Kategori: Politiska partier

Göran Hägglund: Sent ska syndaren vakna…

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund är en politikens estradör. Han behärskar scenen i Almedalen och hans cirkusliknelser om oppositionen skulle lika gärna kunna gälla honom själv, han dompterar oss åhörare, får oss att skratta på rätt ställe. Men, bortanför humorn och skämtsamheten finns det i årets Almedalstal en ny riktning. Visserligen anknyter Hägglund till sitt för några år sedan lanserade begrepp ”verklighetens folk” men dominerande i talet är det mer djupgående ideologiska anslaget. Och det är en svensk socialkonservatism som formuleras. Äntligen, skulle jag vilja säga. Min uppfattning är att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige och även om Sverigedemokraterna nu lagt beslag på termen tror jag det är mer sannolikt att kristdemokraterna kan ge termen ett ideologiskt trovärdigt innehåll.

Göran Hägglund skriver i dagens SvD om sina tre paroller – Solidaritet utan socialism, Frihet utan egoism och Jämlikhet utan likriktning – som han menar varit tongivande får honom under en längre tid. Tyvärr har han inte offentligt formulerat en ideologisk grund med dessa begrepp förrän nu. Hägglund lyfter fram samhällsgemenskapen i kontrast till staten. Nu fattas bara att han också lyfter motsättningen också till marknaden, där ”gemeinschaft” (gemenskap) aldrig kan ersättas av ”gesellschaft” (ung. marknad, samhälle) för att använda den tyske sociologen Ferdinand Tönnies begrepp. Sent skall syndaren vakna heter det ju, och vi får hoppas för kristdemokraternas skull att det inte är för sent.

Kristdemokraterna har under lång tid markerat att man inte är ett liberalt parti, och det är bra. Svensk politik behöver röster som inte som en ryggmärgsreflex säger sig vara liberala och svensk borgerlighet behöver ideologisk mångfald. Men jag tycker mig också se en konstruktiv socialkonservativ ideologi, avsedd för svensk kristdemokrati, ta form i Hägglunds tal idag. Flera tecken har synts tidigare men kanske är det moderaternas tydliga ställningstagande för individualismen och staten som individens bäste vän genom begreppet ”statsindividualism” som fått lite fart på den ideologiska kreativiteten hos kristdemokraterna.

Att Göran Hägglund också tog ställning för ett delat barnbidrag, delad pensionsintjäning och stöd för att hantera det ekonomiska underhållet, i de fall föräldrar skiljer sig medan barnen är föremål för gemensam vårdnad var en nyhet åtminstone för mig.

Någonstans mellan raderna anar jag att kristdemokraterna håller på att hitta hem till en europeisk socialkonservativ familj och lämna de mer moral- och kulturkonservativa kretsar där partiet gärna placeras av andra. Visst finns det plats också för moralfrågor i socialkonservatismen – liksom i socialdemokratin eller socialliberalismen – men de är inte tillräckliga för ett politiskt parti som vill mobilisera och genomföra samhällsförändringar som ger avtryck.

Konturerna av en vision från SAP

Socialdemokratins stora politiska utmaning för att återvinna och behålla makten från de borgerliga partierna är att lyckas knyta samman samhällets strukturellt svagaste grupper med den medelklass som i de flesta avseenden är den som gynnats av Alliansregeringens politik. Under en lång följd av år har de sociala och ekonomiska klyftorna i vårt samhälle (liksom i de flesta europeiska länder) ökat utan att socialdemokratin förstått att den utvecklingen omintetgör tanken på att vara ett parti ”för alla”. Någonstans gick en gräns där de översta inkomst-, utbildnings- och statusskikten i samhället tappade det gemensamma målet med de grupper i samhället som befinner sig längst ned på samma skala. Socialdemokratins geniala allians mellan arbetarklass och medelklass som genomfördes på 1960-talet bar långt. Det gav partiet en möjlighet att parkera sig stadigt i mitten och sedan göra kompromisser åt både höger och vänster utan att tappa sitt starka stöd. Partiet kunde behärska mittfältet i kraft av klassalliansen. Men under det senaste decenniet (och inte alls bara genom borgerlig politik) har den alliansen blivit allt svårare att upprätthålla eftersom klyftorna mellan grupperna blivit så stora att det är svårt att se de gemensamma målen och de gemensamma behoven. Inte nog med att ekonomin glidit isär, också utbildnings- och kunskapssamhället har gjort det allt svårare att skapa en politik som är bred nog. Socialdemokraterna har hamnat i fällan av att antingen bli ett medelklassparti där man böjer sig ned mot de fattiga och utövar välgörenhet eller ett parti som värnar om de allra svagaste och därför kan skällas för bidragsparti.

