Kategori: svensk politik

Det är inte Grekland som har problem utan Europa

Grekland. Kanske den största av alla de europeiska kriser vi haft sedan utvidgningen av EU. Ändå tycker, jag som inte är ekonom, att svenska medier varit väldigt svaga i analyser av det som händer i Europa just nu. I min värld håller den gemensamma valutan på att haverera, och det politiska projekt som EMU alltid varit kommer upp till ytan Nationalismen visar sig (igen) vara en politisk kraft att räkna med. Men det mesta jag läst handlar om ”hårda” eller ”ännu hårdare” villkor för Grekland eller ytliga analyser av den grekiska statsapparaten. Den enda text jag läst som verkligen fördjupat förståelsen för händelseutvecklingen var Jonas Vlachos text i DN för några dagar sedan. Rekommenderas.

Vad som kommer bort i diskussionen om Grekland är det som Per Wirtén idag tar upp i sin artikel i Aftonbladet och som legat och skavt hos mig länge nu – nämligen att Grekland inte är det stora förloraren utan det europeiska projektet. För mig, som tror på Europa som gemenskap, är enskilda länders agerande under Greklandskrisen djupt oroande. Tysklands agerande, med förslag om tillfällig uteslutning av Grekland, riskerar hela den europeiska integrationen genom att antyda att medlemskapet inte är absolut för alla. Finlands agerande, med krav på hårdare åtstramningspolitik andas översitteri och försvårar konstruktiva lösningar. I en intervju talar den f d grekiske finansministern om enskilda individers ovilja och menar att förhandlingarna bara var ett spel för gallerierna. Antingen är det en dålig intervju eller så är finansministern en dålig strateg ty maktanalysen är helt bortblåst. Han borde förstått att manöverutrymmet för Grekland var närmast noll eftersom hela gemenskapen stod på spel.

Grekland skulle kunna vara ett lackmustest på den solidaritet som den europeiska gemenskapen var tänkt att utveckla. Tyvärr visar sig denna solidaritet endast existera fläckvis, Frankrike har t ex lagt ned stor möda på att hålla Grekland kvar i euron. Istället har nationalismen flödat – grekerna har beskrivits som ett folk av lata och korrupta medborgare som vill leva gott på andras bekostnad, andra länder (inklusive Sverige) har slagit sig på bröstet och talat om de egna ekonomiska problemen. Vid ett flertal tillfällen har sagts att vissa länder vill inte betala för andras problem. Ja, det var fel att ta in Grekland i EMU under de premisser som rådde. Men, jo, vi får stå för konsekvenserna av det beslut som fattats.

Vad vi ser just nu är att den typ av storm som den europeiska gemenskapen – och särskilt euron – skulle hålla stånd mot håller på att riva ned både tak och väggar i det europeiska huset. Nationalismen fick snabbt åter fäste när gemenskapen skulle sättas på prov. Samma sak händer när den gemensamma flyktingpolitiken skall genomföras. Eller då effekterna av den fria rörligheten för människor visar sig. Det är inte Grekland som har de verkliga problemen, det är Europa.

Vad som gått förlorat de senaste åren är framstegstron i det europeiska samarbetet, om vi inte tror att vi klarar motgångar bättre tillsammans då är vi inte heller beredda att tänja på våra egna preferenser för andras skull. Europa är på väg att vagga in sig själv i en falsk självtillräcklighet, lika falsk som den var 1914 eller 1933. ”Peace in our time” som Chamberlain sa 1938 – nej, den freden kan aldrig säkras utan måste vinnas varje dag. Och insatsen heter solidaritet.

Almedalen: några reflektioner

Almedalen är het, 26 grader i skuggan, sannolikt betydligt mer på de kullerstensgator som leder upp och ned från själva parken. Heta är också frågor om kulturarv, rasism, religion och nationalism.Än är veckan inte slut men några reflektioner har jag gjort under de dagar som gått.

1. Idag bevittnade jag själv hur en frågeställare handgripligen försökte tillskansa sig mikrofonen under en frågestund för att i eget majestät kunna hålla en länge utläggning kring hot och terror. Självklart hade personen ingen fråga utan tog bara tillfället i akt att få säga sitt hjärtas mening.

2. Igår var jag på ett seminarium där alla utom en i panelen mer eller mindre unisont dömde ut det arbete de själva stod för inom kulturområdet. Istället skulle ordningar rivas och institutioner upplösas. Jag blir alltid orolig när en elit med en förment välmenande och upplyst ideologi vill stå för revolutionen. Något säger mig att revolter uppifrån sannolikt får dåliga konsekvenser för dem som står längre ned i statushierarkin medan de med socialt och kulturellt kapital lär klara sig bättre i en anarki.(All forskning jag känner till pekar istället på att opartiska institutionella lösningar gynnar framväxten av ett gott samhälle.)

