Kategori: svensk politik

Bor det någon här? Om landsbygden som politisk fråga

”Is there anybody out there” sjunger Pink Floyd på skivan The Wall. Ibland kan jag fundera på just det när jag befinner mig på det som kallas den svenska landsbygden. Postlådor, apotek, affärer och bensinmackar försvinner – samtidigt som den digitala verkligheten skapar nya möjligheter för den som lever långt från köplador och universitet. Om man har tillräcklig bandbredd och mobiltäckning vill säga.

För några år sedan ville Kristdemokraterna ha en landsbygdsminister (och det var inte en sådan som Eskil Erlandsson) för att uppmärksamma levnadsomständigheterna på landet, sedan kom Vänsterpartiet och sade sig vara landsbygdspartiet framför andra, och så Sverigedemokraterna som i våras meddelade att de skulle satsa på landsbygden och så i somras även Moderaterna. Och idag hävdas att Socialdemokraterna också vill göra inbrytningar på landsbygdspolitikens område i akt och mening att ersätta Centern i åtminstone en del avseenden.

Att ett parti som Centern idag är så energiskt utmanat i sin profilfråga av i stort sett alla andra partier visar med iskall tydlighet att Centerpartiet är på väg eller redan har tappat sin trovärdighet i dessa frågor. Nu får partiet kämpa med övriga partier om att vara partiet för dem som har en livsstil som inbegriper lantbruk, skogsbruk, jakt, fiske, trädgård, jordbruksföretagande och eget entreprenörskap. Att leva på landet kräver uppfinningsrikedom och god framförhållning.

Paradoxen är att när landsbygden idag är alla partiers kelgris så är landsbygdsfrågorna  mindre en fråga om näringar och mer om livsstil. När konfliktlinjen land-stad uppstod var det primärt en resursfördelningsfråga mellan det som kallas primärnäring (agrart) och sekundärnäring (urbant) – alltså mellan jordbruk/skogsbruk å ena sidan och handel/köpenskap å den andra. Idag tycks konflikten snarare handla om tillgång på service, levnadsomständigheter och standard. Att leva på landet innebär för väldigt många bilpendlande till det mesta (även moped/mc/cykel) men också att man livnär sig på lite olika verksamheter. I de bygder där åkermarken inte tillåter gårdar på hundratals hektar av vete, korn eller råg är det istället lite skogsbruk, hästuppfödning, lite servicejobb i verkstad eller omsorg, vallodling, köttdjur, får och så lite jakt och bärplockning som skapar rytm i arbetsåret. En politik som ger utrymme för en sådan livsstil måste vara mycket flexibel, inbegripa offentligt stöd för vissa verksamheter och egen lönsamhet för andra samt också ta hänsyn till långa avstånd. Effektiviteten i varje enskild verksamhet är kanske inte maximal men sett över året gäller det att få ut maximalt av blandningen – en helt annan princip än i den urbana arbetsdelningen.

Den digitala eran borde gjort det så mycket enklare att leva på landet och individualiseringen och valfriheten borde skapat ännu större utrymme för den mix som lantlivet idag är. Men, tyvärr, så är knappast fallet. Att dra kablar eller bygga ut nät så att alla delar får maximal bandbredd och täckning är för dyrt eftersom det är så få hushåll som berörs då denna infrastruktur överlåtits i huvudsak till affärsintressen. I en del fall har kommuner och byalag gått in och själva ombesörjt bredband eller motsvarande till glesare bygder. Skolor läggs ned, bensinmackar försvinner och polisen dras in – effektiviteten saknas. Men om landsbygden skall leva så måste politiken gå in och garantera en viss nivå på infrastrukturen – och om den digitala eran skall få den revolutionerande betydelse den har potential för så måste just den infrastrukturen byggas ut med hjälp av politiska beslut.

Många partier vill ha landsbygdens röster men inget parti har som Centerpartiet haft trovärdighet att driva landsbygdens intressen som en politisk fråga. Övriga partier plockar de russin som de önskar ur kakan men ingen vågar ta ett större grepp eftersom det skulle kräva en brytning med den marknads- och kundorientering som är grundprincip i svensk politik idag. Landsbygden är helt enkelt så mycket mer individuell, diversifierad, flexibel, blandad och fragmentiserad än stadens täta struktur med stora grupper som löper i samma spår. Och dilemmat mellan privatbilism och miljöpåverkan ställs på sin spets i bygder där det är ett par mil (eller mer) till affär och service och bussen går två gånger per dag (avpassad för skolan).

