Kategori: svensk politik

Den eviga debatten om våldtäkt

Kammaråklagare Rolf Hillegren har löpt gatlopp genom mediedreven de senaste dygnen. Redan för nästan två år sedan skrev jag om Hillegrens arrogans i debatten kring våldtäkt. När jag läste Hillegrens uttalande i tidningen i början av veckan studsade jag, liksom många andra, och jag tänkte att detta ”kommer han inte undan med”. Och det gjorde han inte. Idag gör Hillegren mer eller mindre avbön i SvD och han fick förklara sig i P1 Morgon där stora delar av programtiden användes just för den här diskussionen. Men Hillegren kan inte ens i sin Brännpunkt-artikel avhålla sig från raljans utan kallar samtycke till samlag för en ”etikettsregel”. Jag vet inte varför Hillegren har problem med att uttrycka sig respektfullt och empatisk inom ett område som faktiskt tillhör de mest laddade i kriminalpolitiken. När jag hörde honom i radion i morse gav han, liksom tidigare, ett intryck av att inte förstå hur den som lyssnar faktiskt kan uppfatta det han säger. Särskilt inte om lyssnaren är en kvinna.

Hillegren förmår inte i sin diskussion tala om att vi i debatten bör skilja på vad som är moraliskt orättfärdigt och vad som är lagstiftarens syn på straffvärde. Jag är inte jurist, men jag har läst ett stort antal domar, och tror mig ha någon liten hum om skillnaden mellan juridiken och verkligheten. Om vi skall försöka förstå vad det är Hillegren säger så menar han att det är lagstiftarens mening att våldtäkt skall vara ett brott som kan bevisas med hjälp av mer än offrets berättelser (även om vi har fri bevisvärdering i Sverige). Han menar också att lagstiftarens anser att en våldtäkt med stort inslag av våld, hot eller fysiskt tvång skall bestraffas hårdare än en våldtäkt som begås genom psykisk övermakt eller dominans.

Problemet är att ”våldtäkt” och ”värre” båda betyder olika saker i denna debatt. För de flesta kvinnor är ett påtvingat samlag en våldtäkt, oavsett hur tvånget utövats. Men för lagstiftaren skall vissa kriterier uppfyllas för att tala om våldtäkt. För en kvinna kanske en våldtäkt inom en relation kan vara minst lika illa eller t o m värre än en överfallsvåldtäkt eftersom den förstnämnda utförs av en person hon är helt beroende av, älskar och har förtroende för. För henne kanske denna våldtäkt förstör hennes tillit till människor för hela livet. Särskilt om den av hennes omgivning inte anses vara en ”riktig” våldtäkt. Men i lagens mening är det värre med överfallsvåldtäkten då den i allmänhet har begåtts med öppet fysiskt tvång, ett tvång den hemmanvarande mannen inte behöver använda då kvinnan kanske redan ligger i deras gemensamma säng. För väldigt många kvinnor är det strategin att vara det passiva offret som fungerar vid en våldtäkt. Ligg eller stå still – reta honom inte – låtsas t o m att det inte är något problem – planera vad du gör sedan. Men det kanske krävs speciella erfarenheter för att förstå de här mekanismerna.

För att möta kvinnor som anmäler våldtäkt krävs ett stort mått av insikt, empati och visdom. För många kvinnor är våldtäkt det allra värsta brott näst döden. Inte för alla, men för många. En del kvinnor upplever våldtäkten som en skändning, kränkning eller skada som inte kan jämföras med fysisk smärta. Och då är det nästan aldrig graden av fysisk misshandel som är relevant för graden av kränkning. Det är istället känslan av inte ha blivit respekterad som en människa, en jämbördig människa med mannen. Att då uppleva denna skändning igen inom rättsväsendet gör förstås att man inte anmäler.

Jag tycker att Rolf Hillegren borde ha hand om andra ärenden än våldtäkt, inte för att jag tror att han kommer att missköta dem, men han verkar inte besitta den insikt och empati som krävs i sådana här mål. Om vi inte redan har det – jag är som sagt inte jurist – så borde vi kanske ha särskilda åklagarkammare för våldtäktsmål, med särskilda åklagare och utredare som bara arbetar med sexualbrott. (Berätta gärna om det redan finns!)

