Kategori: svensk politik

En bref: Relativ utbildningsnivå sjunker i Sverige

Men medan många länder kontinuerligt har fortsatt satsa på sin högskola, har antalet högskoleutbildade i Sverige legat stilla sedan 2009. Våra nordiska grannar har samtliga passerat oss i antalet unga högskoleutbildade, med Norge i topp med 44 procent. Och på andra sidan Östersjön har Polen fördubblat andelen under tioårsperioden, till 41 procent.

Så skriver Maria Sundén Jelmini idag i Svenska Dagbladet. Den svenska högskolan har inte byggts ut alls sedan 2006, nya platser har egentligen bara kommit inom specifika områden och då med korttidsfinansiering, ibland också med krav på att lärosätet själv gör en omprioritering från t ex samhällsvetenskap och humaniora till vård och omsorg.

Sverige är ett litet land som lever högt på sin kreativitet, kompetens och kunskapsutveckling. Men det kräver också att unga människor snabbt slussas in i utbildning och utveckling på hög nivå. Under de senaste åren har satsningen på högskolan främst skett på forskningsområdet, inget fel i det, men även där oftast på öronmärkta områden eller genom ansökningsförfaranden som prioriterar ”more of the same”.

De stora universiteten har möjligheter att ge mer kvalificerade utbildningar till fler studenter, de mindre skulle kunna utveckla sina spetskompetenser, men det krävs fler platser från regeringen och det krävs att ökningen av forskningsmedel istället slussas till den fria forskningen (som fakultetsmedel) om vi skall understödja samhällsutvecklingen i kreativ och kompetent riktning. Våga släppa kontrollen, låt välutbildade och skickliga lärare/forskare få utveckla nygamla utbildningar och forskningsfält, ta risken att misslyckas – i annat fall stannar kunskapsutvecklingen av!

Hur skall det gå för Kristdemokraterna?

Kristdemokraterna är ett litet parti, men ett uthålligt dito. Partiet bildades redan 1964, men kom inte in i riksdagen förrän 1991.* Under 1960- och 1970-talen sågs partiet som en liten kämpande frikyrkosekt som inte ens samlade något större stöd i de egna kretsarna. Pingstvännerna var nog de mest entusiastiska då rörelsens ledare Lewi Pethrus var partiets egentliga skapare.

Men, idag är Kristdemokraterna ett parti som har suttit i två borgerliga regeringar, som genomfört ett flertal av sina politiska förslag (vårdnadsbidrag, gåvoavdrag, fastighetsavgift, apoteksmarknad m m) och vars ledare under den parlamentariska perioden varit väldigt populära, oftast mer än sitt parti. Det är inget dåligt resultat med tanke på att ett partis främsta mål inte är att samla maximalt med väljare utan att genomföra sitt program!

Vem skall nu synas i badbyxor i populärpressen eller ordvitsa sig igenom ett Almedalstal?

Partiet har vuxit ideologiskt (breddats) men den huvudsakliga inriktningen har också blivit mer pragmatisk än när partiet var ungt. Partiet förknippas fortfarande med moralfrågor som de lämnat bakom sig, något som delvis kan skyllas att en del av partiets företrädare har lite svårt att hantera partiets misslyckanden på dessa områden. Under en lång tid fyllde Kristdemokraterna ett socialkonservativt tomrum i den svenska partirymden, men åren i regeringsställning och förändringen av konkurrenssituationen (t ex SD och Ms förändring) har försatt partiet i ett svårt läge. Finns möjligheten för en anständig socialkonservatism kvar?

Platsen i riksdagen är idag beroende av att betydligt fler än kärnväljarna stoppar KD-valsedeln i kuvertet. Många väljare är också äldre kvinnor, men partiet har svårt att vinna väljare i de yngre åldersgrupperna.

