Kategori: svensk politik

Kaj Björk har gått ur tiden

Kaj Björk var född 1918 i Göteborg och gick bort för några veckor sedan. Björk tillhörde den generation socialdemokrater för vilken europeiskt partisamarbete var en självklarhet. Kaj Björk blev journalist, redaktör för Tiden och Ny Tid, sedan riksdagsledamot, i såväl den gamla tvåkammarriksdagen som i den nya enkammardito. Han blev sedan utrikesråd och ambassadör.

Jag träffade Kaj Björk första gången den 10 april 1995 då jag intervjuade honom om den svenska politiken avseende Algerietkriget 1954-1962 där Sverige under åren 1958-1959 ändrade sin policy och tog ställning för algerisk självständighet och mot den franska synen om kriget som en intern angelägenhet. Det var ett mycket stimulerande möte, Björk var minnesgod, analytisk och gav en hel del ”kött på benen” åt de studier av dokument från UD:s arkiv som jag hade som grund för mina frågor.

Björk var som internationell sekreterare i socialdemokraterna med på det möte sommaren 1957 när Socialistinternationalen diskuterade Algerietkriget – på norskt initiativ nota bene. Den norske representanten Finn Moe delade inte fransmännens uppfattning att kriget i Algeriet var en inre fransk angelägenhet och tog upp den tortyr som franska armén använde mot den algeriska rebellgrupperna. Kaj Björk understödde Moes uppfattning och de norsk-svenska kritiken vållade stort rabalder i Frankrike.

Kontentan blev att Internationalen sände en delegation till Algeriet för att undersöka sanningshalten i de rykten som fanns om fransk tortyr. Delegationen fick inte träffa vilka de ville utan bara av fransmännen utvalda personer. Delegationen var efteråt djupt skeptisk mot den franska uppgiften att den muslimska befolkningen i Algeriet var lojala med Frankrike.

Från och med 1957 tar den svenska kritiken i pressen mot kriget och då särskilt mot tortyren tog verklig fart.  Kaj Björk menade också att utrikesminister Undén var väldigt orolig för vart den nye premiärministern/presidenten Charles de Gaulle – som tillträtt i en mycket svår kris 1958 – skulle föra Frankrike. Ett starkt motstånd mot kriget mobiliserades i den svenska opinionen  mot den franska politiken under de här åren, något som Undén explicit nämnde som motiv för den förändrade svenska hållningen. År 1958 valde Sverige att lägga ned sin röst i en omröstning om algerisk självständighet och 1959 stödde den svenska regeringen, som ensam väststat ett (visserligen modest) krav på algeriskt självstyre.

Jag träffade Kaj Björk ytterligare ett par gånger i mer flyktiga sammanhang – senast för fem år sedan då han trots hög ålder kom ihåg vårt långa samtal nästan femton år tidigare!

En lång politisk och diplomatisk gärning har nått sitt slut. Jag är djupt tacksam att ha fått träffa och samtala med Kaj Björk, en intellektuell socialdemokrat med genuint internationella vyer.

Min bok ”Sverige och Algeriets frigörelse. Kriget som förändrade svensk utrikespolitik” kom 1996.

Återvunnen borgerlig migrationsdebatt ?

Efter valförlusten för den borgerliga alliansregeringen och framgången för Sverigedemokraterna har nyanserna i migrationspolitiken inom det borgerliga blocket blivit synliga. Ledarskribenter har hävdat att frågan om antalet flyktingar som kommer till Sverige bör diskuteras men också aktiva politiker på olika nivåer har tagit upp frågan.

I två olika radioprogram har jag fått svara på frågan om det är sannolikt att vi kommer att se en förändring av den borgerliga hållningen (särskilt hos moderaterna) avseende svensk asyl- och flyktingpolitik. Jag deltog i veckan ett samtal med Henrik Torehammar, Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach i poddradioprogrammet ”Det politiska spelet” och därefter i ett inslag i Sveriges radios ”Godmorgon, Världen!”. I båda programmen har jag svarat nej, men markerat att det finns utrymme dels för nyanser i debatten, dels för mindre justeringar särskilt hos moderaterna.

