Val och väljare – VÄNSTRA STRANDEN

Nyårstankar om den korporativa demokratin

Donald Trump kommer snart att installeras som president i USA, igen. Ingen kan tvivla på att hans idéer har sina rötter i revanschism, ressentiment och olika sorters hämndbegär. Han utnämningar till olika poster visar att han använder dessa poster som belöningar till sina personliga vänner och rådgivare. Kompetens för uppdragen är underordnat liksom erfarenhet. Vilket ju också stämmer bra på honom själv och hans parhäst Elon Musk. Det enda de har att skryta med är sina egon, sina pengar och sina medieplattformar. Trump är i gott sällskap med Brasiliens förre president Bolsonaro, men också Argentinas Milei, Kina Xi Jingping och förstås Vladimir Putin. De utövar politisk makt inte på ideologisk eller demokratisk grund utan med egenintresset i första rummet. De vill berika sig, de vill bibehålla sitt inflytande i samhällena de styr (och globalt) och gynna sina egna. I detta liknar de 1500-talets kungar och furstar. Alltså långt före demokratin. Trump som vår tids Henrik VIII eller varför inte Kristian Tyrann?

Björn Wiman skriver bra idag i DN om hur språket perverteras av denna sorts politiker. Man kanske inte ens skall kalla dem politiker. Politik är att styra och leda för det gemensamma bästa, om det är något som dessa herrar inte gör så är det detta. Wiman skriver

I en essä i tidskriften The New Yorker från i höstas skildrade skribenten Joshua Rothman hur det offentliga språket i USA lyder under dessa nya lagar. Man säger saker utan spärrar, ju mer gränslöst och osammanhängande desto bättre. Förankringar till verkligheten eller verifierbar kunskap behövs inte – det är snarare en fördel om de uteblir, eftersom det tillåter den talande att fritt elaborera sina fantasier. Donald Trumps tal är typiska men inte unika exempel på hur halsbrytande associationer, grova påhopp och hopfantiserade lögner skapar ett förvridet mardrömslandskap, som vulgariserar världen och trivialiserar det meningsfulla. Det förflutna får inga konsekvenser och framtiden förlorar sin betydelse, eftersom allt uppgår i ett enda svindlande, svamlande nu.

Kommer också att tänka på Sven Lidman, författare och fritänkare inom pingströrelsen, som i sin kritik av Lewi Pethrus talade om ”svinintresset” när pingströrelsen började starta tidningar och radiostationer. I grund och botten handlade det om en kritik mot Pethrus önskan att göra pingströrelsen till en plattform för ekonomiskt och politiskt inflytande. Pethrus själv blev dock inte rik på kuppen, det handlade för honom inte om personlig vinning. Lidman dog innan Pethrus startade KDS men jag kan tänka mig att Lidman i detta projekt hade sett just ”svinintresset” bli politiskt.

För 25 år sedan satt jag och maken på kafé Grottan i Göteborg och diskuterade utvecklingen efter demokratin. Vi såg båda tecken på utmattning i de demokratiska staternas självförsvar mot auktoritära ledare, ekonomiska påtryckningar och bildandet av en slags politisk klass. Mycket har sagts om den korporativa staten, men vi pratade om den korporativa demokratin. Vi spekulerade i hur framtidens parlament skulle vara sammansatta när de politiska partierna gått i graven, folkrörelserna upphört och marknaden erövrat våra själar med hull och hår. Kanske, tänkte vi, är det företagen som sitter där, och de anställda i olika företag. Affärs- och egenintresset omskapat till demokratiska ordningar. Fackliga sammanslutningar för olika områden slåss med tech-företagens organisationer, de som inte har anställning eller jobbar har inga företrädare. Kanske har andra organiserade intressen också mandat. Men allt handlar om att ekonomiskt och materiellt gynna den egna gruppen så mycket som möjligt och därmed dra till sig så många anhängare som möjligt. Kanske avskaffas valen helt och hållet och ersätts av en återkommande förnyelse av parlamentet grundat på näringslivsstrukturen i samhället. Statliga funktioner reduceras till skatteuppbörd, försvar och våldsmonopol.

Dystopi? Mm, kanske det. Men öppna då ögonen och se vad som händer i världen. Är demokratin inte värd att slåss för?

Donald Trump igen…

Det amerikanska valet är över. Donald Trump håller på att välja ut sina medarbetare och många namn väcker förvåning, och även förskräckelse. Det är nog känslor jag delar med de flesta som har ett professionellt öga på politik, demokrati och samhällsutveckling. Samtidigt får vi vänta och se, installationen av en ny president blir inte förrän den 20 januari 2025. Hur hamnade vi här? Igen?

