Kategori: Politiska partier

Omsorgen om de gamla ingen valvinnare, eller?

En dam som inte heller kan gå själv har varit hemma från sjukhuset i fyra veckor. Hon blev beviljad ett besök varje natt av två personer för att byta inkontinenshjälpmedel i sängen. Efter en vecka får hon utökat bistånd till två besök per natt eftersom hon fortfarande var genomvåt på morgonen när dagpersonalen kom, trots att vi redan efter första natten sagt att hon hade helt fel inkontinenshjälpmedel. Hon har en sort man ska ha om man kan gå på toaletten själv, men ska slippa behöva ha bråttom. Med rätt skydd hade hon kunnat sova gott hela natten och vi har alltså gått hem till henne två gånger per natt i tre veckor helt i onödan.

Vi har skrivit lappar på köksbordet hemma hos vårdtagaren. Vi skriver lappar till vår chef. Vi ringer trygghetslarmet. Ibland hittar vi en mejladress till en biståndsbedömare. Ändå känns det som om man ropar ut i rymden och håller tummarna för att någon ändå hör till slut.

Så skriver undersköterskorna Kristina Westerlund och Gunilla Pålsson på GP debatt häromdagen. Frågorna om brister i vården av äldre och riktigt gamla är sannerligen inte nya. Men kanske finns det en paradox i det faktum att samtidigt som alltfler av oss blir allt äldre blir politiken och samhällslivet allt mer fixerat vid grupper med stark köpkraft, friska liv och god artikulationsförmåga. I ett inslag i Studio Ett påpekade undersköterskorna att organiseringen av vården var ”som ett tilltrasslat garnnystan” och att varje gång så tog ansvariga bara ”tag i en tåt”. Ingen orkade nysta upp trasslet. (Enligt min uppfattning handlar detta om New Public management, något jag ofta tjatat om här). En medverkande geriatrikprofessor konstaterade dock att samtidigt som det medicinska vårdbehovet ökat hos de äldre som bor hemma så har sjuksköterskorna försvunnit ur organisationen som chefer! För mig låter detta som en bakvänd organisering, istället borde ju sjuksköterskorna få en allt starkare roll i upplägget av vården och bedömningen av behoven. Här är väl en strukturell sak att ta tag i!

Det påstods också att äldrevården inte är en valvinnare. Tyvärr är det svårt att engagera politiker för detta område då ansvaret i allmänhet ligger på kommunerna och därmed är bilden splittrad och dels har de verkligt gamla inga starka intresseorganisationer. De har bara den personal som vårdar dem som kan ge röst åt dem, oftast kvinnor med låg lön och tuffa arbetstider. I Riksdagen är det nu färre än tio invalda ledamöter som är äldre än 65 år, sisådär 2-3 procent av ledamöterna (knappt 20 procent av befolkningen). Samtidigt säger regeringen att vi skall ställa in oss på att jobba till 70 eller 75 år. Men det politiska livet skall tydligen lämnas åt de medelålders och yngre.

I SOM-undersökningen 2011 ansåg 17 procent av svenskarna att äldrefrågor var ett viktigt samhällsproblem, andelen var som högst år 2000-2002 (23-24 procent). De svenska partierna kanske borde ta sig en funderare på om de överhuvudtaget är klara över vilka sakfrågor och ideologiska dimensioner som dväljs i folkdjupen…

Om Centern: Inget lätt sak att förändra partiideologi

I all turbulens kring Annie Lööf och centerpartiets nya idéprogram slogs jag av oväntad parallell: Mona Sahlin. Båda dessa kvinnliga partiledare valdes med mandatet att förnya partiet, båda partierna är i grund och botten folkrörelsepartier och båda ledarna har fått uppenbara problem att genomföra det de valdes för.

Mona Sahlin skulle svepa in i socialdemokratin med frågor om individualism, frihetsfrågor och allt det som rör mångfald i livsstilsfrågor och därmed också vädra ut Göran Perssons ”Han-som-bestämmer”-stämpel. Vi vet precis hur det gick.

Annie Lööf valdes på en liberal agenda, på sin ungdom och frejdighet i idédebatten. Hon stod också för individualism, frihetsfrågor och mångfald i livsstilsfrågor. I hennes fall hade dock Maud Olofsson redan gjort det stora arbetet med att styra om centerskutan. Men Lööf hade (har?) en betydligt mer radikal agenda än den som Olofsson fick Centern att anta. Olofsson tog tag i frågorna om partiets position i partisystemet, om företagarprofilen och om kärnkraften. Nu skulle Lööf toppa anrättningen med liberala idéer om självstyre, individualism, minimal stat och frihet.

