Vänstra Stranden

En bref: Samhällsutveckling kräver djärva idéer och vital medborgerlighet

Kanske är individualisering och den starka politiska uppmärksamheten på våra olikheter något som skapar närmast oöverstigliga hinder för omfattande och generella samhällsreformer? Utbyggd offentlig verksamhet genom skatteuttag anses ju annars vara svenskens finurliga lösning för att bibehålla sin individuella autonomi och samtidigt leva i ett välfärdssamhälle – men det är en balansakt som blir allt svårare i takt med fler och ökade krav på individuella lösningar.

Så skriver jag i min första krönika på Borås Tidnings ledarsida söndagen den 17 januari. Bakgrunden är förstås den trilogi som jag tillsammans med Ulf Bjereld arbetat med under nästan tio års tid (2005 kom första boken, 2008 den andra och 2011 den sista) och som haft demokratins allt svagare kontakt (kanalisering) mellan de politiska institutionerna och det politiska engagemanget bland medborgarna i centrum.

Demokratiutredningens ordförande Olle Wästberg och huvudsekreterare Daniel Lindvall skriver idag på DN:s debattsida om sina förslag för att förbättra demokratin, och flera av dem siktar också in sig på den försvagning av partiernas förmåga att aggregera, artikulera och kanalisera medborgarnas intressen in i de politiska instititioner där besluten fattas.

Mycket tyder på att de forskningsfrågor kring demokrati, individualisering och makt som väckte mitt och Ulf Bjerelds intresse strax efter millennieskiftet nu har vunnit terräng på ett sådant sätt att vi kanske kan få till stånd ett allvarligt försök att vitalisera, reformera och/eller transformera de politiska partiernas roll i den svenska demokratin. Att stillatigande acceptera sakernas tillstånd riskerar att kontakten mellan den medborgerliga offentligheten och de politiska institutionerna blir ett slagfält istället för samarbete.

En bref: Innan mörket faller – Ska 30-talet hinna i kapp oss?

Den 22 juni förbjuds socialdemokraterna. Motivet är att partiet är ‘subversivt och fientligt mot staten’. (…) Samma dag sker polisaktioner mot det tysknationella partiet DNVP. Några dagar senare upplöser det sig självt och partiledaren Alfred Hugenberg lämnar regeringen. (…) Den 5 juli berättar nyhetsbyråerna att de tre återstående partierna Zentrum, Tyska folkpartiet DVP och Bayerska folkaprtiet, ‘upplöser sig själva’. Det är hjälpsamt. Veckan därpå kommer en lag om att det bara skall finnas ett tillåtet parti, det nationalsocialistiska. (s 240-241)

Beskrivningen ovan gäller Tyskland våren och försommaren 1933. På mindre än ett halvår upplöses och krossas såväl den tyska rättsstaten som den tyska demokratin. Samtidigt pågår i Sverige en process – den s k kohandeln – som skall leda fram till krisuppgörelsen mellan Socialdemokrater och Bondeförbundet. En uppgörelse som leder Sverige in på en helt annan väg för att möta arbetslöshet, ökade klyftor och sviktande konjunktur. Det är Ernst Wigforss, Per Albin Hansson, Axel Pehrsson-Bramstorp och K G Westman (har säkert glömt någon) som genom uthålligt förhandlande, mod att tänka själva och en viss (kanske svensk?) samförståndsanda lyckas få Sverige på en annan kurs.

Såklart finns det många förklaringar till att svensk och tysk socialdemokrati agerade så olika, men många av dem tas upp i Elmbrants bok. Och framförallt illustrerar den noggranna läsning och rekapitulation Elmbrant gör hur viktigt varje enskilt steg är, hur det är möjligt att välja varje gång – och att det finns tillfälligheter som avgör. Men, som många kloka sagt, slumpen gynnar den förberedde.

Historien lär oss att det kan gå fort om man släpper in auktoritära krafter i demokratins finrum, att ett demokratiskt självförsvar är nödvändigt och att det alltid finns möjligheter att välja annorlunda.

Läs gärna Elmbrants bok – det är en optimistisk bok trots sin titel. En bok om politikens många möjligheter.