Jag hade möjligheten att följa de sista dagarnas kampanj och själva valet på plats i USA. Med en lätt distanserad utsiktspunkt från Manhattan följde jag och maken utvecklingen både på gatorna och i medierna. Någon särskilt hög valtemperatur var det inte i New York, däremot alldeles för varmt för årstiden om dagarna. Torkan i Central Park var påtaglig, det hade inte regnat på många veckor och träd och buskar var snarare uttorkade än i höstvila. Klimatförändringarna gör sig synliga på många sätt och på många platser. Men klimatet hade ingen framträdande plats i den amerikanska valkampanjen. Trump är ointresserad av problematiken och Harris vågade inte säga mycket av rädsla för att uppröra de fracking-positiva Pennsylvaniaväljarna.

Kriget i Gaza trängde sig dock fram, både i form av demonstrationer på gatan och väljarflykt från Harris. Många av aktivisterna förordade en röst på Jill Stein, en grön kandidat med en betydligt mer kritisk hållning till Israel än de båda dominerande kandidaterna. Stein har ställs upp i presidentvalen i USA 2012, 2016 och nu 2024. Hon är läkare, uppvuxen i Chicago och tillhörde tidigare det Demokratiska partiet. I valet 2024 fick hon 730 000 röster vilket är en halv procent av väljarna. I debatten i USA var det primärt hennes hållning i Israel-Palestina-frågan som stod i fokus. övriga ståndpunkter i hennes program syntes sällan. Men frågan är hur mycket hon vann bland Israel-kritiska demokratiska väljare? I Minnesota verkar det snarare som om Trump vann över muslimska väljare med en kritisk hållning till Israel. På samma sätt förlorade Harris sannolikt många väljare i en av landets största grupper av väljare med rötter i Mellanöstern, i South Paterson i New Jersey, på sin ovilja att kritisera Israel. Oklart dock om de gick till Stein.

Generellt sätt vann Donald Trump något i de allra flesta grupper av väljare. Men det tycks preliminärt som om väljare i större städer och med högre utbildning inte röstat Trump i större utsträckning i år än 2020. Harris drog istället något ifrån bland väljare med högre utbildning (> college degree) och bland urbana väljare

När Trump installerades förra gången, den 20 januari 2017, stod jag i tvättstugan och lyssnade samtidigt på hans installationstal. Jag var trots allt förvånad över den så explicita nationalistiska och chauvinistiska retoriken. Min tanke gick genast till Charles Lindbergs politiska verksamhet från 1939 och framåt i America First-kommitten. Han som beundrade Hitler, ville skydda den vita rasen mot utländsk invasion och pekade ut britter och judar (vid sidan av president Roosevelt) som de vilka ville dra in USA i kriget. Trump lär inte ha dämpat sina ambitioner denna gång.

Mycket återstår att undersöka, analysera och reflektera över. Inte en faktor, inte en förklaring, finns att dra upp ur trollkarlshatten. En sak att ta med sig är dock att utbildning, kön och urbanitet tycks samverka i en ny kombination, inte bara i USA, som avgörande faktorer för väljarnas val.

Franska parlamentsvalet: Vi har ju redan halshuggit en kung så…

Ja ungefär så svarade en fransk äldre dam på frågan från en svensk journalist om hur det skulle gå i andra omgången i det franska parlamentsvalet om några dagar. Att bildligt talat göra samma sak med en president tycktes inte så långt borta. Hon sa det med glimten i ögat men uttalandet säger ändå mycket om skillnaden mellan fransk och svensk politik. Motståndet mot auktoriteter, våldskapitalet och gatans parlament samsas med elitismen, hyllandet av hjältar och ikoner samt argumentets primat.

Innan första valomgången gissade jag att FN/RN (Nationell samling) skulle få trettio procent av väljarnas stöd, inte mer. Så blev det också. Kandidater som ställer upp för just RN fick 29,25 procent av rösterna eller 9 377 297 miljoner röster. Den nya folkfronten (partier i mitten och till vänster) fick 27.99 procent och 8 974 566 miljoner röster. Skillnaden är 402 731 röster av nästan 33 miljoner avgivna. Läget är – som vanligt – jämnt mellan vänster och höger. President Macrons liberala mittenparti, idag heter det ”Ensemble” (Tillsammans) fick drygt tjugo procent av rösterna medan mindre grupperingar och oberoende kandidater delade på den sista femtedelen. Hela 76 platser tillsattes redan i första omgången, år 2022 var det bara en handfull. Det skvallrar om starka fästen för både vänster och höger – RN fick 39 av platserna och Den nya folkfronten 32 av dem.