Det är svårt för en partiledare som väljs för att man står för en ny profil när man då inte får genomföra sina idéer. Risken är påtaglig att ledarskapet inte blir trovärdigt i väljarnas ögon – det syns att man inte själv bottnar i den kompromiss man måste föra ut (Mona Sahlin är ett typexempel). Det tycks mycket lättare för en partiledare som väljs på andra meriter än förändringsmandat att verkligen förändra ett partis ideologi. Man brukar säga att det är lättare för en hårdför ledare att kompromissa fram freden än för den ledare som är vald för sin kompromissvillighet.

Reinfeldt, Björklund och Olofsson förändrade sina partier. Hägglund försöker men har ännu inte nått ända fram. (Frågan är om han hinner…) Sjöstedt valdes som en frälsare men har därefter inte själv lanserat någon förändringsagenda offentligt. Löfven vet vi inte var vi har i detta avseende. Miljöpartiet har en annan ledarkultur och är därför svårt att jämföra.

Att ideologiförändringar är svårare i partier med folkrörelseförankring som socialdemokraterna, kristdemokraterna och centerpartiet är inte så oväntat. I såväl Centern som i Kristdemokraterna har dock idédebatten varit livlig (just nu i Centern och tidigare i Kristdemokraterna). Jag tycker det är ett hälsotecken att ett parti hellre debatterar sina värden än håller fast vid det trygga, nu när läget är så prekärt som det är för Centern och Kristdemokraterna. Idédebatten lyser dock med sin frånvaro hos Socialdemokraterna. Det är som om Mona Sahlin aldrig varit partiledare. Så lär det inte bli för Annie Lööf.

*

Statsvetenskaplig Tidskrift hade för ett par år sedan ett temanummer om svenska partier i förändring. Kan läsas här.

En brèf: Allt större andel av Front Nationals väljare är arbetarklass, kvinnor och unga

I en alldeles färsk analys av förra årets franska val har en av Frankrikes främst valforskare Nonna Mayer pekat på att Marine le Pen alls inte lyckats bredda sin väljarkår, utom i ett avseende. Hon har en högre andel kvinnliga väljare än sin far. Mayer betonar att analysen bygger på en valdagsundersökning som endast består av ett urval på 1500 personer och att intervjuerna gjorts på telefon. Man bör därför vara försiktig i slutsatserna om just 2012 års Front National-väljare.

I debatten kring valen i Frankrike talades det ofta om att Marine le Pen skulle nå bredare väljargrupper genom en mjukare framtoning men Mayers analys pekar på motsatsen. Andelen arbetarklass, yngre och lågutbildade har ökat. Vad som dock är ett faktum är att Marine le Pen fått fler kvinnliga arbetarröster än sin far. Andelen bland kvinnliga arbetare med manuellt arbete har nästan fördubblats mellan 2007 och 2012 men fortfarande är andelen manliga arbetare som röstar på Front National avsevärt högre än kvinnliga.*

Mayer betonar att den ökande andelen arbetarklassröster på Front National stämmer väl med erfarenheter från liknande partier i Schweiz, Norge och Danmark.

Så där lite en passant visar hon för övrigt att andelen franska invånare som instämmer i att ”det finns för många invandrare” i landet har minskat kontinuerligt sedan 1995 (från 74 procent till 49 procent) och är även lägre idag jämfört med 1988 (65 procent). Det är 1995 som utgör toppåret. Samma mönster återfinns i Sverige, störst motstånd mot invandring under tidigt 1990-tal och sedan kontinuerligt sjunkande.**

Mayer, Nonna (2013) From Jean-Marie to Marine Le Pen: Electoral Change on the Far Right Parliamentary Affairs vol 66 s 160-178.

* Två kategorier ryms inom klassificeringen av ”arbetarklass” i undersökningen, dels rutinartat arbete som inte betecknas som manuellt (t ex lagerarbete, sortera post), dels manuellt arbete (städa, bygga ställningar).

Icke-manuellt rutinarbete:   Män – 2007 12 % och  2012 16 %   Kvinnor – 2007 12 % och 25 %

Manuellt arbete: Män – 2007 18 % och 2012 37 %  Kvinnor – 2007 13 % och 2012 22 %

** Frågan endast ställd valår i Frankrike.

Ekonomisk kris är inte orsak till främlingsfientlighet

En förklaring som ofta framförs till en ökning av främlingsfientliga attityder är ekonomisk konkurrens, senast i SVT:s Rapports årskrönika 2012. Där påstås att högerpopulistiska partier med olika former av invandringsstopp på agendan breder ut sig i det krisande Europa.

Forskningen visar dock inte några som helst resultat som tyder på att sambandet mellan ekonomisk kris och ökat stöd till främlingsfientliga partier är något kausalt samband, alltså att ekonomisk kris orsakar ökad främlingsfientlighet. Förmågan hos befintliga partier med olika grader av invandringskritik på agendan att använda sig av den ekonomiska krisen för att föra ut sitt eget budskap är sannolikt istället den avgörande faktorn i de fall dessa partier ökar sitt stöd under en kris, som t ex under 2012 i Grekland.