Partiets framtid beror på vilken av de olika falangerna som får stöd i form av partiledare – den pragmatiska (trots allt konservativa) falangen har fört partiet till regeringsmakten (visserligen ihop med övriga borgerliga) och har störst chans. Partiet behöver också en ledare som bottnar i de socialkonservativa värdena, men som inte är uppfylld av moralfrågorna, om partiet vill överleva som parlamentarisk kraft. En ren gissning från min sida är att Acko Ankarberg har förutsättningarna för det. Ett extra plus för henne är att hennes arbete som partisekreterare kan ge skjuts åt partiledarens viktigaste uppgift – att hålla ihop partiet.

* Alf Svensson blev riksdagsman på ett centermandat 1985 genom teknisk valsamverkan.

Mer att läsa:

Demker, M ”Religion och Politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma” (1998)

Hagevi, M ”Religion och politik” (2005)

 

Sluta tjafsa om betygen!

Betyg, betyg, betyg och åter betyg. Väldigt mycket av den allmänna diskussionen kring skolans kvalité har handlat om betyg. Skolverket har visat att det nya betygssystemet o det fria skolvalet med all sannolikt bidragit till betygsinflation samt till att minska jämlikheten i undervisning och kunskapsnivåer. Ändå är det sällan eller aldrig dessa ting som tilldrager sig skolpolitikens uppmärksamhet. Istället talas det om storlek på klasser (lämnar jag för nu) och om , just det, MER BETYG.

Tidigare har Kungliga Vetenskapsakademin påpekat att det inte är betyg i tidigare åldrar som är medlet för att öka kunskapsnivåer eller minska ojämlikheten i skolan. Istället är det lärare och undervisning som behöver förbättras och förstärkas. Ingenting i skolforskningen tyder på att tidiga betyg stärker undervisningen eller hjälper barn som har svårt i skolan. Idag presenterar Vetenskapsrådet en s k metastudie av forskning som rör skolans praktiska arbete och visar att inte heller här har tanken på fler och tidigare betyg något stöd, tvärtom riskerar tidiga betyg att stjälpa elever med svårigheter.

Ändå framhärdar idag de skolpolitiska talespersonerna för Folkpartiet och Moderaterna i att betyg i fyran är rätt väg. Argumenten är pinsamma: ”Det finns ingen forskning som säger exakt från vilken årskurs det är bra att införa betyg, i så måtto har de rätt.” och ”Betyg i årskurs fyra är inte en ny företeelse. Nästan alla OECD-länder sätter betyg tidigare än vad vi gör, varav många länder dessutom ligger högre i till exempel Pisa-mätningarna.” samt ”Men det finns beprövad erfarenhet från hela världen som tyder på att betyg tidigt är bra – om det möts med insatser för att hjälpa dem som halkar efter och om man har behöriga lärare.”

Nej, forskningsfrågor brukar inte ställas så att svaret blir vid vilken årskurs i svensk skola betyg bör införas. Men svaret på frågan om tidiga betyg i rapporterna är talande. Ja, visst finns det länder med högre nivå i PISA som har tidiga betyg. Men det finns sådana utan tidiga betyg också. Om ”beprövad erfarenhet” inte är liktydig med internationell skolforsknings resultat så är det knappast beprövad erfarenhet, då är det anekdotisk och icke-vetenskaplig kunskap. Bör sådan anekdotisk kunskap ligga till grund för politiska reformer? Nej.

Men på skolans område är var och en sin egen expert. Jag är ingen skolforskare men jag har gått igenom en högskolepedagogisk utbildning och jag har också drivit högskolepedagogisk utbildning inom högskoleområdet, vid sidan av 25 år som lärare på universitet och högskola. I min nuvarande position tar jag del av pedagogisk forskning kring högskolesektorn. Jag finner ingen som helst anledning att betvivla de resultat som KVA och VR presenterar. Och när de ifrågasätts så skall det göras utifrån en granskning av vad resultaten faktiskt säger – argument av ovanstående natur från Folkpartiets och Moderaternas talespersoner är ett ynkligt försvar för att kejsaren är naken.

Många människor tror att betyg är bra (instrumentellt). Många tror att långa straff är bra också (instrumentellt). Ingetdera är sant. Vill man ha betyg i skolan på det sätt som många aktörer velat de senaste åren så handlar det om moralism – typ ”det är minsann nyttigt att få betyg, det vet jag för jag fick minsann betyg!” eller om konventioner.

