Kategori: Politiska partier

Folkpartister går från generositet till genomsnitt avseende flyktingmottagning

Bör man förvänta sig att den som blir medborgare i ett land talar landets huvudspråk (eller ett av dem)? Ja om detta tvista de lärde. Kollegan Andreas Johansson Heinö har i olika sammanhang talat om detta, bloggat om det men också fått mothugg.

Redan i valrörelsen 2002 tog Folkpartiet upp idén om språktest för medborgarskap. I valanalysen efter det valet lyftes språkfrågan fram som något som skapade positiv uppmärksamhet kring folkpartiet.  Min blygsamma kommentar till de anstormande – rätt upprörda – medierna var då att detta krav faktiskt finns i en del länder, en kunskap som inte verkade vara särskilt väl spridd.  Folkpartiet gjorde också ett lysande val 2002, nästan i klass med på Westerbergs tid 1985… Folkpartiet försökte också igen (2008) åter peka på argumenten för språkkrav för medborgarskap. I det senaste Integrationspolitiska programmet (2009) anges också att en bredare medborgarskapskurs skulle vara ett krav för medborgarskap.

Folkpartiet är det parti vars sympatisörer sedan 2002 har ändrat sig mest avseende viljan att ta emot flyktingar i Sverige.* År 2000 var folkpartisympatisörer den sympatisörsgrupp som var klart minst negativ till att ta emot flyktingar. Endast 25 procent ansåg att det var ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar. Tio år senare – 2010 – anser 41 procent av folkpartiets sympatisörer samma sak. Förändringen innebär att folkpartiets sympatisörer 2010 är den näst mest negativa gruppen bland partisympatisörerna (delad andraplats med socialdemokraterna). Från botten till nära toppen alltså.

Inte nog med att folkpartisterna ändrat sig mest (16 procentenheter) det är också det enda parti som mellan dessa två tidpunkter bytt pol – alla övriga partiers sympatisörer har blivit mindre negativa till flyktingmottagning, eller ligger på samma nivå. De partiers sympatisörer som delade folkpartisternas hållning 2000 (vänsterpartiets och miljöpartiets sympatisörer) har båda blivit avsevärt mindre negativa, medan folkpartiets sympatisörer alltså bytt inriktning.

Oavsett vad som är syftet med folkpartiets förslag om språkkrav och medborgarkurs – liksom andra integrationspolitiska förslag – så tycks i alla fall de sympatisörer som partiet vunnit sedan 2002 ha en betydligt mindre generös attityd till flyktingmottagning än tidigare.

* Ytterligare analyser av partiernas sympatisörer redovisas i årets SOM-rapport ”Lycksalighetens ö” som presenteras i  Göteborg den 28 juni.

Lämna de retoriska knepen på läktaren, Göran Hägglund!

Idag publiceras min och Ulf Bjerelds replik till Göran Hägglund i debatten som följde på vår artikel på DN Debatt den 10 april.

I repliken skriver vi bl a:

Vi bejakar individualiseringen av vårt samhälle. Vi tror att den frihet för enskilda människor som de senaste decennierna fört med sig är något gott i sig. Men vi ser en risk i att vi likt fisken tar vattnet vi simmar i – samhällsgemenskapen – för given. Vi tror inte att samhällsgemenskapens grundläggande enhet är familjen. Vi tror i stället att den enskilde medborgaren är varje gott samhälles grundsten. Att i dag göra familjen och köksbordet till samhällets centrum är att förflytta makten till en krets där individen alltid har en underordnad ställning – det är att politisera familjen.

(…)

Så, Göran Hägglund, lämna de fyndiga retoriska tricken om verklighetens folk, köksbord och politikens gränser på läktaren och kom med i matchen! Du är varmt välkommen till oss på planen.

Läs vidare på på DN.se

Läs Göran Hägglunds replik här.

Se också Ulf Bjerelds blogg.

