Kategori: europeisk politik

En bref: Marine le Pen, den europeiska extremhögerns förebild

Det mest anmärkningsvärda med Marine le Pen är nog hennes uthållighet som kombineras med en taktisk förmåga som skulle kunna benämnas som ”streetsmartness”. Trots att hon nyligen dömdes till både fängelse och förbud att kandidera till offentliga ämbeten för korruption i samband med användningen av bidrag från EU till partiets arbete tror många att hon vinner presidentvalet 2027. Jag tillhör inte dem, men det vore dumdristigt att inte räkna med risken att det är precis vad som händer.

I ett nytt avsnitt av Europapodden som produceras av Sveriges radio medverkar jag i ett samtal om Marine le Pen. Hon leder idag det franska extremhögerpartiet Rassemblement National, tidigare Front National. Samtalet leds av Katarina von Arndt och tillsammans med Alice Petrén, legendarisk korrespondent i Frankrike och många andra länder för Sveriges radio, porträtterar vi den självklara ledaren för fransk extremhöger idag.

Marine le Pen tillhör en politisk familj där även andra familjemedlemmar har eller har haft framträdande positioner inom extremhögern. Mest framträdande är förstås le Pens far, Jean-Marie le Pen, som avled tidigare i år. På sätt och vis har hon ärvt sin position men hon har också satt en egen prägel på partiet genom att distansera sig från pappas anti-semitiska och rasistiska hållning. Marine le Pen var länge en av få kvinnor i ledning för ett parti inom den radikala eller populistiska högern. Idag finns det fler, men hon var en av de första.

Partiet är inte vilket som helst utan måste sägas vara ett av de mest ideologiskt övertygade nationalistiska med rötter inte bara i den franska kolonialpolitiken utan ända tillbaka till motkrafterna mot den franska liberala revolutionen 1789. Den franska extremhögern har varit en förebild för många andra partiet i Europa. Marine le Pen leder därmed ett av Europas mest centrala nationalistiska – och för demokratin hotfulla – partier.

Här kan du lyssna på avsnittet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/marine-le-pen-katt-med-nio-liv

Nej, Europa har inte gömt sig bakom USAs kjolar!

Något som gjort mig allt mera irriterad i denna tid av internationell högspänning och osäkerhet är hur många svenska politiker talar om vikten av höjda försvarsanslag i Europa. Argumentet är att ”europa gömt sig bakom USAs kjolar” som t ex Mikael Oscarsson (KD) satt och sa i gårdagens Rapport (SVT 250217). Han hävdra att Europa inte ”betalar för sin egen säkerhet” och han är inte alls ensam om det. Samma visa men med andra ord hörs från Kristersson, Svantesson, Malmer Stenergard och Jonsson. Om och om igen talas om att Europa måste göra det ena och det andra för att USA har krävt det (läs: Trump) eller att vi har någon form av moralisk skuld. Och tonfallet är ofta att vi skall göra detta så att USA ”kommer tillbaka” till vår allians.

Jag delar uppfattningen att Europa måste ta ett större ekonomiskt och resursmässigt ansvar för sitt eget territoriella försvar, men absolut inte med de argument som ovan nämns.

Under neutralitetspolitikens tid spenderade Sverige upp till fyra procent av BNP på sitt försvar. Vi hade ett av de största och modernaste flygvapnen i hela världen. Svenska folket stödde neutralitetspolitiken både åsiktmässigt och i praktiken genom frivilliginsatser och mental beredskap. Vi hade en myndighet för psykologiskt försvar och alla män gjorde värnplikt. Detta tillstånd kallas nu för att ”gömma sig bakom USAs kjolar”.* Det är först efter EU-inträdet, murens fall och så småningom regeringen Reinfedlts uttalanden om försvaret som ”ett särintresse” som det svenska försvaret monteras ned. Att den allmänna värnplikten försvann kan dagens regeringspartier och Centern ta på sig skammen för.

Och vilka var det som angrep neutralitetspolitiken, alltså alliansfriheten syftande till neutralitet i krig, och krävde att Sverige skulle gå med i NATO och närma sig USA även militärt? Jo det var politiker (ibland samma politiker) från samma partier som idag beklagar sig över att Sverige och Europa inte satsat tillräckligt mycket nu när USA vänder sig bort. Logiken i det? Den finns inte.

Faktum är alltså att vad Sverige anbelangar så har det inte gömts bakom några kjolar alls, men politiker från dagens regeringspartier samt Centern har själva attackerat den politik som byggde på nationell självständighet och eget försvar och sedan genomfört nedmonteringen av försvaret.

Går vi ut i Europa så kan vi titta på Frankrike som under många år lagt mer än de ålagda två procenten på sin försvarsmakt. Frankrike har kärnvapen och en global marin närvaro. Man har haft stark militär närvaro i stora delar av Afrika (man kan ha olika uppfattningar om den närvaron) som hindrat eskalering av lokala konflikter, skyddat europeiska intressen i dessa länder och bistått vid katastrofer och liknande insatser. Idag är det Ryssland som tagit över stora delar av den närvaron och Kina den ekonomiska makten. Samtidigt som USA drar tillbaka allt bistånd och lämnar miljontals människor att dö i samma länder. Frankrike har aldrig gömt sig bakom någons kjolar, möjligen har Mariannes kjolar svept igenom modevärlden och golvat de flesta andra.

