Kategori: svensk politik

Göran Hägglund: Sent ska syndaren vakna…

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund är en politikens estradör. Han behärskar scenen i Almedalen och hans cirkusliknelser om oppositionen skulle lika gärna kunna gälla honom själv, han dompterar oss åhörare, får oss att skratta på rätt ställe. Men, bortanför humorn och skämtsamheten finns det i årets Almedalstal en ny riktning. Visserligen anknyter Hägglund till sitt för några år sedan lanserade begrepp ”verklighetens folk” men dominerande i talet är det mer djupgående ideologiska anslaget. Och det är en svensk socialkonservatism som formuleras. Äntligen, skulle jag vilja säga. Min uppfattning är att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige och även om Sverigedemokraterna nu lagt beslag på termen tror jag det är mer sannolikt att kristdemokraterna kan ge termen ett ideologiskt trovärdigt innehåll.

Göran Hägglund skriver i dagens SvD om sina tre paroller – Solidaritet utan socialism, Frihet utan egoism och Jämlikhet utan likriktning – som han menar varit tongivande får honom under en längre tid. Tyvärr har han inte offentligt formulerat en ideologisk grund med dessa begrepp förrän nu. Hägglund lyfter fram samhällsgemenskapen i kontrast till staten. Nu fattas bara att han också lyfter motsättningen också till marknaden, där ”gemeinschaft” (gemenskap) aldrig kan ersättas av ”gesellschaft” (ung. marknad, samhälle) för att använda den tyske sociologen Ferdinand Tönnies begrepp. Sent skall syndaren vakna heter det ju, och vi får hoppas för kristdemokraternas skull att det inte är för sent.

Kristdemokraterna har under lång tid markerat att man inte är ett liberalt parti, och det är bra. Svensk politik behöver röster som inte som en ryggmärgsreflex säger sig vara liberala och svensk borgerlighet behöver ideologisk mångfald. Men jag tycker mig också se en konstruktiv socialkonservativ ideologi, avsedd för svensk kristdemokrati, ta form i Hägglunds tal idag. Flera tecken har synts tidigare men kanske är det moderaternas tydliga ställningstagande för individualismen och staten som individens bäste vän genom begreppet ”statsindividualism” som fått lite fart på den ideologiska kreativiteten hos kristdemokraterna.

Att Göran Hägglund också tog ställning för ett delat barnbidrag, delad pensionsintjäning och stöd för att hantera det ekonomiska underhållet, i de fall föräldrar skiljer sig medan barnen är föremål för gemensam vårdnad var en nyhet åtminstone för mig.

Någonstans mellan raderna anar jag att kristdemokraterna håller på att hitta hem till en europeisk socialkonservativ familj och lämna de mer moral- och kulturkonservativa kretsar där partiet gärna placeras av andra. Visst finns det plats också för moralfrågor i socialkonservatismen – liksom i socialdemokratin eller socialliberalismen – men de är inte tillräckliga för ett politiskt parti som vill mobilisera och genomföra samhällsförändringar som ger avtryck.

Konturerna av en vision från SAP

Socialdemokratins stora politiska utmaning för att återvinna och behålla makten från de borgerliga partierna är att lyckas knyta samman samhällets strukturellt svagaste grupper med den medelklass som i de flesta avseenden är den som gynnats av Alliansregeringens politik. Under en lång följd av år har de sociala och ekonomiska klyftorna i vårt samhälle (liksom i de flesta europeiska länder) ökat utan att socialdemokratin förstått att den utvecklingen omintetgör tanken på att vara ett parti ”för alla”. Någonstans gick en gräns där de översta inkomst-, utbildnings- och statusskikten i samhället tappade det gemensamma målet med de grupper i samhället som befinner sig längst ned på samma skala. Socialdemokratins geniala allians mellan arbetarklass och medelklass som genomfördes på 1960-talet bar långt. Det gav partiet en möjlighet att parkera sig stadigt i mitten och sedan göra kompromisser åt både höger och vänster utan att tappa sitt starka stöd. Partiet kunde behärska mittfältet i kraft av klassalliansen. Men under det senaste decenniet (och inte alls bara genom borgerlig politik) har den alliansen blivit allt svårare att upprätthålla eftersom klyftorna mellan grupperna blivit så stora att det är svårt att se de gemensamma målen och de gemensamma behoven. Inte nog med att ekonomin glidit isär, också utbildnings- och kunskapssamhället har gjort det allt svårare att skapa en politik som är bred nog. Socialdemokraterna har hamnat i fällan av att antingen bli ett medelklassparti där man böjer sig ned mot de fattiga och utövar välgörenhet eller ett parti som värnar om de allra svagaste och därför kan skällas för bidragsparti.

