Kategori: svensk politik

Stabilitet i flyktingopinionen men rörligt partipolitiskt landskap

I 2014 års SOM-undersökning syns inga som helst tecken på ökat motstånd mot flyktingmottagning i Sverige, trots att världen idag upplever en flyktingsituation som inte haft sitt motstycke sedan andra världskriget har svenskarnas attityder inte hårdnat.

I årets upplaga av SOM-rapporten, Fragment (red: Bergström, Johansson, Oscarsson och Oskarson) från SOM-institutet, Göteborgs universitet skriver jag återigen en kortare text om opinionsbildning och mobilisering avseende migrationspolitiska frågor. (Jag tror det är mitt 23:e SOM-rapportbidrag på detta tema…)

Vad som ofta glöms bort i den polariserade debatten om migrationspolitik är att fortfarande är partisympatisörernas åsikter i dessa frågor åtskilda, det är inte Sverigedemokraternas sympatisörer mot alla övriga. Fortfarande är Miljöpartiets sympatisörer de minst kritiska mot flyktingmottagning (20 procent) och Moderaternas de mest kritiska (50 procent), bortsett från Sverigdemokraternas sympatisörer som är massivt negativa (90 procent). Skillnaderna mellan partisympatisörer är alltså stor även mellan de partier som satt i riksdagen före 2010.

Attityden till flyktingmottagning har också under åren blivit alltmer partipolariserad och är idag lika tydligt knuten till partisympati som traditionella vänster-höger-frågor. Partisympatisörerna har inkluderat migrationspolitiska uppfattningar i sina partipolitiska preferenser, migrationsfrågorna har alltså blivit vad jag i andra sammanhnag kallat en ny politisk dimension.

Denna gång har jag också valt att titta på de politiska skillnader som finns mellan de grupper som är absolut mest kritiska till flyktingmottagning och övriga medborgare. Av de data som jag analyserat framgår tydligt att de allra mest kritiska, liksom Sverigedemokraternas sympatisörer, har en avsevärt mer negativ attityd till invandring och dess konsekvenser i allmänhet. Men de allra mest kritiska har också en mer negativ attityd till andra offentliga åtaganden, t ex är den allra mest kritiska gruppen mer benägen att sänka skatter, minska den offentliga sektorn, lämna EU och har lägre förtroende för politiker än övriga medborgrare. Som jag också visat i tidigare SOM-texter är således motståndet mot flyktingmottagning en pusselbit i en större politisk föreställning, en föreställning som inbegriper både lägre politiskt förtroende och mer misstro mot offentliga institutioner. (En fördjupning kring politiska konsekvenser av skillnader i förtroende finns också i Sören Holmbergs och Bo Rothsteins kapitel i samma bok.)

Sammantaget menar jag att den migrationspolitiska dimensionen är på väg att omskapa det svenska partisystemet som traditionellt sett utgjort en skala mellan en vänster- och en högerpol. Vi har idag ett partisystem där en tredje pol gör sig påtagligt påmind och kanske är vi också på väg att få en skala av partier som grupperar sig mellan auktoritära/traditionella värden å ena sidan och alternativa/liberala värden å den andra. Vårt flerpartisystem är väl rustat för en sådan partikonkurrens, däremot ser jag stora problem med den blockpolitik som under Alliansregeringen förstärkts. Risken är att två krympande block blir allt mindre representativa för den politiska rymd som återfinns i det faktiska partisystemet. Men utvecklingen är ännu i sin linda.

***

Fler analyser finns i originaltexten som du lätt läser (och laddar ner) här.

För den som vill ha fördjupade analyser och teoretiska diskussioner samt en samlad studie över lång tid rekommenderar jag min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandrare och invandring i Sverige” (Atlas Akademi) som kom förra året.

För nedladdning finns också alla mina SOM-texter fram t o m 2013 samlade i rapporten ”Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012” på SOM-institutets hemsida. (Sänd ett mejl om rapporten önskas i pappersform, kan dock dröja pga sommartider.)

Biskopsgården en spegel av Göteborg

Så det är mycket av det som händer i Biskopsgården som egentligen börjar någon annanstans än i Biskopsgården. I stället handlar det om ekonomiska förutsättningar som varit sämre i vissa delar av staden under lång tid, däribland Biskopsgården, en högre grad av ohälsa och bristande förutsättningar för framgång på arbetsmarknaden. Förklaringar finns också i relationer och behov som har sina rötter i helt andra delar av staden, i den del av staden som dansar och ler.

