Inför 2014: Tidsandan, vad varslar den om?

Under kriget hade jag varit motståndare till kriget och efter kriget hade jag vid olika tillfällen manat till lugn, tålamod, mänsklighet och självkritik och upprest mig mig emot den för varje dag allt skarpare , vildare och dåraktigare nationalistiska hetsen. Nu stod där åter ett sådant angrepp på mig, illa skrivet, till hälften hopsatt av redaktören själv, till hälften hopstulet ur mängden av liknande artiklar från tidningskolleger. Ingen skriver som bekant så dåligt som den, vilken försvarar åldrande ideologier, ingen driver sitt hantverk på ett mer smutsigt och vårdslöst sätt än han. (s 116)

Två tredjedelar av mina landsmän läser den här sortens tidningar, läser morgon och kväll sådant här, bearbetas varje dag. hetsas, eggas till missbelåtenhet och stridshumör, och det hela kan bara få ett slut, krig igen, nästa krig, det krig som skall komma, och som väl blir ännu fasansfullare än det förra. (s 117)

Så skriver Herman Hesse i sin roman ”Stäppvargen” som utkom i Tyskland 1928 (i svensk översättning av Sven Stolpe 1932). Diskussionen om medier och populism uppkom inte precis i samband med att Zuckerberg lanserade Facebook. Vi går in i ett nytt år som bär på mycket politiskt bagage, men jag tror att också mediesituation, opinionsbildningsklimat och det offentliga samtalet kommer att stå ännu mer i centrum för sig självt än hittills.

Hesse gestaltar i sin roman ”Stäppvargen” en tidsanda och perspektiv på människan och samhället som vi nu, 85 år senare, förstår var varsel om ännu ett krig. Ett krig som mycket riktigt i en del avseenden blev ”mycket fasansfullare än det förra”.

Detta år 2014 är det etthundra år sedan det första av de två sammanhängande europeiska krigen bröt ut, varav det förstas fasor tyvärr är orättfärdigt bortglömda idag. I en mening var mellankrigstiden bara ett vapenstillestånd i ett enda groteskt europeiskt nationalistiskt krig som varade mellan 1914 och 1945. I Sverige brukar vi inte ens nämnda vapenstilleståndsdagen den 11 november, en dag som på kontinenten påminner om alla de familjer och släkter som förlorade så många av sina unga män i skyttegravar och gaskrig mitt på vår kontinent. Erfarenheter vi saknar, erfarenheter som kanske också har betydelse när Europa går till val i vår.

Hurudan är vår tidsanda? Vilka perspektiv på människan är förhärskande i vår tid? Och vad varslar de om?

Även om likheterna med mellankrigstiden är många – t ex modernitetens genombrott med nya medier och ny livsstil, globalisering, ökande levnadsstandard och ökande klyftor, ytlighet och glamour i fager förening – så upprepar sig historien som bekant inte. Om jag tittar in i framtiden och använder min intuition så kan jag se åtminstone fyra tendenser som skulle kunna bli gestaltningar av vår samtid: 1. framväxten av nya kollektiv, 2. upplösningen av gränser mellan olika medier, 3. politikens individualisering, 4. samhällets intimisering och socialitet, och kanske (men bara kanske) ekonomismens förtvining och död.

Att vårt samhälle individualiserats under de senaste decennierna råder knappast något tvivel om, men sedan en tid skönjer jag också framväxten av nya kollektiv. De gamla baserades på traditionell social klass, på kön eller profession. Men alltmer kollektivt handlande samordnas via sociala medier, utbildningserfarenheter och intressen. Frimärksklubbens samvaro har blivit modell för politiskt handlande, allt från flash mobs till initiativ till demonstrationer, bojkotter eller sticknings-grafitti.

Vi ser också hur gränserna mellan det vi fortfarande kallar sociala medier och andra medier löses upp: TV, tryckt press, radio, poddar, chatt, bloggar, twitter, fotodelningar och webbsändningar flyter samman mellan aktörer och tekniska plattformar. Vi vet snart inte vad vi skall kalla det vi gör när tar del av och är delaktiga i mediala möten och aktioner. När medier glider samman blir vad vi gör och säger viktigare än var vi gör det.

Politiken riktas alltmer till individer eller grupper av individer. På samma sätt bjuds individer in att påverka och medverka som individer – inte som representanter för ett kollektiv eller som medlemmar i partiet med särskild access till processerna. Våra partiledare blir också ansikten för sina partier på ett nytt sätt, särskilt blir utvecklingen av politisk reklam intressant att följa därvidlag. När förtroende och trovärdighet är viktigare som politisk valuta än ideologi blir nunorna Fredrik, Stefan, Annie, Jan och Jonas viktigare för väljarna som kompasser än partiprogrammens satser. Därmed inte sagt att deras inflytande ökar.