Under perioden 2002/03 till 2006/07 minskade motståndet mot invandring i flera europeiska länder, särskilt i Sverige, Finland och Danmark. Samtidigt sker en ökning i vissa länder som t ex Ungern och Österrike. Det finns inga som helst tecken på konvergens mellan Europas stater avseende granden av främlingsfientlighet eller invandringsmotstånd. Tvärtom tycks länder med mer positiv hållning bli allt mer positiva medan länder med negativ hållning blir allt mer negativa. Vi ser snarast en polarisering under 00-talet. (Om detta kan man läsa mer här.)

Hypotesen att främlingsfientlighet är en effekt av rädsla för att fler invandrare utgör ekonomisk konkurrens i termer av arbetstagare och/eller ekonomisk belastning har inget stöd i modern forskning. Visserligen är de grupper som upplever invandring som ett hot lägre utbildade och mer utsatta på arbetsmarknaden, men ingenting tyder på att det finns någon realism i de farhågor som uttrycks. Istället förutsätter en del personer att invandring utgör ett hot mot den egna positionen utan att det på något sätt går att finna några belägg för att så är fallet. Förklaringen till detta förhållande är att hotet inte är ekonomiskt utan kulturellt, det är således rädsla eller oro inför det främmande i sig självt som kläs i generella ekonomiska termer. (Om detta kan man läsa mer här och här.)

Högernationalistiska partier i Europa med främlingsfientlighet på agendan och populism som strategi tenderar att vinna sympatier främst inom arbetarklassen. Men, det är politiska frågor som rör samhällsgemenskap och identitet som är avgörande för mobiliseringen, inte ekonomiska aspekter. En slags kulturell protektionism är en avgörande hållning för att attraheras av dessa partier, oftast tillsammans med missnöje med den egna demokratin. (Om detta kan man läsa mer här.)

Summa summarum, Europas länder divergerar snarare än konvergerar avseende grad av främlingsfientliga attityder och invandringsmotstånd och det är inte ekonomiska aspekter som är avgörande för graden av uppslutning kring partier med invandringsmotstånd på agendan. Påståenden som att ”eurokrisen är orsak till främlingsfientlighet” eller att ”lågkonjunktur är gynnsamt för partier med invandringsstopp på agendan” bör vi således förpassa till sophögen. Saker och ting är både enklare och svårare än så: 1 En viss mängd individer har en ideologisk hållning som är densamma som de partier som önskar sätta stopp för invandringen. 2. Ju mindre vi diskuterar identitetsfrågor, kultur och livsstilar (som t ex Tintin i Kongo, skolavslutningar i kyrkan och hen)  som om de utgjorde samhällets grundval och istället koncentrerar oss på fördelningspolitik (som skatter, välfärd och arbete), desto troligare att väljarna röstar i enlighet med sitt ekonomiska intresse och inte efter kulturella skiljelinjer.

Bevakningen av Sverigedemokraterna väcker frågor, men får inga svar

Till denna komplexa bild hör också att det inte finns några glasklara samband mellan olika former av mediegranskning av SD och hur partiet samtidigt upp­fattas i opinionen. Expressen gjorde ett strålande journalistiskt arbete genom att avslöja vad som hände den där natten i Stockholm för två år sedan, men i samma tidning framgick det att SD ökat starkt i opinionsmätningarna, något de också fortsatt att göra därefter. Vad drar de som vill att medierna ska motarbeta SD för slutsatser av detta? Tystnad eller granskning?

I en förvirrad artikel på Expressen Debatt försvarar idag Jan Axelsson och Olov Carlsson – nyhetschefer på SvT – sin bevakning av Sverigedemokraterna. Att döma av texten har de inte förstått särskilt mycket av kritiken. Ovan skriver de t ex att det inte finns några ”glasklara samband” mellan mediegranskning och hur partiet ”uppfattas i opinionen”. För det första, när finns det glasklara samband som gäller alla och överallt? I samhällsvetenskaperna rör vi oss med empiriska generaliseringar, och sådana finns det ganska många som visar att populistiska partier lever högt på det nya medielandskap som öppnat sig under de sista decenniet. Varför inte t ex läsa ”The media and the far right in Wester Europe. Playing the nationalist card” av Antonis Ellinas som tydligt visar att mediernas behandling av populistiska partier med nationalism på agendan har betydelse för deras möjligheter att nå fram med sitt speciella budskap. För det andra, om det inte fanns samband mellan mediebevakning och partiers framgångar för sin politik varför tror då nyhetscheferna att deras kanaler bombarderas med presskonferenser, pressmeddelanden och event som syftar till att få en form av reklam för sitt budskap? För det tredje, alla små partier är mer beroende av mediebilden än stora partier, av resursskäl. Särskilt gäller det förstås små och nya partier. Det är ju en självklarhet att ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att få väljarstöd är att väljarna känner till partiet och vad det står för. För det fjärde, vad menas med ”uppfattas i opinionen”? Frågan har ju gällt om partiet har gynnats i meningen fått ökat stöd eller ej, inte hur det ”uppfattas” i opinionen. Partiet kan uppfattas som råa sällar men ändå öka eller minska. Och ingen har talat om enskilda tillfällen utan om långsiktiga förändringar. Vad menar författarna?

