Var och vad är arbetarklassen? Reflektioner kring en bok.

Att begreppet ”arbetarklass” vare sig är särskilt populärt idag eller har en självklar betydelse borde inte innebära att vi som samhällsvetare lämnar analysen av social klasser därhän. Det menar Pauline Seiller, fransk sociolog, som i sin bok ”Un monde ouvrier en chantier”* (Presses Universitaires de Rennes, 2023) presenterar en djupgående studie av arbetarklass på varven i St Nazaire, i Frankrike. Den marina industrin var och är en stor arbetsgivare i staden. Och varven i Loires mynning har producerat både handelsfartyg, ubåtar, krigsfartyg och kryssningsfartyg. De sistnämnda produceras där än i dag.

För mig personligen har St Nazaire en särskild betydelse eftersom min pappa arbetade på Lindholmens varv och sedermera Lindholmen motor där man byggde fartygsdieslar av märket Pielstick. Och namnet till trots var detta en fransk maskin vars första version byggdes 1951. En av platserna där Pielstick byggdes i Frankrike var St Nazaire. Lindholmen motor hade licens på att bygga dem och pappa kom så småningom också att leda ett team som for jorden runt för att serva en mängd av befintliga motorer. Han besökte också St Nazaire flera gånger i studiesyfte. Idag byggs Pielstick på licens i Japan och Sydkorea och Lindholmen Motor finns inte mer. Det såldes 1985 till Wärtsilä och ungefär samtidigt bytte min pappa till Gränges Metalock som också hade en marin avdelning för service och reparationer. Så för mig är lukten av fartygsdiesel och verkstadssslamret eller miljön i maskin på ett stort fartyg något som skapar trygghet och väcker fina minnen.

Seiler intervjuar arbetare på varven i St Nazaire och hon resonerar kring den sociala stratifieringen inom dagens arbetarklass. Hennes antagande är att även om arbetarklass och arbetaryrken idag inte längre är lika tongivande i samhället eftersom industrins roll i de europeiska samhällena inte alls är lika stor som under 1960-talet så är arbetarklass fortfarande en relevant kraft i samhället. Vi borde intressera oss mer för vad som händer inom och mellan samhällets sociala grupper eller klasser. Hon identifierar en tydlig skiljelinje mellan de varvsarbetare som har en fast anställning och de som jobbar på tillfälliga kontrakt, mellan de som har kvalificerade yrken som kräver speciell kompetens (t ex bygga metallkontruktionerna i fartygen) och de som gör mer rutinartade jobb men också mellan de som vill göra karriär och komma vidare å ena sidan och de som hyllar tillhörigheten till arbetarkollektivet.

I studien framkommer att många av dem hon intervjuar värdesätter sitt arbete utifrån att det kräver fysisk och kroppslig ansträngning, i motsättning till kontorsarbete. Tillhörigheten till gruppen upprätthålls också genom en ständigt mobiliserad motsättning till chefer, administration och ledarskap. Samtidigt visar Seiler att många av de äldre arbetarna har en väldigt avspänd relation till chefer och tjänstemän. Hon finner också att det hos en och samma individ ofta finns en ambivalens mellan å ena sidan värdet av att vara just arbetare och å andra sidan viljan att komma vidare och utvecklas genom att ”göra karriär”. Mest frapperande är kanske att alldeles oavsett den traditionella industrins minskande betydelse i samhället (både politiskt och ekonomiskt) så bibehåller unga arbetare som kommer in yrkena samma typ av värderingar som den äldre arbetarklassen.

Sådant som en stark betoning på maskulinitet, på fysisk ansträngning, på värdet av den egna skickligheten och på den kollektiva identiteten i motsättning till andra grupper både under och ovanför den egna i den sociala hierarkin.

Personligen känner jag ju igen vad Seiler beskriver som en arbetarklassidentitet från min egen uppväxt. Jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande känner en svag, men distinkt, brist på tillit till olika påståenden om samhället från människor som inte själva någon gång stått på ett verkstadsgolv, sjukhusgolv eller i ett restaurangkök (för att nämna några exempel). Och i min uppfostran fick jag en rejäl dos anti-auktoritärt patos, typ ”låt ingen sätta sig på dig bara för att du inte tagit studenten” tillsammans med en tillit till den egna förmågan och tryggheten i gruppen.

