Kategori: Politiska partier

För låg kvalitet på samhällsjournalistiken det stora bekymret

Visst påverkar medierna valutgången sa professor Kent Asp (GU) med studier av nio valrörelser bakom sig. Men det finns ingen systematik i vem som gynnas och vem som missgynnas. Asp pekade på tre empiriska erfarenheter av generell natur: 1. Att medierna interagerar med andra aktörer, 2. Att medierna alltid gynnar någon samt 3. Att det bildas positiva och negativa mediespiraler.

I panelen vid ABF:s evenemang ”Är du mediestyrd, lille väljare?” i Göteborg denna regniga tisdagkväll satt också Anna-Klara Bratt (Arbetaren), Gert Gelotte (GP) Peter Gustavsson (ETC) samt Elisabeth Stúr (fil dr MiU). Ledningen sköttes utmärkt av Petter Larsson (EfterArbetet)

Panelen hade trots lite olika infallsvinklar den gemensamma uppfattningen att medierna faktiskt styr väldigt mycket. Så om svaret på rubrikens fråga rådde inte så stor oenighet. En central aspekt var dock ägandet av medierna. Ofta sägs att all press i Sverige är borgerlig och därför missgynnar socialdemokratin. Men, som ovan sagts, mediernas gynnande är inte systematiskt. Två viktiga kommentarer till frågan om ägandet är därför 1. dels att medielogiken och journalistikens professionalisering är en viktigare förklaring till bilden av de olika politiska aktörerna, samt 2. det faktum att arbetarrörelsen faktiskt valt att avstå från att ge sig in i medievärlden under de senaste åren.

Redaktioner påverkas självklart av ägandet, menade Gert Gelotte, och fick mycket beröm för att han faktiskt vågade säga det. Som exempel nämnde han att på GP är det svårt t o m på nyhetsplats att vara kritisk mot monarkin och mot Israel. Så självklart spelar ägarens uppfattning roll, menade Gelotte, men tyckte också att det var helt i sin ordning. Även Anna-Klara Bratt betonade att Expressen är i sin fulla rätt att skriva vad man vill på nyhetsplats om Mona Sahlin. En tidning har sitt mandat ytterst från sina ägare. Hon beskrev f ö Expressens redaktion som en hejig och grabbig arbetsplats som skulle behöva lite mer motstånd i medievärlden. Flera påpekade också att ägaren är den som utnämner cheferna och cheferna är de som sätter tonen på redaktionen.

Redaktionskultur är ett begrepp som ofta nämns som förklaring till mediebilden. Panelen höll med om att en sådan finns, men framför allt Kent Asp påpekade att det som förklarar mediebilden snarare är journalistikens professionella hållning. Där betonade han också, i viss motsättning till Bratt, att även om Expressen har en ägare som vill att tidningen skall se ut på ett visst sätt så gör liberala tidningar anspråk på en balanserad och preofessionell samhällsbevakning. Och därmed är det också rimligt att granska nyhetsjournalistiken (även utanför public service) utifrån kriterier om opartiskthet och balans. Vilket under senare år också blivit alltmer accepterat i medievärlden. Journalistiken är vare sig vänster- eller högervriden menade Asp, utan ”medievriden”. Och då blir också politikerna mediedrivna, tillade han och tog presentationen av årets valmanifesten som exempel: manifesten presenterades i småbitar under flera dagar för att få maximal uppmärksamhet.

Som svar på en av de allra sista frågorna, betonade Asp att det som dock kanske är det största hotet mot pressens roll i vår demokrati är den alltmer avlövade samhällsbevakningen! Här finns anledning att påminna om Anna-Klara Bratts påpekande att den ökande tyckar- och åsiktjournalistiken (som ofta går under falsk flagg som s k analys) är billig. Mycket billigare än riktig undersökande journalistik.

Kanske är detta vad jag tog med mig från debatten: Ur demokratisk synvinkel är det kvaliteten på journalistiken som är bekymret, inte vilka som gynnas i varje enskild valrörelse.

Saknad: Berättelsen om Sverige

Häromdagen hade jag nöjet att kommentera boken ”Bokslut Reinfeldt”, skriven av trion Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen, vid ett öppet möte på ABF i Göteborg. Det blev en intressant debatt om bl a betydelsen för den svenska välfärden att vi upplever industrisamhällets övergång i tjänstesamhälle, om budgettak och om skattekvoter.

Mycket av mina kommentarer handlade om socialdemokraternas oförmåga att hantera de nya omständigheterna som Sverige befinner sig i sedan 1990-talet. Och en grundfråga från min sida var om inte den politik regeringen nu för är en logisk följd av socialdemokratins inslagna väg sedan 1994, om inte regeringen Reinfeldt (snarare än på den tiden regeringen Bildt) för ”den enda vägens politik”? Författarnas svar var förstås nekande, men det blev en debatt med tuggmotstånd.

