Vänstra Stranden

Skriver i Klassekampen: Inga tecken på ökad restriktivitet i svensk opinion

Jag blev tillfrågad av den norska vänstertidningen Klassekampen om jag ville skriva en s k kronikk kring svensk opinion och opinionsbildning i frågor som rör flyktingar och invandring, med anledning av den nuvarande flyktingssituationen i Europa. Syftet var att sätta den dagsaktuella diskussionen i ett litet större svenskt sammanhang. Jag svarade ja på frågan och texten publicerades översatt till norska den 17 oktober i år. Nedan återfinns den svenska texten in extenso.

Inga tecken på ökad restriktivitet i svensk flyktingopinion

Sverige har fått ett nytt politiskt parti vars hjärtefråga är att stoppa invandringen, Sverigedemokraterna. Samtidigt är svenskarna betydligt mindre negativa till att ta emot flyktingar än för 20 år sedan och svenskarna är även mindre negativa till flyktinginvandring än befolkningen i de flesta europeiska länder. Sverigedemokraterna har efter valet 2014 mobiliserat nog med väljare inte bara för att stanna i Sveriges riksdag en andra mandatperiod utan fördubblade också nästan sin riksdagsgrupp. Men i svensk politik håller övriga partier en enad front mot Sverigedemokraterna och partiet är vare sig stödparti, förhandlingspart eller regeringsunderlag. En inrikespolitisk situation som markant skiljer sig från övriga nordiska länder med nationalkonservativa partier i parlamenten.

Den politiska mobiliseringen som Sverigedemokraterna åstadkommit har inte inneburit någon som helst generell ökning av motståndet mot flyktingmottagning bland svenska folket (se figur 1). Tvärtom har motståndet mot flyktingmottagning minskat samtidigt som svensk flyktingmottagning har slagit rekord i antal asylsökande. Antalet asylsökande som Sverige tar emot har ökat kraftigt i år och förra året, men var också mycket stort under krigen på Balkan i början av 1990-talet. Antalet beviljade uppehållstillstånd till just flyktingar var emellertid högre då än idag. Antalet beviljade uppehållstillstånd totalt de senaste tre åren ligger dock på en högre nivå än då Balkankrigen pågick. Under 2014 beviljades 110 000 personer uppehållstillstånd i Sverige och av dem var drygt 30 procent flyktingar medan cirka 40 procent av uppehållstillstånden gällde anhöriga till personer boende i Sverige; övriga uppehållstillstånd beviljades för arbetskraftsinvandring, studerande eller EES-medborgare.

Sveriges befolkning består idag till 84 procent av svenskfödda och 16 procent utlandsfödda (2014). En majoritet av de utlandsfödda (nästan 60 procent) är svenska medborgare och andelen utländska medborgare i den svenska befolkningen ligger strax under åtta procent. Sverige tillämpar möjligheterna till dubbelt medborgarskap.

FIGUR 1 Andel som anser det vara ett ganska bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige 1990-2014 (procent)

Kommentar: Förslaget som svarspersonerna fick ta ställning till lyder: ”Ta emot färre flyktingar i Sverige” och svarsalternativen är mycket bra, ganska bra, varken bra eller dåligt förslag, ganska dåligt samt mycket dåligt förslag. Den redovisade siffran utgör andelen som svarat mycket eller ganska bra förslag. Endast personer som besvarat frågan är medtagna i procentbasen.

Källa: De nationella SOM-undersökningarna 1990-2014.*

Framgångarna för ett parti som mobiliserar på frågan om att stoppa invandringen till Sverige tycks inte ha samband med ett ökat motstånd mot svensk flykting- och invandringspolitik. Det mesta talar istället för att motstånd mot flyktingmottagning är en ståndpunkt som aktualiseras och blir politiskt viktig om någon eller några väljer att uthålligt försöka mobilisera opinionen i denna fråga. Sverigedemokraterna har bedrivit ett enträget opinionsbildningsarbete i en politisk nisch där de är ensamma om sin ståndpunkt att vilja stoppa invandringen. Det har gjort dem relevanta för den minoritet av svenska väljare som anser frågorna om flyktingar och invandrare vara de viktigaste politiska frågorna och som delar Sverigedemokraternas ståndpunkt i frågan. Sverige har en grupp medborgare som uttrycker starkt motstånd mot invandring och dessa väljare har före 2006 års val inte haft något självklart parti som fokuserat på den frågan. Sverigedemokraterna är partiet för dem som både vill stoppa och invandringen och samtidigt anser att den frågan är den viktigaste politiska frågan. Sverigedemokraterna har också i såväl riksdagsval som europaval fått många väljare från den grupp som tidigare inte röstat alls.

Sverigedemokraterna som parti har idag passerat en etableringströskel genom att ta plats för en andra mandatperiod i riksdagen. Partiet har en mobiliserad grupp sympatisörer och en lika hög andel övertygade anhängare som t ex Socialdemokraterna – 24 respektive 25 procent av anhängarna anser sig mycket övertygade enligt SOM-undersökningen 2014 – vilket understryker att partiet etablerat sig i den svenska väljarkåren.

