Vänstra Stranden

Oförsvarligt med Sveriges (och andras) gullande med Saudiarabien

Det svenska militära samarbetsavtalet med Saudiarabien bör snarast sägas upp. Redan när avtalet tecknades 2005 var många kritiska över att Sverige gick med på en form av militär kunskapsöverföring och vapenexport till ett land som Saudiarabien. Saudiarabien kan inte sägas vara en demokrati – det är en auktoritär monarki vars lagstiftning och rättsliga institutioner inte uppfyller ens lågt ställda krav på mänskliga rättigheter. Saudiarabien är också med sin wahhabistiska religiösa tradition och sina stora oljeresurser (läs ekonomiska muskler) en avgörande kraft för att nära och inspirera de jihadistiska idéer som sprider våld, död och förödelse främst i Mellanöstern och Nordafrika men också i andra delar av världen. Trots detta har Saudiarabien setts som en västallierad och någon djupare analys av Saudiarabiens roll som broms för en demokratisk utveckling i Mellanöstern finns vare sig bland de europeiska eller amerikanska beslutsfattarna.

De senaste uttrycken för den chockerande brist på civilisation som de saudiska rättsinstanserna visat är spöstraffet, fängelsestraffet, reseförbudet och förbudet att använda sin yttrandefrihet som bloggaren Raif Badawi drabbats av samt den avskyvärda offentliga halshuggningen av en burmesisk kvinna som skall ha dömts för ”häxeri”. Till det kan läggas fängslandet av Palmepristagaren Walid abu al-Khair, förbudet för kvinnor att rösta eller delta i det offentliga livet samt Saudiarabiens intervention i Bahrain under de demokratiska försöken där. Därtill kan läggas de fruktansvärda villkor under vilka många gästarbetare i familjer (ssk kvinnor) lever under.

Den nuvarande kungen Abdullah är sjuk och hans ålder (90 år) tyder på att en generationsväxling torde vara förestående. Inget tyder på att en sådan innebär en förändrad policy i relation till mänskliga rättigheter eller grundläggande rättsstatliga principer.

Användandet av dödsstraffet är (förstås) helt oacceptabelt.

Jag är glad att den svenska regeringen kallat till sig Saudiarabiens chargé d’affaires för att framföra sina protester mot behandlingen av Raif Badawi – men nästa steg är att avsluta allt militär samarbete och istället inleda ett direkt bistånd och politiskt samarbete med de krafter i Saudiarabien som önskar se en fredlig omvälvning till demokrati och rättsstat.

CharlieHebdo: Sorg, sorg, sorg måste följas av fredliga motkrafter

Jag känner en stor sorg idag, något som jag förstås delar med miljoner andra människor. För mig som trägen Parisbesökare känns allting så nära och berör en historia och tankemönster jag känner väl. Upplösningen av dramat som började med attentatet mot satirtidskriften CharlieHebdo blev blodigt. Ännu vet vi inte säkert hur många som dött och skadats men såvitt jag förstår har tjugo människor dödats och mer än tio är svårt skadade, däribland flera poliser. Sorgligt nog får Frankrike inte möjlighet att läkas genom en juridisk process där de ansvariga ställs till svars, istället står vi alla med tre stumma män som tog möjligheten ifrån oss att förstå med sig i döden.

På flera sätt påminner händelseförloppet om den anti-semitiska attacken mot en skola och mot soldater i Toulouse för snart tre år sedan. Även då var förövaren en återvändare från jihadistisk krigföring, i hans fall i Afghanistan/Pakistan. Frankrike har sedan några år utsatts för ett flertal anti-semitiska attacker och det var ingen slump att den franska polisen idag valde att spärra av också de judiska kvarteren kring Rue de Rosiers i Paris. Ett område som på 1980-talet var platsen för flera blodiga uttalat anti-semitiska attentat.

Ett uttalande av en svensk kvinna i dagens radiosändningar fångade min uppmärksamhet idag. Hon talade om den judiska butik där en av gärningsmännen höll gisslan och sa att hon gick förbi den flera gånger i veckan. Därefter sa hon sådär en passant ungefär att ”det bor ju människor från många olika håll här och vi lever ju tillsammans, det är ju så här”. Ja, det är väl just denna fredliga samlevnad som är så extremt provocerande för individer som inget hellre vill än att skapa en blodig konflikt mellan människor av olika härkomst, religion och med olika traditioner.

