Kategori: svensk politik

Almedalsveckan III: Religion i medier, partiregleringar och återbesök i biskopens trädgård

Onsdagen i Almedalen började i solsken men slutade i gråväder. Tur man har varm kofta med sig! Samtidigt undrar jag var ni alla medsystrar köper era vackra sommarklänningar? Almedalen är fylld av glittrande, färgglada, svepande, mönstrade och urtjusiga klänningar i alla stilar och storlekar. Själv har jag i alla fall röda byxor… 🙂

Min dag började med något så prosaiskt som handledning – på kafé men ändå. Lyckosam sådan och släppte sedan doktoranden vidare till semester. Lite kall kände jag mig så jag drog till katolska kyrkans trädgårds soldränkta altan för att lyssna på Per Svensson, Martin Wicklin och Anna Lindman som talade på temat ”Vad vet medierna om religion?” under Lisbeth Gustavssons ledning. Svaret från alla var nog entydigt tyckte jag – inte mycket!

Anna Lindman och Martin Wicklin menade att religion var något som många redaktioner gjorde en ära av att inte kunna något om, men lika mycket ansåg sig kunna tycka och uttala sig om. Per Svensson konstaterade att på Expressen fanns det en frikyrklig bias under hans tid, en bias som innebar kritisk hållning till staten och positiv hållning till flit, skötsamhet och företagande. – Då var alla journalister präst/pastorsbarn, sa Svensson, i min generation är vi lärarbarn och nästa generation är journalistbarn. Han menade att idag är kunskaperna om både svensk kristendoms schatteringar i synnerhet och religion i allmänhet något som inte går att ta för givet.

Därefter galopperade jag ned till hamnen och hörde mot bakgrund av förra årets SOU om partiers finansiering SOU 2016:74 en diskussion om svensk lagstiftning kring partiers finansiering och reglering av organisationen, ordnat av Mittuniversitetet och med Niklas Bolin som samtalsledare för Sofie Blombäck, Hans Ekström (s) och Mia Sydow Mölleby (v). Svensk lagstiftning kring partier är ganska svag och Sofie Blombäck påtalade att ju äldre demokratier desto mindre av detaljerade regler, vilket ju kan tyckas logiskt. Ju närmare diktaturen ligger i tid desto mer viktigt att försöka reglera fram demokratin i partisystemet. Men Hans Ekström menade också att risken för korruption kanske inte var så stor på riksplanet. – Att köpa en kandidat till riksdagen är inte så sannolikt, men däremot att försöka få en byggrätt via en nämndordförande i en kommun om man erbjuder en bra bostad istället, menade han. Regleringen borde vara mer inriktad på det lokala var hans budskap. Mia Sydow Mölleby var också av åsikten att de förslag som kommit efter utredningen handlade mer om att tillmötesgå EU än att ta itu med verkliga problem i vårt partiväsen.

Dagen avslutade jag ånyo i biskopens trädgård, denna gång för att fira att Nämnden för statens stöd till trossamfund blivit en myndighet under namnet ”Myndigheten för stöd till trossamfund” med Åke Göransson som myndighetschef. Pratade religionsfrihet före maten och kom sedan i samspråk med en representant för RFSL som delade med sig av sina erfarenheter av svårigheterna att få asyl på grundval av HBTQ-motiv. Visade sig att konvertiter och HBTQ-personer har gemensamma intressen i denna fråga, båda står inför en omöjlig uppgift, att bevisa sin tro eller sin könsidentitet/sexuella identitet. Hur många intyg som än skrivs så finns det alltid utrymme för tvivel. Tänk tanken, om jag skulle bevisa för en tvivlande att jag var heterosexuell, hur skulle det gå till? Det finns invändningar mot allt om normen i samhället är en annan. Här kunde kyrkor och HBTQ-rörelsen göra gemensam sak tycker jag.

Idag torsdag lyser solen igen och jag deltar i ett seminarium om hur vi bedömer integration – använder vi berättelser, anekdoter, forskning, fakta, statistik eller ideologi när vi drar slutsatser? I Katolska kyrkans trädgård på Newman/Bildascenen klockan 13.