Efter andra världskriget slut inträdde det kalla krigets logik med intressesfärer och bipolariet. Men också en slags informell balans mellan Europa och USA. Europa sa tack för NATO och säkerhetsgarantier och lät USA spela första fiolen. Avstod från kritik av krigsföretag, bristen på jämlikhet, dödsstraff och monopolism. Tittade åt andra hållet (inte alla) och tänkte att detta är priset vi betalar.

Ja, Europa måste rusta upp, hålla ihop och inte låta sig hunsas av den galne kung Donald och hans rådgivare. Men vare sig för att blidka dem eller för att vi skulle ha någon skuld att betala för det som varit. Dagens politiker som säger på det sättet är antingen okunniga eller förvanskar medvetet historien.

*Uttrycket är närmast sexistiskt då det syftar på att man gömmer sig bakom en kvinna för att slippa stå till svars för något man gjort. Eftersom det inte går att slå/skälla på en kvinna så är det fegt, man står inte upp för sina misstag.

Jean Marie le Pen – inte bara invandringskritik…

Den europeiska högerextremismens nestor Jean Marie le Pen har gått bort. Han somnade in, stilla och lugnt enligt tidningsuppgifterna, den 7 januari 2025. I Sveriges Radios Studio Ett togs nyheten förstås upp. Oavsett att Jean Marie le Pen inte längre leder eller ens är medlem av det franska högerextrema partiet Rassemblement National så har en symbol för europeisk extremism gått ur tiden. Men i Studio Ett sades om honom att han var kontroversiell, bråkig, lyfte begränsning av migration, nationell suveränitet och hans ideologi kallades konservativ nationalism.

Jean Marie le Pen själv hade knappast varit nöjd med det eftermälet, och det är faktiskt inte heller särskilt karaktäristiskt för hans politiska arv. le Pen var politiskt aktiv redan under studentåren i Paris, hans antikommunism syntes mer i slagsmål på gatan än i debatter. Le Monde hade en god översikt över hans politiska liv, ett politiskt liv som började redan under andra världskriget.

Jean Marie le Pen satt i det franska parlamentet 1956-1962 för det närmast högerpopulistiska poujadistpartiet. Dessförinnan hade han varit fallskärmssoldat i Algeriet och var en stark tillskyndare av den s k Algérie-Francaise-rörelsen vars idéer var en del av den franska högerextremismen. En idé som så när välte den franska demokratin över ända 1958 när franska militärer i Alger hotade med statskupp. Konsekvensen blev att Charles de Gaulle övertog premiärministerposten och den femte republiken tog sin början. Jean Marie le Pen själv har anklagats för att ha deltagit i den franska tortyr som är omvittnad under kriget i Algeriet. Även om han senare tillbakavisat det så sa han redan 1962 ungefär att han gjorde i Algeriet det som alla gjorde i Algeriet vilket är svårt att tolka på annat sätt än att han åtminstone var väl medveten om vad som pågick.

Charles de Gaulle stod för en konservativ nationalism, det le Pen var anhängare av var något annat. Och han avskydde de Gaulle. le Pen stod för en anti-demokratisk och extrem variant av nationalism som också ledde honom till att stödja presidentkandidaten Tixier-Vignancourt i presidentvalet 1965. En man som både gratulerade Franco till hans kamp mot den spanska demokratiska republiken, röstade ja till Vichyregimen och blev chef för dess propagandaministerium.

Så småningom skapade Jean Marie le Pen det stilbildande högerextrema partiet Front National 1972. Ett parti som blev en förebild och ett slags stöd för många andra högerextrema partier i Europa (bland annat för Sverigedemokraterna). Han har upprepat uttalat sig rasistiskt och anti-semitiskt och till slut kom hans dotter Marine le Pen att driva fram en uteslutning av honom ur partiet. Men det handlade mer om hans oförmåga att hålla tyst och förstå att använda den rätta vokabulären i samtiden – knappast om att de politiska idéerna i partiet förändrats.

Det finns mycket mer att säga och skriva om Jean Marie le Pen, han blev 96 år och hann med en hel del. Att hans död är en personlig förlust för hans dotter och familj bör vi komma ihåg. En människas död sätter alltid spår. Men vi behöver också se att hans politiska liv inte handlade om att vilja ha lite mindre invandring och att hylla fransk suveränitet. De idéerna omfattas av många, Jean Marie le Pen var istället en ideologisk härförare inom den europeiska högerextremismen. Så låt oss prata om honom och hans arv på det sättet.

