Kategori: svensk politik

Sluta tjafsa och tillsätt haverikommission om skolan

Nya undersökningar av vuxnas läskunnighet, matematiska färdigheter och problemlösningsförmåga placerar länder som USA, Spanien, Italien och Frankrike i botten medan Sverige står starkt. Sveriges svaghet är framför allt oförmågan att ge utlandsfödda samma nivå på dessa grundläggande färdigheter som inrikesfödda. Skillnaderna mellan generationer i Sverige är små och föräldrars utbildning är i hela den vuxna befolkningen inte generellt avgörande för den egna förmåga att läsa och räkna. Men, den unga generationen tappar dock i de flesta grenar, den senaste PISA-undersökningen visade vikande kunskaper i matematik, läsning och naturvetenskap men också ökande skillnader mellan eleverna.

I fransk press talades om den egna befolkningen som ”nollor” och i International Herald Tribune  påtalades hur ojämlik kunskaperna var i USA, vid sidan av den låga prestationen som helhet. Det var bara amerikaner över 55 år som presterade bättre än övriga länders motsvarande åldersgrupper. Amerikaner som alltså gått i skolan under 1960- och 1970-talen. En period av skolbussningar, hippierörelse, medborgarrätt och alternativa pedagogiker. Rätt mycket flum skulle nog Jan Björklund tycka. Men också en tid av starkt samhällsengagemang, starka politiska ambitioner och ökande välstånd.

I Sverige var generationsskillnaderna små, men om vi skal tro PISA-studierna lär det inte förbli så. Barn födda från mitten av 1990-talet och framåt tycks bli såväl mer ojämlika som sämre rustade för det kunskapssamhälle som ställer allt högre krav på intellektuella färdigheter. Ännu för dem som började skolan under tidigt 1990-talet var prestationerna goda, men sedan hände något. Jag har ingen statistik att bevisa saken med men jag skulle tro att andelen elever i s k friskolor relativt kommunala ökade kraftigt i slutet av 1990-talet. Mycket tyder på att valfriheten har medverkat till den negativa trenden både avseende likvärdighet och generella resultat.

Jag är så trött på att höra termen ”flumskola” som så ofta används av utbildningsminister Björklund och andra. När han någon enda gång preciserar vad denna flumskola är så säger han ”sossarnas skola”. Den sista läroplan som antogs av socialdemokratisk regering var Lgr 69* och den gällde fram till 1980 då den ersattes av Lgr 80, under borgerlig regering. Därefter har varje läroplan och varje styrdokument av den typen kommit från en borgerlig regering. Friskolereformen beslutades också av en borgerlig regering 1992.

Jag gick i skolan under ”sossarnas skola” och så långt från flum har jag aldrig varit vare sig förr eller senare. Jag hade betyg varje termin från första klass, jag t o m i skolan på lördagarna de första åren. Jag hade universitetsutbildade lärare som var experter på sina ämnen (en och annan hade nog behövt en kurs i pedagogik) och flera av dem älskade både ämnet och att undervisa. Min skolgång gav en ytterst god grund för det som sedan blev mitt liv. Någonstans tror jag att det är just socialdemokratins skola Björklund vill återskapa, han gick väl själv i den liksom jag. Den måtte i alla fall ha gett ganska bra kunskaper eftersom våra generationer ligger på högre nivåer än andra västländer.

Däremot har jag varit med om en skola där mina barn har gått, där man snackar sig till högre betyg, där föräldrar ringer till lärare och hotar dem, där inlämningstider inte hålls vilket ger orättvisa i tid för arbetet, där lektioner ställs in på kort varsel utan förklaring, där lärare inte har några ämneskunskaper, där elever kan kopiera andras och egna arbeten och lämna in som nya och där svårigheter i t ex matematik sopas under mattan med att ”det växer bort”. Det kallar jag flumskola. Men det var inte ”sossarnas skola”.

Kan vi inte sluta göra skolan till en krigsskådeplats? Ingen av dagens politiska aktörer kan svära sig fri från den utveckling vi ser nu, och ingen kan vara nöjd med situationen. Ett stort antal reformer av lärarutbildning och skolformer har genomförts. En del har säkert varit behövliga men röran av olika system är nu helt ogenomtränglig för den oinvigde. Professionens värde har degraderats till en fråga om ”legitimation” och rätt pappersmeriter. Tillsätt en gemensam haveriutredning, befolkad av forskare, lärare, experter och utredare, med uppdrag att över partigränserna komma med en åtgärdsplan och låt reformmaskinen vila.

* Det finns de som hävdar att det var just Lgr 69 som bröt med den tidigare utvecklingen och att Lgr 69 alltså var första steget mot flum. Ett steg som då alltså fullbordades av borgerliga regeringar, vilket väl visar att tidsandan är en viktigare förklaring än partipolitik.

** OECDs undersökning kan läsas här.

Den svala svenska tilliten – nödvändig men hotad?

Jag är själv ganska skeptisk till den forskning som sätter samhällelig tillit i fokus som objekt för mätningar av olika slag. Särskilt kritisk förhåller jag mig till den forskning som använder social tillit som förklaring, gärna i jämförande studier,  till samhällsutvecklingen. Tillit är relationell, kontextuell och tolkningsbar. Tillit är också i många avseenden en frukt av individegenskaper, uppfostran och världsåskådning. Och, frågan om tillit kan också ses i ett rationellt perspektiv – hur rimligt är det att lita på varandra? Allt beror på.

Min uppfattning är att individers kollektivt uttryckta tillit liksom den personliga tilliten är alltför sammanflätad med det samhälle vi lever i för att vara en källa till förklaring av samhällsutvecklingen. Tilliten är en förutsättning för många andra positiva ting i våra samhällen, men därmed inte sagt att den är en förklaring till dessa ting.

Med alla dessa skrupler redovisade har jag med stor behållning läst Den svala svenska tilliten. Förutsättningar och utmaningar (SNS, 2013). I boken redovisar författarna Lars Trädgård, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollbaek och Lars Svedberg resultaten av ett forskningsprogram men diskuterar också den avgörande frågan, vad betyder det för vårt samhälle om tilliten försvagas.

