Svensk ekonomi må vara stark men medborgarnas ekonomi hotas

Jag är väldigt orolig för den svenska ekonomin. Ingen annan tycks vara det. De flesta av mina medmänniskor tycks ta Anders Borgs käcka hästsvans som en indikator på att allt är väl. Eller har de bevekats av Fredrik Reinfeldts varma cocker spaniel-ögon?

Svenska folket som kollektiv har fått enorma skattesänkningar under de senaste fem åren och trots en mycket djup konjunkturkris så är nu industrins och tjänsteföretagens hjul på väg att snurra minst lika fort som förut. Svenskarna lånar astronomiska summor, betalar rekordlåga räntor, köper hysteriskt dyra hem och renoverar dem med ROT-avdrag (särskilt vindsvåningar…). Samtidigt har vi en större ungdomsarbetslöshet än på ett decennium och skolans segregerande effekter blir allt mer uppenbara. Kronofogden får allt mer att göra och de utförsäkrades ekonomiska nivå får vi inget veta om längre. Att den är låg vet vi nog dock redan. Inflationen ökar och därmed går räntan långsamt uppåt, trots oenighet i Riksbanken. Konsumtionen ökade även förra året, om än något avmattande.

Det ekonomiska utrymmet för de som har pengar ökar hela tiden, och det späs på av att samma personer lånar för att få ännu mer pengar till konsumtion. Sandro Scocco kallade nyligen vårt samhället för ett ”prylsamhälle” i motsats till det vanliga epitete ”tjänstesamhälle”. För den som inga pengar har ligger det i tangentens riktning att försöka låna för att ha lika fin bil, lägenhet och klädstil som övriga. En situation som oftast leder till kronofogden. För andra som inga pengar har är det sparsamhet och gnet som gäller. Samtidigt som övriga har spenderbyxorna på. Mitt i detta avslöjas att en tongivande socialdemokrat har fått betalt av Svenskt Näringsliv för att påverka socialdemokraternas ekonomiska politik.

Finns det ingen som hör hur isen bryts upp? Finns det ingen som anar stormstyrkan i vindbyarna? Att låta bollen rulla fritt mot högre räntor, högre skuldsättning, högre ”tomma” värden i fastighetsbranschen kommer att leda fram till en likartad katastrof som i början av 1990-talet. När jag besökte Chicago 2007 talades det i USA om en begynnande fastighetskris. Tidningar och kommentatorer andades oro. Väl hemma fanns mycket litet intresse för vad som hände i USA, istället kunde man läsa i tidningarna om den ytterst goda ekonomi som Sverige nu befann sig i. Vi vet precis vad som hände sedan.

Jag är ingen ekonom – men jag begriper att om inte regeringen tar ett fastare tag om den ekonomiska utvecklingen så är risken stor för en inhemskt producerad kris som drabbar medborgarna, och som kommer att få mycket stora politiska följder. Att Sveriges finanser är i ordning innebär inte logiskt att Sveriges medborgare har en trygg ekonomi.

Var är den seriösa ekonomisk-politiska debatten!?

Om socialdemokraternas kris igen: Att inte snegla på moderaterna

Marika Lindgren Åsbrink (alias Storstad) gör två påpekanden avseende socialdemokraternas interna debatt i Ekots lördagsintervju idag: 1. Varje diskussion om t ex vinster i välfärden borde inte tolkas som ett ifrågasättande av privata alternativ, alltså tolkas som en upprepning av 90-talets för-emot-debatt. 2. Socialdemokraterna måste tro på sin egen betydelse i svensk politik om partiet skall ha en framtid i regeringsställning.

Socialdemokraterna vann plats i både svenska folkets hjärta och Rosenbad tack vare att man mejslade ut en egen position i svensk politik, en pragmatisk vänster-position med möjlighet till samarbete åt flera håll och där arbetarklassens intressen stod i fokus. I början av 1960-talet ingick så partiet en slags klass-koalition genom att inkludera tjänstemännen (lägre medelklass) i sin politik. Alla skulle betala till välfärden och alla skulle få tillbaka. På sikt var detta en gynnsam idé i ett samhälle som växte och utvecklades. Möjligheten till kvalificerad utbildning, rejäla skyddsnät vid sjukdom och stöd för goda bostäder och infrastruktur var oundgängliga byggstenar i detta samhälle. Inget annat parti intog just denna position, vare sig ideologiskt eller i praktisk politik.

Men idag kallar sig Moderata Samlingspartiet för ”arbetarparti” och socialdemokraterna kämpar för att hålla ställningarna som LO-medlemmarnas förstahandsval. Precis som Lindgren Åsbrink och flera andra påpekar så har socialdemokraterna haft svårt att hitta ideologisk rätt i ett samhälle där produktionsindustrin och arbetarklassen inte längre är ekonomins självklara centrum. Kunskapsekonomi, kulturekonomi, tjänstesamhälle och informationssamhälle är begrepp som använts för att beskriva förändringarna – oavsett vilket så har vänstern och socialdemokratin haft svårt att följa i dansen.

