Kategori: svensk politik

Att hålla Sverigedemokraterna utanför parlamentariskt inflytande

Efter det svenska riksdagsvalet där Sverigedemokraterna ökade sin väljarandel från 5,7 till 12,9 procent får jag allt oftare frågan, och hör den ställas till andra, om de andra partierna verkligen ”kan” utesluta SD från allt inflytande. Ofta kommer sedan underfrågan: Det är väl inte demokratiskt?

Övriga partier som är representerade i den svenska riksdagen efter valet 2014 menar att det finns en mycket tydlig ideologisk skillnad mellan Sverigedemokraterna å ena sidan och dem själva å den andra. Uppfattningen grundar sig inte på att de politiska förslag som förs fram i varje enskild situation behöver vara väsensskilda från övriga partiers utan på den uppsättning värderingar kring just invandring, demokrati och individuell frihet som SD:s representanter argumenterar för. Något som övriga sju partier också ofta återkommer till. Det finns således en artikulerad  ideologisk grund för alla övriga partier att inte vilja ge Sverigedemokraterna något politiskt inflytande i riksdagen. Agerandet är inte dikterat av i demokratisk mening ovidkommande motiv som privatliv, utseende, språk eller livsstil.

Parlamentarism innebär att en regering skall ha stöd av en majoritet i det folkvalda parlamentet. Representativ demokrati innebär att vi röstar på personer som representerar oss i parlamentet. I de flesta västländer organiseras den representationen genom politiska partier, vi röstar alltså på partier som ställer upp kandidater för inval i parlamenten. Inslaget av personval varierar mellan länderna och i Sverige har vi ett modest inslag av detta, vi kan ”kryssa” specifika kandidater på partiernas valsedlar och därmed ge en särskilt skjuts åt just dessa.

När folkviljan skall omsättas till regeringspolitik är parlamentarismen den centrala mekanismen (alltså efter det att valet är hållet). Efter valet i Sverige 2014 är våra politiska ledare i ett besvärligt läge då det inte finns någon självklar majoritet i riksdagen. Alliansregeringen har avgått då den är i minoritet i relation till övriga partier – minus SD. Men Sverigedemokraterna har med sina 49 mandat (prel) en s k tungan på vågen-position om vi ser riksdagen uppdelad i två block. En sådan position genererar förstås ett starkt inflytande då man i praktiken kan avgöra vilket av blocken som skall ”vinna”. En sådan position ger ett litet parti ett oproportionerligt stort inflytande, och det är därför mycket vanligt att övriga partier försöker minimera detta inflytande till förmån för bredare majoriteter. Tungan på vågen-positionen förutsätter i detta fall blockpolitik, i samma ögonblick som riksdagens partier kan hitta fungerande majoriteter över blocken kommer positionen att helt neutraliseras.

Mot bakgrund av den djupa ideologiska klyfta som alla övriga partier (nota bene) upplever och motiverar i relation till Sverigedemokraterna är det inte alls något konstigt att man inte vill ge dem inflytande. Den tidigare alliansregeringen genomförde t ex en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet i akt och mening att utesluta SD från alla möjligheter till inflytande avseende invandrings- och migrationspolitiken. Regeringen band sig s a s vid masten inom detta politikområde.

I svensk historia hölls det gamla vänsterpartiet (VPK) utanför allt inflytande i riksdagen, övriga ledamöter gick ofta t o m ut under partiledarens anförande i riksdagen, under 1960-talet var dåvarande Högern helt isolerad politiskt. I Frankrike hölls Kommunistpartiet med mer än 26 procent av väljarnas stöd utanför alla former av direkt inflytande under hela fjärde republiken (1947-1958) och i Norge hölls Fremskrittspartiet periodvis borta från politiskt inflytande. I Belgien har Vlams blok/belang alltid hållits isolerade av alla övriga partier. Det är således vare sig något nytt eller oförenligt med demokrati att av ideologiska skäl försöka hålla enskilda partier utanför ett direkt politiskt inflytande.

Makten i parlamentet formas av de partier som finns där, det finns ingen rättighet till inflytande bara för att ett parti fått representation i ett parlament. Det är just förmågan att forma majoriteter i parlamentet som är basen för politiken som sedan förs. Svenska väljare representeras av hela riksdagen, varje procent/mandat är lika viktigt. Sedan skall vi komma ihåg att representationen i sig själv är makt. Oavsett om övriga partier lyckas hålla SD utanför ett inflytande på besluten så har partiets blotta närvaro betydelse för vilka majoriteter som kan formas och vilken politik som kan föras.

Så, jodå, övriga partier ”kan” hålla SD utanför direkt inflytande på politiken och det är helt i sin demokratiska ordning.