Det är socialdemokratiska bitr kommunalrådet Anna Johanssons inlägg i en debatt om storstadssatsningar i Almedalen idag som inspirerade mig till ovanstående funderingar. Hon talade just om risken för välgörenhetsperspektivet när det är ”dom” som behöver obligatorisk förskola, föräldragrupper eller försörjningsstöd. Vad som krävs om socialdemokratin skall kunna återvinna platsen på mittfältet i svensk politik, menar jag, är alltså inte att lägga sig så nära Alliansregeringen som möjligt och därmed vinna medelklassen. Istället tror jag att socialdemokratin måste finna sig i att man inte är ett parti för alla. Det är kanske smärtsamt för en del, men jag tror att med de stora klyftor som finns idag så måste en ny klassallians föra samma de allra svagaste grupperna med medelklassen, på nytt. Men samtidigt får partiet finna sig i att en hel del av de översta skikten nog inte kommer att finna brygden särskilt smaklig. Staten behöver investera för en fortsatt tillväxt som bygger på utbildning och teknikutveckling samtidigt som a-kassa, arbetsmarknadsutbildning och regionala stödfonder underlättar strukturomvandling, skatterna behöver höjas samtidigt som taken i socialförsäkringarna behöver upp och storstäderna behöver särskilda satsningar samtidigt som landsbygden behöver garantier för upprätthållen servicenivå. Både arbetslösa och arbetande medelklass skulle kunna enas om att detta långsiktigt går före t ex ännu mera valfrihet, privata vårdcentraler, lägre fastighetsskatt eller fler betyg och prov i skolan. Medelklassen i dagens samhällen är större och mer svårdefinierad än tidigare och lika rädd för att falla nedåt som angelägen om att klättra uppåt. Därmed har man också i än högre grad gemensamma intressen med de grupper som haft det svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och/eller skaffa sig en solid ekonomisk bas.

I Stefan Löfvens tal på eftermiddagen skymtade kanske fram lite grand av en tro på den gamla klassalliansen. Borta var reformförslag som butler i tunnelbanan eller könsneutrala toaletter. Istället syntes konturerna av ett samhällsbygge, möjligen av någon slags vision om ett ultramodernt Sverige där arbetskraftens kompetens och generösa omställningsprogram är nyckeln till tillväxt och därmed till välfärd. Möjligen är den visionen ett större hot mot Fredrik Reinfeldts regering än kristdemokraternas opinionssiffror.

SAP:s ekonomiska seminarium: Krävs mer än att bevisa att man kan

På socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby idag inledde Magdalena Andersson med att förklara sin kärlek till det europeiska samarbetet. Lite komiskt blev det dock när hon meddelade att vi är ”medlemmar i Europa”. Nog är vi medlemmar i den Europeiska Unionen men Europa är vi allt en del av rent geografiska skäl, och kan inte begära utträde. Andersson fortsatte med att vi alla idag kunde resa, bosätta oss och arbeta i alla delar av den Europeiska Unionen, något som vi tydligen inte alls kunde göra före 1995. Det kan ju tyckas vara en petitess att någon bara sagt fel, men faktum är att den här typen av överdrifter gör åtminstone mig lite misstänksam. Vad är det egentligen som Andersson försöker säga?

Efter att därefter ha lyssnat på professor Mats Persson, Stockholmsbörsens VD Jens Henriksson och bankekonomen Annika Winsth undrar jag fortfarande vad det är socialdemokraterna vill säga? Vi fick en god redogörelse för bakgrunden till krisen i Eurozonen och även en redogörelse för hur verktygen bör användas i en eskalerande kris. Men, när Andersson fick frågan om inte den tyska stabila situationen berodde på uteblivna reallöneökningar svarade hon att hon inte brukade ”lägga sig i lönebildningen”. Ett politiskt parti som gör löntagarnas intressen till sina borde väl kunna ha haft en synpunkt på den ekonomiska politiken? Inte är det väl att ”lägga sig i lönebildningen”?

