Kategori: svensk politik

Ett svenskt partisystem i radikal förändring?

En av de mer remarkabla förändringarna i opinionsläget under den innevarande mandatperioden är att de stora partierna på var sin sida mittlinjen – socialdemokraterna och moderaterna – tappar sitt grepp om väljarna. Trots stort missnöje med alliansregeringen, där ett av partierna konstant hänger på gärdsgården medan det andra hjälpligt tagit sig över på rätt sida, så är det inte den stora utmanaren på andra sidan – socialdemokraterna – som lockar. Istället växer de mindre centrala partierna i partisystemet: Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det går lite upp och ned för de här partierna i opinionsmätningarna, men jag tror inte att någon kan förneka att en icke föraktlig del av väljarna tycks föredra ideologiskt profilerade partier som inte gör allt för minska avståndet mellan sig själva och en absolut neutral plats i den ideologiska rymden. Enligt min mening kan EU-valets resultat liksom det förändrade mönstret i partisympatier vara ett tecken på att det svenska, extremt stabila, vänster-höger-mönstret håller på att luckras upp på ett oåterkalleligt sätt.

Politiken utspelas idag på en mer individualiserad och destabiliserad arena där lojaliteten med partierna är längre än förr och där nya politiska dimensioner mobiliseras och uttrycks allt mer tydligt. Som jag tidigare noterat återfinns SD vid den auktoritära polen och Mp, FI och delvis V vid den liberala i en dimension som politiserar kulturella värderingar, identiteter och livsstilar. Det är en dimension som växer alltmer i styrka ju mindre de politiska partierna strider om resursfördelning, ekonomisk jämlikhet och statsmaktens roll i ekonomin (den traditionella vänster-höger-skiljelinjen). Och just nu vill båda de dominerande partierna i det svenska partisystemet – M och S – båda gå till val på att förvalta stabila finanser och bibehållna skattenivåer.

Nya partier kan påverka politiken dels genom att de blir intressanta i opinionen och väcker intresse, dels genom att de blir del av nya parlamentariska allianser. Om detta har den holländske statsvetaren Simon Otjes skrivit en avhandling och en handfull uppsatser och artiklar. Det är  parlamentet som nya partier verkligen påverkar genom att de tvingar övriga att förhålla sig till dem och deras politiska agenda. På väljararenan tyder inte mycket på att nya partier har någon effekt på de etablerade partiernas valmanifest eller valkampanjer. Om ett parti tycks förlora en signifikant del av sin väljarkår till ett nytt parti förändras förstås strategin. Men i sin avhandling från 2012 menar Otjes t o m att det  är  övriga partiers uppmärksamhet på väljararenan som hjälper nya partier in i parlamentet. Inte tvärtom.

Underminerar de två dominerande partierna i vårt partisystem hela logiken i den skiljelinje på vilken de konkurrerar genom att i praktiken avstå från att just konkurrera? Ja, det finns en del som tyder på det. Riksdagsvalet 2014 kan innebära det definitiva genombrottet för ett i grunden förändrat svenskt partisystem.

Simon Otjes avhandling kan läsas i sin helhet här.

 

Favorit i repris: Svensk nationaldag, varför?

För drygt sju år sedan (070529) publicerade jag denna debattartikel i Tidningen Dagen. Jag återpublicerade den också 2009 på bloggen. Saken har inte blivit mindre aktuell sedan dess. På förekommen anledning publicerar jag den därför ytterligare en gång 🙂

Sedan jag skrev texten första gången 2007 har tiden gått och nationaldagen har blivit alltmer institutionaliserad, särskilt som Pingsthelgen krymptes och numera inte ger någon extra ledighet alls. Vi människor är meningsskapande och fyller förstås även denna nya helgdag som nationaldagen är med verksamhet och firande.

Avskaffa nationaldagen! Den 6 juni instiftades som svenska flaggans dag 1916 men redan tjugo år tidigare hade Nordiska Muséets och Skansens grundare Arthur Hazelius börjat fira den 6 juni som en slags nationell högtidsdag. Den 6 juni är dagen för Gustav Vasas kröning 1523 och antagandet av 1809 års författning. Nationaldag blev 6 juni dock först 1983. Redan då började emellertid de borgerliga partierna att motionera i Riksdagen om att nationaldagen också borde bli helgdag. Centerpartiet, moderaterna och kristdemokraterna har varit särskilt aktiva och argument som folkligt stöd, motverka främlingsfientlighet, integrera invandrare, stärka den nationella identiteten i EU:s tidevarv samt fira demokratin.