Hela vårt samhälle går också mot en ökande socialitet. Vi umgås i en omfattning idag som kanske aldrig haft sitt motstycke i meningen antalet människor vi träffar – lägg samman familj, arbetsplats, släkt, grannar och vänner med nätets enorma socialitet. Visserligen umgås vi virtuellt i stor utsträckning med de människor vi träffar fysiskt, men cirklarna utökas enormt på nätet. Jag tror att fokus på kommunikation, intimitet, personligt tilltal och medkänsla med mycket större och bredare grupper än förr präglar politiken framgent. Vi möter varann i allt större utsträckning som just människor – det gäller allt från anonyma kommentarer på nätet (som blir allt mindre anonyma) till tiggare på våra gator.

Kanske har också ekonomismen peakat för den här gången. Kritiken mot New Public management, utförsäljning och avreglering av offentliga verksamheter, upphandlings- och utvärderingssamhället samt del falska valfrihet som ofta erbjuds (välja företag men inte vad man vill ha) har nått stormstyrka under 2013. Kanske ser vi en långsam normalisering till med lite färre ideologiska brösttoner och lite fler skiftande lösningar för olika sfärer. Men bara kanske.

I vilket fall, välkommen till år 2014. Ingen av oss vet vad det bär i sitt sköte.

Skolan alltför viktig för Eberhards svepande argument

Skolan har stått i centrum av det politiska samtalet under hela året och den lär nog också bli ett viktigt ämne i valrörelsen under år 2014, i alla fall den nationella dito som avslutas med val i september. I gårdagens GP hade psykiatern David Eberhard en artikel där skolans problem – för att de finns är så gott som alla överens om – berodde på att vi inte längre uppfostrar våra barn för ”all uppfostran innebär gränssättning. Och att sätta gränser anses i dagens kultur vara fult.” Eberhard resonerar i artikeln vidare om att man i Sverige ”inte får lov att vara” en auktoritet samt att hans uttalanden om ”normala bestraffningar av gränssättande karaktär” var ”självklarheter” och han förstår inte alls upprördheten över dessa uttalanden. I sin artikel börjar Eberhard också med att säga att det inte är inom skolpolitiken felen står att finna, men i samma artikels slutkläm kommer han själv med ett antal förslag på reformer som rimligen är just skolpolitik. Eberhard talar också om att skolans förfall började redan ”under 1960-talet” och fortsätter i samma svepande stil tala om någon form av kultur som fått insteg i skolan och i familjerna, rimligen sedan dess.

Innan jag går vidare och diskuterar några av de saker som Eberhard tar upp vill jag säga att han har helt rätt i att det finns en kulturell förskjutning i det svenska samhället sedan ungefär 1970. Det är anti-auktoritär, kulturliberal och individualistisk trend som Sverige inte alls är ensamt om, men som kanske tagit sig starkast uttryck i Sverige med ett arv av autonomi, jämlikhet och social mobilitet. Om detta har jag tillsammans med Ulf Bjereld skrivit tre böcker (2005, 2008, 2011) som beskriver den samhällsförändringen, dess bakgrund, konsekvenser och innebörd. Vi är på intet vis ensamma om den analysen, tvärtom talar numera de flesta samhällsvetare med intresse för samtiden om just individualisering, auktoritetsnedrivning och svenskens speciella faiblesse för autonomi. Ett bra exempel är Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok ”Är svensken människa?” och en nyare bok är ”Den svala svenska tilliten” med samme Trägårdh som en av redaktörerna.

Nu till Eberhard. Psykiatern David Eberhard har länge drivit tesen att den samtida människan är alldeles för känslig för sitt eget bästa. I sin bok ”I trygghetsnarkomanernas land”* tog han upp erfarenheter från sin verksamhet som psykiater där han menade att vi idag söker psykiatrisk hjälp alltför lättvindigt, alltså för händelser som är normala (i statistisk mening) i livet (t ex att en pojk/flick-vän gör slut) och att vårt samhälle drabbats av skräck för allting som är ”farligt” trots att dessa faror är vad som gör oss till klokare och bättre människor. Jag tror att Eberhard på flera sätt har rätt och jag sympatiserar med hans övergripande idé om att livet aldrig är – inte skall – vara en dans på rosor. Jag tror dock att han bortser från en kraftfull förändring i vår syn på hälsa och gott liv, en syn som hänger samman med en ökande grad av empati, civilisering och ovilja mot våld. Vi tycker inte längre att det är ”normalt” (i normativ mening) att kvinnor förtrycks av sina män eller att barn får smisk av sina föräldrar. Det är denna förändring i våra normer som ligger under det som Eberhard svepande talar om som föräldrar som inte tar ansvar eller vuxna som inte ”får” vara auktoriteter. En sådan samhällsförändring ställer stora krav på vård- och omsorg (även på rättsväsendet) i vårt land. Inte tu tal om det.

