Brexit: Kommer May att orka hela vägen upp?

Ser och hör just den diskussion som uppstått i det brittiska parlamentet efter att premiärminister May’s avtal om Storbritanniens utträde ur EU återigen röstats ned. (BBC har en särskild kanal som sänder enbart parlamentsarbetet – en fantastisk transparens.) Det är idag 17 dagar kvar till den tidsgräns då processen kring Storbritanniens utträde ur EU skulle vara klart (29 mars). Under denna vecka kommer ett flertal avgörande parlamentsomröstningar i frågan att äga rum. Situationen är allt annat än klarlagd och än mindre avslutad. Frågan om en ny omröstning, ett nyval, en s k hård brexit eller någon form av förlängning av processen (så ser jag möjligheterna) har ännu inget svar.

Jag har inte professionellt fördjupat mig i brittisk politik eller i förhandlingsprocessen kring Brexit, men jag ser den desperation som präglar de aktiva ledamöterna i diskussionen just denna kväll. Och det är inte roligt att se. För den som vill förstå både komplexiteten och konsekvenserna av olika beslut rekommenderar jag BBC:s oerhört pedagogiska guide här.

För Skottland hänger förstås Brexit-debatten också samman med kraven på självständighet. När den tidigare omröstningen om självständigheten hölls 2014 var ett av hindren eller bekymren att landet då skulle tvingas lämna EU. Nu måste Skottland lämna EU ändå, mot sin vilja enligt utfallet i Skottland (62 procent för att vara kvar) vid folkomröstningen om utträde ur EU 2016.

Min personliga åsikt är att det är ett mycket stort misstag av Storbritannien att lämna EU. Men jag är också bekymrad på ett mer demokratiteoretiskt plan över att folkomröstningen tillkom som ett försök från tidigare premiärminister Cameron både för att ena sitt parti i denna fråga (där han själv önskade bli kvar) och för att vinna ett parlamentsval. Det har funnits ett motstånd mot EU i stora grupper i Storbritannien under lång tid, det är partiet UKIP också ett tecken på, men grundläggande är att den politiska eliten har inte förmått komma vidare från den konflikten sedan medlemskapet 1973. När Cameron valde att använda denna extremt känsliga fråga som han gjorde var förstås hans ambition att en gång för alla avsluta debatten och gå vidare. Hans fatala felbedömning har fått de konsekvenser vi kan se framför våra ögon dessa dagar i mars 2019. Att lösa partipolitiska problem genom att göra dem till nationell politik, eller snarare internationell politik, är mycket sällan en lyckad strategi.

Man kanske skall hålla med gamle general de Gaulle (president i Frankrike 1959-1969) som önskade hålla Storbritannien utanför EU. ”Storbritannien är en ö.” Hans motiv var att en ö-nation hade helt andra försvarspolitiska möjligheter, handelspolitiska likaså, men också att man var ett imperium med andra globala åtaganden och med särskilt starka relationer till USA. Han pekade åtminstone i den riktning som utvecklingen faktiskt gått.

***

Kanske är Theresa May’s väg just nu ungefär lika tung som min vandring till toppen av Arthurs Seat i Edinburgh idag (se bild) i stormbyar, på hala lerstigar och över vassa bergskanter och stenar? Jag kom hela vägen upp. Gör May det?

 

 

En bref: Med besvikelse som grund byggs ingen regeringsmakt

Det som förenar populistiska partier i Europa idag är vad de motsätter sig snarare än vad de förespråkar. För italienska, spanska, polska, ungerska, franska, brittiska, svenska och nederländska populister är det motståndet som står i centrum – motstånd mot rättsstatens oberoende och mediernas frihet, motstånd mot individualism, rörlighet och jämställdhet, motstånd mot miljörörelse och motstånd mot anpassning till klimatets behov, motstånd mot biologisk mångfald och skydd för såväl djurarter som oliktänkande, motstånd mot könets gråzoner, feminism, uppluckrade föräldraroller och sexuella friheter.