Det är socialdemokratiska bitr kommunalrådet Anna Johanssons inlägg i en debatt om storstadssatsningar i Almedalen idag som inspirerade mig till ovanstående funderingar. Hon talade just om risken för välgörenhetsperspektivet när det är ”dom” som behöver obligatorisk förskola, föräldragrupper eller försörjningsstöd. Vad som krävs om socialdemokratin skall kunna återvinna platsen på mittfältet i svensk politik, menar jag, är alltså inte att lägga sig så nära Alliansregeringen som möjligt och därmed vinna medelklassen. Istället tror jag att socialdemokratin måste finna sig i att man inte är ett parti för alla. Det är kanske smärtsamt för en del, men jag tror att med de stora klyftor som finns idag så måste en ny klassallians föra samma de allra svagaste grupperna med medelklassen, på nytt. Men samtidigt får partiet finna sig i att en hel del av de översta skikten nog inte kommer att finna brygden särskilt smaklig. Staten behöver investera för en fortsatt tillväxt som bygger på utbildning och teknikutveckling samtidigt som a-kassa, arbetsmarknadsutbildning och regionala stödfonder underlättar strukturomvandling, skatterna behöver höjas samtidigt som taken i socialförsäkringarna behöver upp och storstäderna behöver särskilda satsningar samtidigt som landsbygden behöver garantier för upprätthållen servicenivå. Både arbetslösa och arbetande medelklass skulle kunna enas om att detta långsiktigt går före t ex ännu mera valfrihet, privata vårdcentraler, lägre fastighetsskatt eller fler betyg och prov i skolan. Medelklassen i dagens samhällen är större och mer svårdefinierad än tidigare och lika rädd för att falla nedåt som angelägen om att klättra uppåt. Därmed har man också i än högre grad gemensamma intressen med de grupper som haft det svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och/eller skaffa sig en solid ekonomisk bas.

I Stefan Löfvens tal på eftermiddagen skymtade kanske fram lite grand av en tro på den gamla klassalliansen. Borta var reformförslag som butler i tunnelbanan eller könsneutrala toaletter. Istället syntes konturerna av ett samhällsbygge, möjligen av någon slags vision om ett ultramodernt Sverige där arbetskraftens kompetens och generösa omställningsprogram är nyckeln till tillväxt och därmed till välfärd. Möjligen är den visionen ett större hot mot Fredrik Reinfeldts regering än kristdemokraternas opinionssiffror.

SAP:s ekonomiska seminarium: Krävs mer än att bevisa att man kan

På socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby idag inledde Magdalena Andersson med att förklara sin kärlek till det europeiska samarbetet. Lite komiskt blev det dock när hon meddelade att vi är ”medlemmar i Europa”. Nog är vi medlemmar i den Europeiska Unionen men Europa är vi allt en del av rent geografiska skäl, och kan inte begära utträde. Andersson fortsatte med att vi alla idag kunde resa, bosätta oss och arbeta i alla delar av den Europeiska Unionen, något som vi tydligen inte alls kunde göra före 1995. Det kan ju tyckas vara en petitess att någon bara sagt fel, men faktum är att den här typen av överdrifter gör åtminstone mig lite misstänksam. Vad är det egentligen som Andersson försöker säga?

Efter att därefter ha lyssnat på professor Mats Persson, Stockholmsbörsens VD Jens Henriksson och bankekonomen Annika Winsth undrar jag fortfarande vad det är socialdemokraterna vill säga? Vi fick en god redogörelse för bakgrunden till krisen i Eurozonen och även en redogörelse för hur verktygen bör användas i en eskalerande kris. Men, när Andersson fick frågan om inte den tyska stabila situationen berodde på uteblivna reallöneökningar svarade hon att hon inte brukade ”lägga sig i lönebildningen”. Ett politiskt parti som gör löntagarnas intressen till sina borde väl kunna ha haft en synpunkt på den ekonomiska politiken? Inte är det väl att ”lägga sig i lönebildningen”?

Jag noterade att alla deltagarna vid det ekonomiska seminariet talade om vikten av politisk vilja, legitimitet och demokratiskt deltagande. De återkom flera gånger till politiska lösningar och behovet av politiskt ledarskap. Ändå kunde ekonomiprofessorn Mats Persson säga att han inte ”hade någon aning” om hur man bygger stat och skapar en god statsförvaltning. Varför då inga politiska perspektiv? Det finns massor av kunskap om hur man bygger stat, undviker korruption, skapar tillit och rättvisa institutioner – men inte hos ekonomer utan hos bland annat statsvetare. Sådana perspektiv lyste dock med sin frånvaro.