Författarna hävdar att den omvittnat starka svenska tilliten har sin grund i en lång nationsbyggarprocess, med början någonstans i historiens gryning med det lokala tinget. Under 1800-talet skapades sedan förutsättningar för demokratin genom folkrörelsernas framväxt, reformer i statsapparaten och framför allt den obligatoriska folkskolan. Det speciella med det svenska projektet är dess kombination av individuell autonomi och kollektiv jämlikhet. Författarna framhåller särskilt lokalsamhällestilliten. Och den tilliten är inte självklart lika hög och oförstörd som den generella tilliten. Författarna menar att det är när ojämlikheten blir tydlig just i lokalsamhället som tilliten till samhället urholkas. Att vända trenden av ökande ojämlikhet är alltså avgörande för att upprätthålla den starka svenska tilliten.

Författarna lyfter fram behovet av nationell integration. Och de skriver

Historiskt har två av de viktigaste institutionerna för att socialisera unga människor in i det social kontraktet och den nationella gemenskapen varit universell folkskola och manlig värnplikt. Båda dessa institutioner har vi idag nedmonterat (värnplikten) eller pluraliserat (folkskolan). (sid 189)

Författarna betonar den aningslöshet som följde på dessa politiska beslut och menar att beslutsfattarna hade glömt dessa institutionerna historiska roll för både demokrati och integration. Särskilt berör detta de unga män som idag, precis som i början av 1900-talet, skapar sådan social oro och bekymrar såväl medier som myndigheter.

Jag är så trött på ordet ”utmaning” och tyvärr beskrivs framtiden i den här boken väldigt ofta som en ”utmaning”. För mig signalerar det ”vi ser problemen men inte lösningarna”. Det är väl hedervärt nog att identifiera problemet – varför det skulle vara en utmaning (tävling, hot om duell?) begriper jag inte. Budskapet är klart – den starka svenska tilliten till samhället i stort grundas i en alldeles egen kombination av autonomi och jämlikhet, rotad i vår nationella historia. När medborgarna upplever brister i denna kombination i sina egna närområden riskerar det tillitsfulla sociala kontraktet mellan stat och medborgare att krackelera. En sådan utveckling hotar inte bara tilliten som sådan utan underminerar de politiska möjligheterna att framöver motverka ojämlikhet och upprätthålla solidaritet. Där är boken kärna menar jag.

(Tyvärr innehåller boken partier med väldigt dåligt språk, men man kan överse med det.)

Valåret 2014 – valforskningens utmaningar

Igår den 30 september hade jag förmånen att på Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborg universitet, som en av fyra deltagare, få presentera några tankar kring valforskningens utmaningar för framtiden, särskilt med tanke på det viktiga valår som ligger framför nästa år. Seminariet var en hyllning till valforskningens nestor Sören Holmberg som fyller jämnt inom en snar framtid och var ett samarrangemang mellan det svenska nationella valforskningsprogrammet och forskningsgruppen för multidisciplinär forskning om opinion och demokrati (MOD) vid samhällsvetenskapliga fakulteten – båda vid Göteborgs universitet.

Sören fick också en bok – Stepping Stones – författad av 21 kolleger och alla bidrog vi med egen originalforskning inom området väljare, val och opinionsbildning.

Nedan följer det skriftliga underlaget till mitt bidrag till seminariet. (Observera att texten är skriven för den talade situationen.)

Väljarna har ändrat sig angavs ofta som förklaring till den borgerliga valsegern år 2010. Jo, det var ju sant, jämfört med läget under mandatperioden hade väljarna onekligen ändrat sig.

Väljarna har tröttnat på regeringen  var en vanlig förklaring till Höyres framgång och den rödgröna regeringens fall i Norge för några veckor sedan. Jo, det kunde onekligen ligga något i det, någon annan förklaring tycktes ju inte finnas.

Men, ärligt talat, borde inte vi som studerar och analyserar val, väljare, politik och partier kunna ge ett lite mer teoretiskt intressant bidrag till de förklaringar som florerar kring hur det politiska landskapet skiftar? Jo förstås, men jag tror att en viss vilsenhet har uppkommit eftersom medborgare, partier, politiker och medier faktiskt inte längre passar så bra in i den modell som trots allt utgör någon sorts master plan för västeuropeisk statsvetenskap och valforskning.

Vi ser, som de flesta här redan vet, en upplösning av många gamla politiskt organiserade kollektiv, partilojaliteten har minskat bland både medlemmar och väljare, klassidentifikationen har försvagats och det partipolitiska konfliktfältet krymper och lämnar öppet för helt andra grupperingar, nya frågor, andra mönster och andra aktörer som mobiliserar medborgarna i demokratin.

Jag menar att i vårt individualiserade samhälle, och då naturlitvis inte bara Sverige även om vårt land kanske är världens mest individualiserade, är det två perspektiv som bör få större betydelse och utrymme i studiet av komparativ politik i våra nya politiska system:

a) Det är att på allvar bli varse partierna som politiska aktörer i egen sak

b) Att upptäcka de nya skiljelinjer som gestaltas utanför de politiska institutionernas sfär

Partierna som aktörer i egen sak

De politiska partierna i demokratin idag i västvärlden har en annan roll än de hade under demokratiseringsfasen, rent teoretiskt har vi inte reviderat partiernas plats i den representativa och parlamentariska demokratin, men faktum är att de idag fyller andra funktioner och delvis har abdikerat från gamla funktioner.

Partierna är idag mer av politiska entreprenörer som agerar på en politisk marknad som dock inte alls bara består av väljare utan också av andra partier, lobbyister, organisationer, medier och alternativa sociala rörelser. Partierna har alltid varit aktörer med förmåga att forma och omforma både sig själva och sin omgivning. Men tidigare hade denna aktivitet i huvudsak funktionen att samla, uttrycka och kanalisera medborgarintressen av olika slag, och det var på dessa plattformar som kampen mellan partierna utkämpades. Idag dansar partierna med varandra inför en skara väljare som ömsom beundrar dansörernas förmåga och ömsom väntar på att bli uppbjudna.

Partierna övar positionsförflyttningar i relation till varandra på dansgolvet snarare än bekymrar sig om vilka som är där och tittar eller önskar bli uppbjudna. Och dansgolvet mäts upp av de mest imposanta dansörerna, till förfång för dem som kanske inte behärskar lika många sorters avancerade dansövningar.

