Vänstra Stranden

Varför inget öppet partiledarval inom socialdemokratin?

Sedan förra valet har nu Centerpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och faktiskt också Kristdemokraterna valt nya partiledare. Dessförinnan fick Miljöpartiet nya språkrör och under förra mandatperioden fick Folkpartiet ny ledare. Omloppstiden på partiledare tycks bli allt kortare. Kvar sedan den borgerliga valsegern är nu bara den nygamle Göran Hägglund och statsminister Fredrik Reinfeldt. Processen att välja partiledare har hamnat i allt större medialt fokus genom att att flera partier har genomfört – och andra fått krav på sig – en s k öppen process i valet av ledare.

Statsvetarna William Cross och André Blais från Kanada diskuterar i sin artikel Who selects the party leader? i Party Politics (ännu bara på nätet) olika hypoteser om hur och när partier väljer att s a s demokratisera valprocessen. De undersöker parlamentariska system av Westminstermodell (som i Storbritannien) och tittar därför på partier i Irland, Kanada, Nya Zeeland, Australien och just Storbritannien. Deras slutsatser pekar på att partier som hamnat i opposition, som varit med väljarnederlag och även nya partier tenderar att öppna upp sina valprocesser. Men, och det är viktigt, öppna valprocesser till partiledare verkar vara något som smittar! Har några partier börjat så följer andra efter.

Mekanismen som leder till att gräsrötterna får vara med och bestämma, det som alltså överför väljarförlusten och/eller oppositionsställningen till ett beslut om en öppnare process, verkar vara att partiernas parlamentsgrupper får mindre makt. Det är alltså genom att den parlamentariska delen av partiet tappar i inflytande som gräsrötterna kan tillskansa sig mer inflytande. I nya partier tenderar redan från början den parlamentariska delen av partiet att vara mer jämnstark med övriga delar av organisationen och kan därför inte utöva så starkt ledarskap. Men, utöver detta, så har alltså öppna processer en tendens att få efterföljare i de egna partisystemen.

Miljöpartiet har kanske fått både Centern och Vänsterpartiet att fundera på öppna processer? För Kristdemokraterna har nog ledarstriden upplevts som mer påtvingad. Troligare är dock kanske att de partierna har sett väljarförluster och även förluster som gett riksdagsgrupperna mindre att säga till om, trots att två av dem är i regeringsställning. Än märkligare är det då att Socialdemokraterna mot alla odds – valförluster som heter duga, minskat inflytande för riksdagsgruppen och även utsatt för hårda krav på öppen process – motstått situationen och valt en ledare på ungefär samma sätt som man väljer påve. Hur kunde detta komma sig? Vilka var de avgörande faktorerna?

Jag hoppas att någon kollega kommer att ta sig det socialdemokratiska ledarskapet från Sahlin till Löfven för att medelst process-spårning finna teoretiskt intressanta aspekter av partiorganisationers förändring och motstånd mot förändring. Men tills dess så kan väl ett par hypoteser framkastas.

En första hypotes inriktar sig på den bristande konflikthanteringen. Socialdemokratin har alltid varit en koalition av intressen och grupperingar, det är t o m dess styrka och fördel jämfört med övriga svenska partier (något som Moderaterna insett). Men under efter valförlusten 2010 gick inte dessa motsättningar att överbrygga, istället odlades i motgångens stund karteller som bekrigade varandra. Ett parti av koalitioner behöver en ledare – eller ett ledarskap – som förmår förhandla internt, annars blir konflikterna destruktiva. Dit hade man kommit under Juholt. Nu var därför goda råd dyra för själva partiorganisationen – det var anledningen till att VU uppfattade att man i denna ledares ställe helt enkelt fick ta uppdraget att ena partiet, och det genom en ledare. Ett högt spel, men med stor vinst om det går hem. Ingen plats för demokratiska processer med gräsrötter där.