Elmbrant, Björn ”Innan mörkret faller. Ska 30-talet hinna i kapp oss?” Atlas, 2015.

Inför det nya året: Politiskt ledarskap är att välja sina strider

Året 2015 var ett märkligt år i svensk politik. Nog har det funnits sådana förr också, men historien upprepar sig som bekant aldrig, verkligheten speglar sig bara i det förgångna.

Aldrig förr har lika många asylsökande kommit till vårt land, aldrig i modern tid har vi haft lika många partier i riksdagen eller den klassiska bipolära konkurrensen så direkt utmanats av en tredje pol. Aldrig tidigare under efterkrigstiden har heller regeringsmakten varit så försvagad.

Mandatperioden har ännu inte kommit halvvägs men ändå har vi haft spekulationer om både extra-val och regeringskris. Kanske har den prekära situationen med det stora antalet asylsökande faktiskt räddat regeringen från en verklig politisk kris – situationen har krävt överenskommelser och samförstånd mellan partierna trots en sprucken Decemberöverenskommelse vilket skyddat regeringen från att exponera sin svaga ställning. Samtidigt har regeringen själv genom sitt fokus på restriktioner och panik skapat en krisstämning som inte är proportionell i relation till situationen. Vårt land står inför en stor ansträngning i att ta emot och härbärgera tiotusentals asylsökande, men det är främst ett praktiskt problem. Avgörande för framtiden är istället vårt lands förmåga att verkligen ta vara på de människor som kommer hit och den frågan kräver politiskt framsynta lösningar under åren som kommer. Kanske skulle regering och opposition sparat kraft till den frågan.

Som medborgare saknar jag ett politiskt ledarskap som skapar framtidstro, som orkar simma mot strömmen och som ser nya lösningar där andra bara ser problem.

Om vi lyfter blicken en aning så ser jag andra hot mot vår framtid än de som vidhäftar den svenska parlamentariska situationen: Syrienkriget, statsmaktens inskränkningar av press- och yttrandefriheten (till och med i EU-länder!), bristen på personlig integritet i en digital tidsålder, växande nationell chauvinism, den ökade andelen resistenta bakterier och bristen på vaccinationer mot banala sjukdomar i utvecklingsländerna. Och då hoppade jag över klimatet eftersom Paris-avtalet kanske ändå innebär ett steg framåt. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att engagera stora medborgargrupper i dessa frågor, men det är just därför jag hade önskat att mitt lands politiska ledarskap tog på sig rollen av pådrivare. Jag saknar i politiken den sortens visionärer som uthålligt arbetar mot långsiktiga mål och som inser att alla politiska projekt genererar konflikter. Den avgörande frågan är vilka mål som är värda konflikter. Ledarskap är att välja sina strider.

Tips för läsning under nyårsdagen är Sverker Sörlins fina artikel på DN Debatt idag om vad vi kan lära av året som gick, Björn Elmbrants bok ”Innan mörkret faller” om historiens många viktiga val samt Sebastian Haffner ”En tysk mans historia” (alldels ny i pocket!).

Framtiden ligger ju faktiskt i våra händer.

Gott nytt år 2016!

En bref: Om behovet i politiken av en sanningssökande människa och hennes dygder

Medborgarna låter sig i längden inte luras av vare sig opinionsbildare som saknar viljan att leda ett opartiskt, sakligt och modigt offentligt samtal eller av politiker som använder den beprövade taktiken att vidta de åtgärder man kan vidta oavsett om det finns någon grund för att tro att de faktiskt leder till det önskade målet.

Kanske borde inte bara politiker och ledarskribenter utan också vi själva tänka på att även i politik och samhälle gäller devisen från den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.

Så skrev jag i min absolut sista gästkrönika på GP:s ledarsida i måndags.

Och med förhoppningen om en politik som bättre respekterar medborgarnas förmåga och politikernas vilja och mindre intresserar sig för fördummande förenklingar och kortsiktiga mediala framgångar önskar jag alla läsare en riktigt God Jul!

