Macron vann presidentvalet i Frankrike 2017

Idag fick Frankrike en ny president, Emmanuel Macron. Den yngste sedan Louis Napoléon, sägs det. Men viktigare än hans ålder är att han är ”mannen i mitten”. Macron är mannen som lämnade Hollandes regering för att kandidera till presidentposten enbart stödd av en entusiastisk och men helt ny politisk rörelse – En Marche! (ung. Framåt!) En fransk president skall inte vara en partimänniska, istället är ämbetet tänkt att vara en samlande kraft ovanför partierna. de Gaulle, som var den som skapade femte republiken, hade fått nog av de politiska partiernas oförmåga till beslut under 1950-talet. En tid när de franska institutionerna också var utsatta för extremt stora påfrestningar.

Så egentligen är Macron en president som bättre än flera av de senaste, representerar femte republikens idé om den samlande kraften för landet. Men i praktiken kommer Macrons bristande partiförankrning att bli ett verkligt problem först i parlamentsvalen i juni. Hur skall han samla en majoritet i parlamentet? Vilka grupper är beredda att stödja hans regering? Hur kommer allianserna mot motståndarna (fr a FN) i den andra omgången att genomföras? Parlamentsvalen blir Macrons elddop.

Att Frankrike nu fått en president från mitten beror dels på att det inte varit höger-vänster-konflikten som aktiverats i detta val, dels på att de traditionella partierna (främst PS och Rep) helt misslyckats att