En andra hypotes är att opinionssiffrorna idag betyder mer för partiledningar än tidigare. Opinionens skiftningar är avläsbara närmast dag för dag, inte bara genom mätningar utan genom det symbiotiska förhållningssättet mellan medier och politik. En öppen process i ett läge av vikande stöd och urholkad ideologisk moral riskerade att fördjupa och förstora negativa självbilder, något som skulle kunna de-mobilisera både sympatisörer och partiarbetare. Alltså måste partiledningen till vilket pris som helst få stopp på framställningarna i medielandskapet av socialdemokratin som förlorare och som förvirrade. Man måste kasta en god biff i munnen på de glupande ulvarna. En situation som inte är lika allvarlig för ett oppositionsparti vilket som helst, men allvarlig för det parti som gör anspråk på att leda oppositionen mot regeringen.

Det är bara att välja, eller komma på något bättre!

Myterna om socialdemokratins hegemoni

I morse hörde jag en kommentar om socialdemokratins kris som gick ut på att den socialdemokratiska hegemonin var över och det eftersom varje tid har sina hegemoner och såväl Lantmannapartiet som Liberala samlingspartiet hade förlorat sin status.* Ögonblicket därefter meddelade samme person att det inte finns några naturlagar i samhällsvetenskaperna. Man kan ju tycka att det lät lite som en självmotsägelse, om man är på det humöret alltså.

Socialdemokraternas hegemoni tog slut under 1980-talet när den politiska liberalismen helt dominerade scenen i Sverige och västvärlden. Socialdemokraterna fick anpassa sig till det skiftet, som alla andra. Att Olof Palme mördades 1986 kan utgöra ett symboliskt slut på hegemonin men egentligen tog den slut några år tidigare. Göran Persson ledde inte något hegemoniskt socialdemokratiskt parti, han ledde ett regeringsvant och kraftfullt parti som fick rensa upp det Augiasstall som regeringen Bildt lämande efter sig 1994. Några nya visioner eller politiska lösningar för en ny tid kunde inte Persson leverera, han är och var en av socialdemokratins skickligaste och tuffaste ledare, skolad i mkommunapolitikens många gånger hårda skola. Men någon politisk visionär gjorde han aldrig anspråk på att vara. Han var en Reinfeldt för sin tid.

Den socialdemokratiska hegemonin tog sin börjar efter Andra Världskriget när bygget av den egentliga välrfärdsstaten tog fart. Mellan 1951 och 1957 regerade socialdemokraterna tillsammans med Bondeförbundet/Centern och därefter regerade man själva, men i minoritetsposition, under hela 1960-talet. Jämviktsriksdagen 1973-1976 visade på hur snabbt ett förändrat samhällsklimat kunde förändra förutsättningarna för politiken, men de borgerliga regeringar som följde visade inte prov på något annat än socialdemokrati light. Då har man hegemoni. Efter segervalet 1982 var det emellertid snarare den s k kanslihushögerns skickliga anpassning (ett karaktäristika för en vinnare i partisystemet) som gav socialdemokraterna makten, och efter regeringen Bildt var det alltså regeringsdugligheten som fällde avgörandet.

Myten om 1900-talet som socialdemokratins hegemoniska tidsålder rymmer en idé om historie-deterministiska vågor vilka avgör partiers uppgång och fall. Att de politiska partierna var mer tydligt beroende av klassrelationer, arbetsmarknadens och näringslivet struktur förr är sant, därmed också lite större möjligheter till förutsägelser. Idag är väljarna kunnigare, rörligare, krävande, otåliga och sakfrågeengagerade. Partierna har medialiserats och anpassat sig till administrativa och organisatoriska förutsättningar snarare än till medborgarrörelser. Mediebevakning är inte längre en fråga om journalistik utan om en symbios mellan medier och politik på olika nivåer, redaktionell praxis, 24/7-uppdateringar, upplösning av gränser mellan roller och en publik som numera är lika mycket aktiva producenter av nyhets- och medieinnehåll.

Tankemodellen att ett parti har någon slags intern livscykel bygger på förutsättningen av en oföränderlig omvärld, något som är ännu mindre sant nu än förr. Socialdemokraterna kan få 50 procent av rösterna, eller 15. Det är inte skrivet vare sig i stjärnorna eller i de statsvetenskapliga litteraturen. Vad vi dock vet är att de politiska partierna dödförklarats varje gång våra demokratiska samhällen gått in i en ny fas. Och varje gång har de, som den alldeles för tidig i somras bortgångne Peter Mair brukade påpeka, anpassat sig och återuppstått.

