En bref: Jaktsäsong på konfessionella skolor?

När jag var åtta år frågade min fröken mig, inför mina kamrater, om man verkligen “fick dansa” efter det att en annan elev berättade att dans förekommit på gymnastiklektionen. Den typen av ifrågasättande upprepades under min låg- och mellanstadietid, från katedern, alltid riktat just till mig, känd som frikyrklig.

I en gästkrönika i tidningen Dagen den 18 maj tog jag upp regeringens lagrådsremiss om ett etableringsstopp för konfessionella skolor. Jag anförde dels ett antal argument som hänför sig till de bristande logiken i förslaget, den icke-belagda problembilden samt risken att religionsfriheten för barn, ungdomar och familjer blir villkorad.

Men jag valde också att mycket kort lyfta fram mina egna erfarenheter från den i högsta grad icke-konfessionella statliga grundskola om nio år som jag själv gick i. Här är platsen att något mer brodera ut den sidan av saken. Först och främst vill jag säga att min skolgång var bra, jag tyckte om att gå i skolan och någonstans i slutet av den obligatoriska skolgången lär jag ha sagt till mina föräldrar att jag ville gå i skolan ”hela livet”.

Min första lågstadielärare s a s såg mig och gav mig stimulerande extrauppgifter då jag redan behärskande läsandet och skrivandets konst. Lärarna på högstadiet och hela kunskapsmassan under den perioden var också stimulerande. Jag minns dem alla med stor värme.

När detta är sagt, skolan var också en börda. Låg- och mellanstadiet präglades av en brist på stimulans för min del och därutöver kom återkommande ifrågasättanden av min och min familjs kristna tro – och gliringar – om densamma från ett par lärare. Att en och annan av mina klasskamrater hängde på är inte konstigt alls, men det var faktiskt inte de fåtaliga tillfällena som gjorde mig ledsen. Men att lärare använde, den vid denna tidpunkt (övergången mellan 60- och 70-tal) självklara auktoriteten, för att peka ut min (och naturligtvis hela min familjs) frikyrkliga engagemang som något suspekt eller löjligt sårade mig tidigt. Dock gjorde det snarast min tillhörighet ännu starkare och skapade tyvärr också en känsla av att det inte fanns mycket stöd att hämta utanför familjen. Och den processen har också lärt mig en del om hur vi bör bemöta varandra när någons tro eller livsåskådning uppfattas som främmande eller destruktiv.

Jag ser att det finns problem i konfessionella skolor, men problem finns i alla skolor. Att just konfessionella skolors problem skulle vara mer negativa än andra skolors problem är inte trovärdigt. Istället kan konfessionella skolor vara platser där barn får respekt för sin och sin familjs livsåskådning och där man därför i trygghet kan pröva och undersöka sina livsval. Att religionsförtryck skulle vara begränsat till konfessionella skolor är bara nys, det förekommer överallt och skall motarbetas överallt.

En bref: Ideologier och person avgörande i franskt val – och valdeltagandet

Macrons styrka har varit att förena de politiska krafterna mellan de polariserade lägren till vänster och till höger. Och då har ideologiska element som kan tyckas svåra att förena – som liberalism och kristdemokrati – fått samsas. Det fanns helt enkelt inget annat sätt att komma ur pingpongspelet mellan konservativ höger och socialism. Men priset Macron betalar är att flankerna i fransk politik växer sig starkare, främst genom sin förmåga att dominera agendan. Macron har helt enkelt många motståndare medan de alla bara har en, Macron.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen den 5 april 2022. Det franska partisystemet liknar inte det svenska även om partierna kan tyckas ha liknande namn och ursprung. Den franska politiken präglas av starka och distinkta ideologiska strömningar som tar kropp i olika organisationer i olika tider. Partierna har en central roll för att skapa förutsättningar för demokratiska val, men de är sällan eller aldrig de politiska mobiliseringsagenter som vi är vana vid i Sverige.