 

Almedalsveckan II: Populism, Lööf och biskopsmöte

Dagen i Visby började med regn. Ja, faktiskt. Ganska blöt anlände jag därför till Västsvenska arenan och det morgonseminarium om populism i valrörelsen som arrangerats bland annat av Göteborgs universitet. I en panel med politiker och mediefolk (Ann-Sofie Hermansson, Johny Magnusson, Anette Nowak och Pia Rehnquist under ledning av Ulla Sätereie) framförde jag uppfattningen att populism är en politisk stil, en form för kommunikation av politiska budskap, och inte ett politiskt innehåll. Jag menade också att ett visst mått av populism är nödvändig i en valrörelse, men att i den polariserade debatt svensk politik befinner sig i just nu blir populismen dominerande och destruktiv.

Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, påpekade i panelen att hon redan som facklig förtroendeman faktiskt fick vara så god och klara av att framföra ett mobiliserande budskap till sin arbetskamrater på Volvo på i det närmaste lika kort tid som en politiker idag får obruten tid i traditionell media, typ 12 sekunder. Därmed inte sagt att snuttifiering är bra, men god pedagogik krävs faktiskt också i politiken!

Därefter bar det av till katolska kyrkan och Newmaninstitutets/Bildas scen där jag talade populism och förändrade förutsättningar för debatten, med Katrine Marcal och PJ Anders Linder under ledning av Thomas Idergard. Jag framhöll att individualisering och anti-auktoritär utveckling gett plats åt mångfald och bredd i debatten, men att det också kräver ett än större omdöme från medborgarnas sida för att vara demokratiskt delaktiga idag. På frågan om politiken och sanningen svarade jag att politik inte är en sanningssökande verksamhet men att jag skulle uppskatta om politiken använde den sanningssökande verksamheten (akademin) i sin avvägning inför beslut. Idag framstår valet som ett mellan s k evidensbaserad politik och opportunism, det är en felaktigt uppställd dikotomi menar jag. Politiken fattar besluten, inte forskningen, men den sanning vi har idag – forskningen – måste finnas med som underlag till besluten.

Annie Lööf höll sitt tal i kvällssol. Men det var ett tal utan några konkreta sakfrågor. Istället var det, liksom med Björklund, känslostyrka som dominerande. Men också föreställningen om det delade Sverige, oron för ett samhälle där några halkar efter. Hos Björklund ledde patoset till en inkluderande retorik där fler skulle få möjligheter att frigöra sig och utveckla sig. Hos Lööf var det exkluderandet som stod i centrum, fördömandet av extremism i alla former var tydligt och hon reproducerade effektivt den starka anti-rasistiska norm som fortfarande är ett adelsmärke i svensk debatt. ”De borde veta bättre” sa hon om dem som kastar glåpord efter människor med annan religion eller förnekar förintelsen.

På kvällen blev det besök i biskop Sven-Berhards trädgård med ärkebiskop Antje, och jag lär aldrig glömma scenen när en ortodox biskop från Cypern, likt sina värdar, kliver upp på den ytterst svajiga trädgårdsstolen, för att tacka Sverige och den svenska regeringen för hjälp att återskapa religionsfrihet och kulturarv på Cypern. Undrar om det blivit diplomatiska konsekvenser om stolen fallit? 🙂 Återsåg till min stora glädje också några gamla studenter som numera blivit medelålders och gör viktiga insatser i demokratins och samhällets tjänst. Samt fick veta att kanonisk rätt kan man som jurist knappast studera i Sverige.

Det är Almedalen, alla dessa oväntade möten som ger både personlig glädje och nya tankar för både forskning och akademins utveckling.

 

Almedalsveckan I: Björklund, (G) som i Gud och populism

Så var då Almedalsveckan igång för min del. Anlände ett – som vanligt får man nog säga – soligt Visby med en imponerande välfungerande logistik kring ankomst och inkvartering. Och efter ett par timmars förberedelser inför morgondagens seminarier var det dags att lyssna på Jan Björklund på Almedalens scen.

Eftersom jag hört Björklund många gånger både från den scenen och i andra sammanhang känner jag igen han retoriska stil: personlig, individorienterad, uppfordrande och rätt kaxig. Idag var det inget om skolan, ett område där kaxigheten tyvärr har kompletterats med skygglappar, men mer om klassresor, starka kvinnor (särskilt mamma) och möjligheten för alla, verkligen alla, att kunna förverkliga sin potential och utvecklas så långt förmågan räcker.