Fanatiska unga män av den typ som begått dessa avskyvärda dåd i Frankrike står inte ut med fredlig samlevnad. De vill se den avgörande ideologiska konflikt de själva vigt sina liv åt också prägla de europeiska samhällena, bara så kan de egna föreställningarna legitimeras. Ju mer samförstånd och ju mer kulturell blandning samhället skapar desto mer hotfullt för denna typ av individer. På samma sätt som 70-talets terrorister trodde sig kunna provocera fram en folklig resning genom att visa på de demokratiska staternas inneboende repression så hoppas dessa unga män att trosfränderna skall ta till vapen och slutligen besegra den i deras ögon ovärdiga och ynkliga europeiska demokratin

Vi som inte tror på en värld som renas genom strid och död, vi som är övertygade vikten av demokratisk utveckling med skarpa ideologiska konflikter mellan politiska partier som kanaliseras via legitima institutioner måste orka stå fast vid de värderingar som gjort våra länder framgångsrika och attraktiva att leva i – frihet, jämlikhet, solidaritet.

I dessa dagar är vi alla Charlie. Faktiskt. Vi är alla utsatta för angrepp och det är bara tillsammans vi kan försvara vår frihet. Vårt enda svar måste vara mer frihet, mer jämlikhet, mer solidaritet.

***

Läs gärna vad jag skrev för ett år sedan i liknande ämne. Men också historieprofessorn Juan Cole som skriver om vad han uppfattar som en strategi bakom sådana terrordåd som vi sett dessa dagar.

Islamofobi är främlingsfientlighet

Under julhelgerna, för det flesta i vårt land kulturellt förknippade med Guds människoblivande oavsett hur högtiden firas, har åtminstone tre attacker mot moskéer och ytterligare ett attentat mot ett bönerum ägt rum. Ingen har skadats fysiskt men egendom har förstörts, människor fruktar både hatet och våldet och många individer känner stark oro för en ökad islamofobi. Religionsfrihet har stått på den politiska agendan, stöddemonstrationer hållits, ministrar har fördömt attackerna och utlovat starkare skydd från samhället sida.

Begreppet islamofobi står rent etymologiskt för en rädsla för islam, bildat på samma sätt som xenofobi eller agorafobi där suffixet -fobi betyder rädsla. Men, på svenska brukar vi tala om främlingsfientlighet (xenofobi) och torgskräck (agorafobi). Islamofobi bör rimligen benämnas islamfientlighet eller muslim-fientlighet, ungefär på samma sätt som anti-semitism innebär hat och fientlighet mot judar som grupp såväl som mot judisk kultur och religion. (Anti-islamism går inte på svenska då termen ”islamism” är upptagen och enbart betyder politisk islam med teokratiska ideal.) Islamfientlighet innefattar då, parallellt med begreppet anti-semitism, hat och fientlighet mot muslimer liksom mot islamsk kultur och religion.

Jag tror, likt docent Christer Hedin, islamolog och religionshistoriker vid Stockholms universitet, att attackerna mot moskéer och liknande lokaler, är uttryck för främlingsfientlighet snarare än islamofobi i dess mer precisa mening. Islam framstår idag som en exponent för det främmande i Sverige. Tidigare var det judar, jugoslaver, finnar eller turkar som – för personer som motsätter sig invandring – blev exponenter för främlingsfientlighet. Idag är det islam och muslimer som är en sådan exponent.

Men, synen på islam i Sverige har faktiskt inte blivit mer negativ över åren, om något så aningen mer positiv. Främlingsfientliga attityder har inte ökat, tvärtom så har de minskat. Och stödet för invandrares religionsfrihet har ökat de sista åren. Bör vi då tala om en ökad islamofobi/islamfientlighet?

