Kategori: politiska ideologier

Är Juholt en politiker som överskrider ramarna för det mediala samtalet?

Sällan har politikens krympande domäner illustrerats tydligare än av konsekvenserna när Håkan Juholt säger att han vill att alla medborgare skall kunna använda mobilnäten i sin permanenta bostad (för det är nog faktiskt så man bör tolka honom). Omedelbart meddelar Post- och Telestyrelsen (PTS) att det blir alldeles för dyrt. Och sedan hånas Juholt för att han är dum. Igen. Och anses i DN ”backa” från sitt förslag. Fast det gör han inte, han bara modifierar tolkningen lite grand.

I en helt annan del av Dagens Nyheter, och dessutom i en helt annan del av den intellektuella världen, diskuterar i partiledaren Håkan Juholt samhälle, politik och kultur med författaren Jerker Virdborg. På flera helsidor publiceras idag den tredje söndagen i advent en mejlväxling (fast det liknar mer en brevväxling) kring angelägna teman som litteraturens betydelse för den politiska debatten, partiernas förmåga (eller oförmåga) att gå förbi de mediala vinklarna och glädjen över de visioner som en gång vägledde politiken i vårt land. Juholt gläds över statyer, utsmyckningar, Elvis och T-banan. Virdborg pekar på litteraturens möjlighet att gestalta den verklighet politiken talar om. Juholt skriver att ingen frågar honom, som de frågade hans föregångare, varför han är demokratisk socialist. Ingen är intresserad av svaret. Virdborg påpekar att partierna borde kunna ta initiativ till en ideologisk debatt – utanför de mediala ramarna – hyra Hovet eller Globen eller så. Juholt säger att han tar den debatten med statsministern när och var som helst. Sådär går de på, det är högt i tak, precision i uttrycket och samtalet svänger mellan angelägna politiska sakfrågor och populärkulturens betydelse för utvecklandet av samhällets visioner.

Inget av detta finns ännu på nätet, men ser du söndagens DN-kultur någonstans på ett spårvagnssäte eller i en Pressbyrå så lägg beslag på ett ex. Läsningen är ett motgift mot den politiska nyhetsrapporteringens fördumning och framför allt pekar den på kvaliteter hos politiker som vi borde efterfråga. Håkan Juholt är kanske helt enkelt en politiker som överskrider det mediala samtalets gränser, men som ännu inte fått makten över dem såsom Gudrun Schyman till slut fick. Är det därför hans tankar och förslag hela tiden döms ut av snäv ekonomism, teknism eller ordmärkeri?

Jag vill läsa och höra fler sådana här samtal, och så vill jag vara med om de stora ideologiska debatterna i sporthallar och arenor över landet. Partierna bör notera att deras väljare finns utanför partistyrelser och programkommittéer, och det är dem – inte de valda partimotståndarna – som partierna skall vinna för politiken.

Läs också Ilse-Marie i samma ämne.

Här finns nu också mejlväxlingen på nätet.

Vi ville en gång faktiskt ha ”mindre offentlig sektor”!

Jag är dödstrött på skoldebatten. Ja, jag menar inte att den inte skall föras, men jag blir både ledsen och arg av att höra upprepningarna av hur vår svenska skola helt tycks ha degenererat under de senaste decennierna. Nu är jag ju inte dummare än att jag begriper att det finns många välfungerande skolor, men det räcker faktiskt med en liten droppe citronsaft för att smaksätta hela tillbringaren. Skoldebatten smakar beskt.

Tyvärr gäller detta också debatten om omsorg om våra äldre liksom en hel del andra avreglerade offentliga verksamheter (i Göteborg har tre vårdcentraler stängts efter misskötsel t ex).

Då är det tragiskt att höra oppositionspolitiker som vrider sig som en mask på kroken likt Mikael Damberg i kvällens Aktuellt (ej på nätet) och inte kan svara på frågan om riskkapital-bolag skall kunna köpa och sälja skolor även i framtiden. Det är lika illa att lyssna till en Stockholmspolitiker som Christopher Järkeborn som svänger likt en vindflöjel och nu vill stoppa utförsäljning av äldreboenden till Attendo Care efter att ha förespråkat den avreglering vars konsekvenser man nu inte vill ta.

Socialdemokratin fattade beslut om kommunaliseringen av skolan, den dåvarande borgerliga regeringen om friskolereformen, socialdemokratiska regeringar om avreglering av elmarknad, telefoni och infrastruktur, alliansregeringen om järnvägen o s v. Vore det inte klädsamt om fler politiker tog ansvar för dessa beslut? Är det ingen som minns debatten i slutet av 1980-talet när nästan hela svenska folket ville ha ”mindre offentlig sektor”? Det fanns ju ett skäl till att besluten kom!

