Politiska partier – Sida 8 – VÄNSTRA STRANDEN

Om partiledarutfrågningar i public service – fyller de sin funktion?

Nu är partiledarutfrågningarna i Sveriges Television och Sveriges Radio avslutade. Jag har sett och hört samtliga utom en, antingen direkt eller efteråt via webben. Vilket är syftet med dessa partiledarutfrågningar?

Jag inskränker mig här till att diskutera utfrågningarna ur ett demokrati-perspektiv. Självklart önskar såväl SvT som SR att många skall titta och lyssna, något som kräver att upplägget är medialt intressant och dramaturgiskt väl genomtänkt. Men det grundläggande demokratiska syftet för utfrågningarna i Public Service är att hjälpa oss som avser att rösta på valdagen i våra våndor att välja parti.

För det första menar jag att det borde finnas ett antal gemensamma frågor som ställs till alla partiledare. Jag har inte upptäckt mer än någon enstaka fråga som återkommer. Om väljarna skall kunna jämföra partierna behöver vi också höra svar på några likartade frågor och hur de svaren utvecklas av partiledarna. De frågorna bör vara centrala för valrörelsen – de kan inte bestämmas på förhand utan bör tas fram strax före utfrågningarna. Att regeringsfrågan skall vara bland dem är en självklart.

För det andra skall väljarna få en möjlighet att både utvärdera vad som gjorts (även av oppositionen) och vad som utlovas framåt. En ansenlig del av utfrågningen bör alltså vikas åt att ställa frågor om vad partierna gjort och därefter om vad de vill göra. Även de partier som inte varit i regeringsställning skall få frågor om hur de agerat som opposition och vad de åstadkommit i denna roll.

För det tredje bör en del av utfrågningen handla om det samhälle som partierna vill verka för, alltså en liten stund för partiledarna att lägga ut texten kring partiets ideologiska grunder. Här bör frågor om människosyn, synen på vad ett gott samhälle är och grundvärden få plats utan att trasslas bort i detaljfrågor. Partiledarnas ideologiska visioner bör få inrama svaren på de mer konkreta frågorna.

För det fjärde bör utfrågarna avstå från alla former ”uppläxningar” och raljans. Utgångspunkten skall vara att försöka förstå vad var och en faktiskt menar och de motsägelser som uppkommer bör lyftas fram utan att det är en fråga om att ”sätta dit” partiledaren.

För det femte bör ett särskilt granskningsavsnitt där partiledaren inte får kommentera något införas – där får en erfaren politisk journalist gå igenom och peka på vad som uppfattas som partiets centrala förslag och på det som är känsliga punkter och varför.

För det sjätte bör alla s k humorinslag utgå. Alla. Om SvT och SR inte tror att vi orkar med 45-60 minuter allvarligt samtal så får man lägga in annat emellan, t ex det granskande inslaget eller en intervju med någon av partiets lokala företrädare.

För det sjunde tänker jag sluta här 🙂

Om jag skulle utvärdera utfrågningarna tycker jag att de varit ömsom vin och ömsom vatten.

Minus: För mycket detaljfrågor som blir tekniska och svåra att följa för en lyssnare/tittare, få utvärderande frågor, en bristande tydlighet avseende Alliansens gemensamma manifest i relation till partiernas egna förslag och för lite jämförbarhet.

Plus: Mycket om partiernas förslag och mycket om regeringsfrågan, samt också bra fokus på frågor som värderas högt av partierna själva. Pålästa intervjuare.

Hot och oro är ingen bra grund för valrörelsen

Under veckan som gick har vi sett en nederlagstippad regering som försöker vrida valrörelsen i riktning mot vad som är regeringens riktigt starka sida i väljarnas ögon – regeringsduglighet och ekonomisk fasthet. I ett närmast unikt framträdande i dagens Europa höll statsministern förra lördagen ett tal där han varnade för flyktingströmmen, men, nota bene, inte i syfte att kräva restriktioner utan för att markera sin vilja att i ökande utsträckning ta emot människor som flyr från krig och förföljelse.

