Kategori: svensk politik

En bref: Partiledare som tror de kan leka med elden

Sedan en längre tid pågår ett excellerande i det genuint svenska från de flesta partiers sida. Såvitt jag förstått menar Anna Kinberg Batra (M) att hon var först ut med att tala om ”svenska värderingar” i den här omgången. Så kan det säkert vara. Men under årets Almedalsvecka kulminerade talet om Sverige, svenskhet och svenska värderingar (ibland bara gemensamma värderingar) till ett rent spektakel.

Sverige är ett underbart land att leva i. Men nationalism är en politisk ideologi som inte bara betyder att jag som svensk medborgare känner ett band till våra politiska institutioner eller älskar mitt språk, svensk litteratur och svenska landskap. Som ett frö i nationalismen ligger exklusiviteten, det unika, det avskilda, utvalda och särpräglade – och i förlängningen också att detta somär mitt (vårt) är bättre än det andra som är ditt (deras). Livsfarlig lek med elden menar jag. En liten gnista kan sluta med en skogbrand.

Läs artikeln här.

En bref: Värderingsveckan på Gotland

Paradoxen består därför i att vi lever i ett mer liberalt och öppet samhälle än någonsin tidigare – och acceptansen för individernas val av livsstil och livsväg är större i Sverige än kanske i någon annan del av världen – men just då är det jätteviktigt att vi har gemensamma värderingar?! Rimligen borde istället politikernas tal just nu istället handla om hur vi värnar mångfalden, bevarar individualiteten och öppenheten och om att bejaka olikheterna.

Efter Almedalsveckans nationalromantiska inramning där vi bara väntade på Stenhammars ”Sverige, Sverige” som introduktionsmusik och där vårt land nämndes vid namn eller fick ge namn åt sådant som är gott oräkneligt antal gånger från åtminstone fem av de åtta partiledare/språkrör som framträdde skrev jag så i min söndagskrönika i Borås Tidning.

Visst finns det mycket som är gott i vårt land, och eftersom jag vuxit upp och lever mitt liv här tycker jag förstås det, men att allt det som är gott också är svenskt är förstås inte riktigt sant. I en tid som vår vore skyddet för integriteten, för privatlivet och för rätten att gå mot strömmen istället vara det som våra politiska ledare satte värde på.

En bref: Om politik som formas på gatan

….förmågan att besätta det offentliga rummet (är) viktig för de rörelser som utmanar makten. Att finnas på gatan är inte bara en fråga om att inte få tillträde till finrummen och institutionerna utan en poäng i sig själv: gatan är det offentliga rummet och till för alla, det är där dessa rörelser vill föra politik. På samma sätt är det helt logiskt att ordningsmakten – polisen och de politiska institutionerna – önskar freda det offentliga rummet från politiken eftersom gaturummets offentliga legitimitet kan utmana den faktiska makten på allvar.

Så skriver jag i dagens Svenska Daglbladet, Under Strecket, om antologin ”Politik underifrån. Kollektiva konfrontationer under svenskt 1900-tal” (Akriv 2016) med redaktörerna Andrés Brink Pinto och Martin Ericsson.

En väldigt uppfriskande antologi som bringar till ytan en mängd av den sociala mobilisering som kantat den svenska demokratiska utvecklingen. En hel del av den kunskap som diskuteras kunde med fördel användas när vi diskuterar samtida s k ungdomskravaller/förortskravaller. Sådana rörelser kan kräva en mer ingående maktanalys än vad som varit fallet hittills.

Jag tror att vi behöver ta ett nytt tag kring den samhällsvetenskapliga maktanalysen, inte bara genom mångvetenskapliga samarbeten utan genom en ny maktutredning. Utformandet av frågorna och uppgifterna för en sådan utredning akn med fördel hämta stoff från de utom-parlamentariska rörelser som har haft större betydelse för svensk politik än vad vi nog förstår.

Medborgare och partier: ”Gillar du liberalerna?” är ungefär detsamma som ”Gillar du Löfbergs?”