Jag tror både som forskare och människa att dagens samhällsvetenskap behövde förnya sina studier av svensk och europeisk arbetarklass. Statsvetare behöver ge sig ut i arbetslivet med våra politiska verktyg och begrepp för att ge nya perspektiv till både vår vetenskap och samhällsdebatten. Kanske har vi alla varit upptagna av medelklassens värderingar och fjällvandringar... 🙂

* Betyder i detta sammanhang ungefär ”En arbetarvärld på varven”

En bref: Att släppa fram ondskan i världen

Ondska kännetecknas framför allt av frånvaro: Frånvaro av ljus, kärlek, värme, omsorg, ansvar och tillit. Ondskan kliver in i det tomrum som uppstår när det goda viker ned sig. Att tända ett enda ljus fördriver mörkret. Vi glömmer ofta det. Ondskan har ingen annan makt över oss än den vi själva väljer att ge den.

Så skrev jag för en tid sedan i en krönika i Tidningen Dagen (15 november 2023) á propos det mörker som så många av oss upplever närmast kvävande. Jag menar att det inte går att tala om onda människor men däremot om ondska och att människor väljer att släppa in den ondskan i världen. Vi har alla en möjlighet att i varje enskild stund göra oss till redskap för det goda eller det onda, det som vi själva vet med oss gynnar det anständiga eller det som underminerar det gemensamma goda.

Ja, faktiskt. Vi är inte så handlingsförlamade som vi ibland tror. De flesta av oss kan inte, och skall inte heller, göra några hjäteinsatser i Ukraina eller resa till Jemen med Läkare utan Gränser. Några skall och några gör det. Men var och en av oss kan med en liten handling mota bort det onda, det mörka och det kvävande genom små handlingar.

Enkelt är förstås att ge en liten gåva till dem som inget har. Det finns en mängd seriösa aktörer som hjälper barn i krig eller hemlösa och missbrukare i vår stad. Ingen gåva är för liten, det handlar om vad vi gör och vad den gåvan gör med oss. Att bidraga till det gemensamma bästa skapar oftast en positiv känsla hos den som ger, en känsla som skapar hopp och tillit inte bara hos den som får.

En del kan avstå tid för att arbeta som volontär då och då. Vissa faser i livet gör det möjligt, under andra är det inte rimligt. Men att prata med sina barn om vikten av att hjälpa och stötta varandra skapar en kultur som motar bort ondskan. Inte fya eller skälla utan berätta hur handlingar fortplantas i våra gemenskaper. Du ger någon en bulle, den personen blir glad och ler glatt mot någon som frågar något, som i sin tur blir glad över uppmärksamheten och går hem till sitt sjuka barn med lättare hjärta. Man kan förlöjliga dessa små handlingar om man vill, men då har man också valt att stänga det goda ute.

Jag känner personer som bjöd hem grannar på fika, andra som tog med vänner till en julkonsert, någon som hjälpte en äldre person att julpynta och en som hörde av sig till någon som hade sorg. Överallt i hela vår värld pågår aktiviteteter för att främja det goda – i stort och smått. Låt oss alla öppna dörren för det goda och smälla igen den när de onda skuggorna tornar upp sig.

Den här krönikan blir min sista i Dagen. Jag är tacksam för att ha fått skriva i den tidningen och nå en annan publik än jag gör i min vanliga profession på universitetet.

En bref: Besinna er, demokratin är under attack!

Politik i en demokrati kräver kompromisser. Det är regel nummer ett. Politik i en demokrati måste också värna de demokratiska institutionerna. Det är regel nummer två. Tyvärr ser vi i vårt eget land, liksom i USA, Frankrike, Storbritannien, Italien och flera andra länder en utveckling som bryter mot båda. Förklaringen är i så gott som i varje enskilt fall att en liten, men intensivt engagerad, gruppering utnyttjar en utpressningspotential gentemot majoriteten av väljare och partiaktiva. Den utvecklingen hotar demokratins legitimitet men även dess effektivitet som styrelseform. Utvecklingen skapar misstro kring politikens förmåga att förändra och genererar krav på andra, mindre demokratiskt förankrade, lösningar för att uppnå politiska mål.

