Etikett: politik

Om bildningens oundgänglighet i politiken

Jag är alldeles utmattad. Inga tankar på Sandler eller remissdebatten. Bara några sidor Sartre, ‘Äcklet’ utläst. Varför skriver våra svenska författare böcker, när allt redan är sagt. Hans självbiografi söker vi läsa genom att jag stammar mej igenom den franska texten och Aina följer den (dåliga) svenska översättningen.

Tage Erlander 1 nov 1964 ant 482 ur ”Dagböcker 1963-1964” (På semester i Italien)

Under morgonens pressfika berättade Fredrik Reinfeldt dessutom vad han läst under sin ”korta men sköna” semester. Statsministern höll sig till en författare – Camilla Läckberg. Reinfeldt plöjde inte mindre än fyra av deckardrottningens alster. – Jag gör ofta så, läser jag en författare så läser jag ofta flera böcker. Jag påminns än en gång vilka begåvade svenska deckarförfattare Sverige har, säger han.

Pär Karlsson, Aftonbladet politikerblogg 11 aug 2011

I utredningen ”Läsandets kultur” (SOU 2012:10) påvisas att läsfärdigheten hos svenska ungdomar sjunkit det senaste decenniet, skillnaden i läsning mellan hög- och lågutbildade består liksom mellan flickor och pojkar, trots att bokutgivning och bokförsäljning ökar. I Dagens Nyheter den 24 september lanserar det största oppositionspartiet (och det parti ovannämnde Erlander ledde) sin ”affärsplan” förs Sverige där ord som läsning, kultur eller bildning följdriktigt lyser med sin frånvaro.

Det är länge sedan landet hade en statsminister som läste och intellektuellt förmådde värdera europeisk kvalitetslitteratur, till och med på ett originalspråk som inte var engelska, på semestern. Dessutom en statsminister som ledde arbetarrörelsens stora politiska parti. En ikon som vår nuvarande statsminister uttryckligen sagt sig vilja efterlikna.

Göran Greider sa sylvasst i söndagens Godmorgon Världen (Panelen) att arbetarrörelsen har ett större behov än borgerligheten av att lyfta den politiska debatten från det privata. Arbetarrörelsen har en kollektivistisk vision om samhället som inte går att reducera till individuell framgång, personlig tillfredsställelse eller privatekonomi. Men också borgerligheten bar en gång ett bildningsarv, en idé om vikten av att behärska språk, kulturella koder och intellektuella resonemang. Den tidiga arbetarrörelsen förmedlade kulturarvet genom folkrörelser och bildningsarbete, man vill inte att bildning skulle vara ett klassmärke eller förbehållet den som växt upp med ett mindre bibliotek i sitt hem.

Utan historia finns ingen framtid. Att de flesta partier glatt kastar ut tanken på att det finns något som heter kulturarv, bildning, god litteratur eller intellektuell kvalitet påminner mig om sketchen från 1967 ur programmet ”Fri Entré” med Lars Ekborg och Beppe Wolgers. Ekborg skäller ut Wolgers som ”jävla lyriker” och anser att det där konstnärliga dravlet har inget med honom att göra, här skall ingen komma och göra poesi av hans vardagsliv. Verklighetens folk har talat.

Mest banal vinner, mest simpel, mest utslätad vinner. Så ser svensk politik ut i vårt 2010-tal. Försök inte provocera de stora Läckberg-läsande massorna, hoppsan inget ont om villaägare och bostadsrättsföreningar, och förresten, är det inte risk att vi förolämpar kvällstidningsläsarna också?

Min erfarenhet är att vi medborgare är avsevärt mer kulturellt avancerade än våra politiker (i allmänhet), har förmåga till intellektuella resonemang och längtar efter utmanande debatter kring de stora värdefrågorna. Måste man vara uppvuxen i arbetarklassen för att begripa det? Eller för att bry sig? Var finns idag ”den bildade medelklassen” – knappast i politiken (dessvärre).

