Kategori: europeisk politik

Det är partierna som sviker, inte väljarna

Nej klassidentiteten har inte försvagats, men relationen mellan klassidentitet och åsikter i sakfrågor samt partival har försvagats. Som läsare av den här bloggen noterat skriver jag gärna om politiska skiljelinjer, mobilisering och politisk opinionsbildning. Och de ämnena fortsätter att dra till sig statsvetenskapligt intresse trots att gamla sanningar om klassröstning, partiidentifikation och grupplojalitet sedan länge har ersatts av andra teoretiska perspektiv. Individualisering, globalisering, digitalisering tillsammans med de politiska partiernas omvandling till PR-firmor och arbetsförmedling för politiskt överintresserade. Naturligtvis gäller det inte alla partier, inte alla politiker och inte alla medborgare.

Den senaste studien jag tagit del av har genomförts av Rune Stubager, Peter Egge Langsaether och Stine Hesstvedt, en trio från Danmark och Norge, och visar att det inte är den subjektiva klassidentiteten som försvagats utan dess förmåga att förutsäga vilka åsikter personer har i sakfrågor och vilka partier man röstar på. Grunden till detta är att partisystemen i Europa har förändrats från en vänster-höger-skala till att också inrymma partier som konkurrerar med varandra kring den s k GAL-TAN-skalan. Den rymmer alltså frågor som rör migration, religion, klimat, kultur och språk och har drivit fram ett helt nytt politiskt landskap. Och det är upp till partierna att möta väljarna i relation till klassperspektivet, det är det som förändrats. Allt färre medborgare är medlemmar i ett parti, istället blir partierna alltmer av slutna sällskap som konkurrerar med varandra om publikens applåder. Samtidigt har ett allt mer fragmentiserat partisystem också skapat större behov av parlamentariska överenskommelser och kompromisser, mer politiskt fokus på det som ibland kallas ”det politiska spelet” alltså.

För min egen del har jag tillsammans med min dåvarande kollega Maria Oskarson skrivit om just hur arbetarklassens väljare har mobiliserats i enlighet med andra skiljelinjer än ekonomisk vänster och höger (också refererad i ovannämnd artikel). I en monografi under ledning av kollegan Magnus Hagevi visade vår forskargrupp hur globaliseringen har begränsat partiernas handlingsutrymme, men också att polariseringen ökat enbart avseende de kulturella frågorna, inte ekonomisk vänster och höger. Båda studierna ger stöd till den tes som ibland går under namnet ”re-alignment”, alltså att väljarna relation till partierna genomgår en transformation. Partier skapar band till nya grupper av väljare och grupper av väljare flyttar sina lojaliteter till nya partier. Framförallt är det gröna partiers och nationalkonservativa/högerpopulistiska partiers inträde i partisystemen som har skapat om landskapet.

Jag kan inte heller låta bli att nämna min gamle handledare Bo Särlviks fina bok, skriven tillsammans med hans brittiske kollega Ivor Crewe, om det konservativa partiets valseger i det brittiska valet 1979. Boken kom att få titeln ”Decade of dealignment” och de båda identifierade första steget i vad som skulle bli också ”the decade of realignment” som vi sett efter millennieskiftet. Arbetarklassen började släppa sina lojaliteter med socialdemokratiska partier, utvecklingen tog längre tid i Skandinavien. Det brittiska 70-talet var en första indikation.

Men, som studien av Stubager et al visar, realignment betyder inte att klassidentiteten suddas ut. Den har bara inte samma betydelse som förr. Och jag skulle vilja säga att den förändringen beror på partierna mer än på väljarna. Och ytterst på globala förändringar som ett enskilt land har extremt svårt att värja sig emot. Partierna har inte på något sätt levt upp till det ansvar de har för att i denna förändring fortsätta att vara intresserepresentanter, istället väljer de att abdikera från sitt demokratiska ansvar och sätter fokus på agendasättande och sakfrågeperspektiv. Det tycker jag är ett allvarligt problem, partierna är den enda demokratiska länken mellan medborgare och regeringsmakt. Partierna har viktigare uppgifter i demokratin än att leverera kärnfulla budskap i sociala medier.

Hotet från populismen? Att tämja eller främja den.

Populismens impregnerar de västeuropeiska partisystemen och förändrar dem från grunden. I en ny översiktsartikel diskuterar statsvetaren Hans-Peter Kriesi relationen mellan begreppet populism och grundläggande strukturella förändringar i de (väst-)europeiska partisystemen. I all korthet är hans budskap att vi har att göra med en ny politisk skiljelinje, i ordets teoretiskt fulla Lipset-Rokkanska mening, och att populismen blott är en tillfällig förpackning för vad som är ett strukturellt skifte.

Hans framtidsspaning faller isär i två scenarion: Det första är optimistisk och innebär att populistpartierna kommer att integreras i partisystemen och överger populismen. Partikonkurrens framåt sker då triangulärt mellan en vänsterpol och två högerpoler. Vänsterpolen organiserar den nya medelklassen och den progressiva arbetarklassen, den ena högerpolen organiserar den liberala, med tekniskt-administrativa yrken, gruppen inom nya medelklassen och den andra högerpolen försvarar den gamla medelklassen och den konservativa arbetarklassen. Det andra scenariot är pessimistiskt och innebär tvärtom att populistpartierna inte alls överger populismen. Istället ser de sina segrar som oåterkalleliga, när de väl kommit till makten blir innehavet makt i sig själv en seger för folket över fienden. De börjar därför genast försöka att påverka framtida val genom lagstiftning och manipulationer för att säkra denna folkliga seger för evigt.