Jag har alltid känt en frändskap med Björklund, hans uppväxt liknar min egen, och jag upplever att han bottnar i frågor om klassresor och uppbrott från auktoritära kollektiv. Talet idag var personligt, kort och kärnfullt, med en tydlig socialliberal prägel. Jag läste in en önskan att inte bidra till den polarisering som håller på att göra alla politikens nödvändiga kompromisser och allianser omöjliga.

Att Björklund håller ställningarna är tydligt, frågan är hur länge ställningarna håller. Över valet 2018? Ja, jag tror Jan Björklund vill vara nyckeln till en ny regeringsmajoritet, kanske ser han det som liberalernas uppgift återigen, som för hundra år sedan. Och han vill vara den som gör det möjligt.

***

För övrigt; trevligt mingel i Krukmakarens hus, (G) som i Gud arrangerade – vilket betyder tidningen Dagen, Pingst och Frälsningsarmén.

Imorgon deltar jag i två seminarier och sannolikt en radiosändning. Fokus imorgon är termen ”populism” som jag diskuterar kl 9.00 på Västsvenska arenan och sedan i ett annat perspektiv på Newman/Bilda-scenen kl 11.00 – sannolikt även i Studio Ett, Sveriges radio efter kl 17.

 

 

En bref: Politiken behöver återupprätta tilltron till kunskap

Genomgående är också att politiska ledare i dessa länder, liksom i Polen, Ungern, Tjeckien, Sverige och Italien smutskastar de fria medierna och särskilt den politiska rapporteringen. Medierna betraktas som en enhetlig aktör och anses gå ”etablissemangets” ärenden eller ha en egen agenda som står i motsättning till ”folkets” intressen.

Utifrån en samhällsvetenskaplig kunskapsbas råder det ingen tvekan om att fria och oberoende medier är en integrerad del av demokratin. Men avgörande för demokratin är också medborgarnas tillit till den kunskap som skapas, sprids och diskuteras i våra samhällen. När politiska ledare och debattörer underminerar tilltron till oberoende medier och till kunskap som skapas och sprids genom akademiska eller motsvarande kanaler undermineras därför också demokratin.

Så skriver jag tillsammans med kollegerna Henrik Ekengren Oscarsson, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck på DN Debatt idag. Vi är djupt bekymrade över kvaliteten på samhällsdebatten i de västliga demokratierna och vilken effekt bristen på respekt för kunskap kommer att få för demokratins utveckling. Läs gärna hela artikeln.

Samhällsdebatten är den yta, den arena eller den plats (välj själv) där medborgare, politiker, medier och civilsamhället möts och utformar grunden för vad som blir samhällsutvecklingen. Under en lång följd av år har denna gemensamma medborgerliga offentlighet utarmats och förtorkat. Om det har jag skrivit tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Den nödvändiga politiken” (2011). Men på senare tid har också respekten för kunskapsgrunden minskat – vi har sett en avprofessionalisering av många yrkesgrupper parallellt med en misstro mot alla former av auktoriteter i samällsdebatten. Demokrati tros innebära majoritetsdiktatur och forskning betyder bara att någon räknat ut att man själv haft rätt hela tiden.

Kampen om kunskapen – som är en annan bok jag skrivit med Ulf Bjereld (2008) – är en väsentlig del av det nya politiska landskapet. Hur skapas och auktoriseras kunskap, hur sprids den och vem har tillgång till den? Dessa frågor står, och kommer att stå, i centrum för den politiska debatten under lång tid framåt. Desto viktigare då att vårt politiska ledarskap inte följer med strömmen och stryker kunskapsresistensen medhårs i syfte att vinna kortsiktiga sympatier utan istället står upp för en diskussion på upplysningens grund. Kvaliteten på vår gemensamma medborgerliga offentlighet avgör demokratins framtid.

***

Lästips:

Tom Nichols The death of expertise. The campaign against established knowledge and why it matters Oxford university press, New York, 2017.

