Kategori: svensk politik

En bref: Kategorisering är makt – låt oss lämna ”utländsk bakgrund” bakom oss

Redan i mitt forskningsarbete tillsammans med Cecilia Malmström i slutet på 1990-talet reagerade jag på hur vi i svensk statistik kategoriserade den svenska befolkningen. I vår bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999) tillbakavisade vi användningen av begreppet ”andra-generationens-invandrare” och argumenterade mot bakgrund av erfarenheterna i Frankrike för att synen på medborgarskapet påverkade integrationspolitiken:

”I västvärlden har medborgarskapet alltid varit den viktigaste grunden för rätt till social trygghet, utbildning, boende m m. Synen på medborgarskapet kan härvidlag ses som en fastlagd praxis – eller ”institution” – som bestämmer på vilket sätt integrationen av invandrare sker. Medborgarskapslagarna har i sin tur rötter i historiska erfarenheter, men också i idéer om vad som konstituerar nationen: det etniska elementet eller det territoriella.” (s 143)

Andreas Johansson Heinö problematiserade i sin avhandling demokratins relation till det nationella. Han följde upp det i boken ”Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen” (Timbro, 2012) genom en diskussion kring den svenska ambivalensen i relation till en politik för ett s k mångkulturellt samhälle. I vårt gemensamma forskningsarbete inom ramen för forskningsprogrammet ”Religion, Kultur och Hälsa” fortsätter vi att problematisera svensk politik i relation till kulturella olikheter, integration och livsstilar under efterkrigstiden.

Mot denna bakgrund har vi idag på DN Debatt kritiserat den officiella svenska statistiken för att den konsekvent använder sig av befolkningsredovisning som inte nöjer sig med medborgarskap och födelseland utan istället anser att våra föräldrars födelseländer avgör om vi har en s k utländsk bakgrund eller ej. En idé som bygger på tanken att en sådan bakgrund oavvisligen skulle göra oss kulturellt olika dem med s k svensk bakgrund, och därmed också kräva en annan typ av politiska åtgärder än de behöver. Vi önskar att denna identitetstilldelning skall upphöra och befolkningen redovisas efter medborgarskap och födelseland. Det är fullt tillräckligt, och lämnar kulturella, religiösa, språkliga och andra bakgrunder till individen.

Läs artikeln här.

Ett vykort från ett fjärran land – om förort och stadsplanering

De svenska storstädernas förorter är planerade i syfte att passivisera befolkningen, skilja klasser åt och impregneras av en stark motvilja mot allt som är urbant. Det är en – mycket illvillig – läsning av Ola Anderssons bok ”Vykort från Utopia. Maktens Stockholm och medborgarnas stad” (Dokument Press, 2012). Efter läsningen av denna hyllade och omskrivna bok känner jag primärt en mycket stark ambivalens. Det är verkligen en rik, lärd och djupsinnig bok. Den kan absolut rekommenderas till läsning. Men, och det är ett djupt känt men, genom boken går ett stråk inte bara av maktkritik (för det är bara bra) utan också en stråk av misstänksamhet och konspiration (och det är inte bra).

Den modernistiska arkitekturen bär enligt Andersson hela skulden för Stockholms segregerade struktur, och denna skuld bärs från tidigt 1900-tal (även Howards engelska Trädgårdsstad bär skuld) och fram till ca 1975. Helt utan någon problematisering blir Enskede, Järvafältet och Djursholm delar i samma stora masterplan som iscensattes av socialdemokratin för att skapa ett brukssamhälle av en möjlig storstad. Men i realiteten var byggandet fram till kriget en sak, efter kriget en annan sak och framför allt tiden efter 1965 en heeelt annan sak. Jag förstår vad Andersson vill säga, att den svenska stadsplaneringen och bostadspolitiken har vänt det urbana ryggen, att man Sverige velat skapa en ”agrar stad” och att det svenska folkhemmet blev en likriktningens tvångströja för alla människor med andra synsätt än de gängse. Och jag håller med. Det ligger verkligen mycket i detta. Men ändå, det går lite för bra ihop, de tydliga sambanden är lite väl tydliga för en samhällsvetare som jag själv.

För det första, boken handlar om Stockholm men ger ändå i texten sken av att handla om svensk stadsplanering generellt. Men Stockholms problem är faktiskt andra än t ex Göteborgs eller Malmös. Att gå mellan generella utsagor om svensk stadsplanering och utvecklingen i Stockholms stad blir förvirrande för läsaren. För den som inte kan sitt Stockholm är också texten bitvis uppräknande och trist.

För det andra, Andersson sätter aldrig in den stockholmska utvecklingen i ett internationellt eller politiskt perspektiv. Även amerikanska stadskärnor förföll genom utflyttning under 1960- och 1970-talet, det är inget svenskt fenomen. Paris har samma ambivalenta relation till sin periferi som Stockholm, det är inget specifikt för Sveriges huvudstad. Saneringen (rivningarna) av gamla bostäder i Sverige var speciell, men det berodde ju på att stora delar av andra europeiska städer bombats sönder under kriget.  Och visst är Stockholm gammalt som Andersson skriver, men urbaniteten har så mycket äldre rötter i Bologna eller Marseille.