Så skriver jag i dagens krönika på Göteborgs-postens ledarsida. Det är min andra krönika och jag väljer här att försöka vända på de etablerade perspektiven ifråga om Biskopsgården (och för den delen kunde det gälla Bergsjön eller Tynnered). Göteborg är en stad, Biskopsgården är en stadsdel i den staden. Människor som bor där eller arbetar där har relationer och kontakter i många andra delar av staden. Och problem i andra delar av staden speglas i Biskopsgården. Det avgörande bekymret med Biskopsgården (och en del andra stadsdelar) är att resurserna för att utjämna sociala och ekonomiska villkor inte ges. Lika lite som det är offrets fel att det blir utsatt för våld eller förtryck lika lite är det Biskopsgårdens fel att uppväxtvillkor och hälsa är sämre där än i Långedrag.

Den omfattande rapport som Göteborgs stad färdigställde förra året ”Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg” levererar en oerhört stor mängd fakta kring villkor i olika delar av staden och är ett första steg mot att utjämna villkoren. Stadsdelsnämnder är det knappast – jag anser att de borde avskaffas omedelbums eftersom de bidrar till att skapa områden som är ”sig selv nok” enkelt uttryckt. Rapporten från Göteborg har inspirerat sjukvårdsministern till en utredning om jämlik hälsa i landet. Bra.

NATO eller ej – mer försvar behövs

Den svenska säkerhetspolitiken är ånyo föremål för debatt. Sedan försvaret deklarerades vara ett särintresse och resurserna krymptes samtidigt som organisationen gjordes om är den militära alliansfriheten förstås undergrävd. Den nu påbörjade nordiska militärövningen Arctic Challenge har satt relationen till NATO på agendan. En av de minst rörliga opinionerna i Sverige – synen på svenskt NATO-medlemskap – har faktiskt börjat röra sig, det är helt enkelt lite fler numera som vill gå med i NATO än förr.

Men som så ofta är det inga nya argument och inga nya ståndpunkter som torgförs. Redan den 17 november 1993 meddelade dåvarande statsministern Carl Bildt att Sverige inte längre skulle vara folkrättsligt neutralt i händelse av krig i närområdet. Han anförde den folkliga solidariteten med Baltikum och med den demokratiska utvecklingen där. Något opinionsmässigt stöd för detta hade han dock inte, tvärtom var svenska folket vid den tidpunkten ganska ointresserade av utvecklingen i Baltikum relativt andra områden och maktsfärer.

Ryssland var vid denna tidpunkt en stormakt i militärt förfall och utgjorde inte något hot mot Sverige. Men argumenten som Bildt anförde för att neutralitetspolitiken skulle överges var den folkliga viljan att ge stöd till de nyblivna baltiska staterna.

Idag är Ryssland långt ifrån någon stormakt i militärt förfall och försöker på olika sätt visa upp sina ambitioner i form av kränkningar av luftrum och sannolikt också vatten. Och nu är därför argumenten för ett NATO-medlemskap just detta hot från Ryssland.

Som jag skrev redan 1993 (rubriken är grotesk) är det relationen till Ryssland (Sovjet) och till USA som varit avgörande för de svenska säkerhetspolitiska valen under hela efterkrigstiden. Det var fallet 1993 och det är fallet idag.

Argumenten för eller emot svenskt NATO-medlemskap handlar därför om vilka hotbilder vi ser och vilken försvarsförmåga vårt land har. Hotbilderna har i allt väsentligt varit desamma, men nedmonteringen av det svenska försvaret har förändrat tilltron till försvarsförmågan. Om något tror att ett NATO-medlemskap skulle kunna kompensera för dålig försvarsförmåga så är det missförstånd, NATO är en mellanstatlig organisation som bygger på samverkan mellan ländernas egen försvarsförmåga. Ett NATO-medlemskap kräver därför ökade resurser liksom en trovärdig alliansfrihet gör. Det finns ingen väg udenom, som Ibsen säger.

Ulla Gudmundsson skriver utomordentligt om Sverige och NATO i dagens Svenska Dagbladet.

En bref: Göteborgs identitet – mera sjöfart och industri än arenor och nöjen

Göteborg förknippas oftast med ting som goa’ gubbar, trängselskattedebatt, mutor, humor, evenemang och Liseberg. För mig är det svårt att se hur den blandningen utgör en spjutspets mot framtiden i en mångkulturell och allt mer heterogen stad. En stad behöver tillgång till sitt förflutna för att kunna sträcka sig mot framtiden. Jag saknar politiker som lyfter blicken från nöjen och evenemang för att istället förankra staden i sin ekonomiska och sociala historia.

För en vecka sedan debuterade jag som krönikör på Göteborgs-Postens ledarsida. Min första text handlade om Göteborg och stadens identitet.

