Kategori: europeisk politik

En bref: Antisemitismen är urmodern till allt politiskt hat

Nazismens idékärna är antisemitismen, men antisemitismen är också hatpolitikens verkliga idealtyp. Peka ut en grupp på grundval av egenskaper som är påstått essentiella, måla upp en motsättning mellan lojalitet (oss) och trolöshet (lojal mot någon annan) och börja förknippa denna grupp med olika former av privilegier (som du inte får) och en explosiv politisk mobilisering är skapad.

Så skrev jag i min andra sommarkrönika i tidningen Dagen den 18 juli i år à propos de grundläggande hatiska budskap som antisemitismen förmedlar. Jag såg och hörde under politikerveckan i Almedalen hur nazister tilläts breda ut sig i det allmänna gaturummet och i vårt allmänna medvetande på ett sätt som var direkt motbjudande. Jag hörde normalt sett vettiga människor som helt plötsligt började betrakta förintelseförnekande som politiska åsikter likvärdiga med synpunkter på flygskatten. Jag hörde normalt sett kloka medieaktörer som ansåg att personer som misshandlat judar för att de var judar skulle få ge ”sin version” av händelsen när de intervjuade den person som blivit attackerad. Och jag hörde poliser tala om yttrandefrihet för att beskriva grupper av unga, starka män som medvetet provocerade funktionshindrade aktivister som var på plats för att bedriva politisk verksamhet de hade tillstånd för.

För mig är antisemitismens hatpropaganda och figurer grundläggande och lätt igenkännbara för den som kan sin historia. Jag är glad att jag såg ”Shoah” när den gick på svensk TV 1987 (har f ö beställt hem den på DVD som en hommage till Claude Lanzmann som gick bort denna sommar) eftersom den fick skolans och uppväxtens undervisning, bokläsning och erfarenhet att framkallas och  för evigt fastna i själen på ett bra sätt. Ungefär som fixeringsbadet när man kopierar svartvita bilder (för er som kommer ihåg hur man gjorde).

***

För mig var det också upplysande att på 80-talet besöka koncentrationslägret i Alsace Struthof, senare också det Judiska muséet i Paris samt när jag läste den starka boken ”En tysk mans historia.Minnen 1914-1933” av Sebastian Haffner. Du hittar säkert din egen väg framåt. Blunda bara inte. Det är det enda oförlåtliga.

Staten skall inte vara moralisk riktningsgivare i politiken

Vänstra stranden är återigen hemma på vänstra stranden och njuter den parisiska våren som bryter fram. Men påskledigheten ger också möjligheter till reflektioner kring likheter och skillnader i politisk debatt mellan Sverige och Frankrike. Vid frukosten läste jag i Le Monde om den italienska situationen en månad efter valet – analysen var att en oklar politisk utveckling kan leda populistiska partier, delvis med rötter i fascism, till regeringsmakten i syfte att ändra vallagen och sedan utlysa nyval – för att få ett än bättre utfall.

Följande funderingar är just personliga och därmed inviter till fortsatt självreflektion snarare än slutsatser grundade i systematiskt studium.

Redan som student i statsvetenskap intresserade jag mig primärt för staten. Jag menade att ideologiska skillnader tog sig uttryck i första hand som olika perspektiv på statsmakten. Enligt den närmast ikoniske amerikanske statsvetaren David Easton är politik detsamma som den auktoritativa fördelningen av värden, något som i moderna demokratier huvudsakligen åligger statsmakten i dess olika former. Under de senare år har emellertid studiet av statsmakten utifrån David Eastons begrepp blivit alltmer sällsynt. Det är den behaviouristiska samhällsvetenskapen som dominerar de flesta diskussioner och frågor om folkviljans förverkligande och representation av intressen är i centrum för intresset. I samband med att den politiska arenan blivit alltmer präglad av vad statsvetare benämner GAL-TAN-frågor (alltså kultur, livstil och värde-frågor) istället för den tidigare dominansen av vänster-höger-frågor (fördelning av ekonomiska, sociala och materiella resurser) borde dock frågan om statens roll i politiken tydligare diskuteras. När staten förmodas sköta den auktoritativa fördelningen inte bara av materiella (och jämställda) resurser utan också av de värden som berör livsstil, kultur, religion och värderingar blir det lite viktigt vilken roll staten som begrepp har partiers och individers föreställningar.