***

PS För övrigt noterar jag att valet 1998 till viss del liknar valet 2014 genom att partier utanför mittfältet vann. En sittande socialdemokrati förlorade rejält i stöd, satt kvar, men fram gick kristdemokraterna (då fortfarande tydligt konservativa) som tredubblade sitt stöd och fram gick likaså vänsterpartiet (då fortfarande tydligt socialistiskt) som fördubblade sitt stöd. Båda hamnade på knappt tolv procent. DS

Sverige – partisystemet krackelerar och allt svårare att förverkliga folkviljan

Alltfler svenska väljare mobiliseras av frågor på en auktoritär-liberal politisk dimension. De huvudsakliga värdena på denna dimension är å ena sidan social kontroll, familj, lag och ordning, disciplin, hierarki, tradition och exkludering och å den andra tolerans, alternativa livsstilar, upplösning av förgivettagna kollektiv, normbrytande och acceptans. Om den bild av svenska folkets val står sig som vi har så här morgonen efter så är framgången för Sverigedemokraterna och för Feministiskt initiativ (ja, det är en framgång trots missad riksdagsrepresentation) den absolut viktigaste förändringen i svensk politik.

Att övriga partier gått tillbaka eller i princip stått still visar att den mobiliserande effekten i årets valrörelse har handlat om den liberal-auktoritära dimension som jag beskrev ovan och som i europeiskt sammanhang kallas GAL-TAN – dvs å ena sidan Green-Alternative-Liberal och å den andra Tradition-Authoritarian-Nationalism.

Det svenska partisystemet har efter Alliansregeringens tillträde genomgått en förändring inte bara genom att vi fått ett nytt parti (Sverigedemokraterna) i Riksdagen utan också genom att den i Sverige helt dominerande vänster-höger-skiljelinjen fått en seriös utmanare. Fördelningspolitik och ekonomisk makt har inte förmått engagera eller mobilisera nya väljare och rörliga väljare, men det har nationalism och sexuell identitet som politiska värdefrågor.

Svenska väljare är kanske de mest individualiserade i världen och har nu lagt sina röster i ett mönster som speglar just detta. Men tyvärr innebär det också allt större svårigheter att förverkliga den folkvilja som är demokratins grundval. Risken finns att allt fler väljare blir besvikna under mandatperioden då den stora mängd kompromisser som måste till gör det svårt att hålla rak ideologisk kurs för något parti.

Såhär några timmar efter vallokalens stängning är det svårt att säga något bestämt om förklaringen men några hypoteser, grundade i olika samhällsvetenskapliga teorier, kan i alla fall ställas upp först långsiktiga och därefter alltmer situationsbetingade:

1. Alliansregeringen skapade en enda gemensam position för borgerligheten, högersidan i partisystemet krympte därmed ihop och gav utrymme för nya schatteringar.

2. Alliansregeringen gick mot mitten på vänster-höger-skalan och betonade liberala värden i betydligt större utsträckning än vad fyrklövern i sig själva egentligen representerade.

3. Socialdemokratin lyckades inte förnya sig efter Mona Sahlins misslyckade val 2010, ett misslyckande som skylldes på en för stor högersväng men som idag snarare är etablerad politik, något som öppnade för nya rörelser till vänster.

4. Socialdemokratin parkerade sig så nära mitten man vågade, särskilt retoriskt, i syfte att locka över besvikna mittenväljare vilket innebar en suddig profil gentemot regeringen. De stora alternativen befann sig därmed båda på mitten av vänster-höger-skalan.

5. Svenska väljare uppfattar inte längre valet av politiskt parti som en fråga om politisk identitet utan som ett val mellan olika varumärken och politiken som en verksamhet för politiker och inte som auktoritativ värdefördelning av samhällets gemensamma resurser.

6. Statsminister Reinfeldt öppnade dammluckorna för invandringsfrågan genom sitt tal den 16 augusti, särskilt som han betonade att invandringen tog det ekonomiska utrymmet för nya reformer, något som mobiliserade väljare kring dimensionen öppenhet/nationalism snarare än kring ekonomi/välfärd.

7. Regeringsfrågan tycktes tidigt avgjord och valrörelsen handlade nästan enbart om förtroende för olika regeringskonstellationer, samt om taktiska avgöranden mellan blocken, och skapade därmed stort utrymme för Sverigedemokraternas politiska agerande samt för FI:s starka mobilisering efter EU-valet.

8. Mediernas bevakning av valrörelsen gjorde politiken till en tävling och detaljfrågor kring politiska medel tog plats från de djupare ideologiska frågorna.

I allmän mening uppfattar jag att valresultatet är ett kvitto på de allt svagare – för att inte säga brustna – länkarna mellan medborgare och partier som jag och Ulf Bjereld tidigare beskrivit i vår trilogi om den kommunikationella revolutionen, t ex i ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” (2011).

Läs också vad jag skrev om det nya partisystemet i juni, efter EU-valet.