De partier som ändrat sin invandringspolitik mest sedan 1970-talet är sannolikt moderaterna och centerpartiet. Moderaterna var länge som parti ganska ensamma om en stramare linje. Men också centerpartiet betonade att de som kom verkligen skulle behöva skydd och att hänsyn till det svenska samhällets behov behövde tas. Socialdemokraterna har också nu – genom accepterandet av en förhållandevis fri arbetskraftsinvandring i överenskommelsen mellan Miljöpartiet och den förra alliansregeringen – förändrat sin uppfattning. Socialdemokraterna hade länge en restriktiv syn på arbetskraftsinvandring. De moderata sympatisörerna är fortfarande, jämfört med alla utom Sverigedemokraternas sympatisörer, mest restriktiva trots att partiets hållning under Fredrik Reinfeldt blivit allt mindre restriktiv.

Med de ledargestalter som nämns som Reinfeldts efterträdare är det tydligt att den liberala delen av moderaterna har ett starkt övertag i den interna diskussionen. Samtidigt förlorade moderaterna onekligen ett stort antal väljare med önskan om bland annat en mer restriktiv invandringspolitik till Sverigedemokraterna, vilket partiets strateger förstås inte missat. Men dessa personer är sannolikt inte heller omedvetna om att de flesta övriga partier i Europa som försökt vinna tillbaka väljare från populistiska och främlingsfientliga partier misslyckats. Istället har partier som UKIP, Front National och Dansk Folkeparti vuxit i takt med att de dominerande partierna försökt gå dem till mötes.

Dock har alla de borgerliga partierna anledning att fråga sig om svensk politisk debatt förtjänar att de olika modeller och nyanser i synen på migrationspolitik och integrationsfrågor som faktiskt har funnits inom det borgerliga blocket försvinner i skuggan av Sverigedemokraternas, jämfört med övrigas,  extrema hållning. Jag bedömer det sannolikt att moderaterna kommer att markera behov av vissa restriktioner med tanke på mottagningssystemet, men framför allt göra ivriga försök att på agendan lyfta upp andra politiska frågor som de flyktade väljarna uppskattar.

***

För den som vill fördjupa sig i partiernas program och beslutsfattarnas hållning inom migrationsområdet som de såg ut under perioden 1960 till slutet av 1990-talet rekommenderas särskilt kapitel fyra i min och Cecilia Malmströms bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999 + e-bok 2008).

Att kalla hem eller inte kalla hem en ambassadör

…i Grekland tog vi hem ambassadören och det visade sig vara fel för det var ohyggliga problem att få tillbaka honom. (Olof Palme, citerat ur Adelsohn, U ”Partiledare 1981-1986” Gedins 1987, s 250)

Så skriver Ulf Adelsohn om ett samtal med statsminister Olof Palme tillsammans med övriga oppositionspartiledare den 10 oktober 1984. Att ta hem sin ambassadör kan tyckas kraftfullt och tydligt som reaktion på en annan stats agerande, men svårigheten ligger i att identifiera de kriterier som skall vara uppfyllda för att skicka tillbaka ambassadören.

Israel kallade den 30 oktober 2014 hem sin ambassadör Isaac Bachman från Stockholm, ”för konsultationer” som det heter på diplomatspråk. Orsaken var det svenska erkännandet av staten Palestina samma dag.