I dagens söndagskrönika i Borås Tidning diskuterar jag populismens ideologiska karaktär. Som partiforskare med partiideologi som specialintresse är det lätt att fundera på vilka ideologiska likheter som finns mellan Europas alla s k populistiska partier. Samhällsvetenskapen har lite olika svar på om populismen är en ideologi. En del talar om en ”tunn ideologi” som alltså står i motsats till en ”djup ideologi” där såväl verklighetsbild, utopi och politiska verktyg och vägar hänger ihop på ett konsistent sätt. Populismen skulle då hållas samman av synen på folket som ett och som bedraget av den politiska eliten. Pluralism och mångfald är negativt och följaktligen är populisten negativ till skydd för minoriteter.

Min uppfattning är att ideologibegreppet blir så urvattnat att det inte ger någon större förklaringskraft om vi talar om en ”tunn ideologi”. Det som faktiskt förenar populismen menar jag är en retorik – folket är bedraget av eliten – och ett missnöje med det demokratiska system som bygger på pluralism. Demokrati är för populisten majoritetsvälde, och vare sig minoriteter eller pluralism är relevanta. Och därmed är det snarare vad populismen motsätter sig som är det förenande.

Populismen enas i sin besvikelse, i sin misstro och sitt missnöje. Populismen är i direkt motsatsställning till pluralism, minoritetsrättigheter och individualism. Men det som förenar är just motståndet, inte det samhälle man önskar åstadkomma.

Så blir populismen en destruktiv kraft i varje demokratiskt partisystem. Och populism kan aldrig bygga en framtid, bara idealisera dåtiden.

 

En bref: Vi får inte glömma och vi måste fortsätta att göra motstånd

Den nazistiska diktaturens tillblivelse var en konsekvens av demokratins bräcklighet inför mötet med en våldsutövande politisk ideologi byggd på revanschism, rasism och repression. Men den regimen hade sannolikt inte kommit till stånd utan att NSDAP initialt vunnit stöd bland väljarna och hittat koalitionspartners bland tyska högerpartier.

Skriver i dagens söndagskrönika i Borås Tidning om förintelsens minnesdag idag den 27 januari. Inget får skugga alla miljontals offer för förintelsen och för nazi-tysklands avskyvärda terror-regim. Ibland är det dock bra att också påminna sig om den politiska process som ledde fram till att det var möjligt för ett parti och en ledare att utöva den terror och den förföljelse som var möjligt i Tredje riket.

Faktum är att demokratin faktiskt inte kunde förhindra att nazisternas politiska visioner förverkligades. Med hjälp av små små steg kunde Tyskland förflyttas ut på ett sluttande plan som gjorde förintelsen möjlig. Att vårda våra politiska institutioner är en hjärtesak för demokratiska samhällen, och att aldrig ge avkall på människovärdet eller den mänskliga värdigheten. Motståndet mot alla former av rasism, fascism, nazism och tankegångar om att begränsa eller förhindra de fri- och rättigheter som finns inskrivna i såväl Europakonventionen som vår grundlag.

***

Jag brukar ju tipsa om att läsa ”On Tyranny” av Timothy Snyder så jag gör det igen. Den kan läsas många gånger för den är skriven med historien i blickfånget.

En film som ger insikter i den nazistiska världsbilden och vilken filosofi som drev många av nazi-ledarna är ”Undergångens arkitektur”. Den borde visas i SvT varje år den 27 januari. Se den här.

Och sedan har vi förstås Claude Lanzmanns ”Shoah”. Mer behöver inte sägas.

Äntligen en regering som bygger på en förändrad konfliktstruktur

Äntligen stod prästen i predikstolen.

Det är ju inte utan en viss lättnad jag citerar Selma Lagerlöfs inledning till Gösta Berlings saga och konstaterar att vi nu (äntligen!) har en regering. Om vi den 12 september – efter det att alla röster räknats – kunde säga med den numera slitna frasen från Melodifestivalerna: ”Sverige, vi har ett resultat!” så har dessvärre tolkningen av detta resultat dragit ut något på tiden.

Förklaringen är både enkel och komplex: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-höger-skalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Inom statsvetenskapen är de politiska skiljelinjernas betydelse för såväl regeringsbildning som väljarmobilisering välkända och självklara. Men i Sverige som, vid sidan av Frankrike, har haft Europas kanske mest endimensionella partisystem är förändringen historisk.

