Kategori: svensk politik

Svenska partier förordar hårdare kriminalpolitik

Svenska politiska partier har varit centrala aktörer i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande)  som svensk kriminalpolitik upplevt under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte alla partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen endast vänsterpartiet och miljöpartiet som fortsätter i dessa gamla banor. Fortfarande är det dock inget parti som anser att straffets syfte är hämnd eller att orsaka lidande för gärningsmannen. Alla partier uppfattar istället att det är rättssystemets övergripande uppgift att få gärningsmannen att återvända till ett laglydigt liv.

Svensk kriminalpolitik har politiserats. Så var det inte under 1960-talet då partierna överlät kriminalfrågorna i hög utsträckning till experter. Svenska partier producerar numera alltfler program och pamfletter avseende kriminalpolitik. Och brottsofferperspektivet har en framträdande plats i dessa tryckta alster. I stort sett alla partier anser idag att allmänprevention (i motsats till tidigare decenniers individualprevention) är ett gott argument för hur kriminalvården och straffskalorna utformas.

Moderaterna har åtminstone sedan 1969 önskat ändra svensk kriminalpolitik i en hårdare riktning. Då var partiet ensamt om sin syn, idag har de flesta partierna samma uppfattning om behovet av längre straff och allmänprevention. En pusselbit i förändringen är att brottsofferperspektivet blivit alltmera framträdande i diskursen om kriminalitet. Alla partier utom V och Mp har tagit kraftiga kliv från en gärningsmannafokuserad kriminalpolitik till en offerfokuserad dito. Även V och Mp diskuterar brottsoffrets ställning, men då i termer av samhällets ansvar för att stötta och hjälpa offren. I den individualiseringsprocess som Sverige genomgått blir brottsofferperspektivet för övriga partier ett argument för att se brottet i första hand som en enskild individs kränking av en annan istället för ett socialt eller samhälleligt problem.

Även den ökande rädslan för brott kan förstås som en del av denna dubbla utveckling. Alla partierna har gått från en förnuftsbaserad syn på kriminalitet där man tror att samhället har möjligheterna att förhindra brottslighet till den fatalistiska uppfattningen att brott är något nödvändigt ont i varje samhälle.

Kriminalpolitikens förändring bland de svenska partierna kan rimligen också användas för att förstå de ingrepp i personlig integritet som genomförts under senare år. När brott och straff blir en fråga om individers farlighet och ondska trängs också uppfattningen om ett kollektivt och samhälleligt ansvar för kriminalitet, hot, terror och våld bort. Då blir det fritt fram för åtgärder som kan legitimeras med hjälp av den gamla teorin om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Däremot tenderar den springande punkten, vem som skall ha rätt att definiera vad som är rent mjöl, att skjutas i bakgrunden.

Om svenska partier och kriminalpolitik har jag tillsammans med kollegan Göran Duus-Otterström skrivit artikeln ”Realigning criminal policy. Offender and victim in the Swedish party system över time” International Review of Sociology vol 19, no 2, July 2009, s 273-296.

Kommer Piratpartiet att splittras?

Under politikerveckan i Almedalen har jag sett pirater mer eller mindre överallt och deras entusiasm är onekligen smittande. Rick Falkvinge twittrar från seminarier, ungpirater ställer impertinenta frågor och Christian Engström talar oavbrutet i telefon i olika gathörn. Men hur skall det gå sedan?

Piratpartiet är ett liberalt parti. På den auktoritära-liberala dimension som ofta används bland franska statsvetare scorar piraterna högt på den liberala sidan medan t ex Kristdemokraterna får höga poäng på den auktoritära sidan. Piratpartiet är dock måna om att inte välja mellan höger och vänster, en dimension där de inte alls är lika lättplacerade. Det var därför följdriktigt att Piratpartiet också valde den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Nya partier utefter de gamla skiljelinjerna har genomgående haft svårigheter. Men vid sidan av de traditionella skiljelinjerna i europeisk politik menar jag att vi ser två nya knoppande skiljelinjer. Partier som bildas utefter dessa har en större möjlighet att få varaktig framgång. En av de nya skiljelinjerna kan skönjas mellan de transationella nätverk som främjar universella rättigheter och över-nationella värden å ena sidan och de grupper som står för en mer nationalistiskt sinnad politik. I Sverige är det troligen Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna som står på varsin sida om denna skiljelinje.