Men de allra starkaste flyktingmotståndarna har också i andra politiska frågor en profil som skiljer dem från övriga. Gruppen mest flyktingkritiska har avsevärt mycket lägre förtroende för svenska politiker än genomsnittet. De vill också minska den offentliga sektorn och lämna EU i större utsträckning än övriga samt vill sänka både inkomstskatter och skatt på alkohol i högre grad än övriga.

Att gruppen som är mest kritisk till flyktingmottagning också anser att invandring är ett inrikespolitiskt problem är inte oväntat. I den mest kritiska gruppen (de som svarar att det är ett mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar) anser nästan alla att invandring utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden och att svenska medier undanhåller problem med invandringen. En avsevärt lägre andel i den mest kritiska gruppen stödjer också invandrares religionsfrihet jämfört med genomsnittet.

Invandring och migration har blivit en allt viktigare samhällsfråga i svensk politik och den låg under hösten 2014, då Sverige gick till val, på tredje plats efter skola och sjukvård i väljarnas rangordning. Bland dem som spontant nämner immigration (i bred mening) som en viktig samhällsfråga är det också vanligare att ha en intensiv åsikt, alltså att svara något av alternativen ”mycket bra” eller ”mycket dåligt” på frågan om flyktingmottagning. Bland dem som nämner immigration som ett viktigt samhällsproblem har sedan mitten av 1990-talet andelen negativa till flyktingmottagningen legat högre än hos dem som inte nämner immigration. Under 2014 ökade andelen som spontant såg immigration som viktig fråga från 22 procent år 2013 till 27 procent under 2014. Men ökningen skedde så gott som helt i gruppen med en generös syn på flyktingmottagning. Bland motståndarna till flyktingmottagande låg andelen som nämnde frågan som viktig på 35 procent, en icke-signifikant uppgång med en procentenhet. Men bland de generösa ökade andelen som nämnde immigration som viktig fråga från 18 till 24 procent, alltså med sex procentenheter. Mobiliseringen i det politiska rummet sker således idag snarare på den sida som stödjer flyktingmottagningen än på motståndarsidan. Att anse immigration vara ett viktigt samhällsproblem är således inte självklart liktydigt med att vara negativ till flyktingmottagning.

Det svenska partisystemet har förändrats genom Sverigedemokraternas mobilisering och inträde i riksdagen. Redan när Miljöpartiet (1988) och sedan Kristdemokraterna (1991) kom in i och sedan blev etablerade i det svenska partisystemet utmanades vänster-höger-skiljelinjen i svensk partipolitik. Men dessa båda partier fann istället en plats i det befintliga partisystemet, på var sin sida om mitten. Genom alliansregeringens bildande 2006, där fyra borgerliga partier med olika placering på vänster-höger-skalan blev en enda aktör, flyttades tyngden i partisystemet mot mitten. Med en krisande socialdemokrati som fortsatte att söka sig mot mitten av partisystemet förändrades också dynamiken mellan partierna. Stora och särskiljande politiska frågor mellan partierna tenderade därmed att bli andra än de traditionella vänster-höger-frågorna. In i svensk politik kom på allvar den kulturellt baserade politiska dimensionen mellan liberala och auktoritära värden. Den dimensionen är en avgörande förutsättning för Sverigedemokraternas politiska mobilisering och därmed för att politiska frågor kring migration skall bli tydligt partiskiljande och i förlängningen också avgörande för väljarnas val av parti.

Migrationsfrågor i vid mening har blivit en ny politisk dimension i svensk politik, men det betyder inte att motståndet mot invandring ökar. Tvärtom är trenden i den svenska opinionen den motsatta och visar inga tecken på att vända. I det svenska partisystemet finns numera ett parti vars huvudsakliga politiska legitimitet ligger i att driva frågan om att stoppa invandringen.

Men bland de äldre partierna finns också flera partier – Centern, Miljöpartiet, Vänsterpartiet – som profilerar sig genom en generös linje i invandringspolitiken. Historiskt har partiskillnaderna i invandringspolitiken varit tydliga, med Moderaternas väljare som mest negativa till flyktingmottagning och Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljare som minst negativa, och de skillnaderna finns kvar. Men för framtiden kommer sannolikt Sverigedemokraternas mobilisering av invandringsmotståndet att förändra också övriga partiers inbördes positioner, hittills har dock förändringen skett i opinionens riktning – alltså i generös riktning. Moderaterna och Alliansregeringen tog t ex i regeringsställning 2008 initiativ till ett samarbete med Miljöpartiet för att garantera en riksdagsmajoritet för en fortsatt öppen invandringspolitik i Sverige. Och även efter regeringsskiftet 2014 är alla övriga sju partier eniga om att Sverigedemokraterna inte skall få inflytande över just immigrationsområdet. Samtalen om hur Sverige skall klara flyktingströmmarna som kommer just nu förs t ex utan att Sverigedemokraterna bjuds in. I dagsläget tyder ingenting på att svensk flykting- och invandringspolitik kommer att genomgå några dramatiska förändringar. Något ökat stöd för restriktivitet eller begränsningar finns inte i den svenska opinionen – snarare ligger fokus i svensk politik idag på att få fram resurser för att ge människor som kommer ett tillfälligt hem och på att förmå EU att komma överens om hur de asylsökande bör fördelas mellan länderna.