Det tycks mig som om medborgarna i Frankrike inte förväntar sig några svar i värdefrågor från staten men istället fortsätter att avkräva samma statsmakt rättvis fördelning av resurser. I dessa dagar strejkar många franska medborgare inom transportväsendet eftersom man menar att nya arbetsmarknadslagar ger sämre villkor och att höjda pensionsgränser är orättvisa. Det var väntat, en av de saker president Macron lovade att göra och en av de saker han fick kritik för redan innan han tillträtt. Många presidenter har försökt, få har lyckats. Studenter strejkar i Montpellier och Paris då parlamentet vill införa begränsningar för att påbörja studier på universitet, vilket uppfattas som orättvist. Idag kan alla med en studentexamen påbörja studier i princip inom vilket område som helst men eftersom det inte finns resurser att ta hand om de stora grupperna misslyckas långt mer än hälften med sina studier redan under de första två åren. I Sverige lämnade vi denna typ av öppna antagning för ett halvt sekel sedan, personligen tror jag det vore en lämplig väg för franskt universitetsväsende också, anpassat till lokala behov och konventioner förstås. Men, detta är vad vi kallar vänster-höger-frågor, alltså frågor om hur samhällets gemensamma resurser skall fördelas mellan olika social kategorier i ett samhälle.

Visserligen är den franska staten till sin natur sekulär, och upprätthåller den egenskapen med styrka, men i övrigt har staten väldigt lite makt över människors livsstilar och kulturella uttryck. Och jag uppfattar inte heller att vanliga fransmän vänder sig till staten för att få sin egen livsstil eller sina egna värderingar upphöjda till norm. I Sverige tycks istället staten inte bara vara alla goda gåvors givare utan medborgare inom nästan alla sociala och ideologiska skikt tittar på statsmakten när man vill ändra normer och värderingar i samhället. Staten har det yttersta ansvaret för lagstiftning och upprätthållande av rättssamhället, därmed är juridiska frågor som reglerar diskriminering, äktenskap, adoptioner och djurens rättigheter naturligtvis en fråga för staten. De mänskliga rättigheterna är numera (tack o lov) inskrivna i våra grundlagar. Men den inre reflex som många medborgare i Sverige tycks ha, nämligen att det som jag tycker illa om eller t o m äcklas av, skall vara förbjudet, ja den tycks inte vara särskilt vanlig i Frankrike.

En ganska sval, vänlig och överseende attityd som inbegriper ett stort hänsynstagande till medmänniskan präglar snarare den politiska diskussionen i Frankrike (som dock kan vara väl så het i sin form). Visst finns det problem med det förhållningssättet också – men min reflektion här är snarare att det är lite märkligt att i Sverige förutsätts staten vara normgivare även inom områden den aldrig skapats för. Och då tittar vi svenskar ofta på våra politiska ledare och får veta hur man hälsar i Sverige, vilka kläder man bär, hur jämställdheten skall utövas i famljen, vilka moralregler som är de absolut sanna och vilka religiösa uttryck som är passande.

Om min syn på staten? Tja, inte skall statsmakten lägga sig in hur jag tänker och tycker i värdefrågor, och inte skall staten kunna registrera och arkivera allt jag gör och inte gör heller. Däremot uppskattar jag en statsmakt som i bred mening försvarar mina medborgerliga fri och rättigheter – inte dikterar hur jag skall utöva dem.

Och därför måste vi idag försvara demokratin genom att försvara rättsstaten och därmed begränsa utrymmet för populism och pöbelvälde.

***

Läs gärna också Olle Wästbergs allvarliga och varnande text om Italien och om varför vi bör ta oss i akt (Svenska Dagbladet idag Annandag Påsk).

En bref: En politisk kyrka är helt normalt

Men kanske kan vi också välkomna en större och tydligare plats för en kyrka som är politisk, men inte partipolitisk? En politisk debatt där individer och grupper som bär fram en religiöst färgad gestaltning av politiska dilemman är välkomna och bemöts inom en demokratisk ram. (…) En politisk motsättning baserad på moraliska värderingar och föreställningar om meningen med livet och samhällsgemenskapen kompletterar snarare än utmanar den traditionella vänster-höger-konflikten i svensk politik.

