Kategori: svensk politik

Anders Behring Breivik är ingen ideologisk hjälte utan en störd man

Lika måna som en del är om att distansera sig från Anders Behring Brevik och hans föreställningsvärld, lika måna är andra om att kleta fast honom vid motståndaren. Och, kanske viktigast, väldigt många kommentatorer och skribenter menar att han ger uttryck för den ena eller den andra stora/grundläggande/genuina ideologin efter den andra. Han skall ses som ”nedsänkt” i den ena eller andra ideologiska strömningen och därför förstås som en uttolkare eller exponent för dessa strömningar, alternativt för vår tid överhuvudtaget. Det enda som skiljer honom, menar man, från alla dessa andra inom de olika strömningarna är att Anders Behring Breivik tog till våld.

Jag tror inte på dessa tolkningar. Jag finner dem inte övertygande dels för att alla de olika tolkningarna inte kan vara sanna samtidigt, dels för att de alla enligt min uppfattning ger en intellektuell prägel åt dådet som leder till felaktiga slutsatser.

I dagens DN menar journalisten och författaren Henrik Arnstad att Breivik är klassisk ”fascist”, i Studio Ett i går menade chefredaktören och författaren Göran Greider att Breivik är en produkt av ”kulturkonservatismen” och att övriga  och kulturkonservativa borde ta avstånd från hans idéer och i dagens GP säger genusforskaren Jörgen Lorentzon att Breivik ”hatar kvinnor” och skall förstås ur ett anti-feminint perspektiv (ej på nätet).

Jag är väl medveten om att jag vare sig är läkare eller anhörig till de döda, men jag tar mig ändå friheten att mot bakgrund av lång verksamhet med att analysera idéer och ideologier hävda att analyserna ovan ger Breivik alldeles för stor roll och tillmäter honom en intellektuell nivå som han troligen inte har. Det han har är beredskapen att omsätta idéer i handling, han var beredd att döda. Och det för en bisarr samling idéer som han samlat ihop från olika källor och olika kontexter. Breiviks oförmåga till analys syns i den brist på begränsning och krav på fullständighet som gör manifestet till tusentals sidor. Hans grundläggande unikhet är att han var tillräckligt störd i sin relation till andra människor för att sätta ett massmord i verket.

I min tolkning är Breivik en av alla dessa män som tror sig ha ett uppdrag, en mission eller en vision om en ny värld, en ren och återfödd värld som motsvarar deras verklighetsfrämmande idéer om livet självt. Dessa människor är inte kapabla att leva ett liv såsom det ter sig för de flesta av oss. Den världen är smutsig, ofullkomlig och vag. Deras idé om livet är att allt skall vara kontrollerat och exakt. För mig är detta en personlighetsstörning, både i form av en empatistörning och i form av en bristande förmåga att förstå sin egen roll. Jag menar att Breivik antagligen delar denna personlighet med mördaren i Toulouse, med de som planerade ett dåd mot Jyllandsposten och med den svenske självmordsbombaren i Stockholm.

Notera också Breiviks egna referenser till dataspel och TV-filmer. Han säger att han blev förvånad över offrens beteenden, han hade inte sett något sådant på TV eller i dataspel, menar han. Enligt egen uppgift hade han tränat sig inför uppgiften genom dataspel. Och att han hade musik i öronen (och möjligen droger i blodet) när han mördade de oskyldiga på Utöya pekar på att han ser sig själv som en action-hjälte i ett spel. Han har identifierat sig med en fantasifigur och internaliserat beteendet så att han i verkligheten kan göra det som han (enligt egen utsaga) vet är fruktansvärt.

Det är alltid fråga om män, män med en begränsad förmåga att föra ett intellektuellt resonemang, män utan riktigt fotfäste i sina egna liv och män som griper tag i och mer eller mindre ”samlar” på idégods. De vill gärna framställa sig som delar av en stor organisation, i vilken de har en plats och en roll. På detta sätt kan deras egna liv få lite styrsel. Genom en hjälteinsats skall de göra det som ingen annan vågar/kan/vill och på så sätt rädda världen. Vi kan nog alla minnas möten med sådana män, oavsett att de inte har varit lika extrema som Anders Behring Breivik. Det är inga trevliga minnen.

Att ge de idéer som dessa personer ger uttryck för rollen av stora ideologier, eller att t o m hävda att dessa personer själva verkligen är intellektuellt förmögna att utveckla och analysera ideologiska strömningar, är att ge dem alltför stor roll. Visst är det frestande att försöka klistra Breivik på motståndaren, eller se honom som uttryck för de idéer som man själv fruktar för att på så sätt rättfärdiga den egna analysen. Men vi bör avstå från det. Breivik är, liksom de flesta terrorister, känsliga för strömningar i tiden. Idag blir det mångkultur eller islam. I en annan tid något annat. Vad vi bör betänka är vilken politisk kontext vi själva skapar. Där har vi alla ett ansvar.

Anders Behring Breivik är – såvitt jag kan förstå – helt tillräknelig i lagens mening.  Låt oss undvika att Breivik får en roll han inte förtjänat. För mig är han en politisk massmördare, och en djupt störd sådan, det som vi vanliga lekmän kallar en psykopat.

Lars Calmfors har rätt, Svenskt Näringsliv har delvis fel men regeringen har helt fel om arbetsmarknadspolitiken.

Kenneth Bengtsson, ordförande i Svenskt Näringsliv, beklagar sig i dagens SvD över regeringens jobbpolitik. Han menar att arbetsmarknadsministern inte tar företagens problem på allvar när hon säger att företagen är alltför kräsna i sin rekrytering. Bengtsson vill se en utbildning som är mer anpassad till arbetslivet. I samma tidning reder några forskare ut begreppet ”ungdomsarbetslöshet” på ett förtjänstfullt sätt, och forskarna är ense om att det inte finns några enkla lösningar eftersom det är en heterogen grupp unga det handlar om. Men, de tycks vara väldigt eniga om att slutförda gymnasiestudier liksom studieresultat överhuvudtaget är avgörande för hur det går för individen på arbetsmarknaden. Lars Calmfors menar t o m att man bör sätta in stödåtgärder redan i förskolan för att stödja de barn som har svårt med inlärning och sociala relationer.