Marie Demker
Professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet

*SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling. SOM-institutet har från starten haft fokus på svenskars vanor, beteenden, åsikter och värderingar när det gäller samhälle, politik och medier. Idag ger mängden undersökningar och insamlade data exceptionella möjligheter till tvärvetenskapliga analyser över tid på nationell, regional och lokal nivå. Den unika mängden data har bidragit till att SOM-institutet har blivit ett nationellt centrum för forskare med intresse för empiriska studier av samhälle, opinion och medier. Läs mer på www.som.gu.se

Läs gärna också redovisningen här på bloggen av årets SOM-undersökning från den 24 juni år.

En bref: För många myter i debatten

På många sätt har vi i dag en hälsosamt kritisk attityd till det som kallas fakta. Men konspirationsteorier, hörsägen, myter liksom rena felaktigheter och missförstånd figurerar påtagligt ofta som kunskapsgrund i samhällsdebatten.

Att ifrågasätta och misstänkliggöra är lätt. Den svåra uppgiften är att veta vilka uppgifter man bör ifrågasätta och hur, det som kallas källkritik. Huruvida Nilen eller Amazonasfloden är världens längsta flod går att avgöra. Det spelar ingen roll om det är mil eller yards, mäter vi på samma sätt får vi jämförbara resultat.

I en krönika i Göteborgs-Posten måndagen den 5 oktober försökte jag påtala vikten av rimliga kunskapsunderlag i samhällsdebatten, liksom behovet av hälsosam källkritik. Du kan läsa artikeln här.

Jag fick också tillfälle att diskutera artikeln i Sveriges Radio P1, programmet Nordegren & Epstein, onsdagen den 7 oktober.

Anförande vid invigningen av Segerstedtinstitutet den 14 augusti 2015

Nedan följer den text – för läsbarheten något redigerad – som utgjorde mitt anförande vid invigningen av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet den 14 augusti 2015. Segerstedtinstitutet skapas genom ett uppdrag från regeringen och ska vara ett nationellt resurscentrum mot våldsbejakande ideologier och rörelser.

Från en ganska undanskymd tillvaro under rekordåren har under de senaste 20 åren forskning kring främlingsfientlighet och rasism blivit både mer omfattande och mer uppmärksammad utanför akademin. Vid vår samhällsvetenskapliga fakultet finns en livaktig forskning som tar fasta på samhällsförändringar som kan knytas till migration, rasism, globalisering och relationen mellan majoritetssamhället och olika minoriteter. Bara för att nämna några få exempel behandlas ämnen som den transnationella migrationens betydelse för statsmakt och samhällsekonomi i utvecklingsländer, hälsa och ohälsa hos papperslösa i vårt eget land och framväxten av internationella anti-rasistiska sociala rörelser. De teoretiska ingångarna i samhällsvetenskapen är pluralistiska – där strukturer, historia, attityder, institutioner, individer och traditioner alla finns med.

Vad som är viktigt när satsningar på särskilda områden eller teman genomförs är att det sker i tätt samarbete med forskning och utbildning som faktiskt genomförs, och som kanske i skymundan genomförts i decennier. Risken är annars överhängande att möjligheten att få nya resurser uppfinner hjulet. Så är inte fallet här. Den satsning som nu genomförs Segerstedtinstitutet gör mig därför glad, både som prodekan och som en statsvetarprofessor som ägnat en ansenlig del av snart 25 år åt forskning och undervisning kring internationell politik, migrationspolitik, främlingsfientlighet och nationalism.

Jag har valt att koncentrera de följande minuterna kring den svåra frågan om hur vi förklarar och förstår politisk mobilisering av främlingsfientlighet och rasism. Och jag hävdar att det är essentiellt att just ha ingången att vilja förklara och förstå, inte att mäta och bedöma, det sistnämnda är en del i den större forskningsprocessen.

Främlingsfientlighet förstås i allmänhet som en attityd eller föreställning där den negativa eller t o m fientliga uppfattningen om det eller den som skiljer sig från den egna gemenskapen är styrande. Rasism är däremot en ideologisk övertygelse som innebär att människor enbart på s k rasmässiga grunder, vilket kopplas till utseende, språk, ursprung eller religion, värderas som över- och underordnade varandra i en hierarki. Särhållandet av olika s k raser är också en viktig komponent i rasism. Utifrån en attityd agerar och tänker människor, i vissa fall leder attityden till handlingar eller utvecklas till en ideologisk övertygelse. Men den som är rasist i den ideologiska meningen utmärks av mycket mer än främlingsfientlig attityd. Den som har en främlingsfientlig attityd behöver dock inte alls vara rasist i denna ideologiska mening.

Eftersom främlingsfientlighet är en attityd kan den förstärkas eller försvagas beroende på omgivningen, beroende på acceptans för attityden, beroende på sociala och ekonomiska uteslutningsprocesser eller på dialog mellan individer. Rasismen som ideologi är en mer sluten ordning med tydliga komponenter som beskriver verkligheten, andra som pekar mot en politisk utopi möjlig att nå och som rekommenderar konkreta handlingar för att nå dit. Rasism måste därför vederläggas med argument av både moralisk och empirisk art. Främlingsfientligheten däremot har inget annat att komma med än sin flytande oro, sin negativa hållning gentemot det som uppfattas främmande.