Så skrev jag i förra söndagens krönika i Borås tidning (25/2 2017). Utgångspunkten var mina statsvetarkollegers Jan Rovny och Jon Polk nyligen publicerade studie ”New wine in old bottles…” (Party Politics) om partisystemen i Europa. Enkelt uttryckt pekar de på att i katolska länder har de religiösa/kulturella konflikterna historiskt bakats in i det vi idag kallar vänster-höger-konflikten, medan protestantiska länders partisystem istället har fått kompletterande skiljelinjer som tar upp kulturella/religiösa konflikter.

Min slutsats var att den insikten pekar på att kulturella/religiösa konflikter är s a s normala och att kyrkor o andra religiösa aktörer har en plats i det politiska livet. Det är bara det att i protestantiska länder har sådana konflikter inte kunnat integreras i den dominerande vänster-höger-konflikten – något som kanske gör att vi i Sverige borde se en politiskt aktiv kyrka som något helt naturligt och förväntat? Det är vår idé om religion som privat och rädslan för att låta religiösa aktörer påverka politiken som är apart, inte den politiska kyrkan.

Har samhällsvetarna missat demokratins kristecken?

Har samhällsvetarna missat att varna för demokratins kris? Och beror det i så fall på att publiceringshetsen och specialiseringen inom vetenskapen främjar introverta forskarkotterier utan intresse av den s a s verkliga verkligheten? Som om svaret är jakande på dessa frågor läser jag kollegan Sten Widmalms debattartikel i Dagens Nyheter i söndags.

En hypotes som skulle kunna testas för att försvaga/förstärka Widmalms tes vore att undersöka om forskningsproblemens formulering blivit mer beroende av vetenskapens principer för kontroll och verifiering av dessa resultat. Den välkända vetenskapsteoretiska distinktionen mellan ”context of discovery” och ”context of justification” skulle kunna vara behjälplig för att utröna om och i vilket avseende Widmalm träffar rätt.

Det Widmalm menar (tror jag) är att ”context of discovery”, ungefär det sammanhang i vilket forskaren formulerar sitt forskningsproblem, blivit mer avhängigt av vetenskapens ”context of justification”, ungefär de principer och den logik som styr verifiering och falsifiering av hypoteser. Widmalm ställer frågan om samhällsvetare har blivit blinda för samhällsutvecklingen och den demokratipraxis som utvecklas och utövas i världen, och istället upptäcker och formulerar sina forskningsproblem så att de redan från början passar de metoder och den data som finns tillgänglig – och som är gynnad i framstående publikationer. Jag menar att detta är en intressant hypotes som absolut vore möjlig att pröva inom flera samhällsvetenskaper.

Personligen tror jag att delar av samhällsvetenskaperna – och därmed delar av Widmalms och min disciplin statsvetenskap/statskunskap – på ett avgörande sätt har påverkats av de incitament och mätinstrument vars syfte var att belägga vetenskapens samhälleliga betydelse och fördela resurser i enlighet med denna. Systemen har dock blivit internt självbelönande på ett sätt som närmast missgynnar den forskare som formulerar sitt forskningsproblem utifrån en konfrontation mellan teori och empiri snarare än i en redan formulerad ram av data och metod.

Jag är dock inte alls lika säker som Widmalm tycks vara på att detta förhållande har förändrats över tid. Min egen gissning är att den här skillnaden i att närma sig forskningsproblem och synen på vad som är relevanta forskningsproblem har funnits under de senaste femtio åren. Däremot har de ekonomiska styrmedlens roll stärkts och vetenskapens betydelse för politikens utveckling ökat (ja det  menar jag faktiskt, jfr t ex klimatpolitiken) vilket har gynnat en viss linje inom vetenskapssamhället ekonomiskt och därmed även maktmässigt.

Jag skulle gärna se mer av vetenskapsteoretiska analyser och studier kring dessa frågor då jag finner den extremt väsentliga – både för samhället och för vetenskapen.

***

Flera samhällsvetare har dock varnat för utvecklingen i de europeiska och västliga demokratierna. Jan-Werner Müllers bok ”Vad är populism?” är ett exempel bland många.

 

 

 

En bref: Om skuldbeläggande och demokrati

Ett populistiskt budskap tenderar att linjera upp en motsättning mellan folket och eliten, där båda förutsätts vara enhetliga. En representativ demokrati bygger istället på intressekonflikter inom och mellan grupper i befolkningen, och att dessa mobiliseras och kanaliseras via politiska partier som förhandlar och kommer överens med samhällets gemensamma bästa för ögonen.