Den andra nya skiljelinjen kan anas mellan frihetliga grupper som uppfattar utvecklingen av kunskap, kultur och bildning som en gemensam nyttighet å ena sidan och de som förträder uppfattningen att utvecklandet av kunskap, kultur och bildning kräver en marknad för individer att agera på. Och det är här Piratpartiets eventuella svårigheter kan dyka upp.

Piratpartiet är otvetydigt ett parti som mobiliserar på grundval av den tänkta skiljelinjen kunskap-marknad. Men den skiljelinjen motsvarar ännu inte de krav man brukar ställa på en mobiliserad dito. Nämligen att det finns en social bas, en tydlig värdeskillnad och grupper som identifierar sig med respektive sidor av skiljelinjen. Jag skulle säga att Piratpartiet just nu (i EU-valet) har mobiliserat den sociala basen för skiljelinjen Kunskap-Marknad men att den värdeskillnad som skiljelinjen implicerar ännu inte kommit till uttryck.

Jag misstänker att när/om Piratpartiet måste bekänna färg (i bildlig mening) så kan dels tiden ha gått så långt att skiljelinjen inom den sociala basen öppnat sig mera, dels kan denna motsättning mellan gemensam nyttighet och marknadsmodellen komma att sätta partiets ideologi på svåra prov.

Relationen mellan Piratpartiet och skiljelinjen Kunskap-Marknad är interaktiv. Piratpartiet mobiliserar skiljelinjen, men skiljelinjen påverkar också partiet. Piratpartiet kan (av bara farten) hamna med ett ben på var sida. I så fall blir det en svår prövning för partiet och risken att splittras är överhängande.

Om detta har jag och Ulf Bjereld skrivit i boken ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) och vi fortsätter att arbeta med samma frågor i den kommande boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” med utgivning 2011.

Kristdemokraternas Rotarypopulism

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund varnade i sitt Almedalstal för vänstersvängar. Med en skämtsam parallell till NTF:s hemsida där vänstersväng anges som trafikens farligaste handling ville han få oss som lyssnade att skrämmas av den rödgröna koalitionen inför valet 2010. 

Själv blev jag dock mest skrämd av Göran Hägglund själv. Han kryddade sitt tal med våldsamma utfall mot kultursidesvänstern, mot genusdiskursen och varnade för otryggheten i samhället. Han hånade dem som med ”performance-vrål” inom vänstern dekonstruerar könet, jaget och kategorier. Han påstod att barn på förskolor bara får leka ”könsneutrala lekar” och att teaterns folk säger att ”vanligt folk” inte få leva som de vill. Allt detta är vänsterns fel enligt Göran Hägglund. När han avslutar sitt tal med att han vill leva i ett Sverige där man är hederlig, det inte finns några åsiktskontrollanter, men poliser på gatorna och dottern går säker på natten så undrar jag vilket partis möte jag deltar i.

Jag har följt och studerat kristdemokraterna som parti sedan början på 1990-talet. Jag har i min bok ”Religion och politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma” (1998) ingående diskuterat partiets delikata problem, både på nationell och europeisk nivå, med att kryssa mellan politik och religion.  Göran Hägglund och kristdemokraterna har nu nått vägs ände i sin högersväng. Liksom miljöpartiet hade de svårt att nå framgång utan att positionera sig på vänster-höger-skalan. Sedan flera år har partiets ideologi varit på väg högerut mot värde- och kulturkonservatismen. Och nu tycks man vara framme. Skall vi kalla det Rotarypopulism?

Talet kan läsas här.

Mer om Kd:s väljare hittar du på kollegan Henrik Oscarssons blogg.