Det fanns en tid när politiken var ett forum för våra allra vackraste drömmar och när politiker representerade oss genom att peka framåt, mot det som vi kunde bli. Inte försökte komma på samma nivå som medianväljaren. Bildning är inte en kunskapslåda eller litteraturkanon, det är en attityd, ett förhållningssätt till omvärlden. Men att visa bildning skulle kanske idag kunna uppfattas som utmanande eller t o m (Gud hjälpe) e-l-i-t-i-s-t-i-s-k-t! Och, inte ens jag (som tror på politiken) vill låta den typen av ointressanta och banala politiker bestämma det minsta lilla. Håller politiken av idag på att göra sig själv överflödig? Och är det just det som är meningen…

Ängslighet, nivellering, genomsnitt och medelmåttlighet – är det svensk politiks särprägel idag? Utan bildning stannar Sverige.

Politikens tragedi – och partiernas

Är politiken bara ett cyniskt maktspel? Och är det enda hoppet för framtiden de tonåringar som på Utöya hjälpte varandra att undkomma massmördaren Anders Behring Brevik? Ja, det är svårt att inte dra de slutsatserna efter läsningen av  ledarskribenten och den tidigare pressekreteraren Eva Franchells 356 sidor långa bok ”Partiet. En olycklig kärlekshistoria”.

Jag känner mig väldigt ambivalent till den här boken, å ena sidan känner jag igen väldigt mycket i den historia Franchell berättar om hur det privata livet och det politiska medvetandet utvecklar sig, å den andra sidan genomträngs hennes text av behovet av distans och icke-inblandning. Hon är den som vill vara utanför, stå utanför och vara den eviga betraktaren. När hon blir tillfrågad om att bli pressekreterare åt Anna Lindh är hennes första fråga om hon ”måste” skaffa partibok, och läsaren inser att det är det sista Franchell vill i detta läge. Franchell vidgår dock hela tiden att det är sådana som hon som, enligt hennes egna ord, har ”trashat folkhemmet” eftersom de är sådana individualister. Texten kännetecknas därför av en vill ha/vill inte ha-logik som gör den svår att värdera som politisk text. I en personlig betraktelse gestaltar dock Franchell övertygande socialdemokratins knaggliga väg bort från väljarna och visionerna och in i cynism och maktspel. Däremot förstår jag inte varför hon kallar boken en ”olycklig kärlekshistoria”. Det är ingen kärlekshistoria alls, och olyckan gäller rimligen bara partiet. Någon kärlek – vare sig till partiet eller till individerna – lyser inte på i raderna. Den enda person som tecknas i ett sympatiskt ljus är Anna Lindh. Och ”Partiet”, tja, det har Franchell nog aldrig velat vara en del av.

Det olyckliga i titeln syftar snarare på att hon söker en politisk gemenskap som inte längre finns att få. Hon brinner för det som vi (på vår tid) kallade kvinnofrågor och för miljön (mot kärnkraft). I detta känner jag en stark frändskap med Franchell. Jag delar helt hennes bild av hur dessa fält för politisk kamp har pacificerats och gått under i en debatt om städhjälp och sopsortering. Franchell vurmar för den folkliga mobiliseringen, för kraften i de ungas visioner och för individens frihet. Hon längtar och önskar att socialdemokratin kunde bli bärare av den kraften. Men, (vilket hon klarsynt inser) socialdemokratin har aldrig varit den kraften, och är det allra minst nu.

Men Franchells bok sätter fingret på socialdemokratins ömma punkt – och hela politikens ömma punkt – nämligen att partipolitiken har gift sig med någon mediemänniska, flyttat in i Hammarby sjöstad och lusläser SIFO-undersökningarna istället för Karl Marx eller John Stuart Mill.

Finns det då ingen väg framåt? Är vi dömda att för varje ny generation glädja oss åt deras mod och kraft, väl medvetna om att också de snart är insnärjda i pragmatismens och amorteringsplanernas sega nät? Nej, jag tror inte det. Och det är den kritik jag vill rikta mot Franchells bok (och en del liknande litteratur), nämligen att den slutar i dystopin. Detta är politikens – och även partipolitikens – stora problem idag, att den anser sig själv obehövlig och ser sin egen logik leda just mot dystopin. Klassiska medier och politik matar varandra i en allt snabbare dans där ingen kan skilja dem åt. Och precis som i ett trollerinummer tittar alla på fel sak (och blir lurade) istället för på det som faktiskt händer – nämligen allt starkare rörelser i det civila samhället som ställer allt fler krav och lierar sig med varandra. Demokratin tar sig andra former idag.