Innehållet i talet måste ses som unikt i Europeisk politik där de flesta politiska ledare istället önskar restriktioner, ökade kontroller och målar upp flyktingsituationen som ett hot. Fredrik Reinfeldt har också under åtta år gjort trovärdigt att varenda ord om generositet bottnar i hans egen värdering och i ett aldrig sviktande stöd för en svensk mångfald på alla områden. Men att tajmingen var betingad av valrörelsen är lika självklart. Det vore rent tjänstefel av en regering som ser ut att förlora ett val att inte försöka vända diskussionen till att dels handla om det som utgör den egna fördelen, dels försöka sudda bort bilden av en kall, empatilös regering som lämnar arbetslösa i försörjningsstöd och utförsäkrar sjuka. Och trots några inledande försök från SD om att ”se där, vad var det vis sa!” så är efter en vecka nog huvudtolkningen ändå att det var regeringsdugligheten och det ekonomiska ansvaret som Reinfeldt ville ha fokus på. Den uppföljande och snabbinkallade presskonferensen med Bildt och Borg var dock lite lätt parodisk då inga av de internationella hot och oroligheter som togs upp var några nyheter – inte heller hade Borg några ekonomiska nyheter att komma med. Rimligt då regeringens Harpsundsträff inte genomfördes förrän denna helg. Även Erik Ullenhag försökte dra sitt strå till stacken genom att som integrationsminister betona att flyktingströmmen är bra för Sverige i längden men kräver uppoffringar på kort sikt. Allt i syfte att peka på regeringens viktigaste, starkaste och genuint politiskt bästa kort: ansvar för statens finanser.

Dock har regeringens budskap blivit lite kantstött då först Lars Calmfors (professor i Internationell Ekonomi) och sedan Konjunkturinstitutet båda ställt sig frågande till de ekonomiska grunderna för veckans regeringsoffensiv.

Jag är oroad inte över att regeringen väljer att fokusera på sitt starkaste kort, inte alls, men över en valrörelse som skulle kunna byggas upp kring yttre hot, internationell oro och kris. Självklart måste Sveriges politik hanteras i relation till omvärlden, det mest extrema är samlingsregeringen under andra världskriget, men omvärlden har kommit närmare sedan decennier. Att svensk politik och ekonomi är beroende av omvärlden i stigande grad är sannerligen ingen nyhet. Allra viktigast i det avseendet har kanske EU-inträdet varit, mer än hälften av vår lagstiftning bygger i någon mening på det europeiska samarbetet. Huvuddelen av vår export går till EU-länder. Genom att stå utanför euron har dock Sverige kunnat gardera sig mot de värsta kriserna i Europa, kriser som beror på att EU inte tillämpat sina egna strikta medlemskriterier fullt ut. Tyvärr gäller det också bristerna i mänskliga rättigheter för romer i flera nya medlemsländer – något som riskerar att underminera inte bara det politiska samarbetet utan också ställt EU utan sanktionsmöjligheter för att åstadkomma förbättringar.

Men ett val bör inte vinnas på nationell samling i kris (Rally around the Flag) eftersom en regering som väljs på ett sådant mandat väljs på att bevara status quo. Ett samhälle som är konstant upptaget med yttre hot utvecklas inte, i många länder är det snarast en policy att fokusera fiender utanför i syfte att slippa krav från befolkningen på förändring och utveckling. Att vinna val på att människor är oroliga för vad som händer i omvärlden och har högst på agendan att inte förlora något som man redan har snarare än att vinna något som är bättre – tja det är på lång sikt kanske inte den bästa utgångspunkten för ett samhälle som vill och kan utvecklas. Den bästa valrörelsen fokuserar på ansvarsutkrävande (vad har regeringen gjort och hur har oppositionen agerat?) och på vad partierna vill med regeringsmakten (vilka reformer föreslås och hur realistiska är de?). Utifrån det bör väljaren rannsaka sina egna intressen och sina egna värderingar och rösta på det parti man finner bäst motsvarar de egna idealen. Endast på det sättet kommer samhällets alla intressen, konflikter och preferenser att kunna bli politik, och det är partierna som skall möta oss väljare i detta syfte.

Visst kan det verka naivt och verklighetsfrånvänt – men frågan är om vi inte behöver påminna oss om vad vi har politiken till och vad vi använder vår unika politiska frihet till.