Jag tror att forskarna har mer rätt än Bengtsson, och båda har mer rätt än regeringen. Låt oss börja med Bengtsson:

1. Det finns absolut utbildningar som utbildar för ett yrkesliv som inte existerar. Men, till skillnad mot vad Svenskt Näringsliv tidigare uttryckt, är det knappast humaniora eller konstnärliga utbildningar. De flesta studenter på dessa utbildningar går där för att ”bilda sig” vilket i sig är bra för självförtroendet. När Svenskt Näringsliv redovisar vilka utbildningar som ger jobb lyfter man fram medicinsektorn, vilket beror på att i princip alla utbildningar där är rena yrkesutbildningar ofta med legitimeringstvång eller andra specifika krav för anställning. Svenskt Näringsliv struntar helt i det faktum att universitetsutbildningarna idag är ett konglomerat av yrkesutbildningar, bildningsgångar och examensutbildningar. Bengtsson borde fundera på varför så många företag inte förstår – eller är rädda för – en samhällsvetare eller humanist med en masterexamen medan alla tycks veta vad en sjuksköterska är. Hur många gånger har jag inte hört studenter berätta att presumtiva arbetsgivare är så osäkra på vad deras examen är att de inte vågar anställa!

I andra länder ses ofta en genomgången allmän universitetsutbildning med goda betyg vara en bra grund för många olika typer av analytiska, utredande eller tolkande arbetsuppgifter. Men i Sverige efterfrågas något som är omöjligt – en universitetsutbildning som motsvarar exakt de behov den aktuella arbetsmarknaden ställer. Det är omöjligt eftersom vi har en rörligare arbetsmarknad och ett för den enskilde mer föränderligt arbetsliv än för bara 25 år sedan.

Men, Bengtsson har rätt i att universitetssystemet genom det (vanvettiga) resursfördelningssystemet lockas att skapa utbildningar som är attraktiva för studenterna men inte tydliga för vare si arbetsmarknad eller andra sektorer inom universitetet. Jag glömmer  t ex aldrig när vi i Göteborgs Universitets styrelse inrättade ett ”Ranger-program” eftersom det namnet skulle vara mer lyckat än den biologiska naturvårdsutbildning det egentligen handlade om.  Jag vet inte hur lyckat det varit, men intagningspoängen är ganska låg och biologer har en svår arbetsmarknad idag, vilket inte verkar så lovande.

Om vi då övergår till forskarna och Calmfors:

2. Calmfors och de andra forskarna har helt rätt i att den grundläggande utbildningen är A och O. Gymnasiet får idag betraktas som grundläggande. När jag gick ut skolan var gymnasiet ett val (som jag valde bort) eftersom det fanns arbete för en 16-åring (jag fick tre stycken samma dag). Så är det absolut inte idag. Skolans stora övergripande problem är att den inte reformerats med sikte på att 100 procent av en årskull skall igenom 12 års skolgång (plus förskola). Jag delar helt uppfattningen att lärare och föräldrar redan i förskolan skall gå in och stödja elever med svårigheter på ett mycket tydligare sätt än idag. Här är inte platsen för ett förslag om en ny skola, men i korthet krävs individualisering av undervisningen, fler lärare, mindre klasser och avsevärt fler extra-personal i varje skola. Platsen för privata skolor skall inskränkas och tillstånd endast ges på pedagogiska grunder och skolan förstatligas. (Jag har skrivit om detta tidigare.) Det kommer att kosta massor av pengar – men alla beräkningar jag sett visar att det är samhällsekonomiskt plus. För varje elev som inte hamnar i långtidsarbetslöshet så kan man investera nästan hur mycket som helst och det lönar sig ändå…

Och så vidare till regeringen:

3. Regeringens satsningar inskränker sig till generella åtgärder som sänkt arbetsgivaravgift, vilket de flesta är eniga om är en åtgärd som kostar oändligt mycket mer än den smakar. Arbetsmarknadsministern talar om att företagen inte anställer, men – precis som Bengtsson säger – kritiserar eller diskuterar inte alls Arbetsförmedlingens effektivitet. Jag förstår inte att denna institution inte ifrågasätts när den inför men lekmannablick inte klarar av sin uppgift!

De flesta får arbete genom kontakter och bara hälften av företagen använder sig av Arbetsförmedlingen, detta måste vara en varningssignal för regeringen. Den mycket personliga erfarenhet jag har av Arbetsförmedlingen idag är tyvärr ytterst negativ. Visst är det bra att man får jobb genom egna kontakter, men då reduceras Arbetsförmedlingen till en social institution som får ta hand om alla dem som har absolut sämst förutsättningar, vilket ger företagen ännu mindre incitament att använda sig av Arbetsförmedlingen, vilket gör arbetsförmedlarnas jobb ännu svårare o.s.v.

Kontentan är alltså, alla skjuter skulden mellan sig och under tiden går tusentals unga människor ut i en arbetslöshet som i sig genererar utanförskap, fattigdom, vanmakt och kanske även kriminalitet. Så här skall vi inte ha det.

Argumenten för svensk vapenexport sviktar mer idag än förr

Vapenexport har varit en omtvistad och moraliskt laddad fråga länge i svensk politik. I samband med den s k Boforsaffären genomförde jag en undersökning av argument, perspektiv och teser kring vapenexporten som förekom på ledar-och debattsidor i några av Sveriges då ledande dagstidningar. I april 1989 skrev jag ett PM inom ramen för det forskningsprojekt där jag arbetade som assistent och jag roade mig med att igår ta fram och läsa igenom det.