När Franchell var ung var protesterna mot almarna, miljörörelsen, kvinnorörelsen och gay-rörelsen i sin linda. Idag är alla dessa krafter självklart mobiliserade. Titta på vad som händer i Ojnareskogen på Gotland, på anti-krigsdemonstrationerna 2003, på Occupy-rörelsen, kyrkorna och på de sociala rörelser som bildas (och ibland försvinner). Politikens tragedi är att denna kraft inte kanaliseras in i de politiska institutionerna på ett tillfredsställande sätt, istället uppehåller sig partierna antingen vid förvaltarskap (där den s k politiken skall trängas tillbaka av annan politik) eller vid att fånga marginalväljare och några tiondels procent av pensionärer eller ungdomar (precis som Franchell skriver). Och för detta skall de politiska partierna också hållas ansvariga, de skulle kunna göra annorlunda. Om de vågade.

Vi behöver inte fler dystopier. Vi behöver människor – av alla politiska schatteringar – som tror på politik. Och i detta tror jag att Franchell kunde instämma.

 

Fängelset som inte behövdes – en lektion i politikens marknadsekonomi

Säkerhetsfängelser står tomma, rapporterar idag P1-programmet ”Kaliber”. För mig framstår beslutet att bygga de särskilda säkerhetsavdelningarna som ett beslut grundat inte på kunskap och långsiktighet utan istället på ett politiskt tänkande som liknar marknadens funktion av tillgång och efterfrågan. Rädslan för ökad grov brottslighet och tron att allt fler fångar rymmer har ingen grund i långsiktiga analyser. Men alltfler företag lever på vår rädsla, säkerhet är en växande företagsbransch. Medierna har ökade inslag av s k blåljusjournalistik och nätet är en ständig källa till bakgrundsinformation om både påstådda och faktiska brott. Medier och opinion utgör en symbios som när varandra och politiken dras in i ett spel av antipatier, sympatier och krav på enkla lösningar. Av en del kallat mediepopulism.  En av informationssamhällets nya framväxande skiljelinjer är frågan om politiska beslut skall grundas på expertkunskap, långsiktiga analyser och genomtänkta värderingar eller på en generell efterfrågan på trygghet, säkerhet och övervakning, skiljelinjen mellan kunskap och marknad.

Natten mellan den 27 och 28 juli 2004 rymde den dömde polismördaren Tony Olsson från sitt livstidsstraff på Hallfängelset. (…) Tony Olssons rymning var en av fyra spektakulära rymningar från hårt bevakade fängelser samma år. Under hösten 2004 följde en mycket animerad diskussion i medier och bland politiker om behovet av strängare bevakning. Den s k Rymningsutredningen tillsattes och förre rikspolischefen Björn Eriksson fick där i uppgift att redovisa en analys av rymningar och ange förslag till åtgärder för att förbättra säkerheten. Dåvarande justitieminister Thomas Bodström utsattes för en störtskur av av kritik och lovade i medierna att ett ‘säkerhetsfängelse’ skulle byggas. (…) Under våren 2007 beslutade Kriminalvårdsstyrelsen att inrätta en särskild mindre säkerhetsavdelning i Härnösand samt att bygga om de gamla psykiatriska klinikerna i Sala (Salberga) till landets största fängelse med plats för nästan 350 intagna. (…) Björn Eriksson talade i sin utredning om en ‘ny’ typ av brottslighet och om ‘högriskfångar’ som kräver andra typer av kriminalvård än vad som hittills prioriterats i Sverige.

Ovanstående är citerat från sidorna 117-118 i min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg, 2008)

I det aktuella kapitlet redogör vi för hur det politiska beslutet om de s k säkerhetsfängelserna byggde, inte på kunskap och kriminalpolitiska värderingar utan på opinionstryck och rädsla. Det dödliga våldet hade inte ökat sedan 1990, någon trend av fler rymningar fanns inte, bilstölderna började bli ett minne blott, inte heller våld och brott relaterade till psykisk sjukdom hade ökat även om allt fler av dem som döms får psykiska diagnoser. Kriminologin ger därutöver inget stöd för att fängelsestraffet skulle minska återfallen i brottslighet, snarare tvärtom.

Beslutet om att bygga ett säkerhetsfängelse som inte behövdes är en bra illustration av den nya skiljelinje som går mellan å ena sidan kunskapsbaserade beslut och å den andra marknadsorienterade beslut. Trycket från opinion, medier och säkerhetsindustri var för stort, något måste göras. Svaret blev: säkerhetsfängelse.