Vi behöver en uppriktig och genomgripande politisk debatt kring varför avregleringen i vissa avseenden blev ett misslyckande, inte politiker som försöker springa ifrån sitt ansvar och istället rusar till andra änden av lokalen.

Samtal om socialkonservatism och nationalism

Idag diskuterade jag socialkonservatism och nationalism i P4 Extra direktsändning med Sverigedemokraternas nyligen omvalde partiordförande Jimmie Åkesson. För min del framhöll jag att det nya programmet har mer av kulturkonservativa inslag om man ser till de förslag och de beskrivningar av samhället som förs fram. Jag menade också att det finns utrymme för ett socialkonservativt parti i Sverige, men att det är märkligt att SD är så ovilliga att acceptera att konservatismen står till höger på den klassiska – och i Sverige ännu dominerande – politiska skalan.

Den nationalism som SD förespråkar, och som är helt förenligt med en socialkonservativ hållning, är dock mer lik den klassiska tyska exkluderande, i kontrast till den klassiska franska inkluderande (liberal nationalism/civic nationalism). Argumentet för kategoriseringen är att den assimilation som krävs enligt SD:s partiprogram är så fullständig att den kräver att man helt lämnar sina rötter i ett annat hemland. Den franska medborgarskapsprincipen tillåter ett större mått av kulturell pluralism, förutsatt att medborgaren är lojal mot sitt nya hemland.

Sveriges medborgarskapsuppfattningar och den – ganska tunna – svenska nationalismen har legat närmare den tyska s k blodprincipen än den franska s k jordprincipen. Dock håller dessa grundprinciper på att lösas upp i ett allt mer globaliserat och migrerande samhälle, t o m Frankrike har under senare år modifierat sin lagstiftning. Och Sverige accepterar ju sedan flera år dubbla medborgarskap, något som är helt främmande för blod-principen.

Hela samtalet mellan mig och Jimmie Åkesson under ledning av superkompetente Erik Blix kan avlyssnas här.

Om socialkonservatism

Det fanns en tid när det fanns tre grundformer av europeiska politiska ideologier: konservatism, liberalism och socialism. Var och en av dessa kunde i sin tur visa upp schatteringar och nyanser där element blandades. Ibland växte dessa blandningar till starka egna ideologiska strömningar som t ex socialliberalism, gillesocialism eller – socialkonservatism. Dagens ideologiska karta tycks – åtminstone för yngre betraktare – te sig alltmer suddig.

Socialkonservatismen har kommit på tapeten i dessa dagar eftersom Sverigedemokraterna säger sig vilja bli ett socialkonservativt parti, något partiledaren talat om under en längre tid. Men i ett land som Sverige där det enda parti, vid sidan av Sverigedemokraterna, som inte villigt definierar sig som någonting som slutar med -liberal är kristdemokraterna tycks kunskapen om konservatismen helt försvunnit. Ibland jämställs socialkonservatism med socialdemokratins 60-tal eller med Per-Albins folkhemsideal. Detta mytiska folkhem som introducerades på 1930-talet i Sverige men som idag får beteckna allt från mellankrigstidens krisuppgörelser, 50-talets hemmafruar, 60-talets förorter och 70-talets ekonomiska demokrati.

Modern konservatism brukar anses börja med Edmund Burke, som i sin bok ”Reflections on the Revolution in France” (1791) uttryckte en samhällssyn som var reformistisk men där behovet av att reformera alltid sågs från perspektivet att  bevara. I denna mening har Burkes konservatism mycket att göra med den adelsideologi där samhället ses som en organism, en kropp, där var och en har sin plats och måste ha just den platsen för att hela kroppen skall ha hälsa och kraft. Peter Englund har skrivit en intressant avhandling om detta (för övrigt den enda bok av Englund jag läst).

Under 1800-talets industrialisering uppstod olika rörelser som alla försökte lindra arbetarklassens nöd, utveckla samhället i en mer human riktning och även investera i långsiktig infrastruktur som på sikt skulle utveckla nationen. I den katolska socialfilosofin, först uttryckt i påvens encyklika ”De Rerum Novarum” (Om den nya ordningen) lanserades 1891 en lösning som innebar en ståndpunkt mellan kapitalism och socialism. Grunden är de konservativa idéerna om balans och harmoni men till detta fogas element av närmast patriarkal natur som skulle tillförsäkra arbetarna en dräglig tillvaro. En faktor som påverkade den katolska kyrkan var att Otto von Bismarck i det nu enade Tyskland drivit fram ett visst mått av sociallagstiftning för arbetarna i de nya industrierna. Bismarcks syfte var dock inte arbetarnas väl per se utan att öka produktiviteten, stärka nationen och värva arbetarna för den egna politiken. Det sociala elementet var alltså stark kopplat till nationalismen.