Formuleringarna i artikeln är genomgående oprecisa och undanglidande. När Axelsson och Carlsson skriver att ”den språkliga analysen överskuggar den stora samhällsfrågan” och syftar på debatten om om huruvida frågan i Agendas partiledardebatt bör formuleras som ”Hur många invandrare tål Sverige?” eller inte, så gör de sig rimligen dummare än de är. Om inte journalister vet att språket har makt så är de inte professionella. Det samhällsproblem som Axelsson och Carlsson benämner har ju många olika infallsvinklar och perspektiv. Om de inte förstår att formuleringen i Agenda implicerar att något går sönder om det utsätts för en tillräckligt stor påfrestning från ett yttre hot då borde de ta sig en funderare på med vilken auktoritet de leder en nyhetsredaktion. Exakt det perspektiv som Agenda valde är ju Sverigedemokraternas perspektiv. Självklart är de i sin fulla rätt att driva det. Men det är ju inget argument för att det skall organisera en debatt om integrations- och invandringspolitik. Man kunde precis lika gärna ställt frågan – med tanke på den demografiska utvecklingen – hur många invandrare krävs för att bibehålla svensk välfärd?

Populismens mobiliseringsmekanismer: Fallet Geert Wilders

Genom en triangel av antagonism och lojalitet lyckas populistiska politiska minoritetsgrupper vrida egenskaper som normalt ses som svagheter till styrkor och hävstänger för en exkluderande politik. Det är kontentan av Ilse N Rooyackers och Maykel Verkuytens artikeln Mobilizing support for the extreme right: A discursive analysis of minority leadership som tidigare i år publicerades i British Journal of Social Psychology (vol 51, sid 130-148)

I en studie av Geert Wilders diskurs i det nederländska parlamentet visar författarna hur Wilders skapar fakta av av bedömningar, utnyttjar minoritetspositionen och använder psykologiska argument gentemot motståndaren. Wilders leder Frihetspartiet (VVP) i Nederländerna, ett parti som tillhör familjen nationalkonservativa men som har en särskilt skarp anti-muslimsk och anti-islamsk profil.

I den mobiliserande triangeln utgörs hörnen av 1. etablissemanget, 2. de högerradikala* samt 3. folket. Genom att i sitt ledarskap främja antagonism mellan etablissemang och folk och mellan de högerradikala och etablissemanget (som han själv tillhör) lyckas Wilders frammana bilden av sitt eget parti som folkets egentliga talesperson. Och kanske den ende som står upp mot etablissemanget.

För en politisk ledare är förmågan att mobilisera en gruppidentitet oundgänglig, Wilders frammanar därför bilden av sig själv som den som verkligen förkroppsligar vad folket, nationen och det historiska ”vi:et” står för. Genom sitt språkbruk lyfter Wilders fram sig själv som folkets företrädare, han talar som de gör och säger ”som det är”.  Han använder sig ofta av statistik och enkäter för att underbygga sin världsbild och frammana känslan av att han är en del av gruppen som utgörs av det nederländska ”folket”. Han definierar hela tiden den nederländska (eller holländska) identiteten i motsättning till islam. Fram träder bilden av en liten självutnämnd elit som lever högt på att styra och ställa med en folkmajoritet som är den som vet ”hur saker och ting egentligen är”. Wilders och hans parlamentsgrupp framställer sig också som självuppoffrande i detta arbete, Wilders ständiga polisbeskydd sedan åtta år bär syn för sägen om hans utsatta position. De politiker och andra krafter som verbalt angriper honom blir därför en del i bilden av den självuppoffrande holländske hjälten.

Normalt sett brukar en minoritetsposition i politiken vara ett problem. Men Wilders använder minoritetspositionen – via den mobiliserande triangeln – som en hävstång mot etablissemanget.

För det första: Genom att låta sina egna verklighetsbeskrivningar om t ex Islam stödjas av Koranen, namngivna personers egna erfarenheter eller hänvisningar till oomstridda auktoriteter framstår utsagorna som fakta. Och fakta är neutrala. Om ingen avslöjar den bristande evidensen i Wilders verklighetsbeskrivningar så sätter sig hans verklighetsuppfattning som den sanna.

För det andra: Genom att peka på konsensus i befolkningen använder Wilders sin position till isolera etablissemanget. I hänvisningar till folkmajoriteten, vad vanligt folk tycker och ser och beskyllningar om att hans motståndare är blinda för vad som händer kan han lyfta fram sin minoritetsposition som en fördel. På det sättet ursäktar han också vardagsrasism och negativa känslor mot invandrare, de är ju följden av att makthavarna utsatt folket för något de aldrig velat ha.