Efter debatten undrade en deltagare varför allting tycks handla om att klanka på socialdemokraterna när det är regeringens politik som borde stå i centrum för kritiken. Det kan man ju tycka på politiska grunder. Men frågan lämnade mig ingen ro. Är Sverige så i grunden socialdemokratiskt att vi inte kan diskutera välfärdsfrågor utan att socialdemokraterna kommer i centrum, trots att de inte haft regeringsmakten på fyra år? I Studio Ett igår ställdes ungefär samma fråga. Deltar journalister och kommentatorer i ett veritabelt drev mot Mona Sahlin och socialdemokraterna? Och sedan fyllde medieprogrammet Publicerat idag på med likartade frågor, baserade på en medieundersökning av den förre LO-ekonomen Dan Andersson.

Det vore ju enkelt att säga att allt detta är partsinlagor från missnöjda sossar som ligger under i opinionsmätningarna. Men jag tror inte att det är så enkelt. Välfärdsstaten bär socialdemokraternas vattenstämpel. Regeringen Reinfeldt reformerar den, anpassar den till ett annat samhälle. Eller? Vad jag tror saknas är berättelsen om vilket samhälle vi vill leva i.

Visst vill svenskar betala skatter, sopsortera och ta bussen till jobbet. Visst vill vi jobba hårt, fostra våra barn och läsa goda böcker. Men, trots allt, vill vi inte vara delaktiga i något? Vill vi inte kunna se en liten glimt därframme av ett bättre samhälle, en bättre värld och kanske en mer rättfärdig gemenskap?

Regeringen Reinfeldt har varit skicklig, professionell (trots vissa skönhetsfläckar) och effektiv. Men var är visionerna? Socialdemokraternas Mona Sahlin är rejäl och duglig, men var finns glöden? Jag tror att väldigt många medborgare väntar sig att finna den nya visionen hos socialdemokraterna – rätt eller fel – och upplever en stor besvikelse idag. På något sätt är det internaliserat hos särskilt äldre generationer att socialdemokraterna skall prestera utopier och visioner. De borgerliga partierna har sedan 1960-talet haft rollen att reagera och utforma sin politik i någon sorts motsats. 

Men kanske står vi inför ett skifte? Kan de nya moderaterna med sina allianssyskon prestera en berättelse? Eller kan vi få två starka berättelser? Den frågan är vad som långsiktigt avgör framtiden och inriktningen på det svenska välfärdssamhället.

Danskarnas oro för den svenska demokratin

I Danmark är man bekymrad över den svenska demokratin. Sverigedemokraterna får inte visa sin valfilm i TV och vem som helst kan se vilka valsedlar man tar med in i valbåset. Precis som prof Lars Dencik sa i P1 Morgon idag bygger kritiken dels på okunnighet, dels på en önskan att slå ifrån sig den kritik som riktas mot den danska invandringsdebatten.

Att ett kommersiellt medieföretag väljer att stoppa ett inslag med hänvisning till risken att bli hamna i en rättegång tillhör inte vanligheterna. Men här gör Jan Scherman en annan bedömning än de danska politiker som inte alls förstår på vilket sätt SD:s valfilm strider mot lagen. Det är upp till och var och en vilken bedömning man finner trovärdig. Något förbud mot filmen har aldrig utfärdats, och den finns att se för vem som helst på nätet. Om det var ett klokt beslut att säga nej till filmen eller ej kan diskuteras.

Att svenskar måste ta en valsedel så det syns och sedan gå in i valbåset är en annan felaktig föreställning som tydligen finns i Danmark. Som alla vi som röstat i Sverige vet så kan alla partier som ställer upp i valet själva dela ut valsedlar vid vallokalerna, det finns ett bord med alla de partiers valsedlar som ställer upp till val och de som fått mer än en procent av rösterna i tidigare val distribueras av Valmyndigheten och det finns blanka valsedlar på vilka man kan skriva vad man vill. Dessutom kan man ta med sig valsedlar hemifrån och gå rätt in i båset utan att ens titta åt valsedlarna i lokalen.

Men okunnighet är som så ofta fördomarnas moder.

Här kan ni läsa en ledarartikel i Berlingske Tidning som menar att resten av Europa har mycket att lära av den danska invandringsdebatten.  (Tack till Jacob Christensen!)

Här kan ni ta del av min kommentar i Brunchrapporteni P3 kring det danska förslaget.