Framtiden ligger i våra egna händer. Nu som då. Det är upp till er själva, ni som sitter på förtroendeposter, som går på medlemsmöten och som pratar politik hur kampen mellan intressen, idéer och krafter skall falla ut. Och det är själva den kraften som behövs för att vitalisera och utveckla ett samhälle.

OBS! För socialdemokrater föreslår jag särskilt dagens DN Debatt av Peter Weiderud ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Och att ni inte alls lyssnar på alla dem som nu snabbt vill ha en ”stark” ledare. Det är mitt stalltips och det är gratis.

* Dessa båda partier försvann ur sikte ungefär samtidigt med demokratins genombrott…

Med eller utan Håkan Juholt – Sverige behöver en vital opposition

En av de mera oväntade, och glädjande effekterna av journalistuppbådet som belägrade Sveavägen 68 i Stockholm under Socialdemokraternas VU-sammanträde under torsdag och fredag var den absurda humor som snabbt spred sig i sociala medier. Sällan har jag haft så roligt som när jag läste alla kommentarer om de stackars huttrande journalisterna liksom de ofta lika roliga kommentarerna från desamma på t ex twitter och facebook. Humorn flödade och stod inte den den gamla sovjetiska satiren efter, när lustiga hashtags och ordvrängeri fick ersätta den substantiella debatten. Men bortsett från det var väl det journalistiska fiskafänget fåfängt.

Den svenska socialdemokratins klass-koalition mellan medelklass och arbetarklass gjorde löntagargruppen till den dominerande kraften i svensk politik. Det var så svensk socialdemokrati blev vad Fredrik Reinfeldt idag kallar ”ett statsbärande parti”. Socialdemokratin var en naturlig kraft att ansluta sig till för den samhällsengagerade löntagaren i och till vänster om den politiska mitten. Så är inte längre fallet. Även de ledargestalter som följt partiet länge har lämnat för andra mer attraktiva positioner, karriärer eller möjligheter. Det handlar inte om maktbegär men om människor som har visioner, idéer och kraft som de vill förverkliga i form av ett intresse för politik och det gemensamma. Partiet har inte förmått behålla och odla ledare som t ex Margot Wallström, Ulrika Messing, Thomas Bodström, Pär Nuder, Anders Lago och Jan Nygren. Andra har gått bort som Anna Lindh och Kjell Larsson. Redan i samband med valet av Mona Sahlin kritiserades valproceduren till ny partiledare, en kritik som blåste upp till full orkan kring valet av Juholt och redan från början gav honom ett svagt mandat. Det mandatet gjorde han dock själv starkare genom inledningen av sitt ordförandeskap – för att sedan steg för steg urholka tilltron till den egna förmågan som partiledare.

Socialdemokratins ledarkris handlar inte om Håkan Juholt, han är möjligen ett symptom på oförmågan i partiet att vaska fram ledartalanger. För ett parti som under 90-talet blev alltmer slutet under Göran Persson, där hierarkierna blev starkare i samband med minskande medlemsunderlag och -engagemang och där partiet lutade sig mer mot en organisationsapparat och kommunikationsteam blev förlusten 2006 ett dråpslag mot partiets möjlighet att upprätthålla sin centrala maktposition. Socialdemokratin lider av en organisatorisk atrofi (förtvining) som i sig själv leder till en nedåtgående spiral, en spiral som stöter ut och bort såväl goda krafter för förnyelse som tänkbara ledartalanger.

Personligen tror jag att Håkan Juholt nu blivit en belastning för ett parti som redan förlorat sin inre vitalitet. Skall socialdemokratin kunna återkomma och utgöra ett relevant regeringsalternativ så krävs det närmast Herakliska storverk, och trots min beundran för Juholts fantastiska förmåga att tåla motgångar och stå pall så tror jag inte att det är han som kan genomföra dem. En ny ledare får dock under inga som helst omständigheter tas fram på det slutna och närmast bigotta sätt som skett med Mona Sahlin och Håkan Juholt. Lär av andra partier med aktiva medlemmar som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Hur det än går med Håkan Juholt så behöver både Sverige och den nuvarande regeringen en vital opposition, en opposition som kan skärpa konflikterna, utgöra alternativ för stora grupper väljare och som kan delta i att utveckla en politik som bryr sig om social ojämlikhet, arbetslöshet och vanliga människors otrygghet.