Vi vanliga kulturintresserade fick istället veta vi inte förstår att kulturarvet är ”ett urval” som någon gjort. Som om inte hela politiska mobiliseringen för rösträtt, demokrati, politiskt deltagande och medborgeliga rättigheter handlade om just det – kravet att få vara med och göra det urvalet på alla nivåer.

3. Jag noterade också att inför Sverigedemokraternas tal den 1 juli berättade inledaren (missade tyvärr namnet) att politiken finns för att ”vi skall må bra”. Den meningen har inte lämnat mig någon ro. Politiken som en snuttefilt, en egocentrisk bubbla, ett recept på lugn och ro? En så ytlig och populistisk idé om politiken (som alltså betyder ungefär ”statskonst”) har jag inte hört artikulerad i offentligheten tidigare. Med en sådan syn på politik blir det mesta som inte angår mig helt enkelt onödigt, och allt som stör just mig rakt av fel och orättfärdigt.

***

Debatten lär gå vidare, men efter Almedalen inträder vanligtvis några veckors politisk stiltje. Själv använder jag dessa veckor till att läsa klart Stefan Zweigs ”Världen av igår” (ja, jag vet att Jan Björklund också läser den…) samt fortsätter med Roy Jacobsen ”De osynliga”. Litteratur ger perspektiv. Nya perspektiv.

 

 

 

Stabilitet i flyktingopinionen men rörligt partipolitiskt landskap

I 2014 års SOM-undersökning syns inga som helst tecken på ökat motstånd mot flyktingmottagning i Sverige, trots att världen idag upplever en flyktingsituation som inte haft sitt motstycke sedan andra världskriget har svenskarnas attityder inte hårdnat.

I årets upplaga av SOM-rapporten, Fragment (red: Bergström, Johansson, Oscarsson och Oskarson) från SOM-institutet, Göteborgs universitet skriver jag återigen en kortare text om opinionsbildning och mobilisering avseende migrationspolitiska frågor. (Jag tror det är mitt 23:e SOM-rapportbidrag på detta tema…)

Vad som ofta glöms bort i den polariserade debatten om migrationspolitik är att fortfarande är partisympatisörernas åsikter i dessa frågor åtskilda, det är inte Sverigedemokraternas sympatisörer mot alla övriga. Fortfarande är Miljöpartiets sympatisörer de minst kritiska mot flyktingmottagning (20 procent) och Moderaternas de mest kritiska (50 procent), bortsett från Sverigdemokraternas sympatisörer som är massivt negativa (90 procent). Skillnaderna mellan partisympatisörer är alltså stor även mellan de partier som satt i riksdagen före 2010.

Attityden till flyktingmottagning har också under åren blivit alltmer partipolariserad och är idag lika tydligt knuten till partisympati som traditionella vänster-höger-frågor. Partisympatisörerna har inkluderat migrationspolitiska uppfattningar i sina partipolitiska preferenser, migrationsfrågorna har alltså blivit vad jag i andra sammanhnag kallat en ny politisk dimension.

Denna gång har jag också valt att titta på de politiska skillnader som finns mellan de grupper som är absolut mest kritiska till flyktingmottagning och övriga medborgare. Av de data som jag analyserat framgår tydligt att de allra mest kritiska, liksom Sverigedemokraternas sympatisörer, har en avsevärt mer negativ attityd till invandring och dess konsekvenser i allmänhet. Men de allra mest kritiska har också en mer negativ attityd till andra offentliga åtaganden, t ex är den allra mest kritiska gruppen mer benägen att sänka skatter, minska den offentliga sektorn, lämna EU och har lägre förtroende för politiker än övriga medborgrare. Som jag också visat i tidigare SOM-texter är således motståndet mot flyktingmottagning en pusselbit i en större politisk föreställning, en föreställning som inbegriper både lägre politiskt förtroende och mer misstro mot offentliga institutioner. (En fördjupning kring politiska konsekvenser av skillnader i förtroende finns också i Sören Holmbergs och Bo Rothsteins kapitel i samma bok.)

Sammantaget menar jag att den migrationspolitiska dimensionen är på väg att omskapa det svenska partisystemet som traditionellt sett utgjort en skala mellan en vänster- och en högerpol. Vi har idag ett partisystem där en tredje pol gör sig påtagligt påmind och kanske är vi också på väg att få en skala av partier som grupperar sig mellan auktoritära/traditionella värden å ena sidan och alternativa/liberala värden å den andra. Vårt flerpartisystem är väl rustat för en sådan partikonkurrens, däremot ser jag stora problem med den blockpolitik som under Alliansregeringen förstärkts. Risken är att två krympande block blir allt mindre representativa för den politiska rymd som återfinns i det faktiska partisystemet. Men utvecklingen är ännu i sin linda.