Att moderaterna kan kalla sig arbetarparti idag beror på att begreppet ”arbetare” övergått från den marxistiska betydelsen av en person vars enda tillgång är det egna arbete till en person som har en inkomst från eget arbete. med den definitionen är direktören och montören båda arbetare. Det marxistiska begreppet ”arbetare” byggde på dikotomin mellan den som säljer sitt arbete och den som har kapital nog att tillägna sig mervärde genom att köpa andras arbete. Moderaternas begrepp ”arbetare” bygger på dikotomin mellan den som arbetar och den som latar sig, alltså vad som (felaktigt) ofta benämns en ”luthersk arbetsmoral”. Tag t ex uttrycket ”den som inte arbetar skall heller inte äta” som var vanligt förekommande för några decennier sedan (orden kommer från Paulus 2 Tess 3:10).  Överheten har alltid föredragit den senare tolkningen av begreppet ”arbetare”.

Det är därför socialdemokraternas sneglande på moderaterna och den borgerliga regeringens position i frågor om ekonomi, arbetsmarknad och utbildning är så fruktlösa och bara kommer att leda till att partiet blir näst-bäst. Socialdemokratin har helt enkelt ingen teoretisk eller ideologisk grund som är kompatibel med moderaternas arbetarbegrepp.

Lindgren Åsbrinks påpekanden (se ovan) handlar båda om socialdemokratins självbild. Om inte partiet kommer tillrätta med sin egen interna debatt och sin egen ideologiska position så är jag nog rädd att partiet inte på mycket lång tid kommer att spela någon framträdande roll i svensk politik. Vägen dit går inte genom att slå varann i huvudet med 90-tals-argument eller genom att försöka kopiera den framgångsrika kvartetten Borg-Littorin-Reinfeldt-Schlingmann.

Se det bara som ett gott råd från en partiforskare.

Vad vilja Kristdemokraterna?

Kristdemokraterna förlorade mellan 1998 och 2010 halva sin väljarkår. I valet 1998 fick partiet 11.7 procent av rösterna i riket och i valet 2010 erhöll partiet 5,6 procent. Å andra sidan hade partiet aldrig tidigare varit i närheten av den andel man fick 1998. Efter valet 2010 har nu opinionsstödet ramlat ned mot fyra-procents-spärren igen. Sannolikt utgör de som är kvar partiets kärntrupp avseende sympatisörer. Finns det då någon plats för kristdemokraterna i svensk politik?

Kristdemokraterna startade 1964 som en inom-kristen rörelse i protest mot det moderna Sveriges sekularisering. Man skulle nog kunna kalla partiet för ett s k entreprenörparti då initiativtagaren var den – vid den tiden – rikskände ledaren inom Pingströrelsen Levi Pethrus. Partiet förde dock länge en tynande tillvaro långt utanför riksdagen. Dock hade partiet ett starkt stöd i de inre och södra delarna av Götaland och i Värnamo bildades vad man själv tror landets första lokalavdelning. Vid valet 1966 fick dåvarande KDS också tre mandat i Värnamo. Men det dröjde ända till 1991 innan partiet nådde Riksdagen. Och det var också det året som Sverige fick ytterligare ett nytt parti, Ny Demokrati med nästan lika stor andel av rösterna som Kristdemokraterna, medan Miljöpartiet fick lämna Riksdagen. Kristdemokraternas nästa genombrott var 1998 när partiet bröt tio-procents-vallen. Men det var också samma år som också Vänsterpartiet nådde sitt all time high med 12 procent. 

Små partier för en osäker tillvaro i ett partisystem som domineras av två poler. När det svenska partisystemet nu än mer än förr blivit ett blocksystem med moderaterna och socialdemokraterna på varsin sida så får små partier finna sig i att spela andra fiolen. Och på den borgerliga sidan är det onekligen så att de tre små partierna inte funnit sin ideologiska plats efter moderaternas förflyttning mot mitten. På vänstersidan är positionerna tydligare – Mp till höger om S och V till vänster, Mp med miljöfrågan som tydlig porfil och V med en vänsterkritik av S. På högersidan blir det värre. Centern vill bli det nya liberala partiet (en kraftig ideologisk förändring, sådant kostar), Folkpartiet nischar sig mot skola, ungdomsjobb, integration plus kärnkraft, euro och Nato. Kristdemokraterna hade en social agenda med äldrevård och familjepolitik som de flesta väljare kände till, men i regeringsställning är det moderaterna som blivit förknippade med allt från socialförsäkringssystemet (på gott och ont) till jämställdhetsbonus för föräldrar. Inte bra för Kd.

Det tycks som om Kristdemokraternas framgångar samvarierar med större förändringar i partisystemet. Kristdemokraterna är förstahandsval för en liten grupp väljare, men partiet är å andra sidan andrahandsval för fler. Inför 2006 års val var det som kollegan Henrik Oscarsson kallar den maximala elektorala potentialen för Kd 12 procent, partiet fick sex procent i valet. Partiet förlorade alltså kampen med andra partier hos varannan väljare. Partiets kärntrupper återfinns bland äldre kvinnliga väljare uppvuxna på landet och ofta med pedagogisk, sjukvårdande eller humanistisk utbildning. Och de går i kyrkan, ofta.