Kommer något parti att förmå att göra landsbygdens intressen till politik på allvar? Det krävs lite större reformer och vågade grepp än ett femte jobbskatteavdrag, tre terminer på högskolan eller mindre barngrupper på dagis. Om inget etablerat parti mobiliserar landsbygdens intressen är det inte osannolikt att politiskt missnöje växer och leder  bristande tilltro till partierna i dessa delar av landet. En utveckling som ur demokratisk synvinkel vore mycket olycklig.

En bref: Slutreplik i diskussionen om ”utländsk bakgrund”

Debatten om huruvida statens officiella statistik bör redovisa befolkningen med hjälp av kategorin ”bakgrund” där denna kan vara antingen ”utländsk” eller ”svensk” avslutas härmed från min sida med min och Andreas Johansson Heinös slutreplik på DN Debatt.

Vår tes är att redovisningen med hjälp av dessa kategorier förstärker och underblåser skillnader som är irrelevanta, ja t o m negativa för samhällsutvecklingen.  Kategorin håller liv i en idé om att skiljelinjen i ett samhälle går mellan ”utländskt” och ”inhemskt” på ungefär samma sätt som i stater som gjort exkluderande nationalism till politik. Den hållningen är etatistisk, auktoritär och motsatsen till ett öppet, modernt och pluralistiskt samhälle.

För att förstå att människor blir särbehandlade på grund av sitt ursprung så är den gemensamma faktorn att föräldrarna är födda i Norge, Tchad, Nya Zeeland eller Bolivia knappast den intressanta. Istället är det inhemska kollektiva (van-)förställningar om människor som skapar negativ särbehandling: ”det vet man väl hurudana jugoslaver är”  var ett vanligt uttryck på 60- talet. Vilka som var ”jugoslaver” (eller italienare, turkar, zigenare eller araber) låg dock i praktiken i betraktarens öga. Det viktiga var att de var ”annorlunda”.

Att invandring i sig, oavsett land, kan ha generell betydelse för den individs livsförlopp  som gör den resan är rimligt, därför har vi heller aldrig motsatt oss kategorin ”utlandsfödd”.

Att Sverige är närmast unikt i Europa i sin redovisning av människors s k bakgrund kanske borde lända till viss eftertanke.

Slutrepliken kan läsas här.

*

(Rekommenderar också gärna min del i boken ”Främlingskap” (2006) som behandlar bl a den svenska säkerhetstjänstens (militär och polisiär) agerande gentemot algerier, svenskar och fransmän i Sverige under Algerietkriget 1954-1962. En hel del om nationella stereotyper och hotbilder att hämta där.)

En bref: Kategorisering är makt – låt oss lämna ”utländsk bakgrund” bakom oss

Redan i mitt forskningsarbete tillsammans med Cecilia Malmström i slutet på 1990-talet reagerade jag på hur vi i svensk statistik kategoriserade den svenska befolkningen. I vår bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999) tillbakavisade vi användningen av begreppet ”andra-generationens-invandrare” och argumenterade mot bakgrund av erfarenheterna i Frankrike för att synen på medborgarskapet påverkade integrationspolitiken:

”I västvärlden har medborgarskapet alltid varit den viktigaste grunden för rätt till social trygghet, utbildning, boende m m. Synen på medborgarskapet kan härvidlag ses som en fastlagd praxis – eller ”institution” – som bestämmer på vilket sätt integrationen av invandrare sker. Medborgarskapslagarna har i sin tur rötter i historiska erfarenheter, men också i idéer om vad som konstituerar nationen: det etniska elementet eller det territoriella.” (s 143)

Andreas Johansson Heinö problematiserade i sin avhandling demokratins relation till det nationella. Han följde upp det i boken ”Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen” (Timbro, 2012) genom en diskussion kring den svenska ambivalensen i relation till en politik för ett s k mångkulturellt samhälle. I vårt gemensamma forskningsarbete inom ramen för forskningsprogrammet ”Religion, Kultur och Hälsa” fortsätter vi att problematisera svensk politik i relation till kulturella olikheter, integration och livsstilar under efterkrigstiden.

Mot denna bakgrund har vi idag på DN Debatt kritiserat den officiella svenska statistiken för att den konsekvent använder sig av befolkningsredovisning som inte nöjer sig med medborgarskap och födelseland utan istället anser att våra föräldrars födelseländer avgör om vi har en s k utländsk bakgrund eller ej. En idé som bygger på tanken att en sådan bakgrund oavvisligen skulle göra oss kulturellt olika dem med s k svensk bakgrund, och därmed också kräva en annan typ av politiska åtgärder än de behöver. Vi önskar att denna identitetstilldelning skall upphöra och befolkningen redovisas efter medborgarskap och födelseland. Det är fullt tillräckligt, och lämnar kulturella, religiösa, språkliga och andra bakgrunder till individen.