Kriesi påpekar att olika politiska system har olika förutsättningar att hantera populism, och kanske är båda framtidsscenariona sanna men i olika system. Det pessimistiska är mer sannolikt i länder med majoritetsvalsystem, tvåpartisystem och presidentmakt (USA) medan det första är mer sannolikt i parlamentariska flerpartisystem med proportionella val (Sverige). Ambitionen är densamma, men den kan inte fullföljas på samma sätt i alla politiska system.

I sin översikt, som tillhör de mer läsvärda statsvetenskapliga texterna på senare år, argumenterar Kriesi för att populism inte är en egentlig politisk ideologi. Frågan har delat statsvetare under många år och personligen har jag alltid varit överens med Kriesi i denna fråga. Han och jag var opponenter på en statsvetenskaplig avhandling i Norge för många år sedan och det var väldigt roligt att utan att ha stämt av kom vi att komplettera varandra perfekt i just denna fråga. (I Norge har man två opponenter som oberoende av varandra dissekerar olika delar av avhandlingen.)

Populismen är en förpackning, eller en tunn ideologi för att tala med Mudde och Kaltwasser, som förpackar djupare ideologiska föreställningar. Populismen kan finnas såväl till vänster som till höger, men under senare år är det primärt högerpopulismen vi vant oss vid. Dess retorik är enkel – det goda folket mot de korrupta eliterna – och politiskt slagkraftig. Och den har en förmåga att skapa en berättelse som förbinder t ex delar av arbetarklassens känsla av förlust av status och värde med en politik byggd på tydliga fiendebilder och enkla lösningar. Under retoriken ligger den egentliga ideologin, vanligen nationalism/nativism/nationalkonservatism parat med värdekonservatism.

Kriesi problematiserar och diskuterar förutsättningarna för det strukturella skifte vi är inne i, jag kan inte göra texten rättvisa här. Men det jag tar med mig är resonemangen om hur globaliseringen och kunskapsekonomin empiriskt har omintetgjort innehållet i den gamla skiljelinjen mellan vänster och höger. Vi ser en kulturell skiljelinje och en tripolär konkurrens i partisystemen.

Jag har arbetat med och skrivit om de här frågorna i olika sammanhang i mer än tjugo år. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag skrivit tre böcker på svenska: I vattumannens tid (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den nödvändiga politiken (2011). På engelska finns t ex en artikel om den nya medelklassen (de fria logotyperna) från 2006 samt en övergripande artikel av Ulf Bjereld, Ann-Marie Ekengren och Isabell Schierenbeck från 2009. Nämnas kan också min artikel tillsammans med Maria Oskarson om hur socialdemokratin tappade arbetarklassen.

För övrigt kan noteras att det idag är den 30 januari. Det är den dag 1933 då Adolf Hitler utnämndes till rikskansler i Tyskland. Vilken väg demokratin gick där vet vi alla.

Trump och Grönland: Ge inte vika för en gangster

President Donald J. Trump, ledare för NATOS största militära nationella kontingent, har krävt att få äga Grönland, ett territorium som är en del av NATO-allierade kungariket Danmark men har ett långtgående självstyre. Trump har vidhållit att han ”måste” ha Grönland och inga förhandlingslösningar har bitit. Topplocket verkar nu ha gått på Trump när hans NATO-allierade genomför en gemensam NATO-övning för att stärka säkerheten i Arktis. De medverkande NATO-allierade skall straffas med tullar på alla varor som exporteras till USA.

I skrivande stund har både Emmanuel Macron och Keir Starmer kallat Trumps hot om höjda tullar mot vissa europeiska länder för totalt oacceptabelt och malplacerat. Regeringsföreträdare i Tyskland – som inte är direkt berörda – meddelar att de förutsätter ett gemensamt europeiskt svar. Europeiska rådet och kommissionen har meddelat att den territoriella integriteten för medlemsländerna är okränkbar och att man är bestämd i att samordnat försvara den nationella suveräniteten. (Le Monde 17 jan 2026)

Det lite komiska (eller kanske inte) i sammanhanget är ju att orsaken till Trumps hot är en NATO-övning för att stärka säkerheten på Grönland. Var det inte just säkerheten Trump använde som argument för att vilja äga Grönland? Jo, men hans argument om att det bara finns hundslädar som försvar är inte bara föraktfullt mot både Grönland och Danmark, det är också falskt. Det spelar ingen roll hur stark säkerheten är på Grönland eftersom Trump inte anser att någon annan eller något internationellt samarbete skapar den säkerhet han syftar på. Säkerhet för Trump är detsamma som äga, kontrollera, styra och dominera. Vi andra kallar det auktoritärt styre, diktatur eller varför inte socialt dominansbeteende.