Inte nog med att jag slås av likheterna i historien – hemlighållandet, speciallösningar och motsvarande länder – utan också av den moraliskt indignerade ton som alltid kännetecknar denna typ av diskussion. Då, för 25 år sedan, rörde det sig om Bofors smuggling av Robot 70 via ett tredje land (Singapore) till Dubai och Bahrein, krut till Iran och FFV som smugglat granatgevär till krigförande länder (bl a Thailand) och sedan också om mutor i Indien för att få ett kontrakt på luftvärnskanoner. Idag rör det sig om ett avtal om nära samarbete med Saudiarabien som utvecklats till en flora av vägar i syfte att bl a bistå saudierna i arbetet med att bygga upp egen vapentillverkning.

Den svenska opinionstrenden avseende vapenexport är idag entydigt negativ. År 2009 visade Ulf Bjereld att fler är för att införa ett totalförbud för vapenexport (37 procent) än de som är emot (32 procent). På tio år hade opinionen svängt. År 1999 stödde 33 procent ett totalförbud medan 41 procent ansåg att det var ett dåligt förslag. Och de remarkabla skillnaderna mellan män och kvinnor håller i sig – 24 procent av männen och 48 procent av kvinnorna vill ha förbud (Bjereld 2010:103). Vapenexporten är den fråga som uppvisat störst könsgap i de svenska opinionsundersökningarnas historia (Bjereld 1998:45). Stödet i opinionen för vapenexporten sviktar.

I mitt gamla PM gick jag igenom 187 ledar- och debattartiklar från Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Arbetet. Min övergripande slutsats var att det moraliska perspektivet var det helt dominerande och att indignationen var stor. Men de olika tidningarnas ledarsidor skiljde sig lite åt. Svenska Dagbladet ansåg vapenexporten oundgänglig i svensk försvarspolitik, något som komprometterades av den lumpna smugglingen, medan Aftonbladet betonade att svensk säkerhetspolitik borde skötas av staten och alltså borde Bofors förstatligas. Dagens Nyheter drev linjen att vapenexporten inte skulle ske till de regioner där det fanns risk för krig, en vapenexport till länder utan behov av att använda dem, om man vill vara lite elak. Arbetet drev starkt kraven på ”benhård” kontroll från regeringens sida så att Bofors inte fick hålla på och smussla medan Expressen just gav regeringen skulden för slapp tillämpning av lagen och tonade ner den moraliska aspekten. Jag väljer att citera ett stycke i den avslutande analysen eftersom den tycks ha viss efterklang i dag:

Många tidningar menar att just genom Bofors smuggling så sätts hela vapenexportens existens på spel vilket skadar den svenska säkerhetspolitik. Man anser därför dels att ett mål är att nå fram till klarhet i Boforsaffären (Dagens Nyheter, Expressen) genom utredningar och redogörelser, dels att ett mål är fortsatt trovärdig vapenexport genom ett slut på smugglingsaffärer via bättre kontroll och/eller omprövning av reglerna (Dagens Nyheter, Aftonbladet, Arbete och Expressen). Svenska Dagbladet anser vapenexport vara både mål och medel, genom att den understödjer svensk säkerhetspolitik och genom att den i största allmänhet anses vara oundviklig. Och en fortsatt vapenexport skall ske genom att sanningen om smugglingen hos Bofors kommer fram och att denna affär röjs bort och inte längre komprometterar svensk vapenexport.

De argument som nästan helt lyser med sin frånvaro för svensk vapenexport idag är just de säkerhetspolitiska argumenten, eller försvarspolitiska. Idag är det bara jobb som gäller. Och i något enstaka fall har t ex Sten Tolgfors försökt sig på ett argument som går ut på att man skall påverka mänskliga rättigheter i Saudiarabien på ett positivt sätt, men det kan väl rimligen ingen tro på. Om det vore målet bör det finnas utomordentligt mer effektiva sätt att påverka MR-situationen i Saudiarabien än att hjälpa dem att bygga vapenfabriker.

Jag tror att situationen i vilken debatten förs idag inte bara kännetecknas av att opinionen mot vapenexport har ökat utan hela grunden för den svenska vapenexporten sviktar idag. Frågan kommer också på bordet i samband med den nya stora satsningen på JAS Gripen. Eftersom vår alliansfrihet inte längre är ett signum för Sverige, eftersom den svenska försvarspolitiken inte längre bygger på nationellt folkförsvar och eftersom samverkan med NATO i praktiken sker på så många fronter (samt EU-samarbetet) blir det obegripligt varför just Sverige skall upprätthålla en vapenindustri. Det var oberoendet av andra för att kunna försvara oss själva som var det politiska argumentet – och kanske det enda moraliskt gångbara argumentet. Argumentationen för svensk vapenexport sviktar.

Nu finns bara ett enda argument kvar – att vi är duktiga på vapentillverkning. att våra vapen och vår teknologi håller verkligt hög kvalitet och att vår vapenindustri bidrar på ett tydligt sätt till arbete, välfärd och tillväxt i vårt eget land. Frågan är bara, räcker det argumentet? Fan tro’t säger jag.

Läs mer om vapenexportaffärerna på 80-talet i Henrik Westanders rapport Vapenexport- Svenskt stål biter från 1995.

Och glöm inte Ingvar Bratts insatser i Boforsaffären.

Ulf Bjereld Kön och politiskt våld. Attityder under svensk efterkrigstid Gidlunds, 1998

Ulf Bjereld ”Utrikespolitiken och den svenska valrörelsen” i Holmberg & Weibull (red) Nordiskt ljus, SOM-institutet 2010, Göteborgs Universitet.

Vad händer när resursfördelning försvinner ur den politiska debatten?