Det jag efterlyser är att en begåvad och erfaren person som Eberhard skulle göra ansträngningen att sätta sig in i den forskning som finns (både inom samhällsvetenskap och beteendevetenskaperna) så att han kan kvalificera sina uttalanden och bedömningar. Han tycks nu tro att människor blir upprörda för att han säger t ex att barn behöver gränser. Jag tror inte alls att det är därför människor blir upprörda, man blir upprörd för att han säger det han säger utan att på något sätt problematisera värdegrunden som gör att vi inte anser att barn skall få stryk eller utskällningar när de överskrider dessa gränser. Inte heller diskuterar han legitima och illegitima gränser – vi vet alla att det finns vuxna som överskrider gränser i relation till barn liksom barn gör med varandra. Vem skall sätta dessa gränser?

I artikeln hoppar Eberhard från tuva till tuva och jag får intryck av att egentligen handlar allt i texten om vad han sa i TV-programmet Skavlan, och reaktionerna på det. Artikeln tillför ingenting till skoldebatten och han argumenterar inte heller i termer av sin egen profession (t ex något om att ungas självmord inte minskar som i andra grupper). Bristen på logik i texten hänger samman med att Eberhard aldrig blir exakt eller precis. Om allt elände började på 1960-talet bör man inte då berätta att 1962 års läroplan för den nya sammanhållna grundskolan anses vara en av Sveriges bästa avseende kunskapsinnehåll?  Eller att det var först på 1980-talet som alla ungdomar förväntades på tolv år i skolan? Om det inte är skolpolitiken som kan anses vara grunden för disciplinproblem i skolan varför då förslå reformer inom just skolpolitik som lösningar (t ex att ge lärare mer makt i klassrummet)? På punkt efter punkt brister analysen i precision och blir därför bara en litania över en svunnen tid. Jag blir besviken över sådan intellektuell lättja i en publicerad debattartikel.

När man kondenserar vad Eberhard egentligen säger i den här artikeln så  blir det ganska harmlöst, men också ointressant. Ingen har bestridit att barn behöver gränser, att betygssystemet har inneboende problem eller att för sen ankomst är ett bekymmer i skolan. Vad debatten handlar om är hur vi skall lösa dessa problem. Eberhard har inget annat att komma med än några enkla lösningar om att ”sätta gränser” (hur då?) och att barnen skall ”förstå” att det är status att vara duktig i skolan (hur då?).

Eberhard vill gärna vara en auktoritet. Problemet för Eberhard tycks vara att i vår tid är man auktoritet i kraft av sina argument, sin intellektuella förmåga eller sin moral. Inte i kraft av sin sociala position.

* F ö var det den danska författaren Vita Andersen som med sin diktsamling ”Tryghedsnarkomaner” 1977 myntade begreppet. Inte Eberhard. Och Andersen gjorde det från det utsatta barnets synvinkel.

Ansvaret vilar tungt på Lambertz och Borgström

Den tragiska historia som oftast går under namnet ”Thomas Quick-skandalen” rullar vidare med nya debattinlägg och nya myndighetsbeslut. Idag blev utlåtandet från Rättsmedicinalverket angående Sture Bergwalls psykiska hälsa offentligt, på hans egen begäran om jag förstått advokat Thomas Olsson rätt. De refererat av utlåtandet som jag sett i svensk riksmedia tecknas precis den bild av Thomas Quick/Sture Bergwall som jag förväntat mig. Om hans psykiska status i djupare mening kan jag ju förstås inte uttala mig, men efter att ha läst många hundra boksidor, ett stort antal nyhetsartiklar, ännu fler debattartiklar, sett dokumentärfilmer och debattprogram och lyssnat till Bergwall själv – och hans advokat Olsson – uppfattar jag utlåtandet som rimligt.

Bergwalls personlighet, hans narkomani och sedan läkemedelsmissbruk, en närmast desperat polisiär önskan om att lösa traumatiska mordfall och ett antal personers starka önskan om att ge individer frigörelse genom psykoterapeutisk katharsis förklarar det egentligen obegripliga i historien kring Thomas Quick/Sture Bergwall.

De personer som jag tycker bär tyngst ansvar i hela den här självbekräftande processen är dåvarande JK Göran Lambertz och Quicks försvarsadvokat Claes Borgström. Inte så att övriga kan skaka av sig ansvaret för allt som gick fel – absolut inte. Men de drogs in i en icke-rationell malström som kom att bli en win-win-situation för dem alla. Alla inblandade tjänade på att historierna var sanna. Alla.