Den bästa av världar? Om bristen på konflikter i nutida svensk politik

Inga konflikter om de övergripande målen för politiken. Väljarna håller distans och utvärderar kontinuerligt partiernas framtoning. Skickligheten i att genomföra det som skall göras är avgörande. Ja, så kan man beskriva det som bl a professorn i statsvetenskap Harold D Clarke kallas ”valence politics” i sina anlyser av det brittiska valet liksom av Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet.*

Valence politics är en teoretisk beskrivning av det vi just nu upplever i svensk valrörelse. Blockpolitiken har förstärkt en utveckling, som varit på gång sedan 1990-talet. Genom att endast två alternativ ställs mot varandra blir det allt svårare att urskilja konflikter och olika mål för samhällsutevcklingen. I Anthony Downs anda lägger sig de båda blocken så nära varandra som möjligt. I ett flerpartisystem kan fler konflikter artikuleras och den s k valenspolitiken får svårare att slå igenom.

Att en fråga är en valensfråga innebär att den har en särdeles snedfördelad opinion, det finns bara ett svar på frågan. Ta t ex krav som bättre stöd för brottsoffer, mer kunskap i skolan och ökade rehabiliteringsinsatser för långtidssjuka. Finns det någon rimlighet i att förespråka motsatsen? Nej, just det. När den politiska debatten domineras av sådana frågor utvärderar väljarna kontinuerligt partiernas förträden inom sektorer som väljarna tycker är viktiga.  Väljarna är inte anhängare av ett parti och låter sig informeras eller artikulerar sina krav inom den ramen. Istället måste partierna varje dag bevisa för väljarna att de i de aktuella frågorna intar de ”rätta” ståndpunkterna. Därav det ständiga springet i varandras fotspår. För väljarna blir det en fråga om att avgöra vilket område eller fråga som är mest prioriterad för just dem. Partiernas profilering inom olika områden blir då utslagsgivande, inte deras ideologi eller värdegrund.

Och när det är dags att lägga sin röst blir för de flesta den avgörande frågan vem och vilka som är skickligast, mest kompetenta och mest förtroendegivande avseende möjligheten att genomföra det som alla egentligen är överens om.

Det fanns en tid när den svenska socialdemokratin var absolut bäst på valenspolitik – man ville åstadkomma förbättringar inom områden som en majoritet av befolkningen upplevde som relevanta, partiprofilen var tydligt inriktad på vad som kan kallas ”det allmänna bästa” och regeringsfähigheten var ett adelsmärke. Den epoken är slut. Att efterträda socialdemokratin i denna roll är vad Fredrik Reinfeldt vill när han talar om moderaterna som det nya statsbärande partiet.

Svensk politik är inte längre vad den varit. Det är närmast en truism. Ur min demokratiteoretiska synvinkel undrar jag dock hur hälsosam förändringen är. Valenspolitik tenderar att bortse från sociala konflikter, maktstrukturer och prioriterar kortsiktig problemlösning före genomgripande förändringar och risktagande. För att inte tala om bristen på spänning, hetta och engagemang. 

För inte är det väl så att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar?

*Begreppet ”valence issues” lanserades av Donald Stokes i American Political Science Review 1963 i en artikel med titeln ”Spatial models of party competition”.

Medielogik ett sätt att bryta stigmatisering för populistisk radikalhöger

Hur skall vi gå till väga för att förstå och förklara de populistiska högerradikala partierna uppkomst och framgång? I min förra post redogjorde jag för och diskuterade Cas Muddes definitioner av populistisk högerradikalitet. Här är platsen att klargöra lite kring hur vi bör förklara den.

Cas Mudde pekar i sin bok ”Populist Radical Right Parties in Europe” att mycket blir fel redan när vi tänker oss att dessa partiet har ett enda elektorat (väljargrupp). Inget annat parti anses bygga sin överlevnad på en viss grupp väljare. Visst finns det för varje parti en grupp av kärnväljare, och dessa gäller det för partiet att behålla och integrera. Men framför allt är attraktiviteten hos den populistiska högerradikaliteten avhängig vad som kallas ”den politiska möjlighetsstrukturen” i det enskilda landet. Den populistiska högerradikaliteten är mer än andra partier en frukt som blommar på det moderna medie- och opinionssamhällets träd, och blir följaktligen också mindre enhetlig än t ex europeisk socialdemokrati eller kristdemokrati.

Många debattörer menar att främlingsfientliga attityder är avgörande för framgången för ett populistiskt radikalt högerparti. Så är det inte alls, som Mudde också påpekar, även om en sådan attityd är en nödvändig faktor för framgång. Främlingsfientliga attityder finns spridda i alla europeiska länder men den intrikata frågan är när väljarna gör den attityden till grund för sitt partival. Att göra främlingsfientlighet till grund för partival avgörs både av ideologiska motiv och strukturella förhållanden.

Mudde konstaterar att samhällen där den populistiska radikalhögern är ”kulturellt stigmatiserad” (alltså möter brett politiskt motstånd i samhällsdebatten) där har populistiska radikalhögerpartier sämre förutsättningar än i länder med ett mer gynnsamt intellektuellt klimat. Här talar vi inte om vad den kulturella eliten tycker om partiet ifråga utan istället om hur accepterat det är i vänkretsar och på debattsidor att uttrycka stöd för ett populistisk radikalt högerparti.