Bakgrunden till Palmes uttalande ovan var att Sverige den 15 december 1967 tog hem sin ambassadör Gösta Brunnström från Aten. Han skulle aldrig mer återvända till Aten och det skulle ta ända till sommaren 1972 innan en ny ambassadör var på plats, det blev den tidigare förste ambassadsekreteraren Dag E Bergman som varit kvar som både svensk och sedermera skandinavisk representant i Grekland. Orsaken till den svenska åtgärden att kalla hem Brunnström var militärkuppen den 21 april 1967 och den efterföljande militärdiktaturen fram till 1973. Opinionen i Sverige var extremt negativ till juntan i Grekland, Sverige tog emot närmare 5000 flyktingar från Grekland och väldigt många arbetskraftsinvandrare från landet befann sig redan i vårt land. Såväl politiska partier som folkrörelser engagerade sig starkt mot regimen och krävde också någon form av åtgärd från svensk sida.

När Israel kallade hem sin ambassadör angavs inga skäl som skulle kunna tolkas som kriterier eller villkor för när han skulle kunna återvända. För en stat kan de möjliga utrikespolitiska strategierna vid ett missnöje beskrivas i termer av form och innehåll. En stat kan välja dialog eller konfrontation som form, men staten kan också välja ett innehåll med tonvikt på opinionsbildning eller diplomati. Att kalla hem sin ambassadör är en konfrontativ form med diplomatiskt innehåll. I det svenska fallet övergick de grekiska relationerna till mer av dialog och opinionsbildning redan kring 1970. Men det var en svår process som sannolikt inte kunnat genomföras utan ett byte på utrikesministerposten (Krister Wickman tillträdde). Och några lättnader i det politiska läget i Grekland kunde inte ses. Den svenska internationella opinionsbildningen för att förbättra läget för mänskliga rättigheter och demokrati i Grekland var omfattande och det är också den linje som både Palme och Wickman ville följa, inte konfrontation. Den svenska regeringen trodde sig kunna åstadkomma förändringar genom närvaro och samtal snarare än genom konflikt och att vända ryggen till. I Sveriges fall menar jag att Greklandsfrågan markerade en förändring i svensk utrikespolitik, från folkrättsliga och diplomatiska medel till opinionsbildning, ekonomisk utveckling och socialt engagemang som verktyg för förändring.

Med tanke på Israels utsatta läge i regionen och den starka kritiken mot t ex bosättningspolitiken från många väststater inklusive USA är det ett diplomatiskt märkligt agerande att kalla hem sin ambassadör från ett Sverige som i många avseenden varit en viktig spelare i relationerna mellan Israel och övriga stater i regionen. Enligt vissa uppgifter skulle ambassadören väntas tillbaka till Stockholm denna vecka men det är oklart för mig om något återvändande skett.  Skälen skulle i så fall vara att andra EU-länder inte följt Sveriges exempel. Det tycks dock som en mycket kort tidsperiod (två veckor) för att avgöra en sådan sak. Oavsett om och när Bachman kommer tillbaka så är det svårt att se vad i den svenska politiken som skulle ha förändras på ett sådant sätt att ett återvändande är rimligt givet skälen för hemkallandet.

Palme hade nog rätt. Det där med att kalla hem ambassadörer kan tyckas frestande för att uttrycka missnöje, men det är knappast en effektiv väg att uppnå mål som inbegriper politisk förändring.

*

Mer om det grekiska fallen kan läsas i min rapport ”Dans på slak lina. Sverige och den grekiska diktaturen 1967-1974” Arbetsrapport 15 inom forskningsprogrammet Sverige Under Kalla Kriget (SUKK)

En bref: Regeringens katastrofala förslag om språk och kultur

För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag.

Idag skriver Svenska Akademien (ja hela!) på DN Debatt och kritiserar beslutet att från och med 2016 ta bort i stort sett hela stödet till Terminologicentrum (TNC). Därutöver tar Akademien upp beslutet – som kanske förändras – att i praktiken stänga de svenska instituten kring Medelhavet. Samt också borttagandet av stödet till svenska studenthemmet i Paris och till undervisning i svenska i utlandet.