Hur det går med de resterande platserna avgörs under den här veckan. Den generella regeln tycks nu vara att skapa en s k republikansk front så att RN konsekvent får en motståndare i varje valkrets, antingen från ”Den nya folkfronten” eller från Macronisternas läger. Hur utfallet blir är osäkert men att RN skulle få absolut majoritet i parlamentet är inte troligt, om än inte heller uteslutet. Presidenten utser premiärministern och det är också presidenten som godkänner regeringen. Samregentskap, eller cohabitation, har inträffat förr under femte republiken och min bedömning är att det varit presidenten som dragit det maktmässigt längsta strået varje gång. Frankrike är trots allt en semi-parlamentaristisk stat och presidentens makt har snarast stärkts efter Chiracs reform att korta presidentperioderna till fem år.

Två saker kring den uppkomna situationen menar jag är för dåligt belysta i den svenska rapporteringen kring valet i Frankrike.

1. Ett Frankrike regerat från mitten som det varit nu sedan 2017 är en slags anomali. Det händer inte. Macrons presidenttid är unik under femte republiken och nu är med största sannolikhet den perioden över. Frankrike är och förbli kluvet mellan två block, formerade på lite olika sätt men alltid med etiketterna vänster och höger. Maktväxling äger normalt rum mellan blocken med långa mellanrum på grund av valsystem och ett partisystem som har minst lika mycket amerikanskt som europeiskt snitt.

Och extremhögern har funnits med sedan demokratins födelse i Frankrike. Just RN har sina rötter i kampen för l’Algerie Francaise på 1950-talet. Jean-Marie le Pen var fallskärmssoldat i kriget i Algeriet och han satt sedan som ledamot för dåtiden populisthöger (Poujadisterna) i fjärde republikens parlament. Men det räcker att titta på Vichyregimen, fascistligorna på 1930-talet eller Boulangismen i slutet av 1800-talet. Extremhögern är demokratins ständiga följeslagare i fransk politik. Och är inget nytt.

2. Många tror sig veta vad Macrons motiv var att upplösa Nationalförsamlingen på kvällen den 9 juni. Min bedömning är att hans motiv var både mer komplexa och impulsiva än de flesta bedömare vill ge sken av. Under två års tid har Macrons förslag och reformer utsatts för stenhård kritik, hans person har kritiserats och hans premiärministrar likaså. Elisabeth Borne hade det inte lätt. Blockerande majoriteter eller misstroendevoteringar har omöjliggjort hans uppdrag, som han själv ser det. Att efter ett valresultat, visserligen till Europaparlamentet, som visar på ett sådan stark opinionskantring till hans nackdel vilja få till stånd en mer representativ folkförsamling är fullt förståeligt. Han säger lite grand som Julius Caesar (kanske) sa; tärningen är kastad. Nu får vi se vad det leder till. Och för Macron är det svårt att se att något blir värre än den situation av oklara majoriteter och ökande missnöje som rått fram till nu.

Vad jag är helt övertygad om är att Macron inte trodde sig vinna en majoritet i parlamentet för sin egen gruppering. Han gjorde inte samma misstag som Chirac gjorde 1997. Att tala om valet som en besvikelse (första omgången) för Macron blir därför helt fel. Två utgångar som båda är mer fördelaktiga för Macron än nuvarande situation är möjliga; en premiärminister baserad på en mitten-vänster-koalition (möjligen med Mélechons LFI utanför) eller en premiärminister från RN (bara om absolut majoritet har de sagt). I första fallet blir det möjligt att få igenom reformer av vissa slag, i det andra kan presidenten blockera reformer av annat slag. Macron hoppas i så fall stäcka RN:s väg mot presidentposten 2027 genom att ”avslöja” partiets inkompetens och oförmåga. (Ett utfall som är mindre lyckat vore om majoriteterna blir så omöjliga att minoritetspolitiken fortsätter, men det är mindre troligt och dessutom blir det ungefär som nu.)

I grund och botten gör Macron det kung Ludvig XVI inte förmådde, han ger folket möjlighet att avsätta honom utan halshuggning – men bibehåller sin strategiska makt över framtiden.