Fler av mina analyser av svensk kriminalpolitik kan du läsa här och här (s 3-24).

Överskattad umgängeskultur och för stor tro på omorganisering

Under de senaste dagarna har mycket fokus hamnat på festligheter. Det är personaldagar, julfester och små trivselvickningar och det är lysande fester i Blå Hallen. Alltihop betalt av allmänna medel i någon form. Jag är en vän av sparsamhet, särskilt med allmänna medel och har inget annat att invända mot granskningen än att den ständigt upprepas och jag skulle önska mer av granskning när det gäller de faktiska uppdrag som myndigheter och allmänna stiftelser har.

För den som önskar går det fint att läsa Tillväxtverkets regleringsbrev här. Å ena sidan tycks det vara rätt enkelt att ta med sig listan och kolla om saker och ting blivit utfört, å den andra sidan tycks det mesta handla om att ”arbeta med” eller ”rapportera om” olika saker. Det är även för mig lite svårt att riktigt få grepp om vad som är t ex Tillväxtmyndighetens egentliga uppgift här i världen.

Mitt i den upphetsade debatten om vem som betalar vems middagar med vin vill jag tillföra två saker:

1. Den nuvarande regeringen har lagt ned och slagit samman många myndigheter och fler kan det bli. Tillväxtverket är en sammanslagning av flera äldre myndigheter, även de i några fall ganska nya dito. Vad som lätt glöms bort är att de specifika myndigheter som vuxit fram som svar på ett särskilt behov också därmed har väl definierade arbetsuppgifter. När myndigheter slås ihop ges fritt spelrum för ”ledarskap” och ”team-building”, för att inte tala om alla ”projekt” som måste genomföras både av interna skäl (jobba samman gamla strukturer) och för att kunna hyra in de konsulter som ändå gör jobbet. Omorganiseringar är i många avseenden precis vad som behövs för att ge fritt utrymme åt sådant som egentligen inte alls hör till uppdraget men som ligger ”i tiden”. Det är ett gyllene tillfälle för glada entreprnörer att sälja in sina idéer om hur personalen skall må bra och prestera bättre – och den ledare som inte vill ”släppa till” när nu myndigheten gått igenom en så stor och svår process betraktas som hierarkisk, byråkratisk eller bara okänslig. Ergo, gamla strukturer må vara lite tröga men de är ofta lika bra eller bättre på att genomföra sina uppdrag än vad som blir fallet efter en omorganisation.

2. Kulturen att allt välmående börjar med att vi alla äter s k gourmetmat och dricker vin blir en viktig bricka när personalen skall fås på gott humör. Av någon anledning blir alla mycket gladare om man får äta en oxfilé som kostar 350 kronor kuvertet och serveras tillsammans med något chilenskt rödvin som ”skall vara bra” än om man inmundigar en portion hemgjorda köttbullar med rårörda lingon och en flaska lättöl. Personligen tillhör jag dem som tycker att middagsumgänge är överskattat som vägen till god stämning på arbetsplatsen. De dagliga kaffepauserna betyder nog mer för den kamratliga tonen än middagar där konversationen sällan blir annat än konventionell. Middagstillställningar av denna typ inbjuder knappast till djupsinniga samtal eller intellektuellt tankeutbyte – som väl rimligen är det som utvecklar personalen? Varför inte bjuda personalen på lite ny spännande teater istället, köp en bra bok till var och en eller föreslå en stadsrundtur. Sådana saker ger något att prata om, skapar nya samtalsämnen och intellektuell stimulans (vilket man absolut inte kan säga om köttmiddagar med rödvin). Vill jag eller någon annan äta den där toppenfina middagen – som jag inte alls underskattar – så vill jag göra det med mina egna nära vänner. Och betala själv.

Sådär ja. Ett litet inspel från sidan.

Svenskarna fortsätter att demonstrera – som en del i det demokratiska samtalet

Demonstrationsvilligheten har inte minskat under de senaste decennierna i Sverige, och inte är det heller demokratins dödgrävare som demonstrerar. Sociologen Magnus Wennerhag visar i sin analys av SOM-undersökningens frågor kring demonstrationsbenägenhet i Sverige att det tvärtom är personer med förtroende för demokratin, engagemang i politiken och tillit till politiska partier som demonstrerar. Demonstrationerna skall därmed ses som en del i ett pågående demokratiskt samtal. Wennerhags analys visar att det inte i Sverige finns tecken på den demonstrationernas ”normalisering” som internationell forskning talar om, men data för längre tidsperioder kan behöva prövas innan vi kan säga något slutgiltigt.