Franska parlamentsvalet: Vi har ju redan halshuggit en kung så…

Ja ungefär så svarade en fransk äldre dam på frågan från en svensk journalist om hur det skulle gå i andra omgången i det franska parlamentsvalet om några dagar. Att bildligt talat göra samma sak med en president tycktes inte så långt borta. Hon sa det med glimten i ögat men uttalandet säger ändå mycket om skillnaden mellan fransk och svensk politik. Motståndet mot auktoriteter, våldskapitalet och gatans parlament samsas med elitismen, hyllandet av hjältar och ikoner samt argumentets primat.

Innan första valomgången gissade jag att FN/RN (Nationell samling) skulle få trettio procent av väljarnas stöd, inte mer. Så blev det också. Kandidater som ställer upp för just RN fick 29,25 procent av rösterna eller 9 377 297 miljoner röster. Den nya folkfronten (partier i mitten och till vänster) fick 27.99 procent och 8 974 566 miljoner röster. Skillnaden är 402 731 röster av nästan 33 miljoner avgivna. Läget är – som vanligt – jämnt mellan vänster och höger. President Macrons liberala mittenparti, idag heter det ”Ensemble” (Tillsammans) fick drygt tjugo procent av rösterna medan mindre grupperingar och oberoende kandidater delade på den sista femtedelen. Hela 76 platser tillsattes redan i första omgången, år 2022 var det bara en handfull. Det skvallrar om starka fästen för både vänster och höger – RN fick 39 av platserna och Den nya folkfronten 32 av dem.

Hur det går med de resterande platserna avgörs under den här veckan. Den generella regeln tycks nu vara att skapa en s k republikansk front så att RN konsekvent får en motståndare i varje valkrets, antingen från ”Den nya folkfronten” eller från Macronisternas läger. Hur utfallet blir är osäkert men att RN skulle få absolut majoritet i parlamentet är inte troligt, om än inte heller uteslutet. Presidenten utser premiärministern och det är också presidenten som godkänner regeringen. Samregentskap, eller cohabitation, har inträffat förr under femte republiken och min bedömning är att det varit presidenten som dragit det maktmässigt längsta strået varje gång. Frankrike är trots allt en semi-parlamentaristisk stat och presidentens makt har snarast stärkts efter Chiracs reform att korta presidentperioderna till fem år.

Två saker kring den uppkomna situationen menar jag är för dåligt belysta i den svenska rapporteringen kring valet i Frankrike.

1. Ett Frankrike regerat från mitten som det varit nu sedan 2017 är en slags anomali. Det händer inte. Macrons presidenttid är unik under femte republiken och nu är med största sannolikhet den perioden över. Frankrike är och förbli kluvet mellan två block, formerade på lite olika sätt men alltid med etiketterna vänster och höger. Maktväxling äger normalt rum mellan blocken med långa mellanrum på grund av valsystem och ett partisystem som har minst lika mycket amerikanskt som europeiskt snitt.

Och extremhögern har funnits med sedan demokratins födelse i Frankrike. Just RN har sina rötter i kampen för l’Algerie Francaise på 1950-talet. Jean-Marie le Pen var fallskärmssoldat i kriget i Algeriet och han satt sedan som ledamot för dåtiden populisthöger (Poujadisterna) i fjärde republikens parlament. Men det räcker att titta på Vichyregimen, fascistligorna på 1930-talet eller Boulangismen i slutet av 1800-talet. Extremhögern är demokratins ständiga följeslagare i fransk politik. Och är inget nytt.

2. Många tror sig veta vad Macrons motiv var att upplösa Nationalförsamlingen på kvällen den 9 juni. Min bedömning är att hans motiv var både mer komplexa och impulsiva än de flesta bedömare vill ge sken av. Under två års tid har Macrons förslag och reformer utsatts för stenhård kritik, hans person har kritiserats och hans premiärministrar likaså. Elisabeth Borne hade det inte lätt. Blockerande majoriteter eller misstroendevoteringar har omöjliggjort hans uppdrag, som han själv ser det. Att efter ett valresultat, visserligen till Europaparlamentet, som visar på ett sådan stark opinionskantring till hans nackdel vilja få till stånd en mer representativ folkförsamling är fullt förståeligt. Han säger lite grand som Julius Caesar (kanske) sa; tärningen är kastad. Nu får vi se vad det leder till. Och för Macron är det svårt att se att något blir värre än den situation av oklara majoriteter och ökande missnöje som rått fram till nu.

Vad jag är helt övertygad om är att Macron inte trodde sig vinna en majoritet i parlamentet för sin egen gruppering. Han gjorde inte samma misstag som Chirac gjorde 1997. Att tala om valet som en besvikelse (första omgången) för Macron blir därför helt fel. Två utgångar som båda är mer fördelaktiga för Macron än nuvarande situation är möjliga; en premiärminister baserad på en mitten-vänster-koalition (möjligen med Mélechons LFI utanför) eller en premiärminister från RN (bara om absolut majoritet har de sagt). I första fallet blir det möjligt att få igenom reformer av vissa slag, i det andra kan presidenten blockera reformer av annat slag. Macron hoppas i så fall stäcka RN:s väg mot presidentposten 2027 genom att ”avslöja” partiets inkompetens och oförmåga. (Ett utfall som är mindre lyckat vore om majoriteterna blir så omöjliga att minoritetspolitiken fortsätter, men det är mindre troligt och dessutom blir det ungefär som nu.)