Den förra regeringen försökte lägga ned Svenska Institutet i Paris (CCS) men misslyckades. Jag hoppas innerligt att den nya regeringen kommer att misslyckas lika kapitalt med sina försök den här gången. Att lägga ned verksamheter som sörjer för den gemensamma nyttighet som kallas vårt svenska språk och centrala noder för utbyte och spridning av vårt språk, vår forskning, vår litteratur och vårt kulturella bidrag i globaliseringen är så ogenomtänkt och utan analys att jag baxnar.  En globalisering utan kulturmöten, språklig mångfald och nyfikenhet på andras historia är ju detsamma som ett Orwellskt 1984!

Riv upp, gör om, gör rätt!

Ubåtar, försvar, medier och den egna värderingsförmågan

I en dryg vecka bedrev den svenska försvarsmakten en underrättelseoperation i Stockholms skärgård. Någon eller några hade sett något som tolkades som en främmande ubåt. När nu operationen är avslutad finns det inga resultat att rapportera, i alla fall inte för allmänheten.

För många, inte minst mig själv, blev dagarna ett rent déja vu (eg. redan sett) från 1980-talets ubåtsjakter. Som doktorand arbetade jag med analyser av 1980-talets försvarsdebatter, med särskilt fokus på vapenexport (Boforsaffären) och på ubåtar (Karlskrona och Hårsfjärden). Tillsammans med Rutger Lindahl, numera professor emeritus i statsvetenskap, var vi några som samlade, kodade och analyserade data inom ett politikområde vars innehåll tydligt har förändrats till idag. En av publikationerna finns på nätet, SOM-kapitlet ”Svenskarna och ubåtshotet” från 1989.

Redan på 1980-talet fanns mycket tvivel på ubåtarnas faktiska förekomst, men hotet upplevdes – oavsett vilken uppfattning man hade frekvensen – inte som särskilt oroande. Lite märkligt på sätt och vis, men kanske också logiskt. Möjligheten att försvara sig på allvar mot den dåvarande sovjetiska krigsmakten var inte särskilt stor (vid ett specifikt angrepp på Sverige). Utgångspunkten i opinionen blev att det var bättre att inte spela upp hoten för mycket,  försöka hålla relationerna hyggliga och på det sättet undvika en reell konflikt. Det gamla svenska försvaret var också rustat för ett sidoangrepp på Sverige, inte för ett direkt angrepp på just vårt land. Ju högre tröskel, ju lägre konfliktnivå – desto större chans att angreppet inte kom.

Att mediernas roll i rapporteringen om ubåtskränkningarna under 1980-talet inte alltid var den kritiske granskarens står klart, om inte annat i kapitel tio i ambassadör Rolf Ekéus (huvudsekr Mathias Mossberg) utredning ”Perspektiv på ubåtsfrågan” SOU 2001:85. Även denna gång får medierna kritik, i programmet ”Medierna” i P1 (bl a av den till mig närstående Ulf Bjereld). Och jag håller med om att massmedierna generellt lätt dras med i dramatiken, lägger för mycket resurser på s k live-rapportering och för lite på analys och kritiskt granskande. Men, det är mer än gradfråga än ett kvalitativt steg.

Varje gång hoten rapporteras uppkommer en diskussion om ”budgetubåtar”, ”ryska minkar” och ”NATO-kramare”. Är alltihop en stor konspiration vars syfte är att skapa ekonomiskt utrymme för det särintresse försvaret angetts vara? Eller för att få svenska folket att inse varifrån allt ont kommer (öster)? Jag tror inte på någondera.

Hur skall då försvarsmakten rapportera om incidenter av detta slag? I många andra länder kommer denna typ av uppgifter aldrig fram. Det är en självklarhet att försvaret/militären håller alla sådana hotbilder för sig själv. I min värld är detta en oändligt mycket farligare väg. En väg som i Sverige under 1950- och 1960-talen ledde till orimliga inre konspirationer i säkerhetstjänsten, med registrering av oskyldiga medborgare och en maktutövning helt ur takt med den politiska utvecklingen. Så, i min värld får vi försöka leva med den här debatten. Själva värdera, kritiskt granska och bedöma.