Så skrev jag den 3 december i Borås Tidning i min söndagskrönika på första advent. Jag hoppades att valrörelsen under kommande 2018 skulle bli lite mindre av populism och polarisering – istället mer av saklighet och nyanser i den politiska debatten.

Jag hänvisade till en nyligen publicerad vetenskaplig studie som indikerar att en populistisk retorik där skuldbeläggande och motsättning mellan folk och elit är drivkraften också driver människor bort från ansvarstagande partier. Tydligaste är det mönstret bland dem som redan ser med skepsis på politiker och politik samt bland de mest nationalistiskt sinnade. Men det förtar inte det faktum att populismens retoriska grepp underminerar grunden för en samhällsutveckling med fördjupad demokrati och gemenskap.

I gårdagens avsnitt av humorserien Grotesco (Sveriges Television 171222) målades en satirisk bild av valvakan 2022 upp – och faktum är att nidbilden hade många inslag som är fullt realistiska redan idag. Det är god humors styrka – den tar bara det vi ser redan nu och skruvar ett litet snäpp, lyfter fram vissa drag tydligare och kryddar med lite tänjande av de normer vi tar för självklara. Populism och demokrati är inte förenliga på lång sikt – det enda undergräver det andra. Och jag vet vilken utveckling jag föredrar.

 

Michael Hameleers, Linda Bos & Claes de Vreese ”Framing blame: toward a better understanding of the effects of populist communication on populist party preferences” Journal of Elections, Public Opinion and Parties https://doi.org/10.1080/17457289.2017.1407326

 

 

”Den sekulära staten under belägring” Om en bok av Christian Joppke

En bok av den tyske sociologen Christian Joppke har blivit liggande på mitt läsbord under lite för lång tid – men semestern blev en lämplig tidpunkt att ta itu med ”Den sekulära staten under belägring. Religion och politik i Europa och USA” utgiven 2015 på Daidalos i svensk översättning av Joel Nordqvist. Temat är ju extremt aktuellt och titeln närmast bombastiskt ambitiös 🙂

Boken är till 4/5 en bred och bildad översikt över främst europeisk litteratur som över tid diskuterar relationen mellan religion och politik. Beläsenheten hos Joppke är djupt imponerande, men texten bär drag av just läsefrukter, alltså inte helt bearbetad och internaliserad kunskap. För den som inte sysslat med fältet är det oklart varför de linjer i litteraturen som väljs är de mest relevanta, liksom varför fokus är på Europa och USA (även om det sägs att det skall vara så). Syftet med denna genomgång är helt enkelt vagt formulerat och för mig, som kan terrängen ganska väl, är det många stickspår och kringelikrokar i vandringen som jag inte ser relevansen av. Stort fokus på klassiker som Weber och Tocqueville, men resonemangen för inte framåt, vi får veta att kritiken mot Weber är massiv och att Tocqueville gjorde iakttagelser av fortsatt relevans. Ja, och… ?

Detta till trots, i slutet där Joppke kommer in på det som nog är hans huvudfråga men som han inte klarat att hantera empiriskt (för det går inte…) blir det intressant. Han noterar att den liberala staten alltid måste föredra mångfald, men fram till den gräns när religiösa inriktningar sårar och kränker. Men, så tänker vi inte om yttrandefriheten, reflekterar jag. Vi får inget djupare svar av Joppke.

Sekularismen kan inte reduceras till en livsåskådning bland andra, menar Joppke, den genomsyrar det liberala demokratiidealet. Och, tillfogar han, kristendomen är en religion (ja, han diskuterar begreppet noga!) som är gjord för sekularisering till skillnad mot islam. Joppke diskuterar inte det men rimligen hänger det samman med att demokrati och kristendom utvecklats i relation till varandra i Europa. Anspråken hos kristendomen är väl förenliga med sekularingsprocessen, även som dominerande religion, något som Joppke (och många andra) menar inte är fallet med islam som majoritetsreligion. Islam som minoritetsreligion får dock en annan ställning (Europa) och kan där förenas med det skydd för minoriteter som är en del av den liberala statens fundament. Att den evangelikala rörelsen i USA vill fylla ut det sekulära tomrummet i den amerikanska staten är däremot inte alls förenligt med liberala demokratiideal menar Joppke.