För det tredje, Andersson romantiserar den gamla kvartersstaden. Jag var också – som alla andra ungdomar – arg på min morfar som längtade efter att få se ett rivet Haga. Men hans mor hade bott där, och likt många andra kvinnor deltog hon i det s k brödupproret 1917. Morfar gjorde en s k boendekarriär som försatte honom i ett egna-hem i just en trädgårdsstad. Där hade han toalett, badrum, varmt vatten inne och en stor, ljus trädgård för att odla bär och frukt. Mina föräldrar sökte lägenhet i Biskopsgården eftersom det var nära jobbet för min far. De sökte inte någon ”enklav” utanför centrum som Andersson skriver om. De ville ifrån det Haga där de bodde i ett rum och kök med toa på svalen och inget badrum. Ödet ville annorlunda och de hamnade i en annan stadsdel med blandad bebyggelse, där jag växte upp och trivdes.

Andersson beskriver gatulivet i city så romantiskt att man glömmer alla lastbilar som står i vägen på de breda trottoarerna, gatuserveringarna som stjäl de offentliga rummet, musiken som strömmar ur högtalare riktade ut mot gatan, cyklisten som får panikbromsa för en bil eller kör ner i spårvagnsspåren och står på näsan, barnvagnarna som kryssar mellan tiggare, reklamskyltar och rollatorer, försäljare som kastar sig över dig, skräpet som kantar varje park i morgonljuset, ölburkarna och fimparna utanför porten när man går till jobbet, klottret på huset och motorcyklarna som gör det till en sport att ha så många decibel som möjligt smattrande mellan stenhusen.

Vill man ha tystnad kan man flytta säger Andersson. Ut till de områdena som han själv beskriver som bilberoende, isolerade och händelsefattiga? Det är dit barnfamiljer, äldre, folk som tycker om fågelsång eller bara vill kunna gå fritt på trottoaren skall bege sig alltså? I staden råder urbaniteten säger Andersson, och skall så vara. Han är kritisk mot den plan- och bygglag som gör det svårt att bygga eftersom den hindrar vanliga människor att bygga. Han vill se urbaniteten övervinna fler områden, inte färre. Vad han inte ser är ju att det är kommersialismens, de ägandes, den starkes och den friskes rättigheter han försvarar.

Jag blir faktiskt inte riktigt klok på vad Andersson vill. Det nya urbana landskap han vill ha beskrivs i enbart positiva ordalag, det gamla moderna stadslandskapet får knappt ett enda positivt omnämnande. Medborgarens val på valdagen skall avgöra menar Andersson, men politiken är nästan frånvarande i lösningen, trots att den är i centrum i problembeskrivningen. Samtidigt kräver han att det skall bli lättare att bygga bort grönområdena trots att det är vad flesta medborgare brukar motsätta sig. Nej, klok på denna bok blev jag inte. Men läs den gärna själv och bilda dig en uppfattning.

Däremot tycker jag bestämt att du skall läsa Björn Elmbrants bok om Hjalmar Mehr och Per Wirténs bok om kriget mot förorten. Båda ger flera perspektiv och en komplexitet som jag tycker Andersson saknar.

Stefan Löfven i Almedalen 2013

Stefan Löfven står rakt upp och ned i vit skjorta och kostymbyxor i solen i Almedalen. Bakom honom ett tvärsnitt av svenskar, framför honom ett hav av människor, många i röda T-tröjor och med röda solfjädrar. Det är veckan bästa väder, det är mitt på dagen och Löfven är sist ut i raden av partiledare.

Hans tal är riktat till och handlar om barn, ungdomar och unga vuxna. Löfven talar om sin egen ungdomstid och hymlar inte med att det är länge sedan. Ändå lyckas han på något märkvärdigt sätt få det att bli relevant också för arbetslösa ungdomar eller förhoppningsfulla unga vuxna idag. Löfven presenteras som svetsaren som skall bli statsminister, och den retoriska bilden ger just känslan av den resa som Löfven vill tala om.

Egalité des chances, (lika chans i livet) det var gaullisten Jacques Chiracs slagord i början av 1990-talet. Det var ett slagord som visade att det tidigare konservativt dominerade gaullistpartiet lagt tyngden på den socialliberala foten. Idag säger Löfven att alla skall ha samma livschans. Den naturliga ojämlikheten skall kompenseras så att alla startar på samma ställe, som det italienske filosofen Norberto Bobbio beskrev vänsterpositionen. Det är ingen tvekan om att socialdemokraterna betonar sitt socialliberala arv med Löfven vi rodret, något som också naturligen också riktas just mot unga vuxna, mot utbildningsfrågor och mot barn.