I Frankrike är det snarare profilerade män och kvinnor (oftast män) som ställer sig i spetsen för en rörelse som ibland utgörs av ett enda parti men för det mesta skapas genom allianser mellan olika mindre och större partier. Det är framför allt femte republikens särmärke, och var egentligen det Charles de Gaulle eftersträvande med den konstitution han är upphovsman till. de Gaulle hade inte mycket till övers för partier utan ville istället skapa en presidentmakt som bars upp genom folklig mobilisering. Så länge det sjuåriga mandatet för presidenten var kvar uppstod också en slags sekventiell maktdelning mellan parlament (med femåriga mandatperioder) och president. Partierna kunde mobilisera med eller mot presidentmakten och även skapa sig ett handlingsutrymme via parlamentsmajoriteter och en stark premiärminister (som dock utses av presidenten). Men när såväl president som parlament väljs samma år och med samma femåriga mandat förstärks snarast presidentvalets överhöghet och partierna reduceras ytterligare till kampanjverktyg för presidentkandidaterna. Avgörande är att få väljarna att gå och rösta även om kandidaten inte är den man önskat.

Inför den andra valomgången står nu Marine le Pen (RN, f d Front National) mot Emmanuel Macron (LREM, sittande president) och därmed också liberalism mot nationalism. le Pen har blivit alltmer verserad i sin retorik och lyfter gärna fram kvinnors rättigheter i sina tal. Men som Le Monde har påpekat är hennes program och agerande inte riktigt lika bejakande av kvinnors rättigheter som retoriken. Macron har nu en diger uppgift att vinna över alla de väljare som funnits i den moderata högern och vänstern samt de gröna för att kunna vinna andra omgången. Och det är ett arbete han har påbörjat. Avgörande för Macron är att få de väljare som önskade en kandidat till vänster, eller i den moderata högern, att gå till valurnorna och lägga sin röst på honom istället.

På söndag den 24 april vet vi vem som styr Frankrike de kommande fem åren.

En bref: Svensk kristdemokrati har frikyrkliga rötter

För mig är det svårt att förstå att dagens kristdemokrater har så svårt att omfamna sin egen frikyrkliga och demokratiskt trovärdiga folkrörelsehistoria. Inte behöver partiledaren låna sina fjädrar av andra partier? Att vara ett parti som under många år tog strid för humanitet, människovärde och internationell solidaritet på grundval av en lokalt utvecklad pietistisk och reformert tradition, som ju också var en demokratisk föregångare i vårt land, är väl inget att skämmas för?

Så skrev jag i en krönika i tidningen Dagen den 23 februari 2022. Bakgrunden var en hastigt uppblossad debatt efter att KDs partiledare Ebba Busch hävdat att hennes parti grundats som en motrörelse till nazismen. Att kristdemokrati som ideologi och plattform, med sitt ursprung i påvens Leo XIII encyklika De Rerum Novarum (Om den nya ordningen) från 1891 var en inspiration för ett motstånd mot nazismen är förstås rimligt. Men med sitt uttalande förminskar Busch det arv som den nordiska kristdemokratin bär på – i Norge har Kristelig Folkparti samma typ av bakgrund som på den tiden svenska KDS.

Jag tycker det är en lite tråkig utveckling att KDs ledning är rädd för att förknippas med en frikyrka som är en del av det svenska folkrörelsearvet, som var tidiga i sin demokratiutveckling, som välkomnade kvinnor som ledare innan många andra delar av samhället gjorde det och som alltid engagerat sig för barn, utsatta, ensamma, fattiga och sjuka i ett humanitärt perspektiv. Det finns mycket bigotteri och moralism att anklaga frikyrkan för, med rätta, men den andra sidan har också alltid funnit där – och länge var den sidan en inspiration för det parti som bildades 1964 som en motrörelse inte mot nazismen utan mot avkristning, sekularisering och materialism. Kanske är det inte så längre.