Hägglund profilerar sig åter på familj och företagsamhet

Göran Hägglund sommartalar på Gekås stora bilparkering i Ullared. Sannolikt är det en plats där han och partiet tänker sig att möta det verklighetens folk som han en gång visade särskild omsorg om. Samtidigt är jag inte säker på att Palestinafrågan och kampen mot antisemitism är självklara frågor för att stoppa väljarflykten från partiet. Å andra sidan kommer Hägglund snart in på de frågor han som minister haft ansvar för, sjukvård och omsorg. Kristdemokraterna går till val på att förstatliga sjukvården, men fortsätter också att driva den ideologiska linjen att lämna allt fler beslut till enskilda familjer. Inte bara i familjepolitiken utan också inom hela omsorgsområdet. En linje som partiet faktiskt hållit fast vid, oavsett vilka termer som stått i fokus.

Hägglund är inte individualist och inte kollektivist, säger han. Visserligen är kristdemokratin en specifik ideologisk riktning i europeisk politik men analytiskt hör denna riktning hemma inom socialkonservatismen och är därmed kollektivistisk. Betoningen av familjen som kollektiv pekar också otvetydigt på dessa rötter. Någon problematisering av alla de målkonflikter som uppstår mellan barnens frihet och föräldrarnas, mellan bibehållna hierarkier och social förändring eller mellan individuell och kollektiv rationalitet hittar jag inte hos Hägglund.

De tre mindre partierna inom Alliansen (C, Kd och Fp) profilerar sig starkt inför det kommande valet. Centerpartiets Annie Lööf visade i sitt sommartal häromdagen att de gamla centerfrågorna åter kom till heders, Jan Björklund använde mycket av sin tid i sommartalet i Göteborg till att prata om folkpartiets traditionellt starka jämställdhetsfrågor – feminism och kvinnors rättigheter – och idag lyfter Göran Hägglund fram familjen, företagsamheten och Mellanösternfrågorna. Hägglunds betoning påminner för övrigt lite om den ideologiska profil som ledde till en ledarstrid i partiet och den tidigare kommun- och finansminister Mats Odells avgång.* För de två andra partierna är fyra-procents-spärren inte någon överhängande hotbild just nu, men för Kd är det litet värre. Ett nödvändigt kriterium för fortsatt Alliansregering i nuvarande opinionsläge är att Kd är med i Riksdagen även den 15 september i år. Under sommaren har det sett något litet bättre ut för Kd, valrörelsen och den stigande politiska temperaturen mobiliserar både kärntrupper och mer lättrörliga sympatisörer. Men fortfarande är det mycket osäkert om partiet åter kan ta en plats i Riksdagen – med Centern på torrare mark än tidigare och ett Kd som i alla fall i sommar sniffat på fyra-procents-ribban kan chanserna öka.

Kristdemokratin representerar en specifik och egen ideologisk riktning i svensk politik. Sannolikt har ett långt socialdemokratiskt regeringsinnehav och en väl utbyggd välfärdsstat gjort socialkonservatismen som ideologi mindre relevant i Sverige än t ex i Tyskland, vars socialdemokrati inte haft samma pragmatiska inriktning som den svenska. Samtidigt är det lite märkligt att de tre liberala partierna C, Fp och M (där C och M lämnat sina tidigare ideologiska intressebaserade rötter till förmån för en allmän liberalism) alla kan rymmas i ett svenskt ideologiskt spektrum – men att kristdemokraternas unika profil har så svårt att få fäste ens idag.

Min uppfattning är att Alliansen visserligen varit en möjlighet för Kd att få regeringsmakt men att partiet ideologiskt suddats ut av nu åtta års regerande under den moderate, men just liberale, finansminister Anders Borgs färla…

Valet är den 14 september. Först då vet vi om verklig socialkonservatism fortfarande finns som svenskt fenomen.

* Frihet, Flit, Företag och Familj (FFFF)

Nya partier och nya frågor – blev Almedalen en ideologisk upptakt?

Visserligen är det valår vilket alltid höjer det politiska intresset, engagemanget och partiidentifikationen men jag uppfattar nog ändå att den ideologiska temperaturen i årets partiledartal och presskonferenser har varit hälsosamt hög. Hälsosamt i meningen att ideologin som den genväg till partiernas profil och ståndpunkt väljarna behöver blir synlig för att var och en av oss skall kunna göra ett så genomtänkt val som demokratin faktiskt fordrar. Alla partiledarna mobiliserade primärt sina egna sympatisörer och det med hjälp av sina egna kärnvärderingar och starka kort.