Samtidigt som utövandet av politiken kommer mer och mer i centrum blir de ideologiska anpassningarna allt tydligare. I dansens virvlar kan man ju inte vara alltför nogräknad utan måste kanske dansa med den partner som för tillfället råkar vara i närheten, alternativt kan samma danser.

I takt med att de politiska partierna har fått ett allt mindre faktiskt inflytande över både regeringsmakt och nationell suveränitet har också förmågan att verkligen kanalisera medborgarnas innersta och långsiktigt vilja blivit mindre relevant. De politiska partierna bestämmer helt enkelt inte så mycket längre, och absolut inte i ensamt majestät. Då blir ju inte heller den uppgift som innebär att bära fram medborgarnas intressen lika viktig. Dessa intressen bärs fram på andra sätt och dessutom kan man idag ifrågasätta om det är politikens sfär som är den allra viktigaste för dessa intressen. Företag, andra länder, internationella och transnationella organisationer och kunskapsbaserade aktionsinriktade sammanslutningar som Greenpeace eller Röda Korset är kanske mer avgörande för hur de politiska besluten faktiskt kommer att påverka medborgarna än partierna.

Kampen om resursfördelning som var politikens centrala nav har förändrats till en kamp om problemformuleringsprivilegiet, om framing och en kamp mellan diskurser. I denna kamp är partierna blott en av många aktörer, men en priviligierad aktör med resurser, access till medier och kompetenta medarbetare.

De politiska partierna har också fått konkurrens av blockbildningar och andra allianser. Hur mycket av ett flerpartisystem har vi i Sverige egentligen? Och hur mycket av ett tvåblockssystem är det i Storbritannien egentligen? Partisystemens förändring är detsamma som förändring av dansgolv och orkester för partierna. Vi ser också att alltfler europeiska melodier letar sig in kapellet och förvirrar de dansande. Somliga klarar det bättre och andra sämre, och framför allt, en del partier har mycket att hämta på den europeiska nivån både i termer av tankegods och av resurser. Andra har desto mindre.

 Nya skiljelinjer utanför de politiska institutionernas sfär

Genom att politikens nav har förändrats, en förskjutning från resursfördelning till problemformulering, och medielandskapet har förändrats, uppkommer också nya politiska skiljelinjer. Jag tillhör inte dem som nöjer mig med att konstatera att Lipset/Rokkans fyra skiljelinjer en gång var frusna och nu tinat upp – och därutöver finns numera bara åsiktsdimensioner. Istället menar jag att vi som statsvetare måste bli varse de nya skiljelinjer – i ordets genuina bemärkelse med värdeskillnader, social bas och mobilisering – som växer fram delvis utanför de politiska institutionernas och intresseformerandets sfär. De nya skiljelinjerna har svårt att integreras inom nationalstatens traditionella struktur och de är inte heller tydligt anpassade till ett europeiskt koncept.

Mitt förslag är att vi ser två nya skiljelinjer med bäring på politisk mobilisering och konflikt framöver och det är dels en motsättning mellan å ena sidan transnationella nätverk och å den andra nationalstatliga intressen och dels en motsättning mellan å enda sidan en kunskapsbaserad politik och å andra sidan marknadslojala krafter.

Skiljelinjen mellan transnationella intressen och nationalstatliga intressen manifesteras inom de områden som berör migration, miljö, global hälsa, digitala förflyttningar, urbanisering och språkfrågor. Skiljelinjen utmanar den nationalstatliga ramen för politisk konfliktlösning vilket gör den svårmobiliserad i allmänna val. Men å andra sidan förhåller den sig extremt relevant till de faktiska politiska problem som står på Europas agenda idag.

Bland aktörerna hittar vi s k ”epistemic communities”, lobbyorganisationer, sociala rörelser eller NGO:s. Sakfrågorna kan t ex röra internationella miljöproblem, där enskilda nationalstater kan ha intresse av att främja lösningar som är gynnsamma för den egna staten i motsättning till transnationella aktörer. Men också migrationsfrågor där flyktingmottagande och integration är centrala. Motsättningar kan röra hur mänskliga rättigheter skall omsättas i praktiken, särskilt avseende familjebildning, hälsovård och religion. Tillgång till sjukvård och skola för papperslösa, flyktingpolitik eller arbetsrätt är frågor som kan mobilisera skiljelinjen transnationella nätverk/nationalstatliga intressen.

Skiljelinjen mellan kunskap och marknad grundar sig i antagandet om att individualiseringen lösgör kunskapen från auktoriteterna. Makten över kunskapens innehåll – d v s makten att bestämma vad som skall betraktas som sant eller falskt – gör det möjligt att genom problemlösning och förmåga till meningsfull tolkning främja de egna värderingarna och tillägna sig mervärde av olika slag. Kampen om kunskapens innehåll kretsar ytterst kring om kunskapen skall värderas i termer av säljbarhet och vinstmaximering eller om den har ett värde i sig och har förmåga att bidra till meningsfulla tolkningar. Kampen om kunskapen berör patent, industrispionage, copyrightproblematik men också friskolor och skolavgifter. Kampen föregår i konkurrensen kring olika licensavtal för TV-sändningar samt i debatten om kommersiell TV och radio i förhållande till Public Service.

Alltså, båda dessa skiljelinjer är centrala för hur den politiska mobiliseringen bland medborgarna gestaltas idag, men de politiska partierna har bara i ytterst liten utsträckning uppmärksammat dessa frågor. Förklaringen är sannolikt att partierna har fullt upp med att positionera sig i relation till varandra, till tillfälliga opinionsförändringar och i relation till den reella makten över samhället, den diskursiva makten. Medborgarna organiserar alltså det politiska landskapet vid sidan av de etablerade institutionerna och kanaliserar sina nya intressen via andra grupperingar än de politiska partierna. Nygamla aktörer som kyrkor, ideella organisationer och elitlobbyister är avgörande för utfallet här.