Och han slutar där så många slutar, även jag, i pragmatismen. Joppke diskuterar olika rättsfall och visar att juridiken blivit den adekvata arenan för religion och politik-skiljelinjen. Och att varje fall måste beaktas för sig. Det finns inte en lösning på dilemmat mellan religiösa anspråk och den liberala demokratins anspråk. Heller.

Läs den gärna – få samhällsvetare har så grundligt gått igenom litteratur och diskussion i ämnet. Klokare blir man!

En bref: Om franska parlamentsvalet, omgång två

För mig framstår dock synkroniseringen av president- och parlamentsval som ett feltänk. Systemet ändrades för att undvika det som kallades ”cohabitation” (samboende) mellan t ex en högerpresident och en vänstermajoritet i parlamentet. Men det problemet var inte lika stort, menar jag, som de problem som nu istället uppstått: 1) partierna i parlamentet förlorar sin identitet och sin roll, samt 2) valdeltagandet faller.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås Tidning idag, innan dagens val i Frankrike hade genomförts. När nu resultaten trillar in tycks valdeltagande ligga en bit under 50 procent, vilket påkallar agerande. Den franska demokratin håller på att bli presidentiell (istället för semi-presidentiell) men utan de s k checks and balances som bör vara inbyggda i ett sådant system. Orsaken till att man bör ha begränsningar är dels legitimitet i relation till medborgarnas intressepluralism, dels att makten blir absolut och därmed lättare korrumperas/utnyttjas.

Den nu gällande franska konstitutionen, som de Gaulle krävde och fick 1958, var visserligen grundad i hans misstro mot parlamentet. Men som sann demokrat ville de Gaulle aldrig avskaffa parlamentets inflytande. Genom att 1962 införa folkvalt presidentämbete parallellt med folkvalt parlament menade han att göra presidenten till en slags ”överdomare” som inte förväntades vara partipolitiker. Med den ändring som genomfördes i och med 2002 års val då mandatperioderna synkroniserades har den dynamiken gått förlorad.

I övrigt kan man säga att Macron överraskade mig genom att lyckas skapa en tillräckligt stark och bred rörelse för att få en klar majoritet i parlamentet (som prognosen ser ut) men att den faktiskt inte alls blev som stor som de tidigare prognoserna (efter första valomgången) predicerade. (Blev 350 mandat inkl MoDem, uppdaterat 170619)

Det är mitten och flankerna som attraherat väljarnas intresse detta år i Frankrike. Men den vänstra flanken kommer att utgöra en starkare röst än den högra – La France Insoumise och Kommunistpartiet fick tillsammans 30 (blev 27, uppdaterat 170619) mandat medan Front National tycks få åtta. (Notera också att socialistpartiet blev större än FI+PCF, uppdaterat 170619) Premiärminister Philippe tycktes ikväll sträcka ut händer åt både moderat höger och moderat vänster (Rep och PS) vilket kan ge brett stöd för ny politik. Samtidigt har socialistpartiet en rejäl partitransformation framför sig om vi skall tro ledande politiker i det partiet. Vart det leder vet vi inte alls ännu.

(Lite under radarn för de flesta utanför Frankrike har den korsikanska nationalismen under de senaste åren vunnit politisk terräng, från att sedan 2015 vara den största politiska kraften på ön har rörelsen nu också tre (3!) ledamöter i den franska Nationalförsamlingen. Något att följa. Uppdaterat 170619)

Nu börjar då allvaret för Macron. Det är med stor spänning jag kommer att följa utvecklingen i Frankrike och särskilt Frankrikes roll i EU:s förändring. Och hur skall Sverige förhålla sig till Macron?

Strålande tider, härliga tider som Thor Modéen sa.

En bref: Viktiga konflikter i europeisk politik döljs bakom missnöjesretorik

Men de partier och grupper som gjort elitmissnöje, islam- och främlingsfientlighet samt moralism till sina politiska ledljus förvirrar och förvanskar dessa grundläggande konflikter till frågor om vi-och-dom samt om rätt-och-fel. Politik som mobiliserar i dessa termer kommer obönhörligen att leda till repression och fler demarkationslinjer istället för fri debatt och öppna samhällen.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås Tidning igår den 26 mars 2017. För i motsats till vad vi kanske tror, eller utgår från, så finns det relevanta och djupgående konflikter i den europeiska politiken. Konflikter som medborgarna verkligen bör och kan ta ställning i under detta s k supervalår i Europa.