I grund och botten gör Macron det kung Ludvig XVI inte förmådde, han ger folket möjlighet att avsätta honom utan halshuggning – men bibehåller sin strategiska makt över framtiden.

Några frågor och svar efter EU-valet 2024

Det finns många frågor att besvara efter det senaste EU-parlamentsvalet den 6-9 juni 2024. Jag har ställt några som jag själv tycker är relevanta, och besvarat dem på det sätt som jag tror är mest adekvat.

Vilka grupper i EU-parlamentet förlorade mest stöd jämfört med valet 2019?

Eftersom EU-parlamentet vid valet 2019 hade 751 ledamöter och idag har 720 ledamöter finns det en fyra-procentig nedgång i alla grupper, om de hade förlorat proportionerligt. Jag roade mig med att räkna ut hur många mandat gruppern haft 2019 om det bara funnits 721 mandat nu genom att dra ned alla befintliga grupper med fyra procent. På det sättet kan man jämföra med det antal mandat som partigruppen erhållit i årets val. Några skillnader i mönster finns inte, men det framgår än mer tydligt att det är liberaler och gröna som förlorat absolut flest mandat – 25 procent av de mandat de skulle haft 2019 om det bara funnits 721 platser.* Ännu så länge är det svårt att göra säkra beräkningar för de två högerradikala grupperna (ECR och ID) eftersom så många partier med potential att vara med där står utanför grupperna. Grupperna kommer med största sannolikhet att omformas under de närmaste veckorna. Grupperna med socialdemokrater och vänsterpartier har förlorat mindre och det största partiet, EPP, har blivit större.

*Tar dock inte hänsyn till spärrar och valdeltagande i de olika länderna.

Varför går vänsterpartier och liberaler/gröna fram i de tre nordiska länderna och Nederländerna?

Dagordningseffekten där klimat och miljöfrågor varit på dagordningen. Men också värt att notera är att i alla dessa länder har högerradikala partier varit eller är regeringsbärande. De partierna utgör därmed inte någon verklig opposition eller projektion för missnöje med den nationella regeringens politik. Mobiliseringen uteblir för väljare som brukar rösta högerradikalt. Alla dessa länder har dessutom numera en opinion som i grunden är EU-positiv, en opinion som oftast är urban, välutbildad och liberal i sin livssyn, något som mobiliserar inför ett europeiskt val.

Av vad består den högerradikala framgången?

Framförallt av ett ökat stöd i Frankrike och Tyskland. I övriga länder är tendensen inte alls lika entydig. I Slovakien blev ett pro-europeiskt socialliberalt parti – Progressiva Slovakien – störst före det rysslandsvänliga och populistiska SMER. I Ungern stäcktes Fidesz framgångar av en mer liberal konkurrent och i Italien har antalet mandat i de båda högerradikala partigrupperna ECR och ID inte ökat utan faktiskt minskat med två mandat.* Bara för att ta några exempel.

Frankrike och Tyskland (och Italien förstås) är stora länder med 81 respektivet 96 platser i parlamentet. Väljarförändringar i dessa länder får därför extra stor betydelse för parlamentets sammansättning. Och när den nationalkonservativa, populistiska och EU-skeptiska politiska vågen sköljer över dessa länder blir resultatet en skarp kantring i parlamentet. För Frankrike går mandaten i de bägge högerradikala partigrupperna upp från 19 till 35 och i Tyskland preliminärt från 13 till 24 (inklusive de nya som inte har någon grupp ännu). Det är de tyska Gröna och de franska liberalerna som tappat till förmån för de högerradikala. Högervågen blir återigen en sanning med många begränsningar. Förklaringar och konsekvenser bör inte diskuteras generaliserande för ”Europa” utan istället för grupper av partier, grupper av länder och i medvetande om valdeltagandets variation.

* Femstjärnerörelsen är dock en svårkategoriserad grupp som inte (ännu) tillhör någon grupp i parlamentet, de fick åtta mandat i EU-valet 2024 vilket är en minskning från 14.

Slutligen, vad händer efter parlamentsvalen i Frankrike?