Förklaringen till det ideologiskt mer laddade klimatet är, menar jag, dels att konkurrensen i partisystemet har ökat rejält med många nya partier, dels att medborgarna lite i förtid s a s röstat med fötterna. Nya partier som Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Feministiskt initiativ och en del mindre grupper som försöker komma in i partisystemet lever mer på att lyfta vissa specifika politiska frågor än på verkliga intressemotsättningar (i Lipset-Rokkans mening). När de äldre partierna, som alla bottnar i grundläggande politiska skiljelinjer, inser att de nya helt enkelt inte har så mycket annat att komma med än (bara) nya frågor kan de möta konkurrensen genom att lyfta samma frågor men inom sina egna ideologiska perspektiv. Något som kanske är vad vi sett början till i Almedalen.

Medborgarna visar genom att uttrycka hyggligt stor sympati för dessa nya partier att de frågor som lyfts också är möjliga att göra politik av, något som de etablerade partierna hittills haft lite svårt att hantera. Att skrämmas med rasister eller feminister biter nog inte när terrängen helt enkelt har förändrats.

Vi lever i en spännande period inför valet 2014. Möjligen kommer de nya partierna, de möjliga nya dimensioner som kan vara på väg in i partisystemet och de nya frågor som lyfts att betyda en förändring. Men, vi kan också få se gamla partier som återupptäcker sin egen ideologi och börjar behandla frågor som jämställdhet, identitet, digitalisering och mångfald med utgångspunkt i dessa ideologier. Och att de nya partierna får de gamla att prata om sina nya frågor bör man inte förakta, tvärtom visar det att partikonkurrensen fungerar. Lite av det som vi alltså kunnat se i Almedalen.

Om dessa politiska frågor – t ex feminism (FI), invandring (SD), integritet på nätet (PP) – bör stå i centrum 2014 är en helt annan sak.

Ett svenskt partisystem i radikal förändring?

En av de mer remarkabla förändringarna i opinionsläget under den innevarande mandatperioden är att de stora partierna på var sin sida mittlinjen – socialdemokraterna och moderaterna – tappar sitt grepp om väljarna. Trots stort missnöje med alliansregeringen, där ett av partierna konstant hänger på gärdsgården medan det andra hjälpligt tagit sig över på rätt sida, så är det inte den stora utmanaren på andra sidan – socialdemokraterna – som lockar. Istället växer de mindre centrala partierna i partisystemet: Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det går lite upp och ned för de här partierna i opinionsmätningarna, men jag tror inte att någon kan förneka att en icke föraktlig del av väljarna tycks föredra ideologiskt profilerade partier som inte gör allt för minska avståndet mellan sig själva och en absolut neutral plats i den ideologiska rymden. Enligt min mening kan EU-valets resultat liksom det förändrade mönstret i partisympatier vara ett tecken på att det svenska, extremt stabila, vänster-höger-mönstret håller på att luckras upp på ett oåterkalleligt sätt.

Politiken utspelas idag på en mer individualiserad och destabiliserad arena där lojaliteten med partierna är längre än förr och där nya politiska dimensioner mobiliseras och uttrycks allt mer tydligt. Som jag tidigare noterat återfinns SD vid den auktoritära polen och Mp, FI och delvis V vid den liberala i en dimension som politiserar kulturella värderingar, identiteter och livsstilar. Det är en dimension som växer alltmer i styrka ju mindre de politiska partierna strider om resursfördelning, ekonomisk jämlikhet och statsmaktens roll i ekonomin (den traditionella vänster-höger-skiljelinjen). Och just nu vill båda de dominerande partierna i det svenska partisystemet – M och S – båda gå till val på att förvalta stabila finanser och bibehållna skattenivåer.

Nya partier kan påverka politiken dels genom att de blir intressanta i opinionen och väcker intresse, dels genom att de blir del av nya parlamentariska allianser. Om detta har den holländske statsvetaren Simon Otjes skrivit en avhandling och en handfull uppsatser och artiklar. Det är parlamentet som nya partier verkligen påverkar genom att de tvingar övriga att förhålla sig till dem och deras politiska agenda. På väljararenan tyder inte mycket på att nya partier har någon effekt på de etablerade partiernas valmanifest eller valkampanjer. Om ett parti tycks förlora en signifikant del av sin väljarkår till ett nytt parti förändras förstås strategin. Men i sin avhandling från 2012 menar Otjes t o m att det är övriga partiers uppmärksamhet på väljararenan som hjälper nya partier in i parlamentet. Inte tvärtom.

