svensk politik – Sida 14 – VÄNSTRA STRANDEN

En bref: Var går gränserna för olikheter i ett samhälle?

I ett demokratiskt samhälle måste vi acceptera olikhet, det är inte ens en fråga värd att ställa. Den verkliga frågan, den som ställer krav på oss som medborgare, är var gränsen går för denna olikhet – och ett helt ofruktbart svar är då att göra sin egen uppfattning till en självklar utgångspunkt för kollektivet.

Så skriver jag i söndagskrönikan i Borås Tidning den 15 maj 2016. Jag har läst Bernt Hermeles intressanta bok ”Judejävel” som beskriver hans resa från en rakt igenom judisk uppfostran och uppväxt i Sverige till ett ifrågasättande av den egna identiteten och grupptillhörigheten. Olikheterna i Sverige är mycket större än debatten ibland ger sken av, och alla dessa små tillhörigheter med sina olika sidor måste samsas med varandra inom ramen för någon form av tillåtande men fortfarande kritiskt konsensus. Det svåra problemen handlar om gränserna för olikheterna – hur mycket kan vi tillåtas skilja oss åt i kultur, värderingar och språk och ändå ha en gemensam tillhörighet och känna solidaritet och lojalitet?

Läs gärna också framlidna filosofen Annette Baier som skrivit det bästa som i alla fall jag har läst om tillit (trust) och omsorg och dess betydelse i ett samhälle.

Ett påpekande om orimligheten i att behandla alla ”lika”

Under de senaste veckorna har debattens vågor gått höga kring hälsningsritualer och etikett i socialt umgänge. Miljöpartiet får naturligtvis själva bestämma vilka medlemmar de vill ha och vilka medlemmar som får representera dem men tankegången hos Anders Wallner (Mp) i dagens Lördagsintervju (SR/P1) att alla personer måste hälsa på exakt samma sätt på alla andra personer (oavsett kön) ter sig inte bara naivt utan direkt auktoritärt.

Uttryck som återkommer i denna diskussion är alltså att alla skall ”behandlas lika” och framförallt skall kvinnor och män behandlas ”likadant”.

Jag vill gärna påtala två saker i den här diskussionen:

För det första: Den liberale filosofen Ronald Dworkin, som gick bort 2013, betonade att i ett liberalt samhälle bör alla individer behandlas med ”samma hänsyn och respekt”, inte ”lika”. För Dworkin var detta en jämlikhetfråga, ur en etiska syn på individens liv som objektivt värdefullt och individen som ansvarig för sina egna livsval sprang principen fram att staten skall förhålla sig neutral i relation till individens livsval. Staten är förstås inte bara våra myndigheter utan också den demokratiskt tillsatta regeringen och alla de demokratiska institutioner som bygger upp statsapparaten. Det ter sig således ur Dworkins perspektiv fullständigt huvudlöst när statsministern i Riksdagen avkräver alla individer i vårt land samma sorts hälsningsritual och att alla individer skulle behandlas ”lika” i detta avseende. I den mån staten överhuvudtaget har med vårt hälsande att göra så bör staten respektera att hälsande sker på olika sätt för olika individer, så länge det sker med samma hänsyn och respekt.
För det andra: Det är inte likställt att vara feminist och att behandla kvinnor och män ”lika”; likvärdigt ja, men inte ”lika”. Det är inte självklart bristande feminism att upprätthålla könsskilda omklädningsrum, bastubad, toaletter, idrottsgrenar, klädkoder eller hälsningsritualer. Feminism är ett knippe ideologier vars gemensamma grund är hävdandet att kvinnans underordning är något negativt för hela samhället och som istället kräver jämställdhet mellan könen – men inom den ramen finns många olika politiska modeller företrädda.

Som sagt, vilka medlemmar Miljöpartiet vill ha eller vilken ny lagstiftning socialdemokraterna kommer att lägga fram kring hälsningsritualer i vårt land tänker jag inte lägga mig i. Men låt oss hålla lite ordning på orden och begreppen.

Flyktingmotståndet fortsätter att minska

På dagens SOM-seminarium vid Göteborgs universitet presenterade jag några första resultat från 2015 års SOM-undersökning. Flyktingmotståndet fortsätter att minska även 2015. Samtidigt är migrationsfrågorna absolut högst upp på medborgarnas agenda idag, frågan är genomlyst och genomdiskuterad, i stort sett alla har en uppfattning i dessa frågor. Det förhållandet har också lett till en allt starkare partipolarisering – nu är flyktingmottagande en lika partipolariserad fråga som en av de starkaste vänster-högerfrågorna nämligen att bedriva sjukvård i privat regi. Vi kan uttrycka det som att partisystem och åsiktdimension passar allt bättre för varandra i denna fråga, och den utvecklingen har varit tydlig de senaste 10-15 åren.