Att dessa kärntrupper i första hand skulle lockas av budskapet om verklighetens folk och de förfärliga teaterregissörerna i Stockholm är lite svårt att tro. Inte heller lär de bli glada över att Hägglund på en presskonferens menat att vårdnadsbidraget som politisk fråga behöver omprövas. Budskapet om vårdnadsbidrag, bättre äldreomsorg och internationellt bistånd är troligen frågor som appelerade till både kärnväljare och potentiella Kd-väljare. Jag menar att om Kristdemokraterna vill ha en plats i svensk politik och inte bara vara kommunicerande kärl med övriga borgerliga partier så behöver partiet förnya och anknyta till de socialkonservativa värden som partiet kommunicerat sedan 1980-talet, och som också är det enda som förenar partiet med Europas kristdemokrater. En sådan socialkonservatism innefattar en syn på staten som garant för den enskildes välfärd men med familjen och den lokala gemenskapen som ett första skyddsnät. Kristdemokraterna behöver en ideologisk förnyelse och ett förtydligande av sin egen profil för att åter bli angelägna för åtminstone den grupp väljare som faktiskt skulle kunna tänka sig att rösta på dem.

Kristdemokraterna har också en plats i svensk politik just på grund av sitt kristna ursprung. Trots partiets försök att komma bort från den ”kristna stämpeln” kan man inte komma runt det faktum att kristdemokraterna som parti historiskt har varit mer negativa än andra partier till t ex abort, aktiv dödshjälp, samkönade äktenskap och alkoholkonsumtion och mer positiva än framför allt borgerliga partier till internationellt biståndsarbete och till flyktingmottagning. Att partiet i regeringsställning inte lyckas göra avtryck i någon enda av dessa frågor utgör förstås ett aber för dem som uppfattar partiet som sin röst i just dessa frågor.

Och hur gärna än partiledningen vill profilera sig i dessa frågor så är utrymmet begränsat. Istället har Kd fått krypa till korset och acceptera att filmcensuren läggs ned och istället för att kunna ge irakiska kristna en fristad i Sverige föreslår partiledaren en ”religionsdialog” – i Irak.

Vad vill egentligen partiet, mer än vara en lojal allianspartner? Kanske att en titt på de mest framgångsrika lokala Kd-fästena skulle vara en idé?

Om kritiken mot partiledningen här och här.

På jakt efter en reformagenda

Det verkar råda någon form av ideologisk vilsenhet i svensk politik just nu, efter valet 2010. På Svenska Dagbladets ledarsida debatteras vad som är borgerlighetens credo och inom det rödgröna fältet försöker aktörerna orientera sig i spillrorna av det rödgröna samarbetet. Samtidigt ägnar sig många mer eller mindre alternativa politiska rörelser på vänstersidan åt hängivet debatterande om framtiden. I kristdemokraterna utmanas Göran Hägglund ledarskap samtidigt som han omprövar partiets hjärtefråga vårdnadsbidraget. Maud Olofsson har ingen sett till sedan valet medan Jan Björklund far land och rike runt och besöker universitet, hans nya fögderi. De enda som tittar rakt fram och kör på är statsminister Fredrik Reinfeldt som räknar in procenten och Miljöpartiet vars båda språkrör nu väntar in avgången efter ett triumfatoriskt val.

Var skall då vänstern i bred mening göra av sin frustration? Visst är det viktigt med en analys av valet och av de förslag som lanserades utan att få önskad effekt. Och visst är det viktigt med vad som händer inom socialdemokratin och vem som blir partiledare. Och visst måste relationen till Miljöpartiet diskuteras. Och visst är det viktigt att fundera på vad Moderaterna gjort som gett dem en sådan dominerande ställning i opinionen. Men, viktigast är nog ändå att fundera på den egna politiken framåt. Risken är att Socialdemokrater och Vänsterpartister nu fastnar i en valanalys och tror sig finna den heliga Graalen genom att avslöja hur väljarströmmarna gick de sista dagarna före valet eller genom att undersöka i vilka stadsdelar partierna gick mest tillbaka.

Jag tror att enda vägen framåt för vänstern i svensk politik – och där får Miljöpartiet räkna in sig om man vill eller låta bli – är reformer. Det talas mycket om berättelser i svensk politik och jag tillhör dem som själv påtalat socialdemokraternas brist på sådan. Men för att en berättelse skall vara funktionell måste den också innehålla förändringar eller uppmaningar till handling. Svensk vänsterpolitik idag saknar reformer (och det är nog också en brist som gäller de mindre borgerliga partierna) som omfattar många människor. De rödgröna partierna gick till val på en budget som konkurrerade med alliansregeringens och som i praktiken accepterade de skattesänkningar som genomförts liksom förändringarna av socialförsäkringarna. Bakgrunden var att de rödgröna var livrädda för att bli anklagade för skattehöjningar eller populism. Trots detta ansåg väljarna hela tiden att de båda blocken skiljde sig i ideologiskt hänseende, men inget av dessa block önskade föra fram dessa skillnader eftersom båda trodde sig förlora väljare på det. Resultatet blev en vingklippt reformism till vänster och mitten-anpassad och välkammad borgerlighet.

I dagens läge är den rödgröna sidan, primärt socialdemokraterna och vänsterpartiet, nere för räkning. En hälsosam kur för dem bägge vore nog partiledarbyte (vilket vi vet kommer att äga rum inom SAP och Mp) och en helt ny reformagenda. Några av de politiska utmaningar som potentiellt rödgröna väljare ser är kanske dessa:

Med dagens 7/24-arbetsliv där alla vuxna arbetar behöver de flesta yrkesarbetande mer ledig tid. Att driva förkortad arbetstid, längre semester och utökad och kvoterad föräldraledighet skulle vara modigt.