Enligt min uppfattning bör betyg inte ses som pedagogik (feedback är en helt annan sak) utan användas i det enda syfte jag kan se att de har – urvalsinstrument till fortsatta studier. Eleverna/studenterna är betjänta av en ordning som kvalificerar dem för vidare studier (som inte är en oändlig resurs) på ett juste sätt, och betyg har ett prognosvärde.  Prognosvärdet handlar inte om intelligens eller någon objektiv kompetens, de kategoriserar elever i enlighet med de krav som finns i det aktuella systemet/diskursen och ger därför en prognos om hur de sannolikt klarar sig vidare i studiesystemet.

Summa summarum, sluta bråka om betyg. Utvärdera den förändring som skett om några år. Koncentrera kraften på att öka likvärdigheten, att kompensera för sociala och ekonomiska faktorer och på att höja lärares kompetens och motivation i skolan. Alla barn och ungdomar måste ges möjlighet att utveckla sin potential, intellektuellt och praktiskt, om vi skall leva i ett gott samhälle.

”Bevara Sverige svenskt” Om en bok av David Baas

Har just avslutat läsningen av David Baas bok ”Bevara Sverige svenskt. Ett reportage om Sverigedemokraterna” (Bonniers 2014). Baas är journalist, arbetar på Expressen, och har gjort sig känd för tidningsläsarna med ett flertal avslöjande reportage om Sverigedemokraterna som partiorganisation. Boken liknar förstås i stora delar de reportage som förekommit i Expressen men till skillnad från flera andra ”bokreportage” jag läst är denna bok inte bara ett nytt uppkok på gamla nyheter. Istället får vi en fördjupning, en kontextualisering och analytisk breddning från det direkt nyhetsmässiga till det mer långsiktigt samhällsrelevanta. (Till råga på allt är boken välskriven och korrekturläst.)

Baas besvarar den journalistiska frågan ”Vem gör vad med vem; när, var och hur?” på ett synnerligen vederhäftigt sätt. Materialet är traditionellt: mejl, debattinlägg, artiklar, intervjuer och brev. Men genom ett analytiskt perspektiv blir boken inte bara det ”reportage” som utlovas på framsidan, utan leder också vidare till nya frågor och hypoteser. Baas perspektiv liknar samhällsvetarens, han vill förstå hur externt och internt i Sverigedemokraterna kan vara så motsägelsefullt. Han identifierar en gåta, och hans sätt att lösa den är att likt en jakthund följa upp i stort sett alla spår han får korn på. Ibland leder spåret ingenstans, eller i cirklar, men då och då lyckas Baas (för att fortsätta metaforen) ställa viltet och lämna fri väg för skott (från läsaren). Det är skönt med en författare som inte måste nedlägga bytet, släpa hem det och kasta det på golvet – istället litar Baas på sin läsare. Baas är hälsosamt ointresserad av att torgföra sina egna åsikter eller sin egen förträfflighet. Givet att vi delar Baas undran inför vad som försiggår innanför partiets väggar är det bara att följa med på turen.

David Baas bok tillför forskningen om främlingsfientliga partier, om det svenska partisystemet och om svensk demokrati viktiga insikter. Genom journalistikens arbetsmetoder, använda professionellt, lyckas han illustrera ett antal partiteoretiskt centrala fenomen som oligarkins järnlag, Mays lag och partiers olika arenor och samtidigt peka ut denna typ av partiers veka punkter som t ex vikten av partisammanhållning, ledarskap och radikalisering vs normalisering. Baas lyfter också fram en del, särskilt i det svenska sammanhanget, intressanta aspekter som kvinnounderskottet och relationen till vänster-höger-skalan.

Professionell journalistik är en oundgänglig i demokratisk samhällsutveckling. Boken kom strax före valet 2014 men den har inte förlorat ett dugg på att ligga på hyllan några månader. För den som läst boken framstår sannolikt höstens politiska turbulens som ganska väntad. Läs den du också.