I Sverige är nivån på främlingsfientlighet låg, och sjunkande, jämfört med övriga länder i Europa. Sverige har dock små men distinkta rasistiska grupperingar som inte nått några politiska framgångar. En låg acceptans för både rasism och främlingsfientlighet i ett samhälle gör det svårt för politiska grupper med sådan agenda att växa. Men en politisk rörelse som exploaterar den främlingsfientlighet som finns bland många människor har större möjligheter, särskilt i avsaknad av andra tydliga politiska konflikter. En rörelse som markerar avstånd från en rasistisk ideologi och som istället använder sig av en politisk diskurs – alltså samhälleliga strukturer framför allt i det offentliga samtalet – som alltmer sätter kultur, traditioner, livsstil och individ i centrum, den har därför möjlighet att skaffa sig en politisk plattform på basis av en främlingsfientlig hållning.

Sverige skiljer sig från t ex Frankrike genom att vårt land inte haft någon politiskt inflytelserik kontinuerlig extremhöger. I vårt land fanns det grupper, både före och efter andra världskriget som var nazister och fascister. Men i Frankrike har den fascistiska rörelsen levt vidare inne i systemet, mycket genom kolonialkrigens mobilisering och genom starka reaktionära och nationalistiska strömningar i det allmänna medvetandet. De hölls i schack under Charles de Gaulle under under 60-talet vilket beredde marken för en fransk liberal våg under 70-talet. Men nationalismen är en urstark politisk kraft, och vi borde som statsvetaren David Art säger i sin bok ”Inside the radical right” kanske titta på åren efter andra världskriget som ett unikum i Europa då nationalismen faktiskt var tillbakapressad. I vårt land, som inte hade någon politiskt stark nationalistisk tradition skall sägas, hölls nationalismen i schack genom en stark socialdemokrati som under efterkrigstiden gjorde folkhemmet och välfärdsstaten till ett svenskt projekt, ett projekt som man genom ökad internationalisering under 1960-talet tänkte sig exportera i termer av den aktiva utrikespolitiken där varje nations självbestämmande var ett viktigt element.

Sedan mitten på 1990-talet har nationalismen i sin nygamla exkluderande variant mobiliserat nya grupper i Europas länder, ibland inom ramen för etablerade partier som använt sig av allt från högtidstal om nationella gemenskaper och dito värden till mer tydliga slagord om att hålla invandring och nya livsstilar borta från den egna bakgården. Vi vet att en svag nationalism, ett folkligt motstånd mot högerextremism och en inkluderande debatt är mekanismer som försvårar framgångar för partier med främlingsfientlig eller rasistisk agenda.

Men vi ser också hur de nationalkonservativa partier som i första hand vänder sig emot invandring, globalisering och liberalisering anpassar sig till den omgivning de befinner sig i. I europeisk forskning talas idag om en s k mainstreaming där partier som tidigare var öppet främlingsfientliga eller t o m hade rasism som grund närmar sig övriga partiers hållning och betonar mänskliga rättigheter och individens fria val som argument för sin politik snarare än blod, jord och nationell lojalitet. Var den utvecklingen slutar vet vi inte ännu – men vi vet att mycket få av dessa nationalkonservativa partier hittills fått något avgörande inflytande inom det politikområde som är deras hjärtefråga, migration.

Främlingsfientliga attityder förekommer oftare bland grupper med kortare utbildning, bland män och bland personer utanför de tre storstäderna. Och faktum är att de sambanden inte har förändrats under de senaste 20 åren. De negativa attityderna gentemot främlingar och invandrare har dock på ett generellt plan blivit mindre förekommande. Vilket inte utesluter en mobilisering av de grupper för vilka frågorna om invandring och nation är avgörande för deras politiska vägval. När de har ett parti som lyfter deras frågor skapas också en ny agenda i debatten, frågor som tidigare diskuterades från andra utsiktspunkter ses idag som en del av ett migrationspolitiskt fält. Flyktingpolitik, tiggare och utlandsföddas arbetslöshet blir delar av migrationspolitik, för 25 år sedan var de istället delar av tre andra politikområden – utrikespolitik, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik. Ett nytt ideologisk universum tar form, en ordning som gör det möjligt att politisera medborgarnas attityder, sentiment och erfarenheter på ett nytt sätt.

I de undersökningar som jag genomför kan jag ringa in en liten grupp medborgare där synen på invandring är en indikation på en ideologisk hållning av missnöje med samhällsutvecklingen, blandat med nationalism och auktoritära värden samt svag förankring i informationsflödet. Denna grupp tror inte på vad som skrivs i svenska vanliga medier, man misstror politiker och politiska institutioner, ser med fientlighet på omvärldsförändringar, tar inte del av den offentliga debatten i bredare mening och uppfattar invandringspolitiken som roten till en upplösning av svenska normer och auktoriteter. Receptet heter stoppad invandring och därmed en given återgång till en tänkt guldålder.