Med urbaniseringen, de fria skolvalen och utarmningen av glesbygden får allt fler allt längre resor. Välkommet borde vara en kraftfull infrastruktursatsning både på spårbunden trafik – såväl i storstäderna som nationellt – och på bredband/telefoni/nät i olika former i hela landet.

En fortsatt utbyggnad av högre utbildning, bland annat med hjälp av informations- och kommunikationsteknologi, och stora satsningar på forskning inom de områden som hjälper oss att förbättra människors livsvillkor globalt skapar mer kapabla medborgare.

Utökat utvecklingssamarbete kring infrastruktur, bostäder och utbildning framför allt i Afrikas fattigaste länder.

En rejäl upprustning av de förortsområden som misskötts och en utbyggd kommunal/statlig service kring olika förortscentrum kräver att staten skaffar sig en bostadspolitik igen. En bostadspolitik som innebär subventioner till hyresrätter och stadsplanering som medvetet blandar varje område mellan hyres- och bostadsrätter.

En allvarligt menad satsning på grundskolor och gymnasieskolor där antalet lärare ökas påtagligt, klasserna minskas och idén om individualiserad undervisning blir något annat än ”klara-dig-själv-med-wikipedia” kostar mycket men förebygger sociala problem och arbetslöshet senare i livet. Mängden annan personal (skolsköterskor, språkhandledare, specialpedagoger och kuratorer) behöver fördubblas.

Behöver jag säga att krav på vinstförbud för privata utförare i offentlig sektor och en förändrad sjukförsäkring där de gamla anpassningsgrupperna mellan fack, arbetsgivare  och försäkringskassa återkommer, företagshälsovården byggs ut genom statliga subventioner och anslagen till arbetsmiljöverket fördubblas så att de kan utöka antalet inspektioner skulle uppfattas som oerhört radikalt?

Naturligtvis skulle dessa reformer kosta enormt mycket pengar. Ingen har sagt att det skall ske imorgon. Men utan en stor reformagenda är politiken bara en tävling om vem som är bäst förvaltare. Den borgerliga regeringen hade en reformagenda och de genomförde den – några saker återstår men genomförandeförmågan är imponerande. I ett centraliserat land som Sverige är förutsättningarna för förändring dock goda, jämfört t ex med USA eller Tyskland vars institutionella struktur är mycket trögare. Vad som tidigare borgat för en viss tröghet i Sverige var en önskan att genomföra reformer långsiktigt med blocköverskridande överenskommelser (skattesystemet 1981, pensionsöverenskommelsen 1994 t ex). Den tiden är förbi. Borgerligheten har skaffat sig en egen reformagenda.

Den ideologiska vilsenheten kan leda till insikter på båda sidor: borgerligheten står inför frågan ”vilka är våra värden?” när de statliga företagen är utsålda, skatterna sänkta och sjukförsäkringen fått en s k bortre parantes. Vänstersidan står inför frågan ”vad vill vi egentligen?” när samarbetet fallit isär och det inte räcker att titta på vad regeringen gör och kontra på deras förslag.

Läs också Klara Tovhult om en ny vänster.

(Jag återkommer längre fram kring de mindre borgerliga partiernas framtid.)

Socialdemokratins kris (igen): Är det inte en ideologisk fråga?

Talet 22 har kommit att spela en särskild roll i debatten om socialdemokratins kris och om den rödgröna gemenskapens misslyckande i valet 2010. ”Katastrofsiffran som fällde Sahlin” skrev Expressen den 15 november i år. Och Mona Sahlin använde själv argumentet och sade vid den presskonferens där hon meddelade sin förestående avgång att ”Ett arbetarparti som bara fått stöd från 22 procent av de som arbetar är tillräckligt för mig för att förstå hur djup förtroendekrisen är för socialdemokratin”. Men hur är det egentligen med det där talet tjugotvå? Finns det fler tolkningar?

I Valu 2010 anger 22 procent bland de ”förvärvsarbetande” att de röstat på socialdemokraterna. Eftersom socialdemokraterna fick drygt 30 procent i riksdagsvalet i hela landet är detta vad man kallar för en underrepresentation bland förvärvsarbetande. Moderaterna har istället fått 32 procent av de förvärvsarbetandes röster, vilket är en liten överrepresentation jämfört med valresultat på 30 procent. Ett annat parti som är rejält underrepresenterat bland de förvärvsarbetande är Sverigedemokraterna (endast tre procent bland förvärvsarbetande). Inom den rödgröna gruppen är både Vänsterpartiet och Miljöpartiet överrepresenterat bland de förvärvsarbetande.

Är det då så – som antyds – att socialdemokratin och indirekt också de rödgröna partierna stöds i första hand av arbetslösa och sjukskrivna? Av de arbetslösa valde 39 procent socialdemokraterna, alltså en överrepresentation. Men, i valet 2006 (under Göran Perssons ledning) var det 45 procent av de arbetslösa som valde socialdemokraterna. Tillbakagången för socialdemokraterna har således skett även bland de arbetslösa.

Det är inte så att förvärvsarbetande väljare ersatts av arbetslösa. Hos de andra två rödgröna partierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser vi istället att gruppen förvärvsarbetande har ökat sitt stöd något mellan 2006 och 2010. Och inte heller har arbetslösa i större utsträckning gett dessa partier sitt stöd.*

Ja, socialdemokraterna förlorade bland förvärvsarbetande men de två andra partierna i det rödgröna samaretet gick fram i den gruppen. Och det var färre arbetslösa som röstade på de rödgröna 2010 än 2006.