Satt på spårvagnen häromdagen och färdades söderut på Avenyn, när vi åkte förbi Stora Teatern fick jag någon slags kalejdoskopisk synvilla (ja, det var varmt och jag var trött) där jag såg alla människor som rörde sig fram och tillbaka på en enda gång, som i en massa småbilder som sammanfogades till en väldig bild av individerna. Det jag såg var en mängd klädstilar, loggor på väskor och påsar, kroppsfasoner och rörelsemönster – och för min inre syn så jag denna junikväll de politiska partiernas olika blommor fördela sig likt en stor bukett över människorna.

Många av mina kolleger har noterat förändringen i relationen mellan väljare och partier, begrepp som ”publikdemokrati” och förklaringar till väljarstöd i termer av politiskt utbud och efterfrågan används för att förstå hur vår liberala demokrati har utvecklats. Demokratin i de nordiska länderna har länge präglats av idealet att partier och medborgare är ”länkade” till varandra genom att intressen hos olika grupper samlas, formuleras och kanaliseras uppåt i systemet, ytterst till regeringsmakten. Men det är ju ett välkänt faktum att denna länkning blivit allt svagare, inte bara genom att färre medborgare är medlemmar i partier utan också genom partiernas allt högre beroende av mediesamhället och medialiserade strategier.

Men när jag satt där på spårvagnen så tänkte jag på en annan facett av denna nya demokratiska ordning, jag tänkte på relationen mellan oss medborgare och partierna som en fråga om konsumtion. Jag tror inte att det är särskilt kontroversiellt att säga att konsumismen är en ny religion inte bara för vanliga människor utan också för politiska beslut. Att öka konsumtionen är viktigt för att skapa tillväxt (verkligen dock inte bara privatkonsumtionen av varor), och det är ett inte alltför ovanligt ”nöje” att gå runt i gallerior och ”shoppa”. Jag har även hört barn som säger att det roligaste de vet är att ”shoppa”.

Metaforer styr våra liv, Metaphores we live by skrev redan Lakoff och Johnson om för länge sedan, och plötsligt tänkte jag att demokrati och konsumentmakt nu glidit så nära inpå varandra att många medborgare nog uppfattar valet av partisympati på ungefär samma sätt som valet av kaffe i butiken. En del av oss är helt enkelt märkestrogna, andra av oss är smakexklusiva i våra kaffeval, en del av oss gillar mainstreamkaffe och en del av oss väljer utifrån moraliska preferenser. Och de flesta av oss köper ett kaffe som stämmer med vår livsstil och identitet. Att förklara och förstå relationen mellan partier och medborgare i termer av konsumtionspreferenser är väl på ett sätt banalt, men förskjuter perspektivet på demokrati en del.

Och det lilla (?) problemet är att vår demokrati inte har de rätta förutsättningarna för ett sådant sätt att se på partierna. Partierna har en helt annan plats i demokratimodellen än vad Gevalia, Löfbergs eller Zoega har i en kaffemarknadsmodell. Vad alla dessa individer i min kalejdoskopiska syn på Avenyn därmed inte får är politiska aktörer som skapar, samlar och formulerar tydliga samhälleliga krav på reformer som är i linje med grundläggande samhälleliga konfliktlinjer. Istället får vi mer eller mindre skickliga mediala aktörer som vi tycker och känner kring, medan vi själva kämpar på med att få vardagen att gå ihop samtidigt som vi klagar på politikerna över köksborden.

Men kunden har ju alltid rätt. Eller hur?

***

Mer att läsa om publikdemokrati och om partier som varumärken.

En bref: Var går gränserna för olikheter i ett samhälle?

I ett demokratiskt samhälle måste vi acceptera olikhet, det är inte ens en fråga värd att ställa. Den verkliga frågan, den som ställer krav på oss som medborgare, är var gränsen går för denna olikhet – och ett helt ofruktbart svar är då att göra sin egen uppfattning till en självklar utgångspunkt för kollektivet.

Så skriver jag i söndagskrönikan i Borås Tidning den 15 maj 2016. Jag har läst Bernt Hermeles intressanta bok ”Judejävel” som beskriver hans resa från en rakt igenom judisk uppfostran och uppväxt i Sverige till ett ifrågasättande av den egna identiteten och grupptillhörigheten. Olikheterna i Sverige är mycket större än debatten ibland ger sken av, och alla dessa små tillhörigheter med sina olika sidor måste samsas med varandra inom ramen för någon form av tillåtande men fortfarande kritiskt konsensus. Det svåra problemen handlar om gränserna för olikheterna – hur mycket kan vi tillåtas skilja oss åt i kultur, värderingar och språk och ändå ha en gemensam tillhörighet och känna solidaritet och lojalitet?