Men Löfven vill också se Saltsjöbadsandan ”goes international” på samma sätt som folkhemmet gjorde på 1960-talet. Då var socialdemokraternas internationella engagemang inriktat på fred, frihet och nationellt självbestämmande, på demokrati och välfärd i framför allt tidigare kolonier. Löfven började också sitt tal med att återknyta till arbetarrörelsens stöd till Nelson Mandela och kampen mot apartheid. Men nu är det arbetsmarknad, arbetsförhållanden och fackföreningskamp som skall bli global. Löfvens svar till Sverigedemokrater och andra som vill sluta sig mot globaliseringens faror, som vill rädda arbetarklassen genom att resa murar, är att istället höja sig ett snäpp och låta socialdemokratins och arbetarrörelsens kamp för goda villkor i arbetet och på arbetet bli global. Sverige skall gå före genom att internationella avtal, genom EU-förhandlingar och genom internationellt fackligt arbete menar Löfven.

Löfven nämnde inget om regeringsfrågan men genom sin blotta uppenbarelse och sitt tal gjorde han väldigt klart att vad han tänker sig är en regering ledd av, dominerad av socialdemokratin och en politik som på kärnområdena sysselsättning och utbildning också är socialdemokratisk. Löfven tänker sig att vinna väljarnas förtroende genom socialdemokratins kärnfrågor, genom sin egen personliga erfarenhet från arbetsmarknad och fackförening samt genom att försöka uppamma framtidstro hos den yngre generationen.

Någon landsfaderroll tycks inte ligga för Löfven, snarare den hygglige fackbasen på bruket som ställer upp i valet för att ”gubbarna” gillar honom. Skall det räcka? Tja, just nu ser det tryggt ut för honom, men den vinden kan vända snabbt. I riksdagsvalet ställs en trygg förvaltare och skicklig hushållare mot en rättfram reformist och engagerad förhandlare. Reinfeldt månar om statens finanser, Löfven om medborgarnas livschanser. För Reinfeldt är friheten att backa tillbaka politiken, ge spelrum, utrymme och plats för individuella val, för Löfven är friheten att låta politiken riva murar, lyfta glastak och stötta individer i just dessa val. Det är i grund och botten två ideologiska principer mot varandra. Låt oss hoppas att väljarna får chans att notera det.

 

Fredrik Reinfeldt i Almedalen 2013

Det var en märkbart mer upplivad statsminister som intog scenen i Almedalen ikväll än förra året. Hans vilja att erövra regeringsmakten ytterligare en gång var påtaglig. Men samtidigt var det egentligen bara tre teman som återkom i talet: jobben, främlingsfientligheten och regeringsfrågan. Men kraften framförallt i de två sista var omöjlig att missa.

Fredrik Reinfeldt har bestämt sig för att köra jobbfrågan i botten tydligen. Det får bära eller brista. Ikväll talade han om den tidigare dödförklarade jobbpakten och kritiserade arbetslöshetsstatistiken. Reinfeldt vill få till ett lärlingssystem i Sverige, och han använde Tyskland som förebild i detta avseende.

Men starkast engagemang visade han i striden med Sverigedemokraterna. Utan namns nämnande markerade Reinfeldt att dessa inte skall få något inflytande över svensk politik. Om man släpper in hatet i politiken så kommer samhället att förändras sa Reinfeldt, och det var ingen tvekan om att den förändringen var något han aldrig skulle medverka till. Genom en hyllning till Mona Sahlins kamp mot rasismen och peka ut Stefan Löfven (återigen utan namns nämnande) som tyst och mumlande i samma frågor sådde han också split inom socialdemokratin och mellan socialdemokratin och vänsterpartiet/miljöpartiet. Dock ingen skugga över uppriktigheten i Reinfeldts avståndstagande från alla former av främlingsfientlig politik. Och det var också den delen av talet där Reinfeldt fick varmast och kraftigast applåder.

I regeringsfrågan återkom Reinfeldt till att de rödgröna partierna inte avser att förbereda sig för en eventuell valvinst. Reinfeldt ser det svenska partisystemet som två block, där SD skall hållas utanför. Och oklarheten i ett tänkbart regeringsalternativ kommer att bli en angreppspunkt från Reinfeldt under hela perioden fram till valet. Han var också mycket tydlig med att hans uppfattning är att inget av Allianspartierna kommer att få lämna regeringen. Just kristdemokraterna har dock varit illa ute en gång tidigare (1994) och klarade sig kvar i Riksdagen med endast drygt 3500 röster. Efter valsamverkan med Centern 1985-1988 kom partiet inte heller in i Riksdagen igen, vilket var en besvikelse. Att dessutom Alliansregeringen har ytterligare ett parti som för en kamp mot fyra-procents-spärren gör inte frågan säkrare. Det finns en liten risk att regeringsfrågan slår tillbaka på Reinfeldt själv.