 

Om oro och politik: ”Man känner sig ju rädd för dem som inte vill leva som vi”

I en intervju i samband med bevakningen av president Trumps installation i januari i år genomförde Sveriges Televisions USA-korrespondent Carina Bergfeldt en intervju med en äldre kvinna i en amerikansk spritbutik (jag uppfattade det som att kvinnan arbetade i butiken). Kvinnan hade röstat på Trump och Bergfeldt frågar oavbrutet vänligt och nyfiket varför och hur hon tänker sig att Trump skall förändra kvinnans egen situation. Det är – tycker jag – en liten pärla i intervjugenren. Jag har sökt efter en länk till intervjun men efter en mycket kort stund upphörde jag med det, jag hittade inget men istället hittade jag en stor mängd vidriga påståenden och omdömen om Carina Bergfeldt. Jag avstod därför från ytterligare sökande, jag kände mig smutsig bara av att ta del av vad som skrivs om Bergfeldt. Låt mig därför passa på att säga att jag tycker att hon är en av Sveriges Televisions verkliga hjältar – hon gör personliga intervjuer, goda analyser, håller bra ton, är pedagogisk och relevant i en rapportering som är synnerligen svår. En utomordentligt journalist helt enkelt.

Nå, tillbaka till intervjun som jag alltså får rekapitulera ur minnet. Slutorden satte sig nämligen i mitt huvud. Kvinnan som såg fram emot en mandatperiod med Trump förklarade sitt val med att hon kände sig rädd och hotad – och till sist, efter Bergfeldts undrande frågor, säger hon helt enkelt att hon känner sig rädd för dem som inte vill leva som vi.

”Leva som vi” innebar sannolikt för kvinnan som var i pensionsåldern och vit, en traditionell amerikansk livsstil, kanske var det baseball, kärnfamilj, engelska och tron på en kristen Gud som föresvävade henne. På ett sätt spelar det ingen roll. Hon fångade i en enda mening kärnan i det som politisk debatt i både USA och Europa nu handlar om – människors oro.

Det lilla problemet med orons politik är dock att huvuddelen av den oro som förmedlas med känslor och erfarenheter som argument, i huvudsak via medier, inte har någon grund i en verklig ökning av faktiska hot mot medborgare i västvärlden. Generellt sett är vi tryggare, friskare, friare och mer handlingsförmögna än någon generation någonsin varit tidigare. De hot och faror vi står inför har paralleller med tidigare hot och faror, saker som våra samhällen tidigare hanterat och kunnat skydda sig emot, oftast på ett bra sätt. Istället är det oron i sig själv som ökat i synlighet idag. Oron har blivit ett eget politiskt fenomen som upptar mer och och mer tid och kraft för oss alla.

Egentligen handlar denna oro om att världen förändras och att det är jobbigt när de egna förutsättningarna också förändras. Jag tror att kvinnan i spritbutiken uttryckte exakt det som denna oro handlar om – dem som inte är ”som vi”. Med en alltmer individualiserad samtid, en liberal och tolerant attityd till människors livsval och ett globaliserat stadsliv är det alltfler som inte ”lever som vi”. (Sannolikt finns den känslan inom såväl majoritets- som minoritetsgrupper). Den värsta otjänst vi kan göra samhällsutvecklingen och våra barn och barnbarn vore att ge efter för den oron – framsteget i våra samhällen innebär en större mångfald och samtidigt är det denna mångfald som driver utvecklingen framåt på lång sikt. Att öka förståelsen och toleransen mellan människor som lever på olika sätt är därför en viktig politisk målsättning.

Alla är rädda för det okända, det är mänskligt. Men politikens roll är inte att bekräfta och förstärka den rädslan. Politikens roll är att skapa förståelse för mångfalden, tillit till politiskt ledarskap och tillhörighet till projektet Framtiden.

***

För vidare läsning:

Müller, T, Hedström, P, Valdez, S och Wennberg, K (2016) Right-wing populism and social distance towards Muslims in Sweden – Results from a nation-wide vignette study Linköping university, Dep of Social and Welfare studies

Osanami Törngren, Sayaka (2016) Attitudes towards interracial marriages an the role of interracial contacts in Sweden Ethnicities vol 16 no 4 s 568-588

 

Förbud för könsuppdelade klasser – ett väldigt dåligt förslag

Att Gustav Fridolin idag i Sveriges Radio Ekot meddelar att ett ”förbud” för könsuppdelade klasser skall utredas gör mig beklämd.