***

Fler analyser finns i originaltexten som du lätt läser (och laddar ner) här.

För den som vill ha fördjupade analyser och teoretiska diskussioner samt en samlad studie över lång tid rekommenderar jag min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandrare och invandring i Sverige” (Atlas Akademi) som kom förra året.

För nedladdning finns också alla mina SOM-texter fram t o m 2013 samlade i rapporten ”Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012” på SOM-institutets hemsida. (Sänd ett mejl om rapporten önskas i pappersform, kan dock dröja pga sommartider.)

Biskopsgården en spegel av Göteborg

Så det är mycket av det som händer i Biskopsgården som egentligen börjar någon annanstans än i Biskopsgården. I stället handlar det om ekonomiska förutsättningar som varit sämre i vissa delar av staden under lång tid, däribland Biskopsgården, en högre grad av ohälsa och bristande förutsättningar för framgång på arbetsmarknaden. Förklaringar finns också i relationer och behov som har sina rötter i helt andra delar av staden, i den del av staden som dansar och ler.

Så skriver jag i dagens krönika på Göteborgs-postens ledarsida. Det är min andra krönika och jag väljer här att försöka vända på de etablerade perspektiven ifråga om Biskopsgården (och för den delen kunde det gälla Bergsjön eller Tynnered). Göteborg är en stad, Biskopsgården är en stadsdel i den staden. Människor som bor där eller arbetar där har relationer och kontakter i många andra delar av staden. Och problem i andra delar av staden speglas i Biskopsgården. Det avgörande bekymret med Biskopsgården (och en del andra stadsdelar) är att resurserna för att utjämna sociala och ekonomiska villkor inte ges. Lika lite som det är offrets fel att det blir utsatt för våld eller förtryck lika lite är det Biskopsgårdens fel att uppväxtvillkor och hälsa är sämre där än i Långedrag.

Den omfattande rapport som Göteborgs stad färdigställde förra året ”Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg” levererar en oerhört stor mängd fakta kring villkor i olika delar av staden och är ett första steg mot att utjämna villkoren. Stadsdelsnämnder är det knappast – jag anser att de borde avskaffas omedelbums eftersom de bidrar till att skapa områden som är ”sig selv nok” enkelt uttryckt. Rapporten från Göteborg har inspirerat sjukvårdsministern till en utredning om jämlik hälsa i landet. Bra.

NATO eller ej – mer försvar behövs

Den svenska säkerhetspolitiken är ånyo föremål för debatt. Sedan försvaret deklarerades vara ett särintresse och resurserna krymptes samtidigt som organisationen gjordes om är den militära alliansfriheten förstås undergrävd. Den nu påbörjade nordiska militärövningen Arctic Challenge har satt relationen till NATO på agendan. En av de minst rörliga opinionerna i Sverige – synen på svenskt NATO-medlemskap – har faktiskt börjat röra sig, det är helt enkelt lite fler numera som vill gå med i NATO än förr.

Men som så ofta är det inga nya argument och inga nya ståndpunkter som torgförs. Redan den 17 november 1993 meddelade dåvarande statsministern Carl Bildt att Sverige inte längre skulle vara folkrättsligt neutralt i händelse av krig i närområdet. Han anförde den folkliga solidariteten med Baltikum och med den demokratiska utvecklingen där. Något opinionsmässigt stöd för detta hade han dock inte, tvärtom var svenska folket vid den tidpunkten ganska ointresserade av utvecklingen i Baltikum relativt andra områden och maktsfärer.

Ryssland var vid denna tidpunkt en stormakt i militärt förfall och utgjorde inte något hot mot Sverige. Men argumenten som Bildt anförde för att neutralitetspolitiken skulle överges var den folkliga viljan att ge stöd till de nyblivna baltiska staterna.

Idag är Ryssland långt ifrån någon stormakt i militärt förfall och försöker på olika sätt visa upp sina ambitioner i form av kränkningar av luftrum och sannolikt också vatten. Och nu är därför argumenten för ett NATO-medlemskap just detta hot från Ryssland.

Som jag skrev redan 1993 (rubriken är grotesk) är det relationen till Ryssland (Sovjet) och till USA som varit avgörande för de svenska säkerhetspolitiska valen under hela efterkrigstiden. Det var fallet 1993 och det är fallet idag.