Jag saknar verkligen en genomtänkt uppfattning om hur staden framtid skall knytas samman med dess dåtid. I åratal har det talats om ett varvsmuseum på Norra Älvstranden, och nu finns det långt framskridna planer på ett varvs- och industricentrum där det tidigare industrimuseets material tillsammans med en nysatsning skulle kunna ta form i gamla frihamnen. Men det saknas resurser! För mig är det självklart att ett sådant centrum inte bara kan ha en museal eller utställningsorienterad verksamhet. Jag vill se utbildningar knytas till den platsen (Lindholmens tekniska gymnasium har sjöfartsutbildningar och industritekniska utbildningar, Polhemsgymnasiet har stadsbyggnadsinriktad utbildning m fl) och jag vill också se både Chalmers och Göteborgs universitet knytas till ett sådant centrum. Här kan finnas resurser för t ex ekonomihistorisk, sociologisk, stadsbyggnads- och kulturarvsinriktad forskning och utbildning på högskolenivå. Ett centrum där medborgarna kunde få skapa sina berättelser om sin stad, där delaktighet genom både traditionella studiecirklar, teaterprojekt och digitala projekt som att skapa egna spel utifrån Göteborgs utveckling pekar framåt.

Genom att samla lokal kunskap om Göteborgs som stad finns bättre möjligheter att motverka segregation, ojämlikhet, ohälsa och vantrivsel eftersom politiskt beslutade projekt har en bättre resonansbotten. Genom att förflytta stadens tyngdpunkt från det s k evenemangsstråket och Avenyn till Älvstranden, varvsområdena och Hisingen förändras relationen mellan centrum och periferi. Stadsdelarna på Hisingen eller i nordost (ibland kallade förorter) blir en gravitationspunkt och Liseberg, Korsvägen och Gårda får en distans till stadens sociala och ekonomiska centralpunkter.

Och nu verkar det dessutom som om kranarna blir kvar… 🙂

Partiledaren – om ideologi (men mest om politikens medel)

Idag är det första maj. Politikens stora helg får man nog säga även om det mest är den röd-grön-rosa sidan som manifesterar sig. Sålunda en lämplig dag att diskutera ideologi i bredare bemärkelse.

När partiledarna får i uppgift att prata ideologi blir det litet si och så med innehållet. Slutsatsen drar jag efter att ha sett – mer eller mindre helt – sju av åtta avsnitt av Sveriges televisions satsning ”Partiledaren” under ett par veckor. Den första intervjun med Åsa Romson var den sämsta, Romson fick frågor kring dagsaktuella frågor i syfte att komma in på ideologiska dilemman. Men dynamiken fungerade inte, och intervjuaren agerade också mer som en klassisk politisk journalist än som en ideologiskt nyfiken programledare. Bäst fungerade programmen med Ebba Busch Thor och Annie Lööf, men även intervjuerna med Jonas Sjöstedt och Jan Björklund fungerade hyggligt. Däremot var programmen med Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven närmast katastrofala ur ett ideologiperspektiv. Båda var snåla med sig själva, knäppte ihop, var ängsliga, ville inte tappa kontrollen och inte släppa talepunkterna.

Under seriens gång tyckte jag dock att intervjuerna blev bättre då programledaren lät partiledaren tala allt friare, använde inte nyhetsjournalistikens mer granskande och pressande teknik och frågade nyfiket, vädjande och undrande istället för antagonistiskt. Men, det krävs också att partiledaren själv bjuder till. Det gjorde såväl Annie Lööf som Ebba Busch Thor, men också Jonas Sjöstedt och Jan Björklund. (Åsa Romson försökte nog men det fungerade helt enkelt inte.)

Annie Lööf visade sig vara positiv till statliga ingripanden för att jämna ut och stötta landsbygden där marknaden går bet, Ebba Busch Thor hade en välartikulerad uppfattning om jämställdhet och familj till stöd för sin syn på föräldraledighet och Jonas Sjöstedt talade varmt om ett samhälle där ägandet är gemensamt och jämlikheten i inflytande genomförd men tillstod att det inte går att veta riktigt hur det skall gå till. Jan Björklund landade till slut i att föräldrars valfrihet för skolval är viktigare än att alla barn får en jämlik skolgång, även om han inte ville tillstå det själv.