 

 

 

En bref: Om valbevakningen i public service

Jag ser en stor risk att Sveriges Television hos väljarna gör politik – den auktoritativa resursfördelningen i ett samhälle – till ett tröttsamt pratande, där det är viktigare vem som pratar än vad de säger.

Så skrev jag för några dagar sedan på SvT Opinion om valbevakningen i Public Service och då särskilt Sveriges Television. Min kritik handlade om att evenemangsjournalistik och sportdramaturgi tagit över den politiska analysen och att detta i sin tur förhindrar den demokratiskt centrala uppgiften att hjälpa medborgarna att utvärdera den gångna mandatperioden och att spegla sina egna intressen i den politik som partierna faktiskt går till val på. Jag har här på bloggen också flera gånger utvecklat den typen av mediekritik mot den politiska bevakningen, t ex här och här eller klicka på tag ”medier” i etikettmolnet till höger.

Artikeln kan läsas här.

Programmet Medierna i Sveriges Radio P1 tog också upp kritiken, där medverkar också Jenny Madestam och Jesper Strömbäck samt Robert Olsson från Sveriges Television.

I en ny bok sammanfattar professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling mediernas självständiga makt över politiken och det politiska samtalet. Om Sveriges Television inte vill lyssna på alla oss andra kanske Asps sammanfattning av 30 års forskning kan övertyga? 🙂

 

Hot och oro är ingen bra grund för valrörelsen

Under veckan som gick har vi sett en nederlagstippad regering som försöker vrida valrörelsen i riktning mot vad som är regeringens riktigt starka sida i väljarnas ögon – regeringsduglighet och ekonomisk fasthet. I ett närmast unikt framträdande i dagens Europa höll statsministern förra lördagen ett tal där han varnade för flyktingströmmen, men, nota bene, inte i syfte att kräva restriktioner utan för att markera sin vilja att i ökande utsträckning ta emot människor som flyr från krig och förföljelse.

Innehållet i talet måste ses som unikt i Europeisk politik där de flesta politiska ledare istället önskar restriktioner, ökade kontroller och målar upp flyktingsituationen som ett hot. Fredrik Reinfeldt har också under åtta år gjort trovärdigt att varenda ord om generositet bottnar i hans egen värdering och i ett aldrig sviktande stöd för en svensk mångfald på alla områden. Men att tajmingen var betingad av valrörelsen är lika självklart. Det vore rent tjänstefel av en regering som ser ut att förlora ett val att inte försöka vända diskussionen till att dels handla om det som utgör den egna fördelen, dels försöka sudda bort bilden av en kall, empatilös regering som lämnar arbetslösa i försörjningsstöd och utförsäkrar sjuka. Och trots några inledande försök från SD om att ”se där, vad var det vis sa!” så är efter en vecka nog huvudtolkningen ändå att det var regeringsdugligheten och det ekonomiska ansvaret som Reinfeldt ville ha fokus på. Den uppföljande och snabbinkallade presskonferensen med Bildt och Borg var dock lite lätt parodisk då inga av de internationella hot och oroligheter som togs upp var några nyheter – inte heller hade Borg några ekonomiska nyheter att komma med. Rimligt då regeringens Harpsundsträff inte genomfördes förrän denna helg. Även Erik Ullenhag försökte dra sitt strå till stacken genom att som integrationsminister betona att flyktingströmmen är bra för Sverige i längden men kräver uppoffringar på kort sikt. Allt i syfte att peka på regeringens viktigaste, starkaste och genuint politiskt bästa kort: ansvar för statens finanser.

Dock har regeringens budskap blivit lite kantstött då först Lars Calmfors (professor i Internationell Ekonomi) och sedan Konjunkturinstitutet båda ställt sig frågande till de ekonomiska grunderna för veckans regeringsoffensiv.

Jag är oroad inte över att regeringen väljer att fokusera på sitt starkaste kort, inte alls, men över en valrörelse som skulle kunna byggas upp kring yttre hot, internationell oro och kris. Självklart måste Sveriges politik hanteras i relation till omvärlden, det mest extrema är samlingsregeringen under andra världskriget, men omvärlden har kommit närmare sedan decennier. Att svensk politik och ekonomi är beroende av omvärlden i stigande grad är sannerligen ingen nyhet.  Allra viktigast i det avseendet har kanske EU-inträdet varit, mer än hälften av vår lagstiftning bygger i någon mening på det europeiska samarbetet. Huvuddelen av vår export går till EU-länder. Genom att stå utanför euron har dock Sverige kunnat gardera sig mot de värsta kriserna i Europa, kriser som beror på att EU inte tillämpat sina egna strikta medlemskriterier fullt ut. Tyvärr gäller det också bristerna i mänskliga rättigheter för romer i flera nya medlemsländer – något som riskerar att underminera inte bara det politiska samarbetet utan också ställt EU utan sanktionsmöjligheter för att åstadkomma förbättringar.