Nu har jag bara talat om våldtäkt av en man på en kvinna och det för att det är den enda jag tycker att jag har möjlighet att uttala mig om. Självklart finns det andra typer av våldtäkter som skall behandlas med samma insikter.

Ett stort antal andra bloggar har skrivit om saken, se t ex här.

En enkel analys av Piratpartiets och Feministiskt Initiativs ideologi

Jag har under en tid försökt övertyga omvärlden om att vi ser en ny ideologisk partifamilj växa fram, primärt i europeisk politik, s k virtue parties (s k medborgarrättspartier). Andra traditionella partifamiljer i europeisk politik är kristdemokratiska partier, gröna partier och konservativa partier för att ta några exempel. Under hösten kommer jag också att presentera en vidareutveckling av argumentationen genom en empirisk analys av två svenska partier som jag menar bör kvala in i gruppen virtue parties: Feministiskt Initiativ (FI) och Piratpartiet (PP).

Virtue parties mobiliserar sympatisörer med anti-etablissemangsretorik, men till skillnad från nationalistiska eller etniska partier så kräver de inte särrättigheter för vissa grupper utan går istället tillbaka på ett ursprungligt liberalt medborgarideal där staten anses behöva stå under stark kontroll av sina medborgare. Grundvärdena är liberala (vilka partier delar f ö inte det idag, se kapitel tre i Kampen om Kunskapen) med betoning på individualism, universalism och globalism/transnationalism. En representativ och liberal demokrati framstår som ett helt oundgängligt villkor för dessa partiers krav.

I min analys har jag gjort ett schema där partiets ideologiska budskap har passats in. Schemat är väl beprövat och ganska enkelt. Det består av nivåerna ”utgångsposition”, ”utopi/vision” samt ”medel/strategi” och domänerna – eller områdena – människa, samhälle/stat och omvärld. Partiets ideologiska utsagor jämförs med vad som borde vara positionen för ett virtue party i varje fält i schemat. I fälten återfinns ideologiska begrepp som individualism, jämlikhet och kosmopolitanism.

En tentativ analys av FI:s plattform respektive valmanifest inför riksdagsvalet 2006 samt PP:s principdeklaration 3.3 ger en del intressanta resultat. FI uppvisar överensstämmelse med min definition av virtue party på fem punkter av nio, samt en tveksam. PP:s överensstämmelse är högre och ligger på sex av nio plus tre osäkra.

FI:s ideologi är mindre individualistisk än PP:s  och FI visar också större tilltro till statens möjligheter att reglera en medborgerlig ”positiv frihet” (för att använda Isaiah Berlins dikotomi). PP tror mera på marknadsregleringar som övervakas av staten och alltså snarast en medborgerlig ”negativ frihet”. Båda partierna när dock en stark misstänksamhet mot statlig tvångsmakt och ställer sig på medborgarens sida när intressekonflikter mellan stat och individ uppstår. PP:s ideologi har ett element av kritik både mot nationalstatens makt och transnationella företagskoncerner som uppfattas som förhindrande av människors uppfinningsrikedom och i förlängning också leder till fattigdom, sjukdom och förtryck för enskilda. FI inriktar sig på kritik av nationalstatens våldsmakt och ser patriarkala och militära maktstrukturer som ömsesidigt förstärkande, vilket i sin tur också ger upphov till förtryck och fattigdom.

FI är i något mindre grad än PP ett s k virtue party, men båda partierna bör – åtminstone försöksvis – kunna ses som politiska uttryck för en ny europeisk partifamilj som inte mobiliserar på grundval av intresse i termer av klass utan istället är politiska uttryck för den transnationella diskursen om mänskliga rättigheter.

Fortsättning följer. Detta är ett genuint work-in-progress.

Heder åt politiskt engagerade poliser

Under de senaste dagarna har frågan om huruvida en polis kan sitta i socialnämnden, en politisk förtroendepost, varit uppe till debatt. Bäst inslag hade SR i Studio Ett igår. Polischefen Krister Sandqvist hade en tolkning av lagstiftningen som fick polischeferna i den brittiska serie ”Kommissarie Morse” att verka vara små underverk av flexibilitet. Och det vill inte säga lite. Trots att polisen Kenneth Fahlesson suttit 17 år i socialnämnden i sin kommun har polismyndigheten först nu kommit på att detta är en bisyssla som skadar trovärdigheten hos poliskåren.