Några frågor och svar efter EU-valet 2024

Det finns många frågor att besvara efter det senaste EU-parlamentsvalet den 6-9 juni 2024. Jag har ställt några som jag själv tycker är relevanta, och besvarat dem på det sätt som jag tror är mest adekvat.

Vilka grupper i EU-parlamentet förlorade mest stöd jämfört med valet 2019?

Eftersom EU-parlamentet vid valet 2019 hade 751 ledamöter och idag har 720 ledamöter finns det en fyra-procentig nedgång i alla grupper, om de hade förlorat proportionerligt. Jag roade mig med att räkna ut hur många mandat gruppern haft 2019 om det bara funnits 721 mandat nu genom att dra ned alla befintliga grupper med fyra procent. På det sättet kan man jämföra med det antal mandat som partigruppen erhållit i årets val. Några skillnader i mönster finns inte, men det framgår än mer tydligt att det är liberaler och gröna som förlorat absolut flest mandat – 25 procent av de mandat de skulle haft 2019 om det bara funnits 721 platser.* Ännu så länge är det svårt att göra säkra beräkningar för de två högerradikala grupperna (ECR och ID) eftersom så många partier med potential att vara med där står utanför grupperna. Grupperna kommer med största sannolikhet att omformas under de närmaste veckorna. Grupperna med socialdemokrater och vänsterpartier har förlorat mindre och det största partiet, EPP, har blivit större.

*Tar dock inte hänsyn till spärrar och valdeltagande i de olika länderna.

Varför går vänsterpartier och liberaler/gröna fram i de tre nordiska länderna och Nederländerna?

Dagordningseffekten där klimat och miljöfrågor varit på dagordningen. Men också värt att notera är att i alla dessa länder har högerradikala partier varit eller är regeringsbärande. De partierna utgör därmed inte någon verklig opposition eller projektion för missnöje med den nationella regeringens politik. Mobiliseringen uteblir för väljare som brukar rösta högerradikalt. Alla dessa länder har dessutom numera en opinion som i grunden är EU-positiv, en opinion som oftast är urban, välutbildad och liberal i sin livssyn, något som mobiliserar inför ett europeiskt val.

Av vad består den högerradikala framgången?

Framförallt av ett ökat stöd i Frankrike och Tyskland. I övriga länder är tendensen inte alls lika entydig. I Slovakien blev ett pro-europeiskt socialliberalt parti – Progressiva Slovakien – störst före det rysslandsvänliga och populistiska SMER. I Ungern stäcktes Fidesz framgångar av en mer liberal konkurrent och i Italien har antalet mandat i de båda högerradikala partigrupperna ECR och ID inte ökat utan faktiskt minskat med två mandat.* Bara för att ta några exempel.

Frankrike och Tyskland (och Italien förstås) är stora länder med 81 respektivet 96 platser i parlamentet. Väljarförändringar i dessa länder får därför extra stor betydelse för parlamentets sammansättning. Och när den nationalkonservativa, populistiska och EU-skeptiska politiska vågen sköljer över dessa länder blir resultatet en skarp kantring i parlamentet. För Frankrike går mandaten i de bägge högerradikala partigrupperna upp från 19 till 35 och i Tyskland preliminärt från 13 till 24 (inklusive de nya som inte har någon grupp ännu). Det är de tyska Gröna och de franska liberalerna som tappat till förmån för de högerradikala. Högervågen blir återigen en sanning med många begränsningar. Förklaringar och konsekvenser bör inte diskuteras generaliserande för ”Europa” utan istället för grupper av partier, grupper av länder och i medvetande om valdeltagandets variation.

* Femstjärnerörelsen är dock en svårkategoriserad grupp som inte (ännu) tillhör någon grupp i parlamentet, de fick åtta mandat i EU-valet 2024 vilket är en minskning från 14.

Slutligen, vad händer efter parlamentsvalen i Frankrike?

President Macron utlyste nyval till Nationalförsamlingen redan samma kväll som Europaparlamentsvalets resultat strömmade in. Han har en tendens att ”spela högt” och det måste man säga att han gör nu. Den samlade liberala och gröna rörelsen i Frankrike tappade 20 mandat och de högerradikala erövrade tolv i EU-valet 2024. Samtidigt fick vänstern (socialistpartiet och den radikala vänstern) tio nya mandat. Matematiken är inte så enkel som den ibland framstår i medierapporteringen. Inför parlamentsvalen den 30 juni och 7 juli samlar sig nu vänstern i en slags ”Front Populaire” med ekon från mellankrigstidens samarbete mellan socialdemokrater, kommunister och radikaler (Sv: liberaler) Tanken är att ena sig mot extremhögern (fascistiska grupper på 30-talet) för landets bästa. Den tidigare moderata högern (Republikanerna) som är en sammansmätlning av efterkrigstidens gaullister, marknadsliberaler och socialliberaler tvingas nu bekänna färg. Under lång tid har partiet vacklat mellan högerflanken och den mer moderata högerliberalismen. Nuvarande ledare Erik Ciotti har sagt att han är öppen för samarbete med det högerradikala RN (fd Front National) som i sin tur fått konkurrens av än mer extrema partier till höger.