Reinfeldt och regeringen har anklagats från många håll för att inte ha några visioner eller reformer att visa upp. I sitt tal ikväll frammanades en konservativ landsfader som ville visa på hoten mot det öppna Sverige, på osäkerheten i alternativen och på den ihärdiga viljan att vinna kampen om jobben. Ingen tvekan om att det var en stridslysten regeringschef snarare än en aktivistisk moderatledare som stod på scenen. Hur långt det räcker i det nya planetsystem som den svenska politiken utgör efter Alliansregeringens åtta år återstår dock att se.

Jimmie Åkesson i Almedalen 2013

Gårdagens tal av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson var ovanligt konfliktorienterat. Det enda parti som ställer upp i matchen tycks vara Miljöpartiet (vars dag det är i dag). Något som märktes också på en del publikreaktionerna under talet, grupper av lyssnande applåderade just de ting Åkesson framhöll som negativa (t ex att papperslösa får rätt till vård fr om igår).

Utan att göra anspråk på någon djupgående analys av talet – som var långt – kan vi ändå notera att nationalismen har en väldigt tydlig plats, begreppet ”Sverigevän” lanserades och användes flitigt för att betona nationalstatens särskilda betydelse. Åkesson tycktes också se opinionsförändringar som den centrala vinsten för det egna partiet, få politiska förslag framfördes medan indignationen över andras förslag var tydlig. Åkesson nämnde också vikten av att vinna debatten och förändra opinionen som ett centralt mål.

Den populistiska strömningen var också framträdande, kanske framförallt genom den långa lista där Åkesson talade om att vinna alla dem som ”tänker som vi” för den egna politiken, och då lanserade en räcka enkla motsättningar kring svensk välfärdspolitik. Åkesson har också ett viktigt uppdrag att vinna fler kvinnor som sympatisörer och väljare, något som genomsyrade stora delar av talet. I det avsnittet blev också den konservativa komponenten tydlig. Han vände jämställdhetspolitiken ut och in genom att ställa politiska åtgärder mot respekten för mäns och kvinnors olika val. Åkesson tillbakavisade alla former av kvotering, såväl i bolagsstyrelser som i föräldraförsäkring. Men viktigast var kanske Åkessons tal om bättre villkor för kvinnor som arbetar i offentlig sektor, ett ämne som lanserades med anledning av ett brev Åkesson fått från en kvinna som kallade sig ”Sverigevän i hjärtat”. Runt en livsberättelse från en kvinna som kunde vara hämtad från vad Göran Hägglund kallade verklighetens folk spann Åkesson en idé om rätt till heltid, bättre arbetsmiljö och respekt för familjelivet.

Åkesson höll, med några skönhetsfläckar i början och mot slutet, ett skickligt tal, ämnat att nå nya grupper, vara tydlig med den egna budskapet om nationalism och konservatism och att nå fram till en rejäl konflikt kring de egna frågorna. Vad som saknades från tidigare Almedalstal var möjligen positioneringsdiskussionen mellan höger och vänster men också integrationspolitiken. Mycket litet sades också om landsbygdsfrågor, ett område som Sverigedemokraterna visat stort intresse för under senare tid.

Åkessons väg framåt är att koncentrera sig på ett mindre antal frågor, driva fram konflikt kring dessa och att förankra sin politik i den nationalkonservativa ideologin. Men så mycket mer än att vinna sympatisörer kan han inte räkna med. Övriga partier vill sällan ta den önskade konflikten och några politiska förändringar kan Åkesson inte visa på inför valet nästa år. Med hjälp av det tydliga nationalistiska EU-motståndet kan Sverigedemokraterna dock inta en ledig position inför EU-parlamentsvalet nästa år.

Ökat motstånd mot flyktingmottagning – och ökat stöd för asylskäl

Sedan 20 år tillbaka har den svenska opinionen blivit allt mindre negativ till att ta emot flyktingar. Dock har inställningen till att ta emot flyktingar blivit mer restriktiv mellan 2011 och 2012. Samtidigt är andelen svenskar som vill ta emot färre flyktingar fortfarande det femte lägsta uppmätta värdet sedan 1990 (23 mätningar). Den långsiktiga trenden är således ökad generositet, något som också understryks av att alla asylskäl har stärkt sin ställning i opinionen sedan 1997. Störst förändring har anhöriginvandringen genomgått där idag 48 procent anser att förekomst av anhöriga i vårt land skall ges mycket eller ganska stor vikt vid bedömning av en ansökan om uppehållstillstånd (38 procent 1997). Starkast ställning har dock krig i hemlandet vilket 85 procent anser skall ges ganska eller mycket stork vikt vid bedömning av ansökan om uppehållstillstånd. Dessa resultat visar SOM-undersökningen 2012 som idag presenterades vid en pressträff på Göteborgs universitet. Tillsammans med Linn Sandberg har jag skrivit kapitlet om flyktingpolitisk opinion i årets SOM-rapport Vägskäl som är nummer 59 i ordningen.