En  kulturell stigmatisering gör att färre ”vanliga väljare” känner sig attraherade av partiet medan fler extremister dras till det. (Vi talar här om den teoretiska bakgrunden till extremism ö h t men det är en annan diskussion.) Resultatet blir en ond cirkel som driver partiet allt längre bort från politikens mitt. Det är därför av avgörande betydelse för ett populistiskt högerparti att uppnå acceptans för sin agenda och sina grundläggande idéer via medier, debattsidor, andra partier och folkrörelser.  Först då har pariet en möjlighet att bryta sig ur den stigmatiserade rollen och bli ett tänkbart alternativ för den vanlige väljaren.

Ett populistiskt radikalt högerparti gynnas mycket av den s k medielogiken, menar Mudde, särskilt i länder där kommersiell media sätter agendan. I sådana länder uppstår en s k medial populism som bygger på personalisering, känslomässighet och en stark anti-etablissemangsattityd. Något som passar den populistiska radikalhögern som hand i handske.

Muddes huvudsakliga slutsats är dock att många forskare fokuserat alldeles för lite på partiernas egen förmåga att forma sin omgivning. En lärdom som han bygger på Stein Rokkans och Seymour Martin Lipsets arbeten men inte själv teoretiskt vidareutvecklar. De populistiska radikala högerpartiernas förmåga och möjlighet att presentera sin ideologi via medierna är särskilt viktig för att uppnå ett väljargenombrott medan partiets eget propaganda arbete är viktigare för att bibehålla framgångarna. I det avseendet är en stark partiorganisation särskilt viktig för dessa partier som i mångt och mycket verkar i en fientlig omgivning.

Förste steget till framgång är därför att bryta den kulturella stigmatisering som jag nämnde ovan – något som medierna är det viktigaste verktyget för. Kan partiet också få övriga partier att gå dem till mötes genom att ta upp deras agenda så är det så mycket bättre. Ju mer det pratas om de populistiska radikalhögerpartierna, och om deras frågor, desto bättre är det helt enkelt.

De populistiska radikala högerpartierna är partier som önskar ”rena” det egna landet i olika avseenden och som menar sig stå för de värden som andra partier förrått och/eller övergivit. Om man vill stänga ute den populistiska radikalhögern genom ovanliga koalitioner och andra spelregelförändringar biter man sig i svansen – det bevisar den konspiration som den populistiska radikalhögern bygger sin politik på, nämligen att alla andra partier har förrått folket och landet ursprungliga värden.

Muddes bok är mycket läsvärd och tankeväckande. Jag saknar dock ett teoretiskt anslag kring vilka mekanismer som bär fram extremism och högerradikalitet öht. Han använder mycket tid på att motbevisa teser som inte är särskilt underbyggda från början och mindre tid på att utveckla de resonemang kring studier på mellannivåer som han föreslår som en väg framåt.

Själv menar jag att vi bortsett från de geografiska och sociala platsernas betydelse för ideologisk och politisk mobilisering. Vi vet empiriskt alldeles för lite om varför SD uppkom i Skåne och Blekinge (även om vi vet en del om varför de fick framgångar), hur den bräckliga belgiska nationalstaten samspelat med Vlaams Belang och hur Front National var beroende av det franska kolonialväldets fall. För att ta några spännande utmaningar inom området.

Därmed är diskussionen om Cas Muddes bok avslutad. Läs den gärna själv!

Vad är ett populistiskt radikalt högerparti?

Vad är ett populistiskt radikalt högerparti? Många är de som tagit sin utgångpunkt i statsvetaren Cas Muddes skrifter, och kanske särskilt hans ”Populist Radical Right parties in Europe” som kom 2007. Mudde har delat upp sin empiriska analys i två huvuddelar, en om partierna i sig och en om förklaringar till deras framgångar. Jag väljer att i en första post uppehålla mig vid ett par av de intressanta aspekter som Mudde framhåller i den första delen. Fortsättning följer senare.

Mudde diskuterar om man bör välja en minimi-definition eller istället försöka maximera det område som definitionen skall omfatta och fastnar i huvudsak vid det förstnämnda. Han lyfter fram (på engelska) nativism, authorianism och populism. När det gäller det sistnämnda menar han att populistisk radikal höger och icke-populistisk radikal höger är en viktig distinktion som ofta förbises. Om detta är jag helt enig med honom, och vill gärna tillägga att flera radikala högerrörelser har blivit populistiska efter att ha grundats som icke-populistisk radikalhöger, däribland franska Front National. Den radikala högern är ideologiskt föränderlig och en spegel av den nationella politiska kulturen. Populism är en ideologisk komponent som också kan återfinnas i andra politiska läger. Det är som Mudde betonar kombinationen av dessa tre som utgör den ideologiska kärnan i vad vi bör kalla populistisk radikal höger. (För djupare diskussion av varje enskilt begrepp se kap 1 i Muddes bok.)