Så skrev jag i en krönika i Tidningen Dagen den 12 oktober i år. Syftet var att påminna om att det demokratiska styrelseskicket inte bara handlar om enkla majoritetsregler eller opinionsläget i enskilda frågor. Demokrati är ett komplext styrelseskick som kräver ett ledarskap som är besjälat av att lösa problem, hantera konflikter och förhandla sig framåt genom politiska dilemman. Det finns aldrig någon lösning som kommer att gillas av alla. Knepet är att ta sig fram med legitimitet och acceptans även från dem som inte gillar inriktningen.

Och då måste det finnas en grundläggande respekt för de demokratiska institutionerna och därmed också för värdet av saklighet, oberoende och det gemensamma bästa. Att sätta sina egna politiska visioner framför de demokratiska spelreglerna leder till auktoritärt styre. Men det finns också krav på en politisk anständighet som tyvärr allt mer försvunnit bland de personer – presidenter likaväl som ordföranden i parlamentsutskott. Ord betyder något, vulgära uttalanden om muslimer eller politiska motståndare hör helt enkelt inte hemma i den demokratiska diskussionen. Lögner och halvsanningar sprids som en löpeld bland människor som antingen inte förstår bättre eller ser en möjlighet att utnyttja dem för egen vinning.

Jag är ledsen att behöva påpeka det självklara: demokrati liksom schack har spelregler. Lika lite som den ena spelaren kan låta sina pjäser vandra som de vill över brädet, ta vilka hen vill och sedan helt grundlöst och godtyckligt förklara motståndaren ”Schack matt”, lika lite kan folkvalda företrädare göra anspråk på att äga makten för sin egen skull och sedan kalla det ”demokrati”. Besinna er!

En bref: Koranbränningarna är trams och ingen ”religionskritik”

Vår regering och vår riksdag står på intet sätt bakom de koranbränningar som äger rum i vårt land. Agerandet ryms inom den vida ram som är svensk yttrande- och demonstrationsfrihet ger. Gott så. Men, att regeringsföreträdare försvarar sig med att lagstiftningen ser ut si eller så i stället för att tydligt och klart stå upp för religionsfrihet och för minoriteters rätt till sin kultur, religion och livsstil i vårt eget land är brist på civilkurage. I stället sjungs en halvkväden visa vars egentliga melodi hörs av alla som lyssnar.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen den 29 augusti 2023. Jag är uppörd över att personer med dåligt omdöme som ställer sig utanför en lokal för tillbedjan och religiös undervisning och tänder eld på en skrift med religiös innebörd förlänas epitetet ”religionskritiker”. Handlingen är vulgär, tölpaktig (som t o m Jimmie Åkesson uttryckt det) och fullständigt anti-intellektuell – raka motsatsen till religionskritik. Allas vår Ingemar Hedenius ägnade sig åt religionskritik, liksom Richard Dawkins. Förbundet Humanisterna är en religionskritisk rörelse. Inom kristen teologi finns gott om religionskritiker som läser bibel och tradition med kritiska ögon. Själv ägnar jag mig då och då åt religionskritik inom ramen för min profession som statsvetare. Men att tända eld på en bok det passerar sannerligen inte som religionskritik.

Jag saknar ett enstämmigt och tydligt stöd för religionsfriheten – för alla – från vår regering och dess stödparti. Och för den delen från delar av oppositionen också. Istället kommer sliriga uttalanden om äventyrandet av vårt lands säkerhet och islamistiska (sic) regimer som kritiserar Sverige. Naturligtvis skall Sverige inte vika en tum från sin hävdvunna yttrandefrihet (som alltså innebär att statsmakten inte får undertrycka medborgarnas frihet att uttrycka sina åsikter fritt). Men när regeringen nu aviserar förändringar av ordningslagen är det ju exakt det vi är på väg att göra. Om polisen skall ta hänsyn till rikets säkerhet eller risk för terrordåd så räcker det ju att hota med det så vips har yttrandefriheten inskränkts! Hur tänkte ni där?