Men det finns två personer som stod utanför denna malström – Göran Lambertz och Claes Borgström. Lambertz var som JK vårt öga mot myndigheternas maktmissbruk och systemfel i den offentliga förvaltningen. Hans uppgift var enkelt uttryckt att stå utanför och bortanför myndighetssfären för att kunna granska den kritiskt. Lambertz var den som kunde hålla räfst och rättarting med förvaltningen: med polis, åklagare, domstolar och rättspsykiatrins myndighetsutövning.  Claes Borgström var Quicks försvarsadvokat. Hans roll är att ta fram det som för klienten är fördelaktigt – som förmildrande omständigheter – inte att underblåsa klientens egna föreställningar när dessa framstår som tvivelaktiga. Advokatens uppgift är, enligt Advokatsamfundets vägledande regler för god advokatsed  att vara fri och obunden även gentemot klienten eftersom advokaten skall kunna ge klienten de råd och det biträde som objektivt sett är bäst för klienten och inte de råd och det biträde som klienten vill ha (s 5).

Lambertz och Borgström var de två personer som när hela rättegångsprocessen drogs igång ännu inte befann sig i malströmmen av bekräftelser, missbruk och karriärambitioner. Men de fallerade. De underlät att upprätthålla det kritiska perspektiv allmänheten kan förvänta sig av dem. Därför menar jag att deras ansvar är av en annan art än det ansvar som måste bäras av utredare, terapeuter och Quick/Bergwall själv. Det var tack vare en ihärdig journalist – Hannes Råstam – som likt en terrier ända in på sin dödsbädd gav sig den på att reda ut och förstå den rättsskandal som kallas ”Thomas Quick-skandalen”.

Göran Lambertz brännvinsadvokatyr om att ingen är oskyldig om än friad är patetisk. Vi vet förstås inte om någon alls är oskyldig, det vi får vänta med att få veta till Domens dag. Och Claes Borgström tiger. (Jag tänker inte länka till alla Lambertz texter i ärendet, ni hittar dem via google.) Missgreppen i den här processen är enligt min bedömning mer en fråga om brist på civilkurage och kritisk hållning – dock en eloge till dem som hoppade av – hos dem som drev processen framåt än systemfel.

Jag hoppas och tror att Sture Bergwalls önskan om att finna rätt kurs i livet skall uppfyllas och låt oss därför lämna honom i fred med sina promenader, sin framtida hund och sin familj.

En bref: Varför ingen politisk strid om svenskt bidrag till massavlyssning?

Men varför ser vi idag bara en vindpust av de orkanvindar mot övervakningssamhället som syntes 2006–2009? Nu vet vi att avlyssningen inte bara kan genomföras utan faktiskt genomförs, och det globalt. Allt på grund av Edward Snowden och ett antal undersökande journalister. Övervakningen tränger fram till den tyska regeringschefen Angela Merkel och till den brasilianska presidenten Dilma Rousseff. Sverige är en nyckelspelare i det internationella nätverk av säkerhetstjänster som gör det amerikanska NSA:s avlyssning möjlig, och FRA-lagen är ett avgörande element för att den rollen ska kunna fyllas.

Idag skriver jag en text i Sydsvenska Dagbladet om dels varför vi inte ser samma politiska mobilisering idag som 2008 (FRA-lagen) dels varför partierna är så tysta om Sveriges del i massavlyssningen.

Jag ser två distinkta skäl, dels vill inte partierna diskutera frågan och de behöver inte eftersom frågan inte finns på parlamentets/regeringens beslutsagenda, dels är de nationella konsekvenserna av det svenska underrättelsearbetet inte tydliga för medborgarna vilket försvårar mobilisering.

Läs hela artikeln i Sydsvenska Dagbladet kultur, lördag 14 december.

En bref: Partierna sviker sin roll i demokratin

För de läsare av bloggen som möjligen missat det så skrev jag och Ulf Bjereld på DN Debatt i lördags om de hot mot demokratin som vi ser som de mest påtagliga just nu – nämligen de politiska partiernas sviktande förmåga att agera i enlighet med sin roll i en liberal demokrati.

