Kategori: vetenskap

En bref: Om politik som formas på gatan

….förmågan att besätta det offentliga rummet (är) viktig för de rörelser som utmanar makten. Att finnas på gatan är inte bara en fråga om att inte få tillträde till finrummen och institutionerna utan en poäng i sig själv: gatan är det offentliga rummet och till för alla, det är där dessa rörelser vill föra politik. På samma sätt är det helt logiskt att ordningsmakten – polisen och de politiska institutionerna – önskar freda det offentliga rummet från politiken eftersom gaturummets offentliga legitimitet kan utmana den faktiska makten på allvar.

Så skriver jag i dagens Svenska Daglbladet, Under Strecket, om antologin ”Politik underifrån. Kollektiva konfrontationer under svenskt 1900-tal” (Akriv 2016) med redaktörerna Andrés Brink Pinto och Martin Ericsson.

En väldigt uppfriskande antologi som bringar till ytan en mängd av den sociala mobilisering som kantat den svenska demokratiska utvecklingen. En hel del av den kunskap som diskuteras kunde med fördel användas när vi diskuterar samtida s k ungdomskravaller/förortskravaller. Sådana rörelser kan kräva en mer ingående maktanalys än vad som varit fallet hittills.

Jag tror att vi behöver ta ett nytt tag kring den samhällsvetenskapliga maktanalysen, inte bara genom mångvetenskapliga samarbeten utan genom en ny maktutredning. Utformandet av frågorna och uppgifterna för en sådan utredning akn med fördel hämta stoff från de utom-parlamentariska rörelser som har haft större betydelse för svensk politik än vad vi nog förstår.

”Du är i alla fall söt att se på” Om att vara kvinna och forskare på Handelshögskolan

ja, du är i alla fall söt att se på

Det är kommentaren Pernilla Petrelius Karlberg fåt när hon på social tillställning presenterar sitt avhandlingsprojekt om vad mediebevakningen av näringslivet betyder för uppfattningen om ledarskap. Visst, det är en social tillställning och visst det var några år sedan, men det är fortfarande ett bemötande av kvinnlig doktorand som överhuvudtaget inte borde vara möjligt på en svensk högskola eller universitet. Ändå händer det.

Boken ”179 år av ensamhet” (red Lantz och Portnoff) är en personlig bok med olikartade berättelser om hur det kan vara att genomföra en forskarutbildning och bli en del av (eller inte) ett akademiskt kollegium som kvinna. Jag kan inte värja mig mot att relatera det som berättas till mina egna erfarenheter, berättelserna är personliga och inbjuder till identifikation. Boken är så rolig att läsa eftersom den innehåller berättelser från olika perspektiv och berättelser som inte är entydiga.

Jag hummar lite instämmande under läsningen när några av kvinnorna berättar om det starka stöd de fått från manliga professorer och manliga kolleger, ofta män som är starka nog att gå sina egna vägar både inom forskningen och som individer i den homosociala kulturen. Men tyvärr känner jag också igen kommentarer av den typ som jag citerade ovan, för att inte tala om förväntningar på att delta i sociala aktiviteter på ett ”kvinnligt” sätt och då bli antingen terapeut för arga/ledsna män eller som kvinna stå till svars för t ex all genusforskning. Anna Wahl skriver bra om hur hon upplevde att kvinnors närvaro ändå förändrade Handelshögskolan, feminism och könsperspektiv blev normala inslag i seminarier och samtal – men hur svårt det ändå är att synliggöra att kvinnors frånvaro handlar om strukturer och inte om enskilda kvinnors brister eller kompetens.