Om vi istället väljer att titta på väljarnas subjektiva klasstillhörighet så visar VALU att 59 procent av arbetarna röstade rödgrönt (en minskning sedan 2006 på tre procentenheter), varav 41 procent på socialdemokraterna. Bland tjänstemän, företagare och jordbrukare klassar alliansregeringen ut de rödgröna. Skillnaderna mellan valåren är små och representerar valresultaten. Men i studentgruppen röstade mer än hälften, 55 procent, rödgrönt (en ökning sedan 2006) medan 38 procent valde något av alliansregeringens partier (en minskning sedan 2006). Vad som hänt är således att gruppen studenter ökat bland de rödgröna.

VALU visar också att det inte skett någon högervåg mellan 2006 och 2010, andelen i befolkningen som placerar sig till vänster och höger är ungefär densamma. Vad som däremot skett är att socialdemokraternas och miljöpartiets väljare sedan 1991 placerar sig allt längre till vänster. I valet 2010 visar VALU att 75 procent av S-väljarna ser sig som ”vänster”. Allt färre säger sig vara varken vänster eller höger. Den andel som anser sig stå till vänster hos Vänsterpartiet är 96 procent och hos Miljöpartiet 72 procent.

Alla de borgerliga partiernas väljare – utom moderaterna – placerar sig numera allt längre till ”höger”. Moderaternas väljare placerar sig istället mindre till höger, visserligen anser 80 procent att de är till höger, men det är en minskning med åtta enheter  sedan 2002. Allt fler säger sig vara varken vänster eller höger.

Är det verkligen rätt analys att säga som Mona Sahlin antyder – alltså att socialdemokratin blivit ett parti för förlorare och moderaterna ett parti för vinnarna i samhället. Är det rimligt att parti som socialdemokraterna anser sig vara misslyckat eftersom partiet går lite sämre bland förvärvsarbetande när man samtidigt utklassar de borgerliga partierna bland arbetare och studenter?

En tolkning av den redovisning jag gjort ovan är att alliansregeringen leds av ett parti som rört sig från höger och mot mitten av det ideologiska spektrat samtidigt som de rödgröna väljarna positionerar sig allt tydligare till vänster. Alliansens tre små borgerliga partier har gått moderaterna till mötes genom att gå allt längre till höger. Partierna bli ideologiskt allt mer samstämmiga. Socialdemokratins ledning ägnade dock valrörelsen åt att försöka förflytta sig mot mitten och vinna medelklassen samtidigt som väljarna tycks gå till vänster. Och partierna håller i allt väsentligt sina traditionella ställningar inom de sociala grupperna.

Är det kanske en ideologisk politisk debatt Sverige behöver? Inte en diskussion om vilka marginalväljare man kan vinna med ännu ett butlerförslag eller förlora med ännu en idé om fastighetsskatt.

* Jämförelser med sjukskrivna har inte varit möjligt under nuvarande omständigheter pga databrist.

Per Schlingmann som överstepräst

Per Schlingmann har övergått från att vara Moderaternas partisekretare till att bli regeringens kommunikationsstrateg (fast han är anställd som statssekreterare…). Igår eftermiddag ringde TT mig om undrade vilka för- och nackdelar en statsvetare kunde se med ett sådant uppdrag. Gåendes på Åkeshovsvägen i rask takt på väg till Brommaplan svarade jag snällt på frågorna och sa ungefär så här:

Moderaternas har återigen visat att de är på framkant och inser konsekvenserna av det nya politiska medielandskapet. Förr i världen kunde regeringen kallt räkna med ett visst utrymme i de större nationella medierna, särskilt radio och morgontidningar, för sina reformer och förslag. Man kunde också räkna med att kunna göra anspråk på sanningen om vad förslagen gick ut på eller ledde till. I dagens fragmentiserade medborgerliga offentlighet kan man inte alls vara lika säker, och framförallt har både tempot och antalet mediekanaler ökat lavinartat. Saker som inte blev en nyhet förr blir det idag. Som Schlingmann själv sagt finns det inget on-stage och off-stage längre – politiken är on-stage hela tiden. Interaktionen mellan aktörer är också mycket större än förr vilket innebär att mediearenan i sig själv genererar helt nya politiska processer som inte kan kontrolleras av regering eller motsvarande. Moderaterna har insett detta och därför sett till att få en egen ”spin doctor” på statsrådsberedningen vars uppgift blir att forma, påverka, medverka i och förflytta de här processerna.

Redan Anthony Downs påpekade i sitt klassiska arbete ”An economic theory of democracy” från 1957 om partistrategi att med tanke på hur tidsödande det är för medborgarna att själva bilda sig en uppfattning genom att ta del av all relevant information så spelar de s k medlarna (brokers) en helt avgörande roll. I vår moderna medievärld utgörs dessa medlare av journalister, redaktioner, ledarskribenter m fl. Andra medlare återfinns i det civila samhället bland organisationer och sammanslutningar i hela landet. En risk ur medborgarnas synvinkel är att Schlingmanns nya uppgifter innebär att regeringen tar större kontroll över dessa s k medlares verksamhet. Medborgarna får alltså inte ta ställning till den mångfald av tolkningar som av varandra oberoende medlare tidigare bistått med.  Avståndet mellan den förda politiken och politikens konsekvenser ökar.