Partierna skall mobilisera de sociala konfliktlinjer som uppkommit under varje nationsbyggandeprocess och göra dem till politiska skiljelinjer. Dessa konflikter skall aggregeras, artikuleras och kanaliseras in i de politiska institutioner som utövar beslutsmakt över nationen, alltså auktoritativt fördelar resurser till medborgarna. Traditionellt brukar man ange att partierna skall vara ett ”transportband” mellan medborgare och institutioner. Värt att notera att det inte är fråga om någon ”opinionsdemokrati” eller ”åsiktsdemokrati”. Då behövde vi inga partier. Partiernas roll är ju att samla, gestalta, uttrycka och kompromissa sig fram till politiska reformförslag som kan kanalisera de djupa konfliktstrukturerna in i beslutsfattandet. Normalt sker detta arbete via konkurrerande ideologiska system som ger form och innehåll åt förslagen. Via en parlamentarisk dragkamp mellan partier kommer processen fram till demokratiska beslut. Beslut som sedan skall omsättas i handling i en opartisk och transparent offentlig förvaltning.

För den som vill läsa mer om den demokratiuppfattning som underbygger vår syn på partierna rekommenderas Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans banbrytande arbeten från 1960-talet. I modern tappning kan edn nya boken ”Democratic decline and democratic renewal” av Ian Marsh och Raymond Miller nämnas. Författarna kommer också med förslag om hur partierna och demokratin kan vitaliseras. Ian Marsh utvecklar resonemanget på LSE-bloggen (forskarblogg från London School of Economics).

Vi har också själva skrivit en boktrilogi där vi argumenterar för hur den nuvarande situationen kommit till och varför den är ett hot mot en utveckling och fördjupning av vår demokrati: I Vattumannens tid? (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den Nödvändiga politiken (2011) alla på Hjalmarson & Högbergs förlag.

Staden som politisk arena och aktör

Mer än hälften av världens invånare bor numera i städer. Staden framstår alltmera också som en politisk utmanare mot nationalstater, regionala samarbeten och intrakontinentala nätverk. Urbanisering, urbana studier och urban politik en viktig intellektuell strömfåra inom statsvetenskap, politisk sociologi, kulturgeografi och näraliggande ämnen. Staden framstår alltmera inte bara som en plats att leva och bo på utan också som politisk arena och aktör. Stora städer världen över tenderar att likna varandra mer än de liknar sitt nationella omland. New York, Paris, Shanghai och Sydney är mer av samma sak än att de är stora städer på olika kontinenter.

Det kanske började med Richard Floridas bok ”The rise of the creative class” där han pekade på de egenskaper hos städer som skapade utrymme för dynamiska, växande och kreativa miljöer. Men alltfler samhällsvetare har lyft fram det faktum att städer och stadsbor tycks få alltmer gemensamt. I Sverige förs ofta en debatt som går ut på att de politiska partierna måste vinna ”städernas medelklass” för att kunna vinna val. Poängen med den debatten är just att städer skapar en politisk dynamik som är något mer än bara summan av dess delar.

Under medeltiden var stadsstater legio och många förbund av städer var starka politiska aktörer, t ex den nordeuropeiska Hansan. Men sedan nationalstaten blev den centrala ramen för politisk makt har städer inte haft egen betydelse annat än som del i nationella politiska konfliktlinjer mellan handel (städer) och jordbruk (landsbygd). Men tänk om globaliseringen skapar en världsvid skiljelinje mellan stad och landsbygd, en skiljelinje som inte stannar inom nationalstaten? Hur skall denna komma till politiskt uttryck?

I ett par nya böcker undersöks frågorna om städer som våra nya politiska arenor och aktörer. Statsvetaren Benjamin R Barber har i sin ”If mayors rules the world” närmast förespråkat ett världsparlament av städer, städer som enligt Barber är de egentliga makthavarna i dagens värld. Städer som politiska arenor mer eller mindre tvingar fram allt det som politiken idag kräver: samarbete, ömsesidigt beroende och möjligheten att övervinna kollektiva dilemman, menar Barber. Städer gynnas av sin mångfald, inte missgynnas. Städer hyser på en begränsad yta en mängd problem vars förutsättningar hänger samman och som därför tvingar fram innovationer i arbetet med lösningarna, något som skapar utveckling. (Recension i New York Times)

I en annan bok har en kvartett europeiska samhällsvetare ”The political ecology of the Metropolis” lyft fram den globala skiljelinjen mellan land och stad. De menar att städernas befolkningar tenderar att skapa ett särpräglat politiskt beteende som kanske visar på större likheter mellan städer än inom nationalstater. Stadsbefolkningar tenderar att få alltmer gemensamma politiska preferenser, möta liknande kollektiva problem och genom städernas befolkningsmässiga mångfald och speciella produktionsförhållanden (tjänster, handel, utbildning, transport) också skapa politiska universum som skiljer sig dramatiskt från andra, mindre urbana delar av det egna politiska systemet. Tunnebaneutbyggnaden i Stockholm, biltullarnas införande i Göteborg och Öresundsbrons tillkomst är alla del i samma urbana politiska dagordning. Gruvbrytning i Norrbotten, bruksnedläggning i Borlänge och SAABs försvinnande i Trollhättan tillhör en helt annan politisk dagordning. Vad betyder det på sikt för demokratin om stockholmare, göteborgare och malmöbor har mer gemensamt med oslobor, köpenhamnare och parisare än med dem som bor i Askersund, Gällivare eller Emmaboda? Spelar det kanske ingen roll så länge alla svenskar är föremål för samma auktoritativa fördelning av resurser?