Läs gärna också framlidna filosofen Annette Baier som skrivit det bästa som i alla fall jag har läst om tillit (trust) och omsorg och dess betydelse i ett samhälle.

Ett påpekande om orimligheten i att behandla alla ”lika”

Under de senaste veckorna har debattens vågor gått höga kring hälsningsritualer och etikett i socialt umgänge. Miljöpartiet får naturligtvis själva bestämma vilka medlemmar de vill ha och vilka medlemmar som får representera dem men tankegången hos Anders Wallner (Mp) i dagens Lördagsintervju (SR/P1) att alla personer måste hälsa på exakt samma sätt på alla andra personer (oavsett kön) ter sig inte bara naivt utan direkt auktoritärt.

Uttryck som återkommer i denna diskussion är alltså att alla skall ”behandlas lika” och framförallt skall kvinnor och män behandlas ”likadant”.

Jag vill gärna påtala två saker i den här diskussionen:

  1. För det första: Den liberale filosofen Ronald Dworkin, som gick bort 2013, betonade att i ett liberalt samhälle bör alla individer behandlas med ”samma hänsyn och respekt”, inte ”lika”. För Dworkin var detta en jämlikhetfråga, ur en etiska syn på individens liv som objektivt värdefullt och individen som ansvarig för sina egna livsval sprang principen fram att staten skall förhålla sig neutral i relation till individens livsval. Staten är förstås inte bara våra myndigheter utan också den demokratiskt tillsatta regeringen och alla de demokratiska institutioner som bygger upp statsapparaten. Det ter sig således ur Dworkins perspektiv fullständigt huvudlöst när statsministern i Riksdagen avkräver alla individer i vårt land samma sorts hälsningsritual och att alla individer skulle behandlas ”lika” i detta avseende. I den mån staten överhuvudtaget har med vårt hälsande att göra så bör staten respektera att hälsande sker på olika sätt för olika individer, så länge det sker med samma hänsyn och respekt.
  2. För det andra: Det är inte likställt att vara feminist och att behandla kvinnor och män ”lika”; likvärdigt ja, men inte ”lika”. Det är inte självklart bristande feminism att upprätthålla könsskilda omklädningsrum, bastubad, toaletter, idrottsgrenar, klädkoder eller hälsningsritualer.  Feminism är ett knippe ideologier vars gemensamma grund är hävdandet att kvinnans underordning är något negativt för hela samhället och som istället kräver jämställdhet mellan könen – men inom den ramen finns många olika politiska modeller företrädda.

Som sagt, vilka medlemmar Miljöpartiet vill ha eller vilken ny lagstiftning socialdemokraterna kommer att lägga fram kring hälsningsritualer i vårt land tänker jag inte lägga mig i. Men låt oss hålla lite ordning på orden och begreppen.

Flyktingmotståndet fortsätter att minska

På dagens SOM-seminarium vid Göteborgs universitet presenterade jag några första resultat från 2015 års SOM-undersökning. Flyktingmotståndet fortsätter att minska även 2015. Samtidigt är migrationsfrågorna absolut högst upp på medborgarnas agenda idag, frågan är genomlyst och genomdiskuterad, i stort sett alla har en uppfattning i dessa frågor. Det förhållandet har också lett till en allt starkare partipolarisering – nu är flyktingmottagande en lika partipolariserad fråga som en av de starkaste vänster-högerfrågorna nämligen att bedriva sjukvård i privat regi. Vi kan uttrycka det som att partisystem och åsiktdimension passar allt bättre för varandra i denna fråga, och den utvecklingen har varit tydlig de senaste 10-15 åren.

Polariseringen innebär dock också att positionerna är fasta och ideologiskt impregnerade. Migrationsfrågornas ökade betydelse är ett uttryck för en ny politisk dimension/skiljelinje i svensk politik, en dimension som svensk politik är ovan vid. Därför behöver alla politiska partier hitta nya kontaktytor, nya perspektiv och nya politiska allianser om denna dimension skall integreras på ett konstruktivt sätt i svensk politik.