Socialkonservatismen har vuxit fram som en europeisk ideologisk strömning som främst tagits tillvara av de kristdemokratiska partierna, men också av andra stora konservativa partier som det franska Gaullistpartiet. Socialkonservatismen vilar på de grundvalar som all konservatism vilar på: en från ovan given auktoritet om det moraliskt rätta och goda, en kollektivism där individen kommer till sin rätt först i en gemenskap, traditionalism i meningen värdet hos gångna generationers landvinningar och känsla för kommande generationers behov, en tro på nationen och staten som en organism under ständig utveckling och på naturliga hierarkier där var och bidrar med sin insats. En stark betoning av plikt, ansvar och flit är också centrala i konservativa ideologier. I den socialkonservativa schatteringen betonas statens roll som patriark och nödvändigheten av en stark och omfattande statsmakt som tillgodoser medborgarnas behov av skyddsnät vid sjukdom, ohälsa och arbetslöshet. Ett sådant skyddsnät finns inte som en rättighet för individen utan som en skyldighet för staten gentemot sina medborgare.

Det är förstås ingen slump att begreppet ”folkhem” lånades från tyska konservativa tänkare. Om det kan man läsa i Fredrika Lagergrens avhandling i statskunskap.

Socialkonservatism skall alltså inte förväxlas vare sig med socialdemokrati, värdekonservatism (ett begrepp jag anser vara överflödigt i europeisk kontext eftersom all konservatism är värdekonservativ) samt kulturkonservatism.

Huruvida Sverigedemokraterna verkligen är socialkonservativa får framtida analyser utvisa. Själv har jag alltid hävdat att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige, men förväntade mig att kristdemokraterna skulle fylla det tomrummet. Det partiet tycks dock fullt upptaget med helt andra saker än ideologiutveckling.

Omvärdera statsmakten, en nyckel till nya politiska visioner

Många har sagt att den tid av finansiell kris i USA och Europa som vi nu upplever borde vara vänsterns skördetid, i meningen att det som sker är en av alla de kriser som vänstern menar att det kapitalistiska samhället bär inom sig. Nu, menar många, borde alternativet från vänster kunna formuleras tydligt och klart. Ändå, konstaterar de flesta, finns det inget sådant svar. Åtminstone inte ett svar som når ut till medborgarna.

Med globalisering och europeisering följer också att politiska debatter liknar varandra. I ett Frankrike där uppmarschen inför president- och parlamentsval kommande vår liknar den politiska debatt ganska mycket vår svenska debatt. President Sarkozys preisdentperiod har fram tills nu inte krönts av stora framgångar, dock har han framstått som en skicklig krishanterare i den värsta turbulensen kring Euron. Hans brist på politik och visioner har tidigare påtalats upprepade gånger.  Sarkozys opinionsstöd har ökat något i samband med krisen. Socialistpartiet har enats om en kandidat, Francois Hollande, som ifrågasätts av sina motståndare just på grunder som rör förmåga att hålla ekonomin i ordning och förvalta den statliga administrationen. De gröna för samtal med socialisterna och det borgerliga blocket varnar för att socialisterna därmed skall gå till val på att minska/lägga ned kärnkraften. Inom vänstern till vänster om PS har en ny enighet börja växa fram och man har skapat ett gemensamt program som i stora stycken påminner om Vänsterpartiets i Sverige. I mitten kämpar Francois Bayrou för att upprätthålla en politisk position mellan socialism och gaullism, och för att försöka utgöra ett nav för en tänkbar regeringssamverkan à la fjärde republiken.

Mitt i allt detta verkar mitten-vänster tankesmedjan ”La République des idées” med utgivning av böcker och anordnande av konferenser. En av de mest intressanta av dessa texter kom i september under namnet ”Repenser l’Ètat. Pour une social-démocratie de l’innovation” av Harvardekonomerna Philippe Aghion och Alexandra Roulet. Boken riktar sig rätt in i en fransk debatt och många jämförelser med Sverige, i syfte att visa på goda exempel, förekommer. Men vad som känns väldigt viktigt i boken, är det som titeln pekar på att ”omvärdera staten”.