Polariseringen innebär dock också att positionerna är fasta och ideologiskt impregnerade. Migrationsfrågornas ökade betydelse är ett uttryck för en ny politisk dimension/skiljelinje i svensk politik, en dimension som svensk politik är ovan vid. Därför behöver alla politiska partier hitta nya kontaktytor, nya perspektiv och nya politiska allianser om denna dimension skall integreras på ett konstruktivt sätt i svensk politik.

Det minskande motståndet mot flyktingmottagning speglas också i att färre uppfattar invandring som hot, fler vill bevara invandrares nationella kultur, stödjer invandrares religionsfrihet och kan tänka sig att engagera sig i en anti-rasistisk organisation. Samtidigt uppger fler att de känner många som ser invandring som ett samhällsproblem, oroar sig för ökad främlingsfientlighet och en ökande beredskap att engagera sig i en organisation som vill stoppa invandringen. En stabil majoritet av svenska folket vill också se en integrationspolitik inriktad på anpassning till svenskt samhälle och kultur.

Sammantaget, motståndet mot flyktingmottagning fortsätter att minska och motståndet mot invandring som sådan visar inga tecken på att öka. Men, partipolariseringens styrka är nu lika stor i flyktingfrågan som i en klassisk vänster-höger-fråga och med en ny politisk dimension/skiljelinje behöver det politiska samtalet utvecklas och förnyas.

***

Ladda ned dagens presentation här.

Vill du läsa mer om svensk migrationsopinion över tid rekommenderas min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014) eller min TEMA-rapport från SOM-institutet (2013) som kan laddas ned här, eller beställas från mig kostnadsfritt.

En bref: Vi är allt mera oroliga, men risk att oron slår över i vanmakt

Men dystopier är också handlingsförlamande, de närmar sig ödestrons passivitet och öppnar ett ideologiskt utrymme för missnöje, misstro, oro, rädsla och ängslighet. Politiskt missnöje är därför ingen god grund för demokratisk utveckling, demokrati kräver inkludering och tillit.

Så skriver jag i en krönika söndagen den 17 april i Borås Tidning. Under de sista åren har vi svenskar blivit alltmera oroliga, SOM-institutets mätningar visar samtidigt att fler är nöjda med sina liv och förtroendet för politiska institutioner har varit starkt under lång tid. Att vara orolig är en rationell reaktion för att t ex kunna hantera ett hot. Men när oron börjar leva ett eget liv, sprider sig i befolkningen och tappar kontakten med reella hot så blir oron förlamande. Vi blir så oroliga att vi avstår från att göra saker, vilket i sin tur leder till att vardagliga aktiviteter uppfattas som farliga och att medborgarna riskerar att tappa tilliten till samhällets gemensamma institutioner. Missnöje mobiliserar inte politisk kraft utan istället vanmakt, det är därför ett samhälle måste motverka missnöjesmobilisering till förmån för mobilisering av konstruktiv politiska lösningar.

En bref: Det räcker inte med kontroll, övervakning och poliser

När statsministern säger att regeringen skall ”göra allt” för att människor skall vara trygga så menar han förstås det. Men trygghet är ingenting som skapas av en ledare eller av kontroll. Trygghet kommer av ömsesidig tillit, framtidstro och inkludering – det är något vi skapar som medborgare tillsammans överallt och hela tiden.

Så skrev jag i Aftonbladet Långfredagen den 25 mars och uppmanade såväl beslutsfattare som medborgare att besinna sig och inte låta rädslan bli styrande för de politiska konsekvenser terrordåden i Bryssel, och för den delen i andra delar av världen, får.

Politiska beslut som syns direkt och som är tydliga i medborgarnas vardag tenderar att locka beslutsfattare, samtidigt som det inte alls är säkert att dessa är de mest effektiva. Kanske har de till och med oönskade effekter som dyker upp först efter en tid. Men när politiska beslut är hårt uppbundna av internationella överenskommelser, och särskilt av EU-samarbetet, kan det vara lockande att skapa inrikespolitiska poänger med hjälp av de områden över vilka nationella beslutsfattare faktiskt har makt, t ex polis och säkerhetstjänst. Trygghet i ett samhälle bygger på tillit och legitimitet, på att se sig själv i andra och på att människors olikhet inte är ett hot. Tilliten byggs inte upp av fler poliser eller ökad övervakning, risken är snarare att den undermineras om samhällets grundläggande principer frångås.