Första maj-demonstrationerna var som störst runt 1980, och i samband med USA:s attack på Irak 2003 steg demonstrerandet kraftigt i Sverige. Sedan början av 1960-talet har benägenheten att demonstrera ökat, ett samband kan anas med framväxande nya demokratiideal.

Idag kan det också vara av intresse att påpeka att Wennerhags analys visar att Pride-paradernas deltagare skiljer sig från övriga demonstranter. Pride-paradens deltagare är mer utspridda över det politiska spektrumet än andra demonstranter, är sannolikt lite yngre, boende i storstäderna och uppvuxna i Sverige än övriga demonstranter.

Läs gärna Magnus Wennerhags hela analys från SOM-boken ”I Skuggan av Framtiden” här!

Kultur skapas inte av entreprenörer

Läser i Aftonbladet härförleden vecka att kulturdepartmenten i Europa – och Sverige – får allt mindre pengar att röra sig med. Krisen leder till åtstramningar i kulturen och även kulturlandet Frankrike rustar för att strama åt sin kulturbudget. Samtidigt pågår arbetet med ”Creative Europe” inom EU-kommissionen. Det är bara det att detta ”kreativa Europa” endast har det instrumentella syftet att bidra till sysselsättning och ekonomisk tillväxt! Kultur i form av kostnadskrävande satsningar på nationella författare (t ex Strindberg…) eller vård av det egna kulturarvet (t ex Nordeuropas äldsta bevarade ringmur i Visby…) tillhör inte det som bidrar till att uppfylla EUs mål om tillväxt och sysselsättning, därmed tillhör det inte heller vad som kallas ”Creative Europe”. Språkbruket är istället helt och hållet det entreprenöriella – entreprenören är den nya hjälten i vår tid.

Hade Odyssén skrivits av dagens kulturpolitiker hade Odysseus förstås kämpat ned den enögda restaurangmomsen och seglat runt för att grunda en franchise-kedja i säkerhetslösningar.

Det tycks mig som om den 70-tals-rörelse som gick ut på att kulturen skulle vara tillgänglig för alla – Alla Kan – slagit över i uppfattningen att eftersom alla kan allting inom kulturen så är det bara att slå mynt av det man kan.

Entreprenören är i många avseende motsatsen till kulturmänniskan. Entreprenören är den person som inser hur man kan göra pengar på de idéer som andra kommer på. Entreprenörens kreativitet består inte att tänka de stora tankarna utan i att slå mynt av dem. Ett samhälle behöver entreprenörer – köpmän, handlare, säljare, företagare m fl – men framför allt behöver samhället de som kommer på de idéer vilka entreprenören slår mynt utav!

Och nu är det nu en gång så med mänskligheten att få saker är nya under solen, att vårda och utveckla vårt kulturarv är därför en oundgänglig del av vårt samhälle om där skall finnas något kvar annat än ytliga fenomen och livsstilar. Uppfinnare, författare, konstnärer, hantverkare, historiker, filosofer och designers, regissörer, dramatiker, skådespelare, musiker och teknikinnovatörer – de är inga entreprenörer. De är de som skapar råvaran. Och utan den råvaran kan entreprenörerna tvätta skjortor åt varandra. (Förstås med RUT-avdrag…)

Nej, begreppen kreativitet, entreprenörskap och innovation håller på att tränga undan det verkliga arbete som all kultur kräver. Lika mycket som det kräver ansträngning att läsa Homeros så krävs det ansträngning, lång träning, tid, erfarenhet och hårt arbete för att skapa och upprätthålla kultur.

Verklig kultur (s k populär- eller fin-) kräver långsiktiga satsningar från det allmännas sida, vilket inte utesluter att man bjuder in andra att delta i de delar som är lämpliga. Att framåt satsa på entreprenörer istället för kulturarbetare är ungefär lika dumt som att idag satsa på att sälja skrivmaskiner.

*

Läs gärna också Stockholms Universitets rektorer på DN Debatt om de de uteblivna satsningarna på humaniora och samhällsvetenskap.