Men ett val bör inte vinnas på nationell samling i kris (Rally around the Flag) eftersom en regering som väljs på ett sådant mandat väljs på att bevara status quo. Ett samhälle som är konstant upptaget med yttre hot utvecklas inte, i många länder är det snarast en policy att fokusera fiender utanför i syfte att slippa krav från befolkningen på förändring och utveckling. Att vinna val på att människor är oroliga för vad som händer i omvärlden och har högst på agendan att inte förlora något som man redan har snarare än att vinna något som är bättre – tja det är på lång sikt kanske inte den bästa utgångspunkten för ett samhälle som vill och kan utvecklas. Den bästa valrörelsen fokuserar på ansvarsutkrävande (vad har regeringen gjort och hur har oppositionen agerat?) och på vad partierna vill med regeringsmakten (vilka reformer föreslås och hur realistiska är de?). Utifrån det bör väljaren rannsaka sina egna intressen och sina egna värderingar och rösta på det parti man finner bäst motsvarar de egna idealen. Endast på det sättet kommer samhällets alla intressen, konflikter och preferenser att kunna bli politik, och det är partierna som skall möta oss väljare i detta syfte.

Visst kan det verka naivt och verklighetsfrånvänt – men frågan är om vi inte behöver påminna oss om vad vi har politiken till och vad vi använder vår unika politiska frihet till.

Eurobarometer: Välfärd och klimat mycket mer i fokus för svenskar

Valrörelsen går nu igång på allvar. I natt startades affischeringskampanjen, alla partiledare har hållit sina sommartal och public service inleder sina partiledarutfrågningar. Och opinionsundersökningarna duggar sannolikt allt tätare – om såväl partisympatier som förtroende och sakfrågor. All historisk erfarenhet talar för en förlust för sittande regering. Vem som vinner är lite mer oklart, men störst av utmanarpartierna är i alla fall socialdemokraterna och sannolikt är det Stefan Löfven som lär få ta emot stafettpinnen från Fredrik Reinfeldt efter valet den 14 september. Det politiska klimatet i vilket valrörelsen utspelar sig är snålblåst för regeringen och lite ljummare vindar för egentligen alla utmanare.

De svenska medborgarnas politiska prioriteringar (alltså oavsett partival) visade sig ganska tydligt i Eurobarometerns senaste resultat (EB 81, genomförd 31/5-14/6), ett resultat som kanske borde få bilda resonansbotten för den svenska valrörelsen. Särskilt borde förstås den nederlagstippade Alliansregeringen ta en extra titt i sina försöka att vända väljarströmmarna.

Svenskarna värderar landets ekonomi något bättre än övriga EU-medborgare. Bland svenskarna tror t ex bara 14 procent att den svenska ekonomin kommer att försämras under året som kommer, jämfört med 23 procent bland övriga EU-medborgare. Den egna ekonomiska situationen bedöms också av 90 procent av svenskarna som bra, och i samma nivå ligger tillfredsställelsen med livet (91) och jobbet (81). Detta är avsevärt högre nivåer än bland EU-medborgarna (66, 56, 56).

Men vad menar då svenskarna är de viktigaste frågorna för vårt land just nu (juni 2014)? Jo, arbetslöshet (högst upp), social välfärd och hälsa, utbildningsfrågor samt klimat, energi och miljö.  Jämfört med övriga EU-medborgare fokuserar svenskar avsevärt mer på alla dessa områden, utom arbetslöshet. På samma sätt anser svenskar för sin personliga del i avsevärt mycket större utsträckning än övriga EU-medborgare att social välfärd och hälsa (37 procent mot 15), utbildning (27 mot 10) och klimat, energi och miljö (31 mot 7) är de viktigaste frågorna för dem själva. Arbetslösheten anses däremot vara en viktig fråga för landet men inte så personligt viktig.

Resultaten i Eurobarometern tyder på att svenskarna är mer nöjda med det mesta i livet än övriga medborgare. Men förväntningarna på en gemensam välfärd och en aktiv klimat-/miljöpolitik tycks vara högre än för övriga EU-medborgare. Med sin stora tilltro till de politiska institutionerna väntar sig svenskarna uppenbarligen mer än andra på de flesta välfärdsområden, och tydligen är dessa frågor viktigare än ekonomi i allmänhet. Att mer än dubbelt så stor andel av de nöjda och tillitsfulla svenskarna – jämfört med övriga EU-medborgare – anser att social välfärd/hälsa är en av de två viktigaste frågorna för dem själva och för landet säger förstås mycket om i vilken kontext årets valrörelse utspelar sig. Men också väldigt mycket om bilden av Sverige bland de egna medborgarna.

***

Läs gärna också kollegan Henrik Oscarssons bloggtext om vikten för ett parti att dominera i de ekonomiska frågorna samt Ulf Bjerelds dito om Fredrik Reinfeldts sommartal.