När jag gick i skolan (ja det var väldigt länge sedan) var delar av gymnastiklektionerna uppdelade mellan pojkar och flickor. Jag spelade t ex handboll med bara flickor medan pojkarna ägnade sig åt någon annan bollsport. Vi hade förmånen av att ha två idrottslärare som då och då hanterade grupperna tillsammans. Med tanke på mina synfel var handboll sannerligen inte någon sport jag kunde göra mig gällande i. Särskilt inte som en handfull av mina klasskamrater (flickor) spelade handboll på serienivå. På samma sätt hade vi en hel del grupparbeten i barnkunskapen uppdelade mellan flickor och pojkar. Och om jag inte minns fel var det också fallet på en del mattelektioner. Det hände ibland och hade alltid en pedagogisk funktion – ibland beroende på ämnet och ibland beroende på dynamiken i gruppen.

Så länge män och kvinnor inte är jämställda i våra samhällen kommer alla försök att behandla alla lika resultera i att maktstrukturerna upprätthålls. Jag menar att det är barnsligt att låtsas att inte gruppen män maktmässigt är överordnad gruppen kvinnor – vilket inte betyder att det finns individer i båda grupperna som har en annan position. Det är också närmast provicerande att en person som talar om sin lärarerfarenhet från skolan inte låtsas om att det är i ungdomsåren som spänningarna mellan könen väldigt lätt förstärker och cementerar en över- och underordning som består i vuxen ålder.

Naturligtvis skall män och kvinnor liksom flickor och pojkar visa varandra ömsesidig respekt och hänsyn i alla sammanhang. Frågan här är ju hur vi åstadkommer det – Fridolin blandar ihop medel och mål.

Vi kan och bör lämna dessa frågor lämnas till den professionella pedagogens omdöme och fortsätta föra en uppfriskande debatt kring frågan. Och det är i det sammanhanget naivt att tro att strikt likabehandling av alla individer är detsamma som att bemöta individer med lika omsorg och respekt.

***

För övrigt diskuterades igår på facebook om filosofin blivit mindre samhällsrelevant idag än för 25 år sedan. På frågan har jag inget exakt svar, men de märkliga politiska förslag som dyker upp i komplexa normativa frågor kanske talar för tesen. Ett litet bokförslag för Fridolin vore en introduktion i ämnet, t ex ”Tretton texter i politisk filosofi” eller varför inte en fin samling texter av framlidne rättsfilosofen Ronald Dworkin.

Gott Nytt År 2017 – och en spaning tio år framåt

Nyår är för mig en lite vemodig och kontemplativ helg. Årets slut ger anledning att samla sina tankar inför framtiden, och att reflektera över inte bara året utan livet såsom det förflutit hittills. Att göra bokslut är inte enkelt, men på den stora scenen har kriget i Syrien, valet i USA, folkomröstningen om Storbritanniens utträde ur EU samt den alltmer auktoritära utvecklingen i Turkiet, Polen och Ungern präglat året. Inga glada nyheter i något av fallen. Vi har också förlorat såväl Leonard Cohen som David Bowie detta år – en liten tröst är att deras musikaliska och poetiska arv lever kvar.

Inför 2017 hoppas jag framför allt att kriget i Syrien skall få ett slut, att dödandet skall upphöra och någon form av förhandlingar om framtiden kunna påbörjas. Kanske är det min mest intensiva förhoppning inför det kommande året – så mycket annat i världen är beroende av utvecklingen i Syrien.

Idag publicerar Göteborgs-Posten en artikel där jag tittar framåt – och bakåt – ett decennium. Förra gången jag skrev (2006) hävdade jag att individualismen skulle ta många steg framåt men samtidigt också fragmentisera delar av offentligheten. När jag tittar tillbaka var det oväntat många ting som stämde rätt bra, kanske därför att framtidsspaningar alltid innehåller ett visst mått av samtidsanalys. Vi tar trender vi ser och drar ut konsekvenserna av dem.

I dagens artikel pekar jag på fortsättningen – den politiska makten om tio år är mindre viktig än idag för hur vi lever våra liv, pluralismen inom kultur och traditioner blir en självklarhet, nya partier bildas och familjens roll blir allt mer central som samhällsaktör. Arbetsmarknaden förändras kraftigt och betalt och obetalt arbete glider samman. Och kommunikationsteknologin blir så självklar att vi inte ens talar om den längre.

Artikeln kan du läsa här.