Jag noterade att alla deltagarna vid det ekonomiska seminariet talade om vikten av politisk vilja, legitimitet och demokratiskt deltagande. De återkom flera gånger till politiska lösningar och behovet av politiskt ledarskap. Ändå kunde ekonomiprofessorn Mats Persson säga att han inte ”hade någon aning” om hur man bygger stat och skapar en god statsförvaltning. Varför då inga politiska perspektiv? Det finns massor av kunskap om hur man bygger stat, undviker korruption, skapar tillit och rättvisa institutioner – men inte hos ekonomer utan hos bland annat statsvetare. Sådana perspektiv lyste dock med sin frånvaro.

När seminariet är över förstår jag vad det var Andersson och socialdemokraterna ville berätta. De ville tala om att de kan det här med ekonomi och att den svenska ekonomin skall ses som en del av den europeiska. Utvecklingen har gått därhän att det parti som regerat Sverige 44 år i rad, som byggt upp de ekonomiska regelverken (tillsammans med Centern) och där de flesta finansministrarna varit partiets mest betrodda företrädare nu måste bevisa att man kan ekonomi. Kanske tror jag att medborgarna idag önskar sig mer av innehåll i den socialdemokratiska ekonomiska politiken än bevis för att socialdemokraterna behärskar den.

Värderingsförskjutningar förändrar inget i partiernas uppgifter

Medborgarnas värderingar förändras. I ett modernt samhälle är det fullständigt naturligt, men det är förstås också en utmaning för de politiska krafter som verkar i en demokrati. Skall man leda eller ledas? Skall man lyssna eller tala? I en nyligen genomförd undersökning som presenterades av Carl Melin (United Minds) på tisdagsmorgonen i Visby påvisas återigen att svenskarna blivit mer pragmatiska och mer intresserade av förändring. Det är ingen direkt överraskning, särskilt inte som den förändringen kunnat iakttagas sedan åtminstone 30 år tillbaka. Mer oväntat är att United Minds väljer att använda sig av äldre tolkningsmodeller, utvecklade av på sin tid mycket framstående sociologer, istället för att lägga sig lite mer på framkant i relation till den samhällsvetenskapliga forskningen. Sedan ett par decennier vet vi att i hela Europa framträder en ny politisk dimension, en dimension som utvecklar sig kring två poler, den kulturellt liberala och toleranta å ena sidan och den auktoritärt hierarkiska och rigida å den andra. I takt med att den traditionella höger-vänster-dimensionen får allt mindre utrymme i politiken kommer den nya dimensionen att betyda allt mer för människors politiska värderingar. Många nya partier av liberalt snitt växer fram (t ex gröna partier, piratpartier, vänsterliberala och ultraliberala partier) samtidigt som partier med auktoritära nationella och konservativa idéer också växer sig starka.

Kärt barn har många namn men den här värderingsförskjutningen är i västvärlden ett faktum. Och den leder till att samhällets sociala ordning förändras. Nya sociala grupper (klasser) formeras och gamla omformeras. För partierna är situationen extremt utmanande. I en paneldiskussion efter presentationen av undersökningen påpekade statsvetaren Katarina Barrling att partierna lite för mycket låter sig ledas av opinionen, snarare än att fylla sitt uppdrag som ledare och mobiliserare av opinionen. Markus Uvell (VD för Timbro) menade att partierna idag är kampanjorganisationer och fördelare av poster – à la USA alltså – och att andra aktörer borde vara de som mobiliserar.

Det är förödande för den svenska demokratin om partierna överger sin roll som opinionsbildare och mobiliserare. Svensk representativ demokrati byggs upp med partierna som bas. Därutöver förväntas intresseorganisationer av olika slag dra sitt strå till den mobiliserade stacken. Om de svenska partierna abdikerar från sin roll har vi plötsligt ett demokratiskt system med ett ekande hål inuti. Varje politiskt system har aktörer som anpassats och anpassat sig efter det i en ömsesidig organisk process. Att värderingsförskjutningar av det slag som beskrevs vid dagens seminarium skulle innebära att partierna inte skulle behövas som folkrörelser är ingen rimlig slutsats. Givet en del av de värdeförskjutningar som Carl Melin beskrev torde den rimliga slutsatsen för partierna istället vara att återta ledningen – att mobilisera i kraft av sina idéer, sitt tänkta framtida samhälle och sina principiella värderingar. Det behövs mer passion i politiken, som Gudrun Schyman som paneldeltagare konstaterade.