 

 

Hägglund profilerar sig åter på familj och företagsamhet

Göran Hägglund sommartalar på Gekås stora bilparkering i Ullared. Sannolikt är det en plats där han och partiet tänker sig att möta det verklighetens folk som han en gång visade särskild omsorg om. Samtidigt är jag inte säker på att Palestinafrågan och kampen mot antisemitism är självklara frågor för att stoppa väljarflykten från partiet.  Å andra sidan kommer Hägglund snart in på de frågor han som minister haft ansvar för, sjukvård och omsorg. Kristdemokraterna går till val på att förstatliga sjukvården, men fortsätter också att driva den ideologiska linjen att lämna allt fler beslut till enskilda familjer. Inte bara i familjepolitiken utan också inom hela omsorgsområdet. En linje som partiet faktiskt hållit fast vid, oavsett vilka termer som stått i fokus.

Hägglund är inte individualist och inte kollektivist, säger han. Visserligen är kristdemokratin en specifik ideologisk riktning i europeisk politik men analytiskt hör denna riktning hemma inom socialkonservatismen och är därmed kollektivistisk. Betoningen av familjen som kollektiv pekar också otvetydigt på dessa rötter. Någon problematisering av alla de målkonflikter som uppstår mellan barnens frihet och föräldrarnas, mellan bibehållna hierarkier och social förändring eller mellan individuell och kollektiv rationalitet hittar jag inte hos Hägglund.

De tre mindre partierna inom Alliansen (C, Kd och Fp) profilerar sig starkt inför det kommande valet. Centerpartiets Annie Lööf visade i sitt sommartal häromdagen att de gamla centerfrågorna åter kom till heders, Jan Björklund använde mycket av sin tid i sommartalet i Göteborg till att prata om folkpartiets traditionellt starka jämställdhetsfrågor – feminism och kvinnors rättigheter – och idag lyfter Göran Hägglund fram familjen, företagsamheten och Mellanösternfrågorna.  Hägglunds betoning påminner för övrigt lite om den ideologiska profil som ledde till en ledarstrid i partiet och den tidigare kommun- och finansminister Mats Odells avgång.* För de två andra partierna är fyra-procents-spärren inte någon överhängande hotbild just nu, men för Kd är det litet värre. Ett nödvändigt kriterium för fortsatt Alliansregering i nuvarande opinionsläge är att Kd är med i Riksdagen även den 15 september i år. Under sommaren har det sett något litet bättre ut för Kd, valrörelsen och den stigande politiska temperaturen mobiliserar både kärntrupper och mer lättrörliga sympatisörer. Men fortfarande är det mycket osäkert om partiet åter kan ta en plats i Riksdagen – med Centern på torrare mark än tidigare och ett Kd som i alla fall i sommar sniffat på fyra-procents-ribban kan chanserna öka.

Kristdemokratin representerar en specifik och egen ideologisk riktning i svensk politik. Sannolikt har ett långt socialdemokratiskt regeringsinnehav och en väl utbyggd välfärdsstat gjort socialkonservatismen som ideologi mindre relevant i Sverige än t ex i Tyskland, vars socialdemokrati inte haft samma pragmatiska inriktning som den svenska. Samtidigt är det lite märkligt att de tre liberala partierna C, Fp och M (där C och M lämnat sina tidigare ideologiska intressebaserade rötter till förmån för en allmän liberalism) alla kan rymmas i ett svenskt ideologiskt spektrum – men att kristdemokraternas unika profil har så svårt att få fäste ens idag.

Min uppfattning är att Alliansen visserligen varit en möjlighet för Kd att få regeringsmakt men att partiet ideologiskt suddats ut av nu åtta års regerande under den moderate, men just liberale, finansminister Anders Borgs färla…

Valet är den 14 september. Först då vet vi om verklig socialkonservatism fortfarande finns som svenskt fenomen.

* Frihet, Flit, Företag och Familj (FFFF)

”Staten det är jag” eller vad valrörelsen borde handla om

Staten det är jag. Så lär Solkonungen, Ludvig den XIV av Frankrike, ha uttryckt sig. En egenhet med demokratin är att staten och statsmakten inte ägs vare sig av enväldiga kungar, kyrkliga dignitärer eller ämbetsmän. Staten det är jag, så skulle vi var och en kunna säga. Efter att ha läst Martin Gelins bok ”Den amerikanska högern” (2012) har jag blivit än mer övertygad om att vi statsvetare gjorde fel som lämnade analysen av statens roll i politiken till förmån för de uttryck staten tar sig i termer av institutioner, regimer och normer. Gelin visar att amerikansk politik i grund och botten handlar om stat eller inte-stat, eller som man säger där ”Washington”.  Under 1980-talet var frågan om statens roll helt central i statsvetenskapliga teoribildning och i politiken, om detta har jag skrivit förr både här och tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Kampen om kunskapen” (2008) (se kapitel tre).

