Kategori: utbildning

Jag har en dröm… om skolan

Det kan ju tyckas lite pretentiöst att rubricera en post om den svenska skolan med referenser till ett av världen mest berömda politiska tal. Ett tal om frihet, frigörelse, rättigheter och medborgarskap som Martin Luther King höll den 28 augusti 1963.

Men för mig är skolan en så viktig politisk fråga eftersom den har så breda konsekvenser i samhället. I skolan grundläggs barns- och ungdomars kunskaper om sig själva och om samhället, deras känsla av identitet, samhörighet, lika värde och självkänsla. Och utan detta kan de aldrig utöva ett demokratiskt medborgarskap. På samma sätt som de svarta inte kunde utöva ett medborgarskap i USA vid tidpunkten för Kings tal.

Efter den strida ström av rapporter (senaste här) som visar att skolan är ojämlik och segregerad, inte ger alla elever samma chans, att kunskapsnivån sjunker och att vi har betygsinflation samlar jag mig därför till en lite skolpamflett:

Jag har en dröm om en grundskola där alla barns egen förmåga tas tillvara. Där klasserna aldrig är större än 16 elever, där varje klass har en klasslärare och ytterligare två assisterande lärare knutna till sig. En grundskola där varje lärare  har en gedigen utbildning som är inriktad antingen på de första årens inlärande av läsa, räkna och skriva eller de senare årens ämneskunskaper. En skola där lärarkårens kunskaper och behörighet för sitt yrke är oeftergivliga krav, kodifierade i lag och med legitimation.

Jag har en dröm om en skola där kunskapsinhämtning inom livets alla områden är lika viktiga. En skola där geografi, gymnastik och matematik har samma status. En skola där samhällskunskap, svenska och teckning har lika stor plats. Och en skola som nyttjar modern teknik och strävar efter att stimulera alla barn och ungdomar att lyfta sig i håret.

Jag har en dröm om en grundskola där alla barn har en sammanhållen skoldag som påbörjas med morgonsamling och avslutas med två timmars lärarledd läxläsning. En skola där inga barn har hemläxor och inga barn eller ungdomar får betyg.

Jag har en dröm om en grundskola där det finns en skolsköterska, en kurator/psykolog och en skolvärdinna varje dag hela veckan. En skola där flickor och pojkar får möjlighet till fysisk träning och undervisning om motion, kost och hälsa varje vecka.

Jag har en dröm om grundskola där varje frånvaro följs upp och inget barn lämnas på efterkälken. En skola där det alltid finns särskilda resurser för de barn som behöver extra-hjälp men där ingen är intresserad av att sätta sjukdomsdiagnoser på barn.

Jag har en dröm om en grundskola som ligger nära hemmet och dit barnen och ungdomarna kan gå eller cykla själva utan att bli körda eller hämtade i bil. En skola där det varje dag serveras varm mat till lunch och där det finns särskilda rum för vila och särskilda rum för lek.

Jag har en dröm om en grundskola där varje barns förutsättningar blir grunden för kunskapsinhämtnngen. En skola där specialpedagoger och extra resurser tilldelas efter behov, inte efter budget. En skola där rötter i ett annat land och modersmålsundervisning blir en tillgång för hela gruppen precis som särskilda kunskaper om IT, hästar eller böcker.

Jag har också en dröm om en gymnasieskola som byggs upp med motsvarande värdegrund men där alla ämneslärare har en akademisk examen i sitt ämne och där varje skolområde har en fil dr som övergripande ämnesansvarig. En gymansieskola där det finns en kärna av ämnen som ger behörighet till högskolan och där betygen ersatts av intyg om fullgjorda kurser med preciserade krav. Och en antagning till högskolan som baseras på antagningsprov, högskoleprov och motsvarande.

Jag har en dröm om en statlig skola som får kosta pengar.

Jag vet att det är en dröm. Men det är drömmar som håller oss levande.