En framträdande ståndpunkt är att Sverige bör fira nationaldagen på samma festliga sätt som t ex i Norge. I september 1993 tillsatte den borgerliga regeringen Nationaldagsutredningen (1994:58) som föreslog att den 6 juni skulle bli allmän helgdag, men att antalet helgdagar inte skulle utökas. Annandag pingst fick därför stryka på foten, något som sedan bekräftades av den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte 2003 (SOU 2004:45).

Argumenten för att göra nationaldagen till allmän helgdag var att ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än en har idag.” (Prop 2004/05:23) Nationaldagen blev dock allmän helgdag utan att någon part kunnat visa att de argument som angavs för ståndpunkten var hållbara. Propositionens argumentation är vag och oklar. Beslutet stöddes av irrelevanta jämförelser med andra länder.

Att fira de händelser som anges som grunden för nationaldagen kan också ifrågasättas på demokratiska grunder. Firandet av nationaldagen sker genom kungafamiljens framträdande, nationalistiska dikter, sånger och framträdanden, stipendieutdelningar och överlämnande av flaggor. I Stockholm har införts ett allmänt nationaldagsfirande på Stadion där populära svenska artister framträder. Kronprinsessan Victoria firar i Lundsbrunn med landshövdingen, den f d utrikesministern och TV-kändisar. Vid sidan av detta återfinns en ”paradorkester”, en motorcykelutställning och hundtävlingar genomförs. (Notera att detta gällde 2007, Förf anm) På vilket sätt detta skulle öka integrationen i det svenska samhället framstår åtminstone för mig som obegripligt. Jag kan inte heller förstå på vilket sätt stipendier från Lions eller hundtävlingar markerar betydelsen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten. De ceremonier som genomförs i vissa kommuner för nya medborgare strävar dock efter en sådan symbolik. För dem som är där kan säkert upplevelsen vara positiv, men det är knappast manifestationen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten som står i fokus för ceremonin.

De jämförelser som i argumentationen för nationaldagen gjorts med andra länder är irrelevanta. Den danska grundlagsdagen firas till minne av hur den danska liberalismen lyckades få slut på det kungliga enväldet och fick en grundlag som garanterade att Danmark blev en konstitutionell monarki. Den norska nationaldagen firas till minne av den grundlag som blev basen för frigörelsen från Danmark. Den finska nationaldagen firas till minne av självständigheten från Ryssland. Den franska nationaldagen firas till minne av störtandet av det kungliga enväldet och införandet av liberala rättigheter. Nationaldagar som har relevans för medborgarna firas till minne av liberala rättigheter, folklig frigörelse och störtandet av envälde. Att Sveriges nationaldag skall minna om Gustav Vasas kröning och/eller Karl XIV Johans författning (som blev föråldrad redan 1866) där kungen enväldigt styr riket pekar bara på att nationaldagsprojektet i Sverige är ett överhetsprojekt.

Att fira skapandet av enhetsstaten eller en författning som gjorde statsskicket mer monarkistiskt är verkligen en anakronism bland nationaldagar. Den svenska nationaldagen kommer aldrig att bli något annat än en ledig dag för festande eller en rojalisternas extra-dag. Sverige har ingen frigörelse, ingen liberal revolution eller någon (nationell, förf anm) självständighetsdag att fira. Sverige var aldrig feodalt som Danmark eller underordnat en stormakt som Norge och Finland. Om vi skulle fira något politiskt i historien som vi är stolta över så varför inte antagandet av 1766 års tryckfrihetslagstiftning (2 december) eller avskaffandet av det kungliga enväldet 1719 (21 februari). Om vi skall ha ytterligare en helgdag så varför inte låta Kvinnodagen (8 mars) bli helgdag i ett land som är och har varit jämställdhetens föregångare?