En annan risk är att regeringen förytligar politiken  och lägger större vikt vid paketeringen än vid innehållet. Hur en reform kommuniceras blir väsentligare än vilka konsekvenser den får. Att hantera dessa konsekvenser genom god kommunikation blir viktigare än att undanröja dåliga konsekvenserna med politik.

Lite skämtsamt får Per Schlingmann rollen som överstepräst, den ende som får gå in bakom förhänget och tala med Gud* – som ju själv meddelat att man bara skall lita på saker som han själv säger. Fast det sa jag inte till TT, då hade reportern inte lyssnat på något annat jag sa…

Allt som allt, sammanfattningsvis tycks den nya alliansregeringen än mer bli en kreativ affär mellan tre män; Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann och Anders Borg. Statsminister Fredrik Reinfeldt har en förmåga att kreativt utnyttja vad många andra partiledare uppfattar som politiska problem och han besitter en uthållighet och kyla i sitt agerande som är imponerande. Men onekligen också lite skrämmande.

*I den bibliska judendomen går översteprästen en gång om året in i ett utrymme i templet där arken med stentavlorna står, bakom ett förhänge, för att kommunicera med Gud.

Förändrade styrkeförhållanden mellan vänster och höger

Lite av demokratisk baksmälla verkar ha spridit sig i Sverige efter valet i söndags.

Nästan all eftervalsdebatt handlar om att SD kom in i riksdagen. Om man nu kan kalla det som pågår för debatt, det mesta verkar handla om att lufta sina käpphästar under rubriken ”vad var det vi sa”. Eller använda SD:s framgångar för att få säga vad man innerst inne velat säga helta tiden. Jag tänker försöka låta bli det.

Socialdemokratin har i två val i rad gjort katastrofala val under ledning av två olika ledare. Moderaterna har transformerats till en samlande borgerlig kraft. Alla mindre borgerliga partier har tappat stöd i detta val. Vänsterpartiet ligger still och Miljöpartiet har vunnit nya väljare. Tre partier har anledning att vara nöjda: M, SD och Mp. Tre poler i svensk politik.

Socialdemokraterna har – precis som på 1970-talet – förlorat möjlighet till regeringsmakt två val i rad. Det är ingen nyhet. Faktum är at socialdemokratin sedan 1960-talet har tappat väljarstöd i vågor: från 68-76, från 82-91 och så nu i två val efter varandra. Partiet tappade alltså både under det radikala 1970-talet och det individualistiska 1980-talet. Men trenden är nedåt: sedan 1991 har partiet då och då varit nere på nivåer under 40 procent, för att i valet 2010 landa på 30 procent. Samtidigt har moderaterna börjat etablera sig på en nivå runt 20 procent för att i detta val landa på ungefär samma andel som socialdemokratin. Vårt partisystem har övergått från ett solsystem till ett bipolärt kraftfält.

Moderaterna har vridit sin politik mot mitten, vilket jag beskrivit flera gånger tidigare, samtidigt som de mindre borgerliga partierna har blivit förknippade i allt större utsträckning med enskilda frågor där de tillåts profilera sig, snarare än att gå fram med ett helt program. Genom sin mittenvridning har moderaterna lämnat ett utrymme till höger om sig vilket ömsom ockuperas av Kd och ömsom av Sd, beroende på fråga. Socialdemokraterna har inte förmått att positionera sig i det nya landskapet. Genom sin allians med miljöpartiet försökte Mona Sahlin att addera en liberal och grön profil till det traditionellt socialdemokratiska. Men misstänksamheten bland många traditionella socialdemokrater är stor mot miljöpartiets politik som uppfattas som tillväxtfientlig. Vänsterpartiet kom med i samarbetet, delvis som en eftergift åt vänsterflygeln i socialdemokratin, delvis som en slags rättvisefråga.

Den borgerliga alliansen har lyckats etablera en berättelse om Sverige, en berättelse som appellerar till både  borgerliga kärnväljare och till obestämda mitten-väljare som vill ha ökad individualism och fokuserar på stark ekonomi. Socialdemokratin har slitits mellan miljöpartiets gröna modernitet och vänsterpartiets kollektiva välfärdsfokus. De rödgröna har inte lyckats etablera någon gemensam berättelse om ett Sverige som förändras och växer.

I ett samhälle som lämnar de industriella och nationella politiska skiljelinjerna och vänder blicken mot en transnationell och kunskapsorienterad framtid måste alla partier justera sina ideologiska utgångspunkter. Moderaterna har lyckats med det, möjligen också centern (vilket dock inte gav utdelning).  Miljöpartiet har vuxit fram delvis som ett svar på de nya frågorna och behöver inte justera så mycket. Svårast att justera har vänstern haft – både socialdemokratin och vänsterpartiet.

Ser vi ut över Europa så ser vi att socialdemokratin och vänstern har svårigheter att vinna val i nästan alla de västeuropeiska länderna. Den svenska socialdemokratins kräftgång är ingen nationell problematik. Istället är den ett uttryck för att högern i vid bemärkelse accepterat det välfärdssamhälle som – i de europeiska länder som inte haft en stark kristdemokrati eller motsvarande – har byggts upp av socialdemokratin. Vart skall då socialdemokratin ta vägen?