De senaste veckornas svenska politiska debatt har i stor utsträckning handlat om sådant som inte rör resursfördelning* eller klassfrågor. Några exempel är könskorrigerades rätt att slippa bli steriliserade, om det personliga pronomenet ”hen”, om känsloargument mot rasismen och idag om singelkvinnors rätt att få barn utan att blanda in någon synlig man, eller sex. Jag säger inte att all annan debatt lyst med sin frånvaro, men dessa frågor har fått mycket stort utrymme i debatten. Om man tittar på gamla och nya regeringsförklaringar kan man – förutom att de förra är kortare än de nya – konstatera att de gamla handlade om materiell resursfördelning medan de nya i större utsträckning handlar om våra individuella värderingar och normer.

I Torbjörn Fälldins regeringsförklaring 1978 nämns ordet ”livskvalitet” i näst sista meningen. Och i början sägs att utrikespolitiken skall trygga den nationella självständigheten. I övrigt är det kärnkraft, ekonomisk kris, internationella frågor. arbetsmarknad och näringspolitik. I Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring från 2009 återfinns förstås också frågor om ekonomisk politik och det internationella läget. Men stora delar, särskilt mot slutet, av texten handlar om värdet av att arbeta, om att få använda sina livschanser, om ambitioner, om ansvaret för kommande generationer och om tolerans.** Självklart kan man inte dra några slutsatser på ett så litet jämförelsematerial, men såväl de senaste veckornas diskussioner som skillnaden i beskrivningen av den politik regeringen vill föra leder till några reflektioner:

1. Den starka höger-vänster-konflikt som strukturerat svensk politik bygger primärt på frågor om resursfördelning. En debatt där krafter som definieras som vänster respektive höger istället börjar diskutera normer, auktoriteter och individuell livsstil kommer att dra fokus från resursfördelningsfrågor. Den något koketta diskussionen om användningen av uttrycket ”white trash” för en grupp medborgare som visserligen har näsan över den materiella vattenlinjen men inte förstår att klä sig, föra sig och tycka som medelklassen blir fullt begriplig när vänster och höger definieras i termer av värderingar och normsystem. Helt plötsligt utgörs inte denna grupp längre av ”underklass” eller ”arbetarklass” eller ”proletariat”, och blir därmed inte heller objekt för politiska resursfördelningsreformer. Istället är det gruppens livsstil som skall reformeras.

2. Ett ökat politiskt fokus på sociala normer och beteenden ökar dominansen av medelklassens ideal. Medelklassen är den klass som ”vill upp” och är rädd att ”falla ned”. Därmed kommer trycket på homogenisering och anpassning att vara starkt. Överklassen gör som den vill, den är ändå överst,  och underklassen struntar oftast i vilket normsystem som är accepterat. Men medelklassen är känslig för trycket på att tycka ”rätt”.

3. Svaret på hur man håller ihop ett allt mer individualiserat samhälle med god materiell standard för det stora flertalet kanske har blivit en politik som försöker stärka gemenskapen med hjälp av arbetslinjen, krav på tolerans, klädstil eller uppnåendet av det välstädade hemmet? I ett sådant samhälle lär det individuella armbågsutrymmet krympa, såvida inte utrymmet används på ett sätt som stämmer med påbjudna normer. Vart tar möjligheten till motstånd vägen? Vem kanaliserar det?

När politiken kommer att handla om livsstil och om krav på rätt åsikt eller uppfattning istället för om resurser, jämlikhet och delaktighet sår vi fröet till auktoritära system. Klass-samhället, i resursfördelningsmening, existerar fortfarande. Svårigheten i ett samhälle är att leva tillsammans och dela med sig till varandra utan att tycka lika.

* Statsvetaren David Eastons klassiska definition av politik är: Den auktoritativa fördelningen av resurser.

** Jag valde två regeringsförklaringar som båda hölls i ett läge av svårigheter för svensk ekonomi.

Med Björklunds skola raserar vi Sveriges framtida kunskapsutveckling

Jan Björklund har återigen lanserat en förändring av skolan. Reformtakten i det departementet är sådan att Björklund torde slita ut sina medarbetare i halvårs-intervall. Som ej inblandad märker jag ändå på kolleger att förändringstrycket i skolan och på lärarutbildningarna har nått en nivå där man kan fråga sig om det går att ge den kvalitet alla efterfrågar. Lärarlegitimations-backlashen talar sitt tydliga språk. Nog för att vi behöver ett reformtänkande, men kanske med lite större helhetssyn och långsiktighet i processen.

Björklunds senaste förslag är att ungdomar som inte orkar gå gymnasiet – eller inte har behörighet för det – skall erbjudas kortkurser med yrkesinriktning. Kritiken har inte varit nådig. Och jag delar helt kritiken som går ut på att förväntar man sig inget av unga människor så kommer de varken att prestera eller utvecklas.

Det stora problemet med Björklund är att han tror sig vara expert på skolområdet genom sin allmänna princip om ”plugg-skola” och väljer bland statistik och forskning som det passar hans ståndpunkter. Jag hade för en tid sedan förmånen att få lyssna på en dragning av Mats Wingborg som skrivit rapporten ”Idéer för mer kunskaper i skolan”. Rapporten är en kunskapsöversikt och Wingborg har dammsugit globalt i jakt på den bästa forskningen om skolor och skolreformer. Rapporten avslutas med femton punkter för en bättre skola – samtliga av dessa är avsevärt mer komplexa än Björklunds förslag. och en del av dem går faktiskt helt på tvärs med Björklunds idéer.

En specialpedagog jag känner sa en gång till mig att alla föräldrar tror sig vara experter – inte på sina barn, men på skola och pedagogik. De har ju alla gått i skolan! Det är inte utan att jag tror att detta är grunduppfattningen på vilken Björklunds reformer vilar. Hur kan han annars tro att återinförd studentexamen, ett-åriga yrkeskurser istället för gymnasieskola, nivågrupperingar i grundskolan, skolor som vinstgivande företag eller ständiga nationella prov i vissa ämnen skall ge mer välutbildade generationer?