 ***

Recensioner i Sydsvenskan, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

9789100141042

Islamofobi är främlingsfientlighet

Under julhelgerna, för det flesta i vårt land kulturellt förknippade med Guds människoblivande oavsett hur högtiden firas, har åtminstone tre attacker mot moskéer och ytterligare ett attentat mot ett bönerum ägt rum. Ingen har skadats fysiskt men egendom har förstörts, människor fruktar både hatet och våldet och många individer känner stark oro för en ökad islamofobi. Religionsfrihet har stått på den politiska agendan, stöddemonstrationer hållits, ministrar har fördömt attackerna och utlovat starkare skydd från samhället sida.

Begreppet islamofobi står rent etymologiskt för en rädsla för islam, bildat på samma sätt som xenofobi eller agorafobi där suffixet -fobi betyder rädsla. Men, på svenska brukar vi tala om främlingsfientlighet (xenofobi) och torgskräck (agorafobi). Islamofobi bör rimligen benämnas islamfientlighet eller muslim-fientlighet, ungefär på samma sätt som anti-semitism innebär hat och fientlighet mot judar som grupp såväl som mot judisk kultur och religion. (Anti-islamism går inte på svenska då termen ”islamism” är upptagen och enbart betyder politisk islam med teokratiska ideal.) Islamfientlighet innefattar då, parallellt med begreppet anti-semitism, hat och fientlighet mot muslimer liksom mot islamsk kultur och religion.

Jag tror, likt docent Christer Hedin, islamolog och religionshistoriker vid Stockholms universitet, att attackerna mot moskéer och liknande lokaler, är uttryck för främlingsfientlighet snarare än islamofobi i dess mer precisa mening. Islam framstår idag som en exponent för det främmande i Sverige. Tidigare var det judar, jugoslaver, finnar eller turkar som – för personer som motsätter sig invandring – blev exponenter för främlingsfientlighet. Idag är det islam och muslimer som är en sådan exponent.

Men, synen på islam i Sverige har faktiskt inte blivit mer negativ över åren, om något så aningen mer positiv. Främlingsfientliga attityder har inte ökat, tvärtom så har de minskat. Och stödet för invandrares religionsfrihet har ökat de sista åren. Bör vi då tala om en ökad islamofobi/islamfientlighet?

Det är lätt att tro att stödet för invandrares religionsfrihet betingas av den egna religiösa uppfattningen. Så är det knappast, visserligen är trägna gudstjänstbesökare och bedjare mer positiva till andras religionsfrihet, skillnaden är kring tio procentenheter. Men den viktiga skiljelinjen är partipolitisk! Bland Sverigedemokraternas sympatisörer är stödet för invandrares religionsfrihet betydligt lägre än bland övriga partiers sympatisörer. Bland SD-sympatisörer ger 54 procent helt eller delvis stöd till invandrares religionsfrihet, bland övriga partisympatisörer ligger andelen en bit över 80 procent.

Partipolitiska preferenser tycks därmed vara en rimligare förklaring för att förstå islamfientligheten än en utvecklad och genomtänkt fientlighet mot just islam som religion. Ja, religionsfriheten är självklart hotad i samma ögonblick som människor attackeras under sin religionsutövning, men jag tror att vi gör en bättre analys av det som händer om vi ser dessa attacker som uttryck för en distinkt politiskt-ideologiskt driven främlingsfientlig grupp. Islam är en tacksam måltavla, det är en omstridd religion i vårt land, en religion som just nu är den minst omtyckta av de fem världsreligionerna och en religion vars ofta synliga tecken gör de troende till lätta måltavlor.

Till det bör kanske också fogas det faktum att skollov tenderar att bjuda på avsevärt fler attacker av denna typ – brända bilar, skolor och angrepp på polis, räddningstjänst m fl objekt som förknippas med samhället, det gemensamma, staten eller makten.