Att den liberala mittposition som under en längre tid varit synlig för alla som velat titta nu också blir grunden för regeringsbildningen är en mycket större triumf för demokratin än många tror. Politiska partier har en mycket stark anpassningsförmåga, det är därför talet om partiernas kris (som har pågått de senaste trettio åren typ) alltid mynnar ut i att partierna ändock behåller sin förmåga att representera väljarna. När konfliktstrukturen i politiken förändras kommer också partisystemen att ändras. Och efter att partisystemet ändrats måste regeringsmakten hitta sina nya politiska baser i parlamentet. I Sverige har det tagit ovanligt lång tid med tanke på att förändringen har varit synlig under minst 15 år. På sätt och vis var det Fredrik Reinfeldt som gjorde förändringen möjlig, genom sin förflyttning av Moderaterna mot mitten, och sin överenskommelse med Miljöpartiet, pekade han på en annan riktning än tidigare borgerliga partiledare. Och nu är vi i någon mening där – men Moderaterna är avhängda eftersom de valt att för egen del betona vänster och höger mer än GAL och TAN.

Den nya regeringens bas i positionen på GAL-TAN skalan, och där vänster-höger-konflikten stramar lite mer, är därför helt logisk. Alltmer av den politiska mobiliseringen sker inom fält som migration, livsstil, sexualitet, kultur, religion och identitet. Alla dessa frågor kan placeras in på den avsevärt mindre förhandlingsbara skalan GAL-TAN istället för på den för kompromiss mer lämpliga vänster-höger-skalan. Resursfördelning (vänster-höger) går att förhandla om, men frågor kring religion och identitet (GAL-TAN) är lite svårare att kompromissa kring.

Tillsammans med min kollega Henrik Ekengren Oscarsson skriver jag om skiljelinjernas betydelse i antologin ”Rösträttens århundrade”.

Jag har även diskuterat det nya politiska landskapet i en text på Arena Essä.

PS. För övrigt tycker jag att det är närmast komiskt att svenska etermedier fastnat i ett narrativ där just SD skall kommentera vad övriga partier gör, men nästan aldrig avkrävs ansvar för sin egen politik. DS

Januariöverenskommelsen: en vändpunkt för det svenska partisystemets utveckling?

Kommer vi att nästa vecka att få en regering i Sverige? Ja, jag tror det i skrivande stund, trots att det pågår mobilisering inom Vänsterpartiet för att rösta nej till Löfven. Om V kommer fram till den slutsatsen så är det mycket osannolikt att talmannen ens lägger fram Löfven för omröstning i den nu tredje omröstningen. Om jag förstått rätt så kan Socialdemokraterna förhandla med vem man vill vid sidan av de 73 punkterna i överenskommelsen, och hur V då skulle kunna hållas utanför ”allt” inflytande tycks egendomligt.

Men vid sidan av hur dessa taktiska frågor skall hanteras så är en ny regering med sin tyngdpunkt i mitten faktiskt ett historiskt steg för det svenska partisystemet. Vi har i så fall fått en regering där värderingsfrågorna inom ramen för den s k GAL-TAN-skalan avgjort regeringsbildningen istället för den klassiska vänster-höger-skiljelinjen. Den sedan en tid etablerade blockpolitiken har i så fall lidit ett betydande nederlag genom att en liberal värdegemenskap fått avgöra den politiska inriktningen då Sverigedemokraternas inträde på scenen skapat ett tre-blockssystem. I Sveriges politiska historia kommer 2018-2019-års regeringsbildning att bli en självklar referenspunkt för alla statsvetarstudenter och bli ett märkesår för ett nytt svenskt politiskt landskap.