Skandinavisk högernationalism: Mer mångfald än homogenitet

För snart fyra år sedan sände jag in det första kapitelmanuskriptet med titeln ”Scandinavian right wing parties: diversity more than convergence”. Igår förmiddag anlände den färdiga boken: ”Mapping the extreme right in contemporary Europe. From local to transnational” under redaktörskap av Andreas Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins och utgiven på Routledge. Om vi bortser från att det tagit tid är jag mycket nöjd både med boken som helhet och min egen analys av likheter och skillnader mellan de skandinaviska ländernas mobiliseringsmönster avseende högernationalistiska rörelser. I internationell litteratur ses ofta Skandinavien som en region, och numera även Norden, medan jag försöker peka på de olikheter som trots allt varit avgörande i våra länder.

I mitt kapitel framhåller jag att Sverige fortfarande bara har en kort period med högernationalistiska eller populistiska partier i Riksdagen, medan Danmark och Norge har en längre sådan historia. Jag pekar också på att det danska och norska partiet har sina rötter i en liberalpopulistisk tradition, medan det svenska har sina rötter i en renodlat nationalistisk rörelse med starka främlingsfientliga och rasistiska inslag. En annan skillnad är att i Sverige har inte den främlingsfientliga retoriken eller anslaget använts av andra partier än just Ny Demokrati och Sverigedemokraterna medan i Danmark övriga partier har gått Dansk Folkeparti till mötes. Det är också tydligt att attityderna i Sverige är mindre nationalistiska och mindre negativa till invandring och invandrare än i Danmark, men även i Norge.

I min avslutande diskussion pekar jag på behovet av att titta på den möjlighetsstruktur som de främlingsfientliga och/eller högernationalistiska partierna erbjuds i olika länder. Sådana partier är inte ett enkelt resultat av rasistiska eller främlingsfientliga attityder och inte heller av en invandring som är si eller så stor. Istället är det de möjligheter till mobilisering som dessa partier erbjuds som borde vara i fokus. Varje partisystem, nationell historia och klassmönster griper in i samtidens frågor och politiska agenda. I Sverige är de främlingsfientliga/högernationalistiska tankegångarna isolerade till specifika grupper utan auktoritativ tillgång till den politiska agendan och här återfinns också sedan 1990-talet en motmobilisering mot främlingsfientlighet och rasism.* I dessa avseenden skiljer sig Sverige från Danmark men också från Norge.**

Två ting som jag menar är underutforskade är dels de högernationalistiska/populistiska partiernas faktiska politik och ideologi, dels de historiska förutsättningar för att mobilisera motstånd mot migration i olika länder/stater. Här hoppas jag kunna gå vidare mot nya forskningsfrågor.

 

* Detta är skrivet före valet 2010 då Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen.

** Detta är skrivet före Anders Behring Breiviks dåd i Norge den 22 juli 2011.

 

Framgång ger framgång för Sverigedemokraterna? Omvalet i Västra Götaland 2011

Idag presenterades boken ”Omstritt omval” (red. Berg, L. och H. Oscarsson, SOM-rapport 55) av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. I boken analyseras det omval som ägde rum i Västra Götalandsregionen för idag exakt ett år sedan. Jag har tillsammans med kollegan Maria Oskarson bidragit med ett kapitel som undersöker hur Sverigedemokraternas nationella genombrott i riksdagsvalet 2010 påverkat väljarnas val i omvalet den 15 maj 2011.

Hela boken kan laddas ned här.

Övergripande resultat är att ganska litet förändrades i förhållande till det ordinarie valet. Men för Sverigedemokraternas del blev valet en framgång i så måtto att partiet ökade med 1,4 procentenheter i relation till det ordinarie valet 2010. I regionvalet 2010 fick SD 4.4 procent och i omvalet 2011 5.8 procent.

Vår generella slutsats är att det nationella genombrottet för Sverigedemokraterna innebar en lägre grad av demobilisering än för övriga partier. Valdeltagandet sjönk till hälften i omvalet, men bland Sverigedemokraternas sympatisörer och väljare gick man mer villigt till valurnorna än bland de övriga partiernas väljargrupper. Det nationella genombrottet översätts således i en framgång för Sverigedemokraterna i omvalet genom att mobiliseringsgraden hålls uppe i större utsträckning än för övriga partier.

Framgångarna sker dock inte jämnt över regionen. I vissa kommuner ökade Sverigedemokraterna lite mer än generellt i regionen, och i några t o m rejält mycket mer. Genom att jämföra de kommuner där Sverigedemokraterna haft särskilt stor framgång med övriga kommuner, både genom parvisa jämförelser och på aggregerad nivå, kan vi visa att det inte finns socio-ekonomiska förklaringar till att framgångarna är större i vissa kommuner. Nivån på arbetslöshet, utbildning, inkomst, utrikesfödda och asylmottagning samvarierar inte med framgångar för Sverigedemokraterna. Inte heller går det att finna samband med tidigare representation för Sverigedemokraterna. Huruvida partiet haft representanter eller inte, och huruvida de varit påtagligt aktiva eller ej, tycks inte vara någon förklaring till framgångarna i omvalet.