Författarna vill lyfta fram staten som investerare, investerare i idéer, människor och utveckling, i motsats till staten som fördelare och tillhandahållare av service. De menar att staten kan agera så att globala problem ”domesticeras” och därmed blir drivkrafter för utveckling i det egna samhället. Miljö- och klimatproblem kan omvandlas till stöd för grön industriell innovation, skatter på utsläpp och hot om avgifter för de stater som fortsätter att förorena. Ingen kan säga annat än att det globala konkurrensen gett oss bättre varor och möjligheten att tillgodose behov på ett effektivt sätt. Men för att möta konkurrensen från länder som Kina måste det egna landet förbättra t ex sin utbildning och hälsovård för att kunna hålla en höja produktiviteten.

Mycket i texten riktar sig mot en fransk statssyn där hänsyn till hemmamarknader och subventioner för egen produktion längre varit en stomme i politiken. En sådan situation har vi inte haft i Sverige i modern tid. men vad som gäller ett ultramodernt land som Sverige är att ta den unika möjligheten som vi har att tänka om kring synen på staten. Staten, menar Aghion och Roulet, skall vara förste investerare i människors utveckling, i innovation och som ger generöst skydd för medborgare som förlorar sitt arbete så att mobiliteten på arbetsmarknaden upprätthålls (och ökar). Men också en stat som marknadsför den egna industrisektorn och den egna produktionen av varor på en global marknad där behoven finns, förbättrar arbetsrätt och arbetsmiljö så att många kan arbeta, utvecklar en progressiv beskattning som gynnar investeringar i innovationer samtidigt som ojämlikhet reduceras. Och slutligen en stat som utvecklar demokratin eftersom demokratin ger bästa möjligheter för kreativitet och förhindrar nepotism och klientilism.

Texten tar avstamp i en introduktion där författarna förklarar att vi är förbi Keynesianismen, förbi neoliberalismen och förbi Blairismen – istället måste statens roll uppvärderas och omvärderas för att våra samhällen skall utveckla sin fulla potential. Staten har i svensk samhällsvetenskap tappat i attraktionskraft, analyser inriktas på styrning, deltagande och avreglering. Men vad vi skall ha staten till, det tycks vi inte längre bry oss om. Det tycks som om såväl vänster som höger gjort sig av med en hållning till statsmakten, detta trots att den i just de kriser vi ser runt omkring oss visat sig vara både problemet och lösningen. Problemet när den behärskas av demokratiskt valda politiker och lösningen när den behärskas av experter.

Är det dags att återvända till de gamla grekerna? Låt oss börja en utveckling av de politiska visionerna genom att omvärdera staten och statens roll i vår samhällsutveckling.

Tidigare har jag skrivit om staten, t ex här och här.

Filosofen Cornelis Castoriadis hade intressanta saker att säga om staten, demokratin och radikaliteten.

Fördjupa sig kan man också i republikanismen, som har en genomtänkt syn på staten (om än mer filosofiskt).

Om det här ska kallas framåt då ska jag ingenstans. Om Fredrik Reinfeldt och allmänintresset.

Statsministern och moderaternas partiledare har under de senaste dagarna framträtt i olika medier – med anledning av den just avslutade moderatstämman – och lyft fram allmänintresset som sin övergripande politiska princip. Hans inledningstal på stämman var särskilt tydligt i detta avseende. Reinfeldt har i intervjuer och tal under de senaste dagarna gett uttryck för ett perspektiv på politik som i många avseenden skiljer sig ifrån den som modern europeiska demokratier bygger på. Han går tillbaka till den utilitaristiska tanketraditionen, han bortser från mobilisering och konfliktstrukturer som byggt de europeiska nationalstaterna och han betonar förtroende och ledarskap på ett sätt som ger associationer till amerikansk, men också rysk och kinesisk, politik. Hans avståndstagande från allt som kallas politik, hans betoning av lyssnande och pragmatism, är ett apolitiskt förhållningssätt. Men naturligtvis ryms det lika mycket politik i Reinfeldts apolitiska visioner som i de politiska utopier han så ivrigt vill avskärma sig ifrån.

Det är destruktivt för svensk politik att ha en ledare som så uppenbart inte vill acceptera att politik och styrande alltid rymmer konflikter. På samma sätt som en försvagad socialdemokrati sätter den svenska demokratimodellen i gungning kommer den ”förtroendekrati” och sökandet efter makten för maktens egen skull som Reinfeldt ger uttryck för att på lång sikt gröpa ur utvecklingspotentialen i det svenska samhället.