Svensk opinion allt mindre negativ till flyktingar

Sedan snart 20 år blir svenskarna allt mindre negativa till att emot flyktingar i Sverige. Faktum är att år 2010 var svenskarna mindre negativa till ta emot flyktingar än man någonsin varit de senaste 20 åren. I 2010 års SOM-undersökning som presenterades idag vid Göteborgs universitet kunde jag visa att 42 procent av svenskarna under hösten 2010 ansåg att det var ett mycket eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige. Samtidigt ansåg 30 procent av svenskarna – på samma sätt fler än på 20 år – att samma förslag var mycket eller ganska dåligt.

Det innebär att sedan 2009 har den flyktingnegativa opinionen sjunkit med ytterligare fyra procentenheter medan den grupp som tycker att det är en dålig idé att ta emot färre flyktingar ökat med motsvarande fyra procentenheter. Gruppen som inte tar ställning till om försvaret är bra eller dåligt är oförändrad.

Det finns således ingen anledning att tro att främlingsfientligheten i Sverige ökat i opinionen trots att Sverige numera har ett parti i Riksdagen vars främsta fråga är att minska invandringen. Istället är förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar att partiet lyckats mobilisera just de subgrupper för vilka frågan om invandring tillhör de absolut viktigaste politiska frågorna. En av förklaringarna till den mobiliseringen står att finna i ett parti som gjort sin hemläxa och insett att lokal förankring och en vältrimmad partiapparat är av central betydelse om man inte bara vill vinna utan också behålla sympatisörer, samt en medielogik som fokuserar det avvikande, aparta och uppseendeväckande.

Motståndet mot att ta emot flyktingar i Sverige har minskat i alla partiers sympatisörsgrupper. Dock finns samma åsiktsmönster som funnits i många år kvar: Moderata sympatisörer är mest negativa (48 procent), i ett mittenblock återfinns socialdemokratiska (41), centerpartistiska (40) och folkpartistiska (41) sympatisörer med kristdemokratiska sympatisörer i en egen liten grupp (34) och absolut minst negativa är Vänsterpartiets (24) och Miljöpartiets sympatisörer (19). Men, ett partis sympatisörer skiljer sig dramatiskt från alla övriga och det är Sverigedemokraternas sympatisörer där 93 procent anger att man vill minska flyktinginvandringen.

Jag kommer under några veckor framåt att arbeta med analyserna av SOM-undersökningen och då och då rapportera om mina framsteg med arbetet här på bloggen. 2011 års SOM-rapport ”Lycksalighetens ö” kommer att presenteras den 28 juni och då föreligger min analys som ett kapitel i boken. För att beställa boken kontaktar man SOM-institutet.

Maud Olofsson har bränt sitt krut

”Hon  (Maud, min anm) har gjort ett starkt arbete men frågan är hur mycket krut hon har kvar.” Så får jag säga i dagens Metro angående kraven på Maud Olofsson avgång som partiledare för Centerpartiet.

Maud Olofsson har i en mening varit mycket framgångsrik som partiledare men hon har inte lyckats vinna val för sitt parti. Utan Maud Olofsson tror jag inte att Alliansen vare sig skapats eller fått den kraft och långsiktighet som regeringssamarbetet inneburit. Bakgrunden till det är att Olofsson starka behov av att leda Centern bort från möjligheten av koalitioner åt båda håll, till ett parti som är genuint förankrat i den borgerliga miljön. I det arbetet, men inte som en följd av det, har också Centerpartiets betoning av en sin liberala och företagsvänliga ideologi kommit att framhävas med Maud Olofsson. Även andra liberala frågor som avregleringar och skydd för personlig integritet har fått en starkare plattform inne i Centerpartiet.

I en mening skulle jag säga att med Maud Olofsson har Centerpartiets förvandling från ett intresseparti, folkrörelseuppbyggt, pragmatiskt och inriktat på primärnäringarnas behov till ett catch-all parti nischat mot företagande och näringsliv på mellannivå och med tydlig ideologisk prägel fullbordats. Arbetet kommer att beseglas vid Centerns partistämma 2012 med ett nytt partiprogram.