(Tidningen Dagen 070529 – tyvärr endast tillgänglig i Mediearkivet)

En annan sida av valet till Europaparlamentet

Analyser av helgens val till Europaparlamentet domineras av det faktum att ett antal nationalkonservativa partier i nordvästra Europa har vuxit sedan förra valet, i några fall har de röstats fram som ländernas största partier (Danmark, Frankrike och Storbritannien). Jag tänker lämna den diskussionen till övriga kolleger, men vill rekommendera Cas Muddes analys som betonar att framgångarna nog inte får de jordskredseffekter som en del bedömare redan tagit ut i förskott.

Vad som kanske inte fått samma uppmärksamhet är att i det svenska valet har den politiska dimensionen som på engelska kallas libertarian-authoritarian också artikulerats på ett tydligare sätt än tidigare. Vid den auktoritära polen återfinns de båda i grunden konservativa partierna Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som ökat med knappa åtta procentenheter sedan förra valet till Europaparlamentet. Vid den liberala polen hittar vi Feministiskt initiativ och Miljöpartiet som tillsammans ökat med nästan lika mycket. Med en generös tolkning kan också det numera liberala Centerpartiets framgång med en procentenhet liksom Vänsterpartiets ökning med en dryg halv procentenhet räknas med. Grovt sett kan vi därmed säga att båda polerna på dimensionen har mobiliserat lika mycket.

Inom statsvetenskap och sociologi finns en mängd diskussioner kring vad som kännetecknar en politisk dimension respektive en politisk skiljelinje. Jag tillhör dem håller mig Stefano Bartolinis och Peter Mairs definition vilken avkräver en skiljelinje tre saker:  social bas, kollektiv identitet och politisk organisering. Allt som oftast kan det översättas med t ex klass, klassmedvetande och klassparti. Men Simon Bornschier har på ett övertygande vis argumenterat för att den sociala basen numera kan övertas av en subkultur som är tillräckligt stark för att utveckla en kollektiv identitet som står i motsättning till andra grupper. Bornschier skriver att

”det tycks som om det inte är den sociala (samhälleliga, förf anm) strukturens rötter i sig självt utan snarare antagonistiska relationer mellan kollektiva identiteter som stabiliserar partisystemet i en demokrati. Subkulturer (även utan socioekonomiska rötter, förf anm) som skapas genom politiska konflikter konstituerar därför de hållbara baserna för skiljelinjerna och inte deras oföränderliga sociala baser.”

Enligt min uppfattning är dimensionen mellan liberala och auktoritära värderingar just en dimension och inget annat. Vilka politiska skiljelinjer som formeras inom och utifrån den dimensionen är ännu oklar. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag hävdat att två tänkbara skiljelinjer är kunskap-marknad och transnationella nätverk-nationalstat. Piratpartiet och rörelsen kring det kan hänföras till den första medan Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna kan hänföras till den andra (på var sin sida). Andra forskare har talat om utbildning som en ny skiljelinje (Rune Stubager) där låg- och högutbildade ställs mot varandra i just den mening som Bornschier ovan menade, i termer av subkulturer i antagonistisk värdekonflikt. Åter andra har lyft fram att vi ser en ny skiljelinje som återföder den gamla skiljelinjen mellan stad och land, mellan urbanitet och agrara intressen, där städer får alltmer gemensamma intressen oavsett i vilket land de ligger.

Att nya skiljelinjer kommer att växa fram står dock utom allt tvivel. Frågan är bara vilka politiska partier som förmår fånga upp, samla och föra fram de intressen som skiljelinjerna bygger på.

Vinner FI det politiska slaget om framtiden?

”Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus” så skaldade Hannes Sköld år 1911. Så många slitna kavajer är det inte i första maj-tågen hundra år senare, men väl både slitna jeans, nitjackor, färgglada kalufser liksom ljusa vårjackor och solglasögon. Texten avslutas med ”och vår håg och vår hand röres fritt utan band, och vår blick är mot framtiden spänd”, ord som jag efter att ha sett SvT:s Dokument Inifrån ”Politiker utan mål” uppfattar mer uppfordrande än tidigare.

Att vinna det s k slaget om framtiden är helt centralt för en politisk rörelse som vill mobilisera, vinna val och förändra samhället. Nästan alla sociala rörelser som nått framgång i sin egen rätt har förmått att skapa tilltro till en framtidsvision, ett hopp om förändring från något sämre till något bättre. Så var det med rösträttsrörelsen, frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen, medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och miljörörelsen för att nämna de mest etablerade i vårt land. Men sedan något decennium är dessa framtidsvisioner förvisade till gatorna, sociala medier eller kafferummet. Någon plats i de politiska debatterna har de inte, och det är bara hos några mindre partier som visionerna ens har en framträdande plats i det egna budskapet.