Som troende kristen skulle jag reagera starkt om någon ställde sig utanför Uppsala domkyrka och urinerade i nattvardskärlen, trampade på oblaterna och ropade ut sitt hat mot min tro. Det är väl ungefär så många muslimer känner när deras heliga skrift bränns med bacon som tändved. Jag känner stark sympati för deras sårade känslor. Jag tycker det är förfärligt att de skall behöva utstå detta enbart för att de bekänner sig till en av de stora världsreligionerna. Och jag skulle aldrig i livet anse att dessa beteenden är något att ta på allvar som religionskritik.

Däremot kan jag inte se att agerandet kan, eller bör, förbjudas per se. Om provokationer av detta slag är att betrakta som hets mot folkgrupp är en annan sak, det borde kanske prövas. Och generellt borde nog lagen om hets mot folkgrupp ses över med tanke på hur många rasistiska och diskriminerande beteenden som faktiskt inte alls träffas av lagen. Men det är en sak jag lämnar till kloka jurister.

En bref: Hur Brexit blev verklighet trots att den politiska ledningen var emot

Statsvetarna Fagan och van Kessel pekar ut de politiska partiernas agerande som en avgörande orsak till att folkomröstningen resulterade i ett nej till EU. Genom att inte ta sitt ansvar i opinionsbildningen vare sig åt ena eller andra hållet gav de i stället fördel åt populistiska, inrikespolitiska och kortsiktiga argument. Vill man hårdra saken så utlyste Cameron folkomröstningen för att lösa en intern konflikt i sitt eget parti. Priset blev högt. Både för Cameron och för Storbritannien. En lärdom är att i frågor av nationellt intresse måste de politiska partierna agera, mobilisera och kanalisera väljarna, var och en för sin position. Annars öppnas fältet för allehanda lycksökare och konspirationsteoretiker. En splittrad politisk elit har ingen chans mot populister.

Så skrev jag den 17 augusti 2023 i en längre och fördjupande recension av boken ”The failure of remain. Anti-Brexit activism in the United Kingdom” (McGill-Queens University press) av statsvetarna Adam Fagan och Stijn van Kessel på Dagens Nyheters kultursidor.

Studien visar med stor tydlighet att när det politiska ledarskapet, partier och intellektuella inte kan enas om att mobilisera för det som man i grund och botten uppfattar som rätt och riktigt då förlorar man mot populismen. Författarna pekar särskilt ut de politiska partierna som helt enkelt inte gjorde sitt jobb. Trots att det fanns förutsättningar lyckades partierna inte enas sig om en linje (oavsett vilken) och med kraft föra ut den i opinionen. Det liberaldemokratiska partiet var eniga om sin vilja att stanna kvar i EU-samarbetet men koalitionen med det splittrade konservativa partiet gjorde att liberaldemokraterna hamnade i skuggan.

Och så var det UKIP, alltiså det parti som under längre tid kampanjat för att ta Storbritannien ur EU. Det var partiet som hördes, syntes, mobiliserade och opinionsbildade. Ett parti vars ansvar för den fråga de drev var ytterst litet. Parties ledare Nigel Farage lämnade ledarskapet strax efter omröstningen, skapade ett nytt parti som skulle främja Brexit. Efter att ha vunnit storseger i EU-valet 2019 lämnade han också detta parti och skyller idag (2023) misslyckandet (som han ser det) men Brexit på de konservativa brittiska regeringarnas oförmåga.

Boken ser jag som en allvarlig uppmaning till de svenska partierna att ta nästa års val till Europaparlamentet på lite större allvar än vad som varit vanligt. Nu handlar det om att mobilisera breda väljargrupper, att stå upp för att EU-samarbetet har gett både vårt land och de europeiska länderna nästan bara fördelar. Låt inte frågan om medlemskap eller ej, eller frågan om hur djup integrationen bör vara, till en valfråga. Ställ istället de olika politiska alternativen inom EU:s ram i fokus: klimat, migration, mänskliga rättigheter, arbetsmarknad och utbildning för att nämna några.