Argumenten för eller emot svenskt NATO-medlemskap handlar därför om vilka hotbilder vi ser och vilken försvarsförmåga vårt land har. Hotbilderna har i allt väsentligt varit desamma, men nedmonteringen av det svenska försvaret har förändrat tilltron till försvarsförmågan. Om något tror att ett NATO-medlemskap skulle kunna kompensera för dålig försvarsförmåga så är det missförstånd, NATO är en mellanstatlig organisation som bygger på samverkan mellan ländernas egen försvarsförmåga. Ett NATO-medlemskap kräver därför ökade resurser liksom en trovärdig alliansfrihet gör. Det finns ingen väg udenom, som Ibsen säger.

Ulla Gudmundsson skriver utomordentligt om Sverige och NATO i dagens Svenska Dagbladet.

En bref: Göteborgs identitet – mera sjöfart och industri än arenor och nöjen

Göteborg förknippas oftast med ting som goa’ gubbar, trängselskattedebatt, mutor, humor, evenemang och Liseberg. För mig är det svårt att se hur den blandningen utgör en spjutspets mot framtiden i en mångkulturell och allt mer heterogen stad. En stad behöver tillgång till sitt förflutna för att kunna sträcka sig mot framtiden. Jag saknar politiker som lyfter blicken från nöjen och evenemang för att istället förankra staden i sin ekonomiska och sociala historia.

För en vecka sedan debuterade jag som krönikör på Göteborgs-Postens ledarsida. Min första text handlade om Göteborg och stadens identitet.

Jag saknar verkligen en genomtänkt uppfattning om hur staden framtid skall knytas samman med dess dåtid. I åratal har det talats om ett varvsmuseum på Norra Älvstranden, och nu finns det långt framskridna planer på ett varvs- och industricentrum där det tidigare industrimuseets material tillsammans med en nysatsning skulle kunna ta form i gamla frihamnen. Men det saknas resurser! För mig är det självklart att ett sådant centrum inte bara kan ha en museal eller utställningsorienterad verksamhet. Jag vill se utbildningar knytas till den platsen (Lindholmens tekniska gymnasium har sjöfartsutbildningar och industritekniska utbildningar, Polhemsgymnasiet har stadsbyggnadsinriktad utbildning m fl) och jag vill också se både Chalmers och Göteborgs universitet knytas till ett sådant centrum. Här kan finnas resurser för t ex ekonomihistorisk, sociologisk, stadsbyggnads- och kulturarvsinriktad forskning och utbildning på högskolenivå. Ett centrum där medborgarna kunde få skapa sina berättelser om sin stad, där delaktighet genom både traditionella studiecirklar, teaterprojekt och digitala projekt som att skapa egna spel utifrån Göteborgs utveckling pekar framåt.

Genom att samla lokal kunskap om Göteborgs som stad finns bättre möjligheter att motverka segregation, ojämlikhet, ohälsa och vantrivsel eftersom politiskt beslutade projekt har en bättre resonansbotten. Genom att förflytta stadens tyngdpunkt från det s k evenemangsstråket och Avenyn till Älvstranden, varvsområdena och Hisingen förändras relationen mellan centrum och periferi. Stadsdelarna på Hisingen eller i nordost (ibland kallade förorter) blir en gravitationspunkt och Liseberg, Korsvägen och Gårda får en distans till stadens sociala och ekonomiska centralpunkter.

Och nu verkar det dessutom som om kranarna blir kvar… 🙂

Partiledaren – om ideologi (men mest om politikens medel)

Idag är det första maj. Politikens stora helg får man nog säga även om det mest är den röd-grön-rosa sidan som manifesterar sig. Sålunda en lämplig dag att diskutera ideologi i bredare bemärkelse.

När partiledarna får i uppgift att prata ideologi blir det litet si och så med innehållet. Slutsatsen drar jag efter att ha sett – mer eller mindre helt – sju av åtta avsnitt av Sveriges televisions satsning ”Partiledaren” under ett par veckor. Den första intervjun med Åsa Romson var den sämsta, Romson fick frågor kring dagsaktuella frågor i syfte att komma in på ideologiska dilemman. Men dynamiken fungerade inte, och intervjuaren agerade också mer som en klassisk politisk journalist än som en ideologiskt nyfiken programledare. Bäst fungerade programmen med Ebba Busch Thor och Annie Lööf, men även intervjuerna med Jonas Sjöstedt och Jan Björklund fungerade hyggligt. Däremot var programmen med Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven närmast katastrofala ur ett ideologiperspektiv. Båda var snåla med sig själva, knäppte ihop, var ängsliga, ville inte tappa kontrollen och inte släppa talepunkterna.