Underminerar de två dominerande partierna i vårt partisystem hela logiken i den skiljelinje på vilken de konkurrerar genom att i praktiken avstå från att just konkurrera? Ja, det finns en del som tyder på det. Riksdagsvalet 2014 kan innebära det definitiva genombrottet för ett i grunden förändrat svenskt partisystem.

Simon Otjes avhandling kan läsas i sin helhet här.

En annan sida av valet till Europaparlamentet

Analyser av helgens val till Europaparlamentet domineras av det faktum att ett antal nationalkonservativa partier i nordvästra Europa har vuxit sedan förra valet, i några fall har de röstats fram som ländernas största partier (Danmark, Frankrike och Storbritannien). Jag tänker lämna den diskussionen till övriga kolleger, men vill rekommendera Cas Muddes analys som betonar att framgångarna nog inte får de jordskredseffekter som en del bedömare redan tagit ut i förskott.

Vad som kanske inte fått samma uppmärksamhet är att i det svenska valet har den politiska dimensionen som på engelska kallas libertarian-authoritarian också artikulerats på ett tydligare sätt än tidigare. Vid den auktoritära polen återfinns de båda i grunden konservativa partierna Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som ökat med knappa åtta procentenheter sedan förra valet till Europaparlamentet. Vid den liberala polen hittar vi Feministiskt initiativ och Miljöpartiet som tillsammans ökat med nästan lika mycket. Med en generös tolkning kan också det numera liberala Centerpartiets framgång med en procentenhet liksom Vänsterpartiets ökning med en dryg halv procentenhet räknas med. Grovt sett kan vi därmed säga att båda polerna på dimensionen har mobiliserat lika mycket.

Inom statsvetenskap och sociologi finns en mängd diskussioner kring vad som kännetecknar en politisk dimension respektive en politisk skiljelinje. Jag tillhör dem håller mig Stefano Bartolinis och Peter Mairs definition vilken avkräver en skiljelinje tre saker: social bas, kollektiv identitet och politisk organisering. Allt som oftast kan det översättas med t ex klass, klassmedvetande och klassparti. Men Simon Bornschier har på ett övertygande vis argumenterat för att den sociala basen numera kan övertas av en subkultur som är tillräckligt stark för att utveckla en kollektiv identitet som står i motsättning till andra grupper. Bornschier skriver att

”det tycks som om det inte är den sociala (samhälleliga, förf anm) strukturens rötter i sig självt utan snarare antagonistiska relationer mellan kollektiva identiteter som stabiliserar partisystemet i en demokrati. Subkulturer (även utan socioekonomiska rötter, förf anm) som skapas genom politiska konflikter konstituerar därför de hållbara baserna för skiljelinjerna och inte deras oföränderliga sociala baser.”

Enligt min uppfattning är dimensionen mellan liberala och auktoritära värderingar just en dimension och inget annat. Vilka politiska skiljelinjer som formeras inom och utifrån den dimensionen är ännu oklar. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag hävdat att två tänkbara skiljelinjer är kunskap-marknad och transnationella nätverk-nationalstat. Piratpartiet och rörelsen kring det kan hänföras till den första medan Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna kan hänföras till den andra (på var sin sida). Andra forskare har talat om utbildning som en ny skiljelinje (Rune Stubager) där låg- och högutbildade ställs mot varandra i just den mening som Bornschier ovan menade, i termer av subkulturer i antagonistisk värdekonflikt. Åter andra har lyft fram att vi ser en ny skiljelinje som återföder den gamla skiljelinjen mellan stad och land, mellan urbanitet och agrara intressen, där städer får alltmer gemensamma intressen oavsett i vilket land de ligger.

Att nya skiljelinjer kommer att växa fram står dock utom allt tvivel. Frågan är bara vilka politiska partier som förmår fånga upp, samla och föra fram de intressen som skiljelinjerna bygger på.

Populistiska högerradikala partier förändrar inte partisystem

Alla de partier med migration/nationalism/lag&ordning/EU-motstånd som sedan ungefär 25 år dykt upp i europeisk politik har faktiskt inte förändrat de västeuropeiska partisystemen ett dugg. Ja, så drastiskt kan man sammanfatta Cas Mudde senaste artikel i Party Politics ”Fighting the system? Populist radical right parties and party system change” (vol 20 no 2 s 217-226).