Svensk politik: Fler partier och mer konkurrens ger sämre handlingskraft och fler låsningar

Herr talman! I en turbulent tid är det viktigare än någonsin att skapa stabilitet i Sverige. I december valde regeringen och de fyra borgerliga partierna att sluta en överenskommelse som innebär att det går att styra Sverige i minoritet. Det skapar större stabilitet, och det kommer att ligga till grund för vår tillväxt. Det skapar också en långsiktighet där Sverige behöver det som mest: för pensionerna, energiförsörjningen och försvaret av vårt land. Det gör att vi äntligen kan flytta fokus från spelet och taktiken till sakpolitiken.

Herr talman! Regeringen är redo att ta sig an de utmaningar som Sverige står inför. Det må vara demografin, klimatomställningen eller den globala ekonomin som vi tar oss an. Vi ska göra dessa utmaningar till de möjligheter som de kan vara för Sverige. Nu bygger vi ett samhälle som håller ihop. Nu börjar moderniseringen av Sverige.

Ovan ett par utdrag ur Stefan Löfvens tal i den allmänpolitiska debatten den 15 januari i år 2015. Löfven betonar den politiska turbulensen men att nu, nu är det dags att ta nya tag och börja reformera Sverige. Löfven visar stark tillförsikt mot bakgrund av den överenskommelse som kommit att få namnet Decemberöverenskommelsen (DÖ).

Jag tror att alla läsare av denna blogg vet att det politiska året i vårt land inte på något sätt har levt upp till Löfvens förhoppningar från den allmänpolitiska debatten i januari. Regeringen har i mycket liten utsträckning kunnat eller velat ägna sig åt reformer, istället har betoningen legat på pekuniära brandkårsinsatser och flyktingpolitik.

Socialdemokraterna har parkerat sig på en nivå i opinionen som förr skulle ansetts vara en nationell katastrof, moderaterna har tappat i stöd och befinner sig istället på nivåer som förr var helt OK – men det var före Fredrik Reinfeldt och ett åttaårigt regeringsinnehav. Den stora förändringen i svensk politik de senaste åren är dock att vi i svensk politik har en tripolär konkurrens, inte som tidigare en politisk kamp mellan två block eller ett dominerande parti som sätter agendan.

Året som gått har politiskt fokuserat på hur det skall gå till att regera med en helt ny partikonkurrens – två slår alltid den tredje, men när den tredje inte är regeringsfähig i de övrigas ögon utan endast har utpressningspotential krävs antingen stabila överenskommelser (läs: DÖ) eller koalition. Paradoxalt nog har den stora politiska påfrestningen som flyktingfrågan skapat dolt hur svagt regeringens mandat egentligen är – en viss allmän enigheten i hur krisen bör hanteras har skapat utrymme för regeringens restriktiva linje. Symptomatiskt röstade den 17 december endast Centern och Vänsterpartiet emot införandet av ID-kontroller för inresande till Sverige.

Sverigedemokraternas uppgång i opinionen är en komplex process men den otvetydigt viktigaste förklaringen menar jag är att svensk politik inte längre primärt handlar om resursfördelning utan istället om värderingar och livsstil. Mot bakgrund av en liten studie av bland annat regeringsförklaringar i Sveriges riksdag menar jag att det kitt som sägs hålla samman vårt samhälle idag handlar mer om gemensamma värderingar än om jämlika möjligheter och solidarisk fördelning av materiella resurser. I en sådan ny politisk diskurs finns alla möjligheter att växa för partier som bygger sin ideologi kring värden som nation, tradition och auktoritet eller jämställdhet, individualism och pluralism.

I ett partisystem med åtta partier och tre poler blir transformeringen av väljarnas preferenser närmast en fråga om cirkelns kvadratur. Möjligheten att skapa allianser som ligger i medborgarmajoritetens intresse blir allt svårare, handlingskraften minskar dramatiskt då partierna låser varandras förslag, resultaten blir urvattnade kompromisser. Något som i sin tur kan leda till minskad tilltro till politikens möjligheter. Förändring och reform blir alltmer omöjligt.

Sverige är sannolikt redan en bra bit in i en politisk förändringsprocess som kommer att stöpa om inte bara partisystemet utan också sänka de förväntningar medborgarna har på de politiska institutionerna. Risken är stor att Stefan Löfven då kommer att tala om sitt samhällsbygge för döva öron.