Det är lätt att tro att stödet för invandrares religionsfrihet betingas av den egna religiösa uppfattningen. Så är det knappast, visserligen är trägna gudstjänstbesökare och bedjare mer positiva till andras religionsfrihet, skillnaden är kring tio procentenheter. Men den viktiga skiljelinjen är partipolitisk! Bland Sverigedemokraternas sympatisörer är stödet för invandrares religionsfrihet betydligt lägre än bland övriga partiers sympatisörer. Bland SD-sympatisörer ger 54 procent helt eller delvis stöd till invandrares religionsfrihet, bland övriga partisympatisörer ligger andelen en bit över 80 procent.

Partipolitiska preferenser tycks därmed vara en rimligare förklaring för att förstå islamfientligheten än en utvecklad och genomtänkt fientlighet mot just islam som religion. Ja, religionsfriheten är självklart hotad i samma ögonblick som människor attackeras under sin religionsutövning, men jag tror att vi gör en bättre analys av det som händer om vi ser dessa attacker som uttryck för en distinkt politiskt-ideologiskt driven främlingsfientlig grupp. Islam är en tacksam måltavla, det är en omstridd religion i vårt land, en religion som just nu är den minst omtyckta av de fem världsreligionerna och en religion vars ofta synliga tecken gör de troende till lätta måltavlor.

Till det bör kanske också fogas det faktum att skollov tenderar att bjuda på avsevärt fler attacker av denna typ – brända bilar, skolor och angrepp på polis, räddningstjänst m fl objekt som förknippas med samhället, det gemensamma, staten eller makten.

***

Mer att läsa finns i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014), mitt kapitel ”Aldrig bara personligt” i boken ”Tro – en politisk kraft” (2014) samt i Lennart Weibulls kapitel ”Världsreligioner i Sverige” i 2012 års SOM-bok ”I framtidens skugga”.

Demokrati är mer komplicerat än vad somliga tror…

En ung kvinna i ett radioprogram berättade idag för världen att hon tyckte partipolitik var urtråkigt och att den riktiga politiken utövades bland aktivister på gatan. Som statsvetare vill jag gråta när jag hör sådana uttalanden. Jag har tillsammans med Ulf Bjereld skrivit en trilogi (varav den sista delen är mest relevant här) om varför politik är en nödvändighet, om varför de politiska partierna är nödvändiga men måste förändras och om varför den gemensamma offentligheten är en nödvändighet.

Om någon tycker partipolitik är urtrist så är det förstås inget jag kan ändra på, men att ställa det i motsats till aktivism och grupper som ”kräver att bli lyssnade på” som det sades är att helt ge upp idén om demokratisk förändring. För den som försvär sig åt gatans parlament istället för det demokratiskt valda är kraften, handlingen, modet och striden vad som står i centrum. Demokrati är istället det tillstånd som inträder efter striden, demokratin är gemensamma överenskommelser om hur folkmakt skall transformeras till reform och beslut. Den som tycker partipolitik är urtrist kommer aldrig någonsin att vare sig förstå makten eller få inflytande över den. Om inte genom revolution då, en utväg som prövats här och där men som jag knappast skulle rekommendera.

Som vi skriver i boken ”Den nödvändiga politiken” (2011) så är fördelning av resurser i centrum av politik, och i den förhandling kring resursfördelningen som sker i en demokrati är de politiska partierna helt oundgängliga. Den svenska demokratin har parlamentarism (en regering måste ha stöd av partierna i parlamentet), flerpartisystem (många skiljelinjer representerade i motsats till tvåpartisystem), proportionella val på partilistor (i huvudsak). Styrelseskick är det centrala studieobjektet i ämnet statsvetenskap – ur det emanerade studierna av t ex partier, parlament, opinionsbildning och regeringsmakt.

Jag är häpen över den naivitet – såväl bland journalister som allmänhet – som höstens och vinterns politiska kris i Sverige avtäckt. Termen ”demokrati” används om allting som en person för tillfället tycker är legitimt och bra, alla partier i Riksdagen tillmäts en ”rätt” att få vara med och bestämma om politikens utformning och insikten om att det parlamentariska läget faktiskt är extremt låst tycks inte sjunka in.