Centern är numera inte längre en tänkbar förhandlingspartner för t ex socialdemokraterna utan har bundit sig i en annan allians. På samma sätt band sig socialdemokraterna i en röd-grön allians och undandrog sig därmed alla förhandlingsmöjligheter i mitten. Mitten i svensk politik kan ur förhandlingssynpunkt beskrivas som ett svalg. Och det är inte Mona Sahlins utan Maud Olofssons förtjänst – Mona ville inte sin allians, Maud ville inget hellre än sin.

Frågan är om inte Maud Olofsson därmed borde slå sig till ro med att hon lyckats i sin föresats, i motsats till flera andra centerledare, och ta sin Mats ur skolan när partifolket fortfarande säger att de ”älskar Maud”. Att valresultaten inte kommit är prekärt för Olofsson. Men ur strategisk synpunkt är det närmast oförenligt att vara lojal allianspartner i en fyrpartikoalitionsregering och tro sig om att vinna horder av väljare. Här måste man välja mellan målen och Maud har uppenbart valt, även om hon i valrörelsen låtit som om hon inte insett konflikten.

Jag tror precis som Margit Silberstein att Maud Olofsson leder inte Centern i valet 2014. Frågan är bara när det är rätt läge att lämna. Tajming är allt i vårt mediesamhälle.

Håkan Juholt om social demokrati och statens roll

Med anledning av Håkan Juholts jungfrutal finner jag anledning att påminna om två tidigare poster på den här bloggen.

Begreppet ”social demokrati” har en akademisk resonansbotten framför allt i professor Sheri Bermans arbeten, verksam vid Columbia university i New York. Hon har ägnat mycket tid åt svensk och tysk socialdemokrati och jag har tidigare skrivit om begreppet ”social demokrati” för mer än tre år sedan. Läs här.

I ett stimulerande samtal efter Juholts tal kunde TV-tittarna följa Göran Greider och Peter Wolodarski när de analyserade Juholts tal. En punkt blev huruvida Juholt, Gredier eller Wolodarski var fast i ”80-talets debatt om stat och marknad”. Med anledning av detta finner jag anledning att påminna om en tidigare post på denna blogg som hävdade att vi nog hamnat i en situation där det var dags igen, på ett högre plan, att diskutera just statens roll i svårt samhälle – igen. Juholts tal där medborgarskap spelade en stor roll kanske är det första tecknet på att den debatten kommer. Läs här.

Uppdatering kl 20.30: Att döma av kvaliteten på de politiska kommentatorerna har Juholt satt myror i huvudet på landets journalistkår. En sak har dessa kommentatorer gemensamt – de är (nästan) alla upprörda över att Juholt inte pratar om skatter. Varför skulle Juholt prata skatter inför sina partivänner, tre år före nästa val och när alla insiktsfulla bedömare förväntar sig en ideologiskt riktning? Ibland får jag för mig att dagens politiska journalister står så långt från alla de sammanhang där politik utformas att de inte längre känner igen en politiker när de träffar på en. Eller att de står så långt från vanliga väljare att de förväxlar sina egna konkurrensbehov om den smartaste analysen med ett medborgarperspektiv.

Men myrorna som hamnat i huvudet på herrar och damer kommentatorer uttrycks genom att de s k analyserna slinker än hit och än dit. En anser att det saknas nyheter, en att det är för radikalt, en tredje att det saknas besked och en fjärde att det är för många besked. Tänker dessa kommentatorer ungefär såhär: ”Men jisses då, hur skall man hantera det här, det passar ju inte in i min låda med fack – är han vänster, höger, förnyare, traditionalist? Talar han till medelklass, lantisar eller pensionärer? Och det där med Elvis, det är väl ändå väldigt töntigt? Hjälp, jag måste säga något och det snabbt.”