Motståndet mot flyktingmottagning har ökat i de flesta grupper men bland dem över 50 år, bland personer som placerar sig till höger på den politiska skalan och bland moderata sympatisörer har ökningen varit lite större än i jämförbara grupper. Bland kristdemokratiska och miljöpartistiska sympatisörer har motståndet istället minskat. Att oro för den egna ekonomin skulle vara en förklaring till ökat motstånd är inte sannolikt då det är i den grupp som inte är särskilt oroade över att sakna pengar för en oväntad utgift som motståndet ökat mest. Överhuvudtaget finns inga tydliga mönster av mobiliserat motstånd mot flyktingmottagning i relation till hur nöjd man är med livet, demokratin eller den ekonomiska situationen.

Förklaringen till ökningen 2012 ligger sannolikt i en starkt engagerad offentlig mediedebatt om migration under 2012, mycket starkt fokus på Sverigedemokraterna (vars profilfråga är invandring) samt en avsaknad av andra skarpa konfliktfrågor mellan partierna. Huruvida förändringen 2012 är ett s k hack i kurvan eller blir en bestående förändring är svårförutsägbart. Vi går i höst in i en valrörelse inför två nationella val (EU-parlament och Riksdag) där debatten antingen kan ta fart i migrationspolitiken och politisera frågan än mer eller fokusera på helt andra centrala politiska frågor som då tar överhanden. Utvecklingens riktning ligger i våra egna och de politiska aktörernas egna händer.

*

Hela SOM-rapporten Vägskäl presenterades idag vid en pressträff på Göteborgs universitet. Kapitlet ”Ökat motstånd mot flyktingar men starkt stöd för skäl till uppehållstillstånd” har skrivits av biträdande forskare Linn Sandberg och mig själv. Undersökningens metod och upplägg presenteras utförligt i rapportens sista kapitel. Läs rapporten här.

En bref: Om risken med ekonomiska styrmedel i välfärden

Regeringens utredare, Stig Orustfjord, konstaterar att det inte finns någon logik i varför de 36 kommunerna inte kan erbjuda plats i tid. Bland de 36 finns såväl en glesbygdskommun som storstadskommuner.

– Den enda gemensamma nämnaren är att de har en dålig planeringsprocess, sade Orustfjord.

Enligt nyhetssändningarna i Sveriges television idag tycker ansvarig minister att det är en bra idé att kommuner som inte kan ordna fram förskoleplats till barnen i kommunen inom den tid som angetts i lagen (fyra månader) istället får betala en ersättning till föräldrarna motsvarande föräldrapenningen. Det låter ju väldigt rationellt. Ungefär som när ministern (en annan minister) säger att det skall bli stopp för långa väntetider på akutmottagningarna i landet och sjukvårdschefer sätter tidsgränser som fyra timmar eller liknande. Eller när regeringen ger extra pengar till dem som betar av väntetider för särskilda operationer eller möte med specialistläkare.

Allt detta låter väldigt bra. Eller hur?

Men ekonomiska styrmedel är oerhört slagkraftiga. Den överhängande risken är att istället för att gå till botten med systemfel av olika slag så prioriterar kommunpolitikerna de förändringar som de ekonomiska incitamenten stimulerar (vilket är meningen) och konsekvensen blir dysfunktionella vårdkedjor, fler barn i varje förskoleklass eller barn i fler baracker, jättefina resultat för opererade knäledsskador men brist på vårdplatser för äldre multisjuka. Det finns ingen logik säger utredaren i just detta fallet. Må de, säger jag.

Jag ser en överhängande risk när den politiska styrningen använder sig av den extremt kraftfulla ekonomiska modellen för att övertrumfa professionen. Här går folkvalda politiker in och svarar på medborgarnas krav men utan att vända sig till professionen för att få en analys. Vi har sett samma tendens på område efter område och jag bedömer dessa individanpassade reformer som ett av de farligaste styrinstrumenten om vi vill bibehålla en högklassig vård, skola och omsorg för alla.

Första frågan borde vara: I vad består problemet? Vari ligger den mekanism som hindrar systemet att tillgodose medborgarnas behov. Finns det kanske en efterfrågan som inte är rimlig att tillgodose?

När det gäller akutsjukvård är den sista frågan relevant – om du frågar läkarna så är det fler vårdplatser för svårt sjuka (ofta äldre) som krävs, inte kortare väntetid för Kalle och Lisa som stukat tummen på basketträningen.

Sluta klaga på förorten! Och vad är förresten en förort?

Sedan oroligheterna i Husby utanför Stockholm har det pågått en diskussion om ”förorten” i relation till ”staden”. Och sedan några dagar har till detta fogats en debatt om modernismens betydelse för dessa förorters status. (Några länkar nedan).

Varför vissa stadsdelar kallas förorter (Frölunda. Gårdsten och Länsmansgården) medan andra kallas just stadsdelar eller bara för sina namn (Örgryte, Fiskebäck eller Lundby) är inte alldeles glasklart. För mig tycks det ha att göra med vilka som bor där.