Om det i ett parlament finns tre kraftfält (eller partikonstellationer) som står långt ifrån varandra – A, B och C – och ingen har absolut majoritet, så är rimligen en lösning som grundas på en idé om relativ majoritet att föredra framför en lösning som grundas på att ingen konstellation kan genomföra någon politik. Om t ex A och B måste regera ihop för att få absolut majoritet men tycker olika om det mesta så kommer både A:s och B:s väljare att bli djupt besvikna. Politiken som förs kommer inte att motsvara någon alls väljargrupps intressen. Bättre då att låta den som är relativt störst, t ex A, regera och sedan försöka få väljarna att avsätta A när det är val nästa gång för att själv kunna genomföra sin politik.

Tyvärr nyttjas inte den potential för regeringsbildning som ett flerpartisystem har i Sverige idag. Själva vitsen med ett sådant partisystem är just att kunna skapa olika former av majoriteter, antingen i sakfrågor eller i mer långsiktiga samarbeten under mandatperioden. För min del undrar jag om det faktiskt är rimligt med ett proportionellt valsystem i ett land där de seriösa partierna bestämt sig för att de egentligen tillhör två block?

Läs gärna Gunilla Grahn-Hinnfors text i dagens GP särskilt samtalet med Sverker Gustavsson. Samt också boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).”

Och, alla läsare tillönskas ett riktigt gott nytt år (med eller utan extra val…)

Finns det plats för en anständig konservatism?

Konservatismens fader brukar anses heta Edmund Burke. I sin bok ”Reflektioner om franska revolutionen” drar han upp grunddragen i den konservativa politiska åskådningen. För en nybliven statsvetarstudent på 1980-talet ingick den självklart i första terminens pensum. Burke blev reaktionens apostel, den som försvarade många drag i det samhälle som den franska liberala revolutionen kom att välta över ända. Konservatismen har varit en helt avgörande åskådning i modern politisk europeisk historia, men den har också fått se påtagligt många av sina principer stryka på foten. Min framlidne handledare professor Bo Särlvik (1928-1998) brukade påtala att den europeiska välfärdsstaten drivits fram av socialdemokrater och liberaler, ”högern” som han sa hade fått ge upp större delen av sina hjärtefrågor. Han hade förstås rätt, den konservativa idétraditionen med sin förmåga till pragmatism anpassade sig till nya realiteter, men i praktiken fick de konservativa partierna ge med sig på de flesta punkter, särskilt efter andra världskriget. Vi bör ha med den bakgrunden när många idag beklagar framgångarna sedan 1980-talet för nya nationalkonservativa partier, partier som Sverigedemokraterna, Front National och Dansk Folkeparti. Men dessa partiers idéer, så nationalkonservativa de är, utgör ju snarast karikatyrer av verklig konservatism.

Karl Marx skriver i Louis Bonapartes adertonde Brumaire (1852) att historien visserligen upprepar sig, precis som Hegel sa, men första gången som tragedi och andra gången som fars. Konservatismens ödesdigra förening med nationalismen ledde till den tragedi som andra världskriget utgör, denna andra gången utgör de nationalkonservativa partierna dock snarare figurer i en fars. Deras i kostym uppklädda konservatism framkallar snarare ideologiskt löje än respekt. Därmed inte sagt att de inte på andra sätt kan injaga fruktan i motståndarna.

Men var är den anständiga konservatismen? I vår globaliserade värld där människors förändringsbenägenhet tycks vara detsamma som deras människovärde borde en klassisk konservatism, kanske med prefixet social-, vara av intresse. Konservatismen ser med ömhet och realism på människan och hennes ofullkomlighet, värnar hennes värdighet i alla situationer, konservatismen tilltror kollektivet en kunskap som ligger förborgad i tradition, institutioner, lag och samarbete, uppfattar hierarkier och naturliga gemenskaper som skydd för individen och förespråkar balanstänkande inom det utrikespolitiska fältet. Långsiktighet, långsamhet, lagens inneboende rättrådighet men också en samhällsutveckling som bygger inte på individens fria vilja utan på pragmatism, anpassning och balans mellan motkrafter är grundvärden i den konservativa idévärlden.

Konservatismen har kommit i vanrykte, tryckts tillbaka samtidigt som nya aspiranter, alltför korta i rocken, står redo att ta över den. Konservatismen kräver inte tro på en gudomlig ordning eller Tio Guds bud, men det underlättar att ha respekt för människans plats i ett större system och för insikterna som förmedlas i traditioner som t ex stentavlorna.