Men de nya skiljelinjerna – om de nu bör benämnas som jag föreslagit eller ej – återfinns bland medborgarna oavsett vad partierna ser eller inte ser. Och i några fall har nya politiska partier också förmått att mobilisera grupper kring dem, som Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ, Vägvalet och säkert andra som jag inte vet om. Men också vissa av de gamla partierna som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har försökt att göra inbrytningar och ta sig an dessa nya skiljelinjer. Partierna är således fortsatt viktiga aktörer både som begränsare och främjare av nya intressekonstellationer. De sitter på resurser, makt och organisation och de förmår både anpassa sig och omforma omgivningen.

Vi bör alltså hålla ögonen på partierna som aktörer i sin egen rätt och vi bör upptäcka och empiriskt engagera oss i de nya skiljelinjer som öppnas upp i de ultraliberala och indivdualiserade demokratierna. Om vi skall upptäcka, förklara och förstå de nya politiska landskap som växer fram i Europa men också i Afrika, Amerika och Oceanien så behöver vi alltså fokusera på andra saker än att väljarna bytte åsikt eller att de tröttnade på att se samma gamla vanliga politiker som gäster hos Skavlan.

Inför ett intensivt politiskt år: Riksmötet öppnar med regeringsförklaring och budget

Kungen öppnade igår riksmötet genom att låta tidens pil fara fyrtio år bakåt och sedan lika långt framåt. ”kom ihåg, nästa gång ni möter en grupp småbarn i sina neongula västar” sa han lite skämtsamt, ”att det är bland dem som era efterträdare finns”. Jag tyckte mycket om just den där bilden av barnen från förskolan, på utflykt någonstans i landet, att där går landets framtida ledare och beslutsfattare. Vi vet ju alla att det är så, men hur ofta är det så vi tänker i vår politiska debatt? Handen på hjärtat.

Skallet mot kungen är numera normal mediediskurs. Jag instämmer inte i det. Vi har en kung som är statschef eftersom vårt land är en monarki. Personligen har jag inga problem alls med det. Själva vitsen med monarkin är just att det spelar mindre roll vilken person som har uppdraget, det är själva uppdraget som står i centrum. Det är otidsenligt genom att helt strunta i individen. I vår individualistiska tid tror jag att kungen är provocerande just därför att han inte agerar individualistisk utan bär sitt ämbete närmast som ett ok.

I statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring lyste inte direkt entusiasmen upp orden. Istället var det en uppräkning av vad som gjorts och skall göras och som faktiskt var ovanligt trist jämfört med hurdana regeringsförklaringar brukar vara. (Och jag har läst en hel del…) Men, en sak lyste fram. Reinfeldt var betonade tillit, förtroende och sammanhållning på ett ovanligt starkt sätt som för att understryka allvaret i den svenska politiken. Att den budget som presenterades idag inte riktigt följde upp den hotbilden kanske förvånar lite grand.

Utan att göra några anspråk på en analys av budgeten ter det sig från mitt håll som en passiv budget där kedjan från åtgärd till effekt bygger på teoretiska föreställningar och ibland ganska långsökta mekanismer. Vissa åtgärder skall också tjäna många syften, och det brukar inte vara något bra sätt att arbeta, vare sig vetenskapligt eller politiskt. Jobbskatteavdraget tänks t ex stimulera konsumtion, öka drivkraften till arbete och skapa lägre behov av transfereringar. Få ting i världen – utom salt och vatten – är så användbara.

Utifrån min horisont är inte den arbetslöshet, som är minst lika hög idag som 2006, vi har i Sverige nåbar för de ekonomiska incitament som Borg använder. Dessa incitament fungerar teoretiskt, men den svenska arbetslösheten idag är framförallt strukturell. Den svenska arbetsmarknaden regleras på annat sätt än i många anglosaxiska länder. Lönesänkningar, låglönesektorer och dubbelarbete är helt enkelt inte så lätt att åstadkomma i Sverige.

Samtidigt med avdraget lanseras satsningar på lärlings- och praktiksystem. I teorin tror jag på detta. Men svensk arbetsmarknad har förändrats till en projektmarknad och är idag extremt kvalificerad (även inom industrin). Industrijobb är inte så attraktivt idag men även den som är välutbildad har svårt att få fast jobb inom den sektorn. Själv känner jag till en rörläggare som bara får korta projektjobb i Sverige och istället får jobba i Norge. Han är ung, välutbildad, har yrkeserfarenhet och inga funktionshinder – men jobb får han inte. Hur skall då en person med svårigheter i skolan, utan yrkeserfarenhet och kanske dyslexi få jobb oavsett lärlingsplatser?

Ingenting diskuteras idag heller kring arbetsmarknadens extrema krav på individer. Effektivitetshöjningar i offentlig sektor förväntas varje år, något som är orimligt med tanke på att denna sektor sysslar med omsorg, utbildning och vård. Vi kan inte vårda cancerpatienter fortare, lära barnen läsa fortare eller duscha den gamla fortare hur länge som helst. Istället minskas antalet personer som arbetar inom denna sektor. Istället ersätts människor av teknik, system och överförande till självrapportering. Det går bitvis, men frågan är när vi når en smärtgräns eftersom behoven hela tiden växer. Människor som arbetar riskerar att själva gå sönder, kluvna mellan kraven på effektivitet och den egna bilden av ett gott omhändertagande. Att då som Reinfeldt tala om att jobba längre är lite okänsligt, särskilt när han som i regeringsförklaringen säger att man skall vara beredda att byta bana mitt i livet. Jag läser det som att han menar att vi skall kliva av i 50-årsåldern och ta mindre krävande jobb. Hur skulle det gå till? Vem vill anställa en 50-årig kvinnlig undersköterska som inte orkar jobba i vården? Är hon verkligen attraktiv på arbetsmarknaden?

Jag är inte ensam om att tycka att regeringens politik påminner om personen som hade endast en hammare i verktygslådan och därför använde den till allting. Hammare är ett bra verktyg, men till slut blir det litet enahanda att banka på allting.

Vi fick också en ny minister. Den bästa analysen hörde jag av Irene Wennemo i Studio Ett, hon menade att Anders Borgs skugga vilat så tungt över arbetsmarknadsdepartementet att Hillevi Engström i praktiken haft mycket litet manöverutrymme. Nu tillsatte statsministern en nationalekonom som arbetsmarknadsminister, tillika en med lic-examen i detta ämne som finansministern är så förtjust i men såvitt jag vet inte har någon examen alls i. Kanske blir det lite mer jämbördig diskussion mellan dessa.