Som kvinna kan man dock få en frizon genom att skapa egna sina egna rum, mejsla ut sin egen forskningsprofil. Och precis det har flera av kvinnorna i boken gjort, något som gett dem stor framgång. Samtidigt har de ständigt behövt försvara sina val på ett sätt som deras manliga kolleger inte har behövt. Emma Stenström skriver om ensamheten som strategi, att välja en egen väg och framhärda i den. Att vara kvinna på Handelshögskolan, och i många liknande akademiska sammanhang, är i sig själv ett normbrott – då kan man lika gärna göra det till en styrka, menar Stenström. Sitt främlingskap i en ledningsgrupp, i egenskap av programansvarig, beskriver Stenström bland annat så här:

Jag kunde aldrig förstå varför vi som ledningsgrupp ägnade så mycket tid åt att stänga ute och exkludera, snarare än att öppna upp och inkludera, inte heller varför vi strävade efter att alla medarbetare skulle vara bra på precis samma saker. Vilken annan organisation vill att medarbetarna skall vara lika? (s 103)

När Sara Rosengren beskriver hur hon undervisade tillsammans med en manlig kollega och alla frågor från studenterna riktades till honom och de byter moment på kursen och samma sak händer ändå – det är då hon inser att reglerna är olika för män och kvinnor. Och följaktligen berör kursutvärderingarna snarare henne som person eller hennes kläder, inte innehållet på kursen. Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes de gånger jag fått ange min akademiska titel väldigt tydligt – det var inte sällan jag hade ombetts hålla en föreläsning någonstans och sedan fått undrande (och oroade) blickar när jag gått upp på scenen för att lägga fram mina papper eller kolla något praktiskt och först när jag förklarat att det är jag som är den inbjudna föreläsaren fått ett lättat leende till svar. Numera händer det sällan. Ålder gör sitt.

Summa summarum, en omistlig bok som jag tycker borde vara en självklar utgångspunkt för diskussion om förändringar inom alla akademiska miljöer. Inte för att den pekar på en strategi, utan för att den pekar ut en mängd olika strategier – och olika konsekvenser –  som kvinnor använt och använder för att ta sig fram i manligt dominerade akademiska miljöer. Den representerar därmed ett sätt att ta sig an verkligheten som påtagligt ofta återfinns hos kvinnor.

Demokrati är inte att majoriteten bestämmer

Då och då får jag mejl, brev och argument kring demokrati och vad som är demokratiskt och inte demokratiskt. Påtagligt ofta går dessa synpunkter ut på att demokrati är detsamma som majoritetsstyre. Inte alltför sällan handlar breven om Västlänken, trängselskatten, Decemberöverenskommelsen (slutat nu…) eller invandringen. Även i det offentliga samtalet hänvisas ofta till att demokrati är ett majoritetsstyre, att det också är den rimliga tolkningen: ”(f)ör de flesta medborgare är den naturliga innebörden av demokrati att majoriteten ska bestämma över minoriteten” skriver t ex GP på sin ledarsida i samband med debatten om DÖ förra sommaren.

Diskussionen om demokrati är förstås minst lika ålderstigen som de gamla grekerna – som ju förresten påbörjade resan mot demokrati. Grekernas demokrati var en männens styrelse med roterande beslutsfattare och den var icke-representativ, den liknande dock i sin form mer ett föreningsårsmöte än en modern demokrati.

Jag tillhör dem som alltid påtalat att demokratin aldrig kan tas för given. Men jag har också en mycket problematiserande hållning till demokratin. Churchills devis att ”demokrati är den sämsta styrelseformen av alla, bortsett från alla andra som någonsin prövats” är klok och en god vägvisare. Den liberala demokrati vi tillämpar i vårt land idag är ett knippe regler och normer kring fr a representation, rättigheter, legitima arenor och beslutsregler. Tyvärr förespeglas i debatten ofta att svåra moraliska och närmast eviga existentiella frågor kan avgöras med mentometerknappar.

Vad majoriteten tycker i olika frågor eller om en majoritet av parlamentets ledamöter samlas kring ett förslag betyder inte att ett sådant beslut skulle vara moraliskt eller politiskt legitimt. En person har t ex argumenterat för att det vore demokrati om 175 riksdagsledamöter skulle rösta för att döda övriga 174 ledamöter och spetsa deras huvuden på ett staket i Stockholm om bara grundlagen ändrades (vilket kräver ett val emellan). Då har man missförstått den politiska liberala demokratins essens.