Konturerna av en vision från SAP

Socialdemokratins stora politiska utmaning för att återvinna och behålla makten från de borgerliga partierna är att lyckas knyta samman samhällets strukturellt svagaste grupper med den medelklass som i de flesta avseenden är den som gynnats av Alliansregeringens politik. Under en lång följd av år har de sociala och ekonomiska klyftorna i vårt samhälle (liksom i de flesta europeiska länder) ökat utan att socialdemokratin förstått att den utvecklingen omintetgör tanken på att vara ett parti ”för alla”. Någonstans gick en gräns där de översta inkomst-, utbildnings- och statusskikten i samhället tappade det gemensamma målet med de grupper i samhället som befinner sig längst ned på samma skala. Socialdemokratins geniala allians mellan arbetarklass och medelklass som genomfördes på 1960-talet bar långt. Det gav partiet en möjlighet att parkera sig stadigt i mitten och sedan göra kompromisser åt både höger och vänster utan att tappa sitt starka stöd. Partiet kunde behärska mittfältet i kraft av klassalliansen. Men under det senaste decenniet (och inte alls bara genom borgerlig politik) har den alliansen blivit allt svårare att upprätthålla eftersom klyftorna mellan grupperna blivit så stora att det är svårt att se de gemensamma målen och de gemensamma behoven. Inte nog med att ekonomin glidit isär, också utbildnings- och kunskapssamhället har gjort det allt svårare att skapa en politik som är bred nog. Socialdemokraterna har hamnat i fällan av att antingen bli ett medelklassparti där man böjer sig ned mot de fattiga och utövar välgörenhet eller ett parti som värnar om de allra svagaste och därför kan skällas för bidragsparti.

Det är socialdemokratiska bitr kommunalrådet Anna Johanssons inlägg i en debatt om storstadssatsningar i Almedalen idag som inspirerade mig till ovanstående funderingar. Hon talade just om risken för välgörenhetsperspektivet när det är ”dom” som behöver obligatorisk förskola, föräldragrupper eller försörjningsstöd. Vad som krävs om socialdemokratin skall kunna återvinna platsen på mittfältet i svensk politik, menar jag, är alltså inte att lägga sig så nära Alliansregeringen som möjligt och därmed vinna medelklassen. Istället tror jag att socialdemokratin måste finna sig i att man inte är ett parti för alla. Det är kanske smärtsamt för en del, men jag tror att med de stora klyftor som finns idag så måste en ny klassallians föra samma de allra svagaste grupperna med medelklassen, på nytt. Men samtidigt får partiet finna sig i att en hel del av de översta skikten nog inte kommer att finna brygden särskilt smaklig. Staten behöver investera för en fortsatt tillväxt som bygger på utbildning och teknikutveckling samtidigt som a-kassa, arbetsmarknadsutbildning och regionala stödfonder underlättar strukturomvandling, skatterna behöver höjas samtidigt som taken i socialförsäkringarna behöver upp och storstäderna behöver särskilda satsningar samtidigt som landsbygden behöver garantier för upprätthållen servicenivå. Både arbetslösa och arbetande medelklass skulle kunna enas om att detta långsiktigt går före t ex ännu mera valfrihet, privata vårdcentraler, lägre fastighetsskatt eller fler betyg och prov i skolan. Medelklassen i dagens samhällen är större och mer svårdefinierad än tidigare och lika rädd för att falla nedåt som angelägen om att klättra uppåt. Därmed har man också i än högre grad gemensamma intressen med de grupper som haft det svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och/eller skaffa sig en solid ekonomisk bas.

I Stefan Löfvens tal på eftermiddagen skymtade kanske fram lite grand av en tro på den gamla klassalliansen. Borta var reformförslag som butler i tunnelbanan eller könsneutrala toaletter. Istället syntes konturerna av ett samhällsbygge, möjligen av någon slags vision om ett ultramodernt Sverige där arbetskraftens kompetens och generösa omställningsprogram är nyckeln till tillväxt och därmed till välfärd. Möjligen är den visionen ett större hot mot Fredrik Reinfeldts regering än kristdemokraternas opinionssiffror.