Stefan Löfven däremot var ängslig och ville under inga som helst omständigheter tala fördelningspolitik. Tanken på att avskaffa ränteavdragen verkade vara livsfarlig att närma sig, trots att vi vet att det vore ett skarpt fördelningspolitisk medel till förmån för arbetarklassen och de icke-bostadsägande. Inte heller några andra aspekter av skattesystemet ville han diskutera, men talade jobbpolitik som om han inte förstod att offentliga investeringar krävs för att få fram jobb, både i offentlig och privat sektor. Anna Kinberg Batra verkade inte vilja ta i sin företrädare med tång och lyckades med konststycket att inte nämna hans namn trots att halva programmet cirklade kring Fredrik Reinfeldts sommartal om ”öppna hjärtan”. Själv talade hon om ansvar, ungefär som Stefan Löfven talade om jobb, alltså utan konkretion och patos. Talepunkter, dessa politikens dödgrävare, talepunkter.

Men, programmen handlade för mycket om politikens medel (vilket kanske inte är så märkligt med tanke på kravet på konkretion) och för litet om de utopier och framtida samhällen som partiledaren såg som sin politiska drivkraft. Ja, de partiledare som har sådana vill säga. Vi tycks ha en politik i Sverige idag som anförs av två partiledare som gjort ängsligheten till sin fana och tävlar om vem som kan smeka flest väljare medhårs (vilket resulterar i en gäspning).

För mig blev programserien en bekräftelse på att politikens mitt tömts på ideologiskt innehåll och mobiliserande berättelser – på flankerna verkar dock drömmarna om ett annat samhälle hållas vid liv.

Om politikens uppenbara brist på politik…

Jag lyssnade idag på riksdagens debatt om vårpropositionen, en ändringsbudget och en ekonomisk proposition diskuterades. Regeringen lägger fram den första budget som blir deras egen. Oppositionen är inte glad och kritiserar det mesta och Sverigedemokraterna passar på att återigen försöka få gehör för sina inviter till både de borgerliga och regeringen. Sådana är debatterna och sådant är det politiska livet, det larmar och gör sig till, som Shakespeare skrev i Macbeth.

För någon vecka sedan skrev två av mina bekanta i sociala medier, oberoende av varandra, att de var trötta på politik. Eftersom båda är politiskt engagerade och båda är samhällsvetare var det ett litet oväntat uttalande. Men på sätt och vis är det talande. Inte bara den mediala rapporteringen om politik utan också politiken själv har blivit närmast fixerad vid talepunkter, strategier och felfinneri. (Ja, jag vet att många statsvetare medverkat i de återkommande analyserna av detta spel.) Medborgare är medvetna om att politik innehåller ett visst mått av taktiska avvägningar och ett visst mått av tillrättaläggande av verkligheten så att den passar den egna ståndpunkten. Jag tror inte att så många har ont av det.

Men när de stora frågorna hela tiden försvinner, när ideologi, utopier och reformtänkande försvinner till förmån för teknikaliteter, förvaltning och ängslighet – då blir politik inte angeläget för andra än de som ägnar sig åt den. Och risken är stor att politik blir en arenasport. Vi tittar på när de andra slåss om bollen, som häromdagen i en meningslös debatt i SvT Aktuellt: Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht och Centerledaren Annie Lööf turades om att skylla på varann för att bredbandsutbyggnaden på landsbygden går långsamt. Båda var förlorare och ingen intresserad människa fick ut något politiskt relevant ur den diskussionen.

Jag ser en avsevärd risk att politik – en angelägenhet för alla medborgare i alla faser av våra liv – reduceras till ett spel om att vinna enstaka strider, ibland också personrelaterade dito. I så fall blir inte politiken bara ointressant för medborgarna utan tappar också sin förändrande kraft. Medborgarna fortsätter att engagera sig och intressera sig för samhälle och samhällsförändring – men partier och politiker förpassas till en egen sandlåda.

Politik, som är ett ord lånat från grekiskan, betyder i sig själv ungefär statskonst. Politik som statsvetenskapligt begrepp brukar förklaras, med en av samhällsvetenskapens mest inflytelserika tänkare David Easton, som den auktoritativa fördelningen av värden i ett samhälle. Denna värdefördelning är på intet sätt bara av intresse för politiska broilers, policyprofessionella, riksdagsledamöter eller politiska journalister. Politik är en nödvändighet för oss alla.

Debatten idag kunde kanske inte blivit annorlunda än den blev. Väldigt många ord, en del hårda, blev sagda om de ganska små förändringar som regeringen nu gör för att kunna driva sin egen politik. Från båda håll tillmäts dessa förändringar lite väl stor betydelse. Men för den som lyssnar uppmärksamt så finns de ideologiska skillnaderna där – en del debattörer är kloka och bejakar dem (t ex Ulf Kristersson) medan andra låtsas som om allt står och faller med antingen traineejobb för arbetslösa eller generella subventioner till servicebranschen (ingen nämnd och ingen glömd).