Kanske är begreppet nativism det som är svårast att greppa på svenska. Begreppet ringar in en idévärld som bygger på en naturgiven nation, yttre fiender med andra etniska/kulturella mönster och inre fiender som vill förråda den sanna nationen. Vi talar om en särskild form av nationalism, alla nationalistiska partier är absolut inte nativistiska.

Mudde diskuterar ett antal missuppfattningar om den populistiska radikalhögern varav jag upplever att flera är perifera eller bygger på Muddes egna skeva läsningar av litteraturen. Men vad han betonar, som jag tycker är ett osynligt perspektiv i svensk debatt, är motsättningen kring demokratin.

Många debattörer menar att den populistiska radikalhögern skiljer sig från alla andra partier avseende människosyn eller mänskliga rättigheter. Den typen av argument är dömda att falla på hälleberget eftersom de mänskliga rättigheterna för flera av dessa partier är centrala ideologiska element t ex i termer av yttrandefrihet eller medborgerliga rättigheter. Istället är det synen på demokrati som skiljer de här partierna från huvuddelen av övriga parlamentariska partier. Den populistiska radikalhögern omfattar inte den liberala demokratin, istället har den en demokratisyn som betonar majoritetsväldet, homogeniteten och personbundenheten. Partierna menar också att politiken har primat över alla andra frågor – med detta menas att politiken är viktigare än ekonomin, rättstaten och marknaden. Som Mudde uttrycker det:

the whole party family supports an ethnocratic regime with strong authoriatarian and plebiscitary elements. This essentially monist interpretation of democracy is att odds with some fundamental aspects of liberal democracy. (s 155)

Om det finns en klyfta mellan den populistiska radikalhögern och övriga parlamentariska partier så handlar den alltså om demokratisyn. Dessa partier hotar inte demokratin som sådan, men de utgör en utmaning mot den speciella form av demokrati – den liberala demokratin – som blivit den normgivande i Europa. Den liberala demokratin bejakar minoritetsrättigheter oavsett majoritetsuppfattningar, den bejakar pluralism och den bejakar intressekonflikter. Det är dessa element i demokratiuppfattningen som utmanas av både den populistiska och den icke-populistiska radikalhögern. Ju mer liberal demokrati desto mer systemhotande blir radikalhögern, ju mer etniskt homogen och majoritetsdriven demokrati desto mer system-stödjande blir radikalhögern.

För den som vill läsa mer rekommenderas varmt alltså Cas Mudde ”Populist radical right parties in Europe” Cambridge University Press, 2007. Uppföljande poster kommer också på denna plats. Jag är på flera punkter inte alls överens med Mudde – kanske beroende på att mitt perspektiv bygger på partiteori och empiriska studier av etablerade europeiska högerpartier sedan 1950-talet medan Mudde börjar direkt i studiet av extremism och av de demokratiska transitionsprocesserna i Östeuropa. Men till detta återkommer jag.

Kristdemokraterna – från dem vid sidan av till att värna mainstream

Massor av människors vardag passar inte in i de
mönster som vi teoretiserar fram, och många faller
genom de sociala skyddsnäten hur vi än konstruerar
maskorna. Och de upplever oss nog emellanåt som
om vi talade om en helt annan verklighet än deras.
Fru talman! För ett par veckor sedan, vid en
presskontakt, talade jag mig varm för att den lilla
människan måste lyftas fram i fokus, att vården, om-
sorgen och respekten för människovärdet är viktigare
än penningvärdet. Genast började det komma e-mail.
Vad menade jag med talet om den ”lilla människan”?
Begåvade medborgare undrade vad jag avsåg med
den typen av uttryck. Jag tror att vi alla nu och då,
förr eller senare, upplever oss vara i den situationen
att vi känner oss små, känner oss vid sidan om och i
behov av omsorg, i behov av något mer än det som
kan mätas i kronor och ören.

De här orden yttrades av Alf Svensson, partiledare för kristdemokraterna den 20 januari 1998, några månader före det val som skulle bli KD:s hittills största framgång med nästan 12 procent av väljarna bakom sig.

Det har varit många bud om vad verklighetens folk har för sig under sommaren. Jag är övertygad om att de gör åtminstone en sak, nämligen åker och storhandlar. På många av dessa köpcenters parkeringsplatser finns sedan några år särskilda familjeparkeringar. De är lite större än andra parkeringsrutor för att föräldrarna ska kunna krångla ut vagnar och bilbarnstolar utan att smälla i andra bilar. Rutorna markeras med en blå skylt med en barnvagn. De här parkeringsplatserna är också en liten bild av en kristdemokratisk idé. För här finns inga parkeringsvakter för att freda dem från andra bilister. I stället finns något som är viktigare. Det finns en norm som säger att man inte tar sådana platser om man inte har barn i bilen. Inte en lag som förbjuder andra att snylta på ett utrymme de inte behöver. Inte en vakt som håller undan.  Utan en norm som upprätthålls.  Av oss alla. Tillsammans. Så tycker jag samhället i stort ska fungera.