Macrons mittengruppering lär närmast klämmas till döds i den tvekampen. Fransk politik har aldrig varit förankrad i mitten, alltför många misslyckade försök visar på det. ”Le marais” (kärr) som centern kallades under fjärde republiken, var en plats där man inte fick stadigt politiskt fotfäste. Presidentens makt är dock mycket stark i Frankrike och än större har den faktiskt blivit sedan mandatperioderna minskades till fem år. Nu byts i allmänhet både parlament och president ut samtidigt och speglar samma riktning. Men, inte nu. Vi kommer sannolikt att få se en s k cohabitation mellan en president med en ideologisk färg och en premiärminister med en annan. Första gången det skedde i femte republiken var 1986-1988. Därefter har det skett två gånger till. Jag skulle hävda att presidenten vid alla dessa tillfällen dragit det längsta strået i politisk mening.

Macron hoppas nu dels få det franska folket att nyktra till i demokratiskt avseende, dels (om extremhögern ändå blir regeringsbärande) kunna dra gadden ur rörelsen inför presidentvalet 2027. Och därmed underlätta för en presidentkandidat från mittens rike. Som också kan utlysa nyval om hen önskar.

Att det är ett högt spel är otvetydigt. Att Macron förlorar det är inte alls säkert.

En bref: Vikten av fostran i demokrati och av ett ledarskap som överför normer

Ett demokratiskt samhälle kräver fostran. Demokrati är inte ett naturgivet slutmål för samhällsutvecklingen, demokrati bibehålls långsiktigt genom överföring av demokratiska normer. Våra grundlagar räcker inte, det krävs ett demokratiskt besjälat ledarskap.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen i torsdags den 6 juli 2023. Visst skall vi vara stolta och glada över våra grundlagar som garanterar frihet på många olika plan: yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet för att nämna några. Grundlagarna utgör också fundamentet i de demokratiska strukturerna i vårt land (och i de flesta andra demokratier) då de föreskriver hur relationen mellan medborgare och stat skall förstås och hur makten i vårt land skall utövas.

Men, som så ofta, det räcker inte med lagens bokstav. Flera av våra friheter naggas nu i kanten av en regering som är väldigt upptagen av begränsningar och repression för människors uttryck. Det är märkligt eftersom borgerliga regeringar över tid har utmärkt sig för att stärka och värna individuell frihet, begränsa statens makt och bejaka mångfald och pluralism. Just nu ser vi istället föreningsfrihet, yttrandefrihet och även religionsfrihet inskränkas på olika sätt även om allt sker i enlighet med lagens bokstav. Under covid-pandemin begränsades möjlighet att genomföra gudstjänst trots att religionsfriheten har ett särskilt starkt skydd,. Begränsningarna genomfördes i enighet över partigränserna. I en ny terrorlagstiftningen inskränks föreningsfriheten med hänvisning till terrorism trots att juristerna på landets universitet anser att skrivningarna är alldeles för luddiga för att utgöra grund för rättsliga processer. Och med hänvisning till NATO-processen inskränks yttrandefriheten i uttalanden om vilka flaggor som får förekomma i demonstrationer.

Demokratins fortlevnad förutsätter att det politiska ledarskapet är besjälat av demokratiska normer. Lagen räcker inte, den måste ges liv genom beslutsfattarnas vilja och önskan att fatta beslut som är förenliga med demokratiska normer, inte hitta kryphål som gör det möjligt att fatta beslut som inte ligger i linje med syftet. Men det gäller också oss alla, vi måste se oss själva i spegeln och fråga oss vad vi gör för demokratin. Hittar vi också kryphål? Försöker vi också att runda hörnen i de processer som utgör grunden för demokratisk utveckling?

Demokrati kräver långsiktig fostran och överförandet av normer som stödjer demokratin. Om inte ledarskapet föregår med gott exempel så har ledarskapet inte levt upp till de krav man bör ställa på ett demokratiskt ledarskap. Ledarskap är allt från föräldraskap till statsminister. Vi måste fylla våra grundlagar med demokratins ethos, och en del pathos också.