Professor emeritus Leif Lewin skrev på 1980-talet om politik på rationell grund. (Faktum är hans bok från 1984 – som jag önskade och fick i julklapp – var en av vägarna in i statsvetenskapen för min del.) I en artikel i Statsvetenskaplig Tidksrift från 1985 betonar han att arvet från utilitarismen i svensk politik och statsvetenskap varit olyckligt på många sätt. Han skriver i en kritik av statsvetenskapens dittillsvarande status att:

Utilitaristernas sentida arvtagare betraktar partier och organisationer blott som osjälvständiga röstningsmaskiner, vilkas uppgift det är att automatiskt expediera medborgarnas individuella preferenser, hurudana de sedan än må vara beskaffade. Ändå har den moderna forskningen kunnat visa att båda de antaganden, som ligger till grund för den rationalistiska teoribildningen, utgör felaktiga eller orimliga  utgångspunkter. Samhällets bästa är ibland inte alls detsamma som summan av individernas bästa;  tvärtom kan enskilt rationellt handlande leda till kollektivt irrationella beslut. Vad som är bäst för den  enskilde är ibland inte alls det han själv framför som sin ståndpunkt; tvärtom kan individuella preferenser  ibland uppstå av helt irrationella orsaker. (L Lewin Statsvet Tidskr årg 88 nr 3 1985)

Idén om ett s k allmänintresse som uppstår av sig själv genom summan av medborgarnas preferenser är en myt. Jeremy Bentham och John Stuart Mill omhuldade den (den senare dock något mer kritiskt) men empirisk forskning har påvisat en mängd kritikpunkter mot denna föreställning. För att inte tala om den faktiska statsbyggnadsprocessen i Europa efter första världskriget. Tanken på ett allmänintresse bortser från att preferenser hos medborgarna inte tillkommer i ett vakuum utan i en samhällelig verklighet som påverkar och påverkas av dessa medborgare (opinionsbildning), att intensiteten är olika hos olika medborgare i en och samma fråga (majoritetsprincipens problem) och det enkla faktum att individuell rationalitet alls inte är detsamma som det kollektivt rationella (fripassagerare och fångarnas dilemma).

I den europeiska demokratimodellen har vi sedan länge ansett att mobilisering och artikulering av organiserade intressen i konflikt bättre tillgodoser ”det gemensamma bästa”. Vi har sedan länge lämnat den enkla utilitaristiska idén om ”allmänintresset”. Partier och organisationer har varit de krafter som mobiliserat och artikulerat medborgarnas intresse, och i förhandlingar hittat lösningar som tillfredsställt medborgarnas behov. I en sådan konfliktstruktur är goda kunskapsunderlag, rationellt tänkande och konsekvensanalyser avgörande för goda beslut. Och inte minst en förmåga och vilja att ompröva i takt med att nya intressen och konflikter gör sig gällande. Medborgarnas engagemang i samhällsutveckling är en garant för att den utvecklingspotential som varje samhälle rymmer också utnyttjas maximalt. Det är vad vi kallar politik.

Under senare år har vi tyvärr sett hur partierna abdikerar och hur många andra organiserade intressen tappar i kraft eftersom de inte anses representera någon annan än sig själv. Istället betonar t ex Reinfeldt ”starka institutioner” vilket leder tanken till den amerikanska demokratimodellen där valen tänks leda till en situation där de politiska institutionerna håller varandra i schack. Men det är ett system som är dåligt anpassat för europeiska nationalstater med flerpartisystem, organiserade intressen, högt politiskt intresse och engagemang samt stark betoning på opinionsbildning. Men naturligtvis är detta system lika mycket politik som något annat system. Den auktoritativa värdeallokeringen genomförs alltid, frågan är hur (vilket är politik), inte om.

Om Fredrik Reinfeldt menar allvar med det han säger kan vi se framför oss en utveckling där ledarskap är allt, där kollektiv rationalitet får stå tillbaks till förmån för individuella val beroende på resurser och där flerpartisystemet reduceras till två (eller en?) politisk kraft var syfte är att förvalta och stabilisera ett samhälle vars inneboende dynamik och potential – om jag får vara lite provocerande – aldrig kommer längre än till den individuella tillfredsställelsen i småföretagande och elitklasser på gymnasiet.

”Dom säger, det är vägen, den enda vägen fram. Men om det här ska kallas framåt, då ska jag ingenstans” (Mikael Wiehe)

Läs gärna P J Anders Linder i dagens SvD på liknande tema.