Platser i storstadsområdet som har flerfamiljshus med hyresrätt som byggdes från slutet av 1950-talet och framåt, samt har i huvudsak hus som har fler våningar än tre samt som har torg från vilken den mesta samhällsservicen försvunnit – de kallas förorter.

Platser i storstadsområdet som har lägre hus som villor eller tvåfamiljshus, flerfamiljshus med bostadsrätt (byggda före 1930), villafastigheter med flera lägenheter från tiden före 1960, som inte har några torg och inga bilfria delar – de kallas stadsdelar.

Varför talar vi så mycket om urbanitet kring flerfamiljshus? Somliga föredrar den ålderdomliga Haussman-inspirerade kvartersstaden med små gröna parker, breda avenyer, rutnät och kompakta kvarter (Paris). Underbart kan jag tycka. Andra föredrar den brittiska trädgårdsstaden där en blandning av hus, företrädesvis lägre, samsas i ett grönområde med slingriga gator och byliknande struktur. Härligt det med tycker jag. Och åter andra föredrar den modernistiska variant som byggdes framför allt under perioden före 1965 där ”hus-i-park” är ledordet och samlade grannskapsenheter ligger runt eller i anslutning till torg, kommunikationer och aktiviteter. Ljuvligt också tycker jag. Efter 1965 blev husen allt högre, allt mindre planerade efter boendet och mer efter kranbanorna, med hjälp av statliga krediter kunde husen byggas utan tanke på att kommunikation och service skulle finnas där. Från och med 1968 förändras idéerna och lagstiftningen, allt mer slutna bostadsområden byggs utan kommunikation. Men det är också en brytningstid där nya sociala rörelser ställer nya krav och har nya behov. Utmaningarna blir till konflikt och leder till förändring under 1970-talet.

För mig personligen finns det många bostadsområden som jag tycker mer präglas av en kapitalets logik än av människornas – alltså där de mänskliga behoven åsidosatts medan teknikens och ekonomins satts i högsätet. Det gamla Gårdsten (där jag själv bott) tillhör dem. Men många andra bostadsområden som buntas ihop med tillnamnet ”förort” här inte alls dit: Kortedala, delar av Biskopsgården, Backa, Järnbrott m fl (alla i Göteborg). Glömmer vi inte hur platser som Kortedala kom till? När familjer med småbarn bodde mot gården i den slamrande kvartersstaden, inget lekutrymme, toa på gården och inget grönt utanför dörren var en ljus fyra i Kortedala med grönområden, stora fönster, parkett på golven och egen badrum himmelriket. Har ni glömt det?

Och varför talar vi inte om de enahanda villaförorterna som Partille, Lerum, Askim, Torslanda och Lindome? (Jag vet att flera av dem är egna kommuner). Uppenbarligen spelar det ingen roll om bebyggelsen är enahanda och befolkningen homogen så länge det inte handlar om flerfamiljshus med hyresrätt.

Vi behöver en lite mer upplyst diskussion om stad och urbanitet. Vårdväderstorget och Kungsportsplatsen är båda urbana platser, men på olika sätt. Slottsskogen och Keillers park likaså. Behoven i olika faser av livet är olika – jag har själv bott i en mängd olika typer av stadsdelar i olika städer i Europa. Jag ser den stora faran i den urbana likriktning som innebär att för att vara stad och urban så krävs att du är medelklass, medelålders, liberal, dricker bryggkaffe (det nya svarta), har högskoleexamen, hornbågade glasögon, läderskor och frågar efter ekologiskt på förskolan.

Varje bostadsområde behöver få leva på sina villkor. Att vissa stadsdelar är uselt underhållna, fråntagits samhällsservice och kommunikationer eller berövats möjligheten att utvecklas är inte människornas fel. I många s k problemområden finns potential till något annat om vi bara ser det och tar det tillvara. I andra behövs stora ombyggnader och omtänk.

Låt stad få vara mångfald.

Om trädgårdsstaden i Norrköping.

Om kritiken mot förorten här och här.

Avhandling om modern stadsplanering (Monica Andersson, statsvetenskap, Stockholms universitet)

Det svenska partisystemets förändrade konkurrens inför valet 2014

Det svenska partisystemet förändras. Eller, rättare sagt, det svenska partisystemet är statt i förändring. Under lång tid hade Sverige ett fempartisystem där de skiljelinjer som dominerade landet vid demokratins genombrott fortfarande syntes tydligt i partisystemet. Där fanns arbetarrörelsens två grenar (socialdemokrati och kommunism/vänstersocialism), den agrara rörelsen (centerpartiet) och den urbana liberala traditionen (folkpartiet) och en konservativ strömning (högerpartiet). Under 1970-80-talen förändrades partisystemet genom miljöpartiets ankomst. Den gröna rörelsen tog plats i Riksdagen och även kristdemokraterna steg fram som en distinkt politisk kraft. Båda de senare inspirerades av redan starka europeiska traditioner. Under tidigt 1990-tal fick också Sverige ett anti-etablissemangsparti (Ny demokrati) som i Giovanni Sartoris mening kan kallas ett ”anti-system-parti”. Partiet föll dock snabbt samman.