En bref: Viktigaste valfrågan – borde det inte vara klimatet, kriget eller demokratin?

En välkänd problematik är dock att internationella förhållanden, utrikespolitik och globala frågor aldrig lyckas få fäste i valkampanjen. Och ändå är vi, mer än förr, en del av en global ordning. Kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland sätter avtryck i svensk migrations- och energipolitik. Högerextrema ledare i EU och andra länder sätter fokus på behovet av skydd för kvinnors och minoriteters rättigheter. Och hungern på Afrikas horn, hettan i Indien och bränderna i Sydeuropa pekar entydigt ut klimat och miljö som en för mänskligheten existentiell fråga.

Så skrev jag i en gästkrönika i Dagen onsdagen den 10 augusti i år. Utgångspunkten var att brottsligheten för första gången stigit fram som allmänhetens viktigaste politiska fråga, och att det är val om några veckor.

Jag påpekade att även om det var störst andel av opinionen som satte brottslighet (lag och ordning) som sin viktigaste fråga så var det ändå bara fyra av tio. Ingen majoritet. Kvinnor ansåg att sjukvård var lika viktigt, och de unga sätter klimat och integration på samma nivå. I praktiken är det några grundläggande välfärdsfrågor som brukar vara i topp som väljarnas viktigaste frågor.

Eftersom brottsligheten generellt sett faktiskt inte har ökat, tvärtom, och det dödliga våldet inte heller är så mycket mer omfattande än för 20 år sedan, är det lite av en gåta att frågan blivit så het. Det är en intrikat väv av medier, opinionsbildare och faktiska händelser som skapar förutsättningarna för vilka frågor som i ett enskilt ögonblick upplevs som de viktigaste. Men tyvärr har de globala överlevnadsfrågorna mycket svårt att ta sig in i valrörelser.

Klimatet, säkerhetsläget och demokratin är våra ödesfrågor. Fixar vi inte det spelar det ingen roll hur stränga straff vi har för vapenbrott. Om vattnet tar slut, skördarna halveras, arter dör ut, kriget sprider sig till Europa, el och värme ransoneras, miljoner människor flyr undan översvämningar, hunger och torka och om presidenter och premiärministrar börjar sortera människor efter hudfärg, kön och funktionalitet – ja då kan vi alla hälsa hem. Är vårt politiska ledarskap moget att hantera dessa verkliga hot och inte bara de inbillade faror de själva älskar att måla upp för oss som lyssnar? Jag är tveksam, men jag har inte gett upp hoppet.

En bref: Turbulensen minskar väljarnas möjlighet att förstå avgörande frågor

I min första gästkrönika i tidningen Dagen den 13 januari 2022 valde jag att lyfta fram en viktig förutsättning inför valåret – väljarnas möjlighet att bedöma de politiska alternativen. Vi vet genom analyser och rapporter att välfärdssektorn står inför stora och svårlösta problem under det närmaste decenniet eftersom befolkningens behov och förväntningar ökar. Men när allt ljus hamnar på turerna i riksdagen, på partiledares instagramkonton eller på enskilda politikers personliga påhopp försvinner dessa avgörande frågor in i skuggorna.

Fler och fler kommuner klarar vare sig kostnaderna för skola eller äldreomsorg på det skatteunderlag man har, trots statsbidrag. Medborgarnas förväntningar är stora och växande; små skolor på landet ska få vara kvar samtidigt som rätten att välja en friskola försvaras och på det särskilda boendet är de äldre allt sjukare vilket kräver högre kompetens och mer personal. Hur går det ihop? Svaret är att det gör det inte.

Små skolor läggs ned, privata välfärdsaktörer prioriterar ekonomiskt gynnsamma sektorer, en tredjedel av de anställda i äldreomsorgen saknar i dag en relevant utbildning. Bristen på grundskollärare, yrkeslärare och förskollärare beräknas bestå, liksom bristen på specialistsjuksköterskor (särskilt distriktssköterskor) och annan specialiserad vårdpersonal.

Jag kommer att fortsätta att gästa tidningen Dagens sidor med krönikor under detta valår 2022. Och jag kommer att lägga ut länk och glimtar av dessa här.