Under seriens gång tyckte jag dock att intervjuerna blev bättre då programledaren lät partiledaren tala allt friare, använde inte nyhetsjournalistikens mer granskande och pressande teknik och frågade nyfiket, vädjande och undrande istället för antagonistiskt. Men, det krävs också att partiledaren själv bjuder till. Det gjorde såväl Annie Lööf som Ebba Busch Thor, men också Jonas Sjöstedt och Jan Björklund. (Åsa Romson försökte nog men det fungerade helt enkelt inte.)

Annie Lööf visade sig vara positiv till statliga ingripanden för att jämna ut och stötta landsbygden där marknaden går bet, Ebba Busch Thor hade en välartikulerad uppfattning om jämställdhet och familj till stöd för sin syn på föräldraledighet och Jonas Sjöstedt talade varmt om ett samhälle där ägandet är gemensamt och jämlikheten i inflytande genomförd men tillstod att det inte går att veta riktigt hur det skall gå till. Jan Björklund landade till slut i att föräldrars valfrihet för skolval är viktigare än att alla barn får en jämlik skolgång, även om han inte ville tillstå det själv.

Stefan Löfven däremot var ängslig och ville under inga som helst omständigheter tala fördelningspolitik. Tanken på att avskaffa ränteavdragen verkade vara livsfarlig att närma sig, trots att vi vet att det vore ett skarpt fördelningspolitisk medel till förmån för arbetarklassen och de icke-bostadsägande. Inte heller några andra aspekter av skattesystemet ville han diskutera, men talade jobbpolitik som om han inte förstod att offentliga investeringar krävs för att få fram jobb, både i offentlig och privat sektor. Anna Kinberg Batra verkade inte vilja ta i sin företrädare med tång och lyckades med konststycket att inte nämna hans namn trots att halva programmet cirklade kring Fredrik Reinfeldts sommartal om ”öppna hjärtan”. Själv talade hon om ansvar, ungefär som Stefan Löfven talade om jobb, alltså utan konkretion och patos. Talepunkter, dessa politikens dödgrävare, talepunkter.

Men, programmen handlade för mycket om politikens medel (vilket kanske inte är så märkligt med tanke på kravet på konkretion) och för litet om de utopier och framtida samhällen som partiledaren såg som sin politiska drivkraft. Ja, de partiledare som har sådana vill säga. Vi tycks ha en politik i Sverige idag som anförs av två partiledare som gjort ängsligheten till sin fana och tävlar om vem som kan smeka flest väljare medhårs (vilket resulterar i en gäspning).

För mig blev programserien en bekräftelse på att politikens mitt tömts på ideologiskt innehåll och mobiliserande berättelser – på flankerna verkar dock drömmarna om ett annat samhälle hållas vid liv.

Om politikens uppenbara brist på politik…

Jag lyssnade idag på riksdagens debatt om vårpropositionen, en ändringsbudget och en ekonomisk proposition diskuterades. Regeringen lägger fram den första budget som blir deras egen. Oppositionen är inte glad och kritiserar det mesta och Sverigedemokraterna passar på att återigen försöka få gehör för sina inviter till både de borgerliga och regeringen. Sådana är debatterna och sådant är det politiska livet, det larmar och gör sig till, som Shakespeare skrev i Macbeth.

För någon vecka sedan skrev två av mina bekanta i sociala medier, oberoende av varandra, att de var trötta på politik. Eftersom båda är politiskt engagerade och båda är samhällsvetare var det ett litet oväntat uttalande. Men på sätt och vis är det talande. Inte bara den mediala rapporteringen om politik utan också politiken själv har blivit närmast fixerad vid talepunkter, strategier och felfinneri. (Ja, jag vet att många statsvetare medverkat i de återkommande analyserna av detta spel.) Medborgare är medvetna om att politik innehåller ett visst mått av taktiska avvägningar och ett visst mått av tillrättaläggande av verkligheten så att den passar den egna ståndpunkten. Jag tror inte att så många har ont av det.

Men när de stora frågorna hela tiden försvinner, när ideologi, utopier och reformtänkande försvinner till förmån för teknikaliteter, förvaltning och ängslighet – då blir politik inte angeläget för andra än de som ägnar sig åt den. Och risken är stor att politik blir en arenasport. Vi tittar på när de andra slåss om bollen, som häromdagen i en meningslös debatt i SvT Aktuellt: Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht och Centerledaren Annie Lööf turades om att skylla på varann för att bredbandsutbyggnaden på landsbygden går långsamt. Båda var förlorare och ingen intresserad människa fick ut något politiskt relevant ur den diskussionen.