Auktoritär familjesyn och omdömeslös publicering pusselbitar i kampanjen mot socialtjänsten

De senaste dagarna har svenska medier uppmärksammat en hatkampanj mot Sverige och särskilt mot svensk socialtjänst som påstås ”kidnappa” barn till föräldrar med utländsk bakgrund och särskilt i familjer med islamsk tradition. I dagens P1-morgon klargjordes (1,15 in i programmet) både från socialtjänstens och forskningens perspektiv hur och varför de här påståendena saknar grund.

Två saker är värda uppmärksamhet:

1. En av de personer som lagt ut ett filmklipp på internet/youtube som sedan blivit en viktig pusselbit i kampanjen säger sig inte behöva ta reda på bakgrunden till den händelse som han bidragit till att sprida. Just det filmklippet visar en pappa som saknar sina barn och gråter i förtvivlan. Men bakgrunden är att socialtjänsten omhändertagit barn i familjen eftersom det finns en dom som visar att det förekommer våld i familjen, alltså barnmisshandel. Men själv säger mannen som lagt ut filmen att han ”har gjort något som mina känslor sa till mig att göra. Jag har inte tid att läsa vad som händer”.

Känslor i stunden trumfar alltså kunskap om bakgrunden till vad som visas. Det finns inget annat än omdömeslöshet som kan förklara agerandet. För mig visar detta varför professionella medier har ett särskilt ansvar och också är de som medborgarna bör lita på – inte bara, men kanske särskilt, i dessa frågor.

Varför ett kritiskt förhållningssätt inte är detsamma som att kritisera medier eller allmänt omfattad kunskap reder för övrigt filosofiprofessor Åsa Wikforss ut på ett bra sätt här.

2. När jag lyssnar på aktivisten i P1-klippet ovan och läser medierapporteringen i frågan om familjernas missnöje med omhändertagande framträder tydligt krocken mellan ett auktoritärt tänkesätt kring familj och barnuppfostran och ett samhälle vars grund är individens frihet, okränkbarhet och autonomi – även för barn. Sverige är välkänt som kanske det mest individualistiska samhället i världen. Det är många svenskfödda, särskilt män i de äldre generationerna, som också tycker det är lite jobbigt.

Men grunden för vår lagstiftning, allt från förbudet mot barnaga till samtyckeslagstiftningen är just att garantera så långt möjligt att varje enskild person, varje individ, ges autonomi och möjlighet att utvecklas i enlighet med sin potential och förmåga.

Redan på 1970-talet var denna konflikt tydlig i en väldigt svensk kontext – konservativa familjetraditioner krockade med individens frigörelse. Jag har själv erfarenhet av tonåringar som fick hjälp av skolkurator för att hantera auktoritära föräldrar eller där socialtjänsten kunde gå in och ge stöd och anvisa ett boende för att ungdomen skulle kunna komma ifrån en starkt begränsande familj. Det är djupa värderingsmönster och traditioner som krockar. I de här aktuella fallen rör det familjer med utländsk bakgrund, men för några decennier sedan rörde det familjer med svensk bakgrund. Konflikten handlar inte om invandring eller islam, den handlar om människosyn och familjetraditioner.

Och därför måste den hanteras med varsamhet, från alla aktörer. Glad att höra att imamer uppmanas tag upp ämnet och ta avstånd från påståendena om ”kidnappning” av muslimska barn.

Samtal om livets slutskede kräver förståelse för olika synsätt

För några dagar sedan hörde jag en röst i radion som sa sig inte förstå, och med en betoning av ordet som uttryckte viss indignation, att Sverige inte hade en lag om dödshjälp. Inte heller kunde rösten förstå personer som hade någon annan uppfattning än den egna och förespråkade själv en – ganska vag – rätt att bestämma när man vill dö. Utgångspunkten var att det skulle vara tillåtet för läkare att sätta in medicinsk behandling vars enda syfte är att personen skall dö. En bit in samtalet framgick att hen varit aktiv i många år i föreningen ”Rätten till vår död”.