För att ytterligare fördjupa analysen och försöka förstå vilka lokala förutsättningar som kan påverka framgångarna för Sverigedemokraterna valde vi att specialstudera Munkedal. I Munkedal fördubblande Sverigedemokraterna sin andel av rösterna, och kommunen var Sverigedemokraternas starkaste kommun i omvalet 2011. Genom en historisk analys av kommunens olika valdistrikt, undersökning av valrörelsen och en studie av vilken politiska agenda som varit aktuell kan vi peka på tre förklaringar:

1. Munkedal skrev ett nytt kontrakt med Migrationsverket om fördubblad asylmottagning – på en redan regionalt hög nivå – under just de åtta månader som låg mellan valen. Kommunen hade också svårigheter att hitta en bra förläggning för de asylsökande. För en del väljare aktualiserade detta SD:s politik i en i övrigt lam valrörelse.

2. I en del av Munkedal har nedläggning av skola varit en het politisk fråga. Den politiska majoriteten vill lägga ned men har utmanats av bl a Sverigedemokraterna som kräver att skolan får vara kvar. För en del väljare visade detta på Sverigedemokraternas vilja att ta strid för den enskilde, mot etablissemanget.

3. I två valdistrikt i Munkedal finns ett historiskt arv från nationalkonservativa partier som haft mandat i fullmäktige under andra världskriget. Vi vet från europeisk forskning att nätverk och tradition kan övervintra i generationer på vissa geografiska platser, något som sänker tröskeln för att etablera nationalkonservativa partier.

Sammantaget alltså, det nationella genombrottet för Sverigedemokraterna skapade framgång i det påföljande omvalet 2011 genom lägre grad av demobilisering jämfört med andra partier. Men, troligen kan framgångarna också knytas till lokala frågor av kortsiktig natur inom ramen för SD:s agenda (asylmottagning, skolnedläggning) samt till lägre trösklar för mobilisering genom historiskt arv.

Alltför partilojala företrädare?

Är det farligt att vara alltför lojal med sitt parti? Ja, jag tror att i vår individualiserade tid med fokus på autenticitet och personlighet så är kärleken till partiet något som kräver allt större distans, särskilt för dem som är partiernas frontfigurer.

För några veckor sedan fick moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten lämna sin post. Cecilia Garme skrev klokt att Arkelsten var alltför lojal med sitt parti. Arkelsten ville visa hela världen att hennes parti hade stått för allt som var gott och bra i historien, inklusive den allmänna rösträtten och motståndet mot apartheid i Sydafrika. En del kan nog skyllas på dålig allmänbildning, men det mesta är nog ett uttryck för en lojalitet med partiet som kan jämföras med politrukens. Arkelsten hånades bl a genom twitter-hashtagen #stuffmoderaternadid där man föreslog att moderaterna var först på månen eller uppfann glödlampan. På samma sätt har vi nu sett socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin släpa sitt parti i smutsen för att inte förknippas med Sverigedemokraterna. Ahlins övertaktiska ambition ledde till spott och spe från både partivänner och kritiker. Annie Lööf är en annan person som lyckats trampa i klaveret genom sin önskan att vara lojal med sitt parti. Lööf förknippas allt oftare med ideologiska floskler. Även Lööf råkade ut för förlöjliganden när hon i lördagsintervjun inte tycktes känna till EU:s vapenembargo mot Kina och heller inte kunde klargöra att Kina är en diktatur, detta trots att hennes budskap har varit just tydlighet. En kommentar jag hörde (tyvärr glömt namnet) gick ut på att Lööf var så intresserad av att diskutera ideologi att hon glömmer bort att en regering regerar och verkställer politik. Lööf ville lyfta centerpartiet genom att vara tydlig och tala om frihet, förnyelse, modernitet och växande människor men vilka konkreta politiska förslag detta leder till är ganska osäkert.

Jag tror att både Arkelsten och Lööf är alldeles för upptagna av ideologi och alltför besjälade av sitt parti för att i längden verkligen utveckla sina partier. Ahlin å andra sidan är alldeles för taktisk och rättfärdigar sitt partis agerande i mer eller mindre varje avseende. Inte heller det tror jag utvecklar partiet.