De allra flesta personer som uppfattar att det finns problem med invandringspolitiken anser dock inte detta vara den viktigaste politiska frågan. De väljer därför inte parti eller politisk aktivitet i enlighet med den frågan. Genom mobiliseringen har dock frågorna om invandring ändrat karaktär i svensk debatt – de har blivit viktigare för medborgarna när de själva anger viktiga frågor och de utgör idag närmast en egen politisk åsiktdimension.

Men, vare sig strukturer eller aktörer är orubbliga storheter. Pierre Mendès France, premiärminister i Frankrike under inledningen av Algerietkriget, lyckades inte avsluta kriget utan blev istället avsatt efter åtta månader. Men hans försök att tänja den nationalistiska diskursen vann trots allt när Charles de Gaulle till slut insåg att det franska kolonialväldet måste avvecklas till förmån för en europeisk stormaktsroll. Då Frankrike inte längre var någon kolonialmakt kunde andra politiska prioriteringar genomföras och synen på den franska nationen förändrades. Mina studier av den svenska säkerhetspolisens utredningar, övervakning och registrering av nordafrikanska flyktingar och invandrare i Sverige under 50-60-talen visade på en häpnadsväckande brist på lyhördhet för den internationella situationen och en stereotypisering som inte ens ”Tintin i Kongo” lever upp till. Idag har vi istället en lagstiftning som förbjuder alla former av diskriminering och särbehandling med hänvisning till hudfärg eller religion. Den leder inte till paradiset, men avsaknaden av sådana strukturer skulle göra det anti-rasistiska arbetet så mycket svårare.

Litteratur som refereras: ”I nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” (1993), ”Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern” (2006), ”Colonial power and National identity. Pierre Mendès France and the history of French Decolonization” (2008) samt ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (2014)

Fel beslut när opinionens okunnighet vägleder

Okunnigheten om det egna samhället bland medborgarna i Italien, USA och Sydkorea är mycket stor. I Sverige, Tyskland och Japan har medborgarna lite mer koll. Men mer anmärkningsvärt än rangordningen av länder är nog att okunnigheten är avsevärd i många länder, avsevärd i meningen att befolkningen i genomsnitt överskattar t ex tonårsgraviditeter och muslimer i det egna landet med flera hundra procent. Undersökningen har genomförts av Ipsos och redovisas i rapporten ”Understanding Society: The perils of perception” som kom i juli.

Franska medborgare tror att tre av tio invånare i det egna landet är muslimer (rätt svar: åtta procent), amerikanska medborgare tror att 25 procent av alla amerikanska tonårsflickor blir gravida varje år (rätt svar: tre procent). Rapporten visar att de flesta befolkningar kraftigt överskattar arbetslösheten, andelen invandrare och antal mord medan valdeltagande och offentliga medel till välfärd underskattas.

Spelar det någon roll om vi vet vad vi pratar om i samhällsdebatten undrar professor Ilya Somin i en artikel i rapporten? Ja, felaktiga föreställningar kan driva fram policyförändringar som inte är rationella givet samhällsutvecklingen. Tror många att brottsligheten ökar sker satsningar på fel ställe och vi kanske accepterar myndigheters ingrepp i vårt privatliv vi inte borde tolerera. Tror många att andelen invandrare är större än det är riskerar främlingsfientligheten att växa och integrationsåtgärder hamna på fel ställe.

Men okunnighet är inte bara en fråga om kunskap, utan också en fråga om rationalitet. Att inte veta är också ett sätt att hålla svåra frågor ifrån sig. Att låna uppfattningar från människor man litar på är enklare än att undersöka själv. Att använda genvägar som på förhand intagna uppfattningar gör det lättare att få ihop den egna världsbilden. Kunskap kan välta min invanda värld. Kunskap kan innebära konsekvenser för mig själv.

Det är för vårt gemensamma bästa vi alla har ett ansvar för att försöka skaffa oss så rättvisande och korrekt kunskap om komplexa skeenden som vi bara kan, och att vara ödmjuka och inte tvärsäkra. Politiken handlar om att värdera och välja, men den processen blir så mycket klarare och bättre om den sker på kunskapsbas.

En bref: Revolutionen med rötter hos tanterna på landet

I gårdagens GP-krönika behandlade jag omsorgsetik, hushållning och resursfördelning, jag lyfte särskilt fram äldre kvinnor på landet som tidiga föredömen.

Jag avslutade krönikan med orden:

De gamla damerna på landet var i många avseenden före sin tid, de förvandlade med hjälp av sociala relationer, pragmatik och eget arbete små resurser till långsiktig hållbara lösningar. De frågade sig: vilka är våra gemensamma grundläggande behov och hur kan vi tillgodose dem? Att sätta sociala behov före konsumtion kan vara samtidens mest revolutionära idé.

Publiceringsfrågan: Medierna borde snarare var mer återhållsamma

Det pågår återigen en metadebatt i mediesverige – denna gång om huruvida dagstidningar och public service i sin rapportering om brott skall ange de misstänkta eller åtalade gärningspersoners s k etnicitet.

Om vi för ett ögonblick bortser från de pressetiska reglerna, som är glasklara i sitt fokus på relevans och sanning, så menar jag att en förändrad policy avseende publicering vore helt felaktigt.