Trump spelar inte efter reglerna och han accepterar inte domaren. För honom finns det bara ett politiskt mål och det är att göra USA stort och mäktigt (igen). Som Martin Liby Troein skriver klokt i DN så finns det ingen poäng med att försöka förstå Trump enligt någon form av diplomatisk logik. Trump är en gangster, en flåbuse på ren svenska, och han agerar som en sådan. Han är just nu starkast på den här gatan och då får alla andra finna sig i det. I alla fall enligt honom själv. Det är just för att motverka sådana här maktfullkomliga despoter vi har folkrätten, den internationella regelstyrda ordningen. Och nu är inte läge att diskutera förändringar i densamma, istället är det nu vi skall hålla fast i den. Hårt, uthålligt och intensivt.

Förra gången Sverige hade en allvarlig diplomatisk kris med USA var efter Olof Palmes tal 1972. Palme likställde de amerikanska bombningarna av Hanoi julen 1972 med andra illdåd i historien som Babi Jar, Treblinka och Guernica. Konsekvensen blev att den tillträdande svenske ambassadören Yngve Möller inte var välkommen till Washington. Men också att den amerikanske ambassadören inte återvände till Stockholm efter julhelgen hemmavid. Alla diplomatiska kontakter fick ske på lägre nivå, och som den mångårige diplomaten Jan Eliasson skriver så blev det ett okonventionellt diplomatiskt arbete med luncher på stan och kontakter med kongressmän, senatorer och universitet. Inte förrän på våren 1974 normaliserades förbindelserna. Men en lärdom var att inte vika ner sig. Sverige höll fast vid sin skarpa kritik av USAs agerande i Vietnam, och den linjen upprätthölls av andremannen i Washington, Leif Leifland, som fick axla rollen som chargé d’affaires i Washington. Efter krigets slut gav den amerikanska administrationen Sverige rätt, kritiken var legitim.

På samma sätt måste Sverige, och EU, nu hålla fast vid de principer som finns uttryckta i folkrätten, hålla fast vid den nationella suveräniteten och den territoriella integriteten utan att vika en tum. Trump är ingen förhandlare eller affärsman, han är en gangster. Hur bemöter man en sådan? Man samlar ihop ett större gäng, ställer sig i vägen och vägrar ge vika när Trump skriker och viftar med armarna. Man säger – vi är redo att prata när du lugnat ner dig. Det kräver självdisciplin, beslutsamhet och strategisk förmåga av de europeiska staterna. Låt oss hoppas att den kraften finns i EU (och det europeiska NATO) och att Sverige kan vara en medspelare och inte en passiv publik på läktaren.

***

PS Det har funnits andra presidenter i USA – nedan en bild från Roosevelt Island i New York med en skulptur av Franklin D Roosevelt.

En bref: Marine le Pen, den europeiska extremhögerns förebild

Det mest anmärkningsvärda med Marine le Pen är nog hennes uthållighet som kombineras med en taktisk förmåga som skulle kunna benämnas som ”streetsmartness”. Trots att hon nyligen dömdes till både fängelse och förbud att kandidera till offentliga ämbeten för korruption i samband med användningen av bidrag från EU till partiets arbete tror många att hon vinner presidentvalet 2027. Jag tillhör inte dem, men det vore dumdristigt att inte räkna med risken att det är precis vad som händer.

I ett nytt avsnitt av Europapodden som produceras av Sveriges radio medverkar jag i ett samtal om Marine le Pen. Hon leder idag det franska extremhögerpartiet Rassemblement National, tidigare Front National. Samtalet leds av Katarina von Arndt och tillsammans med Alice Petrén, legendarisk korrespondent i Frankrike och många andra länder för Sveriges radio, porträtterar vi den självklara ledaren för fransk extremhöger idag.

Marine le Pen tillhör en politisk familj där även andra familjemedlemmar har eller har haft framträdande positioner inom extremhögern. Mest framträdande är förstås le Pens far, Jean-Marie le Pen, som avled tidigare i år. På sätt och vis har hon ärvt sin position men hon har också satt en egen prägel på partiet genom att distansera sig från pappas anti-semitiska och rasistiska hållning. Marine le Pen var länge en av få kvinnor i ledning för ett parti inom den radikala eller populistiska högern. Idag finns det fler, men hon var en av de första.

Partiet är inte vilket som helst utan måste sägas vara ett av de mest ideologiskt övertygade nationalistiska med rötter inte bara i den franska kolonialpolitiken utan ända tillbaka till motkrafterna mot den franska liberala revolutionen 1789. Den franska extremhögern har varit en förebild för många andra partiet i Europa. Marine le Pen leder därmed ett av Europas mest centrala nationalistiska – och för demokratin hotfulla – partier.

Här kan du lyssna på avsnittet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/marine-le-pen-katt-med-nio-liv

Nej, Europa har inte gömt sig bakom USAs kjolar!

Något som gjort mig allt mera irriterad i denna tid av internationell högspänning och osäkerhet är hur många svenska politiker talar om vikten av höjda försvarsanslag i Europa. Argumentet är att ”europa gömt sig bakom USAs kjolar” som t ex Mikael Oscarsson (KD) satt och sa i gårdagens Rapport (SVT 250217). Han hävdra att Europa inte ”betalar för sin egen säkerhet” och han är inte alls ensam om det. Samma visa men med andra ord hörs från Kristersson, Svantesson, Malmer Stenergard och Jonsson. Om och om igen talas om att Europa måste göra det ena och det andra för att USA har krävt det (läs: Trump) eller att vi har någon form av moralisk skuld. Och tonfallet är ofta att vi skall göra detta så att USA ”kommer tillbaka” till vår allians.