***

Lästips i vinter: Sebastian Haffner ”En tysk mans historia. Minnen 1914-1933”. Värd att läsa och begrunda.

Arbetsmarknadspolitik har effekt på stödet till nationalkonservativa partier

När jag pratar om min bok ”Sverige åt svenskarna” i olika offentliga sammanhang brukar två påståenden (förklädda till frågor) dyka upp: 1. Det är arbetslöshet och dåliga ekonomiska omständigheter som förklarar ökat stöd för t ex Sverigedemokraterna (Front National, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti m fl) samt 2. Välfärdsstaten kan inte bibehållas med fortsatt invandring.

Jag brukar svara att de samband som tillfälligtvis kan ses mellan uppsving för t ex Gyllene Gryning i Grekland och ekonomisk kris där inte kan tas till intäkt för en generell förklaring. Istället pekar tillgänglig empirisk forskning på att det inte finns någon entydigt generellt samband mellan t ex arbetslöshet och stöd till nationalkonservativa partier. Jag brukar också tillägga att välfärdsstaten i Sverige byggdes upp under den period när vårt land tog emot stora mängder invandrare från Europa och att frågan om medborgarskap och medborgarskapets villkor är en mer central fråga för välfärdsstaten än invandring. Och tillägger att välfärdsstaten i Norden och Europa har olika utformning och olika historia alldeles oberoende av om länderna varit invandringsländer eller ej.

Jag får lite understöd för mina svar i en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Journal of Common Market Studies där statsvetarna Daphne Halikiopoulou och Tim Vlandas publicerat artikeln ”Risks, costs and labour markets: Explaining cross-national patterns of far right party sussess in European Parliament elections”. Studien visar att arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadslagstiftning är de avgörande ekonomiska faktorerna för stöd till partier som författarna benämner ”far right” (ung. högerradikala). Nästan alla EU-länder ingår i studien som tittar på de tre senaste Europaparlamentsvalen och partierna är de som brukar ingå i den nationalkonservativa partifamiljen i Europa (däribland Sverigedemokraterna).

Författarna sammanfattar att ”We found that unemployment, real GDP-growth, debt and deficits have no statistically significant effect om far-right party support at the national level. By contrast, our results confirm that labour market policies and institutions influence costs and risk: where unemployment benefits and dismissal regulations are high, unemployment has no effect, but where either one of them is low, unemployment leads to higher far-right support.” (s 16) De skriver också att mer generöst arbetslöshetsunderstöd har ett eget negativt samband med stöd till nationalkonservativa partier (alltså att bra A-kassa i sig självt minskar stödet till dessa partier). Endast i avsaknad av en reglerad arbetsmarknad och bra arbetslöshetsunderstöd finns samband mellan arbetslöshet och stöd till nationalkonservativa partier.

Det finns tidigare studier som varit inne på samma linje, alltså att arbetslöshet eller dålig ekonomi inte är en avgörande förklaring till ökat stöd för nationalkonservativa eller främlingsfientliga partier. Men i denna studie kopplar författarna i en jämförande studie explicit samman välfärdsstatens ekonomiska grundelement inom arbetsmarknadsområdet med stödet för partier som mobiliserar motståndet mot invandring. Studien lyckas visa att välfärdsstaten påverkar människors riskbedömningar på ett sådant sätt att väljarstödet för partier som vill stoppa eller kraftigt minska invandringen påverkas – reglering av arbetsmarknaden och generös A-kassa minskar alltså det stöd som annars skulle kunna ha ökat.

Stödet till partier vars ideologiska kärna är invandringsmotstånd påverkas förstås av många faktorer, men vad som ofta glöms bort är att det är politik som tolkar och formar det stödet. Ibland framstår opinionssvängningar som följande någon form av naturlagar eller algoritmer. Så är det inte. Det är politiska åtgärder som både förstärker och försvagar vårt stöd till politiska partier och till olika politiska lösningar. Vi har framtiden i våra egna händer i större utsträckning än vad vi ofta tycks tro.