Först och främst statens roll i den europeiska integrationen och riktningen för samarbetet. Den nationella suveräniteten är en fråga av avgörande betydelse, men lika gärna som den kan anses förminskas av integrationen (mindre beslutsmakt) så kan den anses ökas av integrationen (mer resurser). Exakt var den balanspunkten bör finnas är naturligtvis en viktig demokratisk fråga.

Och, demokratin är den andra viktiga frågan, hur skall demokratin växa och frodas i våra europeiska samhällen – hur förhåller vi oss till digitalisering, globalisering och individualisering? Istället för en kamp mot kulturella uttryck man inte gillar eller livsåskådningar som uppfattas som främmande så borde demokratins innebörd vara föremål för politisk debatt i valrörelserna, t ex hur vi bäst garanterar fri åsiktsbildning och debatt i en digitaliserad och marknadsstyrd medievärld.

Och, sist men inte minst, medborgarskapets innebörd är en väsentlig framtidsfråga. I Europa har vi i praktiken ett gemensamt medborgarskap avseende rättigheter och stöd, men hur skall det utövas på ett solidariskt sätt? Med fri rörlighet kommer också behov av att sörja för andra länders medborgare, och andra länders medborgare tillbringar kanske större delen av sina vuxna liv i andra länder utan möjlighet att påverka landets ledning. Vill vi ha det så? Och, inte minst, hur förhåller vi oss till människor som inte är medborgare i något land innanför det europeiska gemenskapen?

Alla dessa frågor är centrala konflikter för alla europeiska länder, konflikter som ligger vid sidan av de olika ländernas egna skiljelinjer. De döljs dock bakom retoriska dimråder om ”vi och dom” eller om ”rätt och fel”. Så enkelt är det inte. Men det är inte så svårt heller, bara vi diskuterar det.

En bref: Politiken behöver återupprätta tilltron till kunskap

Genomgående är också att politiska ledare i dessa länder, liksom i Polen, Ungern, Tjeckien, Sverige och Italien smutskastar de fria medierna och särskilt den politiska rapporteringen. Medierna betraktas som en enhetlig aktör och anses gå ”etablissemangets” ärenden eller ha en egen agenda som står i motsättning till ”folkets” intressen.

Utifrån en samhällsvetenskaplig kunskapsbas råder det ingen tvekan om att fria och oberoende medier är en integrerad del av demokratin. Men avgörande för demokratin är också medborgarnas tillit till den kunskap som skapas, sprids och diskuteras i våra samhällen. När politiska ledare och debattörer underminerar tilltron till oberoende medier och till kunskap som skapas och sprids genom akademiska eller motsvarande kanaler undermineras därför också demokratin.

Så skriver jag tillsammans med kollegerna Henrik Ekengren Oscarsson, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck på DN Debatt idag. Vi är djupt bekymrade över kvaliteten på samhällsdebatten i de västliga demokratierna och vilken effekt bristen på respekt för kunskap kommer att få för demokratins utveckling. Läs gärna hela artikeln.

Samhällsdebatten är den yta, den arena eller den plats (välj själv) där medborgare, politiker, medier och civilsamhället möts och utformar grunden för vad som blir samhällsutvecklingen. Under en lång följd av år har denna gemensamma medborgerliga offentlighet utarmats och förtorkat. Om det har jag skrivit tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Den nödvändiga politiken” (2011). Men på senare tid har också respekten för kunskapsgrunden minskat – vi har sett en avprofessionalisering av många yrkesgrupper parallellt med en misstro mot alla former av auktoriteter i samällsdebatten. Demokrati tros innebära majoritetsdiktatur och forskning betyder bara att någon räknat ut att man själv haft rätt hela tiden.

Kampen om kunskapen – som är en annan bok jag skrivit med Ulf Bjereld (2008) – är en väsentlig del av det nya politiska landskapet. Hur skapas och auktoriseras kunskap, hur sprids den och vem har tillgång till den? Dessa frågor står, och kommer att stå, i centrum för den politiska debatten under lång tid framåt. Desto viktigare då att vårt politiska ledarskap inte följer med strömmen och stryker kunskapsresistensen medhårs i syfte att vinna kortsiktiga sympatier utan istället står upp för en diskussion på upplysningens grund. Kvaliteten på vår gemensamma medborgerliga offentlighet avgör demokratins framtid.