Mudde, som är en av de statsvetare som skriver mest och intressantast om den nationalkonservativa partifamiljen har undersökt hur en grupp av denna partifamilj har påverkat partisystemen med avseende på konkurrenssituationen (antal partier), konkurrensens dimensioner, systemets polarisering och koalitionslogik. Alla dessa är klassiska och relevanta indikatorer på hur ett partisystem fungerar och hur väl det lever upp till de demokratiska krav vi har på en modern parlamentarisk ordning.

De aktuella partierna skall vara exkluderande nationalistiska, populistiska och auktoritära för att komma med i studien och tidsperioden är lång, från 1980 till 2012.

Men partisystemens konkurrens har bara förändrats i två länder som haft populistiska högerradikala partier: Österrike och Schweiz. I båda dessa har konkurrensen blivit vad Giovanni Sartori kallat polariserad pluralism. Men även i Danmark menar Mudde att en förändring av samma typ kan ha orsakats av Dansk Folkeparti. Inte heller har partisystemen polariserats ideologiskt t ex genom att flerpartisystem övergår i en två-blocks-konkurrens. Koalitionslogiken är densamma som den alltid varit, moderata högerpartier föredrar att samverka med populistiska högerradikala hellre än med dito vänsterradikala helt enkelt för att de förra är enklare att ”köpa” in i en koalition.

Sammantaget är det således mycket små förändringar av partisystemen i Västeuropa som kan hänföras till uppkomsten och det parlamentariska inträdet för de populistiska högerradikala partierna. Jag menar att en viktig anledning till detta är att dessa partier har allt att vinna på att anpassa sig till den partikonkurrens som råder i systemet, snarare än att försöka förändra den. För de nationalkonservativa partierna i stort är möjligheten att förverkliga sitt program att antingen få en koalitions- eller utpressarstatus i systemet. För detta krävs egentligen snarare ett stabilt system än hela havet stormar.

Den skiljelinje som de nationalkonservativa partierna mobiliserar är nationalstaten som nationell gemenskap (kollektiv) mot individuella rättigheter och universella värden kanaliserade via trans- och internationella samarbeten. Att de nationalkonservativa partierna kommer att gå fram i EU-valet 2014 på söndag jämfört med 2009 är högst sannolikt, särskilt som valet 2009 var en tillbakagång för dessa partier. Men att partierna i realiteten lyckas påverka den politiska agendan i EU är ytterst osannolikt. För de nationalkonservativa är det de nationella parlamenten som är både den politiskt relevanta och den strategiskt avgörande arenan.

Vinner FI det politiska slaget om framtiden?

”Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus” så skaldade Hannes Sköld år 1911. Så många slitna kavajer är det inte i första maj-tågen hundra år senare, men väl både slitna jeans, nitjackor, färgglada kalufser liksom ljusa vårjackor och solglasögon. Texten avslutas med ”och vår håg och vår hand röres fritt utan band, och vår blick är mot framtiden spänd”, ord som jag efter att ha sett SvT:s Dokument Inifrån ”Politiker utan mål” uppfattar mer uppfordrande än tidigare.

Att vinna det s k slaget om framtiden är helt centralt för en politisk rörelse som vill mobilisera, vinna val och förändra samhället. Nästan alla sociala rörelser som nått framgång i sin egen rätt har förmått att skapa tilltro till en framtidsvision, ett hopp om förändring från något sämre till något bättre. Så var det med rösträttsrörelsen, frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen, medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och miljörörelsen för att nämna de mest etablerade i vårt land. Men sedan något decennium är dessa framtidsvisioner förvisade till gatorna, sociala medier eller kafferummet. Någon plats i de politiska debatterna har de inte, och det är bara hos några mindre partier som visionerna ens har en framträdande plats i det egna budskapet.

Inför det förra EU-valet var det Piratpartiet som mobiliserade och seglade in i EU-parlamentet på frågor om fildelning, nätintegritet och -frihet. Partiet har dock, sannolikt till följd av svag partiorganisation, inte lyckats upprätthålla det politiska engagemanget hos sympatisörerna. Kanske saknade Piratpartiet förmåga att väcka hopp inför en ljusnande framtid, att bygga en vision om ett mer rättvist/friare/öppnare samhälle på grundval av de egna politiska målen?