***

Mer att läsa finns i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014), mitt kapitel ”Aldrig bara personligt” i boken ”Tro – en politisk kraft” (2014) samt i Lennart Weibulls kapitel ”Världsreligioner i Sverige” i 2012 års SOM-bok ”I framtidens skugga”.

 

Demokrati är mer komplicerat än vad somliga tror…

En ung kvinna i ett radioprogram berättade idag för världen att hon tyckte partipolitik var urtråkigt och att den riktiga politiken utövades bland aktivister på gatan. Som statsvetare vill jag gråta när jag hör sådana uttalanden. Jag har tillsammans med Ulf Bjereld skrivit en trilogi (varav den sista delen är mest relevant här) om varför politik är en nödvändighet, om varför de politiska partierna är nödvändiga men måste förändras och om varför den gemensamma offentligheten är en nödvändighet.

Om någon tycker partipolitik är urtrist så är det förstås inget jag kan ändra på, men att ställa det i motsats till aktivism och grupper som ”kräver att bli lyssnade på” som det sades är att helt ge upp idén om demokratisk förändring. För den som försvär sig åt gatans parlament istället för det demokratiskt valda är kraften, handlingen, modet och striden vad som står i centrum. Demokrati är istället det tillstånd som inträder efter striden, demokratin är gemensamma överenskommelser om hur folkmakt skall transformeras till reform och beslut. Den som tycker partipolitik är urtrist kommer aldrig någonsin att vare sig förstå makten eller få inflytande över den. Om inte genom revolution då, en utväg som prövats här och där men som jag knappast skulle rekommendera.

Som vi skriver i boken ”Den nödvändiga politiken” (2011) så är fördelning av resurser i centrum av politik, och i den förhandling kring resursfördelningen som sker i en demokrati är de politiska partierna helt oundgängliga. Den svenska demokratin har parlamentarism (en regering måste ha stöd av partierna i parlamentet), flerpartisystem (många skiljelinjer representerade i motsats till tvåpartisystem), proportionella val på partilistor (i huvudsak). Styrelseskick är det centrala studieobjektet i ämnet statsvetenskap – ur det emanerade studierna av t ex partier, parlament, opinionsbildning och regeringsmakt.

Jag är häpen över den naivitet – såväl bland journalister som allmänhet – som höstens och vinterns politiska kris i Sverige avtäckt. Termen ”demokrati” används om allting som en person för tillfället tycker är legitimt och bra, alla partier i Riksdagen tillmäts en ”rätt” att få vara med och bestämma om politikens utformning och insikten om att det parlamentariska läget faktiskt är extremt låst tycks inte sjunka in.

Om det i ett parlament finns tre kraftfält (eller partikonstellationer) som står långt ifrån varandra – A, B och C – och ingen har absolut majoritet, så är rimligen en lösning som grundas på en idé om relativ majoritet att föredra framför en lösning som grundas på att ingen konstellation kan genomföra någon politik. Om t ex A och B måste regera ihop för att få absolut majoritet men tycker olika om det mesta så kommer både A:s och B:s väljare att bli djupt besvikna. Politiken som förs kommer inte att motsvara någon alls väljargrupps intressen. Bättre då att låta den som är relativt störst, t ex A, regera och sedan försöka få väljarna att avsätta A när det är val nästa gång för att själv kunna genomföra sin politik.

Tyvärr nyttjas inte den potential för regeringsbildning som ett flerpartisystem har i Sverige idag. Själva vitsen med ett sådant partisystem är just att kunna skapa olika former av majoriteter, antingen i sakfrågor eller i mer långsiktiga samarbeten under mandatperioden. För min del undrar jag om det faktiskt är rimligt med ett proportionellt valsystem i ett land där de seriösa partierna bestämt sig för att de egentligen tillhör två block?

Läs gärna Gunilla Grahn-Hinnfors text i dagens GP särskilt samtalet med Sverker Gustavsson. Samt också boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).”