***

Sveriges Television startar på måndag en ny serie partiledarutfrågningar (”inte nu igen” säger mina bekanta…) som har möjlighet att bli intressanta – jag tänker se dem. Kanske får vi en annan debatt om samhället efter det politiska spelets totala seger under 2014? Den som lever får se.

SD och SDU: Strid om ideologi eller makt?

Det pågår en strid mellan ett riksdagsparti och dess ungdomsförbund. Sådana strider är inte särskilt ovanliga, snarare är det normalt att ett ungdomsförbund är mer radikalt, frispråkigt och pådrivande i enskilda frågor (ofta relaterade till gruppen unga) än vad moderpartiet är. Vad som är ovanligt i det här fallet är istället att moderpartiet uppfattar ungdomsförbundet som ett hot i så stor utsträckning att partistyrelsen diskuterar uteslutningar ur partiet. (I det här fallet är ledaren och andra medlemmar även i moderpartiet.)

Jag talar förstås om Sverigedemokraternas (SD) bråk med Sverigedemokratisk ungdom (SDU) inför öppen ridå i alla medier som finns. Partistrider inträffar med jämna mellanrum, jämför med SSU-striderna, ett flertal under tidigare decennier eller med APKs utbrytning ur Vänsterpartiet 1977. Men sällan så öppet och medialt som denna – båda parter tror sig sannolikt tjäna på att föra fram sina argument inför väljare och sympatisörer.

Är striden mellan SD och SDU en fråga om ideologi eller en s k maktkamp? Min uppfattning är att det är en ideologisk konflikt (som inte är ny) men som mer handlar om grad och om profilering i termer av pragmatism/populism än om direkt olika ideologier. Men striden handlar också om principerna för hur partiet skall styras.* SD-ledningen har ett starkt grepp om organisationen, partiet är en post-modern variant av kaderparti där partieliten har starkt grepp om partiet men ändå är beroende av medlemsorganisationen (delvis pga konstruktionen med partistöd i Sverige). Förklaringen till centralismen är att partiet måste värna om den demokratiska trovärdigheten avsevärt mer än t ex Centerpartiet, därför måste kontrollen och granskningen av medlemmarnas agerande vara hårdare. I stort sett alla liknande partier i Europa agerar likadant.

Jag roade mig på lördagskvällen med att gå igenom hur SD respektive SDU presenterar sig på sina hemsidor, och valde då att titta på fliken ”Vår politik A-Ö” och ”A-Ö” som de heter hos de bägge. En sådan uppräkning ger partiet/förbundet möjlighet att helt självständigt lyfta fram de frågor och begrepp som partiet/förbundet vill förmedla som viktiga till presumtiva sympatisörer men också till konkurrenterna. Begrepp och ord som väljs är en del av kommunikationen, politik är lika mycket ett begreppsliggörande av verkligheten som en förändring av verkligheten.

SDU har betydligt fler ämnen/frågor, 64 stycken, än SD som har 40. Av dessa totalt 104 möjliga ämnen är 15 gemensamma. SD har således 25 ämnen som partiet formulerat på annat sätt än SDU och SDU har 49 som man formulerat annorlunda än SD.

Av de gemensamma är några visserligen olika formulerade, men jag har valt att tolka dem som motsvarande ändå, t ex modersmål respektive svenska språket, efter att ha tittat vad som åsyftas. Gemensamma ämnen är t ex Arbetsmarknad, A-kassa, Djurskydd, EMU/Euro, Jämställdhet, Friskolor och Brottslighet.

Hos SD förekommer ett antal frågor som partiet som riksdagsparti kommit i beröring med, t ex vårdnadsbidrag, IPRED, FAS3 och Yrkeshögskolor vilka alla har varit föremål för riksdagsbehandlingar. Av mer egna ideologiska frågor väljer SD att lyfta fram Abort, Anhöriginvandring, Demokrati, EU, Frihandel, Mångkultur, Bistånd, Dödsstraff, HBT och Skatter. Inga av dessa återfinns hos SDU.

SDU väljer istället frågor som Arbetskraftsinvandring, Äktenskap, Familj, Europa, Nationalism, Monarki, Kultur, Islam, Assimilation, Integration, Graviditet och barnafödande. Inga av dessa återfinns hos SD.

SD väljer att lyfta fram vad man tycker genom att referera till frågor som i de flesta fall redan står högt på den svenska politiska agendan (frihandel, demokrati, EU och bistånd) och söker därmed en inkluderande och pragmatisk profil. SDU väljer å sin sida att istället profilera sig ideologiskt genom att lyfta fram frågor som är specifika för en mer ideologisk nationalism, som t ex monarki, kultur, islam, assimilation, Europa.