För det tredje: Minoritetspositioner kan ofta rationaliseras bort som uttryck för personliga känslor (läs: kvinnors erfarenhet av trakasserier eller afro-svenskarnas erfarenhet av diskriminering). För den som avviker är det lätt att hamna i situationen att man anses ”känslig” eller ”upprörd”. Men Wilders lyckas istället få de politiska motståndarna att bli de som är rädda, fega och tysta. Genom att framhålla att han är den modige, den som säger som det är, säger han också (även uttryckligen) att övriga politiken är feigsar och rädda för att stöta sig med t ex muslimerna. Alla tycker vi ju att mod är fin egenskap, så när Wilders lyckas inta positionen att det är han som är modig (genom att säga ”som det är”) framkallas också en viss beundran.

Mot bakgrund av omfattande forskning kring högerpopulistiska partier är det sannolikt att de allra flesta dito partier i Europa fungerar ungefär som Frihetspartiet och Geert Wilders i Nederländerna. Den politiska slutsatsen får var och en dra själv. Men en sak är klar, populistiska partier, liksom national-konservativa partier, gör inte anspråk på samma politiska universum som övriga partier. Därför är de heller inte sårbara för samma saker som andra partier. De lever istället högt på sin utanför-position.

* I artikeln används benämningarna ”Far-right” liksom ”Extreme right-wing”, jag har valt att översätta benämningarna med ”högerradikala” men i övrigt tala om populism då detta är vad som undersöks..

Jag har också tidigare skrivit på samma tema, men om ett annat parti, här.

Demokrati är inte bara fria val

Egyptens folk är inte längre enat som när kraften i protesterna faktiskt tvingade president Mubarak att avgå. Det talas om ”polarisering” och om ”splittring” (vilket förstås inte är samma sak). Undertonen i rapporteringen är att Egypten har problem genom att ”folket” int elängre är enat i sitt stöd till Mursi. En uppfattning som också delas av många egyptier att döma av nyhetsrapporteringen.

Det finns en övertro på fria val och nya konstitutioner. I demokratiseringslitteraturen framhävdes länge de fria valen mellan kandidater (och därav följande fri opinionsbildning) som en slags genväg till – och kanske också som – demokrati. Men vad som ofta glöms bort är att länder som styrts av repressiva regimer under lång tid innefattar lika många grundläggande politiska skiljelinjer som t ex de europeiska länderna. Jag vet inte om det är den amerikanska vurmen för själva valhandlingen och för konstitutionen som närmast helig skrift som skapat fokus på just dessa ting i demokratiseringsprocessen.

De västeuropeiska länderna demokratiserades långsamt och genom att de demokratiska institutionerna växte fram som avtryck av de enskilda ländernas historia och politiska konfliktkarta. I samband med rösträttens införande skapade ett partisystem genom vilket dessa konflikter kunde kanaliseras in i en demokratisk beslutsprocess. Det representativa styrelseskicket blev en naturlig följd.

I länder som Tunisien har det bara funnits ett parti (som i Kina idag) och dessa system ger inget stöd för att medla, mäkla och balansera konflikter. I Egypten var Muslimska brödraskapet ett av mycket få folkrörelser som kunde liknas vid ett politiskt parti. Därför var det inte alls märkligt att just den rörelsen också fick majoritetens stöd. Övriga kandidater hade i allmänhet inga rörelser bakom sig av någon dignitet. De kandiderade som sig själva.

Politiska system utan partier är sårbara för enskilda kandidaters egenskaper och för tillfälligheter. System som bygger på politiska partier garanterar kontinuitet, folklig mobilisering och en möjlighet att politiska krav balanseras,  medlas och diskuteras fram på ett sådant sätt att de har större möjlighet att få brett gehör. Politiska partier bör bildas på grundval av de grundläggande intressekonflikterna i ett samhälle. Partierna samlar ihop, artikulerar och kanaliserar in medborgarnas preferenser i de demokratiska institutionerna.

Att tala om ”splittringen” i Egypten som ett problem är närmast populistisk retorik. Självklart är inte det egyptiska folket enat i sina politiska preferenser och sina intressen. det är inga andra medborgarkollektiv heller. Problemet är att det inte finns ett system av organisationer som politiska partier (mer än Muslimska Brödraskapet) som kan fånga upp och göra politik av konflikterna. Vad som kännetecknar en demokrati är ett konstant vapenstillestånd mellan motstående intressen, ett vapenstillestånd som bygger på att de politiska partierna förmår utföra sin centrala uppgift som förhandlare i demokratin. I annat fall är vi utlämnade åt gatans parlament eller den upplyste despoten.