Betyg inte längre arbetarbarnens bästa vän

Det fanns en tid när betygen var arbetarbarnens bästa vän. Åtminstone är det vad jag fått mig sagt. Jag var själv länge en förkämpe för betyg eftersom det var ett av de få sätt som barn- och ungdomar utan studietraditioner och rätt vokabulär ändå kunde överbevisa om sin begåvning. På den tiden var det relativa betyg, tanken var att varje årskull bestod av en normalfördelningskurva och det fanns plats för lika många ”femmor” som ”ettor”. Nog fanns det utrymme för betygsinflation och betyg som man ”snackade” sig till. Men med tanke på alla standardprov och rektorer som höll sina lärare i schack – eftersom ingen hade något att tjäna på höga betyg utan snarare på en normalfördelning – så funkade det nog rätt bra.

I Lärarförbundets nya rapport visar det sig dels att betygen skenar, dels att de skenar mycket ojämlikt. Vem tror på fullt allvar att ungdomar 1990 var mycket mindre intelligenta än 2010? Ändå får oerhört många fler MVG i betyg. Och värre är att det är de högutbildades och höginkomstagarnas barn som får än högre betyg än andra.

Min förklaring ligger i målrelaterade betyg med lärare som inte har klara kriterier, den verbala förmågan hos barn från högutbildade hem och skolor där man tjänar pengar och status på att erbjuda höga betyg. Skolpolitiken havererade efter kommunaliseringen, det nya betygssystemet och friskolereformen.

Betyg är absolut inte längre arbetarbarnens bästa vän. Tyvärr.

En skola i fritt fall?

I inget annat europeiskt land som deltar har föräldrarnas utbildningsnivå större betydelse för elevernas medborgarkunskaper än i Sverige.

Ja, kära vänner, ni läste alldeles rätt. I Skolverkets pressmeddelande idag lyfter de själva fram att den svenska skolan är så kraftigt segregerad. De svenska 14-åringarna har i allmänhet goda medborgarkunskaper (kunskaper om samhälle och politik) men spridningen mellan högsta och lägsta nivå är anmärkningsvärt hög i Sverige.

Det tycks också – av pressmeddelandet att döma – finnas samband mellan låga kunskapsnivåer och stereotypa föreställningar om kön och etnicitet. Och, föräldrars utbildningsbakgrund påverkar ungdomarnas förutsättningar mer än i något annat av de europeiska länder som deltagit i undersökningen.  Barn till högutbildade föräldrar som har klasskamrater med samma bakgrund får en rejäl extraskjuts i livet medan de med lågutbildade föräldrar i klasser med andra barn med samma klassbakgrund är förlorarna.

Hur har den internationellt välrenommerade svenska skolan kunnat tillåtas bli en klass-skola? Många säger nog ”flum-pedagogiken” på 1970-talet. Jag tror inte på det, den pedagogiken var inte särskilt flummig alls och den har nog snarare präglat min generation än dagens 14-åringar. Undersökningar från 1980-talet tyder inte på att kunskapsnivån sjönk på något drastiskt sätt.

Mitt personliga svar är tre-faldigt: kommunaliseringen av skolan, devalveringen av läraryrket och friskolereformen. Dessa tre tror jag tillsammans har gjort skapat en ojämlik skola med fokus på marknadstänkande, socialt omhändertagande och individuella rättigheter. Resultatet är segregering och barn till föräldrar med god utbildning får det stöd i den kollektiva utvecklingsprocess och den ansträngning som krävs för att lära sig något i skolan.

Skolverkets rapport är tillsammans med liknande resultat en mycket kraftig varningssignal om att ett helt annat samhälle väntar runt knuten.

Varför skall Sverigedemokraterna vara i skolan?

I SvT Debatt och i många andra medier förs nu en diskussion om de politiska partiernas ”rätt” att ”släppas in” på skolor. Justitiekanslerna har meddelat att antingen släpps alla in eller inga (vilket väl måste inbegripa alla mikro-partier av olika schatteringar också).

Argument för att stänga Sverigedemokraterna ute har varit att ordningen inte kan upprätthållas eller att man bara bjuder in riksdagspartierna – inget av dessa kriterier särbehandlar Sverigedemokraterna. Tvärtom, de behandlar Sverigedemokraterna i enlighet med vissa (ganska rimliga) principer.

I praktiken handlar alltså den här debatten om Sverigedemokraterna. Det är ju det partiet som plötsligt får många att ifrågasätta partierna roll i skolan. Och det är bra, för jag menar att inget av de politiska partierna har vare sig någon rätt eller skyldighet att ”släppas in” till skolor för att ”informera” om politik. I skolan sysslar man med undervisning och särskilt på gymnasiet är det ett kritiskt förhållningssätt som skall impregnera undervisningen. Skolan är inte ett torg för alla och envar.