Inför det förra EU-valet var det Piratpartiet som mobiliserade och seglade in i EU-parlamentet på frågor om fildelning, nätintegritet och -frihet. Partiet har dock, sannolikt till följd av svag partiorganisation, inte lyckats upprätthålla det politiska engagemanget hos sympatisörerna. Kanske saknade Piratpartiet förmåga att väcka hopp inför en ljusnande framtid, att bygga en vision om ett mer rättvist/friare/öppnare samhälle på grundval av de egna politiska målen?

En rörelse som under (medie-)radarn har vuxit sig allt starkare genom en kombination av digital- och gräsrotsmobilisering är Feministiskt Initiativ. Partiet som nu ställer upp i såväl EU-val som riksdagsval växer, tror jag, tack vare bristen på framtidsvisioner hos många andra partier, i kraft av anti-rasistiska och kulturradikala idéer och som ett politiskt alternativ där än så länge alla får plats. Ett bevis på det förändrade klimatet för FI är att på första maj 2013 gick 400 personer i FI:s första-maj-tåg i Göteborg. Vänsterpartiet hade samma år 4100 personer i sitt tåg. I år hade FI 3550 personer i sitt tåg! Och Vänsterpartiet hade 4500, visserligen fler än förra året och en toppnotering för partiet, men mobiliseringen stod ju onekligen FI för.

I samma ögonblick som FI som rörelse får parlamentarisk makt ställs den just nu brokiga intressekoalitionen på sin spets. Detta scenario är idag mycket mer sannolikt än i vintras. Partiet har smugit upp på insidan av övriga partihästar i loppet och om EU-valet använder sig av open-stretch blir jag inte alls förvånad om EU-parlamentet får en svensk FI-kandidat i maj. Om det är en trolig eller rimlig väg för svensk politik är en helt annan sak.

Politikens värld behöver vara en plats också för drömmar, ideologiska visioner och utopier – om medborgare skall kunna tro på en bättre framtid och kunna mobiliseras för denna måste också våra partier väcka framtidstro och vilja prata om det samhälle man ser framför sig. För det är väl inte så illa att nästan alla partier tycker att det mesta är bra som det är, något en vanlig medborgare lätt kan tro i alla fall utanför de månader när det är valkampanj.

En bref: Lite mer om näthat

Hatet på nätet är ett internationellt fenomen – det finns vetenskapliga artiklar om till exempel näthatet mot Obama och mot homosexuella i afrikanska länder. Både i Sverige och andra länder bedrivs forskning om mobbning på nätet, om hat på nätet och om extrema nätverk som använder nätet för att påverka debatten. Ingen av mig känd vetenskaplig rapport eller artikel hävdar att näthatarnas klassbakgrund eller en reell bortträngning av en särskild social grupp ur debatten är den grundläggande orsaken till deras beteende.

Så skrev jag i GP när jag i torsdags gav mig in i debatten om näthat, återstartad i DN av Jonas Thente, men förstås en debatt som pågår mer eller mindre ständigt.

Jag vet inte om Thente egentligen ville så mycket mer än dra igång en debatt, och i så fall fick han ju det, men jag reagerade på vad jag tyckte var en fladdrighet, brist på precision och ganska provinsiella perspektiv på ett gammalt demokratiskt fenomen.

Många andra har också skrivit i ämnet men jag kanske helst ser att fler tar del av den forskning på området ”näthat” som trots allt finns. Man kan t ex starta med Raphael Cohen-Almagor, ”The scope of tolerance” eller söka sig vidare i den diskussion som förs inom filosofioch statsvetenskap kring just tolerans, hat, demokrati och opinionsbildning.

Politik som skådespel undergräver demokratin

Filmen har hur många bottnar som helst för en statsvetare, men jag vill stanna vid ett par ting som Capra får fram. Filmen lyfter fram att politik handlar om makt. I nutida politiska filmer utspelar sig maktkamper oftast mellan likvärdiga aktörer som på samma arena försöker övervinna motståndaren i ett tjuv-och-rackarspel. I Mr Smith i Washington är maktkampen vertikal, och står mellan makt som verktyg för egen vinning och makt som verktyg för det gemensamma bästa.