Låt oss då titta närmare på vad de båda säger om begreppet nationalism, en ideologisk hållning som ibland anges som bakgrund för konflikten.

SDU skriver om den nationalistiska principen att denna:

innebär kortfattat en stat – en nation. Det är en idé om att nationalstaten är den optimala statsbildningen och att världen i teorin borde bestå av nationalstater. Då skulle många konflikter undvikas. Detta är SDU:s viktigaste ställningstagande och vår utgångspunkt i utrikespolitiken.

SD talar istället om nationell identitet, men under rubriken ”Demokrati” och väljer formuleringen:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

Formuleringarna ligger onekligen ganska nära varandra, även om SDU väljer att tala om ”nation” och SD om ”nationell identitet”. En sådan identitet bör ju vara homogen för att vara just ”nationell”.

SD blandar i citatet samman begreppet ”folk” i termen folkstyre som syftar på folket i meningen medborgare (i början av citatet) och ”folk” i meningen flera folk, där ”folk” syftar på kulturella entiteter som t ex en ”nation” eller ”ethnos” (längre fram i citatet). Folkstyrelse är överföringen av termen ”demokrati” där termen ”demos” visserligen betyder folk på svenska, men i meningen ”medborgare”. Det kan således inte bo ”flera folk” i en stat eftersom det inte finns flera ”demos”, dock kan det finnas flera ”ethnos” (eller nationer) i en och samma stat.*  I praktiken tycks därför SD i denna presentation vara lika nationalistiskt som SDU även om partiet väljer andra termer.

Det är rimligt att SD väljer att skriva om sin nationalistiska princip under termen ”demokrati” och SDU väljer att använda termen ”nationalism” (och en hel del andra liknande markörer). SD vill lyfta fram en mer pragmatisk profil och trycka på sin demokratiska legitimitet. Att ett ungdomsförbund är mer ideologiskt radikalt är naturligt, men det är mera oväntat att denna radikalitet inte uppfattas som en tillgång för moderpartiet. Normalt brukar rekrytering och mobilisering av nya partiaktiva ske via ungdomsförbunden (bl a tack vare en mer radikal hållning) och det är genom arbetet där som medlemmar skolas in i partiarbetet i moderpartiet.

Konflikten mellan SDU-ledningen och SD-ledningen är mer än en maktkamp, det är en fråga om partiets legitimitet. Till skillnad från övriga partier i riksdagen tycker sig SD inte behöva en fristående mobiliserande ungdomsrörelse. Bilden av SD som ett ”mittenparti”, som partisekreteraren uttryckte det i SvT Aktuellt torsdagen den 8 april, är svår att upprätthålla och reproducera med nära band till ett ungdomsförbund som är alltför ideologiskt radikalt.

***

Först i slutet av denna månad (april) vet vi om uteslutningen ur SD av SDUs ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne blir verklighet och vilka motiv som i så fall anges. Oavsett vilka så kommer sannolikt allt material från partistyrelsen på ett eller annat sätt att komma till mediernas kännedom. Fördelen är att vi alla kan bilda oss en egen uppfattning om händelsernas logik.

* SDs starke man i Bjuv, Allan Jönsson, lämnande förra året partiet och bildade eget, som han själv anförde, i protest mot SDs ideologiska enkelspårighet och centralstyrning. Jönsson var länge en stark intern kritiker i SD. Bjuv var SDs starkaste fäste i landet i valet 2010, men vad som sällan sägs är att Allan Jönsson redan hade en politisk plattform i Bjuv och Skåne. SD behövde på sätt och vis den lokalpolitiskt starke Jönsson mer än vad Jönsson behövde SD. Läs mer här och här.

Kristdemokraternas ideologiska förnyelse

Vägen fram till partiledarskapet för Kristdemokraterna tycks nu helt rak och jämn för Ebba Busch Thor. Hon är den enda kandidaten och valberedningens förslag inför det extra rikstinget den 25 april. Vid det tillfället skall också hela partistyrelsen förnyas och besked om förslag bör komma snart (handlingar skall vara ute fyra veckor före tinget). En ny partiledare som vill förnya behöver inte bara ett nytt arbetslag kring sig själv utan också en partistyrelse som vill hens väg.

Sedan Jakob Forssmed lämnat beskedet att han inte står till förfogande som partiledarkandidat har Busch Thor tydligare markerat sin vilja att samla partiet. Hon sa t ex i SvT Aktuellt häromdagen att hon inte menat att KD står till höger i svensk politik, utan att KD står mer till höger än till vänster. Ett besked som väl får ses som en tydlig modererande markör nu när konkurrensen om posten är över.