I vårt svenska partisystem talar analytiker om upplösning/bortvittring/underminering (välj det som önskas) av den dominerande skiljelinjen mellan vänster och höger. Och kring detta råder det knappast någon tveksamhet, vårt land hade en extremt stark uppdelning mellan höger och vänster, den har släppt till förmån för nya och återuppväckta skiljelinjer. Men kanske har åtta år med borgerlig regering pekat på att statens roll fortfarande är vad som skiljer agnarna från vetet?

Svensken i allmänhet har sett staten som en garanti för den betoning på individ och autonomi som präglat svensk livsstil. Om detta har Henrik Berggren och Lars Trägårdh skrivit en bok (2006).  Därigenom har också partier som önskat ge statsmakten fortsatt ansvar för autonomins upprätthållande haft ett försteg. Och dessa partier har i allmänhet stått i mitten och till vänster. Nu efter åtta år med en borgerlig regering där två av de ingående partierna (Centern och Folkpartiet) historiskt inte alls varit särskilt negativa till statens roll som omfördelare har dock mönstret förändrats en aning. Nu går skiljelinjen i  synen på staten tydligt mellan Alliansen å ena sidan och Socialdemokraterna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet å den andra, och Sverigedemokraterna tillhör statskramarna.

Sverige har till skillnad mot USA aldrig haft stora populistiska rörelser som generellt vänt sig emot centralmakt, statsmakt och generella regleringar. Tvärtom. I Sverige är vi vana vid att staten (här räknar jag kommuner och landsting till statsmakt) ser till våra individuella behov och tillförsäkrar oss vår autonomi. De flesta av oss vill inte för död och pina bli beroende av familj, grannar eller vänner för välfärden. Att ställa upp för varandra i lokalsamhället när det behövs är en helt annan sak – men vi vill inte låta det vara regeln.

Det var när Alliansen lovade att ”allt skulle bli som förut” med välfärden, att den skulle fortsätta vara offentligt finansierad och ges efter behov, som man kunde övertyga ett flertal väljare att stödja politiken. I någon mening alltså att ”staten” fortfarande såg ut som väljarna var vana vid. Riktigt så blev det inte, det visade sig att det inte var finansieringen som var avgörande utan villkoren för densamma. Nu vill även Alliansregeringen förbjuda vissa ägare på välfärdsmarknaden eftersom de villkor de arbetar på inte uppfattas förenliga med offentlig verksamhet. Marknaden är inte så bra på jämlikhet, det är liksom inte grejen med konkurrens om man säger så. Valfrihet och individualisering är dock marknaden bra på, vi får det vi betalar för.  Statens bästa sidor är istället ekonomisk omfördelning, jämlikhet och generell infrastruktur. I Sverige är detta vad vänster och höger handlar om – och nej, det går inte att maxa båda. Målkonflikter är politikens grundförutsättning.  Om detta borde valrörelsen handla.

Ett tips: skärskåda partiernas förslag utifrån grundprincipen vad de anser att staten bör göra.

Läs gärna Lars Calmfors välskrivna text om den franske ekonomen Piketty i dagens DN. precis som Calmfors skriver borde det vara fördelningspolitiken vi diskuterar. Och så blir också skillnaderna mellan vänster och höger tydliga.

Nya partier och nya frågor – blev Almedalen en ideologisk upptakt?

Visserligen är det valår vilket alltid höjer det politiska intresset, engagemanget och partiidentifikationen men jag uppfattar nog ändå att den ideologiska temperaturen i årets partiledartal och presskonferenser har varit hälsosamt hög. Hälsosamt i meningen att ideologin som den genväg till partiernas profil och ståndpunkt väljarna behöver blir synlig för att var och en av oss skall kunna göra ett så genomtänkt val som demokratin faktiskt fordrar. Alla partiledarna mobiliserade primärt sina egna sympatisörer och det med hjälp av sina egna kärnvärderingar och starka kort.

Förklaringen till det ideologiskt mer laddade klimatet är, menar jag, dels att konkurrensen i partisystemet har ökat rejält med många nya partier, dels att medborgarna lite i förtid s a s röstat med fötterna. Nya partier som Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Feministiskt initiativ och en del mindre grupper som försöker komma in i partisystemet lever mer på att lyfta vissa specifika politiska frågor än på verkliga intressemotsättningar (i Lipset-Rokkans mening). När de äldre partierna, som alla bottnar i grundläggande politiska skiljelinjer, inser att de nya helt enkelt inte har så mycket annat att komma med än (bara) nya frågor kan de möta konkurrensen genom att lyfta samma frågor men inom sina egna ideologiska perspektiv. Något som kanske är vad vi sett början till i Almedalen.

Medborgarna visar genom att uttrycka hyggligt stor sympati för dessa nya partier att de frågor som lyfts också är möjliga att göra politik av, något som de etablerade partierna hittills haft lite svårt att hantera. Att skrämmas med rasister eller feminister biter nog inte när terrängen helt enkelt har förändrats.