Så skrev jag på Filminstitutets nätprojekt ”Augmented Society” om filmen ”Mr Smith i Washington” från 1939, en film som alltså kom samma år som Tyskland under Adolf Hitler marscherade in i Polen och inledde en era av repression, folkmord och politisk masspsykos. Politik som vi känner den i dess liberala demokratiska former har inte längre anor än ett sekel. Visserligen hade vi olika former av mer eller mindre demokratiska regimer sedan den franska och amerikanska revolutionen (1789 och 1776) men det är först efter det första världskriget som demokratin i sin verkligt folkliga och individuella form blivit verklighet.

Demokratin har visat sig vara slitstark – anpassning och förändring har varit systemets livsluft. Även idag uppvisar demokratin en mängd variationer och det ligger en fara i att låsa sig fast vid vissa modeller. Det är knappast valsystemet eller utformningen av vissa institutioner som är avgörande utan, menar jag, själva idén om folkviljans förverkligande. Och det är just där filmen Mr Smith i Washington har sin kärna.

I James Stewarts till synes naiva gestalt tar demokratin form som allt från den amerikanska konstitutionen till kärlekens lov i Korintierbrevet. Han tror verkligen på sitt uppdrag och genom det får han också ett moraliskt övertag över sina korrumperande kolleger. Självklart beskriver filmen en saga, men som alla sagor har den en sensmoral som är universell: Demokratin har inget annat skydd än människors tilltro till dess kraft. I den tilltron kommer vi som medborgare att handla och därmed reproducera demokratin dag för dag, i generation efter generation. Det finns inget annat sätt.

Jag ser två hot mot den demokratiska reproduktionen idag – dels de politiska partiernas bristande förankring i de sociala skiljelinjer som växer fram i vårt samhälle, dels synen på politik som ett spel eller en teater.

De politiska partiernas oförmåga att lägga örat till marken (och med det menar jag sannerligen inte opinionsföljande) har jag tillsammans med Ulf Bjereld diskuterat utförligt i vår boktrilogi om den kommunikationella revolutionen, senast tog vi upp saken på DN-debatt den 30 november 2013. Jag skall därför inte orda mer om den saken här.

Politiken som ett skådespel vilket vi kommenterar från en publikposition har varit en återkommande figur i statsvetenskaplig litteratur sedan några år. Ibland talas det om ”publikdemokrati” men också jämförelserna med Tredje Riket har då och då lett fram till kritiska betraktelser kring vårt behov av politiskt skådespel. Jag är väl medveten om att medielandskapet idag i mångt och mycket är den scen på vilken politiken spelar ut sina pjäser. Till viss del är detta oundvikligt – och även något gott – men när själva utförandet av rollen kommer mer i centrum än vilken roll det handlar om hamnar vi alldeles fel.

Partiledare som Alf Svensson, Gudrun Schyman, Ingvar Carlsson eller Gösta Bohman vägrade i stor utsträckning att ta regi av den ansiktslösa publik- och medie-scenen. Den politiska diskurs på elitnivå som växer fram under 10-talet upplever jag som extremt snäv, som politisk teater liknar det snarast marionettdockor på scen. Risken är överhängande att Jefferson Smith med sitt demokratiska patos skulle känna sig lika obekväm i vårt parlament idag som han gjorde i den amerikanska senaten.

Duell Löfven-Reinfeldt: En ganska trist match, och dessutom irrelevant.

Två ledare för de två största partierna möts i en studio för att debattera sin politik, syftet är att väljarna skall få klarhet och upplysning om vilka alternativen är inför valen. Men hur givande är dessa tillställningar egentligen?

Dagens match – ja, sportmetaforerna brukar vara legio i dessa sammanhang – karaktäriserades av en part som önskade få konflikt och jabbade så gott han kunde. En annan som kvickt vek undan genom skickligt följsamma manövrar. Väljarna får se en statsminister som inte önskar att det skall synas att det är någon skillnad mellan honom själv och alternativet. Så länge det talas sakfrågor som skola och sysselsättning. Löfven å sin sida vill inget hellre än påvisa konflikten. Men inte för mycket, bara.