Svärmen som politik – om Piratpartiet och om Huffington Post

Efter två dagars seminarier i Almedalen med fokus på sociala medier, informationspolitik och Piratpartiet kan jag inte undkomma insikten om att begreppet ”svärm” definitivt gjort sitt inträde i politiken. En kollega arbetar med begreppet inom den politiska teoribildningen, men här i Almedalen är begreppet extremt konkret (inte bara på de överfyllda gatorna…). 

Under gårdagen diskuterade Katharine Zaleski (Huffíngton Post) objektivitetsfrågorna i termer av att ”vi har 3000 bloggare, räcker inte det?” och idag påpekade Rick Falkvinge att Piratpartiet är bloggosfärens största parti (utan jämförelse störst). Båda resonemangen bygger på svärmen, och på svärmens intelligens.  Begreppet har kommit att användas i överförd bemärkelse i samhällsfrågor sedan några år, men från början handlade det snarast om hur man med hjälp av filöverföringsprotokollet BitTorrent kan ladda ned (och upp) stora filer via tekniska nätverk där filerna delas sönder i mindre bitar för att sedan sättas ihop igen när de nått målet. I samhällsdebatten handlar det snarast om hur individer med hjälp av internet kan påverka och förskjuta opinioner, beslut och utfall i olika frågor genom att någon/något koordinerar ett från början individuellt agerande till en kollektiv rörelse.

Den mobilisering som Piratpartiet lyckades genomföra inför EU-valet hade likheter just med svärmen. PP var i någon mening det ”protokoll” som aggregerade och fördelade de inviduella aktiviteterna – både på nätet och på gatorna – och kunde därmed också kanalisera svärmen in i det politiska systemet. På samma sätt talade Katharine Zaleski om hur Huffington Post koordinerade enskildas initiativ på ett sådant sätt att de utgjorde kollektiva rörelser i kraft att rucka på vanligtvis resursstarka aktörer. Hon tog ett exempel där Huffington Post hade gjort en karta över alla de GM-företag som skulle läggas ned i USA. Företaget ville inte ge någon sådan information. Men genom att samla lokala aktörers kännedom om sin egen stad och dess GM-företag kunde man skapa en karta där den massiva nedläggningen tog kropp och som sedan publicerades (och förändrades) via Huffington Post.

Det är således tydligt att medlarna/mäklarna/brokers i sammanhanget är viktiga spelare. Utan en Huffington Post eller ett Piratparti kan svärmen inte lockas fram. Är Piratpartiet därmed inte bara ett politiskt parti i vanlig mening utan ett slags fildelningsprotokoll i överförd mening? Och vem kommer att ha råd/resurser att starta och driva aktörer som Huffington Post?

Statsvetaren Anthony Downs betoning av att s k political brokers – alltså de med informationsövertaget – är avgörande för varje politiskt parti som vill nå regeringsmakten (eller som i PP:s fall inflytande över den) gäller än. Och det publicerade han 1957.

Inga enkla förklaringar till flyktingattityder

I mina tidigare två poster om SOM-undersökningen 2008 avseende flyktingattityder har jag visat att svenskarna blivit generösare samt att grad av urbanitet, utbildningsnivå och ålder är samverkande faktorer för att förklara attityden till flyktingmottagning. Utbildning är – och har länge varit – den enskilt starkaste förklaringsfaktorn (i meningen förklarad varians) men interaktion med bostadsort och ålder tenderar att skapa varierade mönster inom olika sociala grupper.

Här avser jag att titta lite närmare på klass och kön som förklaringsfaktorer (i statistisk mening) för flyktingattityder.  Bland medborgare som definierar sitt hem som ett arbetarhem anser 51 procent att Sverige bör ta emot färre flyktingar, i gruppen som definierar sitt hem som tjänstemannahem är andelen 41 procent, i högre tjänstemanna- och akademikerhem 30 procent och i företagarhem 42 procent. Att klass har betydelse för attityden till flyktingmottagning är således tydligt.