***

Mer om ämnet finns att läsa finns hos Henrik Ekengren Oscarsson, i ett nummer av Världspolitikens Dagsfrågor av Wilhelm Agrell och undertecknad, samt i boken ”Främlingskap” av Ulf Bjereld och undertecknad.

Integrationen beroende av mötet med det nya landet

Invandringen ses oftast i ekonomiska termer när politiker och tjänstemän får ge sitt perspektiv, och då som både hot och möjligheter. Antingen behöver vi invandrare eftersom vår egen befolkning åldras, arbetskraften behöver öka och konsumtionen lika så, eller så talas det om kostnader för stöd, insatser och boende som kommer att bli gigantiska. För vanliga medborgare i Europa har det dock länge varit det samhälleliga och kulturella perspektivet som dominerat, och även då som hot och som möjlighet. För en del medborgare är invandringen en möjlighet till öppenhet, idéer och nya möten, något som utvecklar samhällen som annars stagnerar, medan för andra är det som är annorlunda istället hotande eftersom det underminerar traditioner och tänkesätt i den egna gruppen.

I ett kommande specialnummer av den vetenskapliga tidskriften ”Ethnicities” redovisar sex artiklar resultat från en större jämförande studie i fyra europeiska länder där nyanlända invandrare intervjuats direkt vid ankomsten och därefter ett par år senare. Syftet har varit att undersöka relationen mellan ursprungsland, mottagarland och integrationseffekter.

Ett par axplock: En studie visar att det inom gruppen polska invandrare i Tyskland finns varierade reaktioner i mötet med den tillåtande tyska synen på homosexualitet. Skillnaden i attityd inom den polska gruppen accentuerades och en ny konfliktlinje synlig. Samma studie visade också att invandrare som uppfattade mottagarlandet som ”mindre välkomnande” liberaliserades i en från början negativ attityd till homosexualitet i mindre utsträckning än övriga.

En annan studie visade att religion – katolicism och islam – gav mycket liten förklaring till hur väl integrationen lyckades för invandrargrupper. Istället är det hur uppenbar och artikulerad skillnaden mellan det samhälle man lämnar och det man kommer till som avgör hur de första stegen i det nya landet fungerar. Och dessa första steg kommer att bli avgörande för framgång eller misslyckande i de flesta fall.

Det finns all anledning att också påminna sig om den s k invandrarundersökningen som bl a resulterade i rapporten ”Levnadsförhållanden i fyra invandrargrupper” (Socialstyrelsen 1998:1) som visade att invandrare från Chile, Grekland, Polen och Turkiet har olika utfall i integrationsprocessen. Invandrare från Polen lärde sig snabbt svenska till skillnad från den turkiska gruppen. Utomeuropeiska invandrare hade redan då en sämre inkomstutveckling än såväl infödda som andra invandrare. Boendesegregationen var påtaglig redan på 1990-talet och även segregationen på arbetsmarknaden då vissa yrken dominerade kraftigt särskilt bland männen: byggnadsarbete, fastighetsskötsel och restaurang. Att invandrare utsattes för diskriminering i sociala sammanhang och hade sämre hälsa än infödda uppmärksammades i rapporten.

Just nu har Sverige tagit emot många asylsökande och ingen bör underskatta de praktiska problem som detta innebär. Men två saker lär oss studiet av europeisk invandring: 1. Att förutsättningarna för en bra start i det nya landet påverkas lika mycket av skillnader inom nationsbestämda eller religiösa grupper som av skillnaden mellan infödda och invandrare. 2. Att hur mottagandet organiseras i det nya landet och om skillnader mellan hem- och mottagarland betonas starkt eller ej påverkar de första stegen i etableringen, steg som oftast blir avgörande för fortsättningen.

Vare sig ekonomisk eller kulturell integration handlar således om vilken nationalitet invandraren har, det är en fråga om mötet; mötet med det nya landet, mötet med landsmännen, mötet med det gamla hemlandet och mötet med arbetsmarknad och skola. Vårt land har inte alltid haft så lätt med dessa möten, en ofta ”fyrkantig” ordning förväntas motsvara behoven hos människor med vitt skilda erfarenheter och kunskaper. Men, vi lär så länge vi lever, kanske kan förra årets politiska fokus på invandringen på sikt bli en ny möjlighet att förändra mottagning och strukturer för att ge stöd på vägen in i vårt samhälle?