Jag delar uppfattningen att Europa måste ta ett större ekonomiskt och resursmässigt ansvar för sitt eget territoriella försvar, men absolut inte med de argument som ovan nämns.

Under neutralitetspolitikens tid spenderade Sverige upp till fyra procent av BNP på sitt försvar. Vi hade ett av de största och modernaste flygvapnen i hela världen. Svenska folket stödde neutralitetspolitiken både åsiktmässigt och i praktiken genom frivilliginsatser och mental beredskap. Vi hade en myndighet för psykologiskt försvar och alla män gjorde värnplikt. Detta tillstånd kallas nu för att ”gömma sig bakom USAs kjolar”.* Det är först efter EU-inträdet, murens fall och så småningom regeringen Reinfedlts uttalanden om försvaret som ”ett särintresse” som det svenska försvaret monteras ned. Att den allmänna värnplikten försvann kan dagens regeringspartier och Centern ta på sig skammen för.

Och vilka var det som angrep neutralitetspolitiken, alltså alliansfriheten syftande till neutralitet i krig, och krävde att Sverige skulle gå med i NATO och närma sig USA även militärt? Jo det var politiker (ibland samma politiker) från samma partier som idag beklagar sig över att Sverige och Europa inte satsat tillräckligt mycket nu när USA vänder sig bort. Logiken i det? Den finns inte.

Faktum är alltså att vad Sverige anbelangar så har det inte gömts bakom några kjolar alls, men politiker från dagens regeringspartier samt Centern har själva attackerat den politik som byggde på nationell självständighet och eget försvar och sedan genomfört nedmonteringen av försvaret.

Går vi ut i Europa så kan vi titta på Frankrike som under många år lagt mer än de ålagda två procenten på sin försvarsmakt. Frankrike har kärnvapen och en global marin närvaro. Man har haft stark militär närvaro i stora delar av Afrika (man kan ha olika uppfattningar om den närvaron) som hindrat eskalering av lokala konflikter, skyddat europeiska intressen i dessa länder och bistått vid katastrofer och liknande insatser. Idag är det Ryssland som tagit över stora delar av den närvaron och Kina den ekonomiska makten. Samtidigt som USA drar tillbaka allt bistånd och lämnar miljontals människor att dö i samma länder. Frankrike har aldrig gömt sig bakom någons kjolar, möjligen har Mariannes kjolar svept igenom modevärlden och golvat de flesta andra.

Efter andra världskriget slut inträdde det kalla krigets logik med intressesfärer och bipolariet. Men också en slags informell balans mellan Europa och USA. Europa sa tack för NATO och säkerhetsgarantier och lät USA spela första fiolen. Avstod från kritik av krigsföretag, bristen på jämlikhet, dödsstraff och monopolism. Tittade åt andra hållet (inte alla) och tänkte att detta är priset vi betalar.

Ja, Europa måste rusta upp, hålla ihop och inte låta sig hunsas av den galne kung Donald och hans rådgivare. Men vare sig för att blidka dem eller för att vi skulle ha någon skuld att betala för det som varit. Dagens politiker som säger på det sättet är antingen okunniga eller förvanskar medvetet historien.

*Uttrycket är närmast sexistiskt då det syftar på att man gömmer sig bakom en kvinna för att slippa stå till svars för något man gjort. Eftersom det inte går att slå/skälla på en kvinna så är det fegt, man står inte upp för sina misstag.

Jean Marie le Pen – inte bara invandringskritik…

Den europeiska högerextremismens nestor Jean Marie le Pen har gått bort. Han somnade in, stilla och lugnt enligt tidningsuppgifterna, den 7 januari 2025. I Sveriges Radios Studio Ett togs nyheten förstås upp. Oavsett att Jean Marie le Pen inte längre leder eller ens är medlem av det franska högerextrema partiet Rassemblement National så har en symbol för europeisk extremism gått ur tiden. Men i Studio Ett sades om honom att han var kontroversiell, bråkig, lyfte begränsning av migration, nationell suveränitet och hans ideologi kallades konservativ nationalism.

Jean Marie le Pen själv hade knappast varit nöjd med det eftermälet, och det är faktiskt inte heller särskilt karaktäristiskt för hans politiska arv. le Pen var politiskt aktiv redan under studentåren i Paris, hans antikommunism syntes mer i slagsmål på gatan än i debatter. Le Monde hade en god översikt över hans politiska liv, ett politiskt liv som började redan under andra världskriget.

Jean Marie le Pen satt i det franska parlamentet 1956-1962 för det närmast högerpopulistiska poujadistpartiet. Dessförinnan hade han varit fallskärmssoldat i Algeriet och var en stark tillskyndare av den s k Algérie-Francaise-rörelsen vars idéer var en del av den franska högerextremismen. En idé som så när välte den franska demokratin över ända 1958 när franska militärer i Alger hotade med statskupp. Konsekvensen blev att Charles de Gaulle övertog premiärministerposten och den femte republiken tog sin början. Jean Marie le Pen själv har anklagats för att ha deltagit i den franska tortyr som är omvittnad under kriget i Algeriet. Även om han senare tillbakavisat det så sa han redan 1962 ungefär att han gjorde i Algeriet det som alla gjorde i Algeriet vilket är svårt att tolka på annat sätt än att han åtminstone var väl medveten om vad som pågick.