Läs artikeln här.

Ett vykort från ett fjärran land – om förort och stadsplanering

De svenska storstädernas förorter är planerade i syfte att passivisera befolkningen, skilja klasser åt och impregneras av en stark motvilja mot allt som är urbant. Det är en – mycket illvillig – läsning av Ola Anderssons bok ”Vykort från Utopia. Maktens Stockholm och medborgarnas stad” (Dokument Press, 2012). Efter läsningen av denna hyllade och omskrivna bok känner jag primärt en mycket stark ambivalens. Det är verkligen en rik, lärd och djupsinnig bok. Den kan absolut rekommenderas till läsning. Men, och det är ett djupt känt men, genom boken går ett stråk inte bara av maktkritik (för det är bara bra) utan också en stråk av misstänksamhet och konspiration (och det är inte bra).

Den modernistiska arkitekturen bär enligt Andersson hela skulden för Stockholms segregerade struktur, och denna skuld bärs från tidigt 1900-tal (även Howards engelska Trädgårdsstad bär skuld) och fram till ca 1975. Helt utan någon problematisering blir Enskede, Järvafältet och Djursholm delar i samma stora masterplan som iscensattes av socialdemokratin för att skapa ett brukssamhälle av en möjlig storstad. Men i realiteten var byggandet fram till kriget en sak, efter kriget en annan sak och framför allt tiden efter 1965 en heeelt annan sak. Jag förstår vad Andersson vill säga, att den svenska stadsplaneringen och bostadspolitiken har vänt det urbana ryggen, att man Sverige velat skapa en ”agrar stad” och att det svenska folkhemmet blev en likriktningens tvångströja för alla människor med andra synsätt än de gängse. Och jag håller med. Det ligger verkligen mycket i detta. Men ändå, det går lite för bra ihop, de tydliga sambanden är lite väl tydliga för en samhällsvetare som jag själv.

För det första, boken handlar om Stockholm men ger ändå i texten sken av att handla om svensk stadsplanering generellt. Men Stockholms problem är faktiskt andra än t ex Göteborgs eller Malmös. Att gå mellan generella utsagor om svensk stadsplanering och utvecklingen i Stockholms stad blir förvirrande för läsaren. För den som inte kan sitt Stockholm är också texten bitvis uppräknande och trist.

För det andra, Andersson sätter aldrig in den stockholmska utvecklingen i ett internationellt eller politiskt perspektiv. Även amerikanska stadskärnor förföll genom utflyttning under 1960- och 1970-talet, det är inget svenskt fenomen. Paris har samma ambivalenta relation till sin periferi som Stockholm, det är inget specifikt för Sveriges huvudstad. Saneringen (rivningarna) av gamla bostäder i Sverige var speciell, men det berodde ju på att stora delar av andra europeiska städer bombats sönder under kriget.  Och visst är Stockholm gammalt som Andersson skriver, men urbaniteten har så mycket äldre rötter i Bologna eller Marseille.

För det tredje, Andersson romantiserar den gamla kvartersstaden. Jag var också – som alla andra ungdomar – arg på min morfar som längtade efter att få se ett rivet Haga. Men hans mor hade bott där, och likt många andra kvinnor deltog hon i det s k brödupproret 1917. Morfar gjorde en s k boendekarriär som försatte honom i ett egna-hem i just en trädgårdsstad. Där hade han toalett, badrum, varmt vatten inne och en stor, ljus trädgård för att odla bär och frukt. Mina föräldrar sökte lägenhet i Biskopsgården eftersom det var nära jobbet för min far. De sökte inte någon ”enklav” utanför centrum som Andersson skriver om. De ville ifrån det Haga där de bodde i ett rum och kök med toa på svalen och inget badrum. Ödet ville annorlunda och de hamnade i en annan stadsdel med blandad bebyggelse, där jag växte upp och trivdes.