(Artikeln finns ännu endast elektroniskt publicerad: DOI: 10.1111/jcms.12310)

Olivier Roy: ”Jihadismen är en nihilistisk generationsrevolt”

Kort sagt, det är inte fråga om en ”muslimsk eller muslimers revolt” utan ett specifikt problem som rör både de unga med invandrarbakgrund och de med rötter bara i Frankrike. Det handlar inte alls om en radikaliserad islam, utan om en islamiserad radikalitet. (Olivier Roy, Le Monde 24 nov 2015, min övers)

Olivier Roy, professor i statsvetenskap men också en global auktoritet på politisk islam, skriver i Le Monde om jihadismen i Frankrike med anledning av attackerna i Paris den 13 november. (Artikeln var tidigare upplåst men är nu åter låst, nästan hela texten går dock att läsa här.)

Roy lyfter fram ISILs (Daech) opportunism och menar att den typen av rörelser blir magneter för unga män (och ibland kvinnor) i ett individualistiskt uppror på samma sätt som extremvänsterns terrorism under 1970-talet (t ex Baader-Meinhof, Röda Brigaderna). Han tillbakavisar både den s k postkoloniala förklaringen (protest mot västvärldens politik) och den kulturella (islam kan inte integreras). Roy frågar sig varför endast en extremt liten del av muslimska unga i Europa i så fall agerar i enlighet med de båda strukturella förklaringarna?

Roy lyfter fram bristen på teologisk kunskap hos de unga muslimer som dras till terrororganisationerna. Han menar att en nyckel till revolten är att de unga terroristernas föräldrageneration inte kunnat (eller velat) förmedla sin religiösa kulturella tradition till sina barn. I hans analys spelar därför invandringens andragenerations-muslimer samt konvertiter en särskild roll, de har inte kunskap nog att själva värdera och bedöma den islam de presenteras för av terrorgrupper, menar han. Och det våld som de blir anhängare av är ett modernt våld, ett kallt, överlagt och nihilistiskt (ung. amoraliskt) våld. Få av dem besöker någon moské, deras s k radikalisering sker i relation till hjältedyrkan av krigsherrar och ledare, inte i relation till sharia eller en religiös utopi. Oftast sker processen inom ramen för ett kompisgäng eller en familj, de skapar en ”ny” familj till vilken de kan känna tillhörighet. De genomför, menar Roy, med hjälp av islam en individuell revolt mot det samhälle med vilket de inte vill eller kan identifiera sig. Vi borde tala om radikalitetens islamisering istället för islams radikalisering.

Men varför då just islam? frågar Roy. För att den ger dessa unga en möjlighet att göra revolt mot sin egen föräldrageneration som svikit både sina barn och sin religion i det nya landet, och för att islam just nu är det mest provocerande för den individ som väljer väg på den revolutionära radikalitetens marknad.

***

Olivier Roy har en egen analys, den förtjänar att lyftas fram och diskuteras. Hans bok ”L’echec de l’islam politique” som kom 1992 har i år kommit i ny upplaga, ett standardverk inom området (finns på engelska). I somras mötte jag Salahuddin Barakat och hans tes handlar om att de unga som dras till terrorism och extremism i islams namn har synnerligen dåliga kunskaper om sin egen religion. Här intervjuades han i Aftonbladet i januari i år. Resonemangen påminner lite grand om Roys.

Besinning krävs – undergräv inte det samhälle vi värnar

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us,

En dag som denna är det lätt att travestera Charles Dickens. Citaten ovan kommer från inledningen av hans ”Tales of two cities” från 1859 som handlar om perioden före franska revolutionen 1789 men också om det terrorvälde som under en tid sedan ersatte monarkin.