Vi lever i en spännande period inför valet 2014. Möjligen kommer de nya partierna, de möjliga nya dimensioner som kan vara på väg in i partisystemet och de nya frågor som lyfts att betyda en förändring. Men, vi kan också få se gamla partier som återupptäcker sin egen ideologi och börjar behandla frågor som jämställdhet, identitet, digitalisering och mångfald med utgångspunkt i dessa ideologier. Och att de nya partierna får de gamla att prata om sina nya frågor bör man inte förakta, tvärtom visar det att partikonkurrensen fungerar. Lite av det som vi alltså kunnat se i Almedalen.

Om dessa politiska frågor – t ex feminism (FI), invandring (SD), integritet på nätet (PP) – bör stå i centrum 2014 är en helt annan sak.

Debatten om Almedalen – som tussilago om våren

Likt tussilago i vårsolen dyker debatten om Almedalen som demokratins torg eller fåfängans marknad upp varje år vid denna tiden. Och likt många andra – både akademiska kolleger, politiker och journalister – säger jag att ”visst finns det problem med ett sommarkollo för det politiska Sverige, men det vore faktiskt sämre om vi hade ett politiskt klimat som gjorde Almedalen omöjlig.”

Jag har haft förmånen att lyssna på alla partiledartal utom ett (hittills) och dessutom privilegiet att få medverka i offentliga samtal kring min egen forskning och kring statsvetenskapliga frågeställningar av extremt stor relevans för dt politiska Sverige idag. Som forskare och intellektuell har jag också ställts inför nya frågor, nya problematiker och en och annan knivig diskussion med nya människor där jag känner att jag behöver tänka ett varv till. Genom att vara på plats och höra var partiledarna faktiskt säger och hur det faktiskt ter sig på plats har jag möjlighet att göra en egen s k reality check både av statsvetenskapliga hypoteser och perspektiv och av medierapporteringens rimlighet och trovärdighet. Att ha kolleger på plats ger ytterligare en dimension åt just den processen, vi diskuterar med varandra, stämmer av och genererar faktiskt en och annan idé till både forskningsprojekt och analyser. Gott så.

Under fredagen genomförde Statsvetenskapliga förbundet (SWEPSA) den s k statsvetardagen med fyra seminarier (plus mingel) kring både samhällsvetenskapens nytta som sådan och kring specifika frågor som statsvetare uppfattar särskilt viktiga och intressanta att ta upp just i Almedalen. Intresset var enormt! Vid ett tillfälle skickade jag ett sms till maken som ”skötte dörren” för att stoppa fler åhörare eftersom det började bli farligt trångt och varmt i lokalen – många fick vända i dörren och andra stod utanför och försökte höra, någon undrade om seminariet inte kunde webbsändas till annan lokal (och då var det ändå en 50-sal som bokats). Naturligtvis blir det introvert att hylla ett initiativ som ligger inom ramen för den egna verksamheten men jag tar upp detta som ett exempel på vad man kan göra i – och med – Almedalen om viljan finns.

Den svenska politiska kulturen kännetecknas fortfarande, trots två ofattbart tragiska förluster där två framstående politiker mördats på öppen gata, av en mycket stor öppenhet, jämlikhet och närhet mellan medborgare och beslutsfattare. Alla former av våldsamma attacker, eller låtsade dito, ökar avståndet och misstänksamheten och måste därför exkluderas ur det politiska samtalet. Om vi vill utveckla Almedalen så är det inte genom att kritisera att politiska tjänstemän, akademiska forskare, kyrkliga företrädare, aktiva politiker, offentliganställda tjänstemän, aktivister och vanliga medborgare träffas och pratar med varandra. Om vi vill utveckla Almedalen bör vi kanske hellre betänka mängden seminarier (kan vi ha ett kvalitetstänk på något sätt?) och även syftet med seminarierna (handlar det verkligen om ett samtal eller kunskapsöverföring?). Många aktörer borde kanske också tänka över att saken de driver skulle tjäna på samverkan mellan likartade aktörer snarare än att konkurrera om utrymmet.

Jag är glad över den plats partiledaretalen i år fått i SvT men skulle kanske också gärna se att Almedalen som koncept blev ännu mer digitalt (de enskilda aktörerna är det i stor utsträckning) och därmed också kunde följas mer systematiskt på andra platser och även kunde användas i undervisning och folkbildning vid andra tillfällen på året.

Jag säger som min politiska förebild Pierre Mendès France sa om demokrati och medborgarskap – alla som vill vara med, alla som vill bidra konstruktivt, alla som vill utveckla demokratin (i det fallet Frankrike) är välkomna! Så är det med Almedalen och den svenska demokratin också.