Charles de Gaulle stod för en konservativ nationalism, det le Pen var anhängare av var något annat. Och han avskydde de Gaulle. le Pen stod för en anti-demokratisk och extrem variant av nationalism som också ledde honom till att stödja presidentkandidaten Tixier-Vignancourt i presidentvalet 1965. En man som både gratulerade Franco till hans kamp mot den spanska demokratiska republiken, röstade ja till Vichyregimen och blev chef för dess propagandaministerium.

Så småningom skapade Jean Marie le Pen det stilbildande högerextrema partiet Front National 1972. Ett parti som blev en förebild och ett slags stöd för många andra högerextrema partier i Europa (bland annat för Sverigedemokraterna). Han har upprepat uttalat sig rasistiskt och anti-semitiskt och till slut kom hans dotter Marine le Pen att driva fram en uteslutning av honom ur partiet. Men det handlade mer om hans oförmåga att hålla tyst och förstå att använda den rätta vokabulären i samtiden – knappast om att de politiska idéerna i partiet förändrats.

Det finns mycket mer att säga och skriva om Jean Marie le Pen, han blev 96 år och hann med en hel del. Att hans död är en personlig förlust för hans dotter och familj bör vi komma ihåg. En människas död sätter alltid spår. Men vi behöver också se att hans politiska liv inte handlade om att vilja ha lite mindre invandring och att hylla fransk suveränitet. De idéerna omfattas av många, Jean Marie le Pen var istället en ideologisk härförare inom den europeiska högerextremismen. Så låt oss prata om honom och hans arv på det sättet.

Franska parlamentsvalet: Vi har ju redan halshuggit en kung så…

Ja ungefär så svarade en fransk äldre dam på frågan från en svensk journalist om hur det skulle gå i andra omgången i det franska parlamentsvalet om några dagar. Att bildligt talat göra samma sak med en president tycktes inte så långt borta. Hon sa det med glimten i ögat men uttalandet säger ändå mycket om skillnaden mellan fransk och svensk politik. Motståndet mot auktoriteter, våldskapitalet och gatans parlament samsas med elitismen, hyllandet av hjältar och ikoner samt argumentets primat.

Innan första valomgången gissade jag att FN/RN (Nationell samling) skulle få trettio procent av väljarnas stöd, inte mer. Så blev det också. Kandidater som ställer upp för just RN fick 29,25 procent av rösterna eller 9 377 297 miljoner röster. Den nya folkfronten (partier i mitten och till vänster) fick 27.99 procent och 8 974 566 miljoner röster. Skillnaden är 402 731 röster av nästan 33 miljoner avgivna. Läget är – som vanligt – jämnt mellan vänster och höger. President Macrons liberala mittenparti, idag heter det ”Ensemble” (Tillsammans) fick drygt tjugo procent av rösterna medan mindre grupperingar och oberoende kandidater delade på den sista femtedelen. Hela 76 platser tillsattes redan i första omgången, år 2022 var det bara en handfull. Det skvallrar om starka fästen för både vänster och höger – RN fick 39 av platserna och Den nya folkfronten 32 av dem.

Hur det går med de resterande platserna avgörs under den här veckan. Den generella regeln tycks nu vara att skapa en s k republikansk front så att RN konsekvent får en motståndare i varje valkrets, antingen från ”Den nya folkfronten” eller från Macronisternas läger. Hur utfallet blir är osäkert men att RN skulle få absolut majoritet i parlamentet är inte troligt, om än inte heller uteslutet. Presidenten utser premiärministern och det är också presidenten som godkänner regeringen. Samregentskap, eller cohabitation, har inträffat förr under femte republiken och min bedömning är att det varit presidenten som dragit det maktmässigt längsta strået varje gång. Frankrike är trots allt en semi-parlamentaristisk stat och presidentens makt har snarast stärkts efter Chiracs reform att korta presidentperioderna till fem år.

Två saker kring den uppkomna situationen menar jag är för dåligt belysta i den svenska rapporteringen kring valet i Frankrike.

1. Ett Frankrike regerat från mitten som det varit nu sedan 2017 är en slags anomali. Det händer inte. Macrons presidenttid är unik under femte republiken och nu är med största sannolikhet den perioden över. Frankrike är och förbli kluvet mellan två block, formerade på lite olika sätt men alltid med etiketterna vänster och höger. Maktväxling äger normalt rum mellan blocken med långa mellanrum på grund av valsystem och ett partisystem som har minst lika mycket amerikanskt som europeiskt snitt.

Och extremhögern har funnits med sedan demokratins födelse i Frankrike. Just RN har sina rötter i kampen för l’Algerie Francaise på 1950-talet. Jean-Marie le Pen var fallskärmssoldat i kriget i Algeriet och han satt sedan som ledamot för dåtiden populisthöger (Poujadisterna) i fjärde republikens parlament. Men det räcker att titta på Vichyregimen, fascistligorna på 1930-talet eller Boulangismen i slutet av 1800-talet. Extremhögern är demokratins ständiga följeslagare i fransk politik. Och är inget nytt.