Förstår inte Björklund att idag är det nästan lika många människor som disputerar som de som tog studenten på 1940-talet? Utbildningsvillkoren för oss i utbildningssystemet går inte att jämföra 50-60 år tillbaka i tiden. Då när en ett-årig yrkesutbildning kunde räcka för att få ett jobb. Eller bara 35 år tillbaka då jag själv fick fast jobb efter nio år i grundskolan. Nostalgi är aldrig vägen framåt.

Så här skrev svensk pedagogiks nestor framlidne Torsten Husén 2002:

Vid 1940-talets mitt gick närmare 15 procent, mot 10 på 1930-talet, vidare till realskola eller motsvarande. Hälften av dessa blev utkuggade. 6,7 procent av en ålderskull började gymnasieskola. År 1938 avlade mindre än 4 procent studentexamen. Andelen hade 1947 ännu inte nått upp till 5 procent. Vid landets universitet och högskolor var det totala antalet studerande på 1930-talet 15 000. De uppgick i mitten av 1950-talet till 30 000, mindre än antalet inskrivna vid vart och ett av våra största universitet i dag.

För mig är det svårt att förstå att Jan Björklund ges fria händer att fortsätta att gröpa ur den svenska kunskapen framtid med sina otidsenliga förslag och kortsiktiga förändringsprocesser. Vi vet att 90-tals krisens minskade resurser satte spår hos skolungdomarna, något som märktes långt senare. Hur skall då inte Björklunds idéer underminera vår gemensamma framtid?

Det finns ingen medialiserad politik – bara politik

Politiken har medialiserats. Så säger många, båda forskare och vanliga medborgare. Kanske anför man Håkan Juholts problem under hösten eller kanske snuttifieringen av de politiska budskapen som illustrationer. Men det är en ointressant diskussion. Dels har demokratisk politik alltid varit beroende av de former av medier som funnits, allt från August Palms apellmöten till Fredrik Reinfeldt exklusivt intervjuad av Mats Knutson på bästa sändningstid. Dels utgår bilden av politikens medialisering från att vi talar om två sfärer, två institutioner, där den ena påverkar den andra (ja, det finns de som menar att de påverkar varandra). Men den bilden är förledande för att inte säga falsk. Medialisering i sin nuvarande form genomsyrar samhället så till den grad att både begreppet ”media” och tanken på en särskild sfär med medieaktörer skymmer sikten för de utmaningar både samhällsvetenskapen och demokratin står inför.

De flesta teorier och undersökningar kring ”politikens medialisering” utgår från demokrati-ideal vilka hämtats från tiden långt före den globala kommunikationella revolution som ägt rum de senaste 30-40 åren, där den digitala eran möjligen kommer att visa sig vara ytterligare ett kvalitativt steg. När mediernas roll, i meningen de traditionella medieaktörerna samt de aktörer som tillhandahåller mjukvara för s k sociala medier, diskuteras inom samhällsvetenskap och avseende demokratifrågor bortser man allt som oftast från att den demokrati som förutsätts byggdes upp och formades i en tid med helt andra kommunikativa förutsättningar. Nya former av medier och nya former av mediala strategier kommer därför alltid att utvärderas i relation till hur väl de upprätthåller gamla ideal eller på vilket sätt de förstärker eller försvagar den typ av demokrati som vi vant oss vid.

Hela grundtanken om ”politikens medialisering” utgår alltså från att vi har en slags oföränderlig (och teoretiskt given) sfär av ”politik” som påverkas i högre eller lägre grad, och på olika sätt, av den institutionella sfär/aktörer som utgörs av ”medierna”. Vanligen brukar man då tala om medielogik i termer av t ex nyhetsvärdering, journalistiska arbetsmetoder och kommersiella hänsyn.

Jag menar att den här typen av två-institutions-modeller förlorat sin teoretiska fruktbarhet om man vill diskutera hur vår demokrati utvecklas, bör utvecklas och kan utvecklas. Politik i vårt svenska samhälle idag är inte tänkbart utan medier. Det som är politik för medborgaren idag formas, tolkas, utvecklas, uppfattas och utgörs av mediala händelser. Jag förnekar inte att det finns enskilda medieaktörer – som t ex tidningen Aftonbladet – men det faktumet är inte det teoretiskt relevanta om vi vill förstå vår samtida demokrati. Jag förnekar inte heller att det fattas politiska beslut i slutna rum men det är inte förrän de når ut i den medborgerliga sfären som deras egentliga betydelse framkommer.

Förr kunde en politiker tala till folket och det fortplantades via en mediekanal, därefter kunde vi gemensamt skapa en medial scen där medborgare och politiska aktörer möttes, oftast förmedlade via medieaktörerna. Men nu, det finns ingen gemensam medial scen, (och inget off-record” eller ”behind-the-scene”) det finns knappast någon gemensam ”politik” och demokratin i sin ursprungliga form, där medier spelade en central roll, utmanas på allvar av digitala samtals- och uttrycksformer.

Aeron Davies, professor i politisk kommunikation, har i artikeln New media and fat democracy: the paradox of online participation (New Media & Society vol 12 no 5) visat att i Storbritannien har den digitala mediesfären skapat en starkare och mer sammanhållen politisk grupp av aktiva, journalister, intresserade och politiker på olika plan. Den gruppen är större än den ursprungliga eliten. De digitala uttrycksformerna fungerar som transportband där information och kommentarer stärker gruppen och kompetensen, samt skapar djupgående engagemang och kunskap i olika former. Samtidigt lämnas den periferi av medborgare som inte har vare sig intresse av eller förmåga att delta i detta samtal längre bort än tidigare. Davies efterlyser komparativa studier och poängterar att vi ännu vet ytterst lite om hur demokratin i dess essentiella mening påverkas av medialisering (men en hel del om påverkan på dess 1800-talsideal).