Socialdemokraterna är fortfarande en nyckel till regeringslåset eftersom de rödgröna fick ett ynka mandat mer än den borgerliga alliansen. Moderaternas förmåga att leda alliansen är ifrågasatt eftersom de liberala partierna (C och L) tar sina värderingar på större allvar än vad Kristersson tycks ha förstått. I skrivande stund menar KD:s ledare Ebba Busch Thor i SvT:s Agenda att det varit bättre att tillträda som Alliansregering för att sedan få avgå om man inte får igenom sin politik då SD inte stödjer dem. En situation som alltså väldigt sannolikt skulle utsätta Sverige för en ny regeringskris långt innan mandatperioden avslutas.

Som jag ofta sagt i olika sammanhang så måste politiken kännetecknas av pragmatism, försonlighet och förhandlingsvilja. Hur detta slutar vet vi inte, men det har ändå redan nu visat på partisystemets transformation under trycket av en ny nationalistisk höger och en ny framväxande skiljelinje även i svensk politik. Och om överenskommelsen håller så har Sverige gått en annan väg än våra skandinaviska grannar och många av de europeiska länderna.

En bref: Misstänkliggörande av humaniora och samhällsvetenskap

Akademisk frihet är inte en fråga som röner särskilt stort intresse bland allmänheten, men det är en avgörande fråga för den som ägnar sig åt forskning och utbildning på vetenskaplig grund. En alltmer uppskruvad samhällsdebatt, där både hat och förakt används som argument mot akademin, har givit oss anledning att nu tydligt försvara våra rättigheter och skyldigheter inom akademin.

skriver jag tillsammans med prodekan Göran Larsson, vicedekan Pauli Kortteinen och vicedekan Åsa Wengelin i Svenska Dagbladet fredagen den 21 december 2018.

Under mina nu två år som dekan för humanistiskt fakultet, och dessförinnan fyra och ett halvt år som prodekan för samhällsvetenskapliga fakulteten, vid Göteborgs universitet har jag kunnat iaktta hur debatten kring vetenskap allt som oftast kantrar över i ett misstänkliggörande av human- och samhällsvetenskaperna som helhet. I Ungern förklaras vissa vetenskapliga fält som misshagliga (genusforskning) och det stiftas lagar som i praktiken tvingar ut ett universitet från landet (CEU). Även i Polen finns en liknande debatt kring vissa vetenskapsområdet. Också i vårt land finns en debatt där  politiska företrädare underminerar universitetens oberoende genom att förvanska och förlöjliga vissa forskningsresultat och forskningsområden. Och detta trots att forskningens frihet i vårt land faktiskt har ett lagstadgat skydd. Vetenskapen har sina procedurer för att upprätthålla den interna legitimiteten – där finns plats för hård inom-akademisk kritik, debatt, diskussion och granskning avseende både utbildning, avhandlingar och forskningsverksamhet. Att resultat, metoder och tolkningar är föremål för debatt är således helt normalt, men att utifrån ett politiserat perspektiv svepande misskreditera hela områden inom humaniora och samhällsvetenskap är både ohederligt och okunnigt.

Vad Sverige behöver, liksom Europa, är en tillnyktring där förtroendevalda, företrädare för högskolesektorn och opinionsbildare står upp för den frihet och det oberoende inom forskning och utbildning som både internationella åtaganden och svensk lagstiftning ger stöd för.

 

En bref: Tiden är inte linjär, bara ett mellanrum mellan då och sedan

Vi vet att livet har en början och ett slut, men jag har slutat tro på att det finns en linje däremellan. Istället är det en härva av erfarenheter och aktiviteter som omöjligen kan plattas till och rullas ut som en tidslinje. I varje enskilt ögonblick finns inte ens då och sedan – där impregneras istället mitt ”nu” av det som varit och förhoppningar om det som skall komma.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås Tidning den 2 december, första advent 2018.

Ja, tiden från det att jag skrev det där och idag, tre veckor senare och med en dag kvar till julafton har förlupit som den brukar: med tända ljus, inköp av födelsedagspresenter till två i familjen och julklappar till fler. På många sätt har dagarna förflutit som de brukar, nämligen delvis som en tradition (alltså något som upprepas för att det upprepas) som skapar trygghet och närhet.

Jag önskar alla läsare en God Jul där tiden för några få timmar och minuter står stilla och där vi får befinna oss just mellan det är vårt då och vårt sedan – vårt nu.