Och, alla läsare tillönskas ett riktigt gott nytt år (med eller utan extra val…)

 

 

Kaj Björk har gått ur tiden

Kaj Björk var född 1918 i Göteborg och gick bort för några veckor sedan. Björk tillhörde den generation socialdemokrater för vilken europeiskt partisamarbete var en självklarhet. Kaj Björk blev journalist, redaktör för Tiden och Ny Tid, sedan riksdagsledamot, i såväl den gamla tvåkammarriksdagen som i den nya enkammardito. Han blev sedan utrikesråd och ambassadör.

Jag träffade Kaj Björk första gången den 10 april 1995 då jag intervjuade honom om den svenska politiken avseende Algerietkriget 1954-1962 där Sverige under åren 1958-1959 ändrade sin policy och tog ställning för algerisk självständighet och mot den franska synen om kriget som en intern angelägenhet. Det var ett mycket stimulerande möte, Björk var minnesgod, analytisk och gav en hel del ”kött på benen” åt de studier av dokument från UD:s arkiv som jag hade som grund för mina frågor.

Björk var som internationell sekreterare i socialdemokraterna med på det möte sommaren 1957 när Socialistinternationalen diskuterade Algerietkriget – på norskt initiativ nota bene. Den norske representanten Finn Moe delade inte fransmännens uppfattning att kriget i Algeriet var en inre fransk angelägenhet och tog upp den tortyr som franska armén använde mot den algeriska rebellgrupperna. Kaj Björk understödde Moes uppfattning och de norsk-svenska kritiken vållade stort rabalder i Frankrike.

Kontentan blev att Internationalen sände en delegation till Algeriet för att undersöka sanningshalten i de rykten som fanns om fransk tortyr. Delegationen fick inte träffa vilka de ville utan bara av fransmännen utvalda personer. Delegationen var efteråt djupt skeptisk mot den franska uppgiften att den muslimska befolkningen i Algeriet var lojala med Frankrike.

Från och med 1957 tar den svenska kritiken i pressen mot kriget och då särskilt mot tortyren tog verklig fart.  Kaj Björk menade också att utrikesminister Undén var väldigt orolig för vart den nye premiärministern/presidenten Charles de Gaulle – som tillträtt i en mycket svår kris 1958 – skulle föra Frankrike. Ett starkt motstånd mot kriget mobiliserades i den svenska opinionen  mot den franska politiken under de här åren, något som Undén explicit nämnde som motiv för den förändrade svenska hållningen. År 1958 valde Sverige att lägga ned sin röst i en omröstning om algerisk självständighet och 1959 stödde den svenska regeringen, som ensam väststat ett (visserligen modest) krav på algeriskt självstyre.

Jag träffade Kaj Björk ytterligare ett par gånger i mer flyktiga sammanhang – senast för fem år sedan då han trots hög ålder kom ihåg vårt långa samtal nästan femton år tidigare!

En lång politisk och diplomatisk gärning har nått sitt slut. Jag är djupt tacksam att ha fått träffa och samtala med Kaj Björk, en intellektuell socialdemokrat med genuint internationella vyer.

Min bok ”Sverige och Algeriets frigörelse. Kriget som förändrade svensk utrikespolitik” kom 1996.

Återvunnen borgerlig migrationsdebatt ?

Efter valförlusten för den borgerliga alliansregeringen och framgången för Sverigedemokraterna har nyanserna i migrationspolitiken inom det borgerliga blocket blivit synliga. Ledarskribenter har hävdat att frågan om antalet flyktingar som kommer till Sverige bör diskuteras men också aktiva politiker på olika nivåer har tagit upp frågan.

I två olika radioprogram har jag fått svara på frågan om det är sannolikt att vi kommer att se en förändring av den borgerliga hållningen (särskilt hos moderaterna) avseende svensk asyl- och flyktingpolitik. Jag deltog i veckan ett samtal med Henrik Torehammar, Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach i poddradioprogrammet ”Det politiska spelet” och därefter i ett inslag i Sveriges radios ”Godmorgon, Världen!”. I båda programmen har jag svarat nej, men markerat att det finns utrymme dels för nyanser i debatten, dels för mindre justeringar särskilt hos moderaterna.