Men sedan, då börjar herrarna slåss – om budgetsiffror! Framförallt om socialdemokraternas dito. Och till slut måste domaren (Mats Knutson), trots avsaknad av fluga, döma av just den fasen av matchen. Inte blev väljarna särskilt mycket klokare.

Efter ett mycket kort slut, där båda är eniga om att Ryssland överträder internationell rätt på Krim, tar diskussionen slut.

Den här typen av personfixerade dueller ger väljarna ett dåligt underlag för att bedöma och värdera alternativen i svensk politik. Vad som visas upp är  bara två ledare, två män i medelåldern, som vill leda landet. Och endast de verkligt trogna sympatisörerna kan tycka att någon av de båda gjorde en bra match.

Om man vill värdera alternativen inför valdagen bör man istället a) bedöma vad som hänt under mandatperioden: är man nöjd, har det gått åt rätt håll, har regeringen kommit med reformer som ligger i den egna ideologiska inriktningen? samt b) läsa valmanifesten och bedöma hur partiets sannolika storlek och position efter valet kommer att påverka möjligheten att genomföra förslagen.

Partier håller sina vallöften. Och regeringar skall utvärderas efter sin förmåga att fördela resurser till de områden som man sagt sig vilja prioritera.

Se vidare Elin Naurin om partiernas löfteshållande och Warwick om t ex relationen mellan spenderade resurser och väljarnas önskemål.

En partisk betraktelse om opartiskhet

När jag hörde Cilla Benkö i SvT Debatt i torsdags vägra svara på frågan om en medarbetare vid Sveriges Radio aktivt kunde ta avstånd från ett demokratiskt inröstat nazistiskt parti i en svensk parlamentarisk församling trodde jag inte mina öron. Jag frågade en närstående om jag hade hört det jag trodde jag hört. Jo, jag hade hört rätt. Benkö måste ha ansett det vara en så trivial fråga att hon inte ansåg sig behöva ge ett klart svar och istället svarade hon precis motsatsen till vad hon i efterhand säger sig ha menat. Hon har också försvarat sig med att hon blivit avbruten.

Alltihop började med att Soran Ismail stängdes av från Morgonpasset i P3 där han varit s k sidekick (alltså en person som småpratar med programledaren och vars roll är att sticka ut lite grand, retas lite om man så vill.) Anledningen sägs vara att Ismail ”vill vara aktiv valrörelsen”. Varför denna fråga alls kom på bordet känner jag inte till, men någon måste rimligen ha ställt Ismail frågan om han ville vara med i radio eller vara aktiv valrörelsen. Ställs denna fråga till alla programledare och fasta medarbetare? Har någon frågat Tomas Ramberg eller Olle Hägg samma sak? Jag vet inte. Kanske.

I Studio Ett (från 17 minuter in) i fredags använde Benkö samma härskarteknik som i SvT Debatt men nu mot forskaren Lena Berggren då denna inte fick tala till punkt (21.40 in) och därför tappade momentum. Benkö avbröt också programledaren (vars chef hon är) genom att då hon fick en fråga efter 30 sekunders eget talande säga ”om jag får prata till punkt nu” (17.26 in). Benkö får därefter prata oavbruten i ytterligare en minut och tio sekunder. Totalt en och fyrtio. Vilket är länge i detta sammanhang. Benkö avbryter senare återigen programledaren (19.38 in) med ett ”vänta nu”. Benkö svarar inte heller på frågan från programledaren om vilken etikett ”vi” sätter på SD när Benkö själv skiljt ut Svenskarnas Parti från Sverigedemokraterna. Hon fortsätter istället prata om det hon själv vill prata om. Först efter programledarens hänvisning till granskningsnämnden säger Benkö att SD är ”ett främlingsfientligt parti” men tillägger samtidigt att Jimmie Åkesson skall höras i partiledarutfrågningarna (vad det har med saken att göra?) Om nu Benkö anser att det självklart att SD är ett främlingsfientligt parti framstår det väldigt underligt att Sveriges Radios programledare inte skall ta ställning mot det partiet (vilket jag tycker vore fel att göra) just med hänvisning till de riktlinjer om demokrati som Benkö just hänvisat till. Benkö tycks inte kunna skilja mellan å ena sidan att det är OK att en programledare uttalar sig om SD som ett främlingsfientligt parti och å andra sidan hur SD skall bemötas som kampanjande parti i valrörelsen.