Jag ser en avsevärd risk att politik – en angelägenhet för alla medborgare i alla faser av våra liv – reduceras till ett spel om att vinna enstaka strider, ibland också personrelaterade dito. I så fall blir inte politiken bara ointressant för medborgarna utan tappar också sin förändrande kraft. Medborgarna fortsätter att engagera sig och intressera sig för samhälle och samhällsförändring – men partier och politiker förpassas till en egen sandlåda.

Politik, som är ett ord lånat från grekiskan, betyder i sig själv ungefär statskonst. Politik som statsvetenskapligt begrepp brukar förklaras, med en av samhällsvetenskapens mest inflytelserika tänkare David Easton, som den auktoritativa fördelningen av värden i ett samhälle. Denna värdefördelning är på intet sätt bara av intresse för politiska broilers, policyprofessionella, riksdagsledamöter eller politiska journalister. Politik är en nödvändighet för oss alla.

Debatten idag kunde kanske inte blivit annorlunda än den blev. Väldigt många ord, en del hårda, blev sagda om de ganska små förändringar som regeringen nu gör för att kunna driva sin egen politik. Från båda håll tillmäts dessa förändringar lite väl stor betydelse. Men för den som lyssnar uppmärksamt så finns de ideologiska skillnaderna där – en del debattörer är kloka och bejakar dem (t ex Ulf Kristersson) medan andra låtsas som om allt står och faller med antingen traineejobb för arbetslösa eller generella subventioner till servicebranschen (ingen nämnd och ingen glömd).

***

Sveriges Television startar på måndag en ny serie partiledarutfrågningar (”inte nu igen” säger mina bekanta…) som har möjlighet att bli intressanta – jag tänker se dem. Kanske får vi en annan debatt om samhället efter det politiska spelets totala seger under 2014? Den som lever får se.

SD och SDU: Strid om ideologi eller makt?

Det pågår en strid mellan ett riksdagsparti och dess ungdomsförbund. Sådana strider är inte särskilt ovanliga, snarare är det normalt att ett ungdomsförbund är mer radikalt, frispråkigt och pådrivande i enskilda frågor (ofta relaterade till gruppen unga) än vad moderpartiet är. Vad som är ovanligt i det här fallet är istället att moderpartiet uppfattar ungdomsförbundet som ett hot i så stor utsträckning att partistyrelsen diskuterar uteslutningar ur partiet. (I det här fallet är ledaren och andra medlemmar även i moderpartiet.)

Jag talar förstås om Sverigedemokraternas (SD) bråk med Sverigedemokratisk ungdom (SDU) inför öppen ridå i alla medier som finns. Partistrider inträffar med jämna mellanrum, jämför med SSU-striderna, ett flertal under tidigare decennier eller med APKs utbrytning ur Vänsterpartiet 1977. Men sällan så öppet och medialt som denna – båda parter tror sig sannolikt tjäna på att föra fram sina argument inför väljare och sympatisörer.

Är striden mellan SD och SDU en fråga om ideologi eller en s k maktkamp? Min uppfattning är att det är en ideologisk konflikt (som inte är ny) men som mer handlar om grad och om profilering i termer av pragmatism/populism än om direkt olika ideologier. Men striden handlar också om principerna för hur partiet skall styras.* SD-ledningen har ett starkt grepp om organisationen, partiet är en post-modern variant av kaderparti där partieliten har starkt grepp om partiet men ändå är beroende av medlemsorganisationen (delvis pga konstruktionen med partistöd i Sverige). Förklaringen till centralismen är att partiet måste värna om den demokratiska trovärdigheten avsevärt mer än t ex Centerpartiet, därför måste kontrollen och granskningen av medlemmarnas agerande vara hårdare. I stort sett alla liknande partier i Europa agerar likadant.

Jag roade mig på lördagskvällen med att gå igenom hur SD respektive SDU presenterar sig på sina hemsidor, och valde då att titta på fliken ”Vår politik A-Ö” och ”A-Ö” som de heter hos de bägge. En sådan uppräkning ger partiet/förbundet möjlighet att helt självständigt lyfta fram de frågor och begrepp som partiet/förbundet vill förmedla som viktiga till presumtiva sympatisörer men också till konkurrenterna. Begrepp och ord som väljs är en del av kommunikationen, politik är lika mycket ett begreppsliggörande av verkligheten som en förändring av verkligheten.

SDU har betydligt fler ämnen/frågor, 64 stycken, än SD som har 40. Av dessa totalt 104 möjliga ämnen är 15 gemensamma. SD har således 25 ämnen som partiet formulerat på annat sätt än SDU och SDU har 49 som man formulerat annorlunda än SD.