I Sverige har vi ett parti som skulle kunna vara ett (social-)konservativt parti (Kristdemokraterna) , ett som varit det men som nu springer så långt från konservatismen som väljarunderlaget räcker (Moderaterna) och ett parti som gör anspråk på en idétradition som de helt enkelt inte förmår axla eller förstå (Sverigedemokraterna).

Måste vi gå till Tyskland och Angela Merkels CDU för att hitta en anständig konservatism med självkänsla i Europa idag?

Jag har skrivit om konservatismen på bloggen tidigare, bl a här, här och här. Min avhandling om gaullismen i Frankrike (1993) handlar förstås i stor utsträckning om just konservativa idéer. Jag har också skrivit om europeisk kristdemokrati i boken ”Religion och politik” (1998).

En liten utläggning om fascism

Den första bok om fascism som jag läste var Zeev Sternhells bok ”Ni droite ni gauche. L’idéologie fasciste en France” som jag först lånade på Pierre Mendès France-universitetets bibliotek i Grenoble sommaren 1988. Vid mitt nästa besök i Frankrike 1989 köpte jag boken på universitetsbokhandeln, som då låg vid Place de la Sorbonne (är en klädbutik där idag om jag inte minns fel). Boken kom 1983 men i franska bokhandlar är det aldrig svårt att hitta äldre böcker. Det var det mest intressanta jag läst i ämnet men så småningom förstod jag att boken knappast alls lästs i brittiska, amerikanska eller skandinaviska akademiska kretsar. (Den översattes till engelska först en bra bit in på 1990-talet när intresset för fascismen blommade upp.)

Varför läste jag nu om detta obskyra ämne under det poppiga, färgglada, nyliberala och discofrälsta 1980-talet? Jag skrev avhandling om gaullismen, en rörelse som i Sverige när de Gaulle tillträdde 1958 av många ansågs vara en form av fascism. Även när jag arbetade med min avhandling fick jag ofta frågor om varför jag ville syssla med en sådan ”halv-fascist” som de Gaulle. I min avhandling (som kom 1993) visar jag att gaullismen var långtifrån någon fascism, men framförallt handlar den om partiideologier och deras förändring.

Men, detta sagt bara för att visa hur termer som ”fascism” blir mer beroende av samtiden än av en saklig analys. Fascism blir helt enkelt det skällsord många tar till när de vill benämna de värsta politiska idéerna. Enligt Sternhell är fascismen som ideologi i stor utsträckning en politisk riktning med franska rötter. Franska revolutionen är i ett avseende moder till de flesta ultranationalistiska/ultrakonservativa politiska riktningar i Västeuropa. Ur kontra-revolutionen (alltså de grupper som inte accepterade den franska revolutionen 1789) växte i Frankrike under 1800-talet en anti-parlamentarisk, anti-semitisk, auktoritär och nationalistisk rörelse fram som blev grunden för mellankrigstidens fascism. Kombinationen av anti-parlamentarism, nationalism, revolutionära och auktoritära idéer tillsammans med hyllandet av handlingen, modet, massan och hånet av och avståndstagandet till de intellektuella utgör fundamenten för mellankrigstidens organiserade fascism. Georges Sorels idéer om våldet och handlingen samt Charles Maurras idéer om den organiska och hierarkiska nationen bildar den ideologiska grunden för fascismen.

Politiska idéer färdas i tiden och i rummet, de blandas och förändras genom de sätt på vilka de används och uttrycks. Att etikettera och kategorisera samtida rörelser kräver analys, teoretiska utgångspunkter och ett stort antal metodologiska avvägningar kring t ex material. En kategorisering i sig själv har inget värde. Om en katt är svart så är den svart för att den färg den har är bestämd av oss till svart. Det är endast i relation till frågan som kategoriseringen blir intressant. Skiljer sig katten från andra katter? I så fall hur? Och med vilka konsekvenser? Vad betyder skillnaden?

Mellankrigstidens fascism var väl förankrad i den europeiska samtiden. Flera av fascismens ideologiska element återfinns hos de moderna national-konservativa partierna, t ex hos Sverigedemokraterna. Att därmed anse att 2010-talets partier är att jämställa med 1920-talets är dock en förenkling som riskerar att fördunkla snarare än upplysa.