Det hade varit klädsamt om fler aktörer (t ex journalister, debattörer och policyskapare) förstått att demokrati inte bara är fria val. Det fria valet förväntas kunna göras i ett sammanhang som uttyder och uttrycker det egna landets politiska historia och medborgarnas intressen. Inte en enskild kandidats karisma eller ekonomiska resurser.

*

Här kan man läsa HansPeter Kriesis Stein Rokkan Lecture från 1997. I övrigt hänvisas till Seymour Martin Lipset och Sten Rokkans arbeteten, särskilt ”Political cleavages and Party systems” från 1967.

Sverigedemokraterna är också ett anti-etablissemangsparti

Varför drabbas inte Sverigedemokraternas opinionsstöd av de skandalösa händelser i vilka flera av deras riksdagsmän varit inblandade? Den frågan ställs allt oftare i medierna.

För det första vet vi faktiskt inte alls om opinionsstödet tagit stryk av händelserna, sådana effekter sker på mycket längre sikt än ett par veckor. För det andra är mätningarna hittills inte genomförda helt och hållet efter skandalerna (en av dem skedde ju faktiskt idag). För det tredje är den politiska stiltjen mellan regering och opposition påtaglig, och jultiden närmar sig. Vi befinner oss i en slags politisk dvala inför valåret 2014.

Men, trots allt, det finns en aspekt som vi ofta glömmer i diskussionen kring Sverigedemokraterna. De är inte helt och fullt ett parti som andra. Å ena sidan bör de behandlas som alla andra partier; granskas, bevakas, följas och presenteras på samma sätt. För i demokratisk mening är de ett parti som andra. Men Sverigedemokraterna har en egenskap som inget av de andra partierna längre har, och framför allt inte sätter i system i sin relation till väljarna. Sverigedemokraterna är – bland mycket annat – ett populistiskt anti-etablissemangsparti. Populistiska partiers ideologiska essens är att föreställa sig det gemensamma folket som bedras och luras av en politisk elit som endast det populistiska partiet har kraft och möjlighet att avslöja och avsätta. Folket som sådant måste då betraktas som homogent, politiska skiljelinjer som går genom folket bör tryckas tillbaka eller förnekas (t ex regionala eller språkliga). Detta folks främsta företrädare är det aktuella populistiska partiet, dessa riddare på de vita springarna har tillsammans med folket sett sveken och bedrägeriet från elitens sida.

Det är inte bara övriga partier som är en del av den bedrägliga eliten, utan oftast (eller framför allt) medier, akademiker och intellektuella. Att då bli hånad, utsatt eller förnedras av denna elit kommer inte på något sätt att kompromettera det populistiska partiet, istället bekräftas ju bilden av det svekfulla etablissemanget. Kvällstidningarna har inte heller särskilt stort förtroende bland befolkningen som helhet, och journalister står inte så högt i kurs. Men bland de sverigedemokratiska sympatisörerna är mediemisstroendet kompakt.

I förra årets SOM-undersökning ansåg 97 procent av de sverigedemokratiska sympatisörerna att medierna inte berättar sanningen om invandringens samhällsproblem, att jämföra med 54 procent övriga befolkningen. Bland sverigedemokratiska sympatisörer anser 90 procent att invandringen är ett hot, att jämföra med 37 procent i den övriga befolkningen.

Vi vet att sverigedemokratiska sympatisörer har kortare utbildning, läser morgontidningar i lägre utsträckning än övriga befolkningen och att partiet har mobiliserat stora väljargrupper som tidigare inte röstat. I stor utsträckning utgörs sverigedemokraternas sympatisörer av individer med stark misstro mot eliter, institutioner och övriga aktörer i det demokratiska systemet. Deras ideologiska universum cirklar kring invandringsfrågorna i oerhört myckt större utsträckning än bland övriga väljare. Partiets riksdagsmän svingandes järnrör på Kungsgatan i Stockholm eller glåpord mot utlandsfödda medborgare stärker bara bilden av det egna partiets kamp mot ett bedrägligt och svekfullt etablissemang. Däremot hotas Jimmie Åkessons ambition att göra om Sverigedemokraterna till ett attraktivt socialkonservativt parti som driver frågor om invandring, kriminalpolitik och äldrevård av den bilden.

Uppdaterat 121202

Jag kommenterar här i Sveriges Radio också Novus och Dagens Ekos sammanvägda index för väljaropinionen under november, med avseende på Sverigedemokraterna.

Ledarstrid söndrar den franska oppositionen

Den franska högern skakas av konvulsioner. Om detta råder ingen som helst tvekan. Däremot råder det stor tvekan kring hur den framtida franska högern skall komponeras.