Städer får en speciell politisk dynamik. Behov, preferenser och livsstilar i olika globala storstäder tenderar att likna varandra och t ex kulturliberala strömningar är mycket starkare i städer än på landsbygden. Nationalstaterna har berövats makt både genom finanskapitalets globalisering och genom internationella politiska regleringar. Vad betyder dessa nya förhållanden för väljarbeteende, partiväsende och politiska dagordningar framöver? De frågorna bör vara centrala i vägval för framtidens statsvetenskap.

PS Uppdaterat 27 nov: Kan rekommendera en titt på Guggenheims experimentella nätsida 100 Urban Trends – Participatory City. Här finns något av den dynamik och det sökande efter urban kultur som jag syftar på ovan. Och här finns möten mellan medborgare, publik och aktivister. DS

20131126453

En bref: Vetenskapliga tidskrifter på svenska mister stöd

I VR:s miljardbudget utgör dessa två bidragsformer endast några få miljoner. Så besparingar är förstås inte syftet. Däremot finns en annan logik. De två stora vetenskapsområdena inom VR – naturvetenskap och medicin – har inte sådana bidragsformer. Följdriktigt behöver därför inte heller humaniora och samhällsvetenskap. Logiken har till och med ett namn – harmonisering, det vill säga likriktning som inte tillåter avvikelser eller särbehandling. Harmonisering tycks dessutom ha blivit ett ändamål i sig. Andra forskningsfälts mallar ska också bli samhällsvetenskapens och humanioras.

Så skriver Kim Salomon, professor i historia i Lund, i Svenska Dagbladet angående att Vetenskapsrådet beslutat att dra in stödet till ett antal svenskspråkiga mindre vetenskapliga tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap. Vetenskapsrådet självt hävdar att inget är beslutat ännu, bara att stödet skall avvecklas (sic). Ett argument som anförs är att tidskrifterna bör kunna klara sig själva mot bakgrund av ”vad de tillför vetenskapssamhället”. Jag antar att det argumentet också kan användas för att sluta med all form av stöd till forskning. (Det var nog det mest korkade argument jag hört från en nationell statlig forskningsfinansiär.)

Vetenskapsrådet finns inte för att befrämja viss forskning, det är inget s k sektorsorgan som vill ha saker och ting ”beforskade”. Vetenskapsrådet är statens organ för att säkra hög kvalitet i den grundforskning som bedrivs i Sverige. En del av grundforskningens problem är just det faktum att den är grundforskning, och alltså inte har så lätt att få finansiering från aktörer som vill ha vissa problem lösta.  De här tidskrifterna fyller en central funktion för att upprätthålla framför allt humanistisk forskning och föra en debatt inom vårt språkområde. Det är uttryck för en anti-intellektuell hållning att dra in just denna typ av stöd.

 

Göteborgsandan: Ut med män, alkohol och ”bättre rutiner” – In med kvinnor, personligt ansvar och fika

Under de senaste två veckorna har den s k Göteborgsandan återigen stått i fokus. Bakgrunden denna gång var Uppdrag gransknings program om hur Göteborgspolitiker deltagit i en fastighetsmässa i Cannes och i samband med mässan har det lämnats in felaktiga kvitton. Men också att representationen vid själva mässan var mycket vidlyftig, något som jag tycker kommit bakvattnet när fokus hamnat på enskilda personer som tvingats lämna sina uppdrag. Att Göteborgs kommun lägger 446 000 kronor för att vid två tillfällen bjuda in gäster till en alkoholbemängd tillställning kallad ”öppen bar” på ett hotell i Cannes tycker jag är ett betydligt större problem än att enskilda kvitton är felaktiga.

För två år sedan kommenterade jag de likaså alkoholindränkta julmiddagar som Liseberg anordnade, liksom ett antal andra alkoholnotor.

Men först ut av dem jag minns att rota runt i kommunala smutsbykar var journalisten Britt-Marie Citron i Motala. Hon visade redan 1995-1996 hur kommunfullmäktiges ordförande använt kommunens pengar delvis som sina egna. Även här spelade en ymnig alkoholkonsumtion en icke oväsentlig roll. Citron fick Stora Journalistpriset 1996 och skrev även en bok om saken. I Demokratiutredningen kom med en rapport med fokus på journalistik, kommunal etik och demokrati, SOU 1998:63 En god affär i Motala. Journalisternas avslöjanden och läsarnas etik.