Reinfeldt längtar tillbaka till Palmes tid?

”Det här inte den socialdemokrati jag växte upp med” sa statsminister Fredrik Reinfeldt på bästa sändningstid i Rapport ikväll a propos att Håkan Juholt meddelat att socialdemokraterna inte ställer sig bakom att Sverige ansluter sig till den s k euro-pakten som skall garantera eurons värde som betalningsmedel. Reinfeldt som är född 1965 bör väl sägas ha vuxit med Olof Palme (partiledare 1969-1986). Håkan Juholt skulle lika gärna kunna ha sagt att han inte känner igen de moderater han växte upp med, Yngve Holmberg (1965-1970) och Gösta Bohman (1970-1981). Skillnaden är att Reinfeldt tycks försöka få oss att tro att han verkligen gillade gamla tiders socialdemokrater. Något sådant skulle Juholt aldrig göra.

Reinfeldt avslöjar därmed också att socialdemokratin för Sverige inte är vilket parti som helst, utan en motståndare värd att konkurrera med, en politisk rörelse som moderaterna vill slå på deras egen planhalva. Något som Moderaterna i stort sett också lyckats med.

Partier förändras, både ideologiskt och organisatoriskt, även om de flesta politiska motståndare aldrig låtsas om det. 1970-talets socialdemokrati idag hade varit rena skämtet, liksom 1960-talets Högerparti eller 1980-talets Folkparti. Frågorna är andra och medborgarna kräver av sina partier att de har svar på tidens frågor, inte gårdagens. Partiideologin skall därvidlag utgöra den förankring som partiet behöver för att trots allt vara igenkännbart, ungefär som vi när ser att det är barndomskamraten på andra sidan gatan trots att det gått 30 år. En partiideologi får aldrig bli en boja för partiet, men aldrig heller så vag och konturlös att partiets identitet upplöses. Partiideologin skall vara tillräckligt abstrakt för att ge utrymme för flera konkreta förslag inom samma sfär, men måste ha en tydlig gräns.

Reinfeldt är som de flesta av oss, vi vill gärna känna igen och kunna relatera oss till våra partier. Vi vill att partiet skall handla förutsägbart och samtidigt lansera lite nya grepp som får oss att tänka till inför valet. Reinfeldt och hans koalitionsregering har dock bidragit till att väljarnas partiideologiska kompass fått problem, de fyra partierna liknar varandra, ideologiska skillnader tonas ned och hela idén bakom Alliansen är att ge plats för praktik på bekostnad av ideologin. Så om Reinfeldt inte känner igen ”sina” socialdemokrater så är han nog faktiskt en av dem som bidragit till detta. Att socialdemokratin själv sedan inte förmår hitta ut ur den lilla skogsdunge mellan husen i Västertorp där de gått vilse gör ju inte saken lättare för väljarna…

Sjunkande partimedlemskap ifrågasätter både partiteori och demokratisk praktik

Allt färre européer väljer att vara medlemmar av ett politiskt parti. De enda avvikarna är Grekland och Spanien som båda har ett ökande partimedlemskap sedan 1980-talet, men åtminstone Spanien ligger ändå på en nivå under det europeiska snittet i medlemskap. Även i länder som traditionellt haft en ovanlig hög andel av väljarna som partimedlemmar (Österrike t ex) är raset påtagligt. Ingrid van Biezen, Peter Mair och Thomas Poguntke visar i sin artikel Going, going…gone? The decline of party membership in contemporary Europe (EJPR vol 51 no 1 2012 s 24-56) att denna utveckling utmanar våra teoretiska föreställningar om partier.