Mer att läsa i detta ämnet finns i min avhandling ”I nationens intresse” (1993) samt i min lärobok om fransk politik ”Från Bastiljen till Maastricht” (1996). Om olika sorters nationalism har jag också skrivit lite grand i ”Colonial Power and National Identity” (2008).

Kaj Björk har gått ur tiden

Kaj Björk var född 1918 i Göteborg och gick bort för några veckor sedan. Björk tillhörde den generation socialdemokrater för vilken europeiskt partisamarbete var en självklarhet. Kaj Björk blev journalist, redaktör för Tiden och Ny Tid, sedan riksdagsledamot, i såväl den gamla tvåkammarriksdagen som i den nya enkammardito. Han blev sedan utrikesråd och ambassadör.

Jag träffade Kaj Björk första gången den 10 april 1995 då jag intervjuade honom om den svenska politiken avseende Algerietkriget 1954-1962 där Sverige under åren 1958-1959 ändrade sin policy och tog ställning för algerisk självständighet och mot den franska synen om kriget som en intern angelägenhet. Det var ett mycket stimulerande möte, Björk var minnesgod, analytisk och gav en hel del ”kött på benen” åt de studier av dokument från UD:s arkiv som jag hade som grund för mina frågor.

Björk var som internationell sekreterare i socialdemokraterna med på det möte sommaren 1957 när Socialistinternationalen diskuterade Algerietkriget – på norskt initiativ nota bene. Den norske representanten Finn Moe delade inte fransmännens uppfattning att kriget i Algeriet var en inre fransk angelägenhet och tog upp den tortyr som franska armén använde mot den algeriska rebellgrupperna. Kaj Björk understödde Moes uppfattning och de norsk-svenska kritiken vållade stort rabalder i Frankrike.

Kontentan blev att Internationalen sände en delegation till Algeriet för att undersöka sanningshalten i de rykten som fanns om fransk tortyr. Delegationen fick inte träffa vilka de ville utan bara av fransmännen utvalda personer. Delegationen var efteråt djupt skeptisk mot den franska uppgiften att den muslimska befolkningen i Algeriet var lojala med Frankrike.

Från och med 1957 tar den svenska kritiken i pressen mot kriget och då särskilt mot tortyren tog verklig fart. Kaj Björk menade också att utrikesminister Undén var väldigt orolig för vart den nye premiärministern/presidenten Charles de Gaulle – som tillträtt i en mycket svår kris 1958 – skulle föra Frankrike. Ett starkt motstånd mot kriget mobiliserades i den svenska opinionen mot den franska politiken under de här åren, något som Undén explicit nämnde som motiv för den förändrade svenska hållningen. År 1958 valde Sverige att lägga ned sin röst i en omröstning om algerisk självständighet och 1959 stödde den svenska regeringen, som ensam väststat ett (visserligen modest) krav på algeriskt självstyre.

Jag träffade Kaj Björk ytterligare ett par gånger i mer flyktiga sammanhang – senast för fem år sedan då han trots hög ålder kom ihåg vårt långa samtal nästan femton år tidigare!

En lång politisk och diplomatisk gärning har nått sitt slut. Jag är djupt tacksam att ha fått träffa och samtala med Kaj Björk, en intellektuell socialdemokrat med genuint internationella vyer.

Min bok ”Sverige och Algeriets frigörelse. Kriget som förändrade svensk utrikespolitik” kom 1996.

Återvunnen borgerlig migrationsdebatt ?

Efter valförlusten för den borgerliga alliansregeringen och framgången för Sverigedemokraterna har nyanserna i migrationspolitiken inom det borgerliga blocket blivit synliga. Ledarskribenter har hävdat att frågan om antalet flyktingar som kommer till Sverige bör diskuteras men också aktiva politiker på olika nivåer har tagit upp frågan.

I två olika radioprogram har jag fått svara på frågan om det är sannolikt att vi kommer att se en förändring av den borgerliga hållningen (särskilt hos moderaterna) avseende svensk asyl- och flyktingpolitik. Jag deltog i veckan ett samtal med Henrik Torehammar, Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach i poddradioprogrammet ”Det politiska spelet” och därefter i ett inslag i Sveriges radios ”Godmorgon, Världen!”. I båda programmen har jag svarat nej, men markerat att det finns utrymme dels för nyanser i debatten, dels för mindre justeringar särskilt hos moderaterna.