President Macron utlyste nyval till Nationalförsamlingen redan samma kväll som Europaparlamentsvalets resultat strömmade in. Han har en tendens att ”spela högt” och det måste man säga att han gör nu. Den samlade liberala och gröna rörelsen i Frankrike tappade 20 mandat och de högerradikala erövrade tolv i EU-valet 2024. Samtidigt fick vänstern (socialistpartiet och den radikala vänstern) tio nya mandat. Matematiken är inte så enkel som den ibland framstår i medierapporteringen. Inför parlamentsvalen den 30 juni och 7 juli samlar sig nu vänstern i en slags ”Front Populaire” med ekon från mellankrigstidens samarbete mellan socialdemokrater, kommunister och radikaler (Sv: liberaler) Tanken är att ena sig mot extremhögern (fascistiska grupper på 30-talet) för landets bästa. Den tidigare moderata högern (Republikanerna) som är en sammansmätlning av efterkrigstidens gaullister, marknadsliberaler och socialliberaler tvingas nu bekänna färg. Under lång tid har partiet vacklat mellan högerflanken och den mer moderata högerliberalismen. Nuvarande ledare Erik Ciotti har sagt att han är öppen för samarbete med det högerradikala RN (fd Front National) som i sin tur fått konkurrens av än mer extrema partier till höger.

Macrons mittengruppering lär närmast klämmas till döds i den tvekampen. Fransk politik har aldrig varit förankrad i mitten, alltför många misslyckade försök visar på det. ”Le marais” (kärr) som centern kallades under fjärde republiken, var en plats där man inte fick stadigt politiskt fotfäste. Presidentens makt är dock mycket stark i Frankrike och än större har den faktiskt blivit sedan mandatperioderna minskades till fem år. Nu byts i allmänhet både parlament och president ut samtidigt och speglar samma riktning. Men, inte nu. Vi kommer sannolikt att få se en s k cohabitation mellan en president med en ideologisk färg och en premiärminister med en annan. Första gången det skedde i femte republiken var 1986-1988. Därefter har det skett två gånger till. Jag skulle hävda att presidenten vid alla dessa tillfällen dragit det längsta strået i politisk mening.

Macron hoppas nu dels få det franska folket att nyktra till i demokratiskt avseende, dels (om extremhögern ändå blir regeringsbärande) kunna dra gadden ur rörelsen inför presidentvalet 2027. Och därmed underlätta för en presidentkandidat från mittens rike. Som också kan utlysa nyval om hen önskar.

Att det är ett högt spel är otvetydigt. Att Macron förlorar det är inte alls säkert.

En bref: Hur Brexit blev verklighet trots att den politiska ledningen var emot

Statsvetarna Fagan och van Kessel pekar ut de politiska partiernas agerande som en avgörande orsak till att folkomröstningen resulterade i ett nej till EU. Genom att inte ta sitt ansvar i opinionsbildningen vare sig åt ena eller andra hållet gav de i stället fördel åt populistiska, inrikespolitiska och kortsiktiga argument. Vill man hårdra saken så utlyste Cameron folkomröstningen för att lösa en intern konflikt i sitt eget parti. Priset blev högt. Både för Cameron och för Storbritannien. En lärdom är att i frågor av nationellt intresse måste de politiska partierna agera, mobilisera och kanalisera väljarna, var och en för sin position. Annars öppnas fältet för allehanda lycksökare och konspirationsteoretiker. En splittrad politisk elit har ingen chans mot populister.

Så skrev jag den 17 augusti 2023 i en längre och fördjupande recension av boken ”The failure of remain. Anti-Brexit activism in the United Kingdom” (McGill-Queens University press) av statsvetarna Adam Fagan och Stijn van Kessel på Dagens Nyheters kultursidor.

Studien visar med stor tydlighet att när det politiska ledarskapet, partier och intellektuella inte kan enas om att mobilisera för det som man i grund och botten uppfattar som rätt och riktigt då förlorar man mot populismen. Författarna pekar särskilt ut de politiska partierna som helt enkelt inte gjorde sitt jobb. Trots att det fanns förutsättningar lyckades partierna inte enas sig om en linje (oavsett vilken) och med kraft föra ut den i opinionen. Det liberaldemokratiska partiet var eniga om sin vilja att stanna kvar i EU-samarbetet men koalitionen med det splittrade konservativa partiet gjorde att liberaldemokraterna hamnade i skuggan.

Och så var det UKIP, alltiså det parti som under längre tid kampanjat för att ta Storbritannien ur EU. Det var partiet som hördes, syntes, mobiliserade och opinionsbildade. Ett parti vars ansvar för den fråga de drev var ytterst litet. Parties ledare Nigel Farage lämnade ledarskapet strax efter omröstningen, skapade ett nytt parti som skulle främja Brexit. Efter att ha vunnit storseger i EU-valet 2019 lämnade han också detta parti och skyller idag (2023) misslyckandet (som han ser det) men Brexit på de konservativa brittiska regeringarnas oförmåga.

Boken ser jag som en allvarlig uppmaning till de svenska partierna att ta nästa års val till Europaparlamentet på lite större allvar än vad som varit vanligt. Nu handlar det om att mobilisera breda väljargrupper, att stå upp för att EU-samarbetet har gett både vårt land och de europeiska länderna nästan bara fördelar. Låt inte frågan om medlemskap eller ej, eller frågan om hur djup integrationen bör vara, till en valfråga. Ställ istället de olika politiska alternativen inom EU:s ram i fokus: klimat, migration, mänskliga rättigheter, arbetsmarknad och utbildning för att nämna några.