Demokrati uppträder i många former och skepnader. Att bara titta på traditionellt deltagande eller representativ demokrati när man undersöker vårt nya medielandskap tycks mig hämmande, för att inte säga fördummande. Statsvetaren Chantal Mouffes distinktion mellan ”politiken” och ”det politiska” där demokrati är det styrelseskick genom vilket vi hanterar motsättningar, konflikter och intressen så att dessa blir produktiva och tillgodoser medborgarnas behov och intressen vore en mer plausibel utgångspunkt.

Medialiseringen av politiken är en myt – det finns bara politik. Och i den demokrati som vi valt för att forma politiken spelar olika aktörer olika roller, alltifrån medborgaren med mobilkameran till ägaren av tidningshuset.

Varför inget öppet partiledarval inom socialdemokratin?

Sedan förra valet har nu Centerpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och faktiskt också Kristdemokraterna valt nya partiledare. Dessförinnan fick Miljöpartiet nya språkrör och under förra mandatperioden fick Folkpartiet ny ledare. Omloppstiden på partiledare tycks bli allt kortare. Kvar sedan den borgerliga valsegern är nu bara den nygamle Göran Hägglund och statsminister Fredrik Reinfeldt. Processen att välja partiledare har hamnat i allt större medialt fokus genom att att flera partier har genomfört – och andra fått krav på sig – en s k öppen process i valet av ledare.

Statsvetarna William Cross och André Blais från Kanada diskuterar i sin artikel Who selects the party leader? i Party Politics (ännu bara på nätet) olika hypoteser om hur och när partier väljer att s a s demokratisera valprocessen. De undersöker parlamentariska system av Westminstermodell (som i Storbritannien) och tittar därför på partier i Irland, Kanada, Nya Zeeland, Australien och just Storbritannien. Deras slutsatser pekar på att partier som hamnat i opposition, som varit med väljarnederlag och även nya partier tenderar att öppna upp sina valprocesser. Men, och det är viktigt, öppna valprocesser till partiledare verkar vara något som smittar! Har några partier börjat så följer andra efter.

Mekanismen som leder till att gräsrötterna får vara med och bestämma, det som alltså överför väljarförlusten och/eller oppositionsställningen till ett beslut om en öppnare process, verkar vara att partiernas parlamentsgrupper får mindre makt. Det är alltså genom att den parlamentariska delen av partiet tappar i inflytande som gräsrötterna kan tillskansa sig mer inflytande. I nya partier tenderar redan från början den parlamentariska delen av partiet att vara mer jämnstark med övriga delar av organisationen och kan därför inte utöva så starkt ledarskap. Men, utöver detta, så har alltså öppna processer en tendens att få efterföljare i de egna partisystemen.

Miljöpartiet har kanske fått både Centern och Vänsterpartiet att fundera på öppna processer? För Kristdemokraterna har nog ledarstriden upplevts som mer påtvingad. Troligare är dock kanske att de partierna har sett väljarförluster och även förluster som gett riksdagsgrupperna mindre att säga till om, trots att två av dem är i regeringsställning. Än märkligare är det då att Socialdemokraterna mot alla odds – valförluster som heter duga, minskat inflytande för riksdagsgruppen och även utsatt för hårda krav på öppen process – motstått situationen och valt en ledare på ungefär samma sätt som man väljer påve. Hur kunde detta komma sig? Vilka var de avgörande faktorerna?

Jag hoppas att någon kollega kommer att ta sig det socialdemokratiska ledarskapet från Sahlin till Löfven för att medelst process-spårning finna teoretiskt intressanta aspekter av partiorganisationers förändring och motstånd mot förändring. Men tills dess så kan väl ett par hypoteser framkastas.

En första hypotes inriktar sig på den bristande konflikthanteringen. Socialdemokratin har alltid varit en koalition av intressen och grupperingar, det är t o m dess styrka och fördel jämfört med övriga svenska partier (något som Moderaterna insett). Men under efter valförlusten 2010 gick inte dessa motsättningar att överbrygga, istället odlades i motgångens stund karteller som bekrigade varandra. Ett parti av koalitioner behöver en ledare – eller ett ledarskap – som förmår förhandla internt, annars blir konflikterna destruktiva. Dit hade man kommit under Juholt. Nu var därför goda råd dyra för själva partiorganisationen – det var anledningen till att VU uppfattade att man i denna ledares ställe helt enkelt fick ta uppdraget att ena partiet, och det genom en ledare. Ett högt spel, men med stor vinst om det går hem. Ingen plats för demokratiska processer med gräsrötter där.

En andra hypotes är att opinionssiffrorna idag betyder mer för partiledningar än tidigare. Opinionens skiftningar är avläsbara närmast dag för dag, inte bara genom mätningar utan genom det symbiotiska förhållningssättet mellan medier och politik. En öppen process i ett läge av vikande stöd och urholkad ideologisk moral riskerade att fördjupa och förstora negativa självbilder, något som skulle kunna de-mobilisera både sympatisörer och partiarbetare. Alltså måste partiledningen till vilket pris som helst få stopp på framställningarna i medielandskapet av socialdemokratin som förlorare och som förvirrade. Man måste kasta en god biff i munnen på de glupande ulvarna. En situation som inte är lika allvarlig för ett oppositionsparti vilket som helst, men allvarlig för det parti som gör anspråk på att leda oppositionen mot regeringen.

Det är bara att välja, eller komma på något bättre!