I vår tid när medborgarna är alltmer självständiga i sina partival, begrundar och väljer och väljer om, är aktiva i olika frågor via nätet, föräldragrupper och tillfälliga aktioner så måste nog partiföreträdarna visa både mer personlighet och mer integritet än förr. Det räcker inte att vara representant för sitt parti. Det kritiska medvetande och problematiserande syn på sanning och verklighet som vi fostrats in i genom post-materialism, post-modernitet och post-sekularitet förväntar medborgarna återfinna också hos partierna.

Om partierna skall överleva som kanaler mellan medborgare och politikens institutioner måste de allt färre partipolitiska profilerna ha lite mer att komma med än tomma fraser, ideologiska principer och taktiska överväganden.

 

Varför inget öppet partiledarval inom socialdemokratin?

Sedan förra valet har nu Centerpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och faktiskt också Kristdemokraterna valt nya partiledare. Dessförinnan fick Miljöpartiet nya språkrör och under förra mandatperioden fick Folkpartiet ny ledare. Omloppstiden på partiledare tycks bli allt kortare. Kvar sedan den borgerliga valsegern är nu bara den nygamle Göran Hägglund och statsminister Fredrik Reinfeldt. Processen att välja partiledare har hamnat i allt större medialt fokus genom att att flera partier har genomfört – och andra fått krav på sig – en s k öppen process i valet av ledare.

Statsvetarna William Cross och André Blais från Kanada diskuterar i sin artikel Who selects the party leader? i Party Politics (ännu bara på nätet) olika hypoteser om hur och när partier väljer att s a s demokratisera valprocessen. De undersöker parlamentariska system av Westminstermodell (som i Storbritannien) och tittar därför på partier i Irland, Kanada, Nya Zeeland, Australien och just Storbritannien. Deras slutsatser pekar på att partier som hamnat i opposition, som varit med väljarnederlag och även nya partier tenderar att öppna upp sina valprocesser. Men, och det är viktigt, öppna valprocesser till partiledare verkar vara något som smittar! Har några partier börjat så följer andra efter.

Mekanismen som leder till att gräsrötterna får vara med och bestämma, det som alltså överför väljarförlusten och/eller oppositionsställningen till ett beslut om en öppnare process, verkar vara att partiernas parlamentsgrupper får mindre makt. Det är alltså genom att den parlamentariska delen av partiet tappar i inflytande som gräsrötterna kan tillskansa sig mer inflytande. I nya partier tenderar redan från början den parlamentariska delen av partiet att vara mer jämnstark med övriga delar av organisationen och kan därför inte utöva så starkt ledarskap. Men, utöver detta, så har alltså öppna processer en tendens att få efterföljare i de egna partisystemen.

Miljöpartiet har kanske fått både Centern och Vänsterpartiet att fundera på öppna processer? För Kristdemokraterna har nog ledarstriden upplevts som mer påtvingad. Troligare är dock kanske att de partierna har sett väljarförluster och även förluster som gett riksdagsgrupperna mindre att säga till om, trots att två av dem är i regeringsställning. Än märkligare är det då att Socialdemokraterna mot alla odds – valförluster som heter duga, minskat inflytande för riksdagsgruppen och även utsatt för hårda krav på öppen process – motstått situationen och valt en ledare på ungefär samma sätt som man väljer påve. Hur kunde detta komma sig? Vilka var de avgörande faktorerna?

Jag hoppas att någon kollega kommer att ta sig det socialdemokratiska ledarskapet från Sahlin till Löfven för att medelst process-spårning finna teoretiskt intressanta aspekter av partiorganisationers förändring och motstånd mot förändring. Men tills dess så kan väl ett par hypoteser framkastas.

En första hypotes inriktar sig på den bristande konflikthanteringen. Socialdemokratin har alltid varit en koalition av intressen och grupperingar, det är t o m dess styrka och fördel jämfört med övriga svenska partier (något som Moderaterna insett). Men under efter valförlusten 2010 gick inte dessa motsättningar att överbrygga, istället odlades i motgångens stund karteller som bekrigade varandra. Ett parti av koalitioner behöver en ledare – eller ett ledarskap – som förmår förhandla internt, annars blir konflikterna destruktiva. Dit hade man kommit under Juholt. Nu var därför goda råd dyra för själva partiorganisationen – det var anledningen till att VU uppfattade att man i denna ledares ställe helt enkelt fick ta uppdraget att ena partiet, och det genom en ledare. Ett högt spel, men med stor vinst om det går hem. Ingen plats för demokratiska processer med gräsrötter där.