Flera debattörer har föreslagit bättre kontroll, ändrade regler, nya rutiner, värdegrundsarbete och en mängd andra system för att komma tillrätta med en uppenbart olämplig umgängeskultur inom Göteborgs kommunförvaltning. Jag tror inte på något av det där – jag tror på tre saker: 1. Det personliga ansvaret, 2. Gör all verksamhet helt alkoholfri samt 3. Under ett moratorium på tio år eller så tillsätts bara kvinnor som chefer. (Därutöver bör på sikt de flesta kommunala bolag bort och all verksamhet bedrivas i myndighetsform, men det är lite en annan sak.)

1. Var och en som går in i ett uppdrag har att svara mot sig själv i varje enskild handling. Alla kan göra ett misstag, t o m flera stycken. Men smitandet, slarvandet och förminskandet av det som hänt visar att personerna i fråga inte är mogna att ha ledningsuppdrag. Ibland leder misstag till att man får lämna uppdraget även om man egentligen inte gjort så stort/mycket fel, det är en del av kontraktet när man är ”chef”. Det är därför man ha extra bra betalt.

2. Alkohol och män är ingen bra kombo. Det finns traditioner och kulturer som är patriarkala och de inrymmer nästan alltid alkohol. Den manliga alkoholkulturen är så gott som alltid också impregnerad av sexism och intolerans, i varierande grad. Ta bort alkoholen och många män kommer inte att göra bort sig, inte tänja på gränserna och sannolikt heller inte att fatta dåliga beslut. Varför inte bjuda på gott svenskt kaffe utomlands? Hemma på fina téer med scones eller färskpressad jos och frukt?

3. Kvinnor är inte mer moraliska än män. Men med fler kvinnor minskar korruptionen.  Med mixade lag blir kulturen annorlunda, snacket blir annorlunda och sättet att umgås blir annorlunda. Kvinnor har sin bas i andra grupper och agerar strategiskt på ett annat sätt än män. Män och kvinnor skolas in i olika roller, har olika erfarenheter och agerar därför lite olika – särskilt tydligt upplever jag att detta är det för den generation som växte upp före 1980.

Så, nej till nya kuliga rutiner, system och till alkohol och ja till högre personlig moral, fruktstund och kvinnor.

 

Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer – politikens mediala gester

Den senaste veckan har vi politiknördar följt dramat med finansminister Anders Borgs avklippta hästsvans, sett en upprörd Jimmie Åkesson med rester av en tårta i ansiktet och lyssnat på alltmer fantasifulla politiska journalister som kommenterar att Stefan Löfven tänker gå till val som sig själv. Alla politiska journalister med självaktning har pratat om huruvida dessa gester betyder något och i så fall vad. Och sedan har någon annan lämplig person fått kommentera och gärna förfasa sig. ”Nog finns det något här som man kan tycka illa vara? Vad menade Björklund med snömos egentligen? Och använde inte Lööf en våldtäktsmetafor? Och borde inte statsministern vara mer upprörd över tårtattacken?”

I någon mening är förstås dessa ting symboler för något annat, men de är också mediala gester. Gester förstoras upp och tar plats i det medielandskap som idag består av så många fler aktörer, så mycket mer kommersialism och är så mycket mer komplex än på 1980-talet.

När Bengt Westerberg reste sig ur soffan på valnatten 1991 därför att han inte ville dela soffa med ledarna för de nyinvalda partiet Ny Demokrati (Ian Wachtmeister och Bert Karlsson) var det en personlig och spontan gest av motvilja mot att en typ av politik som Westerberg inte ville bli en del av just gjort sitt genombrott. Idag hade han antagligen fått löpa gatlopp i alla medier som finns för att svara på frågan varför han inte respekterade a) mediernas arbetsvillkor, b) demokratin c) väljarnas val d) politikerkolleger e) förtroendevalda f) män g) motståndare, m fl. Antagligen hade han fått svara på frågor om sin kostym också.

Alla som varit med i TV någon gång har nog fått veta att man inte skall vifta med händerna och överhuvudtaget tänka på att allting förstoras upp väldigt mycket i TV-mediet (därför älskar jag det snabba, smarta och eleganta radiomediet). Dagens politik är mediefierad (eller medialiserad) i så måtto att det som görs görs inte bara för sin egen skull utan för hur det tar sig ut i medierna. Själva syftet är att just att det skall förstoras. Och vi ser sedan några år också en rörelse mot att det som händer i  medierna är det verkliga, det är där politiken verkligen utspelar sig – i spinnet ja, men också i andra forum med filmade demonstrationer, aktioner, egna forum och nätverk. Alla medieaktörer gör sitt bästa för att hänga med – egna TV-sändningar där reportrar pratar med varandra om saker de inte vet så mycket om eller kontrakterar någon lämplig person för att kommentera allt det som måste kommenteras för att hända alls. (Jag skriver inte detta för att vara raljant utan för att det är så här det är.)