I tidigare partilitteratur fanns en föreställning om att partimedlemmar på mellannivå var mer ideologiskt extrema än både väljare och partiledning, den s k May’s lag. Visserligen gick den aldrig att vare sig driva hem fullt ut eller falsifiera fullt ut (vilka samhällsvetenskapliga lagar gör det…) men föreställningen hade starkt stöd i empirisk forskning. En minskad andel av väljarna är nu medlemmar i något politiskt parti men den andelen tycks vara mer representativ för väljarna i gemen än tidigare. En yngre medlemsgrupp tycks också ha starkare karriärambitioner jämfört med tidigare.

I tidigare partilitteratur ansågs partier ha tre delar: partiledning, förtroendevalda och gräsrötter. Den sistnämnda delen av partiet var den som utgjorde länken till medborgarna, där fanns kanalen mellan politikens institutioner och det politiska engagemanget, för kommunikation åt båda håll. Med den avfolkning som partierna nu tycks stå inför ställer författarna frågan om inte partimedlemmar framöver istället kan anses vara en integrerad del av partiapparaten och inte en del av det civila samhället. En sådan utveckling utmanar det politiska partiets roll i vår demokrati. Partiteorin har inte, och ännu mindre demokratiforskningen, tagit denna utmaning på allvar utan arbetar fortfarande i stor utsträckning med forskningsfrågor som i generell mening ser demokratin som en partidemokrati.

Utvecklingen mot fler s k primärval, öppna ledarval och ett utvidgat medlemskap även till sympatisörer ifrågasätter också partiets traditionella funktioner i en demokrati. Personligen tror jag att denna utveckling är positiv och jag önskar att de svenska partierna kunde skynda på utvecklingen – alternativet är att den för demokratins vitalitet avgörande kanalen mellan medborgare och politiska beslut slammar igen och ersätts av opinionsmätningar och fokusgrupper (inte för att det inte redan finns, men ändå). Om partierna slutar att artikulera de grundläggande politiska konflikterna i en demokrati så avstannar också den demokratiska utvecklingsprocessen. I förlängningen ser vi förstelning, krympande politiskt utrymme och minskat engagemang i det gemensamma. Något som på sikt, menar jag, också tar sig uttryck i bristande tillväxt, dynamik och kreativitet i ett samhälle.

Det finns många sätt för partierna att vitalisera sig själva som organisationer. Jag har tillsammans med Ulf Bjereld i boken Den nödvändiga politiken (2011) föreslagit att de politiska partierna borde söka samarbete med alla de organiserade intressen som vårt samhälle faktiskt innehåller. Banden mellan socialdemokrati och LO borde upphöra och istället borde alla partier samverka med olika organisationer i olika sammanhang – det kan röra sig om kyrkor, nykterhetsorganisationer, hjälporganisationer, fackföreningar, lobbygrupper av olika slag eller specialföreningar.

Moderaterna i Skåne är innovativa och söker nu politiker med hjälp av erbjudande om en bra ledarutbildning och möjligheten att få förverkliga sitt politiska engagemang. Jag är säker på att de finns fler svenska exempel på partier som lokalt jobbar kreativ och försöker upprätthålla sin funktion som kanal mellan väljare och valda.

Uppdatering 120111: Vänsterpartiet väljer att prioritera organisationen, skaffa sig ekonomiskt oberoende genom höjd partiskatt och därmed kunna möta medlemmarna på ett bättre sätt. Även detta ett tecken på försöken att återupprätta partidemokratin.

Sjöstedt – en ledare med anspråk

Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut. Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare. Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Ja, Jonas Sjöstedt är nu vald till ensam partiledare för Vänsterpartiet och det är naturligt att citera Selma Lagerlöfs första rader i Gösta Berlings saga. Det som följer tror jag dock inte alls gäller Jonas Sjöstedt, men inledningen kanske något visar på den närmast religiösa och ohöljda entusiasm med vilken kröningen av Sjöstedt genomfördes på Vänsterpartiets kongress i Uppsala. När detta är sagt så vet vi alla att partiledarens uppgift i ett litet parti i opposition inte är någon sinekur.

Som jag tidigare påpekat är partiledarens viktigaste uppgift att hålla samman sitt parti, något som Lars Ohly lyckades bra med trots ett besvärligt utgångsläge, och det gör Sjöstedts uppgift lättare än vad Ohlys var för åtta år sedan. Jonas Sjöstedt genomförde idag sitt första politiska linjetal och några förändringar i budskapet kunde noteras.