Socialdemokratins framtidsuppdrag – formulera politik för jämlikhet

I budgettider brukar kvällstidningarnas löpsedlar fyllas av rubriker typ ”Så mycket tjänar/förlorar du på förslag X”. Marknadsmässigt är det antagligen en korrekt bedömning att lösnummerköpen ökar med sådana rubriker, men tvärtemot vad många tror så röstar vi inte alls efter den typen av budskap. Det som kallas ”economic voting” är en mycket begränsad företeelse och hur mycket jag tjänade eller förlorade på den senaste budgeten har mycket liten betydelse för mitt partival. I sin recension (Party Politics vol 17 no 4) av två nya böcker* kring detta tema skriver statsvetaren Thomas J. Scotto att den ekonomiska röstningen t o m blir lägre i länder där staten i syfte att motverka globaliseringens negativa effekter på arbetsmarknad och välfärd väljer att vara vara expansiv. Förklaringen är att medborgarna inser både att de ekonomiska effekterna inte är en följd av politikers direkta åtgärder och att globaliseringen inte är en process som enskilda partier kan göras ansvarig för.

Socialdemokratin i Europa var länge en politiskt kraft som just försökte motverka den internationella kapitalets effekter på det enskilda landets medborgare med hjälp av en expansiv välfärdspolitik. Men såväl globaliseringen som murens fall och den ekonomiska tillväxtperiodens slut i mitten av 1970-talet har berövat socialdemokratin dess kraft. Men socialdemokratin och vänster-mitten-politiken har inte dragit sitt sista andetag, menar de amerikanska akademikerna James Cronin, George Ross och James Shoch, (historiker, sociolog och statsvetare) i sin alldeles färska antologi What’s left of the left. Democrats and Social democrats in challenging times (Duke University Press, 2011).

Socialdemokratins sätt att hantera ekonomiska utmaningar var att genom regleringar tvinga arbetsgivarna till innovationer och utveckling, samtidigt som man genom incitament ledde arbetstagarna över till tillväxtbranscher. På det sättet fick man ut mesta möjliga av kapitalismen samtidigt som en omfattande välfärdsstat och omfördelningspolitik upprätthöll jämlikhet både ifråga om inkomster och välfärdstjänster. Författarna betonar att socialdemokratins kris inte är dess ideologiska innehålls utan istället bristen på reformambitioner, samhällsvisioner och politiska projekt. Det är tron på politikens möjligheter som undergrävts av den nyliberala hegemonin menar de.

Den europeiska unionen, som delvis är en skapelse av socialdemokratin, har tagit ifrån den europeiska socialdemokratin möjligheten att lansera stora och omvälvande reformagendor. I EU-maskineriet är den liberala och marknadsdrivna agendan en gång för alla satt och med sin lojalitet till det projektet är detta heller inte någon möjligt objekt för allvarlig kritik. Den kritiken fångas istället upp av radikala vänsterpartier och populistiska nationalister.

Författarna tillbakavisar de demografiska och sociologiska förklaringar som ofta anges till socialdemokratins tillbakagång. Socialdemokratin har under perioden sedan 1970 haft ett dilemma i att tillgodose både arbetarklass och medelklass men ändå lyckats vinna val med jämna mellanrum.

Nej, menar författarna, visserligen blir aldrig socialdemokratin någon hegemonisk kraft i de europeiska samhällena igen, men blir inget annat politiskt alternativ heller. Författarnas poäng är att det politiska landskapet idag är mer fragmenterat och polariserat, något som berör socialdemokratin mest, men som gäller även andra presumtiva statsbärande partier som t ex de tyska kristdemokraterna.

Framtiden för socialdemokratin, menar författarna, ligger att bejaka den betydelse rörelsen haft som konstruktör av välfärdsstaten – den institution som center-höger-partier nu har att agera inom – och återvända till det uppdrag som var socialdemokratins ursprungliga. Plånboksfrågor spelar idag liten roll för partival, som nämnts ovan, men slutsatsen av forskningen är också att ju mindre av buffert mot de internationella kalla vindarna som staten är, desto större vikt kan plånboken få. Så, det avgörande framtidsuppdraget för socialdemokratin är att formulera en politik för jämlikhet, ökad utbildning, trygga anställningar, social integration och bekämpa ökande ekonomiska klyftor. För, som författarna skriver (s 357), vem i all sin da’r skulle annars kunna göra det?

 

*Recensionen behandlar böckerna Duch, R M och R T Stevenson The economic vote: How political and economic institutions condition election results (Cambridge University Press 2008) samt Wvan der Brug, C van der Eijk och M Franklin The economy and the vote: Economic Conditions and Elections in fifteen countries (Cabrdige University Press 2007)

De nordiska national-konservativa partierna

Efter en vecka i ett kontinuerligt akademiskt seminarium kring de högerpopulistiska partierna i Norden (en s k workshop) inom ramen för Nordiska statsvetarförbundets konferens (NOPSA) i Vasa, Finland, är jag mer och mer övertygad om att dessa partier istället borde definieras som national-konservativa. Erfarenheter och studier från alla de nordiska länderna visar dels att det norska Fremskrittspartiet (FrP) är en något främmande fågel i en eventuellt högerpopulistisk partifamilj, dels att det som förenar parterna (inklusive FrP) är att de är nationalistiska och auktoritära. När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen (på 80-talet kallad etnocentrism i fransk debatt) och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten.