Se människan, se individen – det är början till en bra integrationsprocess.

Flyktingpolitisk debatt – upprepningar av samma argument eller nytänkande?

Är debatten kring flyktingmottagande ett ständigt upprepande av samma argument oavsett tid och antal människor som knackar på vår dörr? Eller är det tvärtom så att varje tid har sin debatt om flyktingmottagning? Den frågan har jag funderat på de senaste månaderna eftersom jag uppfattar att argument mot flyktingmottagande som avvisades för ett par år sedan nu anses helt gångbara i diskursen. Diskussionen om ”volymer” kan vara ett exempel på vad jag menar. En del debattörer menar att förändringen helt enkelt beror på att verkligheten förändrats – vi måste byta argument för att uppnå samma mål.

Jag tillåter mig att tvivla lite på denna rationella föreställning. För femton år sedan handledde jag en uppsats om argumentationen i flyktingdebatterna i riksdagen på 1930-talet och på 1990-talet.* Syftet med uppsatsen var att undersöka förekomst av s k arketypiska argument, alltså argument som inte kan hänföras till situationen eller kontexten utan återkommer oavsett denna. I uppsatsen prövas om moraliska och ekonomiska argument är arketypiska i riksdagsdebatterna kring flyktingmottagande, alltså om de förekommer oavsett situation och kanske t o m dominerar diskussionen. Som uppsatsförfattaren skriver:

Om det skulle visa sig att det går att urskilja argument som ständigt återkommer och alltid aktuella oberoende av tid och rum är en möjlig slutsats att argumenten i sig är knutna till politikområdet och att tidsandan och samhällets utseende i övrigt inte bestämmer vilken typ av argument som lyfts fram. (s 12)

I uppsatsen prövas ett antal argument av kontextkaraktär som politisk-strategiska, säkerhetspolitiska och ideologiska – mot de moraliska och ekonomiska argumenten. Det visar sig i analysen att de moraliska argumenten som typ dominerar såväl under 1930-talet som 1990-talet, även om de är än mer framträdande under 1990-talet. Ekonomiska argument är också starkt representerade, men mer under 1930-talet än under 1990-talet. I uppsatsen dras den försiktiga slutsatsen att de moraliska argumenten är arketypiska men att detta inte med säkerhet kan sägas om de ekonomiska.

Min tolkning av uppsatsens resultat är att flyktingdebatten inte är så rationell som vi kanske vill tro. Många debattörer menar att verklighetens förändring med en fördubbling av asylsökande under 2015 kräver en omvärdering av rådande praxis eller av de ideologiska mål som finns inom politikområdet. Men skall vi tro att det ligger något i min tolkning av den lilla femton år gamla studien så dyker en viss typ av argument upp i debatten alldeles oavsett om Sverige tar emot 10, 50 eller 150 000 asylsökande. Det är krisläget, förändringen, kraven på politiskt agerande som är katalysatorn för en diskussion som i mångt och mycket är sig lik sedan 80 år.

För en jämförelse hade en motsvarande analys av riksdagsdebatterna under 2015 i flyktingfrågorna varit av stort intresse. Jag tror vi hade kommit till samma slutsats som i den gamla studien.

*Louise Ruppel ”Arketypisk eller kontextuell? En analys av den flyktingpolitiska debatten” C-uppsats VT 2000 Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

En bref: Samhällsutveckling kräver djärva idéer och vital medborgerlighet

Kanske är individualisering och den starka politiska uppmärksamheten på våra olikheter något som skapar närmast oöverstigliga hinder för omfattande och generella samhällsreformer? Utbyggd offentlig verksamhet genom skatteuttag anses ju annars vara svenskens finurliga lösning för att bibehålla sin individuella autonomi och samtidigt leva i ett välfärdssamhälle – men det är en balansakt som blir allt svårare i takt med fler och ökade krav på individuella lösningar.

Så skriver jag i min första krönika på Borås Tidnings ledarsida söndagen den 17 januari. Bakgrunden är förstås den trilogi som jag tillsammans med Ulf Bjereld arbetat med under nästan tio års tid (2005 kom första boken, 2008 den andra och 2011 den sista) och som haft demokratins allt svagare kontakt (kanalisering) mellan de politiska institutionerna och det politiska engagemanget bland medborgarna i centrum.

Demokratiutredningens ordförande Olle Wästberg och huvudsekreterare Daniel Lindvall skriver idag på DN:s debattsida om sina förslag för att förbättra demokratin, och flera av dem siktar också in sig på den försvagning av partiernas förmåga att aggregera, artikulera och kanalisera medborgarnas intressen in i de politiska instititioner där besluten fattas.