När seminariet är över förstår jag vad det var Andersson och socialdemokraterna ville berätta. De ville tala om att de kan det här med ekonomi och att den svenska ekonomin skall ses som en del av den europeiska. Utvecklingen har gått därhän att det parti som regerat Sverige 44 år i rad, som byggt upp de ekonomiska regelverken (tillsammans med Centern) och där de flesta finansministrarna varit partiets mest betrodda företrädare nu måste bevisa att man kan ekonomi. Kanske tror jag att medborgarna idag önskar sig mer av innehåll i den socialdemokratiska ekonomiska politiken än bevis för att socialdemokraterna behärskar den.

Värderingsförskjutningar förändrar inget i partiernas uppgifter

Medborgarnas värderingar förändras. I ett modernt samhälle är det fullständigt naturligt, men det är förstås också en utmaning för de politiska krafter som verkar i en demokrati. Skall man leda eller ledas? Skall man lyssna eller tala? I en nyligen genomförd undersökning som presenterades av Carl Melin (United Minds) på tisdagsmorgonen i Visby påvisas återigen att svenskarna blivit mer pragmatiska och mer intresserade av förändring. Det är ingen direkt överraskning, särskilt inte som den förändringen kunnat iakttagas sedan åtminstone 30 år tillbaka. Mer oväntat är att United Minds väljer att använda sig av äldre tolkningsmodeller, utvecklade av på sin tid mycket framstående sociologer, istället för att lägga sig lite mer på framkant i relation till den samhällsvetenskapliga forskningen. Sedan ett par decennier vet vi att i hela Europa framträder en ny politisk dimension, en dimension som utvecklar sig kring två poler, den kulturellt liberala och toleranta å ena sidan och den auktoritärt hierarkiska och rigida å den andra. I takt med att den traditionella höger-vänster-dimensionen får allt mindre utrymme i politiken kommer den nya dimensionen att betyda allt mer för människors politiska värderingar. Många nya partier av liberalt snitt växer fram (t ex gröna partier, piratpartier, vänsterliberala och ultraliberala partier) samtidigt som partier med auktoritära nationella och konservativa idéer också växer sig starka.

Kärt barn har många namn men den här värderingsförskjutningen är i västvärlden ett faktum. Och den leder till att samhällets sociala ordning förändras. Nya sociala grupper (klasser) formeras och gamla omformeras. För partierna är situationen extremt utmanande. I en paneldiskussion efter presentationen av undersökningen påpekade statsvetaren Katarina Barrling att partierna lite för mycket låter sig ledas av opinionen, snarare än att fylla sitt uppdrag som ledare och mobiliserare av opinionen. Markus Uvell (VD för Timbro) menade att partierna idag är kampanjorganisationer och fördelare av poster – à la USA alltså – och att andra aktörer borde vara de som mobiliserar.

Det är förödande för den svenska demokratin om partierna överger sin roll som opinionsbildare och mobiliserare. Svensk representativ demokrati byggs upp med partierna som bas. Därutöver förväntas intresseorganisationer av olika slag dra sitt strå till den mobiliserade stacken. Om de svenska partierna abdikerar från sin roll har vi plötsligt ett demokratiskt system med ett ekande hål inuti. Varje politiskt system har aktörer som anpassats och anpassat sig efter det i en ömsesidig organisk process. Att värderingsförskjutningar av det slag som beskrevs vid dagens seminarium skulle innebära att partierna inte skulle behövas som folkrörelser är ingen rimlig slutsats. Givet en del av de värdeförskjutningar som Carl Melin beskrev torde den rimliga slutsatsen för partierna istället vara att återta ledningen – att mobilisera i kraft av sina idéer, sitt tänkta framtida samhälle och sina principiella värderingar. Det behövs mer passion i politiken, som Gudrun Schyman som paneldeltagare konstaterade.

Fortsatt tolerans avseende invandrare och flyktingar

Svensk flyktingopinion fortsätter att bli allt mer generös. I 2011 års SOM-undersökning anger en lägre andel av befolkningen än någonsin, 41 procent, att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige. På motsvarande sätt är det en högre andel än hittills, 31 procent, som anser det vara ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar. Attityden till flyktingmottagning har visat sig vara en god indikator för att spåra opinionsförändringar och opinionsmönster avseende tolerans för mångkulturs och öppenhet gentemot det som upplevs främmande.*

Attityden till flyktingmottagning har länge varit en partiskiljande fråga. Moderaterna, som alltid varit minst positiva, närmar sig dock numera mittenpartierna. Mittenpartierna närmar sig varandra. Å andra sidan blir de allra mest generösa sympatisörerna (MP och V) allt mer generösa och de minst generösa sympatisörerna (SD) skiljer ut sig som den grupp där flyktingmotståndet är nära nog kompakt.