 

Kyrkovalet – det stora problemet är bristen på tydliga konflikter

Kyrkovalet närmar sig, den 15 september är det möjligt för alla kyrkans dryga fem miljoner röstberättigade medlemmar att välja företrädare på såväl lokala som centrala nivåer. Många har, bland annat, ondgjort sig över att politiska partier deltar, över att valet är dyrt och över att valet lockar få och därmed saknar legitimitet.

Två ting väcker tydligen irritation i debatten, dels att kyrkan har ett så omfattande val som liknar de allmänna valen till riksdag, EU-parlament eller kommuner, dels att de traditionella politiska partierna ställer upp i detta val.

Jag har fått uppfattningen att få är medvetna om att det finns en lag stiftad i Sveriges Riksdag om Svenska Kyrkan. Det är sant att Svenska kyrkan inte längre styrs från regeringen och den minister som förr bar det vackra namnet ecklesiastikminister*, men Svenska Kyrkan är inte alls samma typ av organisation som Pingströrelsen, Equmeniakyrkan eller för den delen Röda Korset eller Greenpeace. Svenska kyrkan har av Riksdagen ålagts ett antal uppgifter:

1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.

2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

I lagen föreskrivs alltså att kyrkan skall ha vissa demokratiska beslutsnivåer, finnas i hela landet samt inte vara en kyrka enbart för de som bekänner sin tro på Jesus Kristus som sin Frälsare (bekännelsekyrka) vilket de s k kongregationalistiskt organiserade kyrkorna gör. Även i övrigt lämnas en hel del föreskrifter om Svenska Kyrkans organisation i stift och som en biskopskyrka. Tankegången att det är enbart de medlemmar som går till gudstjänst stöter på patrull redan här – en demokratisk organisation måste rimligen handla om alla medlemmars möjlighet till inflytande och kravet på att vara en folkkyrka pekar på vikten av att betjäna alla, inte enbart de teologiskt rättrogna.

I paragraf fyra anges också att församlingarnas grunduppgift är att

….fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Här finns alltså ett åläggande om att ge alla möjligheter till gudstjänstfirande, att undervisa i den kristna tron samt utöva den barmhärtighet som Jesus påvisade men även att bedriva mission – alltså att omvända människor till tron på Jesus Kristus!

Talet om att det är konstigt med allmänna val i kyrkan, att bara det s k kyrkfolket borde få bestämma eller att kyrkan är fri och därför gör som den vill är således inte grundat på kunskap om de politiska ramar som faktiskt råder.

För att skapa en demokratisk organisation krävs att medlemmarna kan få inflytande över styrandet av kyrkan. Med så många medlemmar med så olika grad av engagemang och erfarenhet är det inte lätt att hitta tydliga konfliktlinjer i kyrkopolitiken. Valen handlar inte om teologi, den är bestämd i lag och förvaltas framför allt av biskoparna, utan om hur kyrkan skall leva upp till sina åligganden som rikstäckande folkkyrka och vad som övrigt sägs i lagen om Svenska Kyrkan. De politiska partierna organiserar de grundläggande politiska motsättningarna i vårt samhälle, på grundval av värdesystem (ideologier) som rör väldigt mycket mer än jobbskatteavdrag eller maxtaxa. För mig är det inte underligt alls att de politiska partierna utifrån sin grundläggande värdesystem också har olika uppfattningar i kyrkopolitiska frågor. Ett politiskt parti är inget annat än en grupp som för fram kandidater i val på grundval av ett viss program/ideologi. I den svenska debatten tycks termen ”partipolitik” kommit att betyda något annat, t ex riksdagsarbete, debatter i Agenda eller Almedalstal.

Det är tvärtom ganska rimligt att organisationer som de politiska partierna – vilka gör anspråk på att uttrycka och föra fram centrala samhälleliga värden – också låter dessa värden impregnera frågor om hur den svenska folkkyrkan organiseras. Förutsatt att kandidaterna är intresserade av kyrkan och de religiösa frågorna förstås. Men det kravet ställer vi väl på kandidater i kommunpolitiken eller EU-valet också? Kopplingen demokrati, partier och lagstiftning är inte särskilt långsökt ens i kyrkan.

Det stora problemet för kyrkovalet är brist på konfliktlinjer. Istället för att peka på vilka frågor och konfliktlinjer de olika grupperingarna vill föra fram ägnas tid åt att bråka om huruvida de andra aktörerna (partierna) skall få vara med. Det leder knappast till ökat intresse. En kyrka med flera miljoner medlemmar tycker förstås inte lika om allt – och nej det står faktiskt inte i Bibeln hur församlingen skall organiseras, vilken typ av diakoni som skall prioriteras eller hur kyrkorna skall förvaltas. Det är det som är just kyrkopolitiska frågor.

Så, med tanke på lagen om svenska kyrkan är det svårt att hitta någon annan lösning än riksomfattande val för alla röstberättigande (jag är öppen för konstruktiva förslag) och med tanke på partiernas nationella utbredning och väl utvecklade värdesystem är de (tillsammans med andra nomineringsgrupper) ganska bra organisationer för att utgöra den ideologiska genväg som väljarna behöver – i kyrkoval likaväl som i EU-val eller kommunala val.

 

* Det är ingen slump att kyrka, utbildning och kultur styrdes från samma departement. I Europa hade kyrkan tidigt en viktig roll just avseende dessa frågor, det är först under de senaste decennierna som dessa roller frikopplats, och det under politiska konvulsioner.

Vinner alltid maktens män?

För några dagar sedan såg jag den sista halvtimmen av programmet ”Min sanning” med Sven Otto Littorin. Det visade sig dock att det kom att bli just den delen av programmet som blev den som kom att diskuteras. Programledaren Niklas Ekdal ställde ett antal frågor kring den anklagelse om sexköp som var vad som fällde Littorin, alltså slutligen fick honom att lämna jobbet som minister. Littorin bedyrade sin oskuld i detta fall men medgav – om än högst implicit – att han sexchattat under sin tid som minister. Strax därefter började diskussionen om att Littorin kommit för lätt undan.