En andra hypotes är att opinionssiffrorna idag betyder mer för partiledningar än tidigare. Opinionens skiftningar är avläsbara närmast dag för dag, inte bara genom mätningar utan genom det symbiotiska förhållningssättet mellan medier och politik. En öppen process i ett läge av vikande stöd och urholkad ideologisk moral riskerade att fördjupa och förstora negativa självbilder, något som skulle kunna de-mobilisera både sympatisörer och partiarbetare. Alltså måste partiledningen till vilket pris som helst få stopp på framställningarna i medielandskapet av socialdemokratin som förlorare och som förvirrade. Man måste kasta en god biff i munnen på de glupande ulvarna. En situation som inte är lika allvarlig för ett oppositionsparti vilket som helst, men allvarlig för det parti som gör anspråk på att leda oppositionen mot regeringen.

Det är bara att välja, eller komma på något bättre!

Myterna om socialdemokratins hegemoni

I morse hörde jag en kommentar om socialdemokratins kris som gick ut på att den socialdemokratiska hegemonin var över och det eftersom varje tid har sina hegemoner och såväl Lantmannapartiet som Liberala samlingspartiet hade förlorat sin status.* Ögonblicket därefter meddelade samme person att det inte finns några naturlagar i samhällsvetenskaperna. Man kan ju tycka att det lät lite som en självmotsägelse, om man är på det humöret alltså.

Socialdemokraternas hegemoni tog slut under 1980-talet när den politiska liberalismen helt dominerade scenen i Sverige och västvärlden. Socialdemokraterna fick anpassa sig till det skiftet, som alla andra. Att Olof Palme mördades 1986 kan utgöra ett symboliskt slut på hegemonin men egentligen tog den slut några år tidigare. Göran Persson ledde inte något hegemoniskt socialdemokratiskt parti, han ledde ett regeringsvant och kraftfullt parti som fick rensa upp det Augiasstall som regeringen Bildt lämande efter sig 1994. Några nya visioner eller politiska lösningar för en ny tid kunde inte Persson leverera, han är och var en av socialdemokratins skickligaste och tuffaste ledare, skolad i mkommunapolitikens många gånger hårda skola. Men någon politisk visionär gjorde han aldrig anspråk på att vara. Han var en Reinfeldt för sin tid.

Den socialdemokratiska hegemonin tog sin börjar efter Andra Världskriget när bygget av den egentliga välrfärdsstaten tog fart. Mellan 1951 och 1957 regerade socialdemokraterna tillsammans med Bondeförbundet/Centern och därefter regerade man själva, men i minoritetsposition, under hela 1960-talet. Jämviktsriksdagen 1973-1976 visade på hur snabbt ett förändrat samhällsklimat kunde förändra förutsättningarna för politiken, men de borgerliga regeringar som följde visade inte prov på något annat än socialdemokrati light. Då har man hegemoni. Efter segervalet 1982 var det emellertid snarare den s k kanslihushögerns skickliga anpassning (ett karaktäristika för en vinnare i partisystemet) som gav socialdemokraterna makten, och efter regeringen Bildt var det alltså regeringsdugligheten som fällde avgörandet.

Myten om 1900-talet som socialdemokratins hegemoniska tidsålder rymmer en idé om historie-deterministiska vågor vilka avgör partiers uppgång och fall. Att de politiska partierna var mer tydligt beroende av klassrelationer, arbetsmarknadens och näringslivet struktur förr är sant, därmed också lite större möjligheter till förutsägelser. Idag är väljarna kunnigare, rörligare, krävande, otåliga och sakfrågeengagerade. Partierna har medialiserats och anpassat sig till administrativa och organisatoriska förutsättningar snarare än till medborgarrörelser. Mediebevakning är inte längre en fråga om journalistik utan om en symbios mellan medier och politik på olika nivåer, redaktionell praxis, 24/7-uppdateringar, upplösning av gränser mellan roller och en publik som numera är lika mycket aktiva producenter av nyhets- och medieinnehåll.

Tankemodellen att ett parti har någon slags intern livscykel bygger på förutsättningen av en oföränderlig omvärld, något som är ännu mindre sant nu än förr. Socialdemokraterna kan få 50 procent av rösterna, eller 15. Det är inte skrivet vare sig i stjärnorna eller i de statsvetenskapliga litteraturen. Vad vi dock vet är att de politiska partierna dödförklarats varje gång våra demokratiska samhällen gått in i en ny fas. Och varje gång har de, som den alldeles för tidig i somras bortgångne Peter Mair brukade påpeka, anpassat sig och återuppstått.