En analys av hur klassbakgrunden samverkar med grad av urbanitet visar emellertid att medborgare i arbetarhem på landsbygden är betydligt mer negativa till flyktingmottagning än arbetarklass i storstäderna. Andelen bland dem i arbetarhem på landsbygden som vill minska flyktingmottagningen är 67 procent medan motsvarande andel i storstäderna är 54 procent. Bland tjänstemän är det istället i mindre tätorter och i storstäder som man är mest negativ till flyktingmottagning (44 procent) medan tjänstemän i större tätorter utanför storstadsområdena är mindre negativa (35 procent).

Att kön har stor betydelse för att förklara attityden till flyktingmottagning är en gammal sanning. Kvinnor har sedan länge tenderat att vara mer generösa till flyktingmottagning än män. I SOM-undersökningen 2008 anser 42 procent av kvinnorna och 49 procent av männen att Sverige bör ta emot färre flyktingar. Skillnaden är ungefär av samma storlek som under tidigare år. Men om vi undersöker hur klass och kön samverkar i formande av attityder till flyktingmottagning så visar det sig att könsskillnaderna minskar bland boende i arbetarhem och ökar kraftigt bland dem i högre tjänstemannahem.

Den grupp som avviker kraftigast är kvinnor i högre tjänstemannahem.  Bland kvinnor i högre tjänstemanna- och akademikerhem vill 27 procent minska flyktingmottagningen, att jämföra med 46 procent av männen från samma bakgrund.  I arbetarhem vill 54 procent av kvinnorna och 57 procent av männen minska flyktingmottagningen. Könen närmar sig således varandra i arbetarklassen.

Om vi övergår till en analys av hur urbanitet och kön samverkar kan vi se att män och kvinnor i mindre tätorter är nästan lika negativa till flyktingmottagning (48 procent av kvinnorna och 49 procent av männen vill minska) medan skillnaderna mellan könen består på landsbygd, i större tätorter och i storstäder.   

Sammantaget kan vi alltså dra slutsatsen att såväl klasstillhörighet som kön interagerar eller samverkar med grad av urbanitet i formandet av attityder till flyktingmottagande.

I den allmänna debatten beskrivs ofta attityderna till flyktingmottagning som ett enkelt resultat av kön, utbildning, klass och urbanitet. Vi vet sedan gammalt att dessa faktorer var och en har mycket stark förklaringskraft på attityderna till flyktingmottagning. Allt annat lika är kvinnor, storstadsbor och högutbildade i akademikerhem de som är mest positiva till flyktingmottagning. Men, vi vet fortfarande lite om på vilket sätt och i vilken omfattning dessa faktorer samverkar.

Slutsaten som bör dras av analyserna är att formandet av attityder till flyktingmottagning är en komplex process och arbetet med att undersöka och bedöma styrkan av socioekonomiska faktorer bör kompletteras med analyser av politiskt mobiliseringspotential, partistrategiska beslut och opinionens bedömningar av nationell integrationspolitik.

Negativa attityder till flyktingmottagning är blott en av många förutsättningar för främlingsfientliga partiers existens. Jämförelser i Europa visar att svensk opinion är absolut mest positiv till invandrare om man jämför med opinionen i övriga europeiska länder. Europas befolkning anser också i allt mindre utsträckning immigrationsfrågorna vara bland de viktigaste politiska frågorna för det egna landet. Varaktiga framgångar för främlingsfientliga partier kräver fler och andra politiska villkor än förekomst av negativa attityder i opinionen till flyktingmottagning.

Större flyktingmotstånd bland unga på landet än i storstäder

Som jag tidigare noterat här så har flyktingmotståndet i svensk opinion minskat till 45 procent (de anser att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar).  Att personer med akademisk utbildning är mindre negativa än personer med enbart grundskola har analyserna visat sedan jag började studera flyktingopinionen i Sverige 1991. Men hur påverkas attityden om vi undersöker relationerna mellan utbildning, urbanitet och generationstillhörighet?

Låt oss först titta på hur attityden varierar med urbanitet. I Göteborgs universitets  SOM-undersökning 2008 anser 49 procent av dem som bor på landsbygden att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar. I mindre städer är andelen 48 procent, i större städer 44 procent och i de tre storstadsområdena 41 procent. Storstadsbor är således minst negativa och landsbygds- och småstadsbor mest negativa.