Kristdemokraterna – ett kluvet och toppstyrt parti?

Kristdemokraterna som parti är kluvet mellan lokalt fotfolk och partielit. Och dessutom toppstyrt av en partiledare vars politiska infall och nycker accepteras av hennes inre kabinett, trots att motstånd formuleras i andra sammanhang. Partiet hade en ideologisk potential för att vara annorlunda, för att vara något annat än de partier Sverige sett hittills. Men den potentialen slarvas bort av en taktisk och självrättfärdig partiledning vars yttersta mål är att säkra partiets plats i en regering. Ungefär så ser den bild av Kristdemokraterna som förre EU-parlamentsledamoten och riksdagsledamoten Lars Adaktusson tecknar i sin bok ”Fasaden och Insidan” (Libris 2023).

Men Adaktusson är inte alls bara ute efter att brännmärka den politiska ledningen i det parti som en gång var hans, även om hans besvikelse lyser igenom på sidorna. Hans syfte är nog att mobilisera de delar av partiet som fortfarande lever i Alf Svensson-land. Att ge alla de hårt arbetande partimedlemmarna och lokala företrädare som trodde på Adaktusson och gav honom sitt förtroende lite ny kraft. Gång på gång beskriver han hur hans namn lyfts fram och hur stödet för honom växer inom lokalorganisationerna. För att inte tala om mängden personkryss. Jag känner igen det, jag hörde det ofta bland de KD-väljare jag mött. Både de som lämnat partiet och de som var kvar. Adaktusson var mycket populär i den del av partiet som hade sina rötter i den frikyrkliga myllan.

Kristdemokraterna har ju sina folkrörelserötter i frikyrkomyllan. Och det har jag och Adaktusson gemensamt. Därför känner jag också igen det allvar och den moraliskt grund han uppvisar i relation till politiken. Adaktusson ser ett annat, mer traditionellt, parti bakom de kulisser som Ebba Busch satt upp tillsammans med Per Gudmundson, Martin Kits, Andreas Carlsson, Johan Ingerö och Sara Skyttedal (för att nämna de som mest frekvent återkommer i boken). Ut ur skuggorna träder istället Kristdemokraterna såsom de såg ut under Alf Svensson men kanske framför allt kristdemokrati som den ser ut i Europa fram. Adaktusson betonar behovet av ett värdekonservativt alternativ i svensk politik och tillbakavisar idén om att partiet skall vara ett ytterligare ”högerparti”. Han motsätter sig också samarbetet med SD, den hårdnande flyktingpolitiken och bristen på civilkurage i utrikespolitiken.

Adaktusson beskriver ingående och personligt hur han i Europaparlamentet fokuserade på IS förföljelse av kristna och andra minoriteter i Mellanöstern och var drivande i en resolution som förklarade dessa som ett pågående folkmord. Han utvecklar också sin syn på Israel som statsbildning och på relationen mellan Sverige och Israel. Hans kritik mot Margot Wallström är frän men han står på god fot med Göran Persson i dessa frågor. Även Ann Linde får en eloge för sin mer diplomatiska relation till den israeliska ledningen. Själv kan jag dock inte svälja att Adaktusson mer eller mindre försvarar de israeliska bosättningar som i strid med internationell rätt har exploaterat (och fortsätter att göra så) ockuperad mark. Hans förhållande till Israels styrande politiker förblir okritiskt och distanslöst. Jag delar många av hans ståndpunkter när det gäller Mellanösternkonflikten, men vid bosättningarna på ockuperad mark går en definitiv gräns för min förståelse för Israels självklara rätt till fred, säkerhet, och trygga gränser. Jag har själv besökt Israel/Palestina och bygger min uppfattning på både empiri och teori.