Partier i kyrkovalet är faktiskt helt okej

Debattens vågor går höga inför kyrkovalet nästa söndag – men det är främst frågan om vem som får ställa upp i valet som är föremål för debatten, inte kyrkans framtida riktning. Och särskilt illa sedda är de politiska partierna. Tre nomineringsgrupper (Frimodig kyrka, Öppen kyrka och POSK) har ingen som helst knytning till partipolitiken. Flera nomineringsgrupper har en lösare koppling till partier (som t ex Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Fria liberaler i Svenska kyrkan). Och tre riksdagspartier (Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet) ställer upp, samt ett parti som aspirerar på nationell representation, Alternativ för Sverige. Därutöver finns ytterligare grupper på regional och lokal nivå.

I debatten om kyrkovalet glöms ofta bort att Svenska Kyrkan har 27 000 anställda, 3 400 kyrkobyggnader, förvaltar tio miljarder kronor i tillgångar utöver skog och mark som kyrkan äger – bara för att nämnda något om organisationen. Kyrkovalet handlar i stor utsträckning om hur kyrkans resurser skall användas, hur organisationen skall arbeta för att upprätthålla uppdraget att ge människor möjlighet att fira gudstjänst i hela landet som Svenska kyrkan har enligt lag samt hur Svenska kyrkan skall agera som arbetsgivare. Frågor om avvägningar mellan kulturarvets upprätthållande och närvaron i barn och ungas liv, eller mellan sjukhuskyrka och frekventa gudstjänster i kyrkobyggnaderna, handlar om resursfördelning och organisation. Och det är vad som är i fokus på kyrkomötet liksom på stifts- och pastoratsnivå.

De teologiska frågorna är förstås helt avgörande för kyrkans roll och plats i samhället, men de avgörs i första hand av kyrkans trosbekännelse, av biskopsbrev, läronämnd och prästmöten. Svenska kyrkan har en livlig intern diskussion kring hur Kristi uppdrag skall utföras i vår samtid.

Att politiska partier utgör nomineringsgrupper i Svenska kyrkan är inte alls konstigt eftersom politiska partier historiskt speglar sociala skiljelinjers mobilisering i vårt land. Att vår samtid har utvecklat någon slags beröringsskräck i relation till politiska partier är ett problem. Men inte för kyrkovalet utan för partierna och för demokratin. Mer om det en annan gång. Det är dock alldeles rimligt att dessa skiljelinjer också har relevans för Svenska Kyrkans uppdrag i vår samtid. På samma sätt är direkta val för 5,7 miljoner medlemmar rimligt för att skapa utrymme för den folkkyrkotanke som fortsatt är Svenska Kyrkans uppdrag i vårt land.

Läs gärna Stefan Eklunds ledartext i Borås Tidning idag i samma ämne.

Och gå och rösta på söndag!

Partiers inflytande i politiken är inte proportionellt

Representativ demokrati är ett sätt att förverkliga folkviljan genom att några få representerar de många. Men vad är det då som skall representeras? Ja, det är en av statsvetenskapens grundteman. Åsikter, intressen, erfarenheter och värden är bara några av de fenomen som nämns i frågor om huruvida väljarna kan känna sig trygga med att parlamentet representerar dem.

Centralt i den representativa demokrati som kommit att bli den helt dominerande i alla fria demokratiska samhällen är de politiska partierna. Partierna förväntas tillsammans uttrycka de centrala sociala skiljelinjerna och politiska konflikterna i ett givet samhälle. Därmed är det också självklart att partier uppstår, blomstrar, utvecklas och i vissa fall försvinner. Som helhet är idealet att partisystemet är tillräckligt känsligt för att över tid täcka in ett samhälles centrala konfliktfrågor.

Partiernas roll är inte bara att välja ut och ställa upp kandidater i val, kandidater som alltså skall bära det representativa uppdraget. Istället är rekryteringen och urvalet av kandidater bara toppen av det tänkta isberg som utgörs av sammanvägningen (aggregering), formulerandet (artikulering) och framförandet (kanaliseringen) av medborgarnas uppfattningar, värderingar och intressen så att dessa kan bli en del av beslutsprocessen. I den processen är förstås partiorganisationen av stor betydelse. En vital partiorganisation är en avgörande länk mellan väljare och valda.

Det är utifrån denna modell som representation i parlamentet (i vårt fall den svenska riksdagen) blir en grund för att genomföra sin politik. Varje seriöst politiska parti som ställer upp i val har ett mål; att förverkliga så mycket av sin politik som möjligt. Ett litet parti som blir den avgörande tyngden på vågen kan få igenom mycket mer än ett stort som hamnar utanför förhandlingsbordet. Och det är helt i sin ordning!