Kristdemokraterna – ett kluvet och toppstyrt parti?

Kristdemokraterna som parti är kluvet mellan lokalt fotfolk och partielit. Och dessutom toppstyrt av en partiledare vars politiska infall och nycker accepteras av hennes inre kabinett, trots att motstånd formuleras i andra sammanhang. Partiet hade en ideologisk potential för att vara annorlunda, för att vara något annat än de partier Sverige sett hittills. Men den potentialen slarvas bort av en taktisk och självrättfärdig partiledning vars yttersta mål är att säkra partiets plats i en regering. Ungefär så ser den bild av Kristdemokraterna som förre EU-parlamentsledamoten och riksdagsledamoten Lars Adaktusson tecknar i sin bok ”Fasaden och Insidan” (Libris 2023).

Men Adaktusson är inte alls bara ute efter att brännmärka den politiska ledningen i det parti som en gång var hans, även om hans besvikelse lyser igenom på sidorna. Hans syfte är nog att mobilisera de delar av partiet som fortfarande lever i Alf Svensson-land. Att ge alla de hårt arbetande partimedlemmarna och lokala företrädare som trodde på Adaktusson och gav honom sitt förtroende lite ny kraft. Gång på gång beskriver han hur hans namn lyfts fram och hur stödet för honom växer inom lokalorganisationerna. För att inte tala om mängden personkryss. Jag känner igen det, jag hörde det ofta bland de KD-väljare jag mött. Både de som lämnat partiet och de som var kvar. Adaktusson var mycket populär i den del av partiet som hade sina rötter i den frikyrkliga myllan.

Kristdemokraterna har ju sina folkrörelserötter i frikyrkomyllan. Och det har jag och Adaktusson gemensamt. Därför känner jag också igen det allvar och den moraliskt grund han uppvisar i relation till politiken. Adaktusson ser ett annat, mer traditionellt, parti bakom de kulisser som Ebba Busch satt upp tillsammans med Per Gudmundson, Martin Kits, Andreas Carlsson, Johan Ingerö och Sara Skyttedal (för att nämna de som mest frekvent återkommer i boken). Ut ur skuggorna träder istället Kristdemokraterna såsom de såg ut under Alf Svensson men kanske framför allt kristdemokrati som den ser ut i Europa fram. Adaktusson betonar behovet av ett värdekonservativt alternativ i svensk politik och tillbakavisar idén om att partiet skall vara ett ytterligare ”högerparti”. Han motsätter sig också samarbetet med SD, den hårdnande flyktingpolitiken och bristen på civilkurage i utrikespolitiken.

Adaktusson beskriver ingående och personligt hur han i Europaparlamentet fokuserade på IS förföljelse av kristna och andra minoriteter i Mellanöstern och var drivande i en resolution som förklarade dessa som ett pågående folkmord. Han utvecklar också sin syn på Israel som statsbildning och på relationen mellan Sverige och Israel. Hans kritik mot Margot Wallström är frän men han står på god fot med Göran Persson i dessa frågor. Även Ann Linde får en eloge för sin mer diplomatiska relation till den israeliska ledningen. Själv kan jag dock inte svälja att Adaktusson mer eller mindre försvarar de israeliska bosättningar som i strid med internationell rätt har exploaterat (och fortsätter att göra så) ockuperad mark. Hans förhållande till Israels styrande politiker förblir okritiskt och distanslöst. Jag delar många av hans ståndpunkter när det gäller Mellanösternkonflikten, men vid bosättningarna på ockuperad mark går en definitiv gräns för min förståelse för Israels självklara rätt till fred, säkerhet, och trygga gränser. Jag har själv besökt Israel/Palestina och bygger min uppfattning på både empiri och teori.

Behovet av personlig upprättelse är starkt hos Adaktusson men han är också väldigt öppen med sina tillkortakommanden och sitt behov av professionellt stöd. Det gör mig glad att en förtroendevald på den nivå han befunnit sig kan se och tala om sitt behov av terapeutiskt stöd. Att han kommit igenom den skärseld han beskriver är ett tecken på personlig styrka och karaktär. Adaktusson är nog ingen partimänniska. Jag kan känna igen mig själv i hans beskrivningar av hur han försöker få partiet att lyssna, diskutera öppet och förhålla sig rationellt till olika alternativ. Tyvärr tror jag att politiken på toppnivå idag har tappat den intellektuella dimensionen. Men jag tror egentligen att partierna behöver många fler som Adaktusson – som drivs av ett inre patos för det goda, som har en egen politisk kompass, har lång livserfarenhet utanför politiken och som därför inte låter sig tämjas vare sig av makten eller av partipiskan.

En bref: Idrottsbojkotter, ressentiment och pensionsreformer

Under den senaste veckan har den s k ketchupeffekten lett till att tre av mina texter publicerats tätt efter varandra.