Det nya politiska landskap som uppstod efter valet 2006, med blockpolitik och ett liberalt och välfärdsaccepterande moderat samlingsparti, har nu kompletterats med en national-konservativ kraft, nämligen SD. Kompletteringen försvagar det borgerliga blocket  då den fyller ut konservativa positioner som det borgerliga blocket lämnat. Förklaringarna till SD:s framgångar kan ses utifrån ett generellt perspektiv för denna typ av partier i Europa, där fokus ligger på nedtonad vänster-höger-konflikt, stark medieexponering och övriga partiers trätande om dem. Det som inte gäller i Sverige är att övriga partier försökt stjäla SD:s frågor eller ”tagit debatten” om just de frågor som SD allra helst vill prata om. 

Men SD:s framgångar kan också förklaras utifrån ett specifikt nationellt perspektiv. En första antydan till en sådan förklaring är att SD idag fyller en funktion för svenska väljare i mitten och till höger som inte delar den borgerliga alliansregeringens positiva syn på personlig ekonomi och öppenhet för framsteg och individualism. Som en SD-väljare förklarade sig i radio: ”Det är mycket i det här landet osm inte fanns här förut. Brottsligheten och sån’t”. De här väljarna delar SD:s ideologiska uppfattningar. En förklaring som hittills tycks ha gått de flesta förbi. 

Men, summa summarum, den stora förändringen i svensk politik är de förändrade styrkeförhållandena mellan höger och vänster. En förändring som i och med valet 2010 befästs. Och som vi kommer att ägna mycket tid åt att analysera. Och jag lär återkomma med fler bloggposter.

Saknad: Berättelsen om Sverige

Häromdagen hade jag nöjet att kommentera boken ”Bokslut Reinfeldt”, skriven av trion Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen, vid ett öppet möte på ABF i Göteborg. Det blev en intressant debatt om bl a betydelsen för den svenska välfärden att vi upplever industrisamhällets övergång i tjänstesamhälle, om budgettak och om skattekvoter.

Mycket av mina kommentarer handlade om socialdemokraternas oförmåga att hantera de nya omständigheterna som Sverige befinner sig i sedan 1990-talet. Och en grundfråga från min sida var om inte den politik regeringen nu för är en logisk följd av socialdemokratins inslagna väg sedan 1994, om inte regeringen Reinfeldt (snarare än på den tiden regeringen Bildt) för ”den enda vägens politik”? Författarnas svar var förstås nekande, men det blev en debatt med tuggmotstånd.

Efter debatten undrade en deltagare varför allting tycks handla om att klanka på socialdemokraterna när det är regeringens politik som borde stå i centrum för kritiken. Det kan man ju tycka på politiska grunder. Men frågan lämnade mig ingen ro. Är Sverige så i grunden socialdemokratiskt att vi inte kan diskutera välfärdsfrågor utan att socialdemokraterna kommer i centrum, trots att de inte haft regeringsmakten på fyra år? I Studio Ett igår ställdes ungefär samma fråga. Deltar journalister och kommentatorer i ett veritabelt drev mot Mona Sahlin och socialdemokraterna? Och sedan fyllde medieprogrammet Publicerat idag på med likartade frågor, baserade på en medieundersökning av den förre LO-ekonomen Dan Andersson.

Det vore ju enkelt att säga att allt detta är partsinlagor från missnöjda sossar som ligger under i opinionsmätningarna. Men jag tror inte att det är så enkelt. Välfärdsstaten bär socialdemokraternas vattenstämpel. Regeringen Reinfeldt reformerar den, anpassar den till ett annat samhälle. Eller? Vad jag tror saknas är berättelsen om vilket samhälle vi vill leva i.

Visst vill svenskar betala skatter, sopsortera och ta bussen till jobbet. Visst vill vi jobba hårt, fostra våra barn och läsa goda böcker. Men, trots allt, vill vi inte vara delaktiga i något? Vill vi inte kunna se en liten glimt därframme av ett bättre samhälle, en bättre värld och kanske en mer rättfärdig gemenskap?

Regeringen Reinfeldt har varit skicklig, professionell (trots vissa skönhetsfläckar) och effektiv. Men var är visionerna? Socialdemokraternas Mona Sahlin är rejäl och duglig, men var finns glöden? Jag tror att väldigt många medborgare väntar sig att finna den nya visionen hos socialdemokraterna – rätt eller fel – och upplever en stor besvikelse idag. På något sätt är det internaliserat hos särskilt äldre generationer att socialdemokraterna skall prestera utopier och visioner. De borgerliga partierna har sedan 1960-talet haft rollen att reagera och utforma sin politik i någon sorts motsats. 

Men kanske står vi inför ett skifte? Kan de nya moderaterna med sina allianssyskon prestera en berättelse? Eller kan vi få två starka berättelser? Den frågan är vad som långsiktigt avgör framtiden och inriktningen på det svenska välfärdssamhället.

Littorin och valrörelsen

Den s k Littorinaffären tycks nu ha blåst över. Regeringen har fortfarande starkt förtroende bland svenska folket. Den undersökning som Expressen redovisar idag har genomförts mitt under Almedalsveckan och under den tidsperiod då Aftonbladet publicerade ett vittnesmål om att f d arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin köpt sex strax före valet 2006. Littorin avgick och kommenterade ryktena, efter en tids tystnad, i DN den 14 juli. 