Partisystemet i Sverige cirklade länge under efterkrigstiden kring en unikt stark socialdemokrati som kunde regera från en mittenposition och skapa allianser, både bland väljare och i parlamentet, över gränserna. De borgerliga partierna (C+Fp+M) samarbetade i olika former och regerade i koalition under några år på 1970-talet men utan att systemet egentligen rubbades. Med inträdet av Mp och Kd blev dynamiken annorlunda och efter den andra borgerliga regeringsperioden (1991-94) var nya koalitionsparters möjliga för såväl de borgerliga som för socialdemokraterna. Med Sverigedemokraternas intåg i parlamentet har systemet snarast begåvats med ett svart får – ingen vill samarbeta och inget parti som Sd som en möjlig partner. Istället styrs agerandet av att avvärja inflytandet från Sd (t ex alliansen mellan Mp och regeringen kring flyktingpolitiken).

Men med de nya borgerliga regeringen 2006 reducerades också socialdemokratins roll från ensam dominant till en av två. Partisystemet begåvades med två ”solar”. Moderaterna tog upp kampen om herraväldet i mitten, på ett klart framgångsrikt sätt.

Idag ser vi ett svenskt partisystem där blocken har varsin dominant (M och S), ett antal mindre partners runt sig, en mittenpartner som spelar med båda blocken och en partner som alla vill undvika. Landskapet har sannerligen förändrats. De nya partierna representerar inte på samma sätt etablerade skiljelinjer utan mobiliserar väljare mot bakgrund av en mer liberal-auktoritär dimension, något som förstås smittar av sig på övriga partier.

Med dagens mätning från SCB är systemet ånyo i förändring eftersom det mesta nu tyder på att Kd är på väg att falla ut från systemets inre kärna. Eftersom partiet i första hand varit en partner till höger om moderaterna för Alliansen kommer inte systemets centrala konkurrens att rubbas. Däremot får en tänkt ny Alliansregering en annan dynamik utan den kristdemokratiska komponenten. Man blir än mer mittenorienterad, än mer liberal men tappar också en partner som står för konservativa kärnvärden.

Med Sd är istället en ny typ av konservativ kraft på väg in i den svenska partikonkurrensen, en nationalistisk konservatism. Men eftersom Sd inte är en eftersträvansvärd partner kommer övriga partier att söka samarbeten och motståndare på ett sådant sätt att Sd hålls utanför tänkbara överenskommelser. Något som indirekt ger Sd stort inflytande på de strategiska valen, men kanske inte på den substantiella politiken.

Det svenska partisystemet har ett allt mer överbefolkat mittfält där flankpartier hamnar längre från centrum, ja kanske t o m faller ut. Centern har en förankring i mitten av svensk politik och har sannolikt en större möjlighet att stanna kvar än Kd, men konkurrensen från de liberala partierna Moderaterna och Folkpartiet är väldigt tuff när Centern släppt sina agrara intressen.

Vi får således

A) en konkurrens mellan två som önskar vara herre på täppan och definiera regeringsbildningen (M och S)

B) en konkurrens på det liberala mittfältet (C, Fp, M samt Mp)

C) en konkurrens mellan de två större om Mp:s stöd

D) två flankpartier (Kd och V) som centrifugeras ut ifrån inflytande på regeringsmakten* samt

E) en konkurrens mellan alla partier å ena sidan och Sd å den andra som går ut på att minska Sd:s inflytande och hålla avstånd

Sd själva vill gärna bli en del av mittenkonkurrensen men det konservativa ideologiska arvet gör det synnerligen svårt i svensk politik. Istället kan man kanske tjäna lite på om Kd försvinner som en konkurrent om de konservativa väljarna.

Ofta fokuseras politiska analyser kring opinionsförändringar på relationen mellan väljare och partier. Men konkurrensen i själva partisystemet är den grundläggande dynamiken för hur det politiska landskapet utvecklas. Först därefter ges väljarna möjlighet att ta ställning till ”sitt” parti och dess möjligheter att genomföra sitt program.

Det enda som är säkert inför Riksdagsvalet 2014 är att en kommande regering formas kring Socialdemokratin eller Moderaterna. Och att partisystemet kommer att ha antagit ännu en annan form efter det valet.

***

Vill man läsa teori om partikonkurrens rekommenderas standardverket ”Parties and Party systems” av Giovanni Sartori från 1976.

*Sd kan också sägas vara en del i den centrifugen bort från regeringsmakten.