Behovet av personlig upprättelse är starkt hos Adaktusson men han är också väldigt öppen med sina tillkortakommanden och sitt behov av professionellt stöd. Det gör mig glad att en förtroendevald på den nivå han befunnit sig kan se och tala om sitt behov av terapeutiskt stöd. Att han kommit igenom den skärseld han beskriver är ett tecken på personlig styrka och karaktär. Adaktusson är nog ingen partimänniska. Jag kan känna igen mig själv i hans beskrivningar av hur han försöker få partiet att lyssna, diskutera öppet och förhålla sig rationellt till olika alternativ. Tyvärr tror jag att politiken på toppnivå idag har tappat den intellektuella dimensionen. Men jag tror egentligen att partierna behöver många fler som Adaktusson – som drivs av ett inre patos för det goda, som har en egen politisk kompass, har lång livserfarenhet utanför politiken och som därför inte låter sig tämjas vare sig av makten eller av partipiskan.

En bref: Vikten av fostran i demokrati och av ett ledarskap som överför normer

Ett demokratiskt samhälle kräver fostran. Demokrati är inte ett naturgivet slutmål för samhällsutvecklingen, demokrati bibehålls långsiktigt genom överföring av demokratiska normer. Våra grundlagar räcker inte, det krävs ett demokratiskt besjälat ledarskap.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen i torsdags den 6 juli 2023. Visst skall vi vara stolta och glada över våra grundlagar som garanterar frihet på många olika plan: yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet för att nämna några. Grundlagarna utgör också fundamentet i de demokratiska strukturerna i vårt land (och i de flesta andra demokratier) då de föreskriver hur relationen mellan medborgare och stat skall förstås och hur makten i vårt land skall utövas.

Men, som så ofta, det räcker inte med lagens bokstav. Flera av våra friheter naggas nu i kanten av en regering som är väldigt upptagen av begränsningar och repression för människors uttryck. Det är märkligt eftersom borgerliga regeringar över tid har utmärkt sig för att stärka och värna individuell frihet, begränsa statens makt och bejaka mångfald och pluralism. Just nu ser vi istället föreningsfrihet, yttrandefrihet och även religionsfrihet inskränkas på olika sätt även om allt sker i enlighet med lagens bokstav. Under covid-pandemin begränsades möjlighet att genomföra gudstjänst trots att religionsfriheten har ett särskilt starkt skydd,. Begränsningarna genomfördes i enighet över partigränserna. I en ny terrorlagstiftningen inskränks föreningsfriheten med hänvisning till terrorism trots att juristerna på landets universitet anser att skrivningarna är alldeles för luddiga för att utgöra grund för rättsliga processer. Och med hänvisning till NATO-processen inskränks yttrandefriheten i uttalanden om vilka flaggor som får förekomma i demonstrationer.

Demokratins fortlevnad förutsätter att det politiska ledarskapet är besjälat av demokratiska normer. Lagen räcker inte, den måste ges liv genom beslutsfattarnas vilja och önskan att fatta beslut som är förenliga med demokratiska normer, inte hitta kryphål som gör det möjligt att fatta beslut som inte ligger i linje med syftet. Men det gäller också oss alla, vi måste se oss själva i spegeln och fråga oss vad vi gör för demokratin. Hittar vi också kryphål? Försöker vi också att runda hörnen i de processer som utgör grunden för demokratisk utveckling?

Demokrati kräver långsiktig fostran och överförandet av normer som stödjer demokratin. Om inte ledarskapet föregår med gott exempel så har ledarskapet inte levt upp till de krav man bör ställa på ett demokratiskt ledarskap. Ledarskap är allt från föräldraskap till statsminister. Vi måste fylla våra grundlagar med demokratins ethos, och en del pathos också.

Almedalen 2023: Nationalism, hopp och våldets skuggor

Politikerveckan i Almedalen är över. Mitt intryck är att veckan fortsätter att vara viktig för de politiska partierna, och därmed också för medier, organisationer och akademi. Kort vecka, med en intensiv topp ungefär mitt på torsdagen (flest antal seminarier samtidigt) men sju partiledare (inklusive statsministern) tog plats på scenen och därutöver en gruppledare i riksdagen. Två tal om dagen i fyra dagar blir rätt intensivt. Och mycket trampande på kullerstenarna blir det. Ömma fötter är ett typiskt Almedalsfenomen.