Den kvinna som sagt sig ha sålt sex till Littorin gick själv ut i debatten. Hon hävdar där fortfarande att Littorin ”begick ett brott”. Littorin själv är också tydligt berörd av just att han anklagats för att ha begått ett brott, det är det som enligt honom själv gör honom svarslös. Sitt övriga beteende (sexchattandet, tänker jag) skäms han uppenbarligen för men tycker inte att han behöver diskutera eftersom det inte är fråga om ett brott. Dock medger han att det är ett olämpligt beteende från en minister, oavsett att han inte delar uppfattningen att han var en säkerhetsrisk.

Efter att ha tagit del av såväl ”Annas” som Littorins egen berättelse kan jag bara dela Littorins egen bedömning. Han har ingen möjlighet att försvara sig. När ”Anna” hävdar att maktens män undkommer så beror det ju i just detta fall på att hon inte anmäler det brott hon anser har begåtts. Så länge Littorin tillbakavisar påståendet så finns det inga som helst möjligheter att komma längre än så här. Jag har full förståelse för att hon inte anmäler – det är inte det. Bara att man inte både kan ha kakan och äta den, alltså man kan inte behålla sin integritet (ej anmäla) och ändå kräva av samhället att personen ifråga skall stämplas som en brottsling. Rättsväsendet kräver prövning och dom.

Om vi skall tro Littorins egen berättelse var hans omdöme mer eller mindre omtöcknat vid tidpunkten då han lämnade ministerposten. Och det var inte anklagelsen om sexköp som var orsaken utan personliga problem i samband med en skilsmässa. En skilsmässa med vårdnadstvist är enligt psykologer en av de absolut svåraste påfrestningar en människa kan drabbas av. För mig är det märkligt att detta kan pågå utan att Littorin får stöd för att klara jobbet, av allt att döma går han ju in i en utmattningsdepression. Enligt egen utsago hade Littorin inget stöd på arbetsplatsen eller i partiet – en ganska flagrant kritik som aldrig kom upp i debatten efteråt. Maud Olofsson lyfts fram som den enda som brydde sig. (Förvånar mig inte alls att just hon sträckte ut en hand.)

Så, klarar sig maktens män alltid? Uppenbarligen är det en person i balans som intervjuas i ”Min sanning”. I så motto klarade han sig. Men faktum är ju att han fick lämna sitt jobb på grundval av anklagelser om ett moraliskt mycket klandervärt brott, hans partipolitiska karriär (eller vad man skall kalla det) är slut och ett antal ärr sitter förstås kvar.

För mig är istället den stora frågan varför Littorin överhuvudtaget intervjuades i ”Min sanning”? Varför väljer redaktionen att intervjua en person vars insats i svenskt samhällsliv varit ganska marginell och vars mycket skandalomsusade avgång ännu ligger så nära i tiden att den oundvikligt hamnar i fokus? Om det inte är just så som ”Anna” säger, nämligen att Littorins enda möjlighet att rentvå sig från en anklagelse som aldrig kan prövas är att vinna folkets förtroende och genom trovärdighet, bot och bättring framstå som den av parterna man bör tro på?

Här blir ”Min sanning” en pusselbit i ett spel, medvetet eller omedvetet låter redaktionen medielogiken bli överordnad vad jag menar borde varit det givna publicistiska moraliska valet – att inte intervjua Littorin alls.

*

Lyssna också på programmet ”Medierna” som behandlade frågan i helgen.

 

Bor det någon här? Om landsbygden som politisk fråga

”Is there anybody out there” sjunger Pink Floyd på skivan The Wall. Ibland kan jag fundera på just det när jag befinner mig på det som kallas den svenska landsbygden. Postlådor, apotek, affärer och bensinmackar försvinner – samtidigt som den digitala verkligheten skapar nya möjligheter för den som lever långt från köplador och universitet. Om man har tillräcklig bandbredd och mobiltäckning vill säga.

För några år sedan ville Kristdemokraterna ha en landsbygdsminister (och det var inte en sådan som Eskil Erlandsson) för att uppmärksamma levnadsomständigheterna på landet, sedan kom Vänsterpartiet och sade sig vara landsbygdspartiet framför andra, och så Sverigedemokraterna som i våras meddelade att de skulle satsa på landsbygden och så i somras även Moderaterna. Och idag hävdas att Socialdemokraterna också vill göra inbrytningar på landsbygdspolitikens område i akt och mening att ersätta Centern i åtminstone en del avseenden.

Att ett parti som Centern idag är så energiskt utmanat i sin profilfråga av i stort sett alla andra partier visar med iskall tydlighet att Centerpartiet är på väg eller redan har tappat sin trovärdighet i dessa frågor. Nu får partiet kämpa med övriga partier om att vara partiet för dem som har en livsstil som inbegriper lantbruk, skogsbruk, jakt, fiske, trädgård, jordbruksföretagande och eget entreprenörskap. Att leva på landet kräver uppfinningsrikedom och god framförhållning.

Paradoxen är att när landsbygden idag är alla partiers kelgris så är landsbygdsfrågorna  mindre en fråga om näringar och mer om livsstil. När konfliktlinjen land-stad uppstod var det primärt en resursfördelningsfråga mellan det som kallas primärnäring (agrart) och sekundärnäring (urbant) – alltså mellan jordbruk/skogsbruk å ena sidan och handel/köpenskap å den andra. Idag tycks konflikten snarare handla om tillgång på service, levnadsomständigheter och standard. Att leva på landet innebär för väldigt många bilpendlande till det mesta (även moped/mc/cykel) men också att man livnär sig på lite olika verksamheter. I de bygder där åkermarken inte tillåter gårdar på hundratals hektar av vete, korn eller råg är det istället lite skogsbruk, hästuppfödning, lite servicejobb i verkstad eller omsorg, vallodling, köttdjur, får och så lite jakt och bärplockning som skapar rytm i arbetsåret. En politik som ger utrymme för en sådan livsstil måste vara mycket flexibel, inbegripa offentligt stöd för vissa verksamheter och egen lönsamhet för andra samt också ta hänsyn till långa avstånd. Effektiviteten i varje enskild verksamhet är kanske inte maximal men sett över året gäller det att få ut maximalt av blandningen – en helt annan princip än i den urbana arbetsdelningen.