Framtiden ligger i våra egna händer. Nu som då. Det är upp till er själva, ni som sitter på förtroendeposter, som går på medlemsmöten och som pratar politik hur kampen mellan intressen, idéer och krafter skall falla ut. Och det är själva den kraften som behövs för att vitalisera och utveckla ett samhälle.

OBS! För socialdemokrater föreslår jag särskilt dagens DN Debatt av Peter Weiderud ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Och att ni inte alls lyssnar på alla dem som nu snabbt vill ha en ”stark” ledare. Det är mitt stalltips och det är gratis.

 

* Dessa båda partier försvann ur sikte ungefär samtidigt med demokratins genombrott…

Med eller utan Håkan Juholt – Sverige behöver en vital opposition

En av de mera oväntade, och glädjande effekterna av journalistuppbådet som belägrade Sveavägen 68 i Stockholm under Socialdemokraternas VU-sammanträde under torsdag och fredag var den absurda humor som snabbt spred sig i sociala medier. Sällan har jag haft så roligt som när jag läste alla kommentarer om de stackars huttrande journalisterna liksom de ofta lika roliga kommentarerna från desamma på t ex twitter och facebook. Humorn flödade och stod inte den den gamla sovjetiska satiren efter, när lustiga hashtags och ordvrängeri fick ersätta den substantiella debatten. Men bortsett från det var väl det journalistiska fiskafänget fåfängt.

Den svenska socialdemokratins klass-koalition mellan medelklass och arbetarklass gjorde löntagargruppen till den dominerande kraften i svensk politik. Det var så svensk socialdemokrati blev vad Fredrik Reinfeldt idag kallar ”ett statsbärande parti”. Socialdemokratin var en naturlig kraft att ansluta sig till för den  samhällsengagerade löntagaren i och till vänster om den politiska mitten. Så är inte längre fallet. Även de ledargestalter som följt partiet länge har lämnat för andra mer attraktiva positioner, karriärer eller möjligheter. Det handlar inte om maktbegär men om människor som har visioner, idéer och kraft som de vill förverkliga i form av ett intresse för politik och det gemensamma. Partiet har inte förmått behålla och odla ledare som t ex Margot Wallström, Ulrika Messing, Thomas Bodström, Pär Nuder, Anders Lago och Jan Nygren. Andra har gått bort som Anna Lindh och Kjell Larsson. Redan i samband med valet av Mona Sahlin kritiserades valproceduren till ny partiledare, en kritik som blåste upp till full orkan kring valet av Juholt och redan från början gav honom ett svagt mandat. Det mandatet gjorde han dock själv starkare genom inledningen av sitt ordförandeskap – för att sedan steg för steg urholka tilltron till den egna förmågan som partiledare.

Socialdemokratins ledarkris handlar inte om Håkan Juholt, han är möjligen ett symptom på oförmågan i partiet att vaska fram ledartalanger. För ett parti som under 90-talet blev alltmer slutet under Göran Persson, där hierarkierna blev starkare i samband med minskande medlemsunderlag och -engagemang och där partiet lutade sig mer mot en organisationsapparat och kommunikationsteam blev förlusten 2006 ett dråpslag mot partiets möjlighet att upprätthålla sin centrala maktposition. Socialdemokratin lider av en organisatorisk atrofi (förtvining) som i sig själv leder till en nedåtgående spiral, en spiral som stöter ut och bort såväl goda krafter för förnyelse som tänkbara ledartalanger.

Personligen tror jag att Håkan Juholt nu blivit en belastning för ett parti som redan förlorat sin inre vitalitet. Skall socialdemokratin kunna återkomma och utgöra ett relevant regeringsalternativ så krävs det närmast Herakliska storverk, och trots min beundran för Juholts fantastiska förmåga att tåla motgångar och stå pall så tror jag inte att det är han som kan genomföra dem. En ny ledare får dock under inga som helst omständigheter tas fram på det slutna och närmast bigotta sätt som skett med Mona Sahlin och Håkan Juholt. Lär av andra partier med aktiva medlemmar som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Hur det än går med Håkan Juholt så behöver både Sverige och den nuvarande regeringen en vital opposition, en opposition som kan skärpa konflikterna, utgöra alternativ för stora grupper väljare och som kan delta i att utveckla en politik som bryr sig om social ojämlikhet, arbetslöshet och vanliga människors otrygghet.