Juholts tal idag var riktat inåt (vilket flera kommentatorer också påpekat men inte dragit slutsatsen av) och det är fullständigt naturligt givet omständigheterna. Partiaktivister är och har alltid varit mer radikala än väljarna och t o m radikalare än vanliga medlemmar. Detta gäller moderater, socialdemokrater, folkpartister och sverigedemokrater – det kallas May’s lag och är ett av få lagliknande samband inom samhällsvetenskapen.

Om inte aktivisterna var mer ideologiska och radikala än väljarna så skulle partiet inte orka kampanja, driva frågor eller föra opposition. Därav följer att Juholt inte levererar reformförslag och åtgärder i ett tal som syftar till att definiera den plattform från vilken han kommer att utarbeta just dessa förslag. Förslag som han måste få aktivisterna att brinna för och föra ut för att i sin tur vinna sympatisörer och väljare. En partiledares första och viktigaste uppdrag är att hålla ihop partiet och skapa tilltro. Det andra är att formulera och förmedla en politisk inriktning (vara den som pekar och driver, vilket inte innebär att man själv kommer på allt).

Journalister tenderar också att glömma att socialdemokraterna av hävd är ett parti av koalitioner. I andra länder är det vanligt att denna typ av partier har officiella ”factions” som har ett reglerat inflytande i t ex omröstningar. Så har man inte haft det i SAP, däremot finns ett antal sidoorganisationer som SSU, Kvinnoförbundet och Broderskap vars hela existensberättigande är att de organiserar medlemmar med någon gemensam egenskap (ålder, kön eller tro) i syfte att påverka partiets politik. Det är inget konstigt utan en del av organisationen. Därför kommer också socialdemokratiska partier att i sig själva rymma ett slags politisk universum, både i termer vänster-höger och t ex land-stad utan att detta på något sätt hotar partisammanhållningen.

Juholt: Att vara känd är inte tillräckligt

Den utkorade ledaren för socialdemokratin Håkan Juholt anses av journalister vara alldeles okänd. Beviset för det är att man säger det. Eller går ut på sta’n och frågar lite folk. Att flera stycken då känner igen honom som försvarspolitiker (!), en som vill bli socialdemokratisk partiledare eller riksdagsman/politiker låtsas journalisterna inte riktigt om. Istället tar man fasta på de uttalanden som säger att Juholt är ”helt okänd”.

Tre år före det val där den borgerliga alliansen övertog regeringsmakten (2006) ansåg en tredjedel av väljarkåren (33 procent) att Fredrik Reinfeldt var ”helt okänd” för dem. Detta var samma höst som Reinfeldt valdes till partiledare för Moderaterna. Tre år före Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen (2010) svarade nästan hälften av väljarkåren (43 procent) att Jimmie Åkesson var ”helt okänd” för dem. Vid den tidpunkten satt Sverigedemokraterna redan i nästan hälften av landets kommunfullmäktigeförsamlingar och hade bevakats intensivt inför valet 2006.*

Allmänt sett har män bättre kunskap och kännedom om enskilda politiker än kvinnor (utom <30 år) och äldre bättre kunskap än yngre. De s k partiledareffekterna (ung. att vi röstar på ett parti för att vi gillar partiledaren) är i Sverige mycket små och borde rationellt sett vara underordnade för ett parti som står inför ett partiledarval.

Ibland tror jag att svenska journalister numera är så obekanta med folkrörelser, föreningsarbete och organisationer som inte är mediehus eller PR-byråer att man inte riktigt förstår vad en partiledare är bra för. Jag kommer aldrig att glömma den opponent som ställde en disputand den impertinenta frågan ”Har kandidaten någon gång varit medlem i ett politiskt parti?” och när svaret ”Nej” kom log opponenten sardoniskt och sa ”Jag förstår det”. Avhandlingen behandlade interna partipolitiska processer och det var således uppenbart att författaren sett allting utifrån och utan att fullt ut förstå innebörden i det han iakttagit.