Att partierna är national-konservativa utesluter inte att de är populister, men populismen utgör inte någon grundläggande eller avgörande ideologisk grund som kan sägas utgöra det element som på ett avgörande sätt skiljer dessa partier från alla övriga partier i Norden. Inte heller utgör populismen det avgörande element som förenar just dessa partierna med varandra.

En annan insikt som jag fick under diskussionerna var att vår vardagsspråkliga användning av begreppet ”liberal” när vi talat om Mogens Glistrups parti i Danmark – som är ursprunget till Dansk Folkeparti – samt Anders Langes parti – som är ursprunget till Fremskrittspartiet –  har varit dubiös. På 70-talet, när dessa partier uppstod, kallades de i allmänhet skattemissnöjespartier, och de hade stora likheter med den sk Tea Party-rörelsen i dagens USA. Parterna förespråkade en anti-statlig hållning där skatten skulle vara låg och statens inflytande vara minsta möjliga, något många menade var en tidig form av europeisk nyliberalism. de hade dock föregångare i den franska Poujadist-rörelsen som var både ett skattemissnöjesparti och en del av den rörelse som ville behålla Algeriet franskt. Men nu är jag av den uppfattningen att dessa partier redan då drevs av en nationalistisk och auktoritär ideologi. Det var den socialdemokratiska välfärdsstaten som var i skottgluggen, inte som en stat vilken som helst utan som ett hot mot de nationella värden och patriarkala strukturer som Glistrup och Lange ville främja.

Min uppfattning är därför att – med reservation för att FrP fortfarande sticker ut lite grand – dessa fyra partier bör ideologiskt tillhöra partifamiljen national-konservativa partier. Därutöver finns dels intressanta nordiska särdrag som vi kommer att få anledning att fundera kring framöver, t ex agrarpopulismens betydelse. Att de förenas av en sakpolitik och politiska agendor om invandrings- och integrationspolitik är en följd av den ideologiska tillhörigheten, inte en orsak till den.

Jag kommer att fördjupa mig igen (för vilken gång i ordningen minns jag inte..) i den fina klassikern ”Nationalism” av Elie Kedouri.

Här kan man läsa mer om NOPSA.

Om skuld och ansvar för massakern och terrorn i Norge

Anders Behring Breivik genomförde den 22 juli 2011 en terrorattack mot en demokratisk statsledning och mot ett politiskt parti som gjort det till sin ideologi att försvara det pluralistiska samhället. Det vore naivt att inte erkänna att attentatet mot regeringskvarteren i Oslo och massmordet på socialdemokratiska ungdomar hade en ideologisk drivkraft. Gärningsmannen anger själv i en omfattande text som han publicerade på nätet strax före attentatet att Oslo tack vare den ”norska kulturmarxistiska/multikulturella regimen” har blivit ett ”multikulturalist shit hole” och han beskriver hur Islam hotar den västerländska civilisationen. Det råder således knappast någon tvekan om att Breivik drevs av sina ideologiska utopier. Men därifrån till en kollektiv skuldbeläggning är steget dels långt, dels förhindrar det en förståelse för vad som hänt.

Inom högerextrema och patriotiska kretsar tar många nu avstånd från Breiviks attentat och kallar honom provokatör. Andra inom samma miljö förklarar hans agerande med just den ”multikulturalism” som råder i Europa. Vi skulle alltså själva dragit på oss detta genom att inte hålla islam och andra främmande kulturer borta. Dessa argument är typiska för fundamentalistiska miljöer – hade attentatet utförts av en islamsk terrorist hade detta varit ett belägg för faran med mångkulturalism, när det nu är en inhemsk terrorist är detta också ett belägg för faran med mångkulturalism. Det spelar alltså ingen roll vad som verkligen händer, det är ändå mångkulturalismens fel. Detta sätt att resonera innebär att oavsett vad som händer i den verkliga världen så kommer det att kunna användas som ett argument och belägg för den egna övertygelsen. I det läget är man en del av en konspirationsvärld och är inte längre nåbar för rationella argument.

Enligt min uppfattning är meningslöst att försöka förklara Breiviks agerande genom att han omfattade den eller den ideologin. Det han gjorde gjorde han som individ och det är ett individuellt ansvar han bär. Han har genom sin fanatiska tro på en ”ren” västvärld stängt av sig från alla andra argument, alla former av dialog och alla former av falsifiering av den egna övertygelsen. Han har redan där agerat på ett sätt som kan beskrivas som moraliskt förkastligt eftersom han stängt av alla källor till alternativ kunskap som fanns runt omkring honom. För detta måste han, liksom vi alla, bära ett personligt ansvar. Han har haft många möjligheter att besinna sig, att fatta ett annat beslut än det han till slut fattade.