En rörelse som under (medie-)radarn har vuxit sig allt starkare genom en kombination av digital- och gräsrotsmobilisering är Feministiskt Initiativ. Partiet som nu ställer upp i såväl EU-val som riksdagsval växer, tror jag, tack vare bristen på framtidsvisioner hos många andra partier, i kraft av anti-rasistiska och kulturradikala idéer och som ett politiskt alternativ där än så länge alla får plats. Ett bevis på det förändrade klimatet för FI är att på första maj 2013 gick 400 personer i FI:s första-maj-tåg i Göteborg. Vänsterpartiet hade samma år 4100 personer i sitt tåg. I år hade FI 3550 personer i sitt tåg! Och Vänsterpartiet hade 4500, visserligen fler än förra året och en toppnotering för partiet, men mobiliseringen stod ju onekligen FI för.

I samma ögonblick som FI som rörelse får parlamentarisk makt ställs den just nu brokiga intressekoalitionen på sin spets. Detta scenario är idag mycket mer sannolikt än i vintras. Partiet har smugit upp på insidan av övriga partihästar i loppet och om EU-valet använder sig av open-stretch blir jag inte alls förvånad om EU-parlamentet får en svensk FI-kandidat i maj. Om det är en trolig eller rimlig väg för svensk politik är en helt annan sak.

Politikens värld behöver vara en plats också för drömmar, ideologiska visioner och utopier – om medborgare skall kunna tro på en bättre framtid och kunna mobiliseras för denna måste också våra partier väcka framtidstro och vilja prata om det samhälle man ser framför sig. För det är väl inte så illa att nästan alla partier tycker att det mesta är bra som det är, något en vanlig medborgare lätt kan tro i alla fall utanför de månader när det är valkampanj.

Vem blir partiledare och hur?

Partiledare i västvärldens sitter numera kortare tid men väljs oftare genom medlemsomröstningar. När partiledaren väljs av medlemmarna har de i allmänhet fler kandidater att välja på än när partistyrelser tar besluten. Men de som istället väljs av partistyrelser, partikongresser eller parlamentsgrupper sitter längre än de som väljs i medlemsomröstningar.

Det är några resultat från boken ”The selection of political party leaders in contemporary parliamentary democracies” (Routledge, 2014) med Jean-Benoit Pilet och William Cross som redaktörer. I en genomgång av tretton parlamentariska demokratier under perioden 1965 till 2012 har de genom noggranna fallstudier av partiernas intern-demokratiska processer fått ett empirisk underlag bestående av nästan 900 partiledarval och mer än 400 enskilda partiledare!

Bara att problematisera vem som är ”partiledare” är en intressant uppgift: i en del länder kan man inte vara partiledare och minister och i andra finns det flera partiledare. Var ligger den reella makten? I nästan alla partier har makten allt mera koncentrerats till en ledare oavsett att det formellt finns flera ledarpositioner. Maktkoncentrationen förklaras av allt mer offentligt partistöd som favoriserar en del av partieliten framför andra men också av medialiseringen av politiken.

Och ja, allt fler partiledare väljs i öppna medlemsomröstningar – år 2012 nästan 27 procent mot noll (sic) procent 1965. På den tiden var det valda partidelegater (representantskap/kongress) samt parlamentsgruppen som utsåg partiledare. År 2012 utses endast hälften av partiledarna i någon form av valda representanter.

Partiers interndemokrati utvidgas mest efter en valförlust och när partiet är i opposition. Då är uppenbarligen tid att ompröva både ledarskap och det sätt på vilket ledaren väljs. I de fall när alla medlemmar får rösta om partiledare i öppna val finns det också oftare – sex fall av tio – mer än en kandidat att rösta på. När partirepresentanter i kongresser/stämmor väljer, eller för den delen partistyrelser, då är det istället en kandidat som gäller i åtta fall av tio. Undersökningen ger också visst belägg för att påstå att öppna medlemsomröstningar för att välja partiledare gynnar etablerade politiker, men också kvinnor. Partiledare som å andra sidan tycks vara lättare att avsätta om de inte lever upp till vad som förväntas.