Det partiskiljande mönstret avseende attityden till flyktingmottagning har inte ruckats i grunden, men sedan mitten av 00-talet har det skett en utjämning mellan partierna i mit-ten på vänster-högerskalan. Sverigedemokraternas sympatisörer utgör en extrempunkt med 94 procent som tycker det är ett mycket eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar. Samtidigt utgör Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer en grupp som skiljer ut sig som allt mer generösa. Ytterpolerna blir tydligare samtidigt som mittfältet blir trängre.

Flyktingpolitiken utgör idag en profilfråga både för dem som önskar en generösare politik (Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer) och de som önskar ökade restriktioner (Sverigedemokraternas sympatisörer).

Motståndet mot flyktinginvandring är inte jämnt fördelat i befolkningen. Sedan länge vet vi att utbildning och flyktingattityd har starkt samband, ju längre utbildning desto mer generös attityd till att ta emot flyktingar.

Men frågan om fler eller färre flyktingar till Sverige är bara ett av många politiska förslag som framförts i den svenska debatten. För att komma åt mer generella attityder till invandrare och invandring behöver vi analysera attityder som handlar om värderingar och referensramar.

Vid ett flertal tillfällen med början 1993 har attityden till invandrares religionsfrihet och attityden till anti-rasistiska rörelser undersökts. År 2011 ändrades dock svarsalternativen så att två var instämmande helt eller delvis medan två var avvisande helt eller delvis. I undersökningen 2011 ser vi en ökning av den grupp som anser sig helt stödja påståendet om religionsfrihet för invandrare i Sverige från 19 till 27 procent. Genom att endast jämföra det svarsalternativ som är helt instämmande kan man minimera risken för felaktiga slutsatser som baseras på den metodologiska förändringen. De som instämmer helt eller delvis i att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige är 63 procent.

En förklaring till det ökade stödet för invandrares religionsfrihet kan vara den debatt som pågått under de senaste åren kring olika religiösa attribut och ceremonier inom judendom och islam. I ljuset av att 63 procent av svenska folket anser att det är helt eller delvis riktigt att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige framstår det folkliga stödet för kraftfulla inskränkningar i religionsfriheten som svagt. Endast 13 procent anser 2011 att påståendet att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige är ”helt felaktigt”, att jämföra med att andelen som tidigare år svarade ”instämmer inte alls” legat på den dubbla andelen.

Religionsfriheten för invandrare har stöd av en majoritet i alla grupper av partisympatisörer utom bland Sverigedemokraternas sympatisörer. Stödet är ungefär lika starkt i alla åldersgrupper, men något starkare bland kvinnor än män. Utbildningsnivån har dock ett starkt samband med stödet för religionsfriheten (precis som i attityden till flyktingmottagning). Andelen som anser det vara helt eller delvis riktigt att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige bland högutbildade är 78 procent medan samma andel är 46 procent bland dem med enbart grundskola.

I 2011 års SOM-undersökning ställdes för första gången några frågor rörande svenskarnas uppfattning om invandring som hot och problem. Resultaten tyder på att det finns en mindre andel svenskar som tydligt uppfattar invandring som ett problem och som hotande samtidigt som man inte heller litar på den svenska mediebilden av invandringens konsekvenser. Av de svarande instämmer 10 procent helt i att invandringen är ett hot mot svensk kultur och svenska värden, 16 procent instämmer helt i att de ”känner många” som tycker att invandringsproblemen är den viktigaste samhällsfrågan och 23 procent instämmer helt i att de inte litar på att svenska medier ger en sanningsenlig bild av invandringens problem.

Oavsett att det är en liten grupp som helt och hållet instämmer i att invandring till Sverige är ett problem, och att sanningen om detta problem inte kommer fram, tycks det vara det en övertygad minoritet. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer anser 90 procent att invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden (helt/delvis riktigt).

Av dem som säger det vara helt riktigt att invandringen utgör ett hot anser också 91 pro-cent att det är ett mycket eller ganska bra förslag att minska flyktinginvandringen. Om vi tittar på dem som anser det vara helt eller delvis riktigt att invandring utgör ett hot är det fortfarande 75 procent som anser att flyktinginvandringen skall minska. Dessa andelar skall jämföras med befolkningsgenomsnittet som är 41 procent.

Av dem som instämmer helt i att de känner många som anser invandringen vara den vik-tigaste samhällsfrågan är det också 79 procent som tycker det är ett mycket eller ganska bra förslag att minska flyktinginvandringen. Om vi tittar på dem som instämmer helt eller delvis i att de känner många som anser invandringen vara det största samhällsproblemet är det 63 procent som anser det vara ett mycket eller ganska bra förslag att minska flyktinginvandringen. Även här skall andelarna jämföras med be-folkningsgenomsnittet som i 2011 års undersökning är 41 procent.