Mycket tyder på att de forskningsfrågor kring demokrati, individualisering och makt som väckte mitt och Ulf Bjerelds intresse strax efter millennieskiftet nu har vunnit terräng på ett sådant sätt att vi kanske kan få till stånd ett allvarligt försök att vitalisera, reformera och/eller transformera de politiska partiernas roll i den svenska demokratin. Att stillatigande acceptera sakernas tillstånd riskerar att kontakten mellan den medborgerliga offentligheten och de politiska institutionerna blir ett slagfält istället för samarbete.

Inför det nya året: Politiskt ledarskap är att välja sina strider

Året 2015 var ett märkligt år i svensk politik. Nog har det funnits sådana förr också, men historien upprepar sig som bekant aldrig, verkligheten speglar sig bara i det förgångna.

Aldrig förr har lika många asylsökande kommit till vårt land, aldrig i modern tid har vi haft lika många partier i riksdagen eller den klassiska bipolära konkurrensen så direkt utmanats av en tredje pol. Aldrig tidigare under efterkrigstiden har heller regeringsmakten varit så försvagad.

Mandatperioden har ännu inte kommit halvvägs men ändå har vi haft spekulationer om både extra-val och regeringskris. Kanske har den prekära situationen med det stora antalet asylsökande faktiskt räddat regeringen från en verklig politisk kris – situationen har krävt överenskommelser och samförstånd mellan partierna trots en sprucken Decemberöverenskommelse vilket skyddat regeringen från att exponera sin svaga ställning. Samtidigt har regeringen själv genom sitt fokus på restriktioner och panik skapat en krisstämning som inte är proportionell i relation till situationen. Vårt land står inför en stor ansträngning i att ta emot och härbärgera tiotusentals asylsökande, men det är främst ett praktiskt problem. Avgörande för framtiden är istället vårt lands förmåga att verkligen ta vara på de människor som kommer hit och den frågan kräver politiskt framsynta lösningar under åren som kommer. Kanske skulle regering och opposition sparat kraft till den frågan.

Som medborgare saknar jag ett politiskt ledarskap som skapar framtidstro, som orkar simma mot strömmen och som ser nya lösningar där andra bara ser problem.

Om vi lyfter blicken en aning så ser jag andra hot mot vår framtid än de som vidhäftar den svenska parlamentariska situationen: Syrienkriget, statsmaktens inskränkningar av press- och yttrandefriheten (till och med i EU-länder!), bristen på personlig integritet i en digital tidsålder, växande nationell chauvinism, den ökade andelen resistenta bakterier och bristen på vaccinationer mot banala sjukdomar i utvecklingsländerna. Och då hoppade jag över klimatet eftersom Paris-avtalet kanske ändå innebär ett steg framåt. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att engagera stora medborgargrupper i dessa frågor, men det är just därför jag hade önskat att mitt lands politiska ledarskap tog på sig rollen av pådrivare. Jag saknar i politiken den sortens visionärer som uthålligt arbetar mot långsiktiga mål och som inser att alla politiska projekt genererar konflikter. Den avgörande frågan är vilka mål som är värda konflikter. Ledarskap är att välja sina strider.

Tips för läsning under nyårsdagen är Sverker Sörlins fina artikel på DN Debatt idag om vad vi kan lära av året som gick, Björn Elmbrants bok ”Innan mörkret faller” om historiens många viktiga val samt Sebastian Haffner ”En tysk mans historia” (alldels ny i pocket!).

Framtiden ligger ju faktiskt i våra händer.

Gott nytt år 2016!

En bref: Om behovet i politiken av en sanningssökande människa och hennes dygder

Medborgarna låter sig i längden inte luras av vare sig opinionsbildare som saknar viljan att leda ett opartiskt, sakligt och modigt offentligt samtal eller av politiker som använder den beprövade taktiken att vidta de åtgärder man kan vidta oavsett om det finns någon grund för att tro att de faktiskt leder till det önskade målet.

Kanske borde inte bara politiker och ledarskribenter utan också vi själva tänka på att även i politik och samhälle gäller devisen från den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.

Så skrev jag i min absolut sista gästkrönika på GP:s ledarsida i måndags.

Och med förhoppningen om en politik som bättre respekterar medborgarnas förmåga och politikernas vilja och mindre intresserar sig för fördummande förenklingar och kortsiktiga mediala framgångar önskar jag alla läsare en riktigt God Jul!