Möjligheten för svårt, döende, sjuka människor i vårt land att få lindring av såväl ångest som smärta, ja, att i praktiken sova in i döden, finns och används. Men ändå ansåg personen att lagstiftningen var för svag. Ställd inför kända problem som demenssjukdom, svåra funktionshinder, oro att ligga anhöriga till last eller att man kan ändra uppfattning efter det att svår sjukdom inträffat såg hen inga som helst invändningar. Istället framställdes ett liv utan full funktionalitet, mer eller mindre explicit, som mindre värt, och att detta också var mer eller mindre självklart.

Jag skall vara tydlig med min egen uppfattning, jag är helt emot att Sverige skulle tillåta s k aktiv dödshjälp. Men det var inte det som upprörde mig mest i argumentationen, istället var det två andra saker:

1. Att inte förstå dem som har en annan uppfattning underminerar den egna positionen. I en så allvarlig fråga som den om liv och död bör varje person som uttrycker en uppfattning ha tänkt igenom alla aspekter om uppfattningen skall vara värd att ta på allvar. För min egen del kan jag mycket väl förstå denna person som önskar att Sverige skall ha möjlighet för s k aktiv dödshjälp. I mitt liv har jag upprepat ställts inför situationer där dessa frågor ställts på sin spets och jag kan mycket väl förstå den som kommer fram till en annan uppfattning än jag själv. Men det hindrar inte att jag är emot den typ av lagstiftning som önskas, jag har reflekterat över frågorna och kommit fram till en uppfattning. Och just därför vill jag att min uppfattning blir respekterad. En person som gör det till ett signum att inte förstå eller vilja förstå en annan uppfattning blir däremot svår att ta på allvar.

2. Upprördheten var stor hos personen över att ”staten” bestämde när vi som människor får dö, men personen lade gärna hela den makten i händerna på läkare. Vid flera tillfällen påstod rösten i radion att ”staten” bestämmer om vår död. Men när intervjuaren frågade om personen inte var orolig för att dödshjälp skulle missbrukas (se ovan) svarade vederbörande troskyldigt att det var hen inte alls, för det skulle ju vara läkare som fattade beslut om dödshjälp! Personen bytte helt enkelt ut den ena auktoriteten mot den andra, ”staten” mot ”läkaren”. Att läkare har sin legitimation från ”staten”, att läkare tidigare i historien på samma sätt som andra grupper deltagit i grymma experiment, förtryck av minoriteter, medicinska ingrepp mot individernas vilja och medverkat till vanvård av personer med funktionshinder lände inte till någon eftertanke. Varför den ena auktoriteten (demokratisk lagstiftning) skulle vara värre än den andra (egen profession) framgick inte.

Att förstå den andre är grundläggande för att vinna respekt för sin egen uppfattning.

En bref: Turbulensen minskar väljarnas möjlighet att förstå avgörande frågor

I min första gästkrönika i tidningen Dagen den 13 januari 2022 valde jag att lyfta fram en viktig förutsättning inför valåret – väljarnas möjlighet att bedöma de politiska alternativen. Vi vet genom analyser och rapporter att välfärdssektorn står inför stora och svårlösta problem under det närmaste decenniet eftersom befolkningens behov och förväntningar ökar. Men när allt ljus hamnar på turerna i riksdagen, på partiledares instagramkonton eller på enskilda politikers personliga påhopp försvinner dessa avgörande frågor in i skuggorna.

Fler och fler kommuner klarar vare sig kostnaderna för skola eller äldreomsorg på det skatteunderlag man har, trots statsbidrag. Medborgarnas förväntningar är stora och växande; små skolor på landet ska få vara kvar samtidigt som rätten att välja en friskola försvaras och på det särskilda boendet är de äldre allt sjukare vilket kräver högre kompetens och mer personal. Hur går det ihop? Svaret är att det gör det inte.