De partier som ändrat sin invandringspolitik mest sedan 1970-talet är sannolikt moderaterna och centerpartiet. Moderaterna var länge som parti ganska ensamma om en stramare linje. Men också centerpartiet betonade att de som kom verkligen skulle behöva skydd och att hänsyn till det svenska samhällets behov behövde tas. Socialdemokraterna har också nu – genom accepterandet av en förhållandevis fri arbetskraftsinvandring i överenskommelsen mellan Miljöpartiet och den förra alliansregeringen – förändrat sin uppfattning. Socialdemokraterna hade länge en restriktiv syn på arbetskraftsinvandring. De moderata sympatisörerna är fortfarande, jämfört med alla utom Sverigedemokraternas sympatisörer, mest restriktiva trots att partiets hållning under Fredrik Reinfeldt blivit allt mindre restriktiv.

Med de ledargestalter som nämns som Reinfeldts efterträdare är det tydligt att den liberala delen av moderaterna har ett starkt övertag i den interna diskussionen. Samtidigt förlorade moderaterna onekligen ett stort antal väljare med önskan om bland annat en mer restriktiv invandringspolitik till Sverigedemokraterna, vilket partiets strateger förstås inte missat. Men dessa personer är sannolikt inte heller omedvetna om att de flesta övriga partier i Europa som försökt vinna tillbaka väljare från populistiska och främlingsfientliga partier misslyckats. Istället har partier som UKIP, Front National och Dansk Folkeparti vuxit i takt med att de dominerande partierna försökt gå dem till mötes.

Dock har alla de borgerliga partierna anledning att fråga sig om svensk politisk debatt förtjänar att de olika modeller och nyanser i synen på migrationspolitik och integrationsfrågor som faktiskt har funnits inom det borgerliga blocket försvinner i skuggan av Sverigedemokraternas, jämfört med övrigas,  extrema hållning. Jag bedömer det sannolikt att moderaterna kommer att markera behov av vissa restriktioner med tanke på mottagningssystemet, men framför allt göra ivriga försök att på agendan lyfta upp andra politiska frågor som de flyktade väljarna uppskattar.

***

För den som vill fördjupa sig i partiernas program och beslutsfattarnas hållning inom migrationsområdet som de såg ut under perioden 1960 till slutet av 1990-talet rekommenderas särskilt kapitel fyra i min och Cecilia Malmströms bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999 + e-bok 2008).

Att kalla hem eller inte kalla hem en ambassadör

…i Grekland tog vi hem ambassadören och det visade sig vara fel för det var ohyggliga problem att få tillbaka honom. (Olof Palme, citerat ur Adelsohn, U ”Partiledare 1981-1986” Gedins 1987, s 250)

Så skriver Ulf Adelsohn om ett samtal med statsminister Olof Palme tillsammans med övriga oppositionspartiledare den 10 oktober 1984. Att ta hem sin ambassadör kan tyckas kraftfullt och tydligt som reaktion på en annan stats agerande, men svårigheten ligger i att identifiera de kriterier som skall vara uppfyllda för att skicka tillbaka ambassadören.

Israel kallade den 30 oktober 2014 hem sin ambassadör Isaac Bachman från Stockholm, ”för konsultationer” som det heter på diplomatspråk. Orsaken var det svenska erkännandet av staten Palestina samma dag.

Bakgrunden till Palmes uttalande ovan var att Sverige den 15 december 1967 tog hem sin ambassadör Gösta Brunnström från Aten. Han skulle aldrig mer återvända till Aten och det skulle ta ända till sommaren 1972 innan en ny ambassadör var på plats, det blev den tidigare förste ambassadsekreteraren Dag E Bergman som varit kvar som både svensk och sedermera skandinavisk representant i Grekland. Orsaken till den svenska åtgärden att kalla hem Brunnström var militärkuppen den 21 april 1967 och den efterföljande militärdiktaturen fram till 1973. Opinionen i Sverige var extremt negativ till juntan i Grekland, Sverige tog emot närmare 5000 flyktingar från Grekland och väldigt många arbetskraftsinvandrare från landet befann sig redan i vårt land. Såväl politiska partier som folkrörelser engagerade sig starkt mot regimen och krävde också någon form av åtgärd från svensk sida.