SAP:s ekonomiska seminarium: Krävs mer än att bevisa att man kan

På socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby idag inledde Magdalena Andersson med att förklara sin kärlek till det europeiska samarbetet. Lite komiskt blev det dock när hon meddelade att vi är ”medlemmar i Europa”. Nog är vi medlemmar i den Europeiska Unionen men Europa är vi allt en del av rent geografiska skäl, och kan inte begära utträde. Andersson fortsatte med att vi alla idag kunde resa, bosätta oss och arbeta i alla delar av den Europeiska Unionen, något som vi tydligen inte alls kunde göra före 1995. Det kan ju tyckas vara en petitess att någon bara sagt fel, men faktum är att den här typen av överdrifter gör åtminstone mig lite misstänksam. Vad är det egentligen som Andersson försöker säga?

Efter att därefter ha lyssnat på professor Mats Persson, Stockholmsbörsens VD Jens Henriksson och bankekonomen Annika Winsth undrar jag fortfarande vad det är socialdemokraterna vill säga? Vi fick en god redogörelse för bakgrunden till krisen i Eurozonen och även en redogörelse för hur verktygen bör användas i en eskalerande kris. Men, när Andersson fick frågan om inte den tyska stabila situationen berodde på uteblivna reallöneökningar svarade hon att hon inte brukade ”lägga sig i lönebildningen”. Ett politiskt parti som gör löntagarnas intressen till sina borde väl kunna ha haft en synpunkt på den ekonomiska politiken? Inte är det väl att ”lägga sig i lönebildningen”?

Jag noterade att alla deltagarna vid det ekonomiska seminariet talade om vikten av politisk vilja, legitimitet och demokratiskt deltagande. De återkom flera gånger till politiska lösningar och behovet av politiskt ledarskap. Ändå kunde ekonomiprofessorn Mats Persson säga att han inte ”hade någon aning” om hur man bygger stat och skapar en god statsförvaltning. Varför då inga politiska perspektiv? Det finns massor av kunskap om hur man bygger stat, undviker korruption, skapar tillit och rättvisa institutioner – men inte hos ekonomer utan hos bland annat statsvetare. Sådana perspektiv lyste dock med sin frånvaro.

När seminariet är över förstår jag vad det var Andersson och socialdemokraterna ville berätta. De ville tala om att de kan det här med ekonomi och att den svenska ekonomin skall ses som en del av den europeiska. Utvecklingen har gått därhän att det parti som regerat Sverige 44 år i rad, som byggt upp de ekonomiska regelverken (tillsammans med Centern) och där de flesta finansministrarna varit partiets mest betrodda företrädare nu måste bevisa att man kan ekonomi. Kanske tror jag att medborgarna idag önskar sig mer av innehåll i den socialdemokratiska ekonomiska politiken än bevis för att socialdemokraterna behärskar den.

Värderingsförskjutningar förändrar inget i partiernas uppgifter

Medborgarnas värderingar förändras. I ett modernt samhälle är det fullständigt naturligt, men det är förstås också en utmaning för de politiska krafter som verkar i en demokrati. Skall man leda eller ledas? Skall man lyssna eller tala? I en nyligen genomförd undersökning som presenterades av Carl Melin (United Minds) på tisdagsmorgonen i Visby påvisas återigen att svenskarna blivit mer pragmatiska och mer intresserade av förändring. Det är ingen direkt överraskning, särskilt inte som den förändringen kunnat iakttagas sedan åtminstone 30 år tillbaka. Mer oväntat är att United Minds väljer att använda sig av äldre tolkningsmodeller, utvecklade av på sin tid mycket framstående sociologer, istället för att lägga sig lite mer på framkant i relation till den samhällsvetenskapliga forskningen. Sedan ett par decennier vet vi att i hela Europa framträder en ny politisk dimension, en dimension som utvecklar sig kring två poler, den kulturellt liberala och toleranta å ena sidan och den auktoritärt hierarkiska och rigida å den andra. I takt med att den traditionella höger-vänster-dimensionen får allt mindre utrymme i politiken kommer den nya dimensionen att betyda allt mer för människors politiska värderingar. Många nya partier av liberalt snitt växer fram (t ex gröna partier, piratpartier, vänsterliberala och ultraliberala partier) samtidigt som partier med auktoritära nationella och konservativa idéer också växer sig starka.