Hur är det med utbildningens betydelse då? I SOM-undersökningen 2008 anser 57 procent av dem med endast grundskola att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar. Bland dem med gymnasium eller folkhögskola är andelen 53 procent, med eftergymnasial utbildning men ingen högskoleexamen 40 procent och bland dem med examen från universitet och högskola är andelen 28 procent. Ju högre utbildning desto mindre negativ alltså.

Men om vi undersöker både utbildning och urbanitet, vad händer då? Jo, de allra minst negativa till flyktingmottagning är högutbildade på landsbygden medan de mest negativa är lågutbildade i större städer. Storstadsbefolkning med endast kort utbildning är nästan lika negativa till flyktingmottagning som landsbygdsbefolkning med motsvarande utbildning. Utbildningsfaktorn är alltså en klart starkare förklaring till attityd till flyktingmottagning än om man bor på landet eller i storstaden.

Även generationstillhörighet samverkar dock med urbanitetsgrad. Flyktingmotståndet är starkare bland unga som bor på landet än bland unga som bor i storstaden. Bland personer under 30 år som bor på landsbygden vill 52 procent ta emot färre flyktingar medan andelen i samma åldergrupp i storstäderna endast är 35 procent. I gruppen över 60 år är dock storstadsboende mer negativa till flyktingmottagning än samma generation på landsbygden. Bland dem över 60 år har det överhuvudtaget liten betydelse om man bor på landet eller i staden, attityden är likartad. Bland dem under 30 är det istället drastiska skillnader – unga på landet är avsevärt mer negativa än unga i storstäderna.

Attityden till flyktingmottagning förklaras därmed framför allt av utbildningsnivån men urbanitet har stor betydelse för flyktingattityderna i den yngre generationen.

Hela SOM-rapporten ”Svensk Höst” presenteras vid en presskonferens i Göteborg den 7 juli.

Minskat svenskt flyktingmotstånd!

Svensk flyktingopinion har blivit mer generös. I 2008 års SOM-undersökning från Göteborgs universitet har andelen som  anser att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar minskat från 49 till 45 procent,  medan andelen som inte vill minska flyktingmottagningen har ökat från 26 till 28 procent. Endast vid två tillfällen under de sista två decennierna har svensk opinion varit mer positiv till flyktingmottagning (år 2000 och 2001). Om vi jämför med början av 1990-talet är förändringarna stora – det svenska flyktingmotståndet har minskat radikalt.

Jag har sedan 1991 följt och analyserat svensk flyktingopinion och en analys av 2008 års undersökning publiceras inom kort i SOM-rapporten ”Svensk Höst”.flyktingopinion SOM 1990-2008Oavsett om vi tittar på dem som anser det vara ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar (alltså är positiva till flyktingmottagning) eller om vi tittar på dem som anser det vara ett bra förslag att ta emot färre flyktingar (alltså är negativa till flyktingmottagning) så är slutsatsen densamma. Svensk opinion är idag mindre negativ till flyktingmottagning än på många år.

Det kan ju tyckas egendomligt att svensk opinion blivit mer generös samtidigt som ett flyktingmottagningsfientligt parti som Sverigedemokraterna fokuserats i mediedebatten och haft lokala framgångar. Men sett över tid har frågan om flyktinginvandring politiserats i opinionen från att ha varit en en-sides-fråga till att bli en två-sides-fråga. Numera finns det politiskt engagemang i frågan på såväl den positiva som den negativa sidan. För 20 år sedan var engagemanget politiserat endast på den negativa sidan.

I alla partier utom Centerpartiet har opinionen blivit mer positiv till att ta emot flyktingar. Som vanligt är det Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer som är mest positiva till att ta emot flyktingar medan Moderaternas sympatisörer är de mest negativa. Utbildningsnivå är på samma sätt som alltid den enskilt starkaste förklaringsfaktorn till flyktingattityd – ju längre utbildning och högre utbildningsnivå desto mindre negativ. Värt att notera är att ålder har kommit att betyda allt mindre som förklaring till flyktingattityd.