Vi tycks verkligen leva i en tid och ett samhälle fyllt av paradoxer och gåtor. I vårt försvar av det öppna samhälle vi är så stolta över kommer nu det ena förslaget efter det andra vars grundläggande principer hotar just detta öppna samhälle. Gränser stängs, människor misstänkliggörs, övervakningen skall öka, repressionen vridas åt ytterligare ett varv och vi uppmanas att vara vaksamma. Vaksamma på vad kan man undra. Ibland tror jag att jag råkade följa efter den vita kaninen och nu befinner mig på te hos Hattmakaren…

Ett av de mera upprörande förslagen är att människor med dubbla medborgarskap skall berövas sitt svenska medborgarskap om de kan anses ha medverkat till terror eller krigsbrott. Men också krav på hårdare straff, ökad övervakning och kontroll och krav på att kriminalisera resor vars syfte är någon form av stöd till terror, oavsett resultaten har tidigare förts fram. Och nu sägs regeringen förbereda någon form av undantagstillståndsliknande samhällssituation där det enligt medieuppgifter skulle gå att sätta vissa av våra individuella rättigheter åt sidan till förmån för statens tvångsmakt.

Det är i dessa lägen som ett politiskt ledarskap måste visa besinning och självbehärskning. Nu gäller det att vara kall och tänka klart, inte låta sig dras med av exalterade s k experter och låta den egna skräcken diktera besluten. Lyssna på juristerna – Anne Ramberg, Mårten Schultz och Stefan Lindskog. De har alla varnat för snabba åtgärder och åtgärder som inte utreds i grunden.

Var är den skarpa analysen med frågor som: Vilken är den faktiska hotbilden mot vårt land? Vilka är möjligheterna att skapa stabilitet i Syrien? Vad har våldsamma interventioner i Mellanöstern hittills åstadkommit? Varför är flyktingstopp ett svar på terrorism eller brsitande integration på arbetsmarknaden? Hur många terrorister har funnits bland flyktingarna och hur många har vuxit upp i våra städer i Europa? Internationell debatt och forskning har en mängd svar och argument kring dessa frågor. Och jag vill se svenska svar på dessa frågor innan jag accepterar några av de drakoniska åtgärder som nu föreslås från regering och andra aktörer.

Vad är ett samhälle egentligen om inte det nät av relationer och kontakter som vi alla som bor på den här lilla plätten av världen har med varandra? Förslagen som kommer nu underminerar ju just detta nät av kontakter. Nu om någon gång är det individens rättigheter och rättsstatens principer som måste styra! Rättigheterna finns inte bara för de soliga dagarna.

Ett medborgarskap är den centrala länken mellan individen och statsmakten, den måste vara ovillkorlig och kan inte göras till föremål för förhandling. Om vi har dubbla medborgarskap i vårt land måste ändå alla medborgare behandlas på samma sätt – det är rättsstatens primat. Den med ett annat medborgarskap utöver det svenska tillhör samma samhälle som de med endast ett svenskt medborgarskap. I annat fall har vi påbörjat vägen mot att göra våra individuella rättigheter till en fråga för förhandling. Den vägen har Europa tagit förr, det ledde till en katastrof både i förlust av människoliv och i förlust av samhällens självrespekt. Medborgarskapet borde vara fundamentet i relationen mellan oss och staten – det kräver ömsesidighet.

Så beslutsfattare och debattörer, besinna er! Betänk att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser. Gå aldrig ut på det sluttande planet.

Läs gärna också kloke Robert Egnell som skrev för några dagar sedan.

En bref: Fransk mångfald är mindre ängslig för det som är annorlunda

Sveriges befolkning visar sig i nästan alla avseenden i olika europeiska undersökningar vara det mest välkomnande landet i EU för invandrare och flyktingar, medan Frankrike tillhör de länder vars befolkning uppvisar den mest negativa synen på invandring. Men att välkomna människor som behöver skydd kräver också att vi är öppna för olikhet, att vi utvecklar en förmåga att värdera det som andra bär med sig och inte bara se det som problem. I det avseendet är Frankrike väldigt mycket mindre ängsligt för olikheter och för det som är annorlunda.

Igår lördag publicerade Göteborgs-Posten min gästkrönika som denna gång behandlade fransk mångfald och oräddhet inför det som är annorlunda. Texten var färdigskriven redan sent på torsdagskvällen men kom att publiceras först efter de fasansfulla attentaten i Paris på kvällen den 13 november. Just den franska mångfald, den inkludering i den franska nationen oavsett din identitet – under förutsättning att du bekänner dig till republikens grundvärde och vill bli och vara medborgare – var ju vad som angreps i fredags.