Andersson beskriver gatulivet i city så romantiskt att man glömmer alla lastbilar som står i vägen på de breda trottoarerna, gatuserveringarna som stjäl de offentliga rummet, musiken som strömmar ur högtalare riktade ut mot gatan, cyklisten som får panikbromsa för en bil eller kör ner i spårvagnsspåren och står på näsan, barnvagnarna som kryssar mellan tiggare, reklamskyltar och rollatorer, försäljare som kastar sig över dig, skräpet som kantar varje park i morgonljuset, ölburkarna och fimparna utanför porten när man går till jobbet, klottret på huset och motorcyklarna som gör det till en sport att ha så många decibel som möjligt smattrande mellan stenhusen.

Vill man ha tystnad kan man flytta säger Andersson. Ut till de områdena som han själv beskriver som bilberoende, isolerade och händelsefattiga? Det är dit barnfamiljer, äldre, folk som tycker om fågelsång eller bara vill kunna gå fritt på trottoaren skall bege sig alltså? I staden råder urbaniteten säger Andersson, och skall så vara. Han är kritisk mot den plan- och bygglag som gör det svårt att bygga eftersom den hindrar vanliga människor att bygga. Han vill se urbaniteten övervinna fler områden, inte färre. Vad han inte ser är ju att det är kommersialismens, de ägandes, den starkes och den friskes rättigheter han försvarar.

Jag blir faktiskt inte riktigt klok på vad Andersson vill. Det nya urbana landskap han vill ha beskrivs i enbart positiva ordalag, det gamla moderna stadslandskapet får knappt ett enda positivt omnämnande. Medborgarens val på valdagen skall avgöra menar Andersson, men politiken är nästan frånvarande i lösningen, trots att den är i centrum i problembeskrivningen. Samtidigt kräver han att det skall bli lättare att bygga bort grönområdena trots att det är vad flesta medborgare brukar motsätta sig. Nej, klok på denna bok blev jag inte. Men läs den gärna själv och bilda dig en uppfattning.

Däremot tycker jag bestämt att du skall läsa Björn Elmbrants bok om Hjalmar Mehr och Per Wirténs bok om kriget mot förorten. Båda ger flera perspektiv och en komplexitet som jag tycker Andersson saknar.

Stefan Löfven i Almedalen 2013

Stefan Löfven står rakt upp och ned i vit skjorta och kostymbyxor i solen i Almedalen. Bakom honom ett tvärsnitt av svenskar, framför honom ett hav av människor, många i röda T-tröjor och med röda solfjädrar. Det är veckan bästa väder, det är mitt på dagen och Löfven är sist ut i raden av partiledare.

Hans tal är riktat till och handlar om barn, ungdomar och unga vuxna. Löfven talar om sin egen ungdomstid och hymlar inte med att det är länge sedan. Ändå lyckas han på något märkvärdigt sätt få det att bli relevant också för arbetslösa ungdomar eller förhoppningsfulla unga vuxna idag. Löfven presenteras som svetsaren som skall bli statsminister, och den retoriska bilden ger just känslan av den resa som Löfven vill tala om.

Egalité des chances, (lika chans i livet) det var gaullisten Jacques Chiracs slagord i början av 1990-talet. Det var ett slagord som visade att det tidigare konservativt dominerade gaullistpartiet lagt tyngden på den socialliberala foten. Idag säger Löfven att alla skall ha samma livschans. Den naturliga ojämlikheten skall kompenseras så att alla startar på samma ställe, som det italienske filosofen Norberto Bobbio beskrev vänsterpositionen. Det är ingen tvekan om att socialdemokraterna betonar sitt socialliberala arv med Löfven vi rodret, något som också naturligen också riktas just mot unga vuxna, mot utbildningsfrågor och mot barn.

Men Löfven vill också se Saltsjöbadsandan ”goes international” på samma sätt som folkhemmet gjorde på 1960-talet. Då var socialdemokraternas internationella engagemang inriktat på fred, frihet och nationellt självbestämmande, på demokrati och välfärd i framför allt tidigare kolonier. Löfven började också sitt tal med att återknyta till arbetarrörelsens stöd till Nelson Mandela och kampen mot apartheid. Men nu är det arbetsmarknad, arbetsförhållanden och fackföreningskamp som skall bli global. Löfvens svar till Sverigedemokrater och andra som vill sluta sig mot globaliseringens faror, som vill rädda arbetarklassen genom att resa murar, är att istället höja sig ett snäpp och låta socialdemokratins och arbetarrörelsens kamp för goda villkor i arbetet och på arbetet bli global. Sverige skall gå före genom att internationella avtal, genom EU-förhandlingar och genom internationellt fackligt arbete menar Löfven.