Klass, kön och urbanitet är däremot förklaringsfaktorer som är värda att undersöka, vilket jag också kommer att göra i kommande poster.

Katastrof att lägga ned Centre Culturel i Paris!

Kulturnytt SR meddelar idag att regeringen funderar på att lägga ned Centre Culturel Suèdois i Paris. Katastrof. Är det ingen i regeringen som förstår vikten av att stödja EU-medlemskapet med kulturutbyten och engagemang? Vad CCS betytt för svensk litteraturs framgångar i Frankrike, för svenska forskares möjligheter att fördjupa sig i franskt samhällsliv och för det starka ställning Sverige har i fransk politik går inte att mäta i pengar. För att inte tala om alla fransmän som läst svenska, sett svenska konstnärer och deltagit i kulturevenemang i det vackra huset i Le Marais.

Men någonstans finns ett mönster – statsministern ger kronprinsessan en platt-TV och lägger sedan ned generalkonsulatet i New York. Nu är det CCS:s tur.

Kulturskymningen har sänkt sig över den svenska borgerligheten. I min naivitet hade jag hoppats på stärkt ställning för kultur, utbildning, bildning, kulturarv och kunskaper under en borgerlig regering. Inget av detta har uppfyllts. Men jag inser att den svenska borgerligheten har tagits över av en grosshandlarmentalitet och krämarideologi som inte ger utrymme för någon andlig odling överhuvudtaget.

Protestera mot den tänkta nedläggningen av CCS!!

Favorit i repris – Nationaldagen överflödig

För i det närmaste exakt två år sedan (070529) publicerade jag denna debattartikel i Tidningen Dagen. Saken har inte blivit mindre aktuell sedan dess. På förekommen anledning publicerar jag den därför igen.

Avskaffa nationaldagen! Den 6 juni instiftades som svenska flaggans dag 1916 men redan tjugo år tidigare hade Nordiska Muséets och Skansens grundare Arthur Hazelius börjat fira den 6 juni som en slags nationell högtidsdag. Den 6 juni är dagen för Gustav Vasas kröning 1523 och antagandet av 1809 års författning. Nationaldag blev 6 juni dock först 1983. Redan då började emellertid de borgerliga partierna att motionera i Riksdagen om att nationaldagen också borde bli helgdag. Centerpartiet, moderaterna och kristdemokraterna har varit särskilt aktiva och argument som folkligt stöd, motverka främlingsfientlighet, integrera invandrare, stärka den nationella identiteten i EU:s tidevarv samt fira demokratin.

En framträdande ståndpunkt är att Sverige bör fira nationaldagen på samma festliga sätt som t ex i Norge. I september 1993 tillsatte den borgerliga regeringen Nationaldagsutredningen (1994:58) som föreslog att den 6 juni skulle bli allmän helgdag, men att antalet helgdagar inte skulle utökas. Annandag pingst fick därför stryka på foten, något som sedan bekräftades av den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte 2003 (SOU 2004:45).

Argumenten för att göra nationaldagen till allmän helgdag var att ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än en har idag.” (Prop 2004/05:23) Nationaldagen blev dock allmän helgdag utan att någon part kunnat visa att de argument som angavs för ståndpunkten var hållbara. Propositionens argumentation är vag och oklar. Beslutet stöddes av irrelevanta jämförelser med andra länder.

Att fira de händelser som anges som grunden för nationaldagen kan också ifrågasättas på demokratiska grunder. Firandet av nationaldagen sker genom kungafamiljens framträdande, nationalistiska dikter, sånger och framträdanden, stipendieutdelningar och överlämnande av flaggor. I Stockholm har införts ett allmänt nationaldagsfirande på Stadion där populära svenska artister framträder. Kronprinsessan Victoria firar i Lundsbrunn med landshövdingen, den f d utrikesministern och TV-kändisar. Vid sidan av detta återfinns en ”paradorkester”, en motorcykelutställning och hundtävlingar genomförs. (Notera att detta gällde 2007, Förf anm) På vilket sätt detta skulle öka integrationen i det svenska samhället framstår åtminstone för mig som obegripligt. Jag kan inte heller förstå på vilket sätt stipendier från Lions eller hundtävlingar markerar betydelsen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten. De ceremonier som genomförs i vissa kommuner för nya medborgare strävar dock efter en sådan symbolik. För dem som är där kan säkert upplevelsen vara positiv, men det är knappast manifestationen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten som står i fokus för ceremonin.