Av de gemensamma är några visserligen olika formulerade, men jag har valt att tolka dem som motsvarande ändå, t ex modersmål respektive svenska språket, efter att ha tittat vad som åsyftas. Gemensamma ämnen är t ex Arbetsmarknad, A-kassa, Djurskydd, EMU/Euro, Jämställdhet, Friskolor och Brottslighet.

Hos SD förekommer ett antal frågor som partiet som riksdagsparti kommit i beröring med, t ex vårdnadsbidrag, IPRED, FAS3 och Yrkeshögskolor vilka alla har varit föremål för riksdagsbehandlingar. Av mer egna ideologiska frågor väljer SD att lyfta fram Abort, Anhöriginvandring, Demokrati, EU, Frihandel, Mångkultur, Bistånd, Dödsstraff, HBT och Skatter. Inga av dessa återfinns hos SDU.

SDU väljer istället frågor som Arbetskraftsinvandring, Äktenskap, Familj, Europa, Nationalism, Monarki, Kultur, Islam, Assimilation, Integration, Graviditet och barnafödande. Inga av dessa återfinns hos SD.

SD väljer att lyfta fram vad man tycker genom att referera till frågor som i de flesta fall redan står högt på den svenska politiska agendan (frihandel, demokrati, EU och bistånd) och söker därmed en inkluderande och pragmatisk profil. SDU väljer å sin sida att istället profilera sig ideologiskt genom att lyfta fram frågor som är specifika för en mer ideologisk nationalism, som t ex monarki, kultur, islam, assimilation, Europa.

Låt oss då titta närmare på vad de båda säger om begreppet nationalism, en ideologisk hållning som ibland anges som bakgrund för konflikten.

SDU skriver om den nationalistiska principen att denna:

innebär kortfattat en stat – en nation. Det är en idé om att nationalstaten är den optimala statsbildningen och att världen i teorin borde bestå av nationalstater. Då skulle många konflikter undvikas. Detta är SDU:s viktigaste ställningstagande och vår utgångspunkt i utrikespolitiken.

SD talar istället om nationell identitet, men under rubriken ”Demokrati” och väljer formuleringen:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

Formuleringarna ligger onekligen ganska nära varandra, även om SDU väljer att tala om ”nation” och SD om ”nationell identitet”. En sådan identitet bör ju vara homogen för att vara just ”nationell”.

SD blandar i citatet samman begreppet ”folk” i termen folkstyre som syftar på folket i meningen medborgare (i början av citatet) och ”folk” i meningen flera folk, där ”folk” syftar på kulturella entiteter som t ex en ”nation” eller ”ethnos” (längre fram i citatet). Folkstyrelse är överföringen av termen ”demokrati” där termen ”demos” visserligen betyder folk på svenska, men i meningen ”medborgare”. Det kan således inte bo ”flera folk” i en stat eftersom det inte finns flera ”demos”, dock kan det finnas flera ”ethnos” (eller nationer) i en och samma stat.*  I praktiken tycks därför SD i denna presentation vara lika nationalistiskt som SDU även om partiet väljer andra termer.

Det är rimligt att SD väljer att skriva om sin nationalistiska princip under termen ”demokrati” och SDU väljer att använda termen ”nationalism” (och en hel del andra liknande markörer). SD vill lyfta fram en mer pragmatisk profil och trycka på sin demokratiska legitimitet. Att ett ungdomsförbund är mer ideologiskt radikalt är naturligt, men det är mera oväntat att denna radikalitet inte uppfattas som en tillgång för moderpartiet. Normalt brukar rekrytering och mobilisering av nya partiaktiva ske via ungdomsförbunden (bl a tack vare en mer radikal hållning) och det är genom arbetet där som medlemmar skolas in i partiarbetet i moderpartiet.

Konflikten mellan SDU-ledningen och SD-ledningen är mer än en maktkamp, det är en fråga om partiets legitimitet. Till skillnad från övriga partier i riksdagen tycker sig SD inte behöva en fristående mobiliserande ungdomsrörelse. Bilden av SD som ett ”mittenparti”, som partisekreteraren uttryckte det i SvT Aktuellt torsdagen den 8 april, är svår att upprätthålla och reproducera med nära band till ett ungdomsförbund som är alltför ideologiskt radikalt.

***

Först i slutet av denna månad (april) vet vi om uteslutningen ur SD av SDUs ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne blir verklighet och vilka motiv som i så fall anges. Oavsett vilka så kommer sannolikt allt material från partistyrelsen på ett eller annat sätt att komma till mediernas kännedom. Fördelen är att vi alla kan bilda oss en egen uppfattning om händelsernas logik.