De partier som ändrat sin invandringspolitik mest sedan 1970-talet är sannolikt moderaterna och centerpartiet. Moderaterna var länge som parti ganska ensamma om en stramare linje. Men också centerpartiet betonade att de som kom verkligen skulle behöva skydd och att hänsyn till det svenska samhällets behov behövde tas. Socialdemokraterna har också nu – genom accepterandet av en förhållandevis fri arbetskraftsinvandring i överenskommelsen mellan Miljöpartiet och den förra alliansregeringen – förändrat sin uppfattning. Socialdemokraterna hade länge en restriktiv syn på arbetskraftsinvandring. De moderata sympatisörerna är fortfarande, jämfört med alla utom Sverigedemokraternas sympatisörer, mest restriktiva trots att partiets hållning under Fredrik Reinfeldt blivit allt mindre restriktiv.

Med de ledargestalter som nämns som Reinfeldts efterträdare är det tydligt att den liberala delen av moderaterna har ett starkt övertag i den interna diskussionen. Samtidigt förlorade moderaterna onekligen ett stort antal väljare med önskan om bland annat en mer restriktiv invandringspolitik till Sverigedemokraterna, vilket partiets strateger förstås inte missat. Men dessa personer är sannolikt inte heller omedvetna om att de flesta övriga partier i Europa som försökt vinna tillbaka väljare från populistiska och främlingsfientliga partier misslyckats. Istället har partier som UKIP, Front National och Dansk Folkeparti vuxit i takt med att de dominerande partierna försökt gå dem till mötes.

Dock har alla de borgerliga partierna anledning att fråga sig om svensk politisk debatt förtjänar att de olika modeller och nyanser i synen på migrationspolitik och integrationsfrågor som faktiskt har funnits inom det borgerliga blocket försvinner i skuggan av Sverigedemokraternas, jämfört med övrigas, extrema hållning. Jag bedömer det sannolikt att moderaterna kommer att markera behov av vissa restriktioner med tanke på mottagningssystemet, men framför allt göra ivriga försök att på agendan lyfta upp andra politiska frågor som de flyktade väljarna uppskattar.

***

För den som vill fördjupa sig i partiernas program och beslutsfattarnas hållning inom migrationsområdet som de såg ut under perioden 1960 till slutet av 1990-talet rekommenderas särskilt kapitel fyra i min och Cecilia Malmströms bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999 + e-bok 2008).

Att kalla hem eller inte kalla hem en ambassadör

…i Grekland tog vi hem ambassadören och det visade sig vara fel för det var ohyggliga problem att få tillbaka honom. (Olof Palme, citerat ur Adelsohn, U ”Partiledare 1981-1986” Gedins 1987, s 250)

Så skriver Ulf Adelsohn om ett samtal med statsminister Olof Palme tillsammans med övriga oppositionspartiledare den 10 oktober 1984. Att ta hem sin ambassadör kan tyckas kraftfullt och tydligt som reaktion på en annan stats agerande, men svårigheten ligger i att identifiera de kriterier som skall vara uppfyllda för att skicka tillbaka ambassadören.

Israel kallade den 30 oktober 2014 hem sin ambassadör Isaac Bachman från Stockholm, ”för konsultationer” som det heter på diplomatspråk. Orsaken var det svenska erkännandet av staten Palestina samma dag.

Bakgrunden till Palmes uttalande ovan var att Sverige den 15 december 1967 tog hem sin ambassadör Gösta Brunnström från Aten. Han skulle aldrig mer återvända till Aten och det skulle ta ända till sommaren 1972 innan en ny ambassadör var på plats, det blev den tidigare förste ambassadsekreteraren Dag E Bergman som varit kvar som både svensk och sedermera skandinavisk representant i Grekland. Orsaken till den svenska åtgärden att kalla hem Brunnström var militärkuppen den 21 april 1967 och den efterföljande militärdiktaturen fram till 1973. Opinionen i Sverige var extremt negativ till juntan i Grekland, Sverige tog emot närmare 5000 flyktingar från Grekland och väldigt många arbetskraftsinvandrare från landet befann sig redan i vårt land. Såväl politiska partier som folkrörelser engagerade sig starkt mot regimen och krävde också någon form av åtgärd från svensk sida.

