2013-1014

Inför vad som kommer att bli ett ovanligt intressant och ovanligt långt politiskt år börjar spekulationerna om partiernas opinionsläge att bli alltmer desperata. Kristdemokraterna har legat under fyra-procents-spärren nästan sedan valet 2010 men har nu noterat sitt lägsta stöd ”någonsin” i Sifo.* I dagens Sifo-mätning är det Miljöpartiet som är vinnare. Jag har sedan länge hävdat att Kristdemokraterna är den troligaste kandidaten till att få lämna Riksdagen – före Centern – i valet 2014. Ingenting syns vid horisonten som skulle kunna ändra på det. Allianspolitiken har blivit en långsam kvävning till döds för Kristdemokraterna som politiskt alternativ. Göran Hägglund har heller inte visat någon vilja att lansera partiets egen linje – i motsättning till Alliansregeringens – som Jan Björklund eller Annie Lööf då och då gärna gör. Inom vård- och omsorgsområdet tror jag t ex att en egen linje i vinst-frågan hade varit trovärdig och kunnat engagera många presumtiva kristdemokratiska sympatisörer.

Och det står alltmera klart att Sverigedemokraterna har planat ut på en nivå kring sju-åtta procent. I april månads sammanvägning visade Ekot/Novus att partiet låg på knappa åtta procentenheter efter en mycket framgångsrik höst där man nådde upp emot tio procent av väljarnas stöd.

För Sverigedemokraternas del kan det långa valåret 2014 – som börjar redan i Almedalen 2013 och efter en liten semesterpaus och sedan kommer att ta fart på sensommaren igen med bl a kyrkoval den 15 september och inte sluta förrän efter riksdagsvalet i september 2014 – bli en möjlighet till kontinuerlig exponering och mobilisering men är också extremt krävande.

Sverigedemokraterna har gjort en ideologisk resa som gjort det möjligt för partiet att attrahera nya grupper av väljare. De trogna aktivisterna finns delvis kvar men partiets ambition är att nå mittenväljare med intresse för invandringsfrågor men som också saknar ett tydligt politiskt alternativ idag. Vi vet att nio av tio SD-sympatisörer anser att invandringen är ett hot mot svensk kultur och vi vet också att det ideologiska universum som byggs upp kring detta hot är specifikt för Sverigedemokraternas sympatisörer. (Läs mer i 2012 års SOM-bok).

Frågan om migration har blivit en viktigare politisk fråga för befolkningen under hösten 2012. Men redan under 1990-talet visade det sig att intresse för frågorna om invandring, migration och integration nästan lika gärna kunde indikera en positiv attityd till dessa frågor. Därvidlag skedde en förändring efter Ny Demokratis genomklappning. Men bara det faktum att frågorna kommit på dagordningen gynnar naturligtvis det parti som mer än något annat förknippas med just denna fråga, om än med en restriktiv hållning.

Redan vid SOM-seminariet i Göteborg i april 2011 fick jag frågan om jag trodde att Sverigedemokraterna kunde få mycket större stöd än de fått i valet. Med tanke på att partiet under sin nuvarande ledning gjort allt för att bli ett mittenorienterat parti där uniformer, Hitler-hälsningar och rasistiska skrivningar i programmet är ett minne blott kan det förstås attrahera en större grupp än de allra mest intensiva invandringsfientliga aktivisterna. Mot bakgrund av europeiska erfarenheter, det svenska partisystemets storlek och sammansättning, Sverigedemokraternas politiska position och huvudfråga i relation till befolkningens uppfattningar och givet nuvarande ledning och partiprogram** så tror jag att Sverigedemokraterna kommer att plana ut strax under nivån åtta-tio procent.

Men för just Sverigedemokraterna är det dock två särskilda hinder att ta sig över: 1. Det faktum att en försvinnande liten del av befolkningen delar deras syn på invandringen samtidigt som man tycker det är en politiskt avgörande fråga samt 2. I ett system med åtta partier framstår numera det svenska partisystemet allt mer som ett bipolärt system kring två stora och sex små. Om man som liten gör anspråk på att vara en alldeles egen pol i systemet så räcker det inte bara med större stöd, det krävs så mycket mer när man inte ingår i en tänkt allians eller majoritet.

Om Sverigedemokraterna tänker sig en situation som Fremskrittspartiet i Norge, som kan bli regeringspartner till Höyre i höst, så krävs trots allt ännu mycket mer av ideologiskt, organisatoriskt och politiskt omläggning. Orkar partiet det utan att spricka upp. Jag tvivlar.

* Med tanke på att Kds/Kd bildades 1964 och länge var utanför Riksdagen måste det vara något villkor kopplat till detta ”någonsin”. Har Sifo aldrig frågat om stödet för Kds på t ex 1970-talet? Tarvar efterforskningar detta.

** Det finns tydliga sprickor inom Sverigedemokraterna där personfrågor och ideologiska frågor vävs samman. Främst rör den lågintensiva konflikten frågan om nationalismens ställning i partiet, något som legat bakom såväl uteslutningar som försök till sådana.

En bref: Har vi en välfärd som gynnar marknad men inte medborgare?

Varför kan inte ens ett socialdemokratiskt parti i opposition föreslå att vinstdriften i välfärden regleras eller avskaffas? Ja, inte ens när ett sådant förslag i dag skulle ha en majoritet av väljarna bakom sig?

Jag tror att svaret är lika enkelt som oroväckande. Det är för stora pengar och för starka intressen som numera står på spel. Under de knappa tjugo år som gått sedan vinstintresset släpptes loss i den offentligfinansierade välfärden har i Sverige vuxit fram ett välfärdsindustriellt komplex som ingen längre verkar kunna rå på; en järntriangel av politiker, företag och intresseorganisationer, rustad med arméer av lobbyister och PR-konsulter, förstärkt av starka band till förvaltning och medier.

Så skriver Göran Rosenberg i dagens Expressen Kultur kring vinstintressets konsekvenser i den svenska välfärden. Artikeln är ytterst läsvärd just eftersom den går ett steg längre än vad många av oss redan tagit – vinstintressets och New Public Managements destruktiva kraft – och pekar på hur svårt det är att göra det gjorda ogjort. En mycket stor del av svensk välfärd bedrivs idag i en form som de flesta svenska är skeptiska emot. Ändå förmår inte mer än ett parti säga direkt nej till den driftsformen.

Som Rosenberg påpekar är konstaterandet att driftsform och kvalitet inte har samband inte relevant. Förklaringen är att vinstintressets form – marknaden – har påverkat alla driftsformer oavsett vem som faktiskt driver verksamheten. Och det är delvis en konsekvens av den vikt som politiken fäster vid det i och för sig positiva ordet ”valfrihet”.

Men ibland är det kanske bäst att riva av plåstret direkt. Trots den omedelbara smärtan läker såret bättre.

Läs också gärna Andreas Cervenka i SvD i dag, om den mytologiskt betydelsefulla marknaden…