Att den allmänna värnplikten, det civila försvaret och alla försvarets frivilligorganisationer har försvunnit eller minskat i betydelse i meningen att så få medborgare är inblandade gör tyvärr den värderingen mycket svårare för de flesta av oss. Kanske är det den större problematiken?

 

 

 

Åkessons frånvaro – hur stor prövning för Sverigedemokraterna?

Hur kommer Jimmie Åkessons frånvaro att påverka Sverigedemokraterna? Först och främst beror det förstås frånvarons tidsutdräkt. Men om Åkesson inte blir aktiv på allvar förrän efter jul- och nyårshelgerna (vilket sas i SvT Rapport 17 oktober) så påverkar det sannolikt bilden av partiet och förmågan att påverka dagordningen.

Svenska väljares partisympatier påverkas inte så mycket av partiledare, viktigast är pålitlighet, inte ytliga bilder eller karisma. Men för Sverigedemokraterna var just Jimmie Åkesson ett viktigt skäl för ovanligt många väljare att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Det är också Åkesson som varit partiets ansikte, ett städat, lugnt, samlat och kompetent ansikte som kompenserat en del av den turbulens som då och då varit tydlig i partiet. Åkesson är också den som förknippas med – och uttolkat – partiets s k noll-tolerans mot rasism.

Sverigedemokraterna är ett toppstyrt parti där partistyrelsen, och framför allt en mindre grupp inom den, har utomordentligt stort inflytande över partiet som helhet. Mattias Karlsson som gruppledare i Riksdagen tar enligt uppgifter idag över större delen av Åkessons uppgifter. Vice ordförande Jonas Åkerlund uppges inte komma ifråga. Karlsson är i kraft av sin roll som gruppledare en viktig person för att lotsa riksdagsgruppen genom budgetomröstningen i Riksdagen. Den omröstningen var en möjlighet för Sverigedemokraterna att sätta en egen agenda genom att agera tillsammans med Alliansen, eller på annat sätt föra en högprofilerad oppositionspolitik. Samtidigt har Sverigedemokraternas partigrupp i Europaparlamentet just fallit sönder, en utmaning inte bara för Europapolitiken utan också mot bilden av partiet i Sverige. Partiets organisation kräver vård samtidigt som den externa verksamheten är ovanligt intensiv med ny regering och budgetdebatt.

För Sverigedemokraterna är Jimmie Åkesson en otvivelaktig tillgång i projektet att göra partiet rumsrent, anständigt och accepterat i bredare väljarkretsar. Ett parti med stark maktkoncentration till partiledningen tappar också efter sitt mer när partiledaren försvinner. Beroende på hur tolkningarna av Åkessons utmattningssyndrom får fäste kan hans frånvaro bli mer eller mindre olycklig. Om Åkessons egen bild – att motståndet mot partiet har varit alltför tungt för honom som person – får fäste är det lättare att acceptera för väljare och medlemmar. Om istället oron för vart partiet nu tar vägen ger plats åt de interna konflikter som här och där i landet fortfarande finns kvar blir frånvaron av partiledare desto mer skadlig för partiet.

Avseende Åkessons person så hoppas jag innerligt att han får den vila, hjälp och rekreation som han behöver. Den här typen av sjukdom är extremt påfrestande och det krävs tid för att läka ihop igen.

Men för partiet kan detta också bli en stor prövning.

En bref: En politik om moral eller fördelning?

Så, sannolikt är en stor del av förklaringen till mobiliseringen av politiska krafter utanför vänster och höger att de dominerande partierna inte verkar intresserade av konflikt kring ideologier, inte av sina väljare eller av de framtida samhällen som medborgarna skall leva i. Min farhåga är att om partier inte representerar samhällets grundläggande skiljelinjer kan de heller inte leverera politik som möter medborgarnas behov av social och ekonomisk utveckling. Partierna behöver förändras men vi som medborgare måste också ställa mycket större krav på deras förändring. Inte fly dem.