Det stora samlande högerpartiet UMP (Union pour un Mouvement Populaire) som stött president Nicholas Sarkozy skulle välja ny ledare efter att ha förlorat såväl presidentpost som parlamentarisk makt i valen i år. Två kandidater stor mot varandra, Francois Fillon (f d premiärminister) och Jean-Francois Copé. Den förstnämnde kraftigt favorittippad och den sistnämnde förknippad med närmast främlingsfientliga uttalanden om rasism mot vita i storstädernas förorter och en tweet om ungdomar av muslimsk tro som inte låter en fransk jämnårig äta sitt traditionella ”pain au chocolat” för att det är Ramadan. Till mångas förvåning förklarade sig i måndags Copé som vinnare av den partiinterna omröstningen, med 50.03 procent eller 98 rösters övervikt (av totalt nästan 180 000 röster). Men Francois Fillon accepterade inte förlusten. Tre franska översjöiska territorier hade inte räknats med (1300 röster) menade Fillon, om dessa också räknades med hade Fillon vunnit med 26 röster!

En mycket hätsk ord-duell utbröt mellan Copé och Fillon. UMP har försökt lösa krisen genom att kalla in den f d premiärministern och utrikesministern Alain Juppé som medlare. Juppé är en ytterst erfaren, diplomatisk och skicklig politiker som överlevt i den franska hetluften sedan 1970-talet. Juppé var Chiracs politiske rådgivare redan under dennes tid som borgmästare i Paris, och Juppé är en av arkitekterna bakom partiet UMP, tillika en av partiets första ledare. Svårt att se någon bättre person för detta uppdrag alltså.

Juppé har krävt att parterna ännu inte överklagar rösträkningen till partiets egen överklagandenämnd, de tre måste träffas före söndag kväll och parternas respektive vapendragare måste bort från partiets överklagandenämnd – och ordkriget måste ögonblickligen upphöra. Fillon har accepterat. Inte Copé. Han anser inte att man kan ta bort personer ur överklagandenämnden, det är juridiskt omöjligt. Dock vill han gärna träffas på söndag kl 19 på en plats som inte annonseras i förväg. Fillon svarade då med att förklara att ”ett parti är inte en maffia”. Copé replikerade att språkbruket sårat honom och skadat partiet.

Just nu ser krisen inte ut att vara nära någon lösning.

Handlar då detta om något mer än bara två överspända proffspolitikers personliga fåfänga? Ja, det gör nog faktiskt det.

Det stora partiet UMP består av en rad olika fraktioner och tidigare strömningar. Den huvudsaklga komponenten är gaullism, men också delar av den höger-liberala grupperingen som tidigare hade samlats i den mitten-höger-koalition som skapades av de f d presidenten Valéry Giscard d’Estaing. Utöver dess huvudsakliga strömningar finns också mindre grupperingar, både mer högerorienterade och mer liberala. Francois Fillon representerar den traditionella gaullismen, den som före Jacques Chirac samlades i partier som UDR och sedan med Chirac i RPR. Fillon växte också upp i en gaullistiskt engagerad familj. Jean-Francois Copé engagerades politiskt under tidigt 1990-tal, då gaullismen under Jacques Chiracs ledning fick en mer ekonomiskt-liberal framtoning än den tidigare social-konservativa.

Valet mellan Copé och Fillon är således också ett val mellan gaullismens två grundkomponenter – den liberala och den konservativa. (Därmed inte sagt att Fillon inte alls är marknadsliberal och Copé inte alls är socialt konservativ.) Men Copé har också genom sina populistiska uttalanden följt upp den förre presidenten Sarkozys försök att ”flörta” med extrem-högern.

Valet är också en fråga om sammanhållning i den – komplexa för att inte säga konstruerade – enhet som UMP utgör.  Copé har visat ett retoriskt intresse för de väljare som idag föredrar Front National och Marine le Pen, medan Fillon inte på något sätt velat låna sig till ett sådant språkbruk. Relationen mellan UMP och den radikala national-konservatismen kan således påverkas av valet.

Även de liberala krafterna – traditionellt svaga – är beroende av vilken väg UMP går. En splittring, som kanske under Copé, ger utrymme för nya fraktioner av samma typ av den som Jean-Louis Borloo genomfört efter valet 2012. Han bildade sonika ett nytt parti, Union des Démocrates et Indépendants (UDI) med liberal betoning. Och så har vi Francois Bayrou, som förlorade sitt mandat i Nationalförsamlingen i valet 2012, som med sitt Mouvement Démocrate (MoDem) ett tag såg ut att kunna lyfta den franska liberalismen. Med Fillon vid rodret och ett samlat UMP får de liberala krafterna svårt att bli attraktiva i opposition. Å andra sidan, med Copé vid rodret kan populismen få så stor plats inom UMP att många väljer att lämna UMP (sådant har redan annonserats t o m av Fillon själv) vilket kan ge de liberala strömningarna större utrymme.

Det enda som är riktigt säkert just nu är att det regerande socialistpartiet och president Francois Hollande är tacksamma över att oppositionen bryter samman över sina egna skiljelinjer istället för att utöva kraftfull opposition. Detta i ett läge där fransk ekonomi svajar och presidenten röner ett kraftigt minskande förtroende.