Jag ansåg att affären bara kunde få ett slut – vilket det nu än blev – om Littorin själv berättade sin historia. Vilket han också valde att göra till slut. Därefter har det varit i stort sett knäpptyst om Littorin.

Däremot anser jag inte, vilket skrivningen i Expressens artikel idag kan uppfattas som, att ”faran inte är över än”. Istället svarade jag på frågan vad som skulle kunna få Littorinaffären att påverka förtroende för regeringen. Mitt svar var att om och endast om det visar sig att ryktet om Littorin varit känt av statsministern, om han vet mer om detta eller om statsministern på något sätt personligen kan knytas till Littorins avgångsskäl då kan förtroendet för statsminstern naggas i kanten. Just nu är det ingen sannolik utveckling.

Jag har också tidigare påpekat att den mekanism som skulle kunna göra att Littorinaffären negativt påverkar förtroendet för regeringen är om det påstådda sexköpet på något sätt tolkas i perspektivet att regeringen inte har satt jämställdheten främst och/eller att moderaterna har riksdagens mest manligt dominerade väljargrupp. Inte heller detta är någon sannolik utveckling i dagsläget.

Skandaler har ingen avgörande effekt på valutgången. Istället är det troliga scenariot att Littorinaffären blir en av många bakgrundsfärger i en valrörelse som kommer att handla om sysselsättning, skatter och framtidsvisioner.

En stilla seglats mot okänt mål eller stormig resa mot nya horisonter? En röd-grön-blå reflektion om Almedalsveckan

Blev Almedalen den lilla vindpust som åtminstone började skapa en röd-grön politisk medvind? Och blev veckan den borgerliga alliansregeringens första lilla stiltje på seglatsen sedan ett bra tag? Ja, politikens sommar-kollo är över, de flesta har åkt hem till sitt. För den övervägande majoriteten väntar några veckors – eller i alla fall dagars – semester innan den ”riktiga” valrörelsen tar vid.

Om man vill summera veckan för regeringen så är det enligt min mening (exklusive Littoringate) mest stiltje medan jag uppfattar att de rödgröna fått en liten, men ändå tydlig, medvindspuff. De borgerliga partiledarna hade svårt att lansera samma känsla av framtidsvision som under valrörelsen 2006 (alldeles naturligt med tanke på regeringsställningen). Men de kunde ha motiverat sin önskan om fyra nya år med större tankar om Sverige och framtiden. Visst har det funnits vallöften och idéer, men jag har saknat den visionära kraften i den egna borgerliga politiken. Moderaterna har under Fredrik Reinfeldts ledning genomfört en partiideologisk förändring som varit mycket lyckosam för partiet. Och med Anders Borg som närmast opolitisk chef för skattkistorna kan skepparen segla lugnt. Den borgerliga alliansregeringen har ett stort förtroende bland väljarna bl a för hanterandet av den ekonomiska krisen. Men vilken är egentligen den politiska kursen? Efter att ha lyssnat på talen – djupt ideologiska nästan alla – och tagit del av de förslag och idéer som de borgerliga presenterat upplever jag att de borgerliga är mer i färd med att se till att det är välstädat, ordning och reda samt flit på själva skeppet än med att ta ut kursen mot nya horisonter. Möjligen är det väldigt många väljare – eller i alla fall tillräckligt många – som känner sig nöjda med den stilla men trygga och säkra seglatsen mot okänt mål. Möjligen är det många väljare som upplever att den hitillsvarande seglatsen har varit så behagligt befriad från performanceartister, genuspedagoger och vänsterliberal kulturelit att man vill ge skepparen fortsatt förtroende.

Men jag anar en nyboren dynamik i den rödgröna trojkan. Efter att ha hört talen, även dessa djupt ideologiska, och besökt seminarier ser jag en gemensam berättelse ta form. De rödgröna är inga naturliga kamrater, de har av omständigheterna tvingats tillsammans. Men i de olikheterna anar jag en ny berättelse om Sverige. Här växer en historia om ett Sverige som är annorlunda fram, ett Sverige som skall fortsätta att vara annorlunda. Sverige skall vara störst, bäst och vackrast när det gäller miljö, jämställdhet och välfärd. När de borgerliga partiledarna pekar på att Sverige avviker på ett negativt sätt med monopol och regleringar vill de rödgröna vrida vapnet ur händerna och säga: – Ja, just det, för vi skall gå före. Det var symptomatiskt att Miljöpartiet valde slagordet ”Modernisera Sverige” i symboliskt olika språk- och designdräkter för sitt tal i Almedalen. Här finns en antydan om en berättelse som anknyter till den gamla berättelsen om Sverige som ”världens modernaste land” (à la Fredrik Lindström).

Kanske kommer skeppets matroser och befäl att uppskatta att resan får ett tydligt mål? Kanske finns det t o m en rörelse för myteri med tanke på vilka paradisöar som skymtar därframme? Frågan är om tillräckligt många kan känna sig inkluderade i den berättelsen och en kanske stormig resa mot ett nytt Sverige, eller om de flesta kommer att prioritera lugn och ro i en behaglig bris? Vid pass den 19 september är det omröstning på skutan (vilken innovation i sjömansskap!) och först därefter vet vi vilka hamnar som kommer att angöras.

Hur som helst var Almedalsveckan, som så ofta under valår, en politisk barometer att använda för en seriös bedömning.