En partiledare skall hålla ihop partiet, utgöra en inspiration för aktivisterna, peka ut en riktning för det politiska arbetet och kunna tala så att sympatisörer, medlemmar och väljare förstår. Det är de grundläggande kvaliteter som alla partier önskar av sina ledare. Legitimitet och förtroende inåt i organisationen är fortfarande centralt även om mediala egenskaper betyder allt mer. Att gå hem i TV är inte ett tillräckligt villkor för en bra partiledare, men att INTE gå hem i TV kan vara vad som fäller en ledare som inte upplevs förmå att uppfylla partiets politiska mål – som alltid är politiskt inflytande och ytterst regeringsmakt.

Jag vet inte om Håkan Juholt blir socialdemokraternas frälsare, men en sak vet jag, förklaringen till succé eller misslyckande ligger inte i huruvida folk på torgen idag känner igen hans bild och kan berätta vad han heter.

*Oscarsson, Henrik (2007) ”Partiledarkännedom” ur Holmberg, S och L Weibull (red) Skilda Världar, SOM-rapport 44, SOM-institutet, Göteborgs universitet.

Noterar att jag och kollegan Oscarsson ironiskt nog suttit och plitat på samma tema ikväll 🙂

Politiken växlar, klassröstningen består

Många är de som menat att klassröstningens minskande betydelse också innebär att partier och politiska aktörer skall sluta tänka i klasstermer. Ett amerikanskt inspirerat schema där 70 procent av befolkningen anses tillhöra en heterogen medelklass och 10 procent tillhör överklass och 20 procent underklass har vunnit insteg i den svenska debatten. Vad som emellertid sällan kommer upp till ytan i den diskussionen är att den minskande klassröstningen närmast uteslutande berör arbetarklass och röstning på vänsterpartier. Få skiljer också på klassröstning i traditionell mening där klass är en definierad befolkningsgrupp med en gemensam kollektiv identitet samt organisering och klassposition vilken helt enkelt hänför sig till individens position på arbetsmarknaden. En tydligare sådan skiljelinje hade gjort klassdebatten på ABF i Göteborg för en dryg vecka sedan klarare.

Om vi använder oss av begreppet klassposition som indikator på klassröstning finns det fortfarande ett mycket starkt samband mellan klass och vilka partier man röstar på. Statsvetaren Daniel Oesch* har i en jämförande studie av Storbritannien, Tyskland och Schweiz visat att den traditionella klassskiljelinjen består i Tyskland och Storbritannien, trots att de dåvarande socialdemokratiska regeringsledarna Blair och Schröder inte precis kan sägas ha stått till vänster i sina partier. Oesch visar också att utbildningsnivå – allt annat lika – ökar sannolikheten att stödja ett liberalt eller vänsteralternativ (där de gröna ingår) i alla länderna medan det inte alls påverkar sannolikheten att stödja de konservativa alternativen.

I såväl Storbritannien som Tyskland är det mer sannolikt arbetarklassen att stödjer den traditionella vänstern och minst sannolikt att man stödjer den nya, liberala vänstern, men också osannolikt att man röstar höger. På samma sätt är det traditionella borgerskapet och småföretagare de som har lägst sannolikhet att rösta vänster. I Schweiz däremot är den starkaste skiljelinjen mellan högutbildade grupper som arbetar i yrken med mellanmänskliga relationer och samhällsfrågor å ena sidan och arbetare i produktionen och småföretagare å den andra. Den förstnämnda gruppen röstar vänster och liberalt medan den senare gärna väljer det högerpopulistiska Schweiziska Folkpartiet (SVP).