För det första är begreppet etnicitet i sig ett problem, och för det andra är den logik som implicit finns i kraven på ökad publicering i grund och botten en rasistisk logik.

Begreppet etnicitet har jag fört en fruktlös kamp mot i ett par decennier. Senast har jag i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014) utvecklat varför jag menar att ett så luddigt begrepp borde utrangeras åtminstone ur vetenskaplig vokabulär. Kort uttryckt är det i allmänhet den som inte är som ”vi” som har en etnicitet (särskiljandet mellan vi och dom är själva syftet) och denna etnicitet kan fogas samman lite som man vill av födelseland, hudfärg, religion och/eller språk. Begreppet fördunklar istället för upplyser, det gör beskrivningar mindre exakta och det är alltför subjektivt för att fylla någon förklarande roll.

I de debatter kring publiceringsfrågan som jag följt har jag bl a hört sägas att det kan vara av vikt att veta om en flicka som ramlat från en balkong är ”kurd” eller ”svensk” (och här handlar det alltså också om olyckor!) samt om det är en ”rumän” eller en ”svensk” som knivhugger en tiggare. Först och främst är det väldigt oklart på vilket vis man inte kan vara kurd och svensk, rumän och svensk, precis som man kan vara jude och svensk, muslim och svensk eller grek och svensk. Om vi talar om medborgarskap så är det sällan alldeles klart vid tidpunkten för de första publiceringarna, och talar vi om födelseland är det samma sak. Vem är svensk – om vi inte helt enkelt tänker medborgarskap? Men det är inte alls det som de publiceringshungriga menar.

Tanken med att medierna – godtyckligt måste det bli – bör använda beteckningar som kurd eller rumän om misstänkta gärningsmän är att dessa beteckningar säger någon viktigt om det brott som ännu inte är utrett. Om en kurd eller en rumän har begått ett visst brott så innebär det, enligt dessa debattörer, med till visshet gränsande sannolikhet, att brottet också kan förklaras med de egenskaper som hen anses ha som tillhörig till ett visst kollektiv. Om någon som är ”svensk” begår ett brott tycks det dock bero på individen medan om en ”kurd” eller ”rumän” begår brott så beror det på tillhörigheten till ett kollektiv med vissa egenskaper. Dessa egenskaper räcker för att förklara den individuella handlingen. En kurdisk flicka som faller från en balkong är således alltid ett s k hedersmord och en rumän som knivhugger en tiggare är detsamma som ett internt bråk mellan fattiga. (Och lägg märke till att vi här i allmänhet talar om misstänkta personer, dessa skall i vårt land alltid betraktas som oskyldiga tills de är dömda.) Tanken att t ex den ”kurdiska” flickan är född och uppvuxen i Sverige och blir mördad av en fästman av svartsjuka eller t ex att ”rumänen” som knivhugger en uteliggare är en rumänsk diplomat som fått ett spel efter en fest är tydligen omöjlig.

Det finns ett begrepp för den logik som ligger bakom de publiceringshungrigas argument, det begreppet är rasism.

Rasism är en föreställning vars grundidé är att ta fasta på mer eller mindre synliga egenskaper som kan tillskrivas en grupp (s k ras), överföra dem på en individ som tillhör gruppen och enbart på denna grund behandla denna individ som underställd (eller överordnad) en själv. I det här fallet använder sig de publiceringshungriga också av den s k attributionsteorin – när någon som inte är ”vi” gör något dumt kan det förklaras av en kollektiv egenskap (hen är muslim), när någon som är ”vi” gör samma sak är förklaringen individuell (hen var full).

Låt oss hålla oss till de pressetiska reglerna men snarare försöka skydda både gärningspersoners och offers personliga integritet i än högre utsträckning än nu.

Varför så farligt med särlösningar?

Under 1970-talets kvinnorörelse, som faktiskt kom igång först mot slutet av decenniet och mötte hårt motstånd, diskuterades ofta frågan om kvinnors särart i relation till behovet av generella lösningar som skulle gynna kvinnor. Då rörde det sig ofta om huruvida hänsynstagande till kvinnors särskilda behov var progressivt eller ej. Var det något värt med allt kvinnoarbete genom seklen eller borde virkade grytlappar och buljongben förvisas till historiens skräpkammare? På den tiden var också unisexmode vanligt förekommande och långt in på 80-talet var skillnaden mellan barnkläder avsedda för flickor respektive pojkar mycket små, eller obefintliga. Själv bar jag förstås snickarbyxor, träskor, (kunde haft murarskjorta) och snusnäsduk (blå) och mina, manliga vänner hade gärna långt lockigt hår och liknande klädsel. För mig framstod då tankarna på ”särlösningar” för kvinnor som märkliga. Samtidigt fanns de där som orubbliga institutioner utan att jag märkte dem. Idag tycks dock alla särlösningar provocerande.