Den digitala eran borde gjort det så mycket enklare att leva på landet och individualiseringen och valfriheten borde skapat ännu större utrymme för den mix som lantlivet idag är. Men, tyvärr, så är knappast fallet. Att dra kablar eller bygga ut nät så att alla delar får maximal bandbredd och täckning är för dyrt eftersom det är så få hushåll som berörs då denna infrastruktur överlåtits i huvudsak till affärsintressen. I en del fall har kommuner och byalag gått in och själva ombesörjt bredband eller motsvarande till glesare bygder. Skolor läggs ned, bensinmackar försvinner och polisen dras in – effektiviteten saknas. Men om landsbygden skall leva så måste politiken gå in och garantera en viss nivå på infrastrukturen – och om den digitala eran skall få den revolutionerande betydelse den har potential för så måste just den infrastrukturen byggas ut med hjälp av politiska beslut.

Många partier vill ha landsbygdens röster men inget parti har som Centerpartiet haft trovärdighet att driva landsbygdens intressen som en politisk fråga. Övriga partier plockar de russin som de önskar ur kakan men ingen vågar ta ett större grepp eftersom det skulle kräva en brytning med den marknads- och kundorientering som är grundprincip i svensk politik idag. Landsbygden är helt enkelt så mycket mer individuell, diversifierad, flexibel, blandad och fragmentiserad än stadens täta struktur med stora grupper som löper i samma spår. Och dilemmat mellan privatbilism och miljöpåverkan ställs på sin spets i bygder där det är ett par mil (eller mer) till affär och service och bussen går två gånger per dag (avpassad för skolan).

Kommer något parti att förmå att göra landsbygdens intressen till politik på allvar? Det krävs lite större reformer och vågade grepp än ett femte jobbskatteavdrag, tre terminer på högskolan eller mindre barngrupper på dagis. Om inget etablerat parti mobiliserar landsbygdens intressen är det inte osannolikt att politiskt missnöje växer och leder  bristande tilltro till partierna i dessa delar av landet. En utveckling som ur demokratisk synvinkel vore mycket olycklig.

En bref: Slutreplik i diskussionen om ”utländsk bakgrund”

Debatten om huruvida statens officiella statistik bör redovisa befolkningen med hjälp av kategorin ”bakgrund” där denna kan vara antingen ”utländsk” eller ”svensk” avslutas härmed från min sida med min och Andreas Johansson Heinös slutreplik på DN Debatt.

Vår tes är att redovisningen med hjälp av dessa kategorier förstärker och underblåser skillnader som är irrelevanta, ja t o m negativa för samhällsutvecklingen.  Kategorin håller liv i en idé om att skiljelinjen i ett samhälle går mellan ”utländskt” och ”inhemskt” på ungefär samma sätt som i stater som gjort exkluderande nationalism till politik. Den hållningen är etatistisk, auktoritär och motsatsen till ett öppet, modernt och pluralistiskt samhälle.

För att förstå att människor blir särbehandlade på grund av sitt ursprung så är den gemensamma faktorn att föräldrarna är födda i Norge, Tchad, Nya Zeeland eller Bolivia knappast den intressanta. Istället är det inhemska kollektiva (van-)förställningar om människor som skapar negativ särbehandling: ”det vet man väl hurudana jugoslaver är”  var ett vanligt uttryck på 60- talet. Vilka som var ”jugoslaver” (eller italienare, turkar, zigenare eller araber) låg dock i praktiken i betraktarens öga. Det viktiga var att de var ”annorlunda”.

Att invandring i sig, oavsett land, kan ha generell betydelse för den individs livsförlopp  som gör den resan är rimligt, därför har vi heller aldrig motsatt oss kategorin ”utlandsfödd”.

Att Sverige är närmast unikt i Europa i sin redovisning av människors s k bakgrund kanske borde lända till viss eftertanke.

Slutrepliken kan läsas här.

*

(Rekommenderar också gärna min del i boken ”Främlingskap” (2006) som behandlar bl a den svenska säkerhetstjänstens (militär och polisiär) agerande gentemot algerier, svenskar och fransmän i Sverige under Algerietkriget 1954-1962. En hel del om nationella stereotyper och hotbilder att hämta där.)

En bref: Kategorisering är makt – låt oss lämna ”utländsk bakgrund” bakom oss

Redan i mitt forskningsarbete tillsammans med Cecilia Malmström i slutet på 1990-talet reagerade jag på hur vi i svensk statistik kategoriserade den svenska befolkningen. I vår bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999) tillbakavisade vi användningen av begreppet ”andra-generationens-invandrare” och argumenterade mot bakgrund av erfarenheterna i Frankrike för att synen på medborgarskapet påverkade integrationspolitiken:

”I västvärlden har medborgarskapet alltid varit den viktigaste grunden för rätt till social trygghet, utbildning, boende m m. Synen på medborgarskapet kan härvidlag ses som en fastlagd praxis – eller ”institution” – som bestämmer på vilket sätt integrationen av invandrare sker. Medborgarskapslagarna har i sin tur rötter i historiska erfarenheter, men också i idéer om vad som konstituerar nationen: det etniska elementet eller det territoriella.” (s 143)

Andreas Johansson Heinö problematiserade i sin avhandling demokratins relation till det nationella. Han följde upp det i boken ”Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen” (Timbro, 2012) genom en diskussion kring den svenska ambivalensen i relation till en politik för ett s k mångkulturellt samhälle. I vårt gemensamma forskningsarbete inom ramen för forskningsprogrammet ”Religion, Kultur och Hälsa” fortsätter vi att problematisera svensk politik i relation till kulturella olikheter, integration och livsstilar under efterkrigstiden.

Mot denna bakgrund har vi idag på DN Debatt kritiserat den officiella svenska statistiken för att den konsekvent använder sig av befolkningsredovisning som inte nöjer sig med medborgarskap och födelseland utan istället anser att våra föräldrars födelseländer avgör om vi har en s k utländsk bakgrund eller ej. En idé som bygger på tanken att en sådan bakgrund oavvisligen skulle göra oss kulturellt olika dem med s k svensk bakgrund, och därmed också kräva en annan typ av politiska åtgärder än de behöver. Vi önskar att denna identitetstilldelning skall upphöra och befolkningen redovisas efter medborgarskap och födelseland. Det är fullt tillräckligt, och lämnar kulturella, religiösa, språkliga och andra bakgrunder till individen.