Om lärare vill använda sig av partierna i undervisningen är det jättebra. Låt eleverna analysera debatter, genomföra intervjuer eller själva leva sig in och argumentera för de olika partiernas ståndpunkter vid olika tidpunkter – allt som led i undervisningen i samhällsorienterande ämnen, svenska eller historia.

Så, svara först på frågan varför partierna skall vara på skolan. När den frågan är besvarad är frågan om Sverigedemokraterna helt irrelevant. Fyller de en funktion så skall de vara där, om inte så skall de det inte. Skolan är inte partiernas revir, partierna skall rätta sig efter undervisningens och kunskapsinhämtandets villkor.

Statsministern skall lyssna – igen

Minns ni Fredrik Reinfeldts kampanj tidigt under mandatperioden, när han skulle lyssna. Situationen blev komisk eftersom kampen om FRA-lagen utspelade sig ungefär samtidigt och det var inte riktigt den typ av avlyssning Reinfeldt syftade på. Det går lite knackigt i opinionen för Moderaterna just nu, och Reinfeldt svar (SvT Aktuellt 14/12)är att han skall ”lyssna” mer på människor som får problem när regeringen genomför ”tuffa” reformer. Jo, att tvinga ut alla sjukskrivna i arbetslöshet för att bli arbetssökande utan att få använda sin egen kompetens kan ju kallas ”tufft”. Tyvärr lär det nog inte hjälpa Reinfeldt om han lyssnar, problemet (eller hur man nu vill se det) är att den politik som regeringen vill genmföra har just de här konsekvenserna. Det betyder inte att Reinfeldt är en ond människa – alls icke. Men hans ideologiska grundhållning är att människor är utbytbara på arbetsmarknaden och om det inte finns efterfrågan på violinister med axelskador så får en medelålders musiker finna sig i att söka vilket jobb som helst. Poängen är att det är bättre för violonisten att jobba med vad som helst på heltid än att vara sjukskriven eller halvtidsarbetslös.

Men jag menar att detta är ett felaktigt tänkesätt om vi vill stimulera människor till arbete och utveckling. En musiker har fått en runt tio år lång universitetsutbildning (eller motsvarande) samt har i 50-års åldern tillgodogjort sig en enorm repertoirekännedom och utvecklat sin teknik. Violonisten är specialist, på att spela violin. Men naturligtvis kan hon/han också stå i affär, sortera papper eller köra taxi. Frågan är bara om det är samhällsekonomiskt klokt att hänvisa en sjuk violinist till en arbetsmarknad där man inte kan tillgodoräkna sig något av sin arbetslivserfarenhet utan skall konkurrera med andra specialister – sådana som stått i affär i 20 år, kört taxi eller har en kontorsutbildning? Systemet lär inte stimulera människor att sätta sig i skuld för långa utbildningar, staten får inte tillbaka de pengar och de resurser man satsat på personens utbildning och personen lär inte känna sig tillfreds, vilket kanske leder till arbetsrelaterade sjukdomar – igen.

Kort sagt, Fredrik Reinfeldt, det är nog inte lyssna du skall göra om du vill att fler människor skall gilla regeringens politik. Regeringen borde istället utveckla sin politik för att stimulera människor att behålla sina jobb, få rehabilitering som är kraftfull och inte drar ut på tiden som den gör nu och för att uppmuntra unga människor att genomföra avancerade utbildningar inom allt från kultur till nanoteknologi. Då kanske opinionssiffrorna också stiger. Du kan ju alltid pröva, Fredrik!

Läs också bra kommentar här.

Är det verkligen studenterna som är hotet mot den högre utbildningen?

Studenterna kräver individuell lärarbehandling, har sämre förkunskaper och vet inget om arbetslivet. Ja, det är den bild som tonar fram av universitets- och högskolestudenterna i senaste SULF-tidningen. Min första känsla var att javisst, jag känner igen mig. Men sedan började jag fundera.