Benkö tycks ha problem med medieträningen; om det är något vi som ofta medverkar i Sveriges radio vet så är det att vi så gott som aldrig ”får tala till punkt”. Och det är inget konstigt med det. Särskilt inte när man inte håller sig till saken. Det konstiga är att radions högste chef inte förstår det. Eller tycker hon möjligen att just hon skall få göra det ingen annan får? Att hon auktoritärt avbryter sina egna medarbetare ger ett litet märkligt intryck av ledarskapet.

I flera av sina uttalanden har Benkö uttalat sig förvirrande kring rasism, Sverigedemokraterna och demokrati. Hon blandar det faktum att ett parti ställer upp i val med partiets ideologi, hon blandar en analytisk etikett på ett parti (nazism) med partiets egen uppfattning och hon blandar samman programledare/sidekickar som är aktivistiska anti-rasister och som är partipolitiskt aktiva (för/emot).

Soran Ismail blev inte som en del tycks tro avstängd för att han ville kampanja för/mot ett visst parti utan för att han var en anti-rasistisk aktivist. Jag kan ibland undra om han blev avstängd för att han råkade befinna sig på Kungsgatan när några sedermera Sverigedemokratiska riksdagsledamöter bråkade med honom.

***

Jag ser en livsfarlig utveckling personifieras i Benkös och andras agerande. Vi vet genom historien att det är när normerna om vem som är vi och vem som är dom börjar förskjutas som det första steget mot apartheid/utrotning/förintelse tas. Det finns ingen anledning att bli alarmist men det skrämmer mig fruktansvärt att frågor om mänskliga rättigheter, om allas lika värde, om humanism och medmänsklighet blir en fråga för Sveriges Radios opartiskhets-begrepp! Opartisk kan man vara i relation till parter, t ex i valtider i relation till politiska partier. Om dessa valts in eller inte i någon parlamentarisk församling har inte med opartiskhet att göra. Huruvida partiet är invalt eller ej är en fråga om möjligheten till ansvarsutkrävande – och därmed också för mediernas granskande roll, en av de viktigaste i en demokrati.

Opartiskhet får aldrig innebära att inte ta ställning i frågor som rör mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och medmänsklighet. Journalistikens centrala roll i demokratin är att hjälpa medborgarna att utkräva politiskt ansvar genom att granska makten och genom att ifrågasätta maktutövningen. Spjärn i detta arbete tar journalistiken i historien och i de mänskliga rättigheter som miljoner människor politiskt kämpat sig till – och fortfarande kämpar för. Om journalistiken i sin ängslighet tappar denna roll står sig medborgaren slätt på en såväl kommersiell som politisk åsiktsmarknad.

Läs gärna idag Ola Larsmos långa text om Bollhusmötet i Uppsala, för imorgon 75 år sedan. Läs och begrunda. Och fundera sedan på begreppet ”opartiskhet”. Minervas uggla flyger i skymningen.

Varför så tyst om övervakning och avlyssning?

Jag hade igår kväll förmånen att delta i ett panelsamtal arrangerat av ABF Göteborg om vad som kallats ”den globala övervakningsskandalen”. Tillsammans med mig deltog Rasmus Fleischer, Maria Johansen och Hans Linde. Det hela leddes av Ann Ighe.

Jag valde att lyfta fram den bristande politiseringen av frågor som rör massövervakning och avlyssning. En viktig anledning till att frågan inte riktigt får fyr i svensk politisk debatt – trots att det är valår – är att det inte finns någon villig aktör s a s på andra sidan. Vi ser alltså fanflykt från dem som trots allt röstat för FRA-lagen, fattat en mängd beslut om att delta i det internationella underrättelsesamarbetet och anser att det finns goda argument för detta. Men medborgarna får sällan eller aldrig höra de argumenten. Som forskare kan jag se en mängd goda argument från den sida som borde försvara och förklara sig, men dessa aktörer viker undan. Såväl politiska partier som myndigheter. Då är det svårt att få till en tydlig politisk konflikt som skulle kunna politisera övervakningsfrågorna. Vilket förstås är en strategi så god som någon.