Små skolor läggs ned, privata välfärdsaktörer prioriterar ekonomiskt gynnsamma sektorer, en tredjedel av de anställda i äldreomsorgen saknar i dag en relevant utbildning. Bristen på grundskollärare, yrkeslärare och förskollärare beräknas bestå, liksom bristen på specialistsjuksköterskor (särskilt distriktssköterskor) och annan specialiserad vårdpersonal.

Jag kommer att fortsätta att gästa tidningen Dagens sidor med krönikor under detta valår 2022. Och jag kommer att lägga ut länk och glimtar av dessa här.

En teaterchef checkar ut – med den äran

Helgerna gav mig tid att läsa klart Ronnie Hallgrens memoar ”Slutspel. En teaterchef checkar ut” som kom ut på Korpens förlag tidigare i höst. Det är två (eller tre) berättelser i en bok, och alla tre fördjupar min kunskap kring scenkonst, klassresor och kulturens villkor i vårt samhälle.

Hallgren skriver om sin bakgrund och uppväxt i arbetarklassen, med en mamma som blev spårvagnsförare, en pappa dold i skuggorna och en tidigt upptäckt talang för tiljan. Jag känner igen mycket trots att texterna kring barndomen är korta; särskilt mantrat att man inte skall yvas över sina framgångar. Trots åldersskillnaden mellan Ronnie Hallgren och mig själv tror jag klassmärket sitter inbränt på samma ställe.

I boken får vi följa Hallgrens egen utveckling och pragmatiska handlag i synen på hur scenkonst kan (eller bör) utvecklas, hur dans kan integreras i dramatik och vilken betydelse teater för barn och unga har (eller borde ha). Men han berättar också inkännande om mellanmänskliga konflikter, om hierarkier och status på den scen som blir hans. Uppenbart är han en person som skaffar sig både viktigt erfarenhet och god förmåga när det gäller att vara chef – det är inget han egentligen skriver om själv men hans berättelse är ett vittnesbörd om just det. Jag ler ibland när jag läser eftersom ledarskap inom teater och akademi tycks ha en del gemensamt, och ja, jag skulle nog säga att jag fick en del goda idéer.

De ekonomiska villkoren för scenkonsten är tuffa, men till skillnad mot mycket annat jag läst kring New Public Management är Hallgren förstående och konstruktiv i relation till de ramar han har att arbeta med. För min del uppskattar jag det, orealistiska ekonomiska förväntningar har störtat många idéer i gruset. Men han blir också självkritisk och undrar hur mycket man egentligen kan/skall internalisera de ekonomiska krav som ställs på kulturen? Jag känner samma sak i akademin – hur långt skall vi gå? Jag tror att så länge vi ställer den frågan, och gör det högljutt och frekvent, så är vi på fast mark. Och att vi heller aldrig upphör med att upplysa om konsekvenserna av minskade anslag och icke-genomförda utvecklingsprojekt. Om ledarskapet upphör att förhålla sig kritiskt både till de ramar som ges och till sin egen förmåga, då är det fara å färde.

Att se saker och ting både från ut- och insidan, att kunna skifta fokus, att kunna gå in och ut i egna och andras positioner – det är en av hemligheterna med bra ledarskap. Och att han har den förmågan gestaltar Ronnie Hallgren generöst i den här lilla avklarnade boken.

Valérie Pécresse – en allvarlig utmanare till Macron

Valérie Pécresse. Ett namn att lägga på minnet. Hon blev idag det franska högerpartiet Les Républicains presidentkandidat inför nästa års presidentval i Frankrike. Pécresse kommer från den moderna gaullistiska ådran i dagens sammanslagna högerparti.* Hon stödde Alain Juppé när han försökte bli partiets presidentkandidat 2017, men det blev istället Francois Fillon som ställdes mot Emanuel Macron. Pécresse har också varit rådgivare till den tidigare presidenten Jacques Chirac.