Oesch poängterar att den så ofta diskuterade medelklassen (salaried middle class) inte alls är så homogen som debatten ger intryck av. Den del av medelklassen som arbetar med s k socio-kulturella yrken (hälsovård, utbildning, socialt arbete, media och konst) skiljer sig åt från den del som arbetar med tekniska och ekonomiska yrken. De sistnämnda är överrepresenterade bland konservativa/höger-väljare medan de förstnämnda är den grupp som har allra minst sannolikhet att rösta konservativt/höger. Detta mönster har påtalats under lång tid utan att egentligen få något genomslag i den politiska debatten, kanske för att den förbli gömd i undermåliga operationaliseringar av klass. Oesch slutsats är att så länge vi mäter klass genom position på arbetsmarknaden samt håller medelklassen isär i två delar på det sätt som ovan diskuterats så finns det ingen minskande klassröstning!

Alltså, skiljelinjen mellan arbetarklass och medelklass avseende röstande på vänster och högerpartier består (den traditionella) samtidigt som en ny skiljelinje som skär tvärs igenom medelklassen är på uppsegling. Att välbetalda och etablerade grupper röstar vänster har länge uppfattats som en signal om minskad klassröstning. Skall vi tro Oesch och andra så är det tvärtom ett uttryck för att klassposition fortfarande är avgörande för partival – medelklassen är inte en, den är två. Den ena delen röstar vänster/liberalt och den andra höger/konservativt. Klassröstning är så mycket mer än att arbetarklass röstar vänster – t ex att icke-yrkesutbildad arbetarklass röstar på högerpopulister och välutbildad medelklass i sociala yrken röstar vänsterliberalt.

Om svensk politik skall lära något av de analyser som sedan en tid diskuteras inom akademin så är det väl att socialdemokraterna borde sluta prata om att vinna medelklassen – utan ställa frågan vilken medelklass? Regeringsalliansens vinnande koncept har varit att förena grupperna till ”arbetare” i mer amerikansk anda, något som förstås underlättats av att ett traditionellt liberalt parti som folkpartiet tydligt valt högersidan.

*Oesch, Daniel  (2008) The changing shape of class voting. European Societies 10:3 s 329-255.

Klass – en fråga om makt och medvetande

Onsdagskvällen tillbringade jag på restaurang Trappan för att i ABF Göteborgs regi lyssna på Josefin Brink, Göran Greider, Ulrika Holgersson och Christer Wigerfelt som diskuterade klassbegreppet. Det blev en litet spretig diskussion där frågan om status, ekonomi eller genus var avgörande för klassbegreppet samt gestaltandet av klassmedvetande stod i centrum.

Göran Greider, chefred för Dalademokraten, författare och debattör, pekade ut det märkliga faktum att en amerikansk verklighetsbeskrivning där 70 procent av samhället anses bestå av medelklass, 20 procent av underklass och tio procent av överklass har accepterats av både höger och vänster. Konsekvensen blir att det som var det svenska välfärdssamhället och byggde på solidaritet på grundval av att vi alla behövde stöd ibland, istället blivit en fråga om att de som har det bra skall ”hjälpa” de som har det sämre. I realiteten har denna samhällsmodell sällan eller aldrig varit relevant i Nordeuropa eller i  Sverige där klassbegreppet istället strukturerat befolkningen efter produktions- och arbetsförhållanden, inte lön.

Personligen menar jag att socialdemokraterna har svalt denna verklighetsbeskrivning med hull och hår genom att oavbrutet påtala att ”bara 22 procent av de som jobbar” röstade på socialdemokraterna. Inte heller i den – mycket egendomliga – partiledardebatten för några dagar sedan gjorde socialdemokraterna minsta försök att bestrida regeringens beskrivning av ett Sverige där det finns de som jobbar och de som inte jobbar.

Josefin Brink, riksdagsledamot för V, talade om klassmedvetande. Hon illustrerade hur totalt klassmedvetandet vittrat bort när kvinnor som städar järnvägsvagnar på deltid för dålig lön anser att RUT-avdragen är en av de viktigaste frågorna för Vänsterpartiet att driva. Som Brink påpekade så skulle dessa kvinnor tjäna mycket mer på att de subventioner som riktas till redan välbeställda grupper i städerna istället lades på den gemensamma välfärden. Greider fyllde på med att vänstern under så lång tid talat om klassresor och utbildning till alla att klassiska arbetarmiljöer och arbetaryrken helt enkelt inte räknas längre.