Myterna om socialdemokratins hegemoni

I morse hörde jag en kommentar om socialdemokratins kris som gick ut på att den socialdemokratiska hegemonin var över och det eftersom varje tid har sina hegemoner och såväl Lantmannapartiet som Liberala samlingspartiet hade förlorat sin status.* Ögonblicket därefter meddelade samme person att det inte finns några naturlagar i samhällsvetenskaperna. Man kan ju tycka att det lät lite som en självmotsägelse, om man är på det humöret alltså.

Socialdemokraternas hegemoni tog slut under 1980-talet när den politiska liberalismen helt dominerade scenen i Sverige och västvärlden. Socialdemokraterna fick anpassa sig till det skiftet, som alla andra. Att Olof Palme mördades 1986 kan utgöra ett symboliskt slut på hegemonin men egentligen tog den slut några år tidigare. Göran Persson ledde inte något hegemoniskt socialdemokratiskt parti, han ledde ett regeringsvant och kraftfullt parti som fick rensa upp det Augiasstall som regeringen Bildt lämande efter sig 1994. Några nya visioner eller politiska lösningar för en ny tid kunde inte Persson leverera, han är och var en av socialdemokratins skickligaste och tuffaste ledare, skolad i mkommunapolitikens många gånger hårda skola. Men någon politisk visionär gjorde han aldrig anspråk på att vara. Han var en Reinfeldt för sin tid.

Den socialdemokratiska hegemonin tog sin börjar efter Andra Världskriget när bygget av den egentliga välrfärdsstaten tog fart. Mellan 1951 och 1957 regerade socialdemokraterna tillsammans med Bondeförbundet/Centern och därefter regerade man själva, men i minoritetsposition, under hela 1960-talet. Jämviktsriksdagen 1973-1976 visade på hur snabbt ett förändrat samhällsklimat kunde förändra förutsättningarna för politiken, men de borgerliga regeringar som följde visade inte prov på något annat än socialdemokrati light. Då har man hegemoni. Efter segervalet 1982 var det emellertid snarare den s k kanslihushögerns skickliga anpassning (ett karaktäristika för en vinnare i partisystemet) som gav socialdemokraterna makten, och efter regeringen Bildt var det alltså regeringsdugligheten som fällde avgörandet.

Myten om 1900-talet som socialdemokratins hegemoniska tidsålder rymmer en idé om historie-deterministiska vågor vilka avgör partiers uppgång och fall. Att de politiska partierna var mer tydligt beroende av klassrelationer, arbetsmarknadens och näringslivet struktur förr är sant, därmed också lite större möjligheter till förutsägelser. Idag är väljarna kunnigare, rörligare, krävande, otåliga och sakfrågeengagerade. Partierna har medialiserats och anpassat sig till administrativa och organisatoriska förutsättningar snarare än till medborgarrörelser. Mediebevakning är inte längre en fråga om journalistik utan om en symbios mellan medier och politik på olika nivåer, redaktionell praxis, 24/7-uppdateringar, upplösning av gränser mellan roller och en publik som numera är lika mycket aktiva producenter av nyhets- och medieinnehåll.

Tankemodellen att ett parti har någon slags intern livscykel bygger på förutsättningen av en oföränderlig omvärld, något som är ännu mindre sant nu än förr. Socialdemokraterna kan få 50 procent av rösterna, eller 15. Det är inte skrivet vare sig i stjärnorna eller i de statsvetenskapliga litteraturen. Vad vi dock vet är att de politiska partierna dödförklarats varje gång våra demokratiska samhällen gått in i en ny fas. Och varje gång har de, som den alldeles för tidig i somras bortgångne Peter Mair brukade påpeka, anpassat sig och återuppstått.

Framtiden ligger i våra egna händer. Nu som då. Det är upp till er själva, ni som sitter på förtroendeposter, som går på medlemsmöten och som pratar politik hur kampen mellan intressen, idéer och krafter skall falla ut. Och det är själva den kraften som behövs för att vitalisera och utveckla ett samhälle.

OBS! För socialdemokrater föreslår jag särskilt dagens DN Debatt av Peter Weiderud ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Och att ni inte alls lyssnar på alla dem som nu snabbt vill ha en ”stark” ledare. Det är mitt stalltips och det är gratis.

 

* Dessa båda partier försvann ur sikte ungefär samtidigt med demokratins genombrott…

Med eller utan Håkan Juholt – Sverige behöver en vital opposition

En av de mera oväntade, och glädjande effekterna av journalistuppbådet som belägrade Sveavägen 68 i Stockholm under Socialdemokraternas VU-sammanträde under torsdag och fredag var den absurda humor som snabbt spred sig i sociala medier. Sällan har jag haft så roligt som när jag läste alla kommentarer om de stackars huttrande journalisterna liksom de ofta lika roliga kommentarerna från desamma på t ex twitter och facebook. Humorn flödade och stod inte den den gamla sovjetiska satiren efter, när lustiga hashtags och ordvrängeri fick ersätta den substantiella debatten. Men bortsett från det var väl det journalistiska fiskafänget fåfängt.

Den svenska socialdemokratins klass-koalition mellan medelklass och arbetarklass gjorde löntagargruppen till den dominerande kraften i svensk politik. Det var så svensk socialdemokrati blev vad Fredrik Reinfeldt idag kallar ”ett statsbärande parti”. Socialdemokratin var en naturlig kraft att ansluta sig till för den  samhällsengagerade löntagaren i och till vänster om den politiska mitten. Så är inte längre fallet. Även de ledargestalter som följt partiet länge har lämnat för andra mer attraktiva positioner, karriärer eller möjligheter. Det handlar inte om maktbegär men om människor som har visioner, idéer och kraft som de vill förverkliga i form av ett intresse för politik och det gemensamma. Partiet har inte förmått behålla och odla ledare som t ex Margot Wallström, Ulrika Messing, Thomas Bodström, Pär Nuder, Anders Lago och Jan Nygren. Andra har gått bort som Anna Lindh och Kjell Larsson. Redan i samband med valet av Mona Sahlin kritiserades valproceduren till ny partiledare, en kritik som blåste upp till full orkan kring valet av Juholt och redan från början gav honom ett svagt mandat. Det mandatet gjorde han dock själv starkare genom inledningen av sitt ordförandeskap – för att sedan steg för steg urholka tilltron till den egna förmågan som partiledare.