Oro för främlingsfientlighet större än för invandring

Vid gårdagens presskonferens med SOM-institutet vid Göteborgs universitet presenterades den senaste undersökningen av svenskarnas attityder till invandring, invandrare och flyktingar som biträdande forskare Linn Sandberg och jag genomfört under våren. Presenterades gjorde också den undersökning av svenskarnas uppfattningar om fördomar och intolerans som Jacob Severin, projektledare vid Forum för Levande Historia, genomfört tillsammans med mig.

Båda texterna går att läsa och ladda ned här. (Scrolla ned till innehållsförteckningen och klicka på önskad rubrik).

Det jag valde att lyfta fram ur Linns och min analys var fyra saker:

1. Motståndet mot flyktinginvandring har inte ökat, snarare tvärtom. År 2013 anser 44 procent att det är bra eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar, jämfört med 45 procent 2012.

2. Oron för främlingsfientlighet utklassar den oro som många människor känner för både invandring till Sverige och för flyktingströmmar. Nästan åtta av tio (78 procent) är mycket eller ganska oroliga för en ökad främlingsfientlighet, att jämföra med 49 procent som oroar sig för ökad invandring och 61 procent som oroar sig för ökade flyktingströmmar. Oron för ökad främlingsfientlighet är störst bland Miljöpartiets sympatisörer (93 procent) och lägst bland Sverigedemokraternas (55 procent).

3.  Mobiliseringen kring invandringsfrågorna har varit stark under de senaste 2-3 åren såväl bland dem som är restriktiva som bland dem som tvärtom är negativa till restriktioner för flyktinginvandringen. År 2011 nämnde 14 procent integration/invandring som en av de tre viktigaste samhällsproblemen, år 2013 var den andelen 22 procent. Bland de restriktiva hade andelen ökat från 21 till 34 procent och bland de icke-restriktiva från 12 till 18 procent. Medieuppmärksamhet tenderar att sätta frågor på dagordningen, t ex berättade Sören Holmberg och Lennart Weibull att ju mer Dagens Nyheter skrev om t ex polisen eller försäkringskassan desto sämre förtroende fick människor för dessa institutioner. Att medierapportering och populism har samverkat i att sätta invandringsfrågorna på agendan har tidigare visats (Ellinas 2010). Med det nya medielandskapet – ett ökande antal kanaler, dygnet-runt-rapportering och interaktion mellan online och offline samt medborgarstyrda medier – underlättas mobiliseringen för extrema uppfattningar. (Caiani och Parenti 2013).

4. De som anger sig sympatisera med Sverigedemokraterna har en distinkt annan uppfattning i alla frågor som ställs rörande invandring och integration. Bland SD-sympatisörer anger t ex 95 procent att det är ett bra eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar, närmaste övriga sympatisörsgrupp är moderata sympatisörer med 51 procent. Att invandrarna utgör ett hot mot svensk kultur anser 88 procent av SD-sympatisörerna, närmaste övriga sympatisörsgrupp är Kristdemokraterna med 45 procent. Full religionsfrihet för invandrare stöds av 22 procent bland SD-sympatisörer, närmaste sympatisörsgrupp är Centerpartiets sympatisörer med 57 procent. Även i synen på skäl för uppehållstillstånd skiljer sig SD-sympatisörer ut sig och inga av de konventionsbaserade skälen för asyl (krig, religionsförföljelse eller politisk förföljelse) får jämfört med övriga partisympatisörer något starkt stöd. Till exempel menar 32 procent av SD-sympatisörerna att politisk förföljelse är ett viktigt skäl för uppehållstillstånd medan övriga partisympatisörer varierar mellan 74 och 92 procent i sitt stöd för detta asylskäl. Inte heller anhöriga i landet anser SD-sympatisörer vara ett alls lika viktigt skäl som övriga partisympatisörer anser, 11 procent av SD-sympatisörerna anser att anhöriga i landet är ett viktigt skäl för uppehållstillstånd medan övriga partiers sympatisörer varierar mellan 44 och 66 procent.

Jacob Severin presenterade vår analys av befolkningens attityder till fördomar och diskriminering. Jacob valde att lyfta fram att 52 procent anser att främlingsfientligheten är utbredd i vårt samhälle, samtidigt som 45 procent anser att invandrares kulturer berikar vårt samhälle. Han pekade också på att den grupp som spontant nämns av flest som diskriminerad är ”invandrare”, därefter ”HBT-personer”, ”kvinnor” och ”romer”.  Yngre, högutbildade och storstadsbor tenderar oftare att anse att vissa grupper i samhället utsätts för våld och trakasserier. Analysen visar att olika grupper i samhället har väldigt olika uppfattningar om fördomar – kön, ideologi,  ålder och utbildning påverkar våra bilder av intolerans, både om och hur den uttrycks.

Slutligen kan väl tilläggas att vi alla tenderar att generalisera utifrån vårt eget perspektiv, det är därför de långsiktiga och generella analyser i politiska frågor som genomförs inom ramen SOM-undersökningarna är oundgängliga för debatten.