Sjöstedt började med att betona det som ibland har kallats för en röd frihetsvision. Han inledde sitt tal med att tala om individens frihet och citerade Rosa Luxemburg som lär ha sagt att friheten det är alltid friheten för den som är annorlunda. Sjöstedt betonade också vikten av att människor av olika tro möts på naturligt sätt i skolan och i samhället när han talade om barnen i pingstkyrkan och den shiamuslimska familjens barn som i skolan möts, bråkar och blir kära i varandra. Här fanns tanken att det är i kollektivet och i de gemensamma lösningarna som den individuella friheten bäst kan upplevas.

Sjöstedt gjorde också en stor offensiv kring arbetsmarknadspolitiken, något som jag tror kan vara ett bra strategiskt val. Området har helt och hållet behärskats av regeringen och vare sig Miljöpartiet eller Socialdemokraterna har förmått lansera något reellt alternativ till den arbetsmarknad som alltfler löntagare idag finner osäker, otrygg och farlig. Full sysselsättning skall hädanefter vara den ekonomiska politikens överordnade mål, menade Sjöstedt, och talade om att ”modernisera de ekonomiska ramverken” på ett sådant sätt att man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vid flera tillfällen återkom Sjöstedt till behovet av en industripolitik och till det akuta behovet av investeringar i det gemensamma som järnvägar, bostäder, energiteknik och kollektivtrafik. För Sjöstedt och Vänsterpartiet är det investeringar som på sikt ger både jobb och modernitet.

Sjöstedt utmanade också Socialdemokraterna och Miljöpartiet i att kräva ett socialt protokoll som krävde samma arbetsvillkor för alla löntagare i ett land som kriterium för att rösta ja till någon som helst fördragsförändring inom EU.

Sjöstedt talade också om feminism, klimatfrågor och om hur välfärdsarbetarna är de oundgängliga krafterna i vårt samhälle, inte bankdirektörerna. Han fick stående ovationer när han lovade att få bort rikskapitalbolagen från välfärden och ville mota bort vinster från hela sektorn.

På det hela taget var det ett ganska väntat tal, men Sjöstedt är mer nedtonad än Ohly, mer sakpolitiskt tydlig, mindre internationellt orienterad och har ett allvar som är svårt att värja sig emot. Kanske tycker jag att det allvaret bara finns hos Fredrik Reinfeldt bland övriga partiledare. Sjöstedt tar ledningen för ett parti som nu står relativt samlat och som lagt k-diskussionen bakom sig. Han tar över i ett läge där oppositionen snarast kännetecknats av fanflykt, personstrider och splittring. Det skall bli mycket intressant att följa inte bara Vänsterpartiets utveckling utan också hur svensk politik och mediebevakning kommer att påverkas av en så politiskt beslutsam vänsterpartiledare med tydliga anspråk på makten.

Partiledarens viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet

Partiledarrollen har varit i fokus under en tid genom debatten inom socialdemokratierna men i denna månad i nådens år 2012 är det två små partier vars ledarbyten står i fokus: Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. I det medielandskap som vuxit fram det senaste decenniet har partiledarens betydelse för valresultat och image för partiet kommit att diskuteras alltmer. Det är kortare omloppstid på partiledare numera, i de flesta partier i alla fall. Och många är de f d partiledare som vittnat om en närmast omänsklig arbetsbörda som maler ned personen ifråga.