Som min värderade kollega Maria Oskarson sa idag så är det inte klassmedvetande som skapar partier utan partier som skapar klassmedvetande.

Kan inte låta bli att också dra parallellen till Storstad som häromdagen påpekade att 1950 ansåg nästan hälften av befolkningen att de tillhörde en arbetarklass med makt! År 1988 ansåg istället mer än hälften att de tillhörde en medelklass utan makt. Klassmedvetandet har minskat och makten upplevs ha försvunnit någon annanstans…

Läs gärna ”En fråga om klass”,  en bok där bland annat Maria Oskarson problematiserar och undersöker klass, både teoretiskt och empiriskt.

Vilket parti tänker mobilisera väljarna i vargfrågan?

Tisdagen den 8 februari anordnas en särskild debatt i den svenska Riksdagen om licensjakt på varg. I det forskningsprojekt där jag medverkar (Ingen rädder för vargen här, finansierat av FORMAS) undersöker vi bl a attityder till vargen utifrån ett frågan om hur nygamla skiljelinjer aktualiseras i Sverige. I det här fallet rör det den gamla, länge närmast avsomnade, skiljelinjen mellan agrara och urbana produktionssätt, eller land och stad som man säger i vardagligt språkbruk. (Se också Henrik Oscarssons post om jaktvanor)

I den senaste nationella SOM-rapporten ”Nordiskt ljus” redovisade projektmedarbetarna Maria Solevid och Linda Berg resultaten av projektets undersökning 2009.* I undersökningen visar det sig att 37 procent av befolkningen i vårt land anser att vargstammen är för liten medan 32 procent anser den vara för stor. Detta kan jämföras med t ex vildsvin där 83 procent anser stammen vara för stor medan bara sex procent av befolkningen anser vildsvinsstammen vara för liten.

Synen på vargen har visst samband med partisympati – bland miljöpartiets och vänsterpartiets sympatisörer anser mer än hälften att vargstammen är för liten. Mest negativ till vargstammens storlek är kristdemokratiska sympatisörer där 47 procent anser stammen vara för stor. Och det är framför allt i jordbrukar- och företagarhem vargstammen anses vara för stor. Ålder liksom utbildning har starkt samband med attityden till varg, ju yngre desto fler anser att stammen är för liten och de med endast grundskola anser i högst utsträckning att stammen är för stor.

Att storstadsbor i högre utsträckning upplever vargstammen för liten än landsbygdsbor är kanske inte så oväntat. Men sambandet mellan var man vuxit upp och attityden till varg är mycket starkt – av dem som vuxit upp på landsbygden anser endast 16 procent att vargstammen är för liten mot 45 procent av dem som vuxit upp i en stad eller större tätort. Bland dem som vuxit upp på landet anser 64 procent att stammen är för stor medan endast 23 procent av de som vuxit upp i en stad eller tätort hade den uppfattningen. Det är således inte var man bor utan var man tillbringat sina barn- och ungdomsår, vår socialisering, som tycks påverka attityden till vargstammen.

Solevid och Berg konstaterar att mönstret från tidigare undersökningar – att graden av distans till vargen påverkar attityden – bekräftas. Men viktigare är kanske att de mycket stora skillnaderna i attityd till vargstammen nästan uteslutande kan hänföras till den sk land-stad-skiljelinjen. Därmed, skriver Solevid och Berg, kan vi konstatera att det finns en grogrund för politisk mobilisering i frågan. Men de påpekar att för att en sådan mobilsiering verkligen skall ta fart krävs att något parti politiserar landsbygdsfrågorna i allmänhet och vargfrågan i synenrhet, något som ännu inte fallet.