Av dem som anser det vara helt riktigt att svenska medier inte berättar sanningen om invandringens problem anser 80 procent att flyktinginvandringen bör minska. Om vi vidgar gruppen till att omfatta dem som också instämmer delvis i att den svenska mediebilden är falsk så anser 60 procent av dem att flyktinginvandringen bör minska. Och även i detta fall skall andelarna jämföras med befolkningsgenomsnittet som är 41 procent.

Uppfattningen att invandringen utgör ett hot, att invandring är förknippad med stora samhällsproblem och att vi inte får veta sanningen om dessa problem har således ett mycket starkt samband med negativ attityd till flyktinginvandring. Sambandet talar för ett koherent attitydmönster där synen på flyktinginvandring är en god indikator på den mer allmänna uppfattningen om invandringens konsekvenser och betydelse.

Vi har tidigare sett att attityden till att ta emot flyktingar inte längre har något starkt samband med ålder. Det visar sig emellertid att uppfattningen om invandringen som hot fortfarande har tydligt samband med ålder. I den äldsta åldersgruppen är det nästan dubbelt så stor andel (51 procent) som instämmer helt eller delvis i att invandringen är ett hot mot svenska värden som i den yngsta gruppen (26 procent). Men det starkaste sambandet finns mellan synen på invandring som hot och utbildningsnivå. Bland de högutbildade instämmer 17 procent helt eller delvis i att invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden, medan andelen bland dem med enbart grundskola är 62 procent.

Uppfattningen att invandringen är ett hot följer tidigare mönster avseende attityder rörande invandrare och flyktingar i så måtto att utbildningsnivå är mest avgörande för att förklara attityden. Skillnaden mellan hög- och lågutbildade är härvidlag närmast dramatisk (45 enheter). Att skillnaderna mellan grupper, avseende såväl ålder som utbildning, ökar vid frågor av värderingskaraktär (hot/möjlighet, religionsfrihet m fl) tyder på att referensramarna skiljer sig åt mer i Sverige än bedömningen av konkreta politiska för-slag kanske ger vid handen.

Sveriges befolkning blir alltmer generös i relation till invandring och allt mer tolerant i relation till invandringens konsekvenser. Analysen av årets SOM-undersökning stärker dock uppfattningen att det i Sverige finns grupper av medborgare för vilka den negativa synen på invandring och flyktingmottagning – samt fokus på invandringens problem – utgör den viktigaste politiska referensramen. För dessa individer är Sverigedemokraterna ett politiskt alternativ som svarar mot deras världsbild. Trots mobiliseringen av invandringsmotståndet är det endast en minoritet i den grupp som helst vill stoppa all flyktinginvandring till Sverige som själva är beredda att engagera sig i en organisation som arbetar för att stoppa invandringen (21 procent). Bland de Sverigedemokratiska sympatisörerna är dock den andelen mycket större, 69 procent. Med Sverigedemokraterna tydligt på den politiska kartan har frågorna om invandring och integration genomgått en partipolitisk polarisering som ökat möjligheten för mobilisering av vissa ideologiska segment i det svenska samhället. Samtidigt som befolkningen i gemen blir allt mer generös i synen på invandring till Sverige.

(Detta är ett utdrag ur mitt kapitel ”Positiv attityd till invandring trots mobilisering av invandringsmotstånd” i SOM-rapporten ”I skuggan av framtiden” som presenteras torsdagen den 28 juni i Göteborg. För mer information se SOM-institutets hemsida www.som.gu.se)

* Att säga vad som är ”mycket” eller ”litet” är en bedömningsfråga, det intressanta är förändringen över tid. För den som önskar en jämförelse med andra länder rekommenderas att läsa Eurobarometer 380, en specialundersökning rörande migration och säkerhet. Sverige visar sig på så gott som varje fråga vara det europeiska land i vilken attityden till invandring är mest generös och tolerant.

UPPDATERING 120629: Hela kapitlet in extenso finns att ladda ned här.


Mysteriet med Front Nationals parlamentsmandat

Efter det franska parlamentsvalet 2012, som avslutades i söndags med en stor seger för Socialistpartiet, har också den franska Nationalförsamlingen för första gången två valda ledamöter från Front National, Marion le Pen som är systerdotter till Marine le Pen samt Gilbert Collard. Så står det överallt i svenska och internationella tidningar. Och min analys före valet var just detta, om Front National lyckades 2012 vore det första gången sedan åren 1986-1988, då det proportionella valsystemet togs bort i samband med valet 1988.