När jag var med min moster på Valhalla badade vi självklart bastu med bara kvinnor, min mormors syjunta bestod förstås bara av kvinnor och blotta tanken på att karlarna skulle utfodra hönorna var skrattretande. Att politiska partier hade kvinnoförbund med egna möten, att frikyrkoförsamlingens äldste bestod av bara män eller att min mosters alla vänner på sjuksköterskehemmet var kvinnor var självklart. Såhär är det inte längre. Ganska många av särlösningarna har skrotats och ersatts med lösningar baserade på individuella preferenser och/eller andra egenskaper.

Samtidigt tror jag att vårt samhälle fortfarande behöver särlösningar, inte bara avseende kön utan också ibland kanske ålder, sexualitet eller fysisk förmåga. Vi uppnår inte jämlikhet genom att behandla alla lika utan genom att bemöta alla på samma inkluderande sätt. Själv tränar jag på ett gym som har en avdelning för kvinnor, jag skulle aldrig börjat utan den möjligheten. Visst kan man säga att då kunde jag väl låta bli – absolut, det finns andra lösningar. Men för mig personligen blir det en möjlighet till inkludering i en gemenskap som jag annars stått utanför, en gemenskap som innefattar både män och kvinnor. Nu kan jag diskutera styrketräning med alla som sysslar med det själva.

Flickor och pojkar utvecklas i lite olika takt, det finns tillfällen när det skulle vara bra att dela på dem i skola och fritidsverksamhet. Män och kvinnor har till viss del olika erfarenheter just på grund av sin könsidentitet, ibland kan det vara skönt att dryfta det man har gemensamt och slippa förklara allting för den som inte vet. För den äldre kvinnan kan det vara skönt att få lära sig hantera datorn med andra äldre damer som har liknande referensramar. Ibland. I det gamla samhället fanns de här särlösningarna ändå, alldeles för många, men idag har vi nästan helt utplånat dem. Det kanske gick lite för långt för att jämställdheten skulle tjäna på det?

Att vi har idrottslag för kvinnor och män, att män och kvinnor tävlar för sig i friidrott eller att det finns olika platser att lyfta vikter på för män och kvinnor är bra. Det viktiga är att värdera dem lika. På samma sätt tycker jag att några egna badtider för kvinnor är bra. Vi kan inte låtsas att hela världen är jämställd när den inte är det – könsmaktsordningen finns där och den värderar kvinnligt och manligt olika, och den skapar kvinnors underordning i vissa situationer. Så länge det är på det sättet så förbehåller jag mig rätten att basta med bara kvinnor, träna med bara kvinnor, ibland få diskutera litteratur med bara kvinnor och kanske också få simma med bara kvinnor.

Jag har väldigt svårt att förstå varför behovet av tillfälliga särlösningar förnekas.

Gör kollektivtrafiken reklamfri

Sverigedemokraternas politiska reklam i Stockholms tunnelbana har blivit en riksangelägenhet. Jag har länge tyckte att kollektivtrafiken är en märklig annonsplats. Att bussar, spårvagnar, tunnelbanetåg, pendeltåg och färdtjänst som är gemensamt finansierade och drivna skall vara en tummelplats för reklam för underkläder, resor eller politiska partier har alltid tyckts mig vara en paradox. Jag tror inte att någon tycker att skolor, vårdinrättningar, försäkringskassa eller militära förläggningar är lämpliga platser för annonser för allt från kläder till bilar, eller för den delen politiska budskap. Jag har inget principiellt emot reklam, den är oundgänglig i en marknadsekonomi, men ingen skada är skedd om den inte finns precis överallt. Varför skall då kollektivtrafiken ställa upp som annonspelare? Bör inte den gemensamma infrastruktur som kollektivtrafiken är, helt enkelt vara fridlyst från den reklam som genomsyrar hela vår tillvaro i övrigt?

Enkelt uttryckt, tillåt samhällsinformation från arbetsförmedling eller försäkringskassa i kollektiva transportmedel men inte reklam för konsumtion eller politiska åsikter. För den som t ex behöver resa fram och tillbaka till jobbet, förskolan eller gamla föräldrar är kollektivtrafiken en gemensam nyttighet som borde befrias från en konsumtionsmoral som impregnerar det offentliga rummet i övrigt.

Idealism, moralism och högstämda ideal – hur användbara är de i politiken?

Kommer framtiden att teckna bilden av ett 2010-tal fyllt av verklighetsfrämmande idealism? En tid präglad av moralism och högstämda ideal, en epok som liknar den som inträffade för hundra år sedan? Eller är jag och många andra ute och cyklar i vår verklighetsbild? Svaret på frågan är viktigt, om jag har rätt riskerar den materiella verkligheten att kullkasta och massakrera de värden vi verkligen gemensamt värnar.

Låt mig ge några exempel så får läsaren döma själv. Frågor som rör valfrihet är inte nya i den svenska politiken, valfrihet som politiskt slagord har präglat politiken i vårt land åtminstone sedan slutet på1980-talet. Men då handlade det mestades om bättre resurser, mer vård för pengarna, bättre fördelning och liknande kvalitetshöjande perspektiv. Men i debatten under senare år har valfrihet blivit ett begrepp med idealistisk inramning – alla måste få välja eftersom det är så människan blir till. Existentialismens credo om valets nödvändighet (men där är det ett öde, ett tvång) omgjort till glad-politik.