Pécresse kan beskrivas som en mittenprofil i ett splittrat högerparti. Hon har erfarenhet både som minister i tidigare regeringar och som ordförande för regionen Ile-de-France (regionen där Paris ligger). I regeringen ansvarade hon för utbildnings- och högskolefrågor och för ekonomi. I ekonomisk politik har hon agerat och uttalat sig för att minska statliga utgifter, sänka arbetslöshetsersättningar och höja pensionsåldern. Ifråga om migration vill hon införa tak för invandring och begränsa välfärden för dem som bott mindre än fem år i Frankrike. Hon beskriver sig som i första hand sekulär (laïque) men är uppfostrad i en katolsk familj och gick i katolsk skola.

Pécresse är såvitt jag vet den första kvinna som kandiderar till presidentposten för det parti, eller de partier, som utgör dagens högerparti. I presidentvalet blir hon en skarp utmanare av president Macron, vars liberala profil vetter något mer åt vänster än Pécresse, men också av Marine le Pen, vars nationalism dock vetter avsevärt mer högerut än Pécresses. Le Pen blir nu inte längre ensam kvinna att utmana Macron på allvar, inte heller ensam om att stå för konservativa värden. Macron och Pécresse värnar båda det europeiska samarbetet, något le Pen inte gör. Men le Pen och Pécresse delar en konservativ värdegrund, något Macron inte gör. I migrationsfrågor och kriminalpolitik intar Pécresse en position mellan Macron och le Pen.

Det blir intressant att följa hur `Pécresse profilerar sig, och i vad mån den moderna gaullismen har fått en ny inkarnation i Frankrike.

* Nicolas Sarkozy kom även han från gaullismen in i högerpartiet men det fick knappast något större genomslag i hans politik.

Den politiska generationen

Jag känner igen en dogmatiker på lukten på hundra meters håll (…) (M)ycket av min självkänsla har jag byggt upp genom politiskt arbete, genom skrivande och muntliga framträdanden och genom att tampas med myndigheter och auktoriteter.” (s 257)

I sin bok ”Den politiska generationen. Kontinuitet och förändring 1968-2018” nyanserar de numera pensionerade professorerna och samhällsvetarna Sven-Axel Månsson och Svante Lundberg i ett forskningsprojekt som kom att sträcka sig över ett halvt sekel – en slags panelstudie med tre nedslag – bilden av 1968 i Sverige. Den radikala omvälvningen var vare sig en revolution eller ett misslyckande. Istället kom upplevelserna från den ”röda” studenttiden att prägla deltagarna för livet – genom ökad tilltro till den egna förmågan, genom framväxten av liberala och toleranta värderingar och genom kunskap och insikter om hur politiskt arbete bedrivs för att ge någon effekt.

Bokens ursprungliga urval av radikala unga människor kommer ur en demonstration i Lund som riktade sig mot byggandet av Cabora Bassa-damen i Moçambique och särskilt mot det svenska deltagandet (ASEA) i detsamma. Denna lilla grupp har med åren minskat ytterligare men ett trettiotal personer har intervjuats vid tre tillfällen med frågor om sin motivation, sin upplevelse av radikalt politiskt engagemang och hur detta engagemang tagit sig uttryck under livets gång. Boken är en fascinerande och varm skildring av individernas självreflektion och deras egen syn på samhällets förändring. Texten lyfter försiktigt på förlåten i fråga efter fråga, dömer inte men värderar och reflekterar.

Frapperande är att nästan alla lämnat partipolitiken, att nästan alla betonar hur viktiga åren kring 1968 och åren vid universitetet var och att de flesta levt ut sina värderingar och sina lärdomar från 1968 i sina yrken och karriärer fram till pensionen. Många ser åren runt 1968 som en slags förälskelse och personligt uppvaknande. En del är kvar till vänster, en del har blivit mer borgerliga i sin politiska utblick, men många betonar att de väljer att leva ut sina värderingar snarare än att låta partietiketten bestämma.