När Israel kallade hem sin ambassadör angavs inga skäl som skulle kunna tolkas som kriterier eller villkor för när han skulle kunna återvända. För en stat kan de möjliga utrikespolitiska strategierna vid ett missnöje beskrivas i termer av form och innehåll. En stat kan välja dialog eller konfrontation som form, men staten kan också välja ett innehåll med tonvikt på opinionsbildning eller diplomati. Att kalla hem sin ambassadör är en konfrontativ form med diplomatiskt innehåll. I det svenska fallet övergick de grekiska relationerna till mer av dialog och opinionsbildning redan kring 1970. Men det var en svår process som sannolikt inte kunnat genomföras utan ett byte på utrikesministerposten (Krister Wickman tillträdde). Och några lättnader i det politiska läget i Grekland kunde inte ses. Den svenska internationella opinionsbildningen för att förbättra läget för mänskliga rättigheter och demokrati i Grekland var omfattande och det är också den linje som både Palme och Wickman ville följa, inte konfrontation. Den svenska regeringen trodde sig kunna åstadkomma förändringar genom närvaro och samtal snarare än genom konflikt och att vända ryggen till. I Sveriges fall menar jag att Greklandsfrågan markerade en förändring i svensk utrikespolitik, från folkrättsliga och diplomatiska medel till opinionsbildning, ekonomisk utveckling och socialt engagemang som verktyg för förändring.

Med tanke på Israels utsatta läge i regionen och den starka kritiken mot t ex bosättningspolitiken från många väststater inklusive USA är det ett diplomatiskt märkligt agerande att kalla hem sin ambassadör från ett Sverige som i många avseenden varit en viktig spelare i relationerna mellan Israel och övriga stater i regionen. Enligt vissa uppgifter skulle ambassadören väntas tillbaka till Stockholm denna vecka men det är oklart för mig om något återvändande skett.  Skälen skulle i så fall vara att andra EU-länder inte följt Sveriges exempel. Det tycks dock som en mycket kort tidsperiod (två veckor) för att avgöra en sådan sak. Oavsett om och när Bachman kommer tillbaka så är det svårt att se vad i den svenska politiken som skulle ha förändras på ett sådant sätt att ett återvändande är rimligt givet skälen för hemkallandet.

Palme hade nog rätt. Det där med att kalla hem ambassadörer kan tyckas frestande för att uttrycka missnöje, men det är knappast en effektiv väg att uppnå mål som inbegriper politisk förändring.

*

Mer om det grekiska fallen kan läsas i min rapport ”Dans på slak lina. Sverige och den grekiska diktaturen 1967-1974” Arbetsrapport 15 inom forskningsprogrammet Sverige Under Kalla Kriget (SUKK)

En bref: Regeringens katastrofala förslag om språk och kultur

För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag.

Idag skriver Svenska Akademien (ja hela!) på DN Debatt och kritiserar beslutet att från och med 2016 ta bort i stort sett hela stödet till Terminologicentrum (TNC). Därutöver tar Akademien upp beslutet – som kanske förändras – att i praktiken stänga de svenska instituten kring Medelhavet. Samt också borttagandet av stödet till svenska studenthemmet i Paris och till undervisning i svenska i utlandet.

Den förra regeringen försökte lägga ned Svenska Institutet i Paris (CCS) men misslyckades. Jag hoppas innerligt att den nya regeringen kommer att misslyckas lika kapitalt med sina försök den här gången. Att lägga ned verksamheter som sörjer för den gemensamma nyttighet som kallas vårt svenska språk och centrala noder för utbyte och spridning av vårt språk, vår forskning, vår litteratur och vårt kulturella bidrag i globaliseringen är så ogenomtänkt och utan analys att jag baxnar.  En globalisering utan kulturmöten, språklig mångfald och nyfikenhet på andras historia är ju detsamma som ett Orwellskt 1984!

Riv upp, gör om, gör rätt!