Men det är faktiskt en sanning med modifikation.

År 1988 valdes Yannick Piat in det franska Nationalförsamlingen för Front National. Hon omvaldes och klarade alltså övergången från proportionellt till majoritärt valsystem. Piat var guddotter till Jean-Marie le Pen, född i Saigon och med en mamma som tjänstgjorde i den franska armén. Men efter endast några månader i Nationalförsamlingen uteslöts Piat ur Front National efter att allt mer fjärmat sig från le Pen. Hon närmade sig istället det mer liberala borgerliga partiet UDF. Ett parti hon sedan också ställde upp i val för. Piat mördades 1994 i vad som bör betecknas som ett politiskt mord, anstiftat av en lokal restaurangägare. Front National fick således representation i Nationalförsamlingen 1988, men uteslöt själva ledamoten efter endast några månader.

År 1997 valdes så Jean-Marie le Chevallier in i Nationalförsamlingen för Front National. Hans mandat annullerades emellertid av Frankrikes Conseil d’Etat eftersom finansieringen av hans valkampanj bröt mot de regler som satts upp. Chevallier dömdes senare till fängelser för att ha använt allmänna medel felaktigt, han var borgmästare i Toulon vid tiden för valen till Nationalförsamlingen 1997. I ett fyllnadsval i maj 1998 – där hans hustru ställde upp istället för honom – förlorade dock Front National mandatet till en socialistkandidat.Chevallier själv lämnade Front National år 1999.

Faktum är att en av de s k invalda för Front National – Gilbert Collard – tidigare varit medlem av flera partier, däribland Socialistpartiet och ett mer radikalt vänsterparti samt några moderata högerpartier. Han valdes in på en egen partibeteckning ”Rassemblement Bleu Marine” som associeras till hans stöd för Marine le Pen i presidentvalet i år. I tisdags meddelade dock Marine le Pen att Collard var välkommen i partiet…

Således är det faktiskt inte första gången sedan 1988 som Front National får mandat i Nationalförsamlingen i samband med ett allmänt val, och vill man vara strikt så fick Front National bara ett (1) mandat i detta val men allt tyder på att det blir två. Det mesta tyder på att det kan bli första gången partiet får behålla åtminstone en av sina ledamöter…

Så var det lilla mysteriet löst.

Om journalistik: Att berätta är en sak – att belägga och undersöka en annan

Journalister vill gärna berätta. En viktig komponent i journalistiken är reportaget och gärna den enskildes berättelse. Sedan länge är det ett knep att vinkla på den enskilde för att göra en princip eller en händelse mer läsvänlig. Jag minns själv ett av de första jobb jag fick göra på GT – intervjua en kvinna som blivit påkörd av en spårvagn på Hisingen. Jag och fotografen tog ut henne till hållplatsen, och hon fick ingående berätta om hur hon kände det och hur hon fortfarande hade ont i sitt ben. Inte ett ord om spårvagnsförarens upplevelse, inte ett ord om chefers ansvar eller förklaringar till hur det kunde gå så illa. Jag hade inte gjort det jobbet på det sättet idag.

Men, den enskildes berättelse är en möjlighet till identifikation och förståelse. Berättandet, rätt genomfört, kan närmast liknas vid en konst, en genre som närmar journalistiken till litteraturen. Dessvärre har dock idén om berättelsen kommit att bli allt mer av ett fikonlöv bakom vilken man döljer dagens krav på snabbhet, ovilja att kolla källor eller oförmåga att sätta sig in eller förstå komplicerade samband eller komplexa processer.

Programmet ”Medierna” har flera gånger lyft fram hur journalister använder statistik eller undersökningar utan att förstå logiken bakom tolkningen eller har det kunnande som krävs för att kritiskt granska frågor och resultat.* I förra veckan dök ännu ett exempel upp. Nu gällde det vaccinet mot livmoderhalscancer.

Eftersom jag själv är mycket kritisk mot kampanjen (av helt andra skäl) borde jag blivit glad för stöd. Istället blev jag illa berörd.Programmet ”Medierna” granskar hur ett radioprogram i P3 vinklar rapporteringen om vaccineringen på svåra biverkningar. Vad P3-redaktionen dock inte kollat var att anmälda biverkningar och verifierade – eller sannolika – biverkningar är olika saker. Talet om de många och svåra biverkningarna hade således ingen grund. Som svar på kritiken mot att en ung flicka ändå fått berätta om sina biverkningar – och att dessa angavs vara del av ett mönster – anförde den ansvariga för programmet då att det var så intressant med flickans ”berättelse”.