Flera av de intervjuade har valt livsstilar som impregnerats av de radikala åren i Lund; självhushåll, feminism, omsorgsarbete och undervisningsyrken för att inte tala om grannskapsengagemang och lokalt politiskt arbete. Några har medvetet hållit sig borta från en s k karriär och valt att fortsätta att arbeta på ”golvet” trots examina, andra jobbade på ”golvet” men kunde inte dölja sin utbildningsbakgrund och kom att få allt mer ansvarstyngda positioner. Ingen anger att de engagerade åren vid universitetet i det långa loppet varit något negativt eller något de vänt ryggen.

De som kom från arbetarhem skrattade åt den tillgjorda proletariseringen hos dem som kom från överklasshem, men hade också förståelse för motiven bakom agerandet. Ungdomar från akademikerhem insåg vad de hade med sig och som inte kunde göras ogjort. Och många i hela gruppen kom tillbaka till sig själva med en annan klassidentitet än de hade som studenter – och är nöjda med det.

En fråga som författarna tar upp är hur patriarkatet som förtryckarmekanism var osynligt kring 1968, men hur kvinnorörelsen under 1970-talet utvecklades till en egen radikal mobilisering. Ett par kvinnor bland de intervjuade frågar sig idag (2018) vad män egentligen har för roll i samhällsutvecklingen, de är besvikna på hur de stolta idealen smulats sönder i separationer och frånvarande fäder. Men – flera uttrycker också glädje över hur mycket som faktiskt har förändrats på jämställdhetsområdet; papparollen, barnomsorg och kvinnors reproduktiva rättigheter, kvinnors självklara plats i politiken och de s k kvinnofrågornas behandling.

Till syvend og sidst, de intervjuades liv förändrades av 1968 och genom deras liv fick också 1968 ett bestående avtryck på den svenska samhällsutvecklingen. Och det var liberala, humanistiska och i vid mening gröna värden som blev arvet från 1968.

Pierre Mendes France – en politiker för vår tid

Pierre Mendès France (PMF) började sitt politiska liv i den liberala studentrörelse som tog strid med högerextremismen på 1920-talet i Frankrike. För idag 39 år sedan, den 18 oktober 1982, avled han sittande vid sitt skrivbord i sitt hem i Paris sextonde arrondissement, mellan Eiffeltornet och Boulognerskogen. Hans politiska liv kännetecknas av konstant rörelse och förändring, men allra tydligast av ett oavbrutet och närmast febrilt motstånd mot auktoritära och repressiva krafter. Och han var ständigt före sin tid. Han var faktiskt en politiker för vår tid.

År 1928 blev PMF Frankrikes yngste advokat men hade också en examen i ekonomi och statsvetenskap. PMF valdes in i parlamentet, som den yngste ledamoten någonsin, år 1932 för Radikalerna (ett socialliberalt parti). Men han gick tidigt också till angrepp mot partiledningen för att den inte ville stödja samarbete med socialisterna (folkfronten) i syfte att motarbeta högerextremismen. PMF var också den enda ledamot i det franska parlamentet som röstade mot att Frankrike skulle delta i de olympiska spelen i Berlin 1936. I Léon Blums andra folkfrontsregering tog han under en kort tid plats som biträdande finansminister men han delade inte Blums uppfattning om vikten att försvara den franska valutan och inte heller Blums icke-stöd till den spanska republiken.