Att behandla hela högskole- och universitetssektorn som en avseende studenternas förkunskaper tror jag leder till ett genomsnitt som inte säger någonting om någon grupp. Jag kan inte med bestämdhet säga annat än att dagens studenter i statsvetenskap och europakunskap mer sällan ser studierna som heltidsarbete och oftare tycks tro att det faktum att just de har beställt en skidresa skall få läraren att genomföra en separat övning eller examination med just dem. Den förändringen är jag beredd att argumentera för. (Och det sistnämnda leder till att en del lärare tappar lusten för pedagogiska innovationer och gärna återgår till salstentan. Den är enkel och individuell.)

Men min bild är att just de studenter som söker sig till mina ämnen är ungefär lika förberedda (eller oförberedda) som jag själv var. Möjligen kan det finnas en förändring i motiven för att läsa – förr var studenterna intresserade av politik, så är inte alltid fallet numera. Å andra sidan brukar det gå bäst för dem som är det. Det ligger liksom i sakens natur.

Den fara jag ser i tangentens riktning är inte studenter med dåliga förkunskaper – det är en utbildningssektor som inte har nog med resurser för att möta kraven på individualisering i undervisningen, kraven på pedagogisk utveckling och kraven på en Masterexamen som motsvarar en lägre forskarexamen. Och det finns också med i artikeln i SULF-tidningen, kritiken riktas mot att undervisningen inte längre utgår från den forskning och erfarenhet som lärarna har. Istället är det centralt bestämd kursplaner som skall uppfyllas, kontakten mellan forskning och utbildning försvinner i praktiken allt mer.

När rektor för Göteborgs universitet nu också inför incitament som innebär att ANTALET ”internationella” studenter på ett masterprogram automatiskt ger mer pengar då räds jag inte studenter som saknar kunskap om bärande begrepp (det kan jag lära dem, faktiskt) utan jag räds en ledning som tror att bildning, kunskap och mognad är detsamma som antal studenter från andra länder än Sverige (för det är nog inte i Sverige folkbokförda personer med utländsk bakgrund som åsyftas). Om det är något som är nivellerande och kontraproduktivt för svensk utbildning så är det att göra om all högre utbildning i Sverige till en marknad för den som kan betala våra svenska lärare för att på engelska undervisa heterogena grupper på en nivå som passar den med sämst förkunskaper. (Rektors nyhetsbrev)

Hoten mot en kvalificerad utbildning kommer från oss själva och från bristen på resurser. I Sverige har vi genomfört en förlängning av all grundutbildning med 25 procent utan egentligen några extra resurser (Bologna) och nu skall ytterligare en banalisering genomföras genom att i stort sett all avancerad utbildning skall transformeras till engelska med syfte att undervisa studenter från hela världen.  Resurser för pedagogisk utveckling, för koppling mellan forskning och utbildning och för att skapa lärartid för att fördjupa kunskaperna hos studenterna på masternivå ser jag inget av.

Skolka mindre – tjäna mer!?

I ett försöksprojekt betalar tre franska gymnasier med stora skolkproblem ut upp till 10 000 euro till klassen om skolket, läxläsningen och skolresultaten förbättras. Dessa pengar skall användas till något kollektiv, skriver Libération, som t ex en skolresa eller inköp av särskild utrustning. I Storbritannien har motsvarande system använts en tid, men med den avgörande skillnaden att det då handlar om individuella pengar som eleven får.

Man kan ha olika åsikter om huruvida systemet gynnar eller inte gynnar elevernas inlärning. Resultaten från Storbritannien är oklara, det finns förbättringar men forskningen kan inte visa att de är att hänföra till de särskilda kontrakt som upprättats med de elever som får pengar om de sköter sig. Vad som är än mer intressant är dock de två avgörande argument mot det franska experimentet som Libération redovisar. Det första är att om skolan görs till en marknadsplats så motarbetar de den republikanska värdetraditionen i fransk politik. Det andra är att de ekonomiska incitamenten döljer det faktum att skolket egentligen beror på att eleverna inte kommer in på den utbildning de önskat.

Att göra skolan till en marknad, där pengar influerar relationen mellan lärare och elev och där kunskaper i praktiken blir mätbara i pengar, strider mot den franska republikens idéer om allas rätt till lika utbildning oavsett förutsättningar. Det strider också mot den syn på kunskap som det franska upplysningsarvet har impregnerat den franska skolan med, nämligen att kunskap är något individuellt välgörande och karaktärsdanande. Att dessa dygder i praktiken går att köpa för pengar gör stora delar av den republikanska vänstern och liberalerna upprörda över försöket med pengar till klasser som får bort skolk.