2. Många tror sig veta vad Macrons motiv var att upplösa Nationalförsamlingen på kvällen den 9 juni. Min bedömning är att hans motiv var både mer komplexa och impulsiva än de flesta bedömare vill ge sken av. Under två års tid har Macrons förslag och reformer utsatts för stenhård kritik, hans person har kritiserats och hans premiärministrar likaså. Elisabeth Borne hade det inte lätt. Blockerande majoriteter eller misstroendevoteringar har omöjliggjort hans uppdrag, som han själv ser det. Att efter ett valresultat, visserligen till Europaparlamentet, som visar på ett sådan stark opinionskantring till hans nackdel vilja få till stånd en mer representativ folkförsamling är fullt förståeligt. Han säger lite grand som Julius Caesar (kanske) sa; tärningen är kastad. Nu får vi se vad det leder till. Och för Macron är det svårt att se att något blir värre än den situation av oklara majoriteter och ökande missnöje som rått fram till nu.

Vad jag är helt övertygad om är att Macron inte trodde sig vinna en majoritet i parlamentet för sin egen gruppering. Han gjorde inte samma misstag som Chirac gjorde 1997. Att tala om valet som en besvikelse (första omgången) för Macron blir därför helt fel. Två utgångar som båda är mer fördelaktiga för Macron än nuvarande situation är möjliga; en premiärminister baserad på en mitten-vänster-koalition (möjligen med Mélechons LFI utanför) eller en premiärminister från RN (bara om absolut majoritet har de sagt). I första fallet blir det möjligt att få igenom reformer av vissa slag, i det andra kan presidenten blockera reformer av annat slag. Macron hoppas i så fall stäcka RN:s väg mot presidentposten 2027 genom att ”avslöja” partiets inkompetens och oförmåga. (Ett utfall som är mindre lyckat vore om majoriteterna blir så omöjliga att minoritetspolitiken fortsätter, men det är mindre troligt och dessutom blir det ungefär som nu.)

I grund och botten gör Macron det kung Ludvig XVI inte förmådde, han ger folket möjlighet att avsätta honom utan halshuggning – men bibehåller sin strategiska makt över framtiden.

Några frågor och svar efter EU-valet 2024

Det finns många frågor att besvara efter det senaste EU-parlamentsvalet den 6-9 juni 2024. Jag har ställt några som jag själv tycker är relevanta, och besvarat dem på det sätt som jag tror är mest adekvat.

Vilka grupper i EU-parlamentet förlorade mest stöd jämfört med valet 2019?

Eftersom EU-parlamentet vid valet 2019 hade 751 ledamöter och idag har 720 ledamöter finns det en fyra-procentig nedgång i alla grupper, om de hade förlorat proportionerligt. Jag roade mig med att räkna ut hur många mandat gruppern haft 2019 om det bara funnits 721 mandat nu genom att dra ned alla befintliga grupper med fyra procent. På det sättet kan man jämföra med det antal mandat som partigruppen erhållit i årets val. Några skillnader i mönster finns inte, men det framgår än mer tydligt att det är liberaler och gröna som förlorat absolut flest mandat – 25 procent av de mandat de skulle haft 2019 om det bara funnits 721 platser.* Ännu så länge är det svårt att göra säkra beräkningar för de två högerradikala grupperna (ECR och ID) eftersom så många partier med potential att vara med där står utanför grupperna. Grupperna kommer med största sannolikhet att omformas under de närmaste veckorna. Grupperna med socialdemokrater och vänsterpartier har förlorat mindre och det största partiet, EPP, har blivit större.

*Tar dock inte hänsyn till spärrar och valdeltagande i de olika länderna.

Varför går vänsterpartier och liberaler/gröna fram i de tre nordiska länderna och Nederländerna?

Dagordningseffekten där klimat och miljöfrågor varit på dagordningen. Men också värt att notera är att i alla dessa länder har högerradikala partier varit eller är regeringsbärande. De partierna utgör därmed inte någon verklig opposition eller projektion för missnöje med den nationella regeringens politik. Mobiliseringen uteblir för väljare som brukar rösta högerradikalt. Alla dessa länder har dessutom numera en opinion som i grunden är EU-positiv, en opinion som oftast är urban, välutbildad och liberal i sin livssyn, något som mobiliserar inför ett europeiskt val.

Av vad består den högerradikala framgången?

Framförallt av ett ökat stöd i Frankrike och Tyskland. I övriga länder är tendensen inte alls lika entydig. I Slovakien blev ett pro-europeiskt socialliberalt parti – Progressiva Slovakien – störst före det rysslandsvänliga och populistiska SMER. I Ungern stäcktes Fidesz framgångar av en mer liberal konkurrent och i Italien har antalet mandat i de båda högerradikala partigrupperna ECR och ID inte ökat utan faktiskt minskat med två mandat.* Bara för att ta några exempel.

Frankrike och Tyskland (och Italien förstås) är stora länder med 81 respektivet 96 platser i parlamentet. Väljarförändringar i dessa länder får därför extra stor betydelse för parlamentets sammansättning. Och när den nationalkonservativa, populistiska och EU-skeptiska politiska vågen sköljer över dessa länder blir resultatet en skarp kantring i parlamentet. För Frankrike går mandaten i de bägge högerradikala partigrupperna upp från 19 till 35 och i Tyskland preliminärt från 13 till 24 (inklusive de nya som inte har någon grupp ännu). Det är de tyska Gröna och de franska liberalerna som tappat till förmån för de högerradikala. Högervågen blir återigen en sanning med många begränsningar. Förklaringar och konsekvenser bör inte diskuteras generaliserande för ”Europa” utan istället för grupper av partier, grupper av länder och i medvetande om valdeltagandets variation.