Under den här tiden kom han att lära känna George Boris, då stabschef hos Blum, som sedan skulle bli PMFs lojala rådgivare och vän under hela sitt politiska liv. Boris var ursprungligen journalist och grundare av den politiska tidskriften ”La Lumière” men kom att uppmärksamma PMF på den amerikanska ”New Deal”-politiken och var själv en anhängare av keynesiansk ekonomisk teori. Boris var flerspråkig och under kriget var han förbindelseofficer mellan franska och brittiska trupper, och kom att spela en stor roll i att bygga en bred koalition i motståndsrörelsen mellan höger och vänster bakom Charles de Gaulle. Boris gick bort 1960.

Under kriget fängslades PMF av Vichyregimen på grund av sitt judiska ursprung men lyckades fly och anslöt sig till motståndsrörelsens flygvapen. Efter befrielsen 1944 deltog han i Charles de Gaulles efterkrigsregering, men lämnade den redan 1945 då han inte fick stöd för den ekonomiska politik han menade var nödvändig för att förhindra fortsättningen av den svarta börs-handel och ekonomiska undervegetation som kriget uppammat.

Under 1950-talet kom PMF att förknippas med avvecklingen av det franska kolonialväldet. Han lyckades förhandla fram en fred i Indokina efter det fatala nederlaget i Dien Bien Phu 1954. Avtal som gav Tunisien och Marocko självständighet genomfördes också. Men när kriget i Algeriet bröt ut den 1 november 1954 lyckades han inte få tillräckligt starkt politiskt stöd för en lösning där Frankrike gav viss ökad autonomi åt Algeriet för att påbörja en resa mot full självständighet. Han förlorade posten som premiärminister redan efter mindre än ett år och kriget kom att eskalera. Som minister i Mollets socialistregering försökte han återigen att sätta sin plan för Algeriet i verket men Mollet hade blivit en övertygad motståndare till Algeriets frihet och PMF lämnade regeringen. Först när kriget i Algeriet ledde fram till ett akut läge där Frankrike hotades av en statskupp från franska officerare i Algeriet kom situationen att vända. Charles de Gaulle återvände från sin exil och kunde efter flera år skapa förutsättningar för ett fritt Algeriet. Såren från det kriget är dock inte läkta ännu i Frankrike. Eller i Algeriet.

Mendès France kom att närma sig den nya vänster som växte fram under 1960-talet. Han stödde Mitterrand i presidentvalet 1965 mot de Gaulle, ett val som de Gaulle vann, men PMF fortsatte att politiskt engagera sig till vänster. Under en kort tid var han återigen ledamot av parlamentet, för den allierade icke-kommunistiska vänstern (FGDS) men efter att ha blivit utslagen med 132 röster i valet 1968 lämnade han i många avseende den franska inrikespolitiken. Han kom att ägna de sista tio åren av sitt liv åt internationell politik och särskilt Israel-Palestina-frågan. Han gav sitt fulla stöd till en palestinsk stat men också stöd åt de israeliska kraven på säkerhet för sina gränser. Han träffade såväl premiärminister Begin, president Sadat som president Khadaffi i sina försök att åstadkomma en fredlig lösning.

I presidentvalet 1981 stödde han återigen Francois Mitterrand, och denna gång fick han se en fransk vänsterkoalition komma till makten i Frankrike för första gången sedan Algerietkriget.

PMF var en politiker vars integritet och analys ledde honom vidare från intagna positioner. Han stod aldrig stilla. Vägledande i hela hans gärning var hans kamp mot auktoritära rörelser, repression och hierarkier. Han såg ekonomin som ett verktyg för samhällsutveckling och individuell frigörelse som en väg till ett rättfärdigt samhälle. Hans syn på medborgarskap var på sin tid radikal (och är den kanske idag igen) i det att medborgarskapets grund var viljan att bidra till det gemensamma, inte blodslinjer eller historia. I sina legendariska radiotal på lördagarna under sin korta premiärministertid lade han ut texten om människans frihet, samhällets gemenskap och nödvändigheten av ett ständigt framåtskridande. Sådana politiker fattas oss idag.

https://www.herodote.net/Images/MendesFrance.jpg