Vi kan nog behöva en och annan livboj i mörkret inför nästa år – alla läsare önskas härmed ett verkligt Gott Nytt År 2017!

img_0268(Bild från Malens strand nyårsaftonen 2016)

En bref: Religionens plats i samhället är kontroversiell, inte individens val

Striden om religionsfriheten står inte kring individens val; den svenska individualistiska traditionen är här bestämmande. Nej, den centrala konflikten i svensk debatt om religionsfrihet rör religionens plats i samhällslivet som helhet. Och de återkommande påståendena om att vi lever i ett så kallat sekulärt samhälle är ett uttryck för just denna konflikt, oavsett att detta påstående är falskt.

Så skriver jag i en debattartikel i tidningen Dagen fredagen den 4 november 2016. Min poäng i den här artikeln är att i diskussioner kring religionsfriheten framförs påtagligt ofta argument och ståndpunkter som implicit bygger på att det är individens rättighet att ”välja” religion som måste försvaras. Mina resultat i den delstudie jag gjort (som redovisats i Nordic Journal of Religion and Society) visar istället att stödet för den enskildes rättigheter härvidlag är kompakt. Däremot är oenigheten stor kring hur religion skall/får/kan/bör ta sig uttryck i vår gemensamma offentlighet. Och jag menar att det är kring den frågan vi borde föra sakliga och djupare diskussioner medan vi kan lämna frågan om individens rätt – inte för att den är mindre viktig utan för att kring den är vi eniga, troende och icke-troende och alla däremellan.

Nu kan ju någon invända att debatter inte är till för att lösa samhälleliga konflikter utan för att mejsla ut positioner i relation till andra aktörer, eller att min idé om upplysta samtal är världsfrånvänd. Må så vara. Min uppfattning är att en demokrati mår bar av debatt, konflikt och diskussion där aktörerna visar varandra respekt som motståndare men inte blir fiender. På samma sätt tror jag att debatter som bara bidrar till att stärka den egna självkänslan och befästa den egna positioner som moraliskt högstående är demokratiskt meningslösa. Därför tycker jag att vi istället skall diskutera gränsdragningar och tolerans kring religionens samhälleliga uttryck – där råder nämligen oenighet och därmed finns potential för utveckling.

Här kan du ladda ned den vetenskapliga artikeln i NJRS: Religious liberty in Democracy. (Fritt inom universitetsbiblioteken)

Artikeln använder sig av resultat från ett forskningsprogram – Religion, kultur och hälsa – som jag lett tillsammans med två kolleger (Ola Sigurdon, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap och Yvonne Leffler, professor i litteraturvetenskap) med stöd från Stena-stiftelsen och Göteborg universitet.

Lite mer om GAL-TAN: När det individuella valet blir politik trängs fördelningsfrågorna bort

Plötsligt talas det i den allmänna debatten om statsvetenskapens verktyg och begrepp, en mängd ledarskribenter, debattörer och politiska journalister talar nu om ”den nya GAL-TAN-skalan”. (Grön, alternativ, libertär GAL vs Tradition, auktoritär, nation TAN).

Det kan vara på sin plats med några kommentarer kring denna hajp.

För det första GAL-TAN-skalan är inget nytt påfund, den fick sitt genombrott runt millennieskiftet när diskussionen kring attityder till europeisk integration skulle förklaras. Vanligast är att hänvisa till den vetenskapliga artikeln ”Does left/right structure party positions on european integration” av Lisbet Hooghe, Gary Marks och Carole Wilson vilken publicerades 2002. Dessutom bör man tillägga att utmanare till vänster-högerskalan har varit utmejslade och diskuterade sedan 1970-talet, för det är då som nya frågor och vad som då kallades ”new politics” verkligen bryter fram. Här blev boken ”Germany transformed” av Kendall Baker, Russel Dalton och Kai Hildebrand från 1981 att bli banbrytande. Ett namn som ofta nämns är Ronald Inglehart som 1971 i ”The silent revolution” skrev om hur medborgarnas uppfattningar förändrats till att vara mer post-materiella, alltså rörde t ex miljö, ekologi och livsstil.

För det andra är GAL-TAN skalan inget verktyg för att ”mäta” medborgarnas uppfattningar, det är ett instrument för att förklara och förstå partiers agerande i partisystemet. Det är alltså partiernas positioner i förhållande till varandra som är det relevanta i den ursprungliga skalan, och syftet var att komplettera den traditionella vänster-höger-skalan som tänktes strukturera nationell politik med ett verktyg för att bättre förstå hur partier förhåller sig till den europeiska integrationen. Med hjälp av båda dessa skalor framträder ett mer intrikat mönster på den europeiska nivån och det blir blir möjligt att jämföra, förklara och kanske också förutse hur partierna på den europeiska nivån (Europaparlamentet men också i frågor om europeisk integration) agerar.