Löfven nämnde inget om regeringsfrågan men genom sin blotta uppenbarelse och sitt tal gjorde han väldigt klart att vad han tänker sig är en regering ledd av, dominerad av socialdemokratin och en politik som på kärnområdena sysselsättning och utbildning också är socialdemokratisk. Löfven tänker sig att vinna väljarnas förtroende genom socialdemokratins kärnfrågor, genom sin egen personliga erfarenhet från arbetsmarknad och fackförening samt genom att försöka uppamma framtidstro hos den yngre generationen.

Någon landsfaderroll tycks inte ligga för Löfven, snarare den hygglige fackbasen på bruket som ställer upp i valet för att ”gubbarna” gillar honom. Skall det räcka? Tja, just nu ser det tryggt ut för honom, men den vinden kan vända snabbt. I riksdagsvalet ställs en trygg förvaltare och skicklig hushållare mot en rättfram reformist och engagerad förhandlare. Reinfeldt månar om statens finanser, Löfven om medborgarnas livschanser. För Reinfeldt är friheten att backa tillbaka politiken, ge spelrum, utrymme och plats för individuella val, för Löfven är friheten att låta politiken riva murar, lyfta glastak och stötta individer i just dessa val. Det är i grund och botten två ideologiska principer mot varandra. Låt oss hoppas att väljarna får chans att notera det.

 

Fredrik Reinfeldt i Almedalen 2013

Det var en märkbart mer upplivad statsminister som intog scenen i Almedalen ikväll än förra året. Hans vilja att erövra regeringsmakten ytterligare en gång var påtaglig. Men samtidigt var det egentligen bara tre teman som återkom i talet: jobben, främlingsfientligheten och regeringsfrågan. Men kraften framförallt i de två sista var omöjlig att missa.

Fredrik Reinfeldt har bestämt sig för att köra jobbfrågan i botten tydligen. Det får bära eller brista. Ikväll talade han om den tidigare dödförklarade jobbpakten och kritiserade arbetslöshetsstatistiken. Reinfeldt vill få till ett lärlingssystem i Sverige, och han använde Tyskland som förebild i detta avseende.

Men starkast engagemang visade han i striden med Sverigedemokraterna. Utan namns nämnande markerade Reinfeldt att dessa inte skall få något inflytande över svensk politik. Om man släpper in hatet i politiken så kommer samhället att förändras sa Reinfeldt, och det var ingen tvekan om att den förändringen var något han aldrig skulle medverka till. Genom en hyllning till Mona Sahlins kamp mot rasismen och peka ut Stefan Löfven (återigen utan namns nämnande) som tyst och mumlande i samma frågor sådde han också split inom socialdemokratin och mellan socialdemokratin och vänsterpartiet/miljöpartiet. Dock ingen skugga över uppriktigheten i Reinfeldts avståndstagande från alla former av främlingsfientlig politik. Och det var också den delen av talet där Reinfeldt fick varmast och kraftigast applåder.

I regeringsfrågan återkom Reinfeldt till att de rödgröna partierna inte avser att förbereda sig för en eventuell valvinst. Reinfeldt ser det svenska partisystemet som två block, där SD skall hållas utanför. Och oklarheten i ett tänkbart regeringsalternativ kommer att bli en angreppspunkt från Reinfeldt under hela perioden fram till valet. Han var också mycket tydlig med att hans uppfattning är att inget av Allianspartierna kommer att få lämna regeringen. Just kristdemokraterna har dock varit illa ute en gång tidigare (1994) och klarade sig kvar i Riksdagen med endast drygt 3500 röster. Efter valsamverkan med Centern 1985-1988 kom partiet inte heller in i Riksdagen igen, vilket var en besvikelse. Att dessutom Alliansregeringen har ytterligare ett parti som för en kamp mot fyra-procents-spärren gör inte frågan säkrare. Det finns en liten risk att regeringsfrågan slår tillbaka på Reinfeldt själv.

Reinfeldt och regeringen har anklagats från många håll för att inte ha några visioner eller reformer att visa upp. I sitt tal ikväll frammanades en konservativ landsfader som ville visa på hoten mot det öppna Sverige, på osäkerheten i alternativen och på den ihärdiga viljan att vinna kampen om jobben. Ingen tvekan om att det var en stridslysten regeringschef snarare än en aktivistisk moderatledare som stod på scenen. Hur långt det räcker i det nya planetsystem som den svenska politiken utgör efter Alliansregeringens åtta år återstår dock att se.