Skriver idag på Göteborgs-Postens kultursida om hur valresultatet kan tolkas och förstås. Sverige befinner sig dels i ett svårt parlamentariskt läge, dels också i ett mer djupgående ideologiskt limbo. Ser vi fragmentisering? Ser vi en värdeförskjutning? Ser vi partisystemets underminering? Ser vi nya skiljelinjer på allvar? Jag försöker resonera lite grand kring möjliga tolkningar men höjer också ett varnande finger för en demokrati där vi väljer parti som vi väljer marmelad i butiken.

Att hålla Sverigedemokraterna utanför parlamentariskt inflytande

Efter det svenska riksdagsvalet där Sverigedemokraterna ökade sin väljarandel från 5,7 till 12,9 procent får jag allt oftare frågan, och hör den ställas till andra, om de andra partierna verkligen ”kan” utesluta SD från allt inflytande. Ofta kommer sedan underfrågan: Det är väl inte demokratiskt?

Övriga partier som är representerade i den svenska riksdagen efter valet 2014 menar att det finns en mycket tydlig ideologisk skillnad mellan Sverigedemokraterna å ena sidan och dem själva å den andra. Uppfattningen grundar sig inte på att de politiska förslag som förs fram i varje enskild situation behöver vara väsensskilda från övriga partiers utan på den uppsättning värderingar kring just invandring, demokrati och individuell frihet som SD:s representanter argumenterar för. Något som övriga sju partier också ofta återkommer till. Det finns således en artikulerad  ideologisk grund för alla övriga partier att inte vilja ge Sverigedemokraterna något politiskt inflytande i riksdagen. Agerandet är inte dikterat av i demokratisk mening ovidkommande motiv som privatliv, utseende, språk eller livsstil.

Parlamentarism innebär att en regering skall ha stöd av en majoritet i det folkvalda parlamentet. Representativ demokrati innebär att vi röstar på personer som representerar oss i parlamentet. I de flesta västländer organiseras den representationen genom politiska partier, vi röstar alltså på partier som ställer upp kandidater för inval i parlamenten. Inslaget av personval varierar mellan länderna och i Sverige har vi ett modest inslag av detta, vi kan ”kryssa” specifika kandidater på partiernas valsedlar och därmed ge en särskilt skjuts åt just dessa.

När folkviljan skall omsättas till regeringspolitik är parlamentarismen den centrala mekanismen (alltså efter det att valet är hållet). Efter valet i Sverige 2014 är våra politiska ledare i ett besvärligt läge då det inte finns någon självklar majoritet i riksdagen. Alliansregeringen har avgått då den är i minoritet i relation till övriga partier – minus SD. Men Sverigedemokraterna har med sina 49 mandat (prel) en s k tungan på vågen-position om vi ser riksdagen uppdelad i två block. En sådan position genererar förstås ett starkt inflytande då man i praktiken kan avgöra vilket av blocken som skall ”vinna”. En sådan position ger ett litet parti ett oproportionerligt stort inflytande, och det är därför mycket vanligt att övriga partier försöker minimera detta inflytande till förmån för bredare majoriteter. Tungan på vågen-positionen förutsätter i detta fall blockpolitik, i samma ögonblick som riksdagens partier kan hitta fungerande majoriteter över blocken kommer positionen att helt neutraliseras.

Mot bakgrund av den djupa ideologiska klyfta som alla övriga partier (nota bene) upplever och motiverar i relation till Sverigedemokraterna är det inte alls något konstigt att man inte vill ge dem inflytande. Den tidigare alliansregeringen genomförde t ex en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet i akt och mening att utesluta SD från alla möjligheter till inflytande avseende invandrings- och migrationspolitiken. Regeringen band sig s a s vid masten inom detta politikområde.