Det andra citatet är istället från kristdemokraternas nuvarande partiledare Göran Hägglunds sommartal den 31 juli, 50 dagar före kristdemokraternas ödesval 2010.

För mer än tio år sedan skrev jag en bok om den europeiska kristdemokratin där den svenska och den franska kristdemokratin hade en särskilt framträdande plats (Religion och Politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma, SNS förlag 1998). I min dåvarande analys konstaterade jag att den svenska kristdemokratin fortfarande positionerade sig tydligt inom den religiösa domänen. Om syftet var att attrahera och samla de religiösa väljarna gjorde partiet rätt då den svenska religiösa väljarkåren hade ett tydligt religiöst betingat värdemönster och därmed ”förstod” kristdemokraternas budskap.

Dagens svenska kristdemokrati har i stort sett lämnat den religiösa domänen och positionerar sig numera enbart inom vänster-höger-domänen (preliminär analys vill jag betona). Avståndstagandet från politik, statsmakt och regleringar fanns redan hos dåvarande KdS men om man jämför de två citaten är det betoningen som skiljer – och som jag menar är en generell skillnad – nämligen att människosynens fokus har förskjutits från individen i marginalen till gruppen i mitten.

Alf Svensson myntade begreppet den lilla människan. Göran Hägglund har myntat begreppet verklighetens folk. För tiotalet år sedan lyfte kristdemokraterna i olika sammanhang fram människan som befinner sig ”vid sidan om” huvudfåran i samhället. Men idag är det gruppen i mitten, de som befinner sig långt från marginalerna, som är i fokus för kristdemokraternas budskap.

Hägglund talar om familjerna på stormarknaderna som står på särskilda parkeringar för att få utrymme nog – och att den sociala kontrollen skall upprätthålla ordningen. Där Hägglund hyllar normgivning genom socialt kollektivt tryck hyllade Svensson omsorg om dem som hamnat utanför normerna och kanske t o m kommit på kant med verklighetens folk.

I vårt hus hade vi en äldre herre som varit läroverkslärare. Barnen var rädda för honom då han bevakade dem varje dag på gården, trampade de in i rabatten öppnade han fönstet och meddelade att så fick man inte göra. Jag tror inte att det var på det sättet de lärde sig att vara rädda om blommorna. Förmodligen skulle han i enlighet med Hägglunds önskan också ha berättat för mig också att jag inte fick ställa mig på barnvagnsfamiljens parkering även om det inte fanns någon annan och jag hade bråttom hem till en febersjuk tio-åring.

För den tidigare kristdemokratin var staten ingen alla goda gåvors givare, inte heller var förbudsivrandet på långt när så starkt som kristdemokraternas belackare gav uttryck för. Men dåtidens kristdemokrater fokuserade på en socialkonservativ önskan om ett samhälle som hade ett yttersta skyddsnät som tog hand om dem som föll vid sidan av – den som inte var lönsam, som inte hade råd med vare sig bil eller att storhandla. Göran Hägglunds kristdemokrati lyfter istället fram en teoretisk ideologisk konstruktion där mainstream är norm, där den som redan har mycket skall få ytterligare utrymme. En stor parkeringsplats till kombin med barnvagnarna, väl bevakad genom social kontroll.

Ingen skall säga att kristdemokratin inte har genomgått en ideologisk förskjutning. Min professionella uppfattning är att förändringen inte varit gynnsam för partiets attraktivitet bland allmänborgerliga väljare. Och de väljare man eventuellt vinner med den nya profilen omfattar troligen inte de värden vilka partiet ursprungligen bildades för att understödja.

(Läs också gärna Douglas Brommessons artikel om kristdemokraternas förändring sedan 1960-talet i Statsvetenskaplig Tidskrift 2010 nr 2.)

En stilla seglats mot okänt mål eller stormig resa mot nya horisonter? En röd-grön-blå reflektion om Almedalsveckan

Blev Almedalen den lilla vindpust som åtminstone började skapa en röd-grön politisk medvind? Och blev veckan den borgerliga alliansregeringens första lilla stiltje på seglatsen sedan ett bra tag? Ja, politikens sommar-kollo är över, de flesta har åkt hem till sitt. För den övervägande majoriteten väntar några veckors – eller i alla fall dagars – semester innan den ”riktiga” valrörelsen tar vid.