* Femstjärnerörelsen är dock en svårkategoriserad grupp som inte (ännu) tillhör någon grupp i parlamentet, de fick åtta mandat i EU-valet 2024 vilket är en minskning från 14.

Slutligen, vad händer efter parlamentsvalen i Frankrike?

President Macron utlyste nyval till Nationalförsamlingen redan samma kväll som Europaparlamentsvalets resultat strömmade in. Han har en tendens att ”spela högt” och det måste man säga att han gör nu. Den samlade liberala och gröna rörelsen i Frankrike tappade 20 mandat och de högerradikala erövrade tolv i EU-valet 2024. Samtidigt fick vänstern (socialistpartiet och den radikala vänstern) tio nya mandat. Matematiken är inte så enkel som den ibland framstår i medierapporteringen. Inför parlamentsvalen den 30 juni och 7 juli samlar sig nu vänstern i en slags ”Front Populaire” med ekon från mellankrigstidens samarbete mellan socialdemokrater, kommunister och radikaler (Sv: liberaler) Tanken är att ena sig mot extremhögern (fascistiska grupper på 30-talet) för landets bästa. Den tidigare moderata högern (Republikanerna) som är en sammansmätlning av efterkrigstidens gaullister, marknadsliberaler och socialliberaler tvingas nu bekänna färg. Under lång tid har partiet vacklat mellan högerflanken och den mer moderata högerliberalismen. Nuvarande ledare Erik Ciotti har sagt att han är öppen för samarbete med det högerradikala RN (fd Front National) som i sin tur fått konkurrens av än mer extrema partier till höger.

Macrons mittengruppering lär närmast klämmas till döds i den tvekampen. Fransk politik har aldrig varit förankrad i mitten, alltför många misslyckade försök visar på det. ”Le marais” (kärr) som centern kallades under fjärde republiken, var en plats där man inte fick stadigt politiskt fotfäste. Presidentens makt är dock mycket stark i Frankrike och än större har den faktiskt blivit sedan mandatperioderna minskades till fem år. Nu byts i allmänhet både parlament och president ut samtidigt och speglar samma riktning. Men, inte nu. Vi kommer sannolikt att få se en s k cohabitation mellan en president med en ideologisk färg och en premiärminister med en annan. Första gången det skedde i femte republiken var 1986-1988. Därefter har det skett två gånger till. Jag skulle hävda att presidenten vid alla dessa tillfällen dragit det längsta strået i politisk mening.

Macron hoppas nu dels få det franska folket att nyktra till i demokratiskt avseende, dels (om extremhögern ändå blir regeringsbärande) kunna dra gadden ur rörelsen inför presidentvalet 2027. Och därmed underlätta för en presidentkandidat från mittens rike. Som också kan utlysa nyval om hen önskar.

Att det är ett högt spel är otvetydigt. Att Macron förlorar det är inte alls säkert.

En bref: Hur Brexit blev verklighet trots att den politiska ledningen var emot

Statsvetarna Fagan och van Kessel pekar ut de politiska partiernas agerande som en avgörande orsak till att folkomröstningen resulterade i ett nej till EU. Genom att inte ta sitt ansvar i opinionsbildningen vare sig åt ena eller andra hållet gav de i stället fördel åt populistiska, inrikespolitiska och kortsiktiga argument. Vill man hårdra saken så utlyste Cameron folkomröstningen för att lösa en intern konflikt i sitt eget parti. Priset blev högt. Både för Cameron och för Storbritannien. En lärdom är att i frågor av nationellt intresse måste de politiska partierna agera, mobilisera och kanalisera väljarna, var och en för sin position. Annars öppnas fältet för allehanda lycksökare och konspirationsteoretiker. En splittrad politisk elit har ingen chans mot populister.

Så skrev jag den 17 augusti 2023 i en längre och fördjupande recension av boken ”The failure of remain. Anti-Brexit activism in the United Kingdom” (McGill-Queens University press) av statsvetarna Adam Fagan och Stijn van Kessel på Dagens Nyheters kultursidor.

Studien visar med stor tydlighet att när det politiska ledarskapet, partier och intellektuella inte kan enas om att mobilisera för det som man i grund och botten uppfattar som rätt och riktigt då förlorar man mot populismen. Författarna pekar särskilt ut de politiska partierna som helt enkelt inte gjorde sitt jobb. Trots att det fanns förutsättningar lyckades partierna inte enas sig om en linje (oavsett vilken) och med kraft föra ut den i opinionen. Det liberaldemokratiska partiet var eniga om sin vilja att stanna kvar i EU-samarbetet men koalitionen med det splittrade konservativa partiet gjorde att liberaldemokraterna hamnade i skuggan.

Och så var det UKIP, alltiså det parti som under längre tid kampanjat för att ta Storbritannien ur EU. Det var partiet som hördes, syntes, mobiliserade och opinionsbildade. Ett parti vars ansvar för den fråga de drev var ytterst litet. Parties ledare Nigel Farage lämnade ledarskapet strax efter omröstningen, skapade ett nytt parti som skulle främja Brexit. Efter att ha vunnit storseger i EU-valet 2019 lämnade han också detta parti och skyller idag (2023) misslyckandet (som han ser det) men Brexit på de konservativa brittiska regeringarnas oförmåga.