I svensk historia hölls det gamla vänsterpartiet (VPK) utanför allt inflytande i riksdagen, övriga ledamöter gick ofta t o m ut under partiledarens anförande i riksdagen, under 1960-talet var dåvarande Högern helt isolerad politiskt. I Frankrike hölls Kommunistpartiet med mer än 26 procent av väljarnas stöd utanför alla former av direkt inflytande under hela fjärde republiken (1947-1958) och i Norge hölls Fremskrittspartiet periodvis borta från politiskt inflytande. I Belgien har Vlams blok/belang alltid hållits isolerade av alla övriga partier. Det är således vare sig något nytt eller oförenligt med demokrati att av ideologiska skäl försöka hålla enskilda partier utanför ett direkt politiskt inflytande.

Makten i parlamentet formas av de partier som finns där, det finns ingen rättighet till inflytande bara för att ett parti fått representation i ett parlament. Det är just förmågan att forma majoriteter i parlamentet som är basen för politiken som sedan förs. Svenska väljare representeras av hela riksdagen, varje procent/mandat är lika viktigt. Sedan skall vi komma ihåg att representationen i sig själv är makt. Oavsett om övriga partier lyckas hålla SD utanför ett inflytande på besluten så har partiets blotta närvaro betydelse för vilka majoriteter som kan formas och vilken politik som kan föras.

Så, jodå, övriga partier ”kan” hålla SD utanför direkt inflytande på politiken och det är helt i sin demokratiska ordning.

***

PS För övrigt noterar jag att valet 1998 till viss del liknar valet 2014 genom att partier utanför mittfältet vann. En sittande socialdemokrati förlorade rejält i stöd, satt kvar, men fram gick kristdemokraterna (då fortfarande tydligt konservativa) som tredubblade sitt stöd och fram gick likaså vänsterpartiet (då fortfarande tydligt socialistiskt) som fördubblade sitt stöd. Båda hamnade på knappt tolv procent. DS

Sverige – partisystemet krackelerar och allt svårare att förverkliga folkviljan

Alltfler svenska väljare mobiliseras av frågor på en auktoritär-liberal politisk dimension. De huvudsakliga värdena på denna dimension är å ena sidan social kontroll, familj, lag och ordning, disciplin, hierarki, tradition och exkludering och å den andra tolerans, alternativa livsstilar, upplösning av förgivettagna kollektiv, normbrytande och acceptans. Om den bild av svenska folkets val står sig som vi har så här morgonen efter så är framgången för Sverigedemokraterna och för Feministiskt initiativ (ja, det är en framgång trots missad riksdagsrepresentation) den absolut viktigaste förändringen i svensk politik.

Att övriga partier gått tillbaka eller i princip stått still visar att den mobiliserande effekten i årets valrörelse har handlat om den liberal-auktoritära dimension som jag beskrev ovan och som i europeiskt sammanhang kallas GAL-TAN – dvs å ena sidan Green-Alternative-Liberal och å den andra Tradition-Authoritarian-Nationalism.

Det svenska partisystemet har efter Alliansregeringens tillträde genomgått en förändring inte bara genom att vi fått ett nytt parti (Sverigedemokraterna) i Riksdagen utan också genom att den i Sverige helt dominerande vänster-höger-skiljelinjen fått en seriös utmanare. Fördelningspolitik och ekonomisk makt har inte förmått engagera eller mobilisera nya väljare och rörliga väljare, men det har nationalism och sexuell identitet som politiska värdefrågor.

Svenska väljare är kanske de mest individualiserade i världen och har nu lagt sina röster i ett mönster som speglar just detta. Men tyvärr innebär det också allt större svårigheter att förverkliga den folkvilja som är demokratins grundval. Risken finns att allt fler väljare blir besvikna under mandatperioden då den stora mängd kompromisser som måste till gör det svårt att hålla rak ideologisk kurs för något parti.