På Vänsterpartiets startbana i Trettonhelgen står tre kandidater: Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. På Kristdemokraternas startbana står två kandidater: Göran Hägglund och Mats Odell. De två processerna skiljer sig åt då Odell är en verklig utmanare medan Ohly – visserligen under press – har sagt att han avgår och därmed lämnar plats för en partiledare. En funktion som dock underskattas i vår medialiserade tid är partieldares betydelse för att hålla samman partiet. Trots att partierna numera är mindre (färre medborgare blir partimedlemmar) än på 1970-talet är det politiska intresset lika stort, det tar sig bara andra uttryck. För ett parti som skall välja ny ledare kan man då endera hamna i problemet att de som är medlemmar fastnar i gamla strider, bekymrar sig mest om sina egna ambitioner och avhandlar interna gräl offentligt (läs Socialdemokraterna och Kristdemokraterna) eller att partiapparaten tappar markkontakten och förlorar förmågan att attrahera väljare och intresserade i ett konstruktivt engagemang för sin politik (läs Vänsterpartiet och Centerpartiet). Partiledarens roll kan bli fullständigt omöjlig genom att man både skall tillgodose de interna behoven av bekräftelse och karriär å ena sidan och opinionsstöd och engagemang från väljarna å den andra. Lägg därtill att partiledaren skall vinna voteringarna i Riksdagen också, särskilt tufft med det parlamentariska läge vi har idag.

Jag menar att partiledarens första och avgörande uppgift är att hålla samman partiet. Utan den förmågan kan vare sig väljare eller voteringar vinnas. Ett problem för Håkan Juholt är därför faktiskt att han står utanför många av de socialdemokratiska elit-kotterierna, därmed har han heller inte makt över dem. Hur mycket han än går hem hos väljarna som person så röstar man inte på Juholt, man röstar på partiet. Och kan inte Juholt hålla samman partiet så blir det ingen röst. Annie Lööf tycks hittills ha lyckats rida på vågen och kan vara tacksam att Maud Olofsson gjorde grovjobbet åt henne genom att kväsa motståndet och leda Centerpartiet in i ett lyckosamt allianssamarbete. Göran Hägglund har fått samma problem som Juholt, men har haft ett grepp om partiet, ett grepp som han nu har tappat. En ganska stor grupp aktiva inom Kristdemokraterna är inte nöjda vare sig med hur samarbetet i regeringen skett (vilket skiljer dem från Centerpartisterna) eller hur partiet har utvecklats. Jag tillhör därför dem som tror att det är mycket som står på spel för Kristdemokraterna vid det extra tinget den 28 januari.

Lars Ohly lyckades mycket bra med en sak i Vänsterpartiet, han enade och höll ihop ett parti som var på väg att spricka eller åtminstone brytas upp i fraktioner. Priset var högt, men den nye partiledare som mest troligt heter Jonas Sjöstedt har därmed en ganska bra startsträcka där han kan koncentrera sig på att formulera politiska förslag och värma upp lite inför oppositionen. Sjöstedt, liksom Andersson, ser idag ut att kunna hålla samman partiet, något som jag är mindre säker på avseende Rossana Dinamarca.

Om Hägglund vinner omröstningen och förblir KD-ledare har han det inte lika väl förspänt. Han har en mycket tuff uppförsbacke och att han på sikt skall klara att hålla ihop partiet ter sig för mig mycket osäkert, för att inte säga osannolikt. Kanske blir en seger på det extra tinget en Pyrrhus-seger. Om Odell, mot alla odds, skulle bli partiledare är situationen inte mycket bättre. Odell lär få en stor opposition emot sig men kan möjligen genom att bara vara utmanare ändå få litet plan mark att springa på innan uppförsbacken börjar. Han har dock inte mycket tid på sig.

Underskatta inte partiledarens avgörande roll för att hålla ihop partiet och överskatta inte partiledarens roll som ansikte utåt.

Fördjupa sig kan man genom t ex Patrik Öhbergs avhandling i statsvetenskap, Svend Dahls dito eller i Peter Esaiassons lic-avhandling ”Partiledarna inför väljarna” från 1985 (ej på nätet)

Göteborg – en stad för framtiden??

Julen har mediemässigt för min del kännetecknats av den granskning som P4 Radio Göteborg gjort av bolaget West Sweden men också tidigare av bolaget Lisebergs styrelse. I båda fallen har vidlyftig representation och därutöver fifflande med notor varit i centrum. Igår medverkade jag med en kommentar till hur sådana här ”skandaler” kan växa fram och möjliga medel för att komma tillrätta med dem.