Det är partiernas representanter som skall vara skickliga nog att, på uppdrag av de väljare vars intressen de representerar, få igenom sina egna förslag. Och det uppdraget kan inte mätas i termer av proportionen av mandat i parlamentet. Allt oftare hör jag i den politiska debatten partiledare och andra som använder den relativa storlek i riksdagen som argument för att just deras parti skall få ett större inflytande än de har (eller att någon annan borde ha mindre).

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, liksom hans vapendragare i Moderaterna och Kristdemokraterna, har anfört att ett parti med ett visst antal mandat, eller av en viss storlek, inte kan hållas utanför den beslutande makten. Men även Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har använt samma retorik, både som argument för sitt eget partis inflytande och emot Centerpartiets.

Men ett partis storlek i parlamentet är i sig självt inget argument för inflytande. Om partiet får en plats vid förhandlingsbordet så är det där inflytandet avgörs. Partiernas skicklighet och förmåga att skapa allianser, att samarbeta, att hitta förhandlingslösningar och få igenom sina förslag är avgörande för besluten. Bakom de till synes lättsmälta argumenten om proportionellt inflytande döljer sig en samhällssyn där intressekonflikter och sociala skiljelinjer förnekas. Där finns en populistisk idé om ett folk som har gemensamma intressen som det är partiernas roll att återspegla. Men det är något helt annat än den pluralistiska demokrati vi har idag. Vill man vara drastisk kan man säga att då behövs bara ett enda parti. Som i Kina.

Kan Sverige verkligen genomföra ett demokratiskt val 2021?

Vi närmar oss sannolikt ett extra val, en unik händelse i svensk politisk historia. Säkert är det absolut inte, det finns fortsatt möjligheter att undvika en valrörelse i sommar. Men om nu detta ändå inträffar, så bekymrar mig en sak; pandemilagen och de kvarvarande restriktionerna.

Många aktörer har påpekat att det är oansvarigt att leda landet ut i en regeringskris mitt under en pandemi. Det bokstavliga argumentet tycker jag får underkänt. För det första måste demokratin fungera i alla väder, inte bara när solen skiner. För det andra är vi inte ”mitt i” en pandemi, vi är sedan 1,5 år i en pandemi som vi numera har ganska bra rutiner för att hantera. För det tredje är det ett slags skrämselargument som skall få oppositionen att ligga lågt av hänsyn till ett svårt läge. Men vem bestämmer vad som är ett svårt läge? En demokrati får inte underkastas ett semi-permanent undantagstillstånd. Risken med ett sådant argument som pandemi-argumentet är att det kan användas om lite allt möjligt; skogsbränder, översvämningar, ekonomisk kris, arbetslöshet eller internationell högspänning för att nämna några.

Men, det som bekymrar mig på allvar är att vi skulle behöva genomföra en valrörelse 2021 med gällande pandemilag (som i sig är ett slags undantagstillstånd) och med kraftiga personliga restriktioner för var och en av oss. Polismyndigheten har påpekat att de s k opinionsrättigheterna kraftigt kommer att vara inskränkta och det blir en balansgång för polisen att hantera. Jag väljer att tala om demokratiska fri- och rättigheter, för det är vad det handlar om.

Att inte få demonstrera, inte få samlas ute eller inne och inte få resa fritt är kraftfulla inskränkningar som legitimerats av en dödlig smittsam sjukdom som vi inte har haft något bot för. Men att i en sådan situation genomföra fria demokratiska val är i praktiken omöjligt. Visst kan vän av ordning tycka att det är små inskränkningar – men för riskgrupper, de som inte kunnat vaccinera sig eller ännu inte fått tillgång till vaccin blir ju de demokratiska friheterna kringskurna. Det är tveksamt om ett sådant val faktiskt kan betraktas som helt fritt.

En fri och öppen opinionsbildning är en av demokratins grundvalar och det är partierna som förväntas mobilisera sina sympatisörer och presumtiva dito i en kort och intensiv valrörelse. Om opinionsbildningen inskränks på grund av lagstiftning, restriktioner och lokala förbud så får det demokratiska konsekvenser. Mobilisering och opinionsbildning påverkas, inte bara av sociala och ekonomiska klyftor, utan av lagstiftning (som f ö sannolikt förstärker de sociala och ekonomiska klyftorna). Vi kommer sannolikt aldrig att få veta mer exakt vilka konsekvenser eftersom det blir kontrafaktiska diskussioner. Men att det får konsekvenser är helt klart. Frågan är om det är acceptabelt i svensk demokrati?