Att säga att demokrati är majoritetsstyre är en förenkling när man vill förklara vilka beslutsregler som gäller i en demokrati. I stort sett alla beslut fattas efter förhandlingar eller diskussioner och leder i allmänhet fram till ett beslut som de inblandade känner sig nöjda med, oavsett vilka ingångsvärdena var. En kraftigt polariserad och upphetsad debatt kan emellertid försvåra sådana förhandlingar och samtal, alltså vara destruktiv för demokratin. Det är därför vi skall undvika att moralisera och demonisera i ett demokratiskt samtal. I längden undergräver det styrelseskicket.

Själv omfattar jag en demokratisyn som väl närmast har hämtats från den politiska sociologin med Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan. Demokrati är där ett fredligt och kollektivt sätt att hantera grundläggande historiska och sociala konflikter i varje stat och bygger på politiskt mobiliserade medborgare. Verktygen är politiska partier, medborgerligt deltagande, opinionsbildning, fria val, goda institutioner och medier som tar ansvar för demokratin. Genom politisk filosofi (och historia…) vet vi också att de mänskliga rättigheterna måste vara en fundamental del av en modern demokrati (rättsstaten) För min del är det republikanismens modell med sin betoning av det aktiva medborgarskapet och idén om icke-dominans som ligger närmast.

Jag kan inte låta bli att påminna om (den nu väldigt ålderstigna) avhandlingen i statsvetenskap ”Samtal om demokrati” som kom 1988 och skrevs av Bengt-Ove Boström. Boström var en gång min kollega, sedermera prefekt och numera rektorsråd vid Göteborgs universitet. Hans avhandling behandlade just de olika demokratisyner som framkom i en för den tiden animerad demokratidiskussion som förts på Dagens Nyheters debattsidor. Ledarskribenternas uppfattningar om demokrati var då rätt likartad men det var i den akademiska debatten skillnaderna fanns. Det skulle vara intressant att följa upp den studien, jag tror kanske att ledarskribenterna (på alla arenor) vore en intressantare grupp att analysera än forskare/akademiker idag.

För den trägne läsaren av denna blogg är också min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” en självklar referens i demokratidiskussionen. Vart tar vi vägen med demokratin i ett digitalt och individualiserad samhälle?

Integration är inte ”bra” eller ”dålig” – den bara är

Som en konsekvens av den ökade tillströmningen av flyktingar till Europa har begreppet integration stått i centrum för debatten under hösten, såväl i Sverige som i andra länder. För många blir frågan om de flyktingar som får uppehållstillstånd ”går att integrera” i ”våra” samhällen, en del ställer frågan med uppriktig undran medan andra menar att svaret är givet, nej det går inte.

I en översikt i senaste numret av tidskriften French politics, culture & society diskuterar statsvetaren Amanda Garrett  just integrationsfrågorna. Garrett betonar att forskning kring integration brukar utgår från två faktorer: invandrares egenskaper och den mottagande statens institutioner.  Vi får ett slags nollsumme-spel, det den ena parten ger tar den andra och tvärtom. Men då bortser vi från att de europeiska samhällena numera är mer mångfaldiga än under perioden efter andra världskriget. Decennier av folkomflyttningar och migration har omskapat de europeiska samhället i grunden. Som Garrett påpekar är integration inte någon linjär, välavgränsad process.

I Frankrike där universalismens fana alltid vajat högt har själva neutraliteten spelat integrationen ett spratt. Den franska eliten talar om ”muslimer” som en homogen grupp, lagstiftningen behandlar alla lika. Därmed blir det omöjligt för den brokiga blandning av invandrare från länder där islam en dominerande kulturell ram att visa upp sin egen heterogenitet. Muslimer i Frankrike är berörda av bostadsfrågor, diskriminering på arbetsplatser och frågor kring skolgång, men på olika sätt och inte alls på det homogena sätt som politiken tenderar att tro. Olika minoriteter har svårt att göra sin stämma hörd och berätta en annan historia än den om ”muslimer”, det är helt enkelt en maktfråga. Minoriteterna saknar makt att definiera sin egen position eftersom de ses som en homogen grupp med medborgerliga rättigheter men utan specifika samhälleliga behov.