Den s k Göteborgsandan skylls ofta för de missgrepp och felaktigheter som begåtts, men jag skulle säga att Göteborgsandan är lite av en myt.Göteborgsregionen har idag en miljon invånare och fler blir det, runt en femtedel är födda utomlands och nästan lika många har någon förälder som är född i ett annat land. Nya stadsdelar och nya arbetsplatser har kommit till i snabb takt. Det Göteborg jag kände från 1960-talet är sedan länge borta, då var Göteborg en stor småstad. Idag skulle jag vilja säga att småstadsstämpeln bara är nostalgi – och likaså Göteborgsandan. Däremot tror jag att ett långt maktinnehav, en stark maktbas inom industriarbetet och en manlig maktstruktur lagt grunden till många bekymmer idag. För idag är Göteborg en stad med ett universitet som mäter sig med de största i norra Europa, fyllt av studenter som tar del av det bredaste utbildningsspektrat i Sverige inom ett och samma universitet, plus Chalmers, och en stad som växer med nya stadsdelar för varje år. Göteborg är också en djupt segregerad stad – som de flesta europeiska storstäder – och en stad med en påtaglig mångfald.

På sikt kommer den typ av avarter som avslöjats inom Liseberg och West Sweden att försvinna, men nya kommer istället förstås. Därför tycker jag att vi skall lägga Göteborgsandan på nostalgihyllan och istället tänka till kring hur Göteborgs nya ansikte skall speglas i förvaltningstraditioner och -kultur. Det finns en del experiment och försök i andra städer som man kan inspireras av t ex har väl Göteborg lånat hyrcyklarna från Paris (?) där jag såg dem första gången för många år sedan, men Toronto och Portland är kanske också städer att lära av? Eller varför inte Stockholm?? Göteborg behöver tänka mycket mer kring staden som plats, som livsrum och offentlighet – inte bara på att bygga, bo och åka.

Med detta önskar jag både min kära hemstad Göteborg och alla andra städer ett riktigt gott nytt år 2012!

God Jul till alla läsare!

Alla läsare tillönskas härmed en verkligt God Jul. Till alla er som firar en Jul som ni egentligen inte alls hoppats eller önskat vill jag säga att Julen i första hand finns i våra egna hjärtan och låt aldrig någon annan bestämma att den Jul du firar inte är tillräckligt mycket Jul.

Om go’a gubbar i Göteborg

Tre go’a gubbar är i Båstad och går på Golfkrogen. De lutar sig antagligen tillbaka, ler och känner sig rätt nöjda med tillvaron. De dricker två öl var och Gammeldansk till, en klassisk kombi som motsvarar gamla tiders grosshandlargroggar. Antagligen har de rätt trevligt och tycker livet är gott. Inte mycket att säga om. Varför säger jag något om det då?

Jo, de tre sitter i det kommunala bolaget Nöjesparken Lisebergs ledning och den trevliga stunden bokfördes som ”förtäring” och betalades av det kommunala bolagets kassa. Det är nog ingen slump att hälften av kostnaden för de årliga julmiddagarna i Lisebergs styrelse under det senaste decenniet har varit alkohol. Den 7 december i år kostade, enligt GP, bara alkoholen 720 kr per person! Häromveckan fick vi veta att det kommunala ungdomsarbetslöshetsprojektet UPPs chef sett till att alkoholen skrevs upp som ”förtäring” för att slippa betala den privat.

Den manligt indränkta alkoholkultur som tydligen regerar inom flera sektorer av Göteborgs kommunala liv gör mig upprörd – som medborgare, som mamma och kvinna och som forskare. Jag vill som medborgare kunna vara stolt över dem som anförtrotts att förvalta vår gemensamma egendom, som mamma och kvinna vet och ser jag hur oerhört mycket skada alkohol gör i familjer och för enskilda människor och som samhällsvetare vet jag att manlig alkoholkultur är skyldig till större brottslighet än vad vi förstår. Faktum är att jag också helt enkelt skäms över de vuxna män (och kvinnor?) som beter sig så tarvligt.

På P4 Göteborgs sajt och i dagens prassel-GP kan du läsa mer (s 6).

Uppdatering: Nu på nätet – detta kallas med sitt rätta namn för frosseri. Vill ni go’a gubbar ägna er åt det, väl bekomme. Men gör det inte som förvaltare av det gemensamma.