När Israel kallade hem sin ambassadör angavs inga skäl som skulle kunna tolkas som kriterier eller villkor för när han skulle kunna återvända. För en stat kan de möjliga utrikespolitiska strategierna vid ett missnöje beskrivas i termer av form och innehåll. En stat kan välja dialog eller konfrontation som form, men staten kan också välja ett innehåll med tonvikt på opinionsbildning eller diplomati. Att kalla hem sin ambassadör är en konfrontativ form med diplomatiskt innehåll. I det svenska fallet övergick de grekiska relationerna till mer av dialog och opinionsbildning redan kring 1970. Men det var en svår process som sannolikt inte kunnat genomföras utan ett byte på utrikesministerposten (Krister Wickman tillträdde). Och några lättnader i det politiska läget i Grekland kunde inte ses. Den svenska internationella opinionsbildningen för att förbättra läget för mänskliga rättigheter och demokrati i Grekland var omfattande och det är också den linje som både Palme och Wickman ville följa, inte konfrontation. Den svenska regeringen trodde sig kunna åstadkomma förändringar genom närvaro och samtal snarare än genom konflikt och att vända ryggen till. I Sveriges fall menar jag att Greklandsfrågan markerade en förändring i svensk utrikespolitik, från folkrättsliga och diplomatiska medel till opinionsbildning, ekonomisk utveckling och socialt engagemang som verktyg för förändring.

Med tanke på Israels utsatta läge i regionen och den starka kritiken mot t ex bosättningspolitiken från många väststater inklusive USA är det ett diplomatiskt märkligt agerande att kalla hem sin ambassadör från ett Sverige som i många avseenden varit en viktig spelare i relationerna mellan Israel och övriga stater i regionen. Enligt vissa uppgifter skulle ambassadören väntas tillbaka till Stockholm denna vecka men det är oklart för mig om något återvändande skett. Skälen skulle i så fall vara att andra EU-länder inte följt Sveriges exempel. Det tycks dock som en mycket kort tidsperiod (två veckor) för att avgöra en sådan sak. Oavsett om och när Bachman kommer tillbaka så är det svårt att se vad i den svenska politiken som skulle ha förändras på ett sådant sätt att ett återvändande är rimligt givet skälen för hemkallandet.

Palme hade nog rätt. Det där med att kalla hem ambassadörer kan tyckas frestande för att uttrycka missnöje, men det är knappast en effektiv väg att uppnå mål som inbegriper politisk förändring.

Mer om det grekiska fallen kan läsas i min rapport ”Dans på slak lina. Sverige och den grekiska diktaturen 1967-1974” Arbetsrapport 15 inom forskningsprogrammet Sverige Under Kalla Kriget (SUKK)

En bref: Regeringens katastrofala förslag om språk och kultur

För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag.

Idag skriver Svenska Akademien (ja hela!) på DN Debatt och kritiserar beslutet att från och med 2016 ta bort i stort sett hela stödet till Terminologicentrum (TNC). Därutöver tar Akademien upp beslutet – som kanske förändras – att i praktiken stänga de svenska instituten kring Medelhavet. Samt också borttagandet av stödet till svenska studenthemmet i Paris och till undervisning i svenska i utlandet.

Den förra regeringen försökte lägga ned Svenska Institutet i Paris (CCS) men misslyckades. Jag hoppas innerligt att den nya regeringen kommer att misslyckas lika kapitalt med sina försök den här gången. Att lägga ned verksamheter som sörjer för den gemensamma nyttighet som kallas vårt svenska språk och centrala noder för utbyte och spridning av vårt språk, vår forskning, vår litteratur och vårt kulturella bidrag i globaliseringen är så ogenomtänkt och utan analys att jag baxnar. En globalisering utan kulturmöten, språklig mångfald och nyfikenhet på andras historia är ju detsamma som ett Orwellskt 1984!

Riv upp, gör om, gör rätt!