I Storbritannien å andra sidan är minoriteter oftast organiserade i täta gemenskaper, men dessa är väldigt olikt ”integrerade” i det brittiska samhället. En stark sammanhållning, tillgång till ekonomiska resurser och socialt kapital ger möjligheter till förändring och krav på myndigheterna. Paradoxalt nog är alltså grupper som är mer integrerade i samhället mer maktlösa än de som håller sig för sig själva. I den egna gruppen (sub-samhället) skapas arbete, specifika bildningstraditioner och ekonomiska resurser förstärks över generationer. De mer integrerade – i meningen att de finns i mittfåran i det brittiska samhället – har dock svårare att mobilisera politiskt inom minoritetsramen för bättre skolgång, mot diskriminering eller för högre lön.

Garrett avslutar med att konstatera att också förväntningarna har avsevärd betydelse för bedömning av integrationsutfallet. De mest socialt väletablerade och integrerade, som därmed får högst förväntningar, är också de som mest sannolikt blir missnöjda och frustrerade. Socialt mindre välintegrerade grupper har lägre förväntningar och är därmed också mer nöjda med en dräglig situation, om än marginaliserad i relation till övriga samhället.

Integration bör helt enkelt inte bedömas i termer av ”bra” eller ”dålig”. Istället är social, kulturell, ekonomisk och politisk integration olika processer som leder fram till lägre eller högre grad av inkludering i samhället som helhet. Själva processen är lika viktig för samhällets utveckling som helhet – både för de inkommande och de som redan är här – som ett eventuellt ”resultat” i någon form av kvantitativa termer.

Invandrare har en sak gemensamt, invandringen, men skiljer sig i övrigt åt i en mängd avseenden. Det första vi bör göra menar Garrett är att dekonstruera termen ”integration” och istället utifrån ett maktperspektiv förhålla oss till inkludering och mobilisering inom olika områden som ekonomi, politik, social och kulturell integration.

De böcker som Garretts text vilar på är

Fredette, Jennifer (2014) Constructing muslims in France: Discourse, Public Identity and the politics of citizenship (Temple university press)

Maxwell, Rahsaan (2012) Ethnic minority migratins in Britain and France: Integration trade-offs (Cambridge university press)

Ojämlikhet ärvs mellan generationer, men nya grupper tar också plats på toppen

Barn till invandrare har lägre utbildning och sämre jobb än sina generationskamrater med föräldrar som inte själva invandrat. Men samtidigt ökar andelen barn till invandrare bland de mest statustyngda jobben och själva definitionen av begreppet ”majoritetsbefolkning”* förändras allteftersom fler barn och barnbarn till invandrare och till föräldrapar med olika ursprung inkluderas. Så skulle man extremt kort kunna sammanfatta den studie av integrationen av barn till invandrare i fem länder som presenteras av Richard Alba och Nancy Foner i Journal of ethnic and migrations studies.

Alba och Foner har jämfört USA, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Nederländerna och särskilt koncentrerat sig på vad de kallar ”lågstatusinvandrare” vilket här betyder särskilt fokus på grupper som turkar i Tyskland, mexikanska invandrare i USA och nordafrikaner i Frankrike. Studien visar att det tyska skolsystemet och lärlingssystemet knappast gynnar invandrarbarn, tvärtom. I Tyskland är det generellt sett få som har efter-gymnasieutbildning, men det är tre gånger vanligare bland dem utan invandrade föräldrar än bland barn till turkiska invandrare. På samma sätt får barnen till invandrare inte lika bra lärlingsplatser eller de lärlingsplatser de önskar, som barn till infödda, något som också visar sig i sämre ekonomiska förutsättningar. I Nederländerna har barn till invandrare från de tidigare kolonierna i det närmaste lika hög utbildning som barn till infödda medan barn till nordafrikanska och turkiska invandrare kommer lika illa ut som i Tyskland. I Frankrike är andelen universitetsutbildade bland barn till invandrare från Nordafrika bara något lägre än bland barn från majoritetsbefolkningen. Å andra sidan utmärker sig pojkar från familjer som invandrat från Nordafrika genom att avsevärt högre grad misslyckas tidigt i skolan. I USA å sin sida är skillnaderna mellan gruppen barn till mexikanska invandrare och barn till föräldrar födda i USA stor till de senares fördel. Det stora undantaget är Storbritannien där utbildningsnivån bland barn till invandrare är nästan lika hög som bland inföddas barn. Men Alba och Foner konstaterar att i den absoluta topputbildningen återfinns fortfarande nästan uteslutande barn från majoritetsbefolkningen, men då också från de allra översta sociala skikten i samhället.