Jag blir verkligen ledsen när något som har en plats i journalistiken, något som rätt använt är starkt och kraftfullt både som konstform och journalistiskt verktyg, används för att försvara att man inte kan läsa statistik eller förstår att tolka en undersökning. Om en berättelse skall vara intressant så är det antingen för att den är ett typexempel som ger djup åt ett mönster (vilket kräver att det finns resultat som håller för det) eller för att den är så unik, speciell eller udda att den är intressant av det skälet.

Att kalla en intervju med en person som får berätta om något som man inte vet vare sig om det är typiskt eller håller den nivå som krävs för att vara en unik erfarenhet är bara slappt. Tyvärr har jag hört det som försvar för en felaktig tolkning allt för många gånger, ”det är ju så intressant” och undersökningen blir en bekräftelse på något som journalisten tror sig veta. När undersökningen får kritik backar man och talar om att låta ”berättelsen” komma fram. Men om undersökningen inte stämmer så kvarstår frågan varför ”det är så intressant”? Sättet att argumentera drar berättandet i smutsen och det stärker människors misstänksamhet mot i medierna redovisade s k undersökningar.

* Det har angivits som argument för att skriva om en undersökning där kvinnor sa att de ville vara hemmafruar trots att undersökningen var undermålig, det angavs som argument för att berätta om att fler missbildade barn föddes efter nedfall av tungmetaller trots att tolkningen var orimlig och det anfördes som försvar för att berätta om sexuella trakasserier på teatern trots att undersökningen var undermålig. Finns säkert fler exempel.

Framgång ger framgång för Sverigedemokraterna? Omvalet i Västra Götaland 2011

Idag presenterades boken ”Omstritt omval” (red. Berg, L. och H. Oscarsson, SOM-rapport 55) av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. I boken analyseras det omval som ägde rum i Västra Götalandsregionen för idag exakt ett år sedan. Jag har tillsammans med kollegan Maria Oskarson bidragit med ett kapitel som undersöker hur Sverigedemokraternas nationella genombrott i riksdagsvalet 2010 påverkat väljarnas val i omvalet den 15 maj 2011.

Hela boken kan laddas ned här.

Övergripande resultat är att ganska litet förändrades i förhållande till det ordinarie valet. Men för Sverigedemokraternas del blev valet en framgång i så måtto att partiet ökade med 1,4 procentenheter i relation till det ordinarie valet 2010. I regionvalet 2010 fick SD 4.4 procent och i omvalet 2011 5.8 procent.

Vår generella slutsats är att det nationella genombrottet för Sverigedemokraterna innebar en lägre grad av demobilisering än för övriga partier. Valdeltagandet sjönk till hälften i omvalet, men bland Sverigedemokraternas sympatisörer och väljare gick man mer villigt till valurnorna än bland de övriga partiernas väljargrupper. Det nationella genombrottet översätts således i en framgång för Sverigedemokraterna i omvalet genom att mobiliseringsgraden hålls uppe i större utsträckning än för övriga partier.

Framgångarna sker dock inte jämnt över regionen. I vissa kommuner ökade Sverigedemokraterna lite mer än generellt i regionen, och i några t o m rejält mycket mer. Genom att jämföra de kommuner där Sverigedemokraterna haft särskilt stor framgång med övriga kommuner, både genom parvisa jämförelser och på aggregerad nivå, kan vi visa att det inte finns socio-ekonomiska förklaringar till att framgångarna är större i vissa kommuner. Nivån på arbetslöshet, utbildning, inkomst, utrikesfödda och asylmottagning samvarierar inte med framgångar för Sverigedemokraterna. Inte heller går det att finna samband med tidigare representation för Sverigedemokraterna. Huruvida partiet haft representanter eller inte, och huruvida de varit påtagligt aktiva eller ej, tycks inte vara någon förklaring till framgångarna i omvalet.

För att ytterligare fördjupa analysen och försöka förstå vilka lokala förutsättningar som kan påverka framgångarna för Sverigedemokraterna valde vi att specialstudera Munkedal. I Munkedal fördubblande Sverigedemokraterna sin andel av rösterna, och kommunen var Sverigedemokraternas starkaste kommun i omvalet 2011. Genom en historisk analys av kommunens olika valdistrikt, undersökning av valrörelsen och en studie av vilken politiska agenda som varit aktuell kan vi peka på tre förklaringar:

1. Munkedal skrev ett nytt kontrakt med Migrationsverket om fördubblad asylmottagning – på en redan regionalt hög nivå – under just de åtta månader som låg mellan valen. Kommunen hade också svårigheter att hitta en bra förläggning för de asylsökande. För en del väljare aktualiserade detta SD:s politik i en i övrigt lam valrörelse.