Det minskande motståndet mot flyktingmottagning speglas också i att färre uppfattar invandring som hot, fler vill bevara invandrares nationella kultur, stödjer invandrares religionsfrihet och kan tänka sig att engagera sig i en anti-rasistisk organisation. Samtidigt uppger fler att de känner många som ser invandring som ett samhällsproblem, oroar sig för ökad främlingsfientlighet och en ökande beredskap att engagera sig i en organisation som vill stoppa invandringen. En stabil majoritet av svenska folket vill också se en integrationspolitik inriktad på anpassning till svenskt samhälle och kultur.

Sammantaget, motståndet mot flyktingmottagning fortsätter att minska och motståndet mot invandring som sådan visar inga tecken på att öka. Men, partipolariseringens styrka är nu lika stor i flyktingfrågan som i en klassisk vänster-höger-fråga och med en ny politisk dimension/skiljelinje behöver det politiska samtalet utvecklas och förnyas.

***

Ladda ned dagens presentation här.

Vill du läsa mer om svensk migrationsopinion över tid rekommenderas min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014) eller min TEMA-rapport från SOM-institutet (2013) som kan laddas ned här, eller beställas från mig kostnadsfritt.

En bref: Vi är allt mera oroliga, men risk att oron slår över i vanmakt

Men dystopier är också handlingsförlamande, de närmar sig ödestrons passivitet och öppnar ett ideologiskt utrymme för missnöje, misstro, oro, rädsla och ängslighet. Politiskt missnöje är därför ingen god grund för demokratisk utveckling, demokrati kräver inkludering och tillit.

Så skriver jag i en krönika söndagen den 17 april i Borås Tidning. Under de sista åren har vi svenskar blivit alltmera oroliga, SOM-institutets mätningar visar samtidigt att fler är nöjda med sina liv och förtroendet för politiska institutioner har varit starkt under lång tid. Att vara orolig är en rationell reaktion för att t ex kunna hantera ett hot. Men när oron börjar leva ett eget liv, sprider sig i befolkningen och tappar kontakten med reella hot så blir oron förlamande. Vi blir så oroliga att vi avstår från att göra saker, vilket i sin tur leder till att vardagliga aktiviteter uppfattas som farliga och att medborgarna riskerar att tappa tilliten till samhällets gemensamma institutioner. Missnöje mobiliserar inte politisk kraft utan istället vanmakt, det är därför ett samhälle måste motverka missnöjesmobilisering till förmån för mobilisering av konstruktiv politiska lösningar.

En bref: Det räcker inte med kontroll, övervakning och poliser

När statsministern säger att regeringen skall ”göra allt” för att människor skall vara trygga så menar han förstås det. Men trygghet är ingenting som skapas av en ledare eller av kontroll. Trygghet kommer av ömsesidig tillit, framtidstro och inkludering – det är något vi skapar som medborgare tillsammans överallt och hela tiden.

Så skrev jag i Aftonbladet Långfredagen den 25 mars och uppmanade såväl beslutsfattare som medborgare att besinna sig och inte låta rädslan bli styrande för de politiska konsekvenser terrordåden i Bryssel, och för den delen i andra delar av världen, får.

Politiska beslut som syns direkt och som är tydliga i medborgarnas vardag tenderar att locka beslutsfattare, samtidigt som det inte alls är säkert att dessa är de mest effektiva. Kanske har de till och med oönskade effekter som dyker upp först efter en tid. Men när politiska beslut är hårt uppbundna av internationella överenskommelser, och särskilt av EU-samarbetet, kan det vara lockande att skapa inrikespolitiska poänger med hjälp av de områden över vilka nationella beslutsfattare faktiskt har makt, t ex polis och säkerhetstjänst. Trygghet i ett samhälle bygger på tillit och legitimitet, på att se sig själv i andra och på att människors olikhet inte är ett hot. Tilliten byggs inte upp av fler poliser eller ökad övervakning, risken är snarare att den undermineras om samhällets grundläggande principer frångås.

***

Mer om ämnet finns att läsa finns hos Henrik Ekengren Oscarsson, i ett nummer av Världspolitikens Dagsfrågor av Wilhelm Agrell och undertecknad, samt i boken ”Främlingskap” av Ulf Bjereld och undertecknad.