Kristdemokrater och Sverigedemokrater inför det långa valåret 2013-1014

Inför vad som kommer att bli ett ovanligt intressant och ovanligt långt politiskt år börjar spekulationerna om partiernas opinionsläge att bli alltmer desperata. Kristdemokraterna har legat under fyra-procents-spärren nästan sedan valet 2010 men har nu noterat sitt lägsta stöd ”någonsin” i Sifo.* I dagens Sifo-mätning är det Miljöpartiet som är vinnare. Jag har sedan länge hävdat att Kristdemokraterna är den troligaste kandidaten till att få lämna Riksdagen – före Centern – i valet 2014. Ingenting syns vid horisonten som skulle kunna ändra på det. Allianspolitiken har blivit en långsam kvävning till döds för Kristdemokraterna som politiskt alternativ. Göran Hägglund har heller inte visat någon vilja att lansera partiets egen linje – i motsättning till Alliansregeringens – som Jan Björklund eller Annie Lööf då och då gärna gör. Inom vård- och omsorgsområdet tror jag t ex att en egen linje i vinst-frågan hade varit trovärdig och kunnat engagera många presumtiva kristdemokratiska sympatisörer.

Och det står alltmera klart att Sverigedemokraterna har planat ut på en nivå kring sju-åtta procent. I april månads sammanvägning visade Ekot/Novus att partiet låg på knappa åtta procentenheter efter en mycket framgångsrik höst där man nådde upp emot tio procent av väljarnas stöd.

För Sverigedemokraternas del kan det långa valåret 2014 – som börjar redan i Almedalen 2013 och efter en liten semesterpaus och sedan kommer att ta fart på sensommaren igen med bl a kyrkoval den 15 september och inte sluta förrän efter riksdagsvalet i september 2014 – bli en möjlighet till kontinuerlig exponering och mobilisering men är också extremt krävande.

Sverigedemokraterna har gjort en ideologisk resa som gjort det möjligt för partiet att attrahera nya grupper av väljare. De trogna aktivisterna finns delvis kvar men partiets ambition är att nå mittenväljare med intresse för invandringsfrågor men som också saknar ett tydligt politiskt alternativ idag. Vi vet att nio av tio SD-sympatisörer anser att invandringen är ett hot mot svensk kultur och vi vet också att det ideologiska universum som byggs upp kring detta hot är specifikt för Sverigedemokraternas sympatisörer. (Läs mer i 2012 års SOM-bok).

Frågan om migration har blivit en viktigare politisk fråga för befolkningen under hösten 2012. Men redan under 1990-talet visade det sig att intresse för frågorna om invandring, migration och integration nästan lika gärna kunde indikera en positiv attityd till dessa frågor. Därvidlag skedde en förändring efter Ny Demokratis genomklappning. Men bara det faktum att frågorna kommit på dagordningen gynnar naturligtvis det parti som mer än något annat förknippas med just denna fråga, om än med en restriktiv hållning.

Redan vid SOM-seminariet i Göteborg i april 2011 fick jag frågan om jag trodde att Sverigedemokraterna kunde få mycket större stöd än de fått i valet. Med tanke på att partiet under sin nuvarande ledning gjort allt för att bli ett mittenorienterat parti där uniformer, Hitler-hälsningar och rasistiska skrivningar i programmet är ett minne blott kan det förstås attrahera en större grupp än de allra mest intensiva invandringsfientliga aktivisterna. Mot bakgrund av europeiska erfarenheter, det svenska partisystemets storlek och sammansättning, Sverigedemokraternas politiska position och huvudfråga i relation till befolkningens uppfattningar och givet nuvarande ledning och partiprogram** så tror jag att Sverigedemokraterna kommer att plana ut strax under nivån åtta-tio procent.

Men för just Sverigedemokraterna är det dock två särskilda hinder att ta sig över: 1. Det faktum att en försvinnande liten del av befolkningen delar deras syn på invandringen samtidigt som man tycker det är en politiskt avgörande fråga samt 2. I ett system med åtta partier framstår numera det svenska partisystemet allt mer som ett bipolärt system kring två stora och sex små. Om man som liten gör anspråk på att vara en alldeles egen pol i systemet så räcker det inte bara med större stöd, det krävs så mycket mer när man inte ingår i en tänkt allians eller majoritet.

Om Sverigedemokraterna tänker sig en situation som Fremskrittspartiet i Norge, som kan bli regeringspartner till Höyre i höst, så krävs trots allt ännu mycket mer av ideologiskt, organisatoriskt och politiskt omläggning. Orkar partiet det utan att spricka upp. Jag tvivlar.

* Med tanke på att Kds/Kd bildades 1964 och länge var utanför Riksdagen måste det vara något villkor kopplat till detta ”någonsin”. Har Sifo aldrig frågat om stödet för Kds på t ex 1970-talet? Tarvar efterforskningar detta.

** Det finns tydliga sprickor inom Sverigedemokraterna där personfrågor och ideologiska frågor vävs samman. Främst rör den lågintensiva konflikten frågan om nationalismens ställning i partiet, något som legat bakom såväl uteslutningar som försök till sådana.