Attentaten riktades mot en landskamp i fotboll, där förödelsen kunnat blivit mycket värre om ambitionerna lyckats. En av självmordsbombarna hade biljett och försökte komma in på matchen, syftet var sannolik att ställa till största möjliga förödelse på Stade de France med tiotusentals i publiken, inklusive president Hollande. Ett av de övriga riktades mot restauranger i områden av staden som kännetecknas just av mångfald, blandning och en mix av stilar och kulturer. Och slutligen riktades också grymheten mot en kulturinstitution som i generationer varit en plats för ny och ”alternativ” musik och artister.

Jag kommer aldrig att sluta förespråka den franska vägen att bygga nationell identitet, med fokus på medborgarskap och på viljan att vara en del av ett gemensamt projekt för ett samhälle på grundval av de republikanska värdena frihet-jämlikhet-broderskap. Aldrig någonsin kommer jag att falla till föga för idéer där människor skall behandlas olika beroende på vilken hudfärg eller hårfärg de har, vilken religion de tillhör, vilket språk som är deras modersmål eller vilken sexuell identitet de har. Oavsett om denna särbehandling förespråkas som en del av en välmenande eller illasinnad idévärld.

Rörlighet är normalt, det är vi bofasta som är de konstiga

Just nu tar Sverige emot flyr asylsökande på kort tid än tidigare. Diskussionens vågor går höga kring möjligheterna för integration och våra tillgängliga resurser. Jag kan inte låta bli att påminna om att även om människor kommer längre ifrån idag så har Sverige – liksom andra länder – alltid haft en folklig rörlighet. När jag läste ”Haren med Bärnstensögonen” i somras slogs jag igen av hur oerhört kosmopolitisk perioden före andra världskriget var. Men även inom länder har det pågått en stor omflyttning av människor, sannolikt större än idag, något som vi tenderar att glömma.

När industrialiseringen satte igång på allvar i Sverige kom tusentals människor från landsbygden att flytta till städerna för att arbeta i fabriker. Med stora barnkullar – som äntligen överlevde – och små möjligheter att få sin utkomst genom lantbruket, ökade både emigrationen till Nordamerika och inflyttningen till städerna.

Min mormor gav sig av, direkt efter konfirmationen, till Göteborg från Orust. Inte så långt idag men förstås en oändlig resa för en ensam tonåring. Hon fick jobb i ett bageri och så småningom kom hon att bilda familj i Göteborg. Min mamma flyttade otaliga gånger under sin uppväxt och det var först efter andra världskriget som mormor blev bofast på allvar, om man säger så. Ett flertal av mina släktingar och vänners äldre släktingar, med band till Orust och Tjörn med omnejd, bodde kortare eller längre tid i Masthugget. Naturligt, de sökte sig till varandra. De kände varandra ”hemifrån” eller hade familjemedlemmar som redan flyttat till stan och bodde där.

Ensamma barn som söker sig till städernas arbetsmarknad, människor som tyr sig till varandra och därför flyttar till platser där det redan bor andra från samma plats, ständiga byten av bostad i syfte att få något större eller något med bättre standard och stora förväntningar på att barnen skall få en utbildning och kunna få det bättre ekonomiskt än vad man själv haft. Känns det igen? Precis.

Asylsökande och invandrare som söker sig till Sverige gör precis samma sak som människor gjort genom seklerna. Visst har sammansättningen av grupperna varit olika, ursprungsplatserna är allt längre bort och befolkningen har vuxit till. Men, det är fortfarande samma mönster: människor flyttar därför att de söker sig till platser och förutsättningar som ger dem, och framförallt deras barn, möjligheter till en framtid i fred, frihet och med utvecklingsmöjligheter.

De udda de är vi, vi som inte behöver fly eller resa, vi som lyckats skapa ett samhälle som trots alla brister erbjuder en större grad av jämlikhet, utveckling och välfärd än något i historien tidigare känt samhälle. Skulle vi då inte kunna välkomna ännu fler in i det samhället? Självklart kan vi det.