Såhär några timmar efter vallokalens stängning är det svårt att säga något bestämt om förklaringen men några hypoteser, grundade i olika samhällsvetenskapliga teorier, kan i alla fall ställas upp först långsiktiga och därefter alltmer situationsbetingade:

1. Alliansregeringen skapade en enda gemensam position för borgerligheten, högersidan i partisystemet krympte därmed ihop och gav utrymme för nya schatteringar.

2. Alliansregeringen gick mot mitten på vänster-höger-skalan och betonade liberala värden i betydligt större utsträckning än vad fyrklövern i sig själva egentligen representerade.

3. Socialdemokratin lyckades inte förnya sig efter Mona Sahlins misslyckade val 2010, ett misslyckande som skylldes på en för stor högersväng men som idag snarare är etablerad politik, något som öppnade för nya rörelser till vänster.

4. Socialdemokratin parkerade sig så nära mitten man vågade, särskilt retoriskt, i syfte att locka över besvikna mittenväljare vilket innebar en suddig profil gentemot regeringen. De stora alternativen befann sig därmed båda på mitten av vänster-höger-skalan.

5. Svenska väljare uppfattar inte längre valet av politiskt parti som en fråga om politisk identitet utan som ett val mellan olika varumärken och politiken som en verksamhet för politiker och inte som auktoritativ värdefördelning av samhällets gemensamma resurser.

6. Statsminister Reinfeldt öppnade dammluckorna för invandringsfrågan genom sitt tal den 16 augusti, särskilt som han betonade att invandringen tog det ekonomiska utrymmet för nya reformer, något som mobiliserade väljare kring dimensionen öppenhet/nationalism snarare än kring ekonomi/välfärd.

7. Regeringsfrågan tycktes tidigt avgjord och valrörelsen handlade nästan enbart om förtroende för olika regeringskonstellationer, samt om taktiska avgöranden mellan blocken, och skapade därmed stort utrymme för Sverigedemokraternas politiska agerande samt för FI:s starka mobilisering efter EU-valet.

8. Mediernas bevakning av valrörelsen gjorde politiken till en tävling och detaljfrågor kring politiska medel tog plats från de djupare ideologiska frågorna.

I allmän mening uppfattar jag att valresultatet är ett kvitto på de allt svagare – för att inte säga brustna – länkarna mellan medborgare och partier som jag och Ulf Bjereld tidigare beskrivit i vår trilogi om den kommunikationella revolutionen, t ex i ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” (2011).

Läs också vad jag skrev om det nya partisystemet i juni, efter EU-valet.

 

 

 

En bref: Om valbevakningen i public service

Jag ser en stor risk att Sveriges Television hos väljarna gör politik – den auktoritativa resursfördelningen i ett samhälle – till ett tröttsamt pratande, där det är viktigare vem som pratar än vad de säger.

Så skrev jag för några dagar sedan på SvT Opinion om valbevakningen i Public Service och då särskilt Sveriges Television. Min kritik handlade om att evenemangsjournalistik och sportdramaturgi tagit över den politiska analysen och att detta i sin tur förhindrar den demokratiskt centrala uppgiften att hjälpa medborgarna att utvärdera den gångna mandatperioden och att spegla sina egna intressen i den politik som partierna faktiskt går till val på. Jag har här på bloggen också flera gånger utvecklat den typen av mediekritik mot den politiska bevakningen, t ex här och här eller klicka på tag ”medier” i etikettmolnet till höger.

Artikeln kan läsas här.

Programmet Medierna i Sveriges Radio P1 tog också upp kritiken, där medverkar också Jenny Madestam och Jesper Strömbäck samt Robert Olsson från Sveriges Television.

I en ny bok sammanfattar professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling mediernas självständiga makt över politiken och det politiska samtalet. Om Sveriges Television inte vill lyssna på alla oss andra kanske Asps sammanfattning av 30 års forskning kan övertyga? 🙂