I Tidningen Dagen tog jag upp frågan om idrottsbojkotter med tanke på att ryska idrottare kommer att tillåtas deltaga i OS framöver, men under neutral flagg. Jag frågar mig dock hur rimligt det är att utesluta enskilda idrottare från mästerskap när idrotten idag är individualiserad och kommersialiserad på ett nytt sätt. Hur mycket drabbar en bojkott en stat eller nation och hur mycket drabbar den enskilda idrottare – som kanske delar eller inte delar sin stats uppfattning eller stödjer eller inte stödjer ett agerande. Jag har ingen bestämd uppfattning, det är ett dilemma, men vi behöver problematisera frågan lite mer än vad som gjorts.

I Svenska Dagbladet skrev jag om det s k ressentimentet, ett ord på franska som ofta används för att beskriva hur bitterhet färgar politiken inom auktoritära och reaktionära rörelser. Jag har arbetat med texten under flera månader och läst Kierkegaards originaltexter (digitaliserade) från mitten av 1800-talet. Men också de filosofer som tagit hans tankar vidare och fört in begreppet ressentiment i den politiska vokabulären. Det är absolut inte så enkelt som det ibland framställs, att en grupp väljare blivit förgrämda och bara längtar tillbaka. Vad som händer i europeisk politik är snarare en form av nivellering samtidigt som framtidsutopierna dör. Och det är i det glappet som nya politiska rörelser kan växa fram, rörelser som ger meningsfulla berättelser med en ton av dåtid, nostalgi och framför allt trygghet.

Och slutligen, jag fick förmånen att skriva en s k tribune (argumenterande analys) i den franska tidningen Le Monde på temat fransk och svensk pensionsreform. Redaktören önskade ett djupare svar på frågan om varför välfärdsreformer vållade så stark oro och skapade brett motstånd i Frankrike medan andra länder genomfört reformer utan större problem. Jag valde att beskriva nya skiljelinjer och bristen på starka demokratiska men konservativa krafter som en viktig förklaring till dagens läge. Sverige skulle knappast kunna genomföra den pensionsreform som genomfördes på 90-talet idag menade jag. Tilliten mellan de stora demokratiska partierna – regering och opposition – sviktar. Och i Frankrike har det varit fallet under lång tid. I min text hänvisar jag till den mycket relevanta boken ”Conservative parties and the birth of democracy” (2017) av den amerikanske statsvetaren Daniel Ziblatt.

Ett mörkt år – ändå anas en svag strimma ljus

Rysslands fullständigt regelvidriga anfall mot Ukraina och det därpå följande kriget är inget annat än en internationell katastrof. Än så länge står EU enigt, USA stödjer Ukraina med betydande resurser och stridsmoralen hos försvararna är uppenbart starkare än hos de anfallande ryska styrkorna. Det blir ett långt krig men just därför kanske ett krig som Ukraina kan gå segrande ur. Men priset är extremt högt, högre än vi ännu förstår. Och ännu syns inga tecken på att konflikten närmar sig den fas när olika seriösa förhandlingstrevare hörs. Den ryska ledningen skall ställas inför en krigstribunal i Haag och stå till svars för alla de krigsbrott som begåtts. Det är mitt hopp och min hållning. Tills dess, allt stöd till Ukraina men också till den ryska oppositionen och de som lider av den auktoritära repression som den nya semi-diktatorn Putin utövar. Vi som var med under kalla kriget känner igen alltför mycket. Alltför mycket.

Det svenska valet blev en skrämmande fars. Tre borgerliga partier som tappade väljarstöd vann regeringsmakten genom att ett nationalkonservativt parti vann väljare med populistiska löften om sänkt bränslepris. Löften som alla förnuftiga människor insåg var orealistiska. Regeringen sitter på Sverigedemokraternas villkor och med hjälp av högst tolkningsbart avtal kan detta parti gå och komma som det vill i alla frågor i svensk politik. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har rätt att ha, utan också skyldighet att ha, synpunkter på. Så partipolitiseras hela samhället från förskolebarnens klädsel till val av vapensystem för flygvapnet. Ingen fråga är för liten eller för stor för att Sverigedemokraterna anser att de skall ha en synpunkt – och bli åtlydda. Vi har sett det under de gångna månaderna och vi kommer att få se mer av det. Kunskap, profession och expertis är icke-auktoriteter i Sverigedemokraternas värld eftersom dessa storheter anses helt impregnerade av det som kallas vänsterliberalism. Kom ihåg Jimmie Åkessons svar i utfrågningen inför valet angående migrationspolitikens juridik: utfrågaren påpekade att jurister sagt att förslaget inte var möjligt juridiskt och svaret var ”vi har egna jurister”. Så småningom kommer vi nog att få veta att hela den liberala demokratin med sina mänskliga rättigheter inbyggda också är ett partipolitiskt vänsterliberalt projekt.