Om man vill summera veckan för regeringen så är det enligt min mening (exklusive Littoringate) mest stiltje medan jag uppfattar att de rödgröna fått en liten, men ändå tydlig, medvindspuff. De borgerliga partiledarna hade svårt att lansera samma känsla av framtidsvision som under valrörelsen 2006 (alldeles naturligt med tanke på regeringsställningen). Men de kunde ha motiverat sin önskan om fyra nya år med större tankar om Sverige och framtiden. Visst har det funnits vallöften och idéer, men jag har saknat den visionära kraften i den egna borgerliga politiken. Moderaterna har under Fredrik Reinfeldts ledning genomfört en partiideologisk förändring som varit mycket lyckosam för partiet. Och med Anders Borg som närmast opolitisk chef för skattkistorna kan skepparen segla lugnt. Den borgerliga alliansregeringen har ett stort förtroende bland väljarna bl a för hanterandet av den ekonomiska krisen. Men vilken är egentligen den politiska kursen? Efter att ha lyssnat på talen – djupt ideologiska nästan alla – och tagit del av de förslag och idéer som de borgerliga presenterat upplever jag att de borgerliga är mer i färd med att se till att det är välstädat, ordning och reda samt flit på själva skeppet än med att ta ut kursen mot nya horisonter. Möjligen är det väldigt många väljare – eller i alla fall tillräckligt många – som känner sig nöjda med den stilla men trygga och säkra seglatsen mot okänt mål. Möjligen är det många väljare som upplever att den hitillsvarande seglatsen har varit så behagligt befriad från performanceartister, genuspedagoger och vänsterliberal kulturelit att man vill ge skepparen fortsatt förtroende.

Men jag anar en nyboren dynamik i den rödgröna trojkan. Efter att ha hört talen, även dessa djupt ideologiska, och besökt seminarier ser jag en gemensam berättelse ta form. De rödgröna är inga naturliga kamrater, de har av omständigheterna tvingats tillsammans. Men i de olikheterna anar jag en ny berättelse om Sverige. Här växer en historia om ett Sverige som är annorlunda fram, ett Sverige som skall fortsätta att vara annorlunda. Sverige skall vara störst, bäst och vackrast när det gäller miljö, jämställdhet och välfärd. När de borgerliga partiledarna pekar på att Sverige avviker på ett negativt sätt med monopol och regleringar vill de rödgröna vrida vapnet ur händerna och säga: – Ja, just det, för vi skall gå före. Det var symptomatiskt att Miljöpartiet valde slagordet ”Modernisera Sverige” i symboliskt olika språk- och designdräkter för sitt tal i Almedalen. Här finns en antydan om en berättelse som anknyter till den gamla berättelsen om Sverige som ”världens modernaste land” (à la Fredrik Lindström).

Kanske kommer skeppets matroser och befäl att uppskatta att resan får ett tydligt mål? Kanske finns det t o m en rörelse för myteri med tanke på vilka paradisöar som skymtar därframme? Frågan är om tillräckligt många kan känna sig inkluderade i den berättelsen och en kanske stormig resa mot ett nytt Sverige, eller om de flesta kommer att prioritera lugn och ro i en behaglig bris? Vid pass den 19 september är det omröstning på skutan (vilken innovation i sjömansskap!) och först därefter vet vi vilka hamnar som kommer att angöras.

Hur som helst var Almedalsveckan, som så ofta under valår, en politisk barometer att använda för en seriös bedömning.

Blockpolitik black om foten för de rödgröna

Blockpolitik är en styggelse för en representativ demokrati med proportionella partival – det är min uppfattning och den har jag tidigare framfört. Jag menar att partier som går fram var för sig och sedan förhandlar om regeringsmakten är ett bättre demokratiskt sätt att garantera att väljarnas preferenser tillgodoses samtidigt som man upprätthåller regeringsmaktens auktoritet. Men nu har landskapet förändrats och jag menar att detta är ännu ett av den borgerliga alliansens oerhört lyckade led i det svenska systemskiftet, möjligen var det dock inte helt förutsett. Ett borgerligt block var vad som behövdes – och har behövts sedan 1970-talet – för att tillförsäkra de borgerliga regeringsmakten under mer än någon enstaka mandatperiod. För det krävdes en förflyttning från moderaternas sida, en förflyttning som de inte mäktat med förrän inför valet 2006. Denna förflyttning var ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för en borgerlig allians som kunde överleva.

Men när den borgerliga alliansen cementerades framstod de rödgröna partierna som mer splittrade än vad de någonsin varit. Där stödpartierna under tre mandatperioder stöttat upp en enpartiregering med socialdemokraterna och därmed visat på mer enighet än de borgerliga, såg väljarna nu istället tre spretiga emblem och en alldeles ny partiledare. De tre rödgröna partiernas styrka har snarast varit att komplettera varann, inte vara i allians. Nu tvingades socialdemokraterna skapa ett block av tre partier vars gemensamma historia är äldre än vad den borgerliga alliansens är – men den berättelsen var plötsligt obsolet.