Att gymnasierna egentligen inte förmår bereda plats och utbildning t ex för de pojkar som vill utbilda sig till motoryrken leder till att de istället kommer in på tekniska utbildningar de är mindre motiverade för. Så mycket som en tredjedel av årskullen kom inte in på de program de önskade. Genom att peka ut skolket, och alltså individen, som problemet istället för de bristande resurserna till utbildningssektorn döljs de egentliga problemen. Istället för krav större resurser till gymnasiets yrkesprogram – som kostar mycket – så kan utbildningspolitiken fördela små potter (i statens budget) till de klasser där det är som värst och sedan peka på remarkabla förbättringar.

Jag måste tillstå att jag tycker att skoldebatten i Frankrike har lite mer stuns än i Sverige. Här har vi alla accepterat att skolan är en privat företagsamhet som vem som helst kan bli rik på, men där kommunen alltid skall ställa upp som en räddande ängel. Dock utan några skatteintäkter. Senaste bottennappet var när en friskola i en Smålandskommun ansåg att kommunen skulle stå för skolskjuts till deras skola – helt gratis! Kommunen erbjöd skola inklusive skjuts på en annan plats i kommunen.

Nej, jag säger som Paul Quinio, ledarskribent på Libération, ”Non, trois fois non, l’éducation n’est pas une marchandise.” (Nej, och tre gånger nej, utbildning är ingen handelsvara.)

Bildning är revolutionärt

Under politikerveckan i Almedalen hade en handfull seminarier ”bildning” som tema. Bildning förknippas i svensk kontext ofta med borgerlig bildning, allmänbildning eller litterär kanon – alla fenomen som numera känns ganska daterade. Men vad är då bildning? Seminarierna på Gotland gav inget bra svar, förutom det som de flesta av oss som är verksamma inom utbildningsväsendet är ense om, nämligen att bildningens frukter är nyfikenhet. öppenhet. kritisk reflektion och tolerans. De flesta personer som genomgår en akademisk utbildnig förutsätts få med sig en viss form av bildning, nämligen en förmåga att förstå att det är mycket vi inte förstår, att saker och ting aldrig är så enkla som de verkar och en fördjupad självinsikt.

Utan att vara alltför sarkastisk så är det ganska självklart att den politiska makten pratar väl om bildning men är rädda för den. Bildade medborgare ställer krav. Bildade medborgare har argument. Bildade medborgare utmanar.

På 1950-talet kunde den som inträdde i medborgarkollektivet vid en viss ålder få en bok där grundläggande kunskaper om samhälle, familj och hälsa fanns att läsa. Självklart var det en normerande och i en mening exkluderande gest. Men, och det är viktigt, staten fann det oavvisligt att medborgarskap krävde bildning. Att blunda för det faktum att det inte bara är en fråga om rättigheter att vara medborgare utan också återfinns en skyldighet att utveckla en viss bildning transformerar demokrati till populism. Utan bildning får vi en demokrati som styr med ett vått finger i luften och risken är att klassklyftorna växer dramatiskt.

I vår sköna nya värld tror jag att bildning behöver återuppväckas. Bildning är idag så mycket mer nödvändigt eftersom kunskap, fakta, information och data är något vi kan få med ett klick. Bildning är att kunna jämföra, relatera, reflektera, ifrågasätta och kontextualisera. För att förmå att göra det måste varje individ internalisera en stor mängd kunskaper, fakta, information och data som man sedan kan plocka fram när det behövs, Visst är det bra att kunna hitta till Älvsbyn med GPS men om du skall veta vilka kläder du skall ha med är det rätt bra att veta om det ligger norrut eller söderut. Visst är det toppen att kunna slå upp när filmen ”Drottning Kristina” kom eller att Greta Garbo spelade huvudrollen, men dess kvalitet ligger i filmens genusperspektiv.

I det som beskrivs som civic education eller liberal education återfinns ett rejält stycke medborgerliga dygder. Dygder som inte finns där för att tjäna vare sig makten, staten, familjen eller kapitalet. Dygder som finns i sin egen rätt, för människans skull. Dessa dygder skulle jag vilja hävda är den bildning som vårt samhälles medborgare behöver.