Inga stora utspel och lägre temperatur på debatten på plats, men även före pandemin var de stora utspelens tid förbi. Digitalisering och pandemin har förändrat förutsättningarna för politikerveckan. Lika många seminarier som förra året men avsevärt färre besökare. Kanske en eftervalseffekt? Tror nog ändå att veckan överlever in i framtiden, den fyller en funktion för så många människor från olika håll som kan mötas och utbyta erfarenheter, lyssna på partiledare, experter och debattörer i en rätt avspänd atmosfär och skapa utrymme för bilaterala möten som aldrig händer hemma i vardagen.

De politiska talen genomsyrades av den nationalism som idag uppträder i de mest varierade former – allt från Sverigepriser på el till stängda gränser för flyktingar. Nåde den svensk som inte känner sig svensk, uttrycker sig på svenskt och har svenska värderingar… Paradoxen i denna vindkantring är att globaliseringen idag inte längre är på väg utan ett faktum. Som en av deltagarna på ett seminarium om klimatfrågor (Svenska kyrkans hållbarhetsserie) sa – frågan om hur utsläppen skall minskas är inte en fråga om nationsgränser, det är en fråga om socioekonomiska grupper. Urbana, högkonsumerande höginkomsttagare i ALLA länder tenderar att vara stora utsläppare. Åtgärder för att minska klimatutsläppen borde därför riktas mot den gruppen i första hand oavsett nationalitet eller territorium. Samtidigt är det också i den gruppen medvetenheten om klimatkrisen är som störst varför åtgärder torde landa i god jord. Åtminstone en av partiledarna sa dock rakt ut att ingen skall behöva avstå någonting, ett budskap som går helt på tvärs med kunskapsläget.

Men samtidigt fanns också i flera tal en påtaglig önskan att skapa framtidstro. Många av talarna betonade att vi kan åstadkomma förändring i den önskade riktningen. Och eländesbeskrivningarna var inte riktigt lika nattsvarta som under valåret 2022. Skall man vara frank är det nog på tiden att vårt politiska ledarskap anstränger sig för att utveckla framtidstron. År 2022 var det nästan rekordmånga svenskar som ansåg att Sverige utvecklades åt fel håll (Statsvetardagen om valet 2022) och att förändringen mellan 2021 och 2022 faktiskt var rekordstor och rekordsnabb.

Till slut, mordet på Ing-Marie Wieselgren under förra årets politikervecka i Almedalen präglade både tal och flera seminarier. Skuggan av ett besinningslöst mord på en kvinna som vigt sitt liv åt att hjälpa andra låg bitvis ganska tung över Visby. Alla partiledare tog upp händelsen. Den enda som inte sa ett ord om Ing-Marie Wieselgren eller berörde händelsen var Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg.

Frankrike: Demokratin är beroende av en moderat konservatism

Det franska högerpartiet Les Républicains hade inga framgångar vare sig i president- eller parlamentsvalet för ett år sedan. Partiets presidentkandidat försvann i första omgången och fick endast fem procent. Och i parlamentsvalen tappade man nästan hälften av sina mandat och landade på drygt 50 platser. Det är således ett parti med allvarliga politiska problem. Med tanke på att partiet är en sammanslagning av olika center-högergrupperingar men där det en gång så stolta gaullistpartiet utgör den största komponenten är det närmast en kräftgång vi ser. När gaullisterna var som störst i val hade de ensamma mer än 50 procent av väljarna bakom sig, och gaullisterna har under tiden efter de Gaulle själv kunnat presentera starka presidenter som Jacques Chirac som satt två perioder men också Georges Pompidou och Nicholas Sarkozy.