Jag kan inte annat än tycka att det är fullständigt normalt att anställda inom offentlig sektor har rätt att engagera sig partipolitiskt. Egentligen borde varje medborgare ha en skyldighet att ta på sig politiska förtroendeuppdrag i vår representativa demokrati. Politik är inget ”yrke” eller något för specialintresserade. Hela vårt politiska demokratiska system är uppbyggt på partipolitiskt engagemang. Det är bristen på sådant engagemang som borde bekymra våra rättsvårdande myndigheter istället. Politik är inget särintresse, vilket många faktiskt tycks tro. Politik är att bry sig om hur vårt samhälle organiseras, hur makt och resurser fördelas och hur människor får möjlighet att leva sina liv på ett fullödigt sätt.

Precis som Fahlesson säger så kan det inte vara ett särskilt problematiskt uppdrag i socialnämnden. I varje nämnd kan man få kännedom om kriminella handlingar. Miljöbrott, djurskyddsbrott, bedrägerier eller hälsovådliga arbetsförhållanden kan dyka upp var som helst.

Om vi inte stödjer människor som tar på sig partipolitiskt engagemang utan misstänkliggör dem så kan vi snart se oss i stjärnorna efter vår demokrati. Heder åt politiskt engagerade poliser.

Förföljelsen av kristna i Irak är kollektiv

För den som inte redan följt rapporteringen rekommenderar jag SR Ekots granskning av förföljelsen av de kristna i Irak samt debatten i Studio Ett idag mellan Kalle Larsson (V) och Tobias Billström (invandringsminister, M).

Billström hänvisar med en papegojas upprepningsförmåga att Sverige gör individuella prövningar av varje individs skyddsbehov. Visst. Men om det förekommer systematiska och kollektiva förföljelser av kristna i Irak så räcker det med att tillhöra detta kollektiv för att vara förföljd. Hot och våld är inte enskilda fenomen om de kan sättas in i den ramen. Billström vägrar svara på frågan om det förekommer systematiska förföljelser.

På samma sätt som judar var förföljda i Tredje riket i sin egenskap av att vara just det, judar, så är just nu uppenbarligen kristna förföljda i sin egenskap av kristna i Irak.

Att göra individuella prövningar är tänkt att vara en möjlighet för en enskild att få skydd av just individuella skäl, vilket knappast logiskt innebär att man skall underlåta att ge skydd åt någon som har den individuella egenskapen att tillhöra en förföljd grupp.

Tror Billström att den som ger sig på en kristen irakier först gör en personundersökning på denne för att ta reda på om offret är lämpligt? Sorry Billström, skippa idealismen och se verkligheten i ögonen. Ibland räcker det att ha en viss tillhörighet för att vara en måltavla.

Ekot här, Studio Ett här.

Socialdemokratin saknar sin metaberättelse

Min morfar var länge en hängiven socialdemokrat. För honom fanns det bara en berättelse om Sverige och det var berättelsen om socialdemokratin. Han kunde återberätta den när som helst (och gjorde det gärna) oavsett mothugg från stridbara yngre delar av familjen. Han kände sig länge trygg i den metaberättelse som i stor utsträckning sammanföll med raden ”från mörkret stiga vi mot ljuset” ur Internationalen. Under slutet av hans liv krackelerade den berättelsen. Jag tror aldrig att han kunde förlika sig med det.

Socialdemokratin saknar numera en övertygande och slagkraftig metaberättelse. En metaberättelse är ungefär detsamma som vad som ibland kallas ”stor berättelse” och handlar om att kunna se sig själv som individ i ett större sammanhang. En metaberättelse ger mening åt de enskilda förslag och idéer som t ex ett politiskt parti har.

Socialdemokratin dyker upp med än den ena och den andra stånpunkten – skolor skall inte få gå med vinst, strandskyddslagen bör ändras och kompetensförmedling skall införas för äldre. Men var är sammanhanget? Vart vill partiet?

Socialdemokratins har på sin hemsida en flik ”vår politik” där det står att ”Vi sätter jobben först”. Jaha, före vadå? Var man än läser på hemsidan så saknas den övergripande politiska ramen för de politiska förslagen.  I partiprogrammet framhåller partiet självt formuleringen ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde som sin grund. Men på vilket sätt skiljer den formuleringen sig från alla andra partier? Hur blir den en metaberättelse för oss här och nu?

I flera böcker under våren har olika debattörer efterlyst ”visioner” och ”idéer” för att ge socialdemokratin ny kraft.

Ekonomhistorikern Jenny Andersson är en av dem som skrivit om arbetarrörelsens bristande trovärdighet som framtidsrörelse. I boken ”När framtiden redan hänt” (Ordfront 2009) delar hon med sig av en mängd intressanta och klarsynta reflektioner kring det svenska samhället idag. Jag hade stora förväntningar på hennes bok.  Tyvärr blev dessa stäckta. Boken är ostrukturerad, har ett vagt och oprecisterat språk och kan inte bestämma sig för från vilken position den är skriven. Andersson påpekar att hon skriver från en observationspunkt ”mellan politik och vetenskap” och hon markerar att boken inte är skriven inifrån arbetarrörelsen (s 13). Det är en helt igenom respektabel hållning. Men varför skriver hon då t ex att ”vi behöver rensa det socialdemokratiska språket från de borgerliga värderingar…” (s 217) som hon menar krupit in i det? Vilka är dessa ”vi”? Det är väl en uppgift förbehållen arbetarrörelsen själv att avgöra vilka värderingar som är borgerliga?

Dessutom är det svårt att följa logiken när mening efter mening börjar med ”den” , ”det” eller ”detta” utan att det är fråga om egentliga syftningar. Jag har också svårt att förstå hur resonemangen hänger ihop, t ex lyfts individens rättigheter fram som en grundbult i välfärdsstaten (s 108) samtidigt som teorin om det sociala kontraktet kritiseras (s 104) liksom ”talet om rättigheter och skyldigheter” i socialdemokratin (s 120).

På flera ställen är stilistiken sådan att något impliceras utan att alls beläggas. När Andersson talar om begreppet livslångt lärande säger hon att det ”tycks” utgå från den klassiska utopin i arbetarrörelsen om den emanciperade individen. Men, skriver hon, begreppet ”kan också ses som” och sedan kommer en argumentation för att detta begrepp egentligen står för något annat, något som inte alls är gott (s 168-9).  Uttryck som ”i själva verket” , ”på många sätt”, ”kan ses som” och ”kanske kan man säga” är ymnigt förekommande och bidrager till att texten lösgör sig från verkligheten och kliver in i en retorisk värld där inget är vad det synes vara. Men inget som helst systematisk belägg anges för att det ”kanske” är på ett helt annat sätt än vad det synes vara. Författaren har emellertid haft förmånen att skåda genom dimmorna och lägga tillrätta. Dock utan att ange annat än små markörer för sin hållning.

Anderssons bok, liksom de tre antologier som jag haft möjlighet att titta i, tenderar att likna väderleksrapporterna. De ger en beskrivning av nuläget inom socialdemokratin utifrån de kategorier och verktyg som står till buds. Men liksom TV-meteorologen har de svårt att ange mer än prognos för de närmaste dagarna.

Kvar står socialdemokratin – utan några konstruktiva försök till metaberättelser. Men kanske vill partiet inte heller ha dem. En ny metaberättelse kräver att partiet öppnar sig för nya röster, för andra röster och för dem som inte troget fogat sig i husbondens röst eller kaffekokat sig till en plats i den lokala hierarkin. Morfars berätelse är förbi. Men vems berättelse är det som berättas just nu?

Ny försvarspolitik kostar mer – på många sätt

Svenskt försvar skall ställas om. Svenska soldater skall utbildas för att klara de flesta uppgifter inom nästan alla områden. Med grund i frivillighet skall tusentals unga män och kvinnor sändas över haven till konflikthärdar och fredsuppdrag. För att sedan återgå till vardagen och sina ordinarie arbeten. Att Sverige skulle ha någon särskild kompetens som efterfrågas eller som vi kan bistå med tillbakavisas från försvarsmakten, det är skyttesoldater, helt vanliga infanterister, som behövs. Både från Sverige och alla andra länder. Och alltihop skall spara pengar.

Om det här pratade försvarsminister Sten Tolgfors den 3 juli under Almedalens politikervecka, dock med kritik från oppositionen och utan svar på ett flertal operativa frågor från statsvetaren Eva Halldén vid Försvarshögskolan. Oppositionen, med vänsterpartiet och miljöpartiet i spetsen, frågade hur rimligt det är tro att människor skall kunna gå i skytteltrafik mellan utlandsuppdrag och kontorsjobbet i Norrköping. Halldén frågade hur den tänkta systemförändringen i försvaret skall kunna genomföras utan lagstiftningsstöd eller mer resurser. Hon pekade på att den som har ett fast jobb knappast blir uppskattade av arbetsgivaren genom att åka till Afghanistan, och att man knappast gör det om man inte vet att man får tjänstledigt. Och visst behövs det resurser om man vill värva välutbildade personer till utlandstjänst och inte bara ta dem som erbjuds.

Om hur utlandstjänstgöring på lång sikt påverkar ett lands utrikespolitik och självbild skrev häromåret Aslak Nore ”Gud er Norsk. Soldatene fra fredsnasjonen” (Aschehoug, pocket). Boken bygger på Nores egna erfarenheter av utlandstjänstgöring i Bosnien men han går också vidare och genomför en närmast arkeologisk studie av alla norska utlandsuppdrag sedan 1947. Hans text är mest drabbande i beskrivningen av bristen på beredskap inför de hemkommande soldaternas behov. Norges självbild som fredsnation ställs i bjärt kontrast till den värld som de norska soldaterna har varit utsända i. Nores egen kluvenhet inför soldatlivet gör framställningen på en gång både personlig och trovärdig.

Att orsaken till de låga dödstalen bland norska utlandsstyrkor beror på att Gud är norsk tror nog inte Nore på. Men hur skall länder som Sverige och Norge kunna upprätthålla sin självbild som fredsnationer utan att ta emot soldater i kistor, soldater i trauma, soldater med post-traumatiska stressymptom och soldater som inte kan reda upp sina civila liv? Är det någon i försvarsmakten som på fullt allvar tror att Ola Norman eller Sven Svensk kan åka skytteltrafik mellan bevakningsuppdrag i Afghanistan och jobbet som speditör i Helsingborg, ta hand om sin sambo och leva gott med minnena av en tioåring i Bosnien som fått en rikoschett genom huvudet och döende spädbarn utan vatten i Tchad utan att det kostar något?

Svenska partier förordar hårdare kriminalpolitik

Svenska politiska partier har varit centrala aktörer i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande)  som svensk kriminalpolitik upplevt under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte alla partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen endast vänsterpartiet och miljöpartiet som fortsätter i dessa gamla banor. Fortfarande är det dock inget parti som anser att straffets syfte är hämnd eller att orsaka lidande för gärningsmannen. Alla partier uppfattar istället att det är rättssystemets övergripande uppgift att få gärningsmannen att återvända till ett laglydigt liv.

Svensk kriminalpolitik har politiserats. Så var det inte under 1960-talet då partierna överlät kriminalfrågorna i hög utsträckning till experter. Svenska partier producerar numera alltfler program och pamfletter avseende kriminalpolitik. Och brottsofferperspektivet har en framträdande plats i dessa tryckta alster. I stort sett alla partier anser idag att allmänprevention (i motsats till tidigare decenniers individualprevention) är ett gott argument för hur kriminalvården och straffskalorna utformas.

Moderaterna har åtminstone sedan 1969 önskat ändra svensk kriminalpolitik i en hårdare riktning. Då var partiet ensamt om sin syn, idag har de flesta partierna samma uppfattning om behovet av längre straff och allmänprevention. En pusselbit i förändringen är att brottsofferperspektivet blivit alltmera framträdande i diskursen om kriminalitet. Alla partier utom V och Mp har tagit kraftiga kliv från en gärningsmannafokuserad kriminalpolitik till en offerfokuserad dito. Även V och Mp diskuterar brottsoffrets ställning, men då i termer av samhällets ansvar för att stötta och hjälpa offren. I den individualiseringsprocess som Sverige genomgått blir brottsofferperspektivet för övriga partier ett argument för att se brottet i första hand som en enskild individs kränking av en annan istället för ett socialt eller samhälleligt problem.

Även den ökande rädslan för brott kan förstås som en del av denna dubbla utveckling. Alla partierna har gått från en förnuftsbaserad syn på kriminalitet där man tror att samhället har möjligheterna att förhindra brottslighet till den fatalistiska uppfattningen att brott är något nödvändigt ont i varje samhälle.

Kriminalpolitikens förändring bland de svenska partierna kan rimligen också användas för att förstå de ingrepp i personlig integritet som genomförts under senare år. När brott och straff blir en fråga om individers farlighet och ondska trängs också uppfattningen om ett kollektivt och samhälleligt ansvar för kriminalitet, hot, terror och våld bort. Då blir det fritt fram för åtgärder som kan legitimeras med hjälp av den gamla teorin om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Däremot tenderar den springande punkten, vem som skall ha rätt att definiera vad som är rent mjöl, att skjutas i bakgrunden.

Om svenska partier och kriminalpolitik har jag tillsammans med kollegan Göran Duus-Otterström skrivit artikeln ”Realigning criminal policy. Offender and victim in the Swedish party system över time” International Review of Sociology vol 19, no 2, July 2009, s 273-296.

Kommer Piratpartiet att splittras?

Under politikerveckan i Almedalen har jag sett pirater mer eller mindre överallt och deras entusiasm är onekligen smittande. Rick Falkvinge twittrar från seminarier, ungpirater ställer impertinenta frågor och Christian Engström talar oavbrutet i telefon i olika gathörn. Men hur skall det gå sedan?

Piratpartiet är ett liberalt parti. På den auktoritära-liberala dimension som ofta används bland franska statsvetare scorar piraterna högt på den liberala sidan medan t ex Kristdemokraterna får höga poäng på den auktoritära sidan. Piratpartiet är dock måna om att inte välja mellan höger och vänster, en dimension där de inte alls är lika lättplacerade. Det var därför följdriktigt att Piratpartiet också valde den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Nya partier utefter de gamla skiljelinjerna har genomgående haft svårigheter. Men vid sidan av de traditionella skiljelinjerna i europeisk politik menar jag att vi ser två nya knoppande skiljelinjer. Partier som bildas utefter dessa har en större möjlighet att få varaktig framgång. En av de nya skiljelinjerna kan skönjas mellan de transationella nätverk som främjar universella rättigheter och över-nationella värden å ena sidan och de grupper som står för en mer nationalistiskt sinnad politik. I Sverige är det troligen Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna som står på varsin sida om denna skiljelinje.

Den andra nya skiljelinjen kan anas mellan frihetliga grupper som uppfattar utvecklingen av kunskap, kultur och bildning som en gemensam nyttighet å ena sidan och de som förträder uppfattningen att utvecklandet av kunskap, kultur och bildning kräver en marknad för individer att agera på. Och det är här Piratpartiets eventuella svårigheter kan dyka upp.

Piratpartiet är otvetydigt ett parti som mobiliserar på grundval av den tänkta skiljelinjen kunskap-marknad. Men den skiljelinjen motsvarar ännu inte de krav man brukar ställa på en mobiliserad dito. Nämligen att det finns en social bas, en tydlig värdeskillnad och grupper som identifierar sig med respektive sidor av skiljelinjen. Jag skulle säga att Piratpartiet just nu (i EU-valet) har mobiliserat den sociala basen för skiljelinjen Kunskap-Marknad men att den värdeskillnad som skiljelinjen implicerar ännu inte kommit till uttryck.

Jag misstänker att när/om Piratpartiet måste bekänna färg (i bildlig mening) så kan dels tiden ha gått så långt att skiljelinjen inom den sociala basen öppnat sig mera, dels kan denna motsättning mellan gemensam nyttighet och marknadsmodellen komma att sätta partiets ideologi på svåra prov.

Relationen mellan Piratpartiet och skiljelinjen Kunskap-Marknad är interaktiv. Piratpartiet mobiliserar skiljelinjen, men skiljelinjen påverkar också partiet. Piratpartiet kan (av bara farten) hamna med ett ben på var sida. I så fall blir det en svår prövning för partiet och risken att splittras är överhängande.

Om detta har jag och Ulf Bjereld skrivit i boken ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) och vi fortsätter att arbeta med samma frågor i den kommande boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” med utgivning 2011.

Kristdemokraternas Rotarypopulism

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund varnade i sitt Almedalstal för vänstersvängar. Med en skämtsam parallell till NTF:s hemsida där vänstersväng anges som trafikens farligaste handling ville han få oss som lyssnade att skrämmas av den rödgröna koalitionen inför valet 2010. 

Själv blev jag dock mest skrämd av Göran Hägglund själv. Han kryddade sitt tal med våldsamma utfall mot kultursidesvänstern, mot genusdiskursen och varnade för otryggheten i samhället. Han hånade dem som med ”performance-vrål” inom vänstern dekonstruerar könet, jaget och kategorier. Han påstod att barn på förskolor bara får leka ”könsneutrala lekar” och att teaterns folk säger att ”vanligt folk” inte få leva som de vill. Allt detta är vänsterns fel enligt Göran Hägglund. När han avslutar sitt tal med att han vill leva i ett Sverige där man är hederlig, det inte finns några åsiktskontrollanter, men poliser på gatorna och dottern går säker på natten så undrar jag vilket partis möte jag deltar i.

Jag har följt och studerat kristdemokraterna som parti sedan början på 1990-talet. Jag har i min bok ”Religion och politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma” (1998) ingående diskuterat partiets delikata problem, både på nationell och europeisk nivå, med att kryssa mellan politik och religion.  Göran Hägglund och kristdemokraterna har nu nått vägs ände i sin högersväng. Liksom miljöpartiet hade de svårt att nå framgång utan att positionera sig på vänster-höger-skalan. Sedan flera år har partiets ideologi varit på väg högerut mot värde- och kulturkonservatismen. Och nu tycks man vara framme. Skall vi kalla det Rotarypopulism?

Talet kan läsas här.

Mer om Kd:s väljare hittar du på kollegan Henrik Oscarssons blogg.

Svärmen som politik – om Piratpartiet och om Huffington Post

Efter två dagars seminarier i Almedalen med fokus på sociala medier, informationspolitik och Piratpartiet kan jag inte undkomma insikten om att begreppet ”svärm” definitivt gjort sitt inträde i politiken. En kollega arbetar med begreppet inom den politiska teoribildningen, men här i Almedalen är begreppet extremt konkret (inte bara på de överfyllda gatorna…). 

Under gårdagen diskuterade Katharine Zaleski (Huffíngton Post) objektivitetsfrågorna i termer av att ”vi har 3000 bloggare, räcker inte det?” och idag påpekade Rick Falkvinge att Piratpartiet är bloggosfärens största parti (utan jämförelse störst). Båda resonemangen bygger på svärmen, och på svärmens intelligens.  Begreppet har kommit att användas i överförd bemärkelse i samhällsfrågor sedan några år, men från början handlade det snarast om hur man med hjälp av filöverföringsprotokollet BitTorrent kan ladda ned (och upp) stora filer via tekniska nätverk där filerna delas sönder i mindre bitar för att sedan sättas ihop igen när de nått målet. I samhällsdebatten handlar det snarast om hur individer med hjälp av internet kan påverka och förskjuta opinioner, beslut och utfall i olika frågor genom att någon/något koordinerar ett från början individuellt agerande till en kollektiv rörelse.

Den mobilisering som Piratpartiet lyckades genomföra inför EU-valet hade likheter just med svärmen. PP var i någon mening det ”protokoll” som aggregerade och fördelade de inviduella aktiviteterna – både på nätet och på gatorna – och kunde därmed också kanalisera svärmen in i det politiska systemet. På samma sätt talade Katharine Zaleski om hur Huffington Post koordinerade enskildas initiativ på ett sådant sätt att de utgjorde kollektiva rörelser i kraft att rucka på vanligtvis resursstarka aktörer. Hon tog ett exempel där Huffington Post hade gjort en karta över alla de GM-företag som skulle läggas ned i USA. Företaget ville inte ge någon sådan information. Men genom att samla lokala aktörers kännedom om sin egen stad och dess GM-företag kunde man skapa en karta där den massiva nedläggningen tog kropp och som sedan publicerades (och förändrades) via Huffington Post.

Det är således tydligt att medlarna/mäklarna/brokers i sammanhanget är viktiga spelare. Utan en Huffington Post eller ett Piratparti kan svärmen inte lockas fram. Är Piratpartiet därmed inte bara ett politiskt parti i vanlig mening utan ett slags fildelningsprotokoll i överförd mening? Och vem kommer att ha råd/resurser att starta och driva aktörer som Huffington Post?

Statsvetaren Anthony Downs betoning av att s k political brokers – alltså de med informationsövertaget – är avgörande för varje politiskt parti som vill nå regeringsmakten (eller som i PP:s fall inflytande över den) gäller än. Och det publicerade han 1957.