Ett byte av partiledare efter flera förlustval och i opposition är generellt tuffare och hårdare än andra, och när valet sker genom medlemsomröstningar brukar antalet kandidater vara fler än när det är representativa församlingar som röstar. KD har kombinerat båda systemen, flera kandidater har framträtt inför distrikten (aktiva medlemmar) och därefter har distriken nominerat. Först efter den processen har valberedningen gjort sitt val och ledaren väljs sedan (sannolikt) i god ordning med en enda kandidat på ett riksting. KD bekräftar således tesen fast i två delar.

När ett parti genomlidit flera förlustval, fått nya konkurrenter i partisystemet (primärt SD) och byter ledare är det också som mest sannolikt att det sker en ideologiförändring i partiet. I partier med flera ideologiska strömningar att vila på kan en kantring ske från den ena till den andra, i partier med mer entydig ideologisk inriktning sker en omtolkning och nya sakfrågor kan inkluderas. Det svenska partisystemet är ytterst tungt i mitten numera och KD har före Sverigedemokraternas ankomst varit det enda av partierna som åtminstone retoriskt avhållit sig från att vara ”liberala”.

Ingenting i partiets historia eller i det Busch Thor sagt tyder på att den konservativa profilen kommer att tonas ned partiideologiskt. Men KD har genomgått en ideologisk utveckling från ett parti som uttryckligen vägrade placera sig på vänster-högerskalan (precis som Miljöpartiet) till att bli ett parti som sökte sig till de europeiska socialkonservativa partifränderna med både en EU-positiv profil och betoning av kollektivism i sociala och moraliska frågor (ansvar och familj). Kristdemokraterna har sedan dess sökt sig fram ideologiskt genom att till detta lägga mer allmänborgerliga frågor som fastighetsskatt, valfrihet i vården och etablissemangskritik. Ingen av de sistnämnda har gett mer än tillfällig utdelning och partiet har nuddat fyraprocentsribban i en hel räcka av opinionsundersökningar. Regeringssamarbetet med övriga borgerliga partier har dock kostat på och det mesta talar för att partiet kan andas viss morgonluft under den kommande mandatperioden bara genom att frigöra sig lite från Allianssamarbetet. Något som Busch Thor också sagt att hon vill.

Jag tror att KD kommer att genomgå en ideologisk omstöpning men då framför allt genom att välja andra profilfrågor. Busch Thor har redan i flera intervjuer och uttalanden markerat att hon tänker strida mot det hon kallar ”politiska lösningar som kommer ovanifrån”. Det skulle i så fall kunna ideologiskt knytas ihop med kristdemokratins betoning av subsidiaritet och familjens roll som samhällets kärna. En ideologisk förnyelse inom ramen för socialkonservatismen alltså. Svensk politik skulle må bra av en genomtänkt, fördjupad och ansvarsfull socialkonservatism i kontrast till å ena sidan det smockfulla mittfält där man får ha linjal för att mäta avståndet mellan en del partier och å andra sidan den populistiska nationalismen.

*

Tidigare har jag skrivit om kristdemokraternas idéutveckling t ex här och här.

Min bok ”Religion och politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma”(1998) behandlar ideologiska frågor i relation till väljare och regeringsmakt.

I min doktorsavhandling ”I nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” (1993) studerar jag hur och när partiideologisk förändring inträffar.

Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?

Socialdemokratins sviktande väljarstöd och permanenta nedgång till en nivå omkring 30 procent har ackompanjerats av en – i stort sett – avsaknad av breda reformförslag. Min statsvetarkollega Jonas Hinnfors har vid flera tillfällen pekat på sambandet mellan försvagat socialdemokratiskt väljarstöd och den allt kortare och allt mer detaljorienterade politiska agendan.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan. Under sin andra period vid makten gjorde det parlamentariska läget med minoritetsposition det närmast omöjligt för den borgerliga regeringen att genomföra reformer, något som också är fallet för den nuvarande regeringen. Många skulle säga att tiden för politiska reformer är förbi, det var något som hörde uppbyggnaden av välfärdssamhället till. Idag är det ”livspussel” och vardagsfrågor vid köksbordet som står i politikens centrum, skulle de tillägga. Så resonerade den borgerliga regeringen 2006-2014 och kan därmed säga att de inte ville genomföra det jag kallar reformer. Andra skulle hävda att det är de budgetreglerna som tillkom efter 90-talskrisen som är orsaken och att socialdemokraterna har bundit sig själva vid masten i sin iver att skapa ekonomisk trovärdighet. Därför inga reformförslag.