Men, när detta är sagt, så måste vi alla ändå titta oss i spegeln och fråga oss i vilken grad vi bidrager till en samhällsdebatt som vulgariseras, tänjs och fylls med våldsromantiska inslag på ett sådant sätt att individer som Breivik tar steget från ord till handling. För några år sedan reagerade jag över barn i tio-tolv-årsåldern som låtsades skjuta på förbipasserande gående på en trottoar – och fick förstås ilskna reaktioner. På samma sätt har jag tillrättavisat vänner som talar i våldstermer om sina politiska motståndare. Vi alla har ett eget moraliskt ansvar för den retorik och de argument vi för fram, ju längre vi tänjer våra gränser desto troligare att en lättpåverkad individ faktiskt tar orden på allvar. I enlighet med statsvetaren Chantal Mouffe kräver demokratin att vi helt och fullt bejakar våra politiska konflikter men låter dem omsättas i fredlig polemik och argumentation inom en demokratisk ram. Retorik som alluderar på våld och död borde bannlysas från den politiska debatten.

Vi kan inte bortse från att Breivik hade ett politiskt mål, hans mål för attentatet var en kamp mot vad han kallade ”kulturmarxism” och ”mångkultur” som han ansåg hotade västvärlden. Vi kan därför inte heller bortse från att vi i våra västliga demokratier nu under ett par decennier sett en nyvaknad, aggressiv och våldsfixerad, nationalistisk, islamofobisk och anti-semitisk retorik och debatt såväl på internet som i skolor och på arbetsplatser. I utkanterna av denna retorik befinner sig också många frustrerade människor som riktar sitt hat mot samhällsetablissemang och politiska motståndare. Det betyder inte att främlingsfientligheten ökar, men det betyder att det numera finns aktörer som mobiliserar den för sina egna politiska syften. Bristen på insikt bland en del politiskt aktiva om vilka konsekvenser en sådan mobilisering får skrämmer mig.

Politik är på allvar. Låt oss besinna det.

Läs också Daniel Poohl i Expo.

Läs även Ulf Bjereld om Breiviks manifest.

Denna post publiceras också som debattinlägg i tidningen Dagen tisdagen den 26 juli.

Centern måste visa mer än lojalitet

Centerpartiet skall få en ny ledare. Lyckligtvis har partiet valt att skapa en process för valet av ledare som är öppen för medlemmarnas preferenser. Frågan är om det räcker för att Centern av egen kraft skall klara att svinga sig upp från fyra-procents-träsket. Valet står mellan fortsatt förnyelse i nyliberal riktning under Annie Johansson, konsolidering av landsbygds- och företagarprofilen under Anna-Karin Hatt eller ett försiktigt närmande till de traditionella väljargrupperna under Anders W Jonsson.

Medierna utsåg redan under Almedalsveckan Annie Johansson till den givna partiledarkandidaten medan Anna-Karin Hatt ansågs vara Olofssons kronprinsessa, och inte vara särskilt karismatisk. Anders W Jonsson har förstås inte funnits i medierna i någon större utsträckning – han har inte riktigt den mediemässiga framtoningen. Men ibland känns det på riktigt som om medier och journalister inte riktigt inser – på allvar – att framgång i medierna inte avgör valet av partiledare. På samma sätt som socialdemokraterna troligen lärt sig en hel del om hur ett partiledarval INTE skall gå till borde kanske politiska journalister också ha lärt lite grand om jokrar i leken (dvs personer som har stark ställnig i en folkrörelse utan att därför vara journalistikens älsklingar).

Centern har valt att låta sin tillhörighet till det borgerliga blocket innebära ett nej till samarbete åt andra hållet. Jag tror inte att partiledarvalet kommer att påverka denna position. Men däremot kan Centers långsiktiga roll som mittenparti och folkrörelse kommer att avgöras. Om man inom partiet skall hinna bromsa nedgången och hitta ett vinnande koncept innan nästa val måste partiledaren förmå att samla gruppen och visa vari Centerns politiska värderingskarta eller intresseprofil består. För det är just nu osäkert – vid sidan av bilden av den lojala allianspartnern som säger sig älskar företagare. Min personliga favorit för denna uppgift är Anna-Karin Hatt men tack och lov är det partiets medlemmar som bestämmer vem som skall bekläda posten som partiledare.