Det fria skolvalet har ett värde i sig, enligt många debattörer. Det spelar ingen roll om olika rapporter kan visa att detta skolval är en del av problemet med svensk skola eftersom den pedagogiska infrastrukturen kring skolan, segregation och socioekonomiska klyftor i vårt land samverkar negativt med det fria skolvalet. Sverige är ju unikt i avseende skolvalet så det är väl inget konstigt om vi också ser andra avarter än andra länder. Jag drar inte slutsatsen att det fria skolvalet skall bort, men tabuföreställningen kring ett politiskt verktyg är hämmande för diskussionen. Om nu det fria skolvalet är ett problem så låt oss diskutera det utan affekt, finns det kanske sätt att bibehålla det som är bra samtidigt som vi minimerar de negativa effekterna.

Samma sak gäller valet av vårdgivare inom såväl primärvård som äldrevård. Själva tanken på att de äldre skall välja vilket företag (eller kommunen) som skall hjälpa dem, eller att jag kan byta vårdcentral om jag inte gillar doktorn, blir så stark att frågan om lika villkor för alla inom vården blir sekundär. Min erfarenhet (anekdotiskt) är att människor vill välja vad som skall göras hemma, inte vilket företags logga som står på tröjan, och på samma sätt vill man kunna möta en och samma trevliga doktor gång efter gång. Om det är landstinget/kommunen eller något privat företag struntar de jag pratat med i. Jag drar inte slutsatsen att det fria vårdvalet skall bort, men jag tycker vi borde kunna prata om vad det är medborgarna egentligen värdesätter, och försöka möta de behoven snarare än att binda sig vid vissa medel.

Frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor har omvandlats till en idealistisk diskussion om minoriteters rättigheter och om likabehandling. Att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser eller män till utbildningar med extrem mansdominans ifrågasätts eftersom den s k meritokratin anses åsidosättas. Men det faktum att flickor och kvinnor får sämre träningstider, lägre ersättningar, sämre förutsättningar utan någon som helst annan förklaring än att de fötts som kvinnor försvinner bort i debatten. Är det helt OK med en marknadsekonomi som styrs av manliga bolagstyrelser när hela marknaden består av både män och kvinnor? Är det helt OK att alla veterinärer är kvinnor och dataspelssutvecklare som är män? Jag drar inte slutsatsen att kvotering är rätt väg, men återigen, det tycks vara tabu att diskutera ett problem om man inte samtidigt löser upp alla samhälleliga maktordningar på en gång.

På område efter område är det ett slags idealism som genomsyrar debatten. Jag upplever att problemet beskrivs från ”fel håll”, istället för att börja i verkligheten är det principer och ideal som slåss. Och som läsaren förstår så efterfrågar jag pragmatism och en vilja att lösa problem, inte mer moralism och idealism i diskussionen. Självklart är frågan om vad som är ett problem en ideologisk fråga, vi talar ibland om ”problemformuleringsprivilegiet”, och där tycker jag att såväl partier som marknadsaktörer har tagit sig det privilegiet på just ideologiska och moralistiska grunder.

Där jag befinner mig just nu är frågan om att få behålla en skola överhuvudtaget, att ha tillgång till ambulans, räddningstjänst och läkemedel och att skapa förutsättningar för utbildade kvinnor att försörja sig politiskt avgörande. Framlidne statsvetarprofessorn Jörgen Westerståhl lär ha sagt att man alltid skall lösa de små (i meningen praktiska) problemen först. Det var en klok strategi.

En bref: Demokrati kan inte skapa likhet

Demokrati är inte att jag får som jag vill. Inte heller är demokratin till för att just jag skall må bra och få leva ostörd. Representativ demokrati är i stället bra på kollektiva fördelningsfrågor. Konflikter inom det socioekonomiska området kan lösas genom kompromisser eller kohandel. En skatt kan höjas eller sänkas, bostäder kan hyras eller ägas och arbetslösheten kan mötas med yrkesutbildning eller sänkt arbetsgivaravgift. Men ursprung, religion eller kön är inget vi kan kompromissa om. Samhällsvetenskapen har länge vetat att hanteringen av värdekonflikter kring tradition och kultur tillhör demokratins tillkortakommanden. Ändå ser vi i dag allt större förväntningar på att demokratiska mekanismer skall lösa problem inom dessa sfärer. Många kräver av demokratin något den inte kan ge: homogenitet.

Idag skriver jag en krönika på GPs ledarsida där jag pekar på demokratins tillkortakommanden avseende icke-förhandlingsbara värden. trots att denna veka punkt hos det styrelseskick som vi i vårt land valt och försvarar är välkänd ökar ändå förväntningarna på att demokratin skall kunna lösa värdekonflikter kring tradition och kultur. Jag vill mana till eftertanke och kreativitet i förmågan att försvara demokratin mot dess fiender, fiender som finns även i alltför högt ställda förväntningar. Partier och rörelser mobiliserar idag i Europa kring nation, kultur och tradition på ett sätt som urholkar demokratins handlingsförmåga och därmed på sikt förtroendet för styrelseskicket.

Lästips kan vara Karl Popper ”Det öppna samhället och dess fiender” som är under nyutgivning.