Boken ser jag som en allvarlig uppmaning till de svenska partierna att ta nästa års val till Europaparlamentet på lite större allvar än vad som varit vanligt. Nu handlar det om att mobilisera breda väljargrupper, att stå upp för att EU-samarbetet har gett både vårt land och de europeiska länderna nästan bara fördelar. Låt inte frågan om medlemskap eller ej, eller frågan om hur djup integrationen bör vara, till en valfråga. Ställ istället de olika politiska alternativen inom EU:s ram i fokus: klimat, migration, mänskliga rättigheter, arbetsmarknad och utbildning för att nämna några.

Kristdemokraterna – ett kluvet och toppstyrt parti?

Kristdemokraterna som parti är kluvet mellan lokalt fotfolk och partielit. Och dessutom toppstyrt av en partiledare vars politiska infall och nycker accepteras av hennes inre kabinett, trots att motstånd formuleras i andra sammanhang. Partiet hade en ideologisk potential för att vara annorlunda, för att vara något annat än de partier Sverige sett hittills. Men den potentialen slarvas bort av en taktisk och självrättfärdig partiledning vars yttersta mål är att säkra partiets plats i en regering. Ungefär så ser den bild av Kristdemokraterna som förre EU-parlamentsledamoten och riksdagsledamoten Lars Adaktusson tecknar i sin bok ”Fasaden och Insidan” (Libris 2023).

Men Adaktusson är inte alls bara ute efter att brännmärka den politiska ledningen i det parti som en gång var hans, även om hans besvikelse lyser igenom på sidorna. Hans syfte är nog att mobilisera de delar av partiet som fortfarande lever i Alf Svensson-land. Att ge alla de hårt arbetande partimedlemmarna och lokala företrädare som trodde på Adaktusson och gav honom sitt förtroende lite ny kraft. Gång på gång beskriver han hur hans namn lyfts fram och hur stödet för honom växer inom lokalorganisationerna. För att inte tala om mängden personkryss. Jag känner igen det, jag hörde det ofta bland de KD-väljare jag mött. Både de som lämnat partiet och de som var kvar. Adaktusson var mycket populär i den del av partiet som hade sina rötter i den frikyrkliga myllan.

Kristdemokraterna har ju sina folkrörelserötter i frikyrkomyllan. Och det har jag och Adaktusson gemensamt. Därför känner jag också igen det allvar och den moraliskt grund han uppvisar i relation till politiken. Adaktusson ser ett annat, mer traditionellt, parti bakom de kulisser som Ebba Busch satt upp tillsammans med Per Gudmundson, Martin Kits, Andreas Carlsson, Johan Ingerö och Sara Skyttedal (för att nämna de som mest frekvent återkommer i boken). Ut ur skuggorna träder istället Kristdemokraterna såsom de såg ut under Alf Svensson men kanske framför allt kristdemokrati som den ser ut i Europa fram. Adaktusson betonar behovet av ett värdekonservativt alternativ i svensk politik och tillbakavisar idén om att partiet skall vara ett ytterligare ”högerparti”. Han motsätter sig också samarbetet med SD, den hårdnande flyktingpolitiken och bristen på civilkurage i utrikespolitiken.

Adaktusson beskriver ingående och personligt hur han i Europaparlamentet fokuserade på IS förföljelse av kristna och andra minoriteter i Mellanöstern och var drivande i en resolution som förklarade dessa som ett pågående folkmord. Han utvecklar också sin syn på Israel som statsbildning och på relationen mellan Sverige och Israel. Hans kritik mot Margot Wallström är frän men han står på god fot med Göran Persson i dessa frågor. Även Ann Linde får en eloge för sin mer diplomatiska relation till den israeliska ledningen. Själv kan jag dock inte svälja att Adaktusson mer eller mindre försvarar de israeliska bosättningar som i strid med internationell rätt har exploaterat (och fortsätter att göra så) ockuperad mark. Hans förhållande till Israels styrande politiker förblir okritiskt och distanslöst. Jag delar många av hans ståndpunkter när det gäller Mellanösternkonflikten, men vid bosättningarna på ockuperad mark går en definitiv gräns för min förståelse för Israels självklara rätt till fred, säkerhet, och trygga gränser. Jag har själv besökt Israel/Palestina och bygger min uppfattning på både empiri och teori.

Behovet av personlig upprättelse är starkt hos Adaktusson men han är också väldigt öppen med sina tillkortakommanden och sitt behov av professionellt stöd. Det gör mig glad att en förtroendevald på den nivå han befunnit sig kan se och tala om sitt behov av terapeutiskt stöd. Att han kommit igenom den skärseld han beskriver är ett tecken på personlig styrka och karaktär. Adaktusson är nog ingen partimänniska. Jag kan känna igen mig själv i hans beskrivningar av hur han försöker få partiet att lyssna, diskutera öppet och förhålla sig rationellt till olika alternativ. Tyvärr tror jag att politiken på toppnivå idag har tappat den intellektuella dimensionen. Men jag tror egentligen att partierna behöver många fler som Adaktusson – som drivs av ett inre patos för det goda, som har en egen politisk kompass, har lång livserfarenhet utanför politiken och som därför inte låter sig tämjas vare sig av makten eller av partipiskan.