Den nuvarande ledaren Erik Ciotti tillhör högerflygeln i partiet även om han tidigare öppnat för samtal med president Macron om pensionsreformen. Partiet visade sig dock vara kluvet ifråga om Macrons förslag. Ciottis senaste kampanj är en förberedelse för Europaparlamentsvalen nästa år. Och inför dem har han tagit ytterligare ett steg åt höger. Han önskar nu att Frankrike skall kunna få undantag från EU:s lagstiftning (Frankrike är ett av grundarländerna till det eureopeiska samarbetet), Ciotti menar att samarbetet inom EU begränsar möjligheten till folkviljans förverkligande. Följaktligen önskar han ändra den franska konstitutionen så att franska intressen kan ställas högre än EU-lag, Men han vill också göra det möjligt att folkonrösta om invandring, han talar om att sätta ”stopp för massinvandringen”. Han följer därmed den populistiska agendan i Europa genom att ställa demokratiska fri- och rättigheter mot folkviljan i termer av majoritetsbeslut och nationalism.

Ett avgörande problem i europeisk politik är avsaknaden av en ansvarsfull och demokratiskt trovärdig konservativ rörelse. I Daniel Ziblatts bok ”Conservative Parties and the Birrth of Democracy” (2017) framgår tydligt att det är en modererad höger som är nyckeln till en fredlig övergång till demokrati. Men också att bristen på en sådan höger var en nyckel till Hitlers maktövertagande i Tyskland i början av 1930-talet. Han lyfter inte bara den ofta diskuterade kopplingen till von Papen och hans öppna dörr till NSDAP, utan genomför en detaljerad studie av hur den konservativa och nationella tyska rörelsen radikaliserades genom internt sönderfall. Ziblatts studie pekar på hur viktigt det är med konservativa partier – i olika schatteringar – som bejakar demokratiska fri- och rättigheter samtidigt som man går sina intressegrupper till mötes, utan att låta sig radikaliseras. Risken är att den franska högern nu är på väg att lämna denna viktiga roll för att istället kroka arm med extrem-högern under ledning av Erik Zemmour och Marine le Pen.

En bref: Nej det var inte en våg av svenska väljare som under 90-talet ville ha mer restriktiv invandringspolitik

SOM-undersökningarna ett år efter valet, 1992, visar också att motståndet mot att ta emot flyktingar då var som störst; 65 procent ansåg att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Därefter sjunker motståndet under hela 1990-talet. År 2000 ansåg 43 procent av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, 29 procent att det var dåligt. Att tolka den utvecklingen som en stark önskan om mer restriktiv migrationspolitik ter sig orimligt.

Så skrev jag i en krönika i Tidningen Dagen den 30 maj. Det finns en mytologi som går ut på att alla svenska partier som under 1990-talet motarbetade en efterfrågan på mer restriktiv flykting- och invandringspolitik. Detta är i sin tur orsaken till att Sverigedemokraterna (SD) kunde växa till sig under 00-talet och sedan komma in i riksdagen 2010. Narrativet är alltså att det var bara SD som pratade om invandringen och sa det som folk ville höra. Till och med statsminister Ulf Kristersson förmedlade det budskapet i sitt Almedalstal år 2022, bara SD har ”i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen” sa han då.

Men om vi tittar på empirin, alltså vad som faktiskt var för handen, så finns det inte något belägg för ett sådant uttalande. Sverigedemokraterna bidlades 1988. Under hela 1990-talet, efter 1992, minskade motståndet mot att ta emot flyktingar. Och väljarna var nöjda med partiernas politik på det området. Det enda parti vars flykting- och invandringspolitik väljarna dömer ut är Sverigdemokraternas! År 2014 ansåg två tredjedelar av befolkningen att deras politik på det området var dålig.

Så, nej, skyll inte på väljarna eller tidigare politiskt ledarskap för att Sverigdemokraterna växte. Den tillväxten ordnade de på egen hand och fick sedan en hjälpande hand in i maktens finrum, först av Kristdemokraterna och Moderaterna och sedan även av Liberalerna. Och väl där förändrar de hela sättet att prata om flyktingar och invandring – en förändring som sannolikt också förbättrar jordmånen för den repressiva politik de önskar föra.

Politiska partier som har maktposition är förstås bra på att skapa förutsättningar för sin egen politik. Och alldeles särskilt ett parti, som Sverigdemokraterna idag, som inte ens behöver stå till svars för sin egen maktutövning. Det ingår ju bara i ”underlaget”, de sitter inte i regering.