Jimmie Åkesson i Almedalen 2013

Gårdagens tal av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson var ovanligt konfliktorienterat. Det enda parti som ställer upp i matchen tycks vara Miljöpartiet (vars dag det är i dag). Något som märktes också på en del publikreaktionerna under talet, grupper av lyssnande applåderade just de ting Åkesson framhöll som negativa (t ex att papperslösa får rätt till vård fr om igår).

Utan att göra anspråk på någon djupgående analys av talet – som var långt – kan vi ändå notera att nationalismen har en väldigt tydlig plats, begreppet ”Sverigevän” lanserades och användes flitigt för att betona nationalstatens särskilda betydelse. Åkesson tycktes också se opinionsförändringar som den centrala vinsten för det egna partiet, få politiska förslag framfördes medan indignationen över andras förslag var tydlig. Åkesson nämnde också vikten av att vinna debatten och förändra opinionen som ett centralt mål.

Den populistiska strömningen var också framträdande, kanske framförallt genom den långa lista där Åkesson talade om att vinna alla dem som ”tänker som vi” för den egna politiken, och då lanserade en räcka enkla motsättningar kring svensk välfärdspolitik. Åkesson har också ett viktigt uppdrag att vinna fler kvinnor som sympatisörer och väljare, något som genomsyrade stora delar av talet. I det avsnittet blev också den konservativa komponenten tydlig. Han vände jämställdhetspolitiken ut och in genom att ställa politiska åtgärder mot respekten för mäns och kvinnors olika val. Åkesson tillbakavisade alla former av kvotering, såväl i bolagsstyrelser som i föräldraförsäkring. Men viktigast var kanske Åkessons tal om bättre villkor för kvinnor som arbetar i offentlig sektor, ett ämne som lanserades med anledning av ett brev Åkesson fått från en kvinna som kallade sig ”Sverigevän i hjärtat”. Runt en livsberättelse från en kvinna som kunde vara hämtad från vad Göran Hägglund kallade verklighetens folk spann Åkesson en idé om rätt till heltid, bättre arbetsmiljö och respekt för familjelivet.

Åkesson höll, med några skönhetsfläckar i början och mot slutet, ett skickligt tal, ämnat att nå nya grupper, vara tydlig med den egna budskapet om nationalism och konservatism och att nå fram till en rejäl konflikt kring de egna frågorna. Vad som saknades från tidigare Almedalstal var möjligen positioneringsdiskussionen mellan höger och vänster men också integrationspolitiken. Mycket litet sades också om landsbygdsfrågor, ett område som Sverigedemokraterna visat stort intresse för under senare tid.

Åkessons väg framåt är att koncentrera sig på ett mindre antal frågor, driva fram konflikt kring dessa och att förankra sin politik i den nationalkonservativa ideologin. Men så mycket mer än att vinna sympatisörer kan han inte räkna med. Övriga partier vill sällan ta den önskade konflikten och några politiska förändringar kan Åkesson inte visa på inför valet nästa år. Med hjälp av det tydliga nationalistiska EU-motståndet kan Sverigedemokraterna dock inta en ledig position inför EU-parlamentsvalet nästa år.

Ökat motstånd mot flyktingmottagning – och ökat stöd för asylskäl

Sedan 20 år tillbaka har den svenska opinionen blivit allt mindre negativ till att ta emot flyktingar. Dock har inställningen till att ta emot flyktingar blivit mer restriktiv mellan 2011 och 2012. Samtidigt är andelen svenskar som vill ta emot färre flyktingar fortfarande det femte lägsta uppmätta värdet sedan 1990 (23 mätningar). Den långsiktiga trenden är således ökad generositet, något som också understryks av att alla asylskäl har stärkt sin ställning i opinionen sedan 1997. Störst förändring har anhöriginvandringen genomgått där idag 48 procent anser att förekomst av anhöriga i vårt land skall ges mycket eller ganska stor vikt vid bedömning av en ansökan om uppehållstillstånd (38 procent 1997). Starkast ställning har dock krig i hemlandet vilket 85 procent anser skall ges ganska eller mycket stork vikt vid bedömning av ansökan om uppehållstillstånd. Dessa resultat visar SOM-undersökningen 2012 som idag presenterades vid en pressträff på Göteborgs universitet. Tillsammans med Linn Sandberg har jag skrivit kapitlet om flyktingpolitisk opinion i årets SOM-rapport Vägskäl som är nummer 59 i ordningen.