Partiledarval är också betydligt tajtare och tuffare efter valförluster medan regeringspartier tenderar att snyggt och prydligt välja eller välja om en enda kandidat utan större konkurrens.

Som alla statsvetare vet så är det i partiers nomineringsprocesser den framtida politiska makten fördelas, samtidigt är intresset (både vetenskapligt och medialt) för dessa processer orimligt litet. Något som Pilet och Cross noterar i inledningen till sin bok. En bok som finns att läsa som e-bok via Göteborgs universitetsbibliotek. Rekommenderas för alla partiintresserade.

Politik som skådespel undergräver demokratin

Filmen har hur många bottnar som helst för en statsvetare, men jag vill stanna vid ett par ting som Capra får fram. Filmen lyfter fram att politik handlar om makt. I nutida politiska filmer utspelar sig maktkamper oftast mellan likvärdiga aktörer som på samma arena försöker övervinna motståndaren i ett tjuv-och-rackarspel. I Mr Smith i Washington är maktkampen vertikal, och står mellan makt som verktyg för egen vinning och makt som verktyg för det gemensamma bästa.

Så skrev jag på Filminstitutets nätprojekt ”Augmented Society” om filmen ”Mr Smith i Washington” från 1939, en film som alltså kom samma år som Tyskland under Adolf Hitler marscherade in i Polen och inledde en era av repression, folkmord och politisk masspsykos. Politik som vi känner den i dess liberala demokratiska former har inte längre anor än ett sekel. Visserligen hade vi olika former av mer eller mindre demokratiska regimer sedan den franska och amerikanska revolutionen (1789 och 1776) men det är först efter det första världskriget som demokratin i sin verkligt folkliga och individuella form blivit verklighet.

Demokratin har visat sig vara slitstark – anpassning och förändring har varit systemets livsluft. Även idag uppvisar demokratin en mängd variationer och det ligger en fara i att låsa sig fast vid vissa modeller. Det är knappast valsystemet eller utformningen av vissa institutioner som är avgörande utan, menar jag, själva idén om folkviljans förverkligande. Och det är just där filmen Mr Smith i Washington har sin kärna.

I James Stewarts till synes naiva gestalt tar demokratin form som allt från den amerikanska konstitutionen till kärlekens lov i Korintierbrevet. Han tror verkligen på sitt uppdrag och genom det får han också ett moraliskt övertag över sina korrumperande kolleger. Självklart beskriver filmen en saga, men som alla sagor har den en sensmoral som är universell: Demokratin har inget annat skydd än människors tilltro till dess kraft. I den tilltron kommer vi som medborgare att handla och därmed reproducera demokratin dag för dag, i generation efter generation. Det finns inget annat sätt.

Jag ser två hot mot den demokratiska reproduktionen idag – dels de politiska partiernas bristande förankring i de sociala skiljelinjer som växer fram i vårt samhälle, dels synen på politik som ett spel eller en teater.

De politiska partiernas oförmåga att lägga örat till marken (och med det menar jag sannerligen inte opinionsföljande) har jag tillsammans med Ulf Bjereld diskuterat utförligt i vår boktrilogi om den kommunikationella revolutionen, senast tog vi upp saken på DN-debatt den 30 november 2013. Jag skall därför inte orda mer om den saken här.

Politiken som ett skådespel vilket vi kommenterar från en publikposition har varit en återkommande figur i statsvetenskaplig litteratur sedan några år. Ibland talas det om ”publikdemokrati” men också jämförelserna med Tredje Riket har då och då lett fram till kritiska betraktelser kring vårt behov av politiskt skådespel. Jag är väl medveten om att medielandskapet idag i mångt och mycket är den scen på vilken politiken spelar ut sina pjäser. Till viss del är detta oundvikligt – och även något gott – men när själva utförandet av rollen kommer mer i centrum än vilken roll det handlar om hamnar vi alldeles fel.

Partiledare som Alf Svensson, Gudrun Schyman, Ingvar Carlsson eller Gösta Bohman vägrade i stor utsträckning att ta regi av den ansiktslösa publik- och medie-scenen. Den politiska diskurs på elitnivå som växer fram under 10-talet upplever jag som extremt snäv, som politisk teater liknar det snarast marionettdockor på scen. Risken är överhängande att Jefferson Smith med sitt demokratiska patos skulle känna sig lika obekväm i vårt parlament idag som han gjorde i den amerikanska senaten.