Ett för mig ytterst skrämmande bevis på högerextremismens gift såg vi när psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren den 6 juli i Visby, mitt under Almedalsveckan, föll offer för en psykiskt sjuk mördare ur Nordiska Motståndsrörelsens aktivister. En mördare vars syfte var att sätta skräck i det svenska samhället och hämnas sin egen misär. Centerns partiledare Annie Lööf var ett tilltänkt offer, en planering han också dömdes för. Men vi var nog många kvinnor med synliga positioner i samhället som kände en mycket kall vind dra förbi, igen. Precis som vid mordet på utrikesminister Anna Lind. Jag var alldeles i närheten av platsen när Ing-Marie Wieselgren mördades, men på väg åt rakt motsatt håll. På kvällen var jag i Domkyrkan, där också Annie Lööf fanns på plats. Då visste ingen att mördaren hade rekognoserat inför just den kvällen för att angripa Lööf.

Tre prövningar detta år, och de lär inte lämna oss i första taget. Och då har jag inte nämnt NATO-ansökan, reduktionen av kvotflyktingar och talibanernas vanvett i Afghanistan.

Men det finns också ljusglimtar. Pandemin i Europa är över och vi kan äntligen börja umgås med varandra igen. Vaccinet och gemensamma ansträngningar över gränser har lett till en snabb återhämtning där vi kan lära av det som varit. De ekonomiska stöden fungerade, vaccinsamarbetet var unikt och fantastiskt framgångsrikt för vetenskap och forskning. Och alla medborgare tog ansvar och hjälpte varandra. Men, äldreomsorgen visade sig igen vara såväl underfinansierad som underorganiserad. Och sjukvårdens krisberedskap var det si och så med i olika regioner.

Mycket tyder på att inflationen har nått eller når sin kulmen i närtid för att plana ut. Elpriserna är på väg att lämna de hisnande höjderna (bland annat eftersom vi sparar) och förhoppningsvis får vi en översyn över själva elmarknaden. Sverige har ju inte annat än någon enstaka dag brist på el, vi exporterar stora mängder. Men villkoren på marknaden gör att ju mer el som behövs på andra ställen, desto mer ökar priset även för oss. Ungefär.

Och i miljö- och klimatpolitiken rör sig framåt i andra länder, även om Sverige just nu är inne i en annan fas. I Montreal kom världens länder fram till ett avtal om biologisk mångfald som innebär att 30 procent av jordens yta skall ha ett skydd år 2050. Och EUs nya strategi för utsläppsrätter kommer att innefatta transportsektorn och byggsektorn. Systemet med utsläppsrätter utvidgas alltså och s k fria utsläppsrätter tas bort. Utsläppen skall på detta sätt mer än halveras till 2030.

Ett mörkt år ja, men prövningar skapar också nya idéer och utvecklas nya samarbeten. Låt oss hoppas att detta blir något som präglar 2023!

En bref: Algeriets långa skuggor över Frankrike

Repression som utövas med den moraliska legitimiteten att ”vi” står över ”dom” kommer alltid, med osviklig precision, att slå tillbaka också mot dem som utövar den. Frankrikes demokratiska institutioner undergrävdes av fasthållandet vid Algeriet. Algeriets befolkning berövades möjligheten att inleda självständigheten med att utveckla demokratiska styrelseformer. ”Riposter à un crime d’État” utgör en bit i det pussel som berättar om hur den traditionella vänstern i Frankrike tappade sin moraliska kompass när Algeriet krävde sin självständighet.

Så skrev jag i en kombinerad recension och essä i Dagens Nyheter den 17 oktober 2022 om hur det koloniala kriget i Algeriet för sextio år sedan fortsätter att påverka fransk politik.

I en ny bok, eller rättare sagt en dokumentation, lyfts det interna politiska motstånd fram som trots restriktioner och trots en ovilja från både vänster och höger att erkänna problemen ändå uttryckte. Boken ”Riposter à un crime d’État. Le rôle méconnu du PSU dans la mobilisation contre la répression de la manifestation du 17 octobre 1961 à Paris” (Gille Manceron, Jean-Francois Merle och Bernard Ravenel, 2021) försöker genom vittnesmål, pressklipp och dokument från domstolar och myndigheter peka på att det fanns några som reagerade på den kulmen av repression som ägde rum den 17 oktober 1961 i Paris.

En algerisk demonstration slogs ned med stor brutalitet och än idag vet ingen säkert hur många personer som dog, mellan trettio och trehundra är det antal som nämnts av olika källor. Det mest sannolika är mer än sjuttio men mindre än 250. Många begravdes anonymt och utan att kopplingen till massakern registrerades, andra skadades och hittades döda långt senare och en del kroppar försvann helt enkelt i Seinen.

I samband med sitt statsbesök i Algeriet i augusti har president Macron nu utlovat en ny historikerkommission som gemensamt mellan länderna skall ges tillgång till allt material, både det som rör inrikes förhållanden i Frankrike och det som rör kriget som fördes på algerisk mark.

Historien kastar alltid långa skuggor. Det händer att skuggan är så djup att det är svårt att inse att det finns något sätt att komma ut ur den.