Om vi jämför barnens utbildningsnivå och arbeten med deras föräldrar så har de gjort en avsevärd klassresa. Men om vi jämför barnen till invandrare med barnen till infödda så halkar fortfarande vissa grupper bland barnen till invandrarfamiljer efter. Skillnaden mellan olika grupper av invandrare är emellertid stor. Och i en separat diskussion av USA visar Alba och Foner att barn till föräldrar där en är invandrare och en är infödd klarar sig betydligt bättre än dem med två invandrade föräldrar. De pekar på att vad vi kallar ”majoritetsbefolkningen” på ett substantiellt och irreversibelt sätt förändras snabbare genom barn till föräldrar med olika bakgrund i dessa avseenden. Att inkluderas i ”mainstream” eller majoriteten blir lättare samtidigt som den egna bakgrunden tillför och förändrar mainstream. Alba och Foner visar att bland de mest statusfyllda jobben – jobb som förknippas med auktoritet och hög inkomst – är majoritetsbefolkningens andel i sjunkande. Och i och med att den s k babyboom-generationen pensioneras kommer den förändringen att accentueras. Det blir allt lättare för barnen till invandrare att göra anspråk på också de allra bäst betalda och statusfyllda arbetena. I USA är det asiatiska invandrare och deras barn samt vad som kallas ”hispanics” (invandrarfamiljer från Latinamerika) som snabbast har klättrat socialt och ekonomiskt. EN viktig förklaring menar Alba och Foner är att barn till föräldrar med olika bakgrund (invandrad/infödd) kan inkluderas i ”majoritetsbefolkningen” eftersom de inte står så långt ifrån den. På så sätt kommer dessa barn att förändra gemenskapens syn på sig själv och på sikt också, menar jag, bli allt mera öppen för nya grupper.

Utvecklingen i de rika västländerna pekar på att forskningen framåt inte kan nöja sig med att fokusera på ojämlikhet mellan grupper utan också påvisa och lyfta fram ojämlikhet inom grupperna. Vad är det som underlättar för vissa att ta sig fram medan andra hamnar i bakvattnet?

Integration är inte detsamma som assimilation. Integration förändrar båda parter. Och integration är en process av inkludering och deltagande i det sociala och ekonomiska sammanhangen, inte en förändringsprocess där någon förmås att ge upp sin särart, sin religion, sin kultur eller sitt språk. Integration förändrar samhället som helhet. I vårt land har det skett och det fortsätter att ske i den mån vi skapar strukturer som är inkluderande också över generationerna.

 

*Majoritetsbefolkning är en term jag finner teoretiskt tveksam men jag väljer att använda den här eftersom Alba och Foner använder sig av begreppet ”mainstream” som inte har någon annan självklar översättning här.

 

 

Flyktingpolitisk debatt – upprepningar av samma argument eller nytänkande?

Är debatten kring flyktingmottagande ett ständigt upprepande av samma argument oavsett tid och antal människor som knackar på vår dörr? Eller är det tvärtom så att varje tid har sin debatt om flyktingmottagning? Den frågan har jag funderat på de senaste månaderna eftersom jag uppfattar att argument mot flyktingmottagande som avvisades för ett par år sedan nu anses helt gångbara i diskursen. Diskussionen om ”volymer” kan vara ett exempel på vad jag menar. En del debattörer menar att förändringen helt enkelt beror på att verkligheten förändrats – vi måste byta argument för att uppnå samma mål.