Motståndet mot flyktingmottagning har ökat i de flesta grupper men bland dem över 50 år, bland personer som placerar sig till höger på den politiska skalan och bland moderata sympatisörer har ökningen varit lite större än i jämförbara grupper. Bland kristdemokratiska och miljöpartistiska sympatisörer har motståndet istället minskat. Att oro för den egna ekonomin skulle vara en förklaring till ökat motstånd är inte sannolikt då det är i den grupp som inte är särskilt oroade över att sakna pengar för en oväntad utgift som motståndet ökat mest. Överhuvudtaget finns inga tydliga mönster av mobiliserat motstånd mot flyktingmottagning i relation till hur nöjd man är med livet, demokratin eller den ekonomiska situationen.

Förklaringen till ökningen 2012 ligger sannolikt i en starkt engagerad offentlig mediedebatt om migration under 2012, mycket starkt fokus på Sverigedemokraterna (vars profilfråga är invandring) samt en avsaknad av andra skarpa konfliktfrågor mellan partierna. Huruvida förändringen 2012 är ett s k hack i kurvan eller blir en bestående förändring är svårförutsägbart. Vi går i höst in i en valrörelse inför två nationella val (EU-parlament och Riksdag) där debatten antingen kan ta fart i migrationspolitiken och politisera frågan än mer eller fokusera på helt andra centrala politiska frågor som då tar överhanden. Utvecklingens riktning ligger i våra egna och de politiska aktörernas egna händer.

*

Hela SOM-rapporten Vägskäl presenterades idag vid en pressträff på Göteborgs universitet. Kapitlet ”Ökat motstånd mot flyktingar men starkt stöd för skäl till uppehållstillstånd” har skrivits av biträdande forskare Linn Sandberg och mig själv. Undersökningens metod och upplägg presenteras utförligt i rapportens sista kapitel. Läs rapporten här.

En bref: Om risken med ekonomiska styrmedel i välfärden

Regeringens utredare, Stig Orustfjord, konstaterar att det inte finns någon logik i varför de 36 kommunerna inte kan erbjuda plats i tid. Bland de 36 finns såväl en glesbygdskommun som storstadskommuner.

– Den enda gemensamma nämnaren är att de har en dålig planeringsprocess, sade Orustfjord.

Enligt nyhetssändningarna i Sveriges television idag tycker ansvarig minister att det är en bra idé att kommuner som inte kan ordna fram förskoleplats till barnen i kommunen inom den tid som angetts i lagen (fyra månader) istället får betala en ersättning till föräldrarna motsvarande föräldrapenningen. Det låter ju väldigt rationellt. Ungefär som när ministern (en annan minister) säger att det skall bli stopp för långa väntetider på akutmottagningarna i landet och sjukvårdschefer sätter tidsgränser som fyra timmar eller liknande. Eller när regeringen ger extra pengar till dem som betar av väntetider för särskilda operationer eller möte med specialistläkare.

Allt detta låter väldigt bra. Eller hur?

Men ekonomiska styrmedel är oerhört slagkraftiga. Den överhängande risken är att istället för att gå till botten med systemfel av olika slag så prioriterar kommunpolitikerna de förändringar som de ekonomiska incitamenten stimulerar (vilket är meningen) och konsekvensen blir dysfunktionella vårdkedjor, fler barn i varje förskoleklass eller barn i fler baracker, jättefina resultat för opererade knäledsskador men brist på vårdplatser för äldre multisjuka. Det finns ingen logik säger utredaren i just detta fallet. Må de, säger jag.

Jag ser en överhängande risk när den politiska styrningen använder sig av den extremt kraftfulla ekonomiska modellen för att övertrumfa professionen. Här går folkvalda politiker in och svarar på medborgarnas krav men utan att vända sig till professionen för att få en analys. Vi har sett samma tendens på område efter område och jag bedömer dessa individanpassade reformer som ett av de farligaste styrinstrumenten om vi vill bibehålla en högklassig vård, skola och omsorg för alla.

Första frågan borde vara: I vad består problemet? Vari ligger den mekanism som hindrar systemet att tillgodose medborgarnas behov. Finns det kanske en efterfrågan som inte är rimlig att tillgodose?

När det gäller akutsjukvård är den sista frågan relevant – om du frågar läkarna så är det fler vårdplatser för svårt sjuka (ofta äldre) som krävs, inte kortare väntetid för Kalle och Lisa som stukat tummen på basketträningen.

Sluta klaga på förorten! Och vad är förresten en förort?

Sedan oroligheterna i Husby utanför Stockholm har det pågått en diskussion om ”förorten” i relation till ”staden”. Och sedan några dagar har till detta fogats en debatt om modernismens betydelse för dessa förorters status. (Några länkar nedan).