Att socialdemokraterna också har gått tillbaka i opinionsstöd, redan under Perssons tid, är också en omständighet som gör alliansen på den rödgröna sidan än mer nödvändig ur partistrategisk synpunkt. Men för de rödgröna var bildandet av en borgerlig allians ett tillräckligt villkor för att bildandet av ett oppositionsblock. Tyvärr för de rödgröna är dock blockpolitiken mycket mindre gynnsam för dessa partier än för de borgerliga.

I och med moderaternas förflyttning mot en mittenposition och centerns närmast desperata liberala krumsprång ligger de fyra borgerliga partierna ganska nära varandra på en vänster-höger-skala. Andra skiljelinjer skär igenom dem t ex kyrka-stat och land-stad men dessa har inte alls samma dignitet i svensk politik som vänster och höger. För de rödgröna är avstånden större på vänster-högerskalan och dessutom är de båda mindre partierna vana att vara ”intern opposition” alltså partier som fått den regeringsbärande socialdemokratin att avvika i grön eller röd riktning i olika frågor. De rödgröna hade troligen tjänat på att gå fram som olika partier då deras särart och profiler kunnat få mycket större genomslag. Partistrategiskt hade detta varit att föredra för alla partierna, även socialdemokraterna. En sådan situation hade också öppnat för okonventionella lösningar efter ett oklart val.

Men, de moderata partistrategerna är de som har övertaget just nu och den borgerliga alliansen förenar partier som har en gemensam kärna – om inte annat förenade i en ständig opposition till socialdemokratin. Men när den första mandatperiodens många aktiviteter riktade ideologiskt mot allt det som socialdemokratin stod för nu avverkats så återstår ändå frågan – vilket samhälle vill den borgerliga alliansen skapa och bygga? Avsaknaden av visioner och konstruktiva utopier är tydlig hos regeringspartierna som sällan kommer längre än till köksbordet. Här är en akilleshäl hos regeringsalliansen som säkert kan förklara varför de av väljarna uppfattas stå på de besuttnas sida och inte går hem hos unga och hos kvinnorna.

För den rödgröna är dock akilleshälen själva block-konstruktionen. Det är en kostym som skurits till och sytts upp till Fredrik, Maud, Jan och Göran. Den passar illa på Mona, Peter, Maria och Lars.

Det är moderaternas tid nu

Moderaterna har i Demoskops senaste mätning gått om socialdemokraterna som största parti, Det finns ingen anledning att överdriva betydelsen av en enstaka opinionsmätning. Men det går inte att bortse från att moderaterna har förändrat det svenska politiska landskapet på ett helt irreversibelt sätt, och detta alldeles oberoende av en enstaka Demoskopmätning.

Strategerna bakom moderaternas förändring har lyckats vrida den politiska diskursen till att återigen handla om regeringsduglighet, något som Alliansen visat sig vara bra på. Moderaterna har också genomfört en skattesänkning av proportioner som de flesta inte kunde drömma om, samtidigt som man bibehållit de institutionella spelregler för svensk arbetsmarknad som socialdemokraterna alltid uppfattats som garant för.  Att avgifter som a-kassa och försäkringssystem som sjukförsäkringar försämrats märks ännu inte lika tydligt som att skatten gått ned.

Moderaterna har också haft ”lydiga” småpartier som trots att de i flera fall har rakt motsatt åsikt mot moderaterna ändå tvingats underordna sig. När Fredrik Reinfeldt idag säger att han och de andra skall prata ihop sig om LAS läser alla mellan raderna att centern inte kommer att få en lillfinger i den frågan. Mona Sahlin har vare sig förmågan eller ambitionen att göra så med vänsterpartiet eller miljöpartiet. Det skulle också vara mycket riskabelt då socialdemokraterna snarast tappar eller stampar i opinionen medan moderaterna kan kräva rättning i leden utifrån ett ökande opinionsstöd.

På sikt kan moderaternas starka ställning i regeringsalliansen bli ett problem eftersom de mindre partierna bara blir mindre samtidigt som talet om allians klingar ihåligt. Väljarna ser bara moderaterna och atraktiviteten hos just en borgerlig allians kan minska. De små partierna kan också börja profilera sig med traditionellt borgerliga förslag av den typ som moderaterna gett på båten – bort med LAS t ex – och därmed förstöra moderaternas image av bibehållet system men förändrat innehåll.

Moderaterna har genomfört ett systemskifte i svensk politik, och i väldigt stor utsträckning också fått med sig medborgarna på förändringen. Ett systemskifte både i ekonomisk politik, synen på staten och troligen även modellerat om medborgarnas ideologiska karta. Team Reinfeldt, Borg, Schlingman m fl har gjort ett gott dagsverke. Både folkpartiet och centern har haft sina storhetstider som borgerliga ankare, mycket i kraft av sin mittenposition. Är det moderaternas tid nu? Mycket tyder på det.