Naturligtvis hände inte detta igår, tvärtom har vi sett en lång process av närmast skabröst slag mellan medier och politik. Min poäng är att medan Jimmie Åkesson – tolv år efter Ringholm och Kungen – fick en tårta i ansikten, Anders Borg började se ut som en man i den ålder han är och Stefan Löfven fick berätta för alla att han tänker gå till val som socialdemokrat så hände det en väldigt massa andra saker i politiken. Medan vi alla förväntades förfasa oss och komma med ursäkter och förklaringar till ting som trots allt var en ovanligt fånig politisk attack, en mogen mans beslut om sin frisyr och ett politiskt partis självklara utgångspunkt så lade regeringen fram propositionen om att dra hem de svenska trupperna från Afghanistan, den turkiske premiärministern var på besök och regeringen lade fram förslag om att återinföra lärling som anställningsform i Sverige. Just sayin’.

Jag vet att ovanstående har rapporterats i medierna både tidigare och nu. Men är platsen i just den politiska journalistiken för hästsvansar, tårtor och utsträckta händer proportionell i relation till platsen för debatt om ett kanske misslyckat uppdrag i Afghanistan, om ett eventuellt svenskt stöd till EU-medlemskap för ett land som håller fler journalister som fångar än något annat land och om förutsättningarna för ett förändrat utbildningssystem att minska vissa ungdomsgruppers sårbarhet på arbetsmarknaden? Tar inte debatten om debatten lite för mycket plats i det politiska samtalet och bygger inte det samtalet väldigt ofta på förfasande och tanken att kan något missförstås så skall det missförstås? Jag bara frågar.

Lär väl bli just så.

Mer att läsa av bl a Jesper Strömbäck.

Front Nationals stöd – en sufflé eller en sockerkaka?

För några veckor sedan visade en opinionsundersökning i Frankrike att nästan var fjärde fransk väljare tänkte sig att rösta på Front National i nästa års Europaval. Förklaringen till det starka opinionsstödet är en kombination av aktualitet (lokalval i Brignoles), euroskepticism, djupt missnöje med den socialistiske presidenten och den konservativa högerns långvariga flirt med de idéer som förs fram av Front National.

Förra gången det var Europaparlamentsval (2009) var valdeltagandet i Frankrike drygt 40 procent så frågan om prediktionsmöjligheten är omöjlig att svara på utan att väga mot röstvilja och tidigare valdeltagande. Och då fick Front National tre mandat i Europarlamentet (Frankrike har 72).

Opinionsmätningar kan aldrig tas som intäkt för partival, de är alltid en approximation och beskriver en situation vid en exakt tidpunkt där en del av kontexten är just att den avgivna preferenser inte innebär ett faktiskt partival. Det är till och med så att det är rimligt att idag se avgivna preferenser i en opinionsundersökning som en del i en opinionsbildningsprocess från medborgarnas sida. Man kan närma sig den faktiska valhandlingen mer eller mindre skickligt genom metodval och frågekonstruktioner, men skarpt läge är det bara och endast vid själva valhandlingen.

Dock, Marine le Pen har lyckats avdemonisera sitt parti och hennes framtoning är en helt annan än faderns. Emellertid har hon genom kritik av den frigivna gisslans skägg och klädsel lyckats trampa i klaveret i en ur fransk nationell synpunkt olycklig fråga. Hon tyckte sig se ett underkastande under islam i de långa skägg och de turbanliknande huvudbonader som bars av de efter flera år fängslade fransmännen i Sahara.

Oavsett Marine le Pens eget politiska arbete – som inte skall underskattas och är huvudingrediensen – så är opinionsstödet för partiet en sufflé som lagats av 1. en högerkonstellation i konvulsioner (på väg att splittras i en liberal och en konservativ del) och 2. där framförallt den konservative ledaren Jean-Francois Copé mer än gärna lägger sig nära Front Nationals retorik samt 3. djupt missnöje med president Hollandes förmåga att återupprätta ekonomin. Lägg därtill den europeiska krisen som  gett stark vind i seglen för en euroskeptisk opinion så är rätten färdig. Den intrikata frågan är om sufflén står sig när den kommer ut ur ugnen eller om den sjunker ihop (som suffléer dessvärre ofta gör…) Det kanske visar sig istället vara en sockerkaka! Om detta vet vi intet förrän i slutet av maj.