Debatten i Riksdagen i morgon kan vara början på en förändring i det avseendet.

* Solevid, Maria och Linda Berg (2010) ”Gärna varg men inte på min bakgård” i Holmberg, S och L Weibull (red) Nordiskt ljus, SOM-rapport nr 50, SOM-institutet, Göteborgs universitet, Göteborg.

Miljöpartiet – från mörkret stiga de mot ljuset?

Miljöpartiet var en av vinnarna i valet 2010. En av de mest framsynta idéerna från Miljöpartiet måste nog sägas vara växlingen vid makten, det skvallrar om en annan syn på makt och politik att partiet tidigt institutionaliserade en sådan rotation. I vårt samhälle är det bara att konstatera att Miljöpartiet här var framsynt och strategiskt. Medlemmar och väljare är medvetna om när maktväxlingen kommer, incitament skapas för att släppa fram och skola in efterträdare på många nivåer och av båda könen och politiken blir öppen för nytänkande. Ett av de nya språkrören blir med största sannolikhet Gustav Fridolin.

Jag tror att ledarskap i vårt samhälle med en enorm mediepress, personlighetsfixerad politik och flexibla och individualiserade medborgare måste vara tidsbegränsat. På samma sätt som presidenter väljs på en viss tid så bör också partiledare ha ett bäst-före-datum som är oberoende av personen. Vill man skapa en dynamisk folkrörelse så är också det roterande ledarskapet en bra idé. Och en av de politiska partiernas viktigaste uppgift i en demokrati är att rekrytera och utrusta en styrande elit, en grupp personer som är beredda och kapabla att axla offentliga uppdrag. Den sidan av politiken har under alltför lång tid tagits för given och inte heller getts tillräckligt stor vikt.

Miljöpartiet uppfattades inför valet 2010 som en naturlig partner för socialdemokratin medan vänsterpartiet betraktades som en oönskad sängkamrat. I socaldemokraternas valanalyser skymtar Mona Sahlins misstag härvidlag som början till slutet. Men Miljöpartiet är inte en mer naturlig partner till socialdemokraterna än till Vänsterpartiet eller Centerpartiet – ideologiskt sett. Miljöpartiets politik har blivit en vänsterpolitik i Sverige eftersom borgerligheten valt att se klimatanpassning och kollektiva lösningar kring energi, miljö och naturvård som något som marknaden skall sköta. I Miljöpartiets värld är detta ett omöjigt sätt att möta hoten mot klimatet och jordens resurser, centrala myndigheter måste här ha en ledande roll eftersom Miljöpartiet inser/menar (?) att individuell rationalitet inte alls är detsamma som kollektiv. (Jfr spelteorier för samarbete).

Miljöpartiet saknar klassanalys, partiet främjar individualistiska perspektiv och har en genuint kosmopolitisk syn på världen.Gustav Fridolin är mån om att distansera sig från närmast alla former av -ismer, en pragmatisk hållning med individen och jordens resurser i centrum tonar fram i Ekots lördagsintervju. Intressekonflikter skapas i Miljöpartiets tolkning inte genom motsättningar kring arbete och kapital utan genom motsättningar mellan människans livsstil jordens resurser/människans egentliga behov. Att dessa konflikter i Miljöpartiets politik ofta tar formen av ekonomiska konflikter där fattiga står mot rika eller sjuka mot friska är en effekt, inte en utgångspunkt för ideologin. Miljöpartiets ideologiska grunder skiljer sig från såväl högerns som vänsterns grunder och partiets framtida positionering är därför inte alls given. Men att partiets ideologi bejakar individualism, flexibilitet, kosmopolitanism och informationsfrihet gör att partiets framtid är ljus. Om det betyder ljusblå eller ljusröd är mer en situationsfråga.

PS. Intressant post som röjer en vänster/höger-konflikt som kan vara ett hot mot Miljöpartiets snabbt växande popularitet. Tack Mia! DS