Bildning är inte ofarligt – och inte ansträngningsfritt. Men det har fortfarande en ”fin” klang, trots att det borde betraktas som ett revolutionärt anrop. Låt dig inte luras. Bilda dig – bli en medborgare! Bilda dig – bli radikal! Bilda dig – var revolutionär!

Större flyktingmotstånd bland unga på landet än i storstäder

Som jag tidigare noterat här så har flyktingmotståndet i svensk opinion minskat till 45 procent (de anser att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar).  Att personer med akademisk utbildning är mindre negativa än personer med enbart grundskola har analyserna visat sedan jag började studera flyktingopinionen i Sverige 1991. Men hur påverkas attityden om vi undersöker relationerna mellan utbildning, urbanitet och generationstillhörighet?

Låt oss först titta på hur attityden varierar med urbanitet. I Göteborgs universitets  SOM-undersökning 2008 anser 49 procent av dem som bor på landsbygden att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar. I mindre städer är andelen 48 procent, i större städer 44 procent och i de tre storstadsområdena 41 procent. Storstadsbor är således minst negativa och landsbygds- och småstadsbor mest negativa.

Hur är det med utbildningens betydelse då? I SOM-undersökningen 2008 anser 57 procent av dem med endast grundskola att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar. Bland dem med gymnasium eller folkhögskola är andelen 53 procent, med eftergymnasial utbildning men ingen högskoleexamen 40 procent och bland dem med examen från universitet och högskola är andelen 28 procent. Ju högre utbildning desto mindre negativ alltså.

Men om vi undersöker både utbildning och urbanitet, vad händer då? Jo, de allra minst negativa till flyktingmottagning är högutbildade på landsbygden medan de mest negativa är lågutbildade i större städer. Storstadsbefolkning med endast kort utbildning är nästan lika negativa till flyktingmottagning som landsbygdsbefolkning med motsvarande utbildning. Utbildningsfaktorn är alltså en klart starkare förklaring till attityd till flyktingmottagning än om man bor på landet eller i storstaden.

Även generationstillhörighet samverkar dock med urbanitetsgrad. Flyktingmotståndet är starkare bland unga som bor på landet än bland unga som bor i storstaden. Bland personer under 30 år som bor på landsbygden vill 52 procent ta emot färre flyktingar medan andelen i samma åldergrupp i storstäderna endast är 35 procent. I gruppen över 60 år är dock storstadsboende mer negativa till flyktingmottagning än samma generation på landsbygden. Bland dem över 60 år har det överhuvudtaget liten betydelse om man bor på landet eller i staden, attityden är likartad. Bland dem under 30 är det istället drastiska skillnader – unga på landet är avsevärt mer negativa än unga i storstäderna.

Attityden till flyktingmottagning förklaras därmed framför allt av utbildningsnivån men urbanitet har stor betydelse för flyktingattityderna i den yngre generationen.

Hela SOM-rapporten ”Svensk Höst” presenteras vid en presskonferens i Göteborg den 7 juli.

Katastrof att lägga ned Centre Culturel i Paris!

Kulturnytt SR meddelar idag att regeringen funderar på att lägga ned Centre Culturel Suèdois i Paris. Katastrof. Är det ingen i regeringen som förstår vikten av att stödja EU-medlemskapet med kulturutbyten och engagemang? Vad CCS betytt för svensk litteraturs framgångar i Frankrike, för svenska forskares möjligheter att fördjupa sig i franskt samhällsliv och för det starka ställning Sverige har i fransk politik går inte att mäta i pengar. För att inte tala om alla fransmän som läst svenska, sett svenska konstnärer och deltagit i kulturevenemang i det vackra huset i Le Marais.

Men någonstans finns ett mönster – statsministern ger kronprinsessan en platt-TV och lägger sedan ned generalkonsulatet i New York. Nu är det CCS:s tur.

Kulturskymningen har sänkt sig över den svenska borgerligheten. I min naivitet hade jag hoppats på stärkt ställning för kultur, utbildning, bildning, kulturarv och kunskaper under en borgerlig regering. Inget av detta har uppfyllts. Men jag inser att den svenska borgerligheten har tagits över av en grosshandlarmentalitet och krämarideologi som inte ger utrymme för någon andlig odling överhuvudtaget.

Protestera mot den tänkta nedläggningen av CCS!!