Integrationen beroende av mötet med det nya landet

Invandringen ses oftast i ekonomiska termer när politiker och tjänstemän får ge sitt perspektiv, och då som både hot och möjligheter. Antingen behöver vi invandrare eftersom vår egen befolkning åldras, arbetskraften behöver öka och konsumtionen lika så, eller så talas det om kostnader för stöd, insatser och boende som kommer att bli gigantiska. För vanliga medborgare i Europa har det dock länge varit det samhälleliga och kulturella perspektivet som dominerat, och även då som hot och som möjlighet. För en del medborgare är invandringen en möjlighet till öppenhet, idéer och nya möten, något som utvecklar samhällen som annars stagnerar, medan för andra är det som är annorlunda istället hotande eftersom det underminerar traditioner och tänkesätt i den egna gruppen.

I ett kommande specialnummer av den vetenskapliga tidskriften ”Ethnicities” redovisar sex artiklar resultat från en större jämförande studie i fyra europeiska länder där nyanlända invandrare intervjuats direkt vid ankomsten och därefter ett par år senare. Syftet har varit att undersöka relationen mellan ursprungsland, mottagarland och integrationseffekter.

Ett par axplock: En studie visar att det inom gruppen polska invandrare i Tyskland finns varierade reaktioner i mötet med den tillåtande tyska synen på homosexualitet. Skillnaden i attityd inom den polska gruppen accentuerades och en ny konfliktlinje synlig. Samma studie visade också att invandrare som uppfattade mottagarlandet som ”mindre välkomnande” liberaliserades i en från början negativ attityd till homosexualitet i mindre utsträckning än övriga.

En annan studie visade att religion – katolicism och islam – gav mycket liten förklaring till hur väl integrationen lyckades för invandrargrupper. Istället är det hur uppenbar och artikulerad skillnaden mellan det samhälle man lämnar och det man kommer till som avgör hur de första stegen i det nya landet fungerar. Och dessa första steg kommer att bli avgörande för framgång eller misslyckande i de flesta fall.

Det finns all anledning att också påminna sig om den s k invandrarundersökningen som bl a resulterade i rapporten ”Levnadsförhållanden i fyra invandrargrupper” (Socialstyrelsen 1998:1) som visade att invandrare från Chile, Grekland, Polen och Turkiet har olika utfall i integrationsprocessen. Invandrare från Polen lärde sig snabbt svenska till skillnad från den turkiska gruppen. Utomeuropeiska invandrare hade redan då en sämre inkomstutveckling än såväl infödda som andra invandrare. Boendesegregationen var påtaglig redan på 1990-talet och även segregationen på arbetsmarknaden då vissa yrken dominerade kraftigt särskilt bland männen: byggnadsarbete, fastighetsskötsel och restaurang. Att invandrare utsattes för diskriminering i sociala sammanhang och hade sämre hälsa än infödda uppmärksammades i rapporten.

Just nu har Sverige tagit emot många asylsökande och ingen bör underskatta de praktiska problem som detta innebär. Men två saker lär oss studiet av europeisk invandring: 1. Att förutsättningarna för en bra start i det nya landet påverkas lika mycket av skillnader inom nationsbestämda eller religiösa grupper som av skillnaden mellan infödda och invandrare. 2. Att hur mottagandet organiseras i det nya landet och om skillnader mellan hem- och mottagarland betonas starkt eller ej påverkar de första stegen i etableringen, steg som oftast blir avgörande för fortsättningen.

Vare sig ekonomisk eller kulturell integration handlar således om vilken nationalitet invandraren har, det är en fråga om mötet; mötet med det nya landet, mötet med landsmännen, mötet med det gamla hemlandet och mötet med arbetsmarknad och skola. Vårt land har inte alltid haft så lätt med dessa möten, en ofta ”fyrkantig” ordning förväntas motsvara behoven hos människor med vitt skilda erfarenheter och kunskaper. Men, vi lär så länge vi lever, kanske kan förra årets politiska fokus på invandringen på sikt bli en ny möjlighet att förändra mottagning och strukturer för att ge stöd på vägen in i vårt samhälle?

Se människan, se individen – det är början till en bra integrationsprocess.