2. I en del av Munkedal har nedläggning av skola varit en het politisk fråga. Den politiska majoriteten vill lägga ned men har utmanats av bl a Sverigedemokraterna som kräver att skolan får vara kvar. För en del väljare visade detta på Sverigedemokraternas vilja att ta strid för den enskilde, mot etablissemanget.

3. I två valdistrikt i Munkedal finns ett historiskt arv från nationalkonservativa partier som haft mandat i fullmäktige under andra världskriget. Vi vet från europeisk forskning att nätverk och tradition kan övervintra i generationer på vissa geografiska platser, något som sänker tröskeln för att etablera nationalkonservativa partier.

Sammantaget alltså, det nationella genombrottet för Sverigedemokraterna skapade framgång i det påföljande omvalet 2011 genom lägre grad av demobilisering jämfört med andra partier. Men, troligen kan framgångarna också knytas till lokala frågor av kortsiktig natur inom ramen för SD:s agenda (asylmottagning, skolnedläggning) samt till lägre trösklar för mobilisering genom historiskt arv.

Alltför partilojala företrädare?

Är det farligt att vara alltför lojal med sitt parti? Ja, jag tror att i vår individualiserade tid med fokus på autenticitet och personlighet så är kärleken till partiet något som kräver allt större distans, särskilt för dem som är partiernas frontfigurer.

För några veckor sedan fick moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten lämna sin post. Cecilia Garme skrev klokt att Arkelsten var alltför lojal med sitt parti. Arkelsten ville visa hela världen att hennes parti hade stått för allt som var gott och bra i historien, inklusive den allmänna rösträtten och motståndet mot apartheid i Sydafrika. En del kan nog skyllas på dålig allmänbildning, men det mesta är nog ett uttryck för en lojalitet med partiet som kan jämföras med politrukens. Arkelsten hånades bl a genom twitter-hashtagen #stuffmoderaternadid där man föreslog att moderaterna var först på månen eller uppfann glödlampan. På samma sätt har vi nu sett socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin släpa sitt parti i smutsen för att inte förknippas med Sverigedemokraterna. Ahlins övertaktiska ambition ledde till spott och spe från både partivänner och kritiker. Annie Lööf är en annan person som lyckats trampa i klaveret genom sin önskan att vara lojal med sitt parti. Lööf förknippas allt oftare med ideologiska floskler. Även Lööf råkade ut för förlöjliganden när hon i lördagsintervjun inte tycktes känna till EU:s vapenembargo mot Kina och heller inte kunde klargöra att Kina är en diktatur, detta trots att hennes budskap har varit just tydlighet. En kommentar jag hörde (tyvärr glömt namnet) gick ut på att Lööf var så intresserad av att diskutera ideologi att hon glömmer bort att en regering regerar och verkställer politik. Lööf ville lyfta centerpartiet genom att vara tydlig och tala om frihet, förnyelse, modernitet och växande människor men vilka konkreta politiska förslag detta leder till är ganska osäkert.

Jag tror att både Arkelsten och Lööf är alldeles för upptagna av ideologi och alltför besjälade av sitt parti för att i längden verkligen utveckla sina partier. Ahlin å andra sidan är alldeles för taktisk och rättfärdigar sitt partis agerande i mer eller mindre varje avseende. Inte heller det tror jag utvecklar partiet.

I vår tid när medborgarna är alltmer självständiga i sina partival, begrundar och väljer och väljer om, är aktiva i olika frågor via nätet, föräldragrupper och tillfälliga aktioner så måste nog partiföreträdarna visa både mer personlighet och mer integritet än förr. Det räcker inte att vara representant för sitt parti. Det kritiska medvetande och problematiserande syn på sanning och verklighet som vi fostrats in i genom post-materialism, post-modernitet och post-sekularitet förväntar medborgarna återfinna också hos partierna.

Om partierna skall överleva som kanaler mellan medborgare och politikens institutioner måste de allt färre partipolitiska profilerna ha lite mer att komma med än tomma fraser, ideologiska principer och taktiska överväganden.

 

Vi är på väg mot nya demokratiideal

I Svenska Dagbladet idag kritiserar jag det traditionella sättet att tala om den medialiserade politiken. Min tes är att gränsen mellan medier och politik är så oklar att den är irrelevant för att utvärdera och förstå hur och vart vår demokrati är på väg. Vi står på tröskeln till en demokrati som ser helt annorlunda ut än den gjorde när rösträtten infördes. Men fortfarande tänker vi i termer av representation, deltagande och val på det traditionella sättet när vi talar om ”medialiserad politik”. Det synsättet hindrar oss från att utveckla och fördjupa demokratin för framtiden, menar jag.

Läs texten i Svenska Dagbladet här.

Uppdatering: Idag den 25 april även i papperstidningen.