För det tredje måste en statsvetare här vara lite nördig och kräva insikt i att kunna skilja en politisk skiljelinje från en politisk dimension. GAL-TAN-skalan, och ”New politics” och post-materialism, har länge funnits som en politisk dimension bland medborgarna. Men för en statsvetare inträder den intressanta fasen i det ögonblick en dimension övergår i en skiljelinje – för då börjar partierna att förhålla sig till den både i sin politik och i själva partisystemet. En skiljelinje kräver mer än en åsiktsdimension, för att vi skall kunna tala om en skiljelinje krävs att det finns en tydlig konflikt kring resurser, att grupper identifierar sig med båda sidor i denna konflikt samt att det finns mobilisering/organisationer (partier) som driver denna konflikt gentemot det demokratiska systemet. Och så är det i Sverige idag.

För det fjärde, och avgörande för politiken, är att den s k GAL-TAN-skiljelinjen politiserar värderingar och val som görs av individen på ett nytt sätt. Politiken har alltid påverkar våra liv, och de val vi gjort har också varit politiska. Politik är något vi har kring oss hela tiden. Men med GAL-TAN-skalan blir individens val av livsstil partipolitik i högre grad än tidigare – vem vi lever med, vad vi äter, hur vi reser och var vi arbetar blir föremål för partipolitiska förslag och diskussioner i avsevärt större utsträckning än tidigare. Och detta fokus på individen tränger bort, eller fördunklar, fördelningsfrågor på kollektiv grund – ojämlikhet, ekonomi, bostad och arbetsmarknad blir en fråga om individens val och förutsättningar. Ett demokratiskt problem med det är att de flesta av våra demokratiska institutioner och myndigheter är uppbyggda för att lösa kollektiva (generella) problem. Den nya politiska kartan matchar inte riktigt de institutioner vi byggt upp för att lösa samhällsproblemen.

Om det sistnämnda pratade jag med tidningen ETC, kan läsas här.

En bref: Ologiskt med sekulär ceremoni

En gudstjänst behöver inte ha ett alternativ eftersom det är gudstjänsten själv som är alternativet. Religionsfrihet innebär en rätt till religion för dem som tror, inte från religion för de andra. Om riksmötet öppnande, som är en ceremoni för att högtidlighålla vår demokrati, inte i sig självt innehåller några inslag som kan kallas religiösa är det väl jättebra att Svenska Kyrkan tar sitt ansvar och ger möjlighet för dem som önskar att inviga sitt år i folkets tjänst med Guds välsignelse svävande över sig? Kanske kan vi i framtiden också få se judiska och muslimska sammankomster inför riksmötets öppnande, öppna för de ledamöter som känner sig kallade.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås tidning den 18 september, den första efter sommaruppehållet. Jag tycker det är bra, och självklart logiskt, att gudstjänsten före riksmötets öppnande är en helt frivillig del av programmet. I år fick för första gången alla riksdagsledamöter inbjudningar till såväl gudstjänsten som den s k sekulära sammankomsten. I ochn med den förändrade statusen inställer sig dock frågan vilken funktion den sekulära sammankomsten egentligen fyller. För mig ter det sig ologiskt med en annan sekulär ceremoni före den redan sekulära ceremoni som utgörs av riksmötets öppnande. Varför högtidlighålla en sekulär hyllning till demokratin med en annan sekulär hyllning till samma demokrati?

Att personer med olika religiösa åskådningar vill ha en specialtillställning som går utöver riksmötets öppnande ter sig logiskt. Religionen är ett mervärde för den gruppen. Men att den grupp som inte har en religiös tro av något slag skall ha en annan tillställning än den som redan  – genom att skapa en minsta gemensamma sekulär nämnare – inkluderar alla, ter sig ologiskt.

Men, bildligt talat så blir det lite som om de som inte är intresserade av och aldrig går på fotboll skall erbjudas ett besök på en annan arena samtidigt som Blåvitt spelar på Gamla Ullevi. Annars blir det liksom orättvist.

Nota bene, jag har inga förslag om förbud! 🙂