Jag tror att bristen på reformer och bristen på diskussion om framtida reformer är en del av den ideologiska bakgrunden till Sverigedemokraternas framväxt i vårt land. I det tomrum som skapas mellan livspusslen och globaliseringen växer framtidsoro, otillfredsställelse och besvikelse, sentiment som bara väntar på att mobiliseras.

Men jag ser ett helt annat hinder för reformtänkandet än budgettänkande och livspussel, ett hinder som särskilt socialdemokratin tycks halka på, nämligen individualiseringen. Livspussel tenderar trots allt att likna varandra (nästan alla barnfamiljer ställs inför liknande logistiska och ekonomiska problem liksom nästan alla studenter eller pensionärer) och budgetregler kan ändras om man verkligen vill.

Nej, jag tror att den accelererande individualiseringen och upptagenheten vid olikheter medborgarna emellan är ett närmast oöverstigligt hinder för breda reformer. Hur skall någon politisk aktör förmå att lansera en bred reform som berör majoriteten av medborgarna och som ökar välfärden i vårt land när individualiseringen av både politik och privatliv är en så dominerande process? De sista riktigt stora välfärdsreformerna handlade om just valfrihet, en valfrihet som nästan ingen medborgare är beredd att ompröva, än mindre ge upp. Vad kan vara nästa breda, stora reformsteg i världens mest individualiserade och valfrihetsälskande land?

Det är den fråga de politiska partierna borde ställa sig om de vill mer än bara pendla upp och ned i opinionsmätningarna och konkurrera med nya partibeteckningar som mättar längtan efter framtidsvisioner. Varför ligger frågor som medborgarlön, total valfrihet i vad man som pensionär vill ha hjälp med för offentliga medel (inte av vem) eller sex timmars arbetsdag så bortom vad vi diskuterar att bara nämnandet av dem här i texten gör mig generad? Nämn gärna andra. Är tiden för reformer över? Vad är det då för tid vi lever i?

 

 

Betygskompromissen är en kränkning av vetenskapen

Jag tillhör dem som varit upprörd över den s k kompromissen med betyg från årskurs fyra som regeringen ingått med allianspartierna. Flera personer har sagt till mig att jag borde vara glad istället eftersom Sverige undvikit det värre onda, alltså att ALLA fjärdeklassare skulle få betyg från fjärde klass. En sådan verklighetsbild bygger på att det inte fanns något som helst utrymme för att få igenom den linje som en ovanligt enad forskarkår, lärarkår, rektorer plus forskningsråden stod för: att betygen i sjätte klass skulle utvärderas innan något annat gjordes och att nyttan av betyg för att hjälpa elever i lägre årskurser inte har något forskningsstöd.

Tre skäl till att jag inte är glad, oavsett vad andra tycker:

1. Två allianspartier – Centern och Kristdemokraterna – har visat att de inte alls var glada i betyg från fjärde klass. Enligt tidningsuppgifter hade Sverigedemokraterna börjat skruva på sig i frågan. Regeringen hade starkast tänkbara moraliska stöd för sin linje i meningen att såväl forskning, professionen och opinionen stödde uppfattningen att INTE införa betyg i fyran, i alla fall inte nu. Om regeringen inte skall stå på sig i en ideologisk fråga som man tror på i det läget när skall den då göra det?

2. Missbruket av begreppet ”försök” upprör många av oss som sysslar med forskning och särskilt oss som ägnar vetenskaplig metod en särskild omsorg. Att bedriva ett ”försök” med hjälp av självselektion och utan någon kontrollgrupp är en hisnande idé. Jag tror inte ens att en student som läst första terminen på min institution (statsvetenskap, GU) skulle komma på en sådan befängd idé. Självklart finns det andra forskningsfrågor som kan besvaras med ett sådant tillvägagångssätt som här föreslås, men inte den kausala frågan om betyg i fyran/ej betyg i fyran påverkar elevernas kunskapsnivåer och kognitiva utveckling.

3. Kompromissen underminerar också ett vetenskapligt förhållningssätt till samhällsförändring, och arrogansen i att förkasta forskning som med hjälp av statliga medel, forskningsrådskonkurrens och internationell erfarenhet visat på tydliga resultat är närmast kränkande för oss som tror att forskning bidrar till ett bättre samhälle. Hur skall vi som lärare med trovärdighet kunna ingjuta självkänsla i våra studenter när de kunskaper de med ansträngning förvärvar offras på den politiska taktikens altare?

Nej, här har alltför många politiska broilers, taktiker, kommunikatörer och s k policyprofessionella i sin egen lilla bubbla fått diktera villkoren för politiken. Illa.