Läs artikeln här.

Ett vykort från ett fjärran land – om förort och stadsplanering

De svenska storstädernas förorter är planerade i syfte att passivisera befolkningen, skilja klasser åt och impregneras av en stark motvilja mot allt som är urbant. Det är en – mycket illvillig – läsning av Ola Anderssons bok ”Vykort från Utopia. Maktens Stockholm och medborgarnas stad” (Dokument Press, 2012). Efter läsningen av denna hyllade och omskrivna bok känner jag primärt en mycket stark ambivalens. Det är verkligen en rik, lärd och djupsinnig bok. Den kan absolut rekommenderas till läsning. Men, och det är ett djupt känt men, genom boken går ett stråk inte bara av maktkritik (för det är bara bra) utan också en stråk av misstänksamhet och konspiration (och det är inte bra).

Den modernistiska arkitekturen bär enligt Andersson hela skulden för Stockholms segregerade struktur, och denna skuld bärs från tidigt 1900-tal (även Howards engelska Trädgårdsstad bär skuld) och fram till ca 1975. Helt utan någon problematisering blir Enskede, Järvafältet och Djursholm delar i samma stora masterplan som iscensattes av socialdemokratin för att skapa ett brukssamhälle av en möjlig storstad. Men i realiteten var byggandet fram till kriget en sak, efter kriget en annan sak och framför allt tiden efter 1965 en heeelt annan sak. Jag förstår vad Andersson vill säga, att den svenska stadsplaneringen och bostadspolitiken har vänt det urbana ryggen, att man Sverige velat skapa en ”agrar stad” och att det svenska folkhemmet blev en likriktningens tvångströja för alla människor med andra synsätt än de gängse. Och jag håller med. Det ligger verkligen mycket i detta. Men ändå, det går lite för bra ihop, de tydliga sambanden är lite väl tydliga för en samhällsvetare som jag själv.

För det första, boken handlar om Stockholm men ger ändå i texten sken av att handla om svensk stadsplanering generellt. Men Stockholms problem är faktiskt andra än t ex Göteborgs eller Malmös. Att gå mellan generella utsagor om svensk stadsplanering och utvecklingen i Stockholms stad blir förvirrande för läsaren. För den som inte kan sitt Stockholm är också texten bitvis uppräknande och trist.

För det andra, Andersson sätter aldrig in den stockholmska utvecklingen i ett internationellt eller politiskt perspektiv. Även amerikanska stadskärnor förföll genom utflyttning under 1960- och 1970-talet, det är inget svenskt fenomen. Paris har samma ambivalenta relation till sin periferi som Stockholm, det är inget specifikt för Sveriges huvudstad. Saneringen (rivningarna) av gamla bostäder i Sverige var speciell, men det berodde ju på att stora delar av andra europeiska städer bombats sönder under kriget.  Och visst är Stockholm gammalt som Andersson skriver, men urbaniteten har så mycket äldre rötter i Bologna eller Marseille.

För det tredje, Andersson romantiserar den gamla kvartersstaden. Jag var också – som alla andra ungdomar – arg på min morfar som längtade efter att få se ett rivet Haga. Men hans mor hade bott där, och likt många andra kvinnor deltog hon i det s k brödupproret 1917. Morfar gjorde en s k boendekarriär som försatte honom i ett egna-hem i just en trädgårdsstad. Där hade han toalett, badrum, varmt vatten inne och en stor, ljus trädgård för att odla bär och frukt. Mina föräldrar sökte lägenhet i Biskopsgården eftersom det var nära jobbet för min far. De sökte inte någon ”enklav” utanför centrum som Andersson skriver om. De ville ifrån det Haga där de bodde i ett rum och kök med toa på svalen och inget badrum. Ödet ville annorlunda och de hamnade i en annan stadsdel med blandad bebyggelse, där jag växte upp och trivdes.

Andersson beskriver gatulivet i city så romantiskt att man glömmer alla lastbilar som står i vägen på de breda trottoarerna, gatuserveringarna som stjäl de offentliga rummet, musiken som strömmar ur högtalare riktade ut mot gatan, cyklisten som får panikbromsa för en bil eller kör ner i spårvagnsspåren och står på näsan, barnvagnarna som kryssar mellan tiggare, reklamskyltar och rollatorer, försäljare som kastar sig över dig, skräpet som kantar varje park i morgonljuset, ölburkarna och fimparna utanför porten när man går till jobbet, klottret på huset och motorcyklarna som gör det till en sport att ha så många decibel som möjligt smattrande mellan stenhusen.

Vill man ha tystnad kan man flytta säger Andersson. Ut till de områdena som han själv beskriver som bilberoende, isolerade och händelsefattiga? Det är dit barnfamiljer, äldre, folk som tycker om fågelsång eller bara vill kunna gå fritt på trottoaren skall bege sig alltså? I staden råder urbaniteten säger Andersson, och skall så vara. Han är kritisk mot den plan- och bygglag som gör det svårt att bygga eftersom den hindrar vanliga människor att bygga. Han vill se urbaniteten övervinna fler områden, inte färre. Vad han inte ser är ju att det är kommersialismens, de ägandes, den starkes och den friskes rättigheter han försvarar.

Jag blir faktiskt inte riktigt klok på vad Andersson vill. Det nya urbana landskap han vill ha beskrivs i enbart positiva ordalag, det gamla moderna stadslandskapet får knappt ett enda positivt omnämnande. Medborgarens val på valdagen skall avgöra menar Andersson, men politiken är nästan frånvarande i lösningen, trots att den är i centrum i problembeskrivningen. Samtidigt kräver han att det skall bli lättare att bygga bort grönområdena trots att det är vad flesta medborgare brukar motsätta sig. Nej, klok på denna bok blev jag inte. Men läs den gärna själv och bilda dig en uppfattning.

Däremot tycker jag bestämt att du skall läsa Björn Elmbrants bok om Hjalmar Mehr och Per Wirténs bok om kriget mot förorten. Båda ger flera perspektiv och en komplexitet som jag tycker Andersson saknar.