* SDs starke man i Bjuv, Allan Jönsson, lämnande förra året partiet och bildade eget, som han själv anförde, i protest mot SDs ideologiska enkelspårighet och centralstyrning. Jönsson var länge en stark intern kritiker i SD. Bjuv var SDs starkaste fäste i landet i valet 2010, men vad som sällan sägs är att Allan Jönsson redan hade en politisk plattform i Bjuv och Skåne. SD behövde på sätt och vis den lokalpolitiskt starke Jönsson mer än vad Jönsson behövde SD. Läs mer här och här.

Kristdemokraternas ideologiska förnyelse

Vägen fram till partiledarskapet för Kristdemokraterna tycks nu helt rak och jämn för Ebba Busch Thor. Hon är den enda kandidaten och valberedningens förslag inför det extra rikstinget den 25 april. Vid det tillfället skall också hela partistyrelsen förnyas och besked om förslag bör komma snart (handlingar skall vara ute fyra veckor före tinget). En ny partiledare som vill förnya behöver inte bara ett nytt arbetslag kring sig själv utan också en partistyrelse som vill hens väg.

Sedan Jakob Forssmed lämnat beskedet att han inte står till förfogande som partiledarkandidat har Busch Thor tydligare markerat sin vilja att samla partiet. Hon sa t ex i SvT Aktuellt häromdagen att hon inte menat att KD står till höger i svensk politik, utan att KD står mer till höger än till vänster. Ett besked som väl får ses som en tydlig modererande markör nu när konkurrensen om posten är över.

Ett byte av partiledare efter flera förlustval och i opposition är generellt tuffare och hårdare än andra, och när valet sker genom medlemsomröstningar brukar antalet kandidater vara fler än när det är representativa församlingar som röstar. KD har kombinerat båda systemen, flera kandidater har framträtt inför distrikten (aktiva medlemmar) och därefter har distriken nominerat. Först efter den processen har valberedningen gjort sitt val och ledaren väljs sedan (sannolikt) i god ordning med en enda kandidat på ett riksting. KD bekräftar således tesen fast i två delar.

När ett parti genomlidit flera förlustval, fått nya konkurrenter i partisystemet (primärt SD) och byter ledare är det också som mest sannolikt att det sker en ideologiförändring i partiet. I partier med flera ideologiska strömningar att vila på kan en kantring ske från den ena till den andra, i partier med mer entydig ideologisk inriktning sker en omtolkning och nya sakfrågor kan inkluderas. Det svenska partisystemet är ytterst tungt i mitten numera och KD har före Sverigedemokraternas ankomst varit det enda av partierna som åtminstone retoriskt avhållit sig från att vara ”liberala”.

Ingenting i partiets historia eller i det Busch Thor sagt tyder på att den konservativa profilen kommer att tonas ned partiideologiskt. Men KD har genomgått en ideologisk utveckling från ett parti som uttryckligen vägrade placera sig på vänster-högerskalan (precis som Miljöpartiet) till att bli ett parti som sökte sig till de europeiska socialkonservativa partifränderna med både en EU-positiv profil och betoning av kollektivism i sociala och moraliska frågor (ansvar och familj). Kristdemokraterna har sedan dess sökt sig fram ideologiskt genom att till detta lägga mer allmänborgerliga frågor som fastighetsskatt, valfrihet i vården och etablissemangskritik. Ingen av de sistnämnda har gett mer än tillfällig utdelning och partiet har nuddat fyraprocentsribban i en hel räcka av opinionsundersökningar. Regeringssamarbetet med övriga borgerliga partier har dock kostat på och det mesta talar för att partiet kan andas viss morgonluft under den kommande mandatperioden bara genom att frigöra sig lite från Allianssamarbetet. Något som Busch Thor också sagt att hon vill.

Jag tror att KD kommer att genomgå en ideologisk omstöpning men då framför allt genom att välja andra profilfrågor. Busch Thor har redan i flera intervjuer och uttalanden markerat att hon tänker strida mot det hon kallar ”politiska lösningar som kommer ovanifrån”. Det skulle i så fall kunna ideologiskt knytas ihop med kristdemokratins betoning av subsidiaritet och familjens roll som samhällets kärna. En ideologisk förnyelse inom ramen för socialkonservatismen alltså. Svensk politik skulle må bra av en genomtänkt, fördjupad och ansvarsfull socialkonservatism i kontrast till å ena sidan det smockfulla mittfält där man får ha linjal för att mäta avståndet mellan en del partier och å andra sidan den populistiska nationalismen.

*

Tidigare har jag skrivit om kristdemokraternas idéutveckling t ex här och här.

Min bok ”Religion och politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma”(1998) behandlar ideologiska frågor i relation till väljare och regeringsmakt.

I min doktorsavhandling ”I nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” (1993) studerar jag hur och när partiideologisk förändring inträffar.