 

Mer om detta kan läsas här (franska) och här (engelska) och här (engelska). Här skriver Tomas Lindbom på svenska (dock innan dagens utveckling).

Sverigedemokraterna både behöver och vill slippa sin aktivister

Extrema partier både behöver dem mer och är mer sårbara genom dem. Sina aktivister. De senaste dagarna har alla former av medier surrat kring Sverigedemokraternas partikris efter det att Expressen visat upp de av Kent Ekeroth egenhändigt filmade sekvenserna från en ljus sommarnatt i Stockholm för drygt två år sedan. I kontrast till den ljusnande himlen på bilderna så har nog mörkret lägrat sig över de tre herrarna Almqvist, Ekeroth och Westling. De två förstnämnda sitter dock i skrivande stund kvar i riksdagen men har tillfälligt lämnat alla sina uppdrag för partiet, den tredje har självmant lämnat platsen som suppleant i SD:s Stockholmsstyrelse.

Många vill jämföra krisen idag med den som Ny Demokrati genomgick efter att ha kommit in i riksdagen 1991. Det är dock en ytlig och felaktig jämförelse då Sverigedemokraternas organisation är motsatsen till Ny Demokratis. Det som Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gick i bräschen för var ett klassiskt missnöjesparti, helt utan organisation, med framför allt ekonomiska frågor på agendan. Sverigedemokraterna är ett välorganiserat, disciplinerat och toppstyrt parti där såväl intern policy som kommunikationsstrategi är till för att följas. Så mycket värre då att filmen som publicerats visar upp åtminstone två representanter för det ledande skiktet i partiet.

Den politiska kontexten är avgörande för att förstå hur och varför högerextrema/nationalkonservativa partier får framgång. I stabila och välfungerande demokratier är extrema partier som förknippas med militant och aggressiv politisk mobilisering inte attraktiva, istället är det välorganiserade mer nationalkonservativa partier som har en möjlighet att få med sig väljarkåren. Detta vet Sverigedemokraternas ledning mycket väl, därför det kopiösa arbete som lagts ned för att partiet inte skall förknippas med rasism, uniformsfetischism eller Vit Makt-rörelsen.

Sverigedemokraternas bekymmer för framtiden är dock att aktivister med extrema åsikter på den högra flanken har lättare att ta till våld än politiska aktivister till vänster. De högerextrema är också mer auktoritära, repressiva och etnocentriska i sina värderingar än de vänsterextrema. (Se t ex Klandermans & Mayer 2006 kap 13) Arbetet med att få kontroll över aktivisterna är således ett tuffare arbete för Åkesson än det är för t ex Kommunistiska Partiet.

Å andra sidan är alla små och extrema partier (extrema endast i relativ mening, ej normativ) mer beroende av sina aktivister än vad de större partierna i mittfåran är.  Förklaringen är att små partier har små resurser, därför blir fotfolket proportionellt sett viktigare än för, säg t ex socialdemokraterna. (Och ja, SD är fortfarande ett litet parti eftersom det är valet som avgör ett partis storlek, inte huruvida det har drag under galoscherna i opinionsmätningarna eller ej.) Är dessutom det lilla partiet nytt blir behovet av resurser extra skriande, så mycket viktigare att det finns människor som orkar viga sina liv åt att att föra ut ideologin genom nätforum, uppdatera hemsidor, driva nättidningar, göra trycksaker, ställa upp i debatter m m samt även ta de förtroendeuppdrag som finns. När Sverigedemokraterna nu drar upp en rågång mot rasismen och andra former av otillbörligt beteende i den svenska politiska kontexten riskerar de därför att bli av med kanske sina viktigaste propagandister – samtidigt som dessa är en belastning när de uttalar sig just så rasistiskt och nedlåtande som den nya policyn kräver att man inte gör.

Hur man än vänder sig så har man ändan därbak, brukar det sägas. I det här fallet har Åkesson inte bara tvingats förskjuta tre personer som betett sig illa, minst en av dem genom att uttrycka just den typ av rasism och misogyni som partiet förbjuder idag, han har också blivit av med ett par av de viktigaste (och antagligen bland de mest kompetenta utanför de fyras gäng) personerna för att mobilisera och opinionsbilda för partiets räkning.

Det är ingen lätt sits han har Jimmie Åkesson. Hittills har han klarat av det med glans. Hur det långsiktigt går för partiet är dock en annan fråga.* Risken är att Sverigedemokraterna anpassar sig så till den svenska anti-rasistiska normen att de blir ett helt irrelevant parti för just de medborgare vars grundideologi är en exkluderande nationalism och/eller främlingsfientlighet. För dem finns andra partier som lurar i vassen…

* Krisen är inte över, men det finns ett flertal teoretiskt tänkbara alternativ, både positiva och negativa för partiet.