Varför vissa stadsdelar kallas förorter (Frölunda. Gårdsten och Länsmansgården) medan andra kallas just stadsdelar eller bara för sina namn (Örgryte, Fiskebäck eller Lundby) är inte alldeles glasklart. För mig tycks det ha att göra med vilka som bor där.

Platser i storstadsområdet som har flerfamiljshus med hyresrätt som byggdes från slutet av 1950-talet och framåt, samt har i huvudsak hus som har fler våningar än tre samt som har torg från vilken den mesta samhällsservicen försvunnit – de kallas förorter.

Platser i storstadsområdet som har lägre hus som villor eller tvåfamiljshus, flerfamiljshus med bostadsrätt (byggda före 1930), villafastigheter med flera lägenheter från tiden före 1960, som inte har några torg och inga bilfria delar – de kallas stadsdelar.

Varför talar vi så mycket om urbanitet kring flerfamiljshus? Somliga föredrar den ålderdomliga Haussman-inspirerade kvartersstaden med små gröna parker, breda avenyer, rutnät och kompakta kvarter (Paris). Underbart kan jag tycka. Andra föredrar den brittiska trädgårdsstaden där en blandning av hus, företrädesvis lägre, samsas i ett grönområde med slingriga gator och byliknande struktur. Härligt det med tycker jag. Och åter andra föredrar den modernistiska variant som byggdes framför allt under perioden före 1965 där ”hus-i-park” är ledordet och samlade grannskapsenheter ligger runt eller i anslutning till torg, kommunikationer och aktiviteter. Ljuvligt också tycker jag. Efter 1965 blev husen allt högre, allt mindre planerade efter boendet och mer efter kranbanorna, med hjälp av statliga krediter kunde husen byggas utan tanke på att kommunikation och service skulle finnas där. Från och med 1968 förändras idéerna och lagstiftningen, allt mer slutna bostadsområden byggs utan kommunikation. Men det är också en brytningstid där nya sociala rörelser ställer nya krav och har nya behov. Utmaningarna blir till konflikt och leder till förändring under 1970-talet.

För mig personligen finns det många bostadsområden som jag tycker mer präglas av en kapitalets logik än av människornas – alltså där de mänskliga behoven åsidosatts medan teknikens och ekonomins satts i högsätet. Det gamla Gårdsten (där jag själv bott) tillhör dem. Men många andra bostadsområden som buntas ihop med tillnamnet ”förort” här inte alls dit: Kortedala, delar av Biskopsgården, Backa, Järnbrott m fl (alla i Göteborg). Glömmer vi inte hur platser som Kortedala kom till? När familjer med småbarn bodde mot gården i den slamrande kvartersstaden, inget lekutrymme, toa på gården och inget grönt utanför dörren var en ljus fyra i Kortedala med grönområden, stora fönster, parkett på golven och egen badrum himmelriket. Har ni glömt det?

Och varför talar vi inte om de enahanda villaförorterna som Partille, Lerum, Askim, Torslanda och Lindome? (Jag vet att flera av dem är egna kommuner). Uppenbarligen spelar det ingen roll om bebyggelsen är enahanda och befolkningen homogen så länge det inte handlar om flerfamiljshus med hyresrätt.

Vi behöver en lite mer upplyst diskussion om stad och urbanitet. Vårdväderstorget och Kungsportsplatsen är båda urbana platser, men på olika sätt. Slottsskogen och Keillers park likaså. Behoven i olika faser av livet är olika – jag har själv bott i en mängd olika typer av stadsdelar i olika städer i Europa. Jag ser den stora faran i den urbana likriktning som innebär att för att vara stad och urban så krävs att du är medelklass, medelålders, liberal, dricker bryggkaffe (det nya svarta), har högskoleexamen, hornbågade glasögon, läderskor och frågar efter ekologiskt på förskolan.

Varje bostadsområde behöver få leva på sina villkor. Att vissa stadsdelar är uselt underhållna, fråntagits samhällsservice och kommunikationer eller berövats möjligheten att utvecklas är inte människornas fel. I många s k problemområden finns potential till något annat om vi bara ser det och tar det tillvara. I andra behövs stora ombyggnader och omtänk.

Låt stad få vara mångfald.

Om trädgårdsstaden i Norrköping.

Om kritiken mot förorten här och här.

Avhandling om modern stadsplanering (Monica Andersson, statsvetenskap, Stockholms universitet)