Kärt barn har många namn men den här värderingsförskjutningen är i västvärlden ett faktum. Och den leder till att samhällets sociala ordning förändras. Nya sociala grupper (klasser) formeras och gamla omformeras. För partierna är situationen extremt utmanande. I en paneldiskussion efter presentationen av undersökningen påpekade statsvetaren Katarina Barrling att partierna lite för mycket låter sig ledas av opinionen, snarare än att fylla sitt uppdrag som ledare och mobiliserare av opinionen. Markus Uvell (VD för Timbro) menade att partierna idag är kampanjorganisationer och fördelare av poster – à la USA alltså – och att andra aktörer borde vara de som mobiliserar.

Det är förödande för den svenska demokratin om partierna överger sin roll som opinionsbildare och mobiliserare. Svensk representativ demokrati byggs upp med partierna som bas. Därutöver förväntas intresseorganisationer av olika slag dra sitt strå till den mobiliserade stacken. Om de svenska partierna abdikerar från sin roll har vi plötsligt ett demokratiskt system med ett ekande hål inuti. Varje politiskt system har aktörer som anpassats och anpassat sig efter det i en ömsesidig organisk process. Att värderingsförskjutningar av det slag som beskrevs vid dagens seminarium skulle innebära att partierna inte skulle behövas som folkrörelser är ingen rimlig slutsats. Givet en del av de värdeförskjutningar som Carl Melin beskrev torde den rimliga slutsatsen för partierna istället vara att återta ledningen – att mobilisera i kraft av sina idéer, sitt tänkta framtida samhälle och sina principiella värderingar. Det behövs mer passion i politiken, som Gudrun Schyman som paneldeltagare konstaterade.

Skandinavisk högernationalism: Mer mångfald än homogenitet

För snart fyra år sedan sände jag in det första kapitelmanuskriptet med titeln ”Scandinavian right wing parties: diversity more than convergence”. Igår förmiddag anlände den färdiga boken: ”Mapping the extreme right in contemporary Europe. From local to transnational” under redaktörskap av Andreas Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins och utgiven på Routledge. Om vi bortser från att det tagit tid är jag mycket nöjd både med boken som helhet och min egen analys av likheter och skillnader mellan de skandinaviska ländernas mobiliseringsmönster avseende högernationalistiska rörelser. I internationell litteratur ses ofta Skandinavien som en region, och numera även Norden, medan jag försöker peka på de olikheter som trots allt varit avgörande i våra länder.

I mitt kapitel framhåller jag att Sverige fortfarande bara har en kort period med högernationalistiska eller populistiska partier i Riksdagen, medan Danmark och Norge har en längre sådan historia. Jag pekar också på att det danska och norska partiet har sina rötter i en liberalpopulistisk tradition, medan det svenska har sina rötter i en renodlat nationalistisk rörelse med starka främlingsfientliga och rasistiska inslag. En annan skillnad är att i Sverige har inte den främlingsfientliga retoriken eller anslaget använts av andra partier än just Ny Demokrati och Sverigedemokraterna medan i Danmark övriga partier har gått Dansk Folkeparti till mötes. Det är också tydligt att attityderna i Sverige är mindre nationalistiska och mindre negativa till invandring och invandrare än i Danmark, men även i Norge.

I min avslutande diskussion pekar jag på behovet av att titta på den möjlighetsstruktur som de främlingsfientliga och/eller högernationalistiska partierna erbjuds i olika länder. Sådana partier är inte ett enkelt resultat av rasistiska eller främlingsfientliga attityder och inte heller av en invandring som är si eller så stor. Istället är det de möjligheter till mobilisering som dessa partier erbjuds som borde vara i fokus. Varje partisystem, nationell historia och klassmönster griper in i samtidens frågor och politiska agenda. I Sverige är de främlingsfientliga/högernationalistiska tankegångarna isolerade till specifika grupper utan auktoritativ tillgång till den politiska agendan och här återfinns också sedan 1990-talet en motmobilisering mot främlingsfientlighet och rasism.* I dessa avseenden skiljer sig Sverige från Danmark men också från Norge.**

Två ting som jag menar är underutforskade är dels de högernationalistiska/populistiska partiernas faktiska politik och ideologi, dels de historiska förutsättningar för att mobilisera motstånd mot migration i olika länder/stater. Här hoppas jag kunna gå vidare mot nya forskningsfrågor.

 

* Detta är skrivet före valet 2010 då Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen.

** Detta är skrivet före Anders Behring Breiviks dåd i Norge den 22 juli 2011.