De jämförelser som i argumentationen för nationaldagen gjorts med andra länder är irrelevanta. Den danska grundlagsdagen firas till minne av hur den danska liberalismen lyckades få slut på det kungliga enväldet och fick en grundlag som garanterade att Danmark blev en konstitutionell monarki. Den norska nationaldagen firas till minne av den grundlag som blev basen för frigörelsen från Danmark. Den finska nationaldagen firas till minne av självständigheten från Ryssland. Den franska nationaldagen firas till minne av störtandet av det kungliga enväldet och införandet av liberala rättigheter. Nationaldagar som har relevans för medborgarna firas till minne av liberala rättigheter, folklig frigörelse och störtandet av envälde. Att Sveriges nationaldag skall minna om Gustav Vasas kröning och/eller Karl XIV Johans författning (som blev föråldrad redan 1866) där kungen enväldigt styr riket pekar bara på att nationaldagsprojektet i Sverige är ett överhetsprojekt.

Att fira skapandet av enhetsstaten eller en författning som gjorde statsskicket mer monarkistiskt är verkligen en anakronism bland nationaldagar. Den svenska nationaldagen kommer aldrig att bli något annat än en ledig dag för festande eller en rojalisternas extra-dag. Sverige har ingen frigörelse, ingen liberal revolution eller någon (nationell, förf anm) självständighetsdag att fira. Sverige var aldrig feodalt som Danmark eller underordnat en stormakt som Norge och Finland. Om vi skulle fira något politiskt i historien som vi är stolta över så varför inte antagandet av 1766 års tryckfrihetslagstiftning (2 december) eller avskaffandet av det kungliga enväldet 1719 (21 februari). Om vi skall ha ytterligare en helgdag så varför inte låta Kvinnodagen (8 mars) bli helgdag i ett land som är och har varit jämställdhetens föregångare?

(Tidningen Dagen 070529 – tyvärr endast tillgänlig i Mediearkivet)

Felaktigt om rymningar i Kållered

Enligt DN anser Göteborgspolisen att det finns ”infiltratörer” från ”vänsterextrema” organisationer på Migrationsverkets förvar i Kållered (Mölndal).

För det första: Vad är en infiltratör? En infiltratör är en person som under falska förespeglingar nästlar sig in i en organisation för att få information inifrån. Det enda belägg som givits för att det skulle finnas infiltratörer på förvaret i Kållered är att där finns en person som är öppen med sina vänsterpolitiska åsikter och dömdes i samband med EU-kravallerna för åtta år sedan. Det således logiskt omöjligt att den personen är en infiltratör. 

Att anställda har en politisk åsikt som inte passar Göteborgspolisen är inte tillräckligt för att tala om infiltratörer. Om personer inte sköter sin anställning skall de ställas till ansvar för det genom åtal och rättegång. Vilken politisk åsikt de har är ointressant i sammanhanget. I annat fall talar vi om olaglig åsiktsregistrering.

För det andra: GP uppger att flest rymmer från Sagåsen. Ja, om man räknar huvuden – om än skillnaden mellan näst flest och flest är endast tio procent. Men eftersom förvaren har olika antal platser är det ett orimligt sätt att räkna. Flest rymmer från ifrån förvaret i  Örkelljunga. Det förvaret har en rymningskvot för 2008 och fram till idag på 1,3! Näst högst rymningskvot har Flen med 0,84. Först på tredje plats kommer Sagåsen i Kållered med en kvot på 0.58. Lägst rymningskvot har Märsta med 0,3 i rymningskvot medan Gävle har 0,43. (Förutsatt att GP:s uppgifter är korrekta.)

(Rymningskvot = antalet personer som rymt dividerat med antalet platser vid varje förvar.)