Socialdemokratins ledarkris handlar inte om Håkan Juholt, han är möjligen ett symptom på oförmågan i partiet att vaska fram ledartalanger. För ett parti som under 90-talet blev alltmer slutet under Göran Persson, där hierarkierna blev starkare i samband med minskande medlemsunderlag och -engagemang och där partiet lutade sig mer mot en organisationsapparat och kommunikationsteam blev förlusten 2006 ett dråpslag mot partiets möjlighet att upprätthålla sin centrala maktposition. Socialdemokratin lider av en organisatorisk atrofi (förtvining) som i sig själv leder till en nedåtgående spiral, en spiral som stöter ut och bort såväl goda krafter för förnyelse som tänkbara ledartalanger.

Personligen tror jag att Håkan Juholt nu blivit en belastning för ett parti som redan förlorat sin inre vitalitet. Skall socialdemokratin kunna återkomma och utgöra ett relevant regeringsalternativ så krävs det närmast Herakliska storverk, och trots min beundran för Juholts fantastiska förmåga att tåla motgångar och stå pall så tror jag inte att det är han som kan genomföra dem. En ny ledare får dock under inga som helst omständigheter tas fram på det slutna och närmast bigotta sätt som skett med Mona Sahlin och Håkan Juholt. Lär av andra partier med aktiva medlemmar som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Hur det än går med Håkan Juholt så behöver både Sverige och den nuvarande regeringen en vital opposition, en opposition som kan skärpa konflikterna, utgöra alternativ för stora grupper väljare och som kan delta i att utveckla en politik som bryr sig om social ojämlikhet, arbetslöshet och vanliga människors otrygghet.

Sjöstedt – en ledare med anspråk

Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut. Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare. Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Ja, Jonas Sjöstedt är nu vald till ensam partiledare för Vänsterpartiet och det är naturligt att citera Selma Lagerlöfs första rader i Gösta Berlings saga. Det som följer tror jag dock inte alls gäller Jonas Sjöstedt, men inledningen kanske något visar på den närmast religiösa och ohöljda entusiasm med vilken kröningen av Sjöstedt genomfördes på Vänsterpartiets kongress i Uppsala. När detta är sagt så vet vi alla att partiledarens uppgift i ett litet parti i opposition inte är någon sinekur.

Som jag tidigare påpekat är partiledarens viktigaste uppgift att hålla samman sitt parti, något som Lars Ohly lyckades bra med trots ett besvärligt utgångsläge,  och det gör Sjöstedts uppgift lättare än vad Ohlys var för åtta år sedan. Jonas Sjöstedt genomförde idag sitt första politiska linjetal och några förändringar i budskapet kunde noteras.

Sjöstedt började med att betona det som ibland har kallats för en röd frihetsvision. Han inledde sitt tal med att tala om individens frihet och citerade Rosa Luxemburg som lär ha sagt att friheten det är alltid friheten för den som är annorlunda. Sjöstedt betonade också vikten av att människor av olika tro möts på naturligt sätt i skolan och i samhället när han talade om barnen i pingstkyrkan och den shiamuslimska familjens barn som i skolan möts, bråkar och blir kära i varandra. Här fanns tanken att det är i kollektivet och i de gemensamma lösningarna som den individuella friheten bäst kan upplevas.

Sjöstedt gjorde också en stor offensiv kring arbetsmarknadspolitiken, något som jag tror kan vara ett bra strategiskt val. Området har helt och hållet behärskats av regeringen och vare sig Miljöpartiet eller Socialdemokraterna har förmått lansera något reellt alternativ till den arbetsmarknad som alltfler löntagare idag finner osäker, otrygg och farlig. Full sysselsättning skall hädanefter vara den ekonomiska politikens överordnade mål, menade Sjöstedt, och talade om att ”modernisera de ekonomiska ramverken” på ett sådant sätt att man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vid flera tillfällen återkom Sjöstedt till behovet av en industripolitik och till det akuta behovet av investeringar i det gemensamma som järnvägar, bostäder, energiteknik och kollektivtrafik. För Sjöstedt och Vänsterpartiet är det investeringar som på sikt ger både jobb och modernitet.

Sjöstedt utmanade också Socialdemokraterna och Miljöpartiet i att kräva ett socialt protokoll som krävde samma arbetsvillkor för alla löntagare i ett land som kriterium för att rösta ja till någon som helst fördragsförändring inom EU.

Sjöstedt talade också om feminism, klimatfrågor och om hur välfärdsarbetarna är de oundgängliga krafterna i vårt samhälle, inte bankdirektörerna. Han fick stående ovationer när han lovade att få bort rikskapitalbolagen från välfärden och ville mota bort vinster från hela sektorn.

På det hela taget var det ett ganska väntat tal, men Sjöstedt är mer nedtonad än Ohly, mer sakpolitiskt tydlig, mindre internationellt orienterad och har ett allvar som är svårt att värja sig emot. Kanske tycker jag att det allvaret bara finns hos Fredrik Reinfeldt bland övriga partiledare. Sjöstedt tar ledningen för ett parti som nu står relativt samlat och som lagt k-diskussionen bakom sig. Han tar över i ett läge där oppositionen snarast kännetecknats av fanflykt, personstrider och splittring.  Det skall bli mycket intressant att följa inte bara Vänsterpartiets utveckling utan också hur svensk politik och mediebevakning kommer att påverkas av en så politiskt beslutsam vänsterpartiledare med tydliga anspråk på makten.