En annan viktig förklaring till den bristande politiseringen är att underrättelsefrågor kan inordnas i kategorin ”utrikes- och säkerhetspolitik”. Inom utrikespolitiken bråkar partierna ytterst sällan, och gör man det någon gång så rör det nästan alltid formfrågor av typen vem som skall sitta i vilket kontrollorgan eller vilka handlingar som bör vara hemliga eller offentliga.

Utöver detta föreslog jag helt ogenomtänkt 🙂 att likaväl som vi har myndigheter som ha synpunkter på vår mat, våra bostäder och vår arbetsmiljö så borde vi också ha någon institution som hade som uppgift att hjälpa medborgarna tillrätta i den digitala världen: kryptering, kan man välja annat än Google, upphandla mjukvara utanför Microsoft eller allmän etikett när det gäller vad vi bör lämna ut om oss själva samt gärna en översyn av hur och i vilken omfattning företag och kommersiella intressen kan och få använda privata uppgifter, oavsett om vi lämnat ut dem själva. Grundtanken är att övervakning är en maktfråga där medborgaren alltid är den som drar det kortaste strået. Det handlar faktiskt om makt.

På hemvägen fick jag synpunkten att den svenska tystnaden/likgiltigheten (välj det som önskas) kanske hänger samman med en traditionell tilltro till statsmakten. Jag tror det ligger mycket i det. Hur bibehåller vi det goda i den tilliten samtidigt som vi inympar en hälsosam kritisk hållning till en statsmakt – och en kommersiell sektor – som faktiskt har en oerhört stor makt över oss som medborgare?

Min artikel om Pirapartiets succe i förra EU-valet finns här (kan laddas ned via närmaste universitetsbibliotek).

En debattartikel om övervakning från ett politiseringsperspektiv finns här.

Och mer om utrikespolitik som (icke-)politiserad fråga finns här.

 

Nytt parti politiserar manliga domäner: industri och invandring

I pressen sägs nu att Bert Karlsson återigen tänker ge sig in i politiken. För den yngre läsekretsen bör kanske påminnas om att Bert Karlsson tillsammans med Ian Wachtmeister en gång i tiden startade partiet ”Ny Demokrati” och tog det in i riksdagen för en mandatperiod, 1991-1994. Ny Demokrati var ett anti-etablissemangsparti, ett populistiskt parti i likhet med tidiga missnöjespartier som återfanns i Norge och Danmark. Men Ny Demokrati kom snabbt att glida över till att bli ett främlingsfientligt parti med flykting- och invandringspolitiken högt på agendan. Det parti som Bert Karlsson nu avser att ge sitt stöd kommer att ha två frågor på programmet: industrin och invandringen. Karlsson säger till Svenska Dagbladet att ”(o)m man inte förstår att vi behöver industrier i Sverige då är man ju helt ute och cyklar.” Grundaren till det nya parti som Karlsson säger sig stödja, Lars Carlström säger om invandringen (också till SvD) att ”(v)i kanske borde titta över om vi kan härbärgera alla. Kan vi ge alla en chans till en ny start på det sätt som man kanske skulle önska.”

Det är knappast någon slump att det är just de två frågorna om ökad plats åt industrin och minskad invandring hamnar på den nya partiets shortlist. Effekterna av globaliseringen på det svenska samhället är att traditionell industri minskar och rörligheten ökar. Arbetskraften inom traditionell tillverkningsindustri liksom bland underleverantörer minskar och processerna effektiviseras eller flyttar. Samtidigt ökar arbetskraften inom tjänstesektorn, en sektor som ofta ger arbete åt just migranter – allt från högskoleutbildade ingenjörer till flyktingar utan skolunderbyggnad. Att det nya partiet väljer att fokusera på dessa båda frågor tillsammans är därför fullt logiskt.

För Sverigedemokraterna blir det en konkurrent på ett sakområde som partiet i princip ägt själva, och för traditionella arbetarklasspartier kan det bli ytterligare en utmaning där Sverigedemokraterna redan gjort inbrytningar. Att det främst är män som kommer att känna sig lockade av det nya partiet – om det väl ser dagens ljus – är sannolikt.

Mer om nya partier av kollegan Gissur Erlingsson på Politologerna.

Om nya partier inför valet 2006 av undertecknad i Göteborgs-Posten.