***

Lästips:

Tom Nichols The death of expertise. The campaign against established knowledge and why it matters Oxford university press, New York, 2017.

 

Om oro och politik: ”Man känner sig ju rädd för dem som inte vill leva som vi”

I en intervju i samband med bevakningen av president Trumps installation i januari i år genomförde Sveriges Televisions USA-korrespondent Carina Bergfeldt en intervju med en äldre kvinna i en amerikansk spritbutik (jag uppfattade det som att kvinnan arbetade i butiken). Kvinnan hade röstat på Trump och Bergfeldt frågar oavbrutet vänligt och nyfiket varför och hur hon tänker sig att Trump skall förändra kvinnans egen situation. Det är – tycker jag – en liten pärla i intervjugenren. Jag har sökt efter en länk till intervjun men efter en mycket kort stund upphörde jag med det, jag hittade inget men istället hittade jag en stor mängd vidriga påståenden och omdömen om Carina Bergfeldt. Jag avstod därför från ytterligare sökande, jag kände mig smutsig bara av att ta del av vad som skrivs om Bergfeldt. Låt mig därför passa på att säga att jag tycker att hon är en av Sveriges Televisions verkliga hjältar – hon gör personliga intervjuer, goda analyser, håller bra ton, är pedagogisk och relevant i en rapportering som är synnerligen svår. En utomordentligt journalist helt enkelt.

Nå, tillbaka till intervjun som jag alltså får rekapitulera ur minnet. Slutorden satte sig nämligen i mitt huvud. Kvinnan som såg fram emot en mandatperiod med Trump förklarade sitt val med att hon kände sig rädd och hotad – och till sist, efter Bergfeldts undrande frågor, säger hon helt enkelt att hon känner sig rädd för dem som inte vill leva som vi.

”Leva som vi” innebar sannolikt för kvinnan som var i pensionsåldern och vit, en traditionell amerikansk livsstil, kanske var det baseball, kärnfamilj, engelska och tron på en kristen Gud som föresvävade henne. På ett sätt spelar det ingen roll. Hon fångade i en enda mening kärnan i det som politisk debatt i både USA och Europa nu handlar om – människors oro.

Det lilla problemet med orons politik är dock att huvuddelen av den oro som förmedlas med känslor och erfarenheter som argument, i huvudsak via medier, inte har någon grund i en verklig ökning av faktiska hot mot medborgare i västvärlden. Generellt sett är vi tryggare, friskare, friare och mer handlingsförmögna än någon generation någonsin varit tidigare. De hot och faror vi står inför har paralleller med tidigare hot och faror, saker som våra samhällen tidigare hanterat och kunnat skydda sig emot, oftast på ett bra sätt. Istället är det oron i sig själv som ökat i synlighet idag. Oron har blivit ett eget politiskt fenomen som upptar mer och och mer tid och kraft för oss alla.

Egentligen handlar denna oro om att världen förändras och att det är jobbigt när de egna förutsättningarna också förändras. Jag tror att kvinnan i spritbutiken uttryckte exakt det som denna oro handlar om – dem som inte är ”som vi”. Med en alltmer individualiserad samtid, en liberal och tolerant attityd till människors livsval och ett globaliserat stadsliv är det alltfler som inte ”lever som vi”. (Sannolikt finns den känslan inom såväl majoritets- som minoritetsgrupper). Den värsta otjänst vi kan göra samhällsutvecklingen och våra barn och barnbarn vore att ge efter för den oron – framsteget i våra samhällen innebär en större mångfald och samtidigt är det denna mångfald som driver utvecklingen framåt på lång sikt. Att öka förståelsen och toleransen mellan människor som lever på olika sätt är därför en viktig politisk målsättning.

Alla är rädda för det okända, det är mänskligt. Men politikens roll är inte att bekräfta och förstärka den rädslan. Politikens roll är att skapa förståelse för mångfalden, tillit till politiskt ledarskap och tillhörighet till projektet Framtiden.

***

För vidare läsning:

Müller, T, Hedström, P, Valdez, S och Wennberg, K (2016) Right-wing populism and social distance towards Muslims in Sweden – Results from a nation-wide vignette study Linköping university, Dep of Social and Welfare studies

Osanami Törngren, Sayaka (2016) Attitudes towards interracial marriages an the role of interracial contacts in Sweden Ethnicities vol 16 no 4 s 568-588