Jag tillåter mig att tvivla lite på denna rationella föreställning. För femton år sedan handledde jag en uppsats om argumentationen i flyktingdebatterna i riksdagen på 1930-talet och på 1990-talet.* Syftet med uppsatsen var att undersöka förekomst av s k arketypiska argument, alltså argument som inte kan hänföras till situationen eller kontexten utan återkommer oavsett denna. I uppsatsen prövas om moraliska och ekonomiska argument är arketypiska i riksdagsdebatterna kring flyktingmottagande, alltså om de förekommer oavsett situation och kanske t o m dominerar diskussionen. Som uppsatsförfattaren skriver:

Om det skulle visa sig att det går att urskilja argument som ständigt återkommer och alltid aktuella oberoende av tid och rum är en möjlig slutsats att argumenten i sig är knutna till politikområdet och att tidsandan och samhällets utseende i övrigt inte bestämmer vilken typ av argument som lyfts fram. (s 12)

I uppsatsen prövas ett antal argument av kontextkaraktär som politisk-strategiska, säkerhetspolitiska och ideologiska – mot de moraliska och ekonomiska argumenten. Det visar sig i analysen att de moraliska argumenten som typ dominerar såväl under 1930-talet som 1990-talet, även om de är än mer framträdande under 1990-talet. Ekonomiska argument är också starkt representerade, men mer under 1930-talet än under 1990-talet.  I uppsatsen dras den försiktiga slutsatsen att de moraliska argumenten är arketypiska men att detta inte med säkerhet kan sägas om de ekonomiska.

Min tolkning av uppsatsens resultat är att flyktingdebatten inte är så rationell som vi kanske vill tro. Många debattörer menar att verklighetens förändring med en fördubbling av asylsökande under 2015 kräver en omvärdering av rådande praxis eller av de ideologiska mål som finns inom politikområdet. Men skall vi tro att det ligger något i min tolkning av den lilla femton år gamla studien så dyker en viss typ av argument upp i debatten alldeles oavsett om Sverige tar emot 10, 50 eller 150 000 asylsökande. Det är krisläget, förändringen, kraven på politiskt agerande som är katalysatorn för en diskussion som i mångt och mycket är sig lik sedan 80 år.

För en jämförelse hade en motsvarande analys av riksdagsdebatterna under 2015 i flyktingfrågorna varit av stort intresse. Jag tror vi hade kommit till samma slutsats som i den gamla studien.

 

*Louise Ruppel ”Arketypisk eller kontextuell? En analys av den flyktingpolitiska debatten” C-uppsats VT 2000 Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Fel beslut när opinionens okunnighet vägleder

Okunnigheten om det egna samhället bland medborgarna i Italien, USA och Sydkorea är mycket stor. I Sverige, Tyskland och Japan har medborgarna lite mer koll. Men mer anmärkningsvärt än rangordningen av länder är nog att okunnigheten är avsevärd i många länder, avsevärd i meningen att befolkningen i genomsnitt överskattar t ex tonårsgraviditeter och muslimer i det egna landet med flera hundra procent. Undersökningen har genomförts av Ipsos och redovisas i rapporten ”Understanding Society: The perils of perception” som kom i juli.

Franska medborgare tror att tre av tio invånare i det egna landet är muslimer (rätt svar: åtta procent), amerikanska medborgare tror att 25 procent av alla amerikanska tonårsflickor blir gravida varje år (rätt svar: tre procent). Rapporten visar att de flesta befolkningar kraftigt överskattar arbetslösheten, andelen invandrare och antal mord medan valdeltagande och offentliga medel till välfärd underskattas.

Spelar det någon roll om vi vet vad vi pratar om i samhällsdebatten undrar professor Ilya Somin i en artikel i rapporten? Ja, felaktiga föreställningar kan driva fram policyförändringar som inte är rationella givet samhällsutvecklingen. Tror många att brottsligheten ökar sker satsningar på fel ställe och vi kanske accepterar myndigheters ingrepp i vårt privatliv vi inte borde tolerera. Tror många att andelen invandrare är större än det är riskerar främlingsfientligheten att växa och integrationsåtgärder hamna på fel ställe.

Men okunnighet är inte bara en fråga om kunskap, utan också en fråga om rationalitet. Att inte veta är också ett sätt att hålla svåra frågor ifrån sig. Att låna uppfattningar från människor man litar på är enklare än att undersöka själv. Att använda genvägar som på förhand intagna uppfattningar gör det lättare att få ihop den egna världsbilden. Kunskap kan välta min invanda värld. Kunskap kan innebära konsekvenser för mig själv.

Det är för vårt gemensamma bästa vi alla har ett ansvar för att försöka skaffa oss så rättvisande och korrekt kunskap om komplexa skeenden som vi bara kan, och att vara ödmjuka och inte tvärsäkra. Politiken handlar om att värdera och välja, men den processen blir så mycket klarare och bättre om den sker på kunskapsbas.

Förvirring i kritiken mot nationellt kunskapscentrum mot rasism

Uppdraget utgår i stället från behovet av att förvalta och utveckla praktiska erfarenheter från pedagogiskt och socialt arbete i bemötande av rasism och våldsbejakande extremism i samhället, främst i skola och ungdomsmiljöer. Därtill ska vi utveckla utbildningar för personal som har att hantera dessa utmaningar i sin vardag och stötta kommuner, myndigheter och ideella organisationer med sådan kompetens. En omfattande verksamhet av detta slag pågår redan. Universitetet har goda möjligheter att bidra med forskningsgrundad kunskap inom ramen för sådana samarbeten.

Så svarade den arbetsgrupp inom Göteborgs universitet – i vilken jag deltar – med anledning av den debatt om ”rasismforskning” som brutit ut framförallt i Göteborgs-Posten. Kritiken tycks dock bygga en räcka missuppfattningar.

För en månad sedan utsåg rektor Pam Fredman en arbetsgrupp med representanter för fyra olika fakulteter inom Göteborgs universitet med uppdraget att dra upp huvudlinjerna för arbetsformer och organisation för ett ”Nationellt kunskaps- och resurscentrum mot rasism”. Uppdraget, som ännu inte ens definierats i sina detaljer från regeringen, bygger på tanken att det arbete som sedan många år bedrivs i Kungälv (”Toleransprojektet”) samt resurser från Expo skall skapa grund för samverkan också med universitetet kring bemötande av olika former av extremism och radikalisering bland unga.

Såvitt jag vet såddes fröet till uppdraget i den utredning som Bengt Westerberg genomförde 2011-2012 och redovisade i SOU 2012:74 Främlingsfienden inom oss där han särskilt noterade att arbetet i skolor och bland unga mot olika former av extremism och våldsideologier inte tas tillvara och systematiskt utvärderas och överförs mellan aktörer. Uppdraget för arbetsgruppen inskränker sig till att under sensommaren och hösten (när regleringsbrevet kommit) definiera och avgränsa den verksamhet som skall bedrivas som ett samverkansinstitut, klargöra formerna för  goda samverkansformer, inventera aktiviteter inom Göteborgs universitet och nationellt/internationellt av relevans för institutet samt skapa intresse för arbetet genom att anordna seminarier. Arbetsgruppens uppdrag är alltså i första hand organisatoriskt och innehållet utgår från en redan befintlig verksamhet. Således är det kompetens att hantera ett sådant uppdrag som varit central när gruppen utsetts av rektor.

Kritik mot regeringens uppdrag kan naturligtvis formuleras, men i det här fallet har förarbetet faktiskt bedrivits som en kunskapsinventering i bred form genom statens offentliga utredningar, tillsatt av den borgerliga regeringen och genomförd av en f d minister i en borgerlig regering och uppdraget slutförs nu av en ny regering bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet. Kritiken bör kanske också invänta det preciserade uppdrag som ännu inte formulerats.

Möjligen blandar debattörerna ihop uppdraget till Göteborgs universitet med det forskningsprogram om rasism som enligt uppgift kommer att utlysas och som skall förvaltas av Vetenskapsrådet.

Här är kritikernas ursprungliga text samt slutreplik.

Andra som skrivit är Alice Teodoresco (ledarsida) och Bo Rothstein (debatt).

En bref: Vaccindebatt som havererade

För några dagar sedan sände det mediegranskande programmet Medierna ett inslag med anledning av den vaccindebatt som genomfördes i Sveriges Televisions program Debatt den 9 april i år.

Det finns all anledning att lyssna på inslaget i Medierna (länkat ovan) eftersom kritiken berör en central principfråga i det allmänna samtalet. Programmet Debatt jämställde dem som menade att vaccin mot mässling skyddade befolkningen mot en mycket farlig sjukdom med dem som hävdade att vaccinet var farligt för barn och t o m hade dödat barn.

Vetenskap är på intet sätt någon absolut sanning, tvärtom vet vi som sysslar med forskning i olika former att de resultat vi visar alltid är öppna för kritik och ifrågasättanden, att den sanning som vi tror på är just en sanning just nu. Men kritik och ifrågasättanden måste ske på vissa grunder för att vara relevant.

En forskare är i allmänhet ödmjuk i relation till sina resultat och säger ofta ”sannolikt” eller ”såvitt vi vet nu” – vilket kan få journalister och allmänhet att tro att dessa termer signalerar mycket större osäkerhet än de gör. Forskningsresultat måste s a s ligga till sig, när de utstått kritik och prövning under lång tid då tar vi dem till oss och anser dem för sanna. Men det betyder inte att de är mindre sanna under tiden den processen pågår – och inte att de är absolut sanna när vi granskat dem. Och framför allt är den processen av prövning inte en fråga om tyckande eller allmänna uppfattningar. Istället är det argument, belägg, undersökningar m m genomförda enligt vetenskapligt accepterad metod som skall vara grunden för ifrågasättanden. Det är bara så kunskapen kan utvecklas.

I programmet Debatt, och i många andra program av samma typ, byggs en motsättning upp mellan en vetenskaplig sanning (bräcklig) och föreställningar som ligger helt utanför vetenskapens sfär (delad av övertygad anhängare). I Programmet Medierna svarar programledaren för Debatt att man inte kan vikta sidorna eftersom man inte ger ett litet parti färre debattörer än ett stort parti i en politisk debatt. Hon uttrycker därmed exakt det felaktiga perspektiv som medielogiken skapar – att det är förekomsten av åsikter/sanningar/uppfattningar som är relevanta, inte vilken grund de står på. Journalisterna missar i de fallen att en vetenskaplig sanning inte är en opinionsyttring, kritiken mot vetenskapen måste komma inifrån vetenskapen själv (alltså med hjälp av de processerna inte från de personerna).

Visst finns det viktiga frågor att diskutera inom vaccinationsfältet – vår renlighet tenderar att skapa sjukdom, läkemedelsföretag med ekonomiska intressen trycker på för att allt fler skall vaccineras mot allt mer, vaccineringar saknas i fattigare delar av världen medan välmående befolkningar skyddas mot även mycket små risker. Detta är några exempel på värdekonflikter och dilemman  inom vaccinationsfältet, men dem debatterar vi inte. För svårt? Komplext? Okunnighet? Jag vet inte svaret, men det är synd.

***

Läs mer om vetenskapliga processer och relationen till den allmänna debatten i boken ”Varför vetenskap?” (särskilt kapitel sex)  författad av mig själv tillsammans med kollegerna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors.

En bref: Regeringens katastrofala förslag om språk och kultur

För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag.

Idag skriver Svenska Akademien (ja hela!) på DN Debatt och kritiserar beslutet att från och med 2016 ta bort i stort sett hela stödet till Terminologicentrum (TNC). Därutöver tar Akademien upp beslutet – som kanske förändras – att i praktiken stänga de svenska instituten kring Medelhavet. Samt också borttagandet av stödet till svenska studenthemmet i Paris och till undervisning i svenska i utlandet.

Den förra regeringen försökte lägga ned Svenska Institutet i Paris (CCS) men misslyckades. Jag hoppas innerligt att den nya regeringen kommer att misslyckas lika kapitalt med sina försök den här gången. Att lägga ned verksamheter som sörjer för den gemensamma nyttighet som kallas vårt svenska språk och centrala noder för utbyte och spridning av vårt språk, vår forskning, vår litteratur och vårt kulturella bidrag i globaliseringen är så ogenomtänkt och utan analys att jag baxnar.  En globalisering utan kulturmöten, språklig mångfald och nyfikenhet på andras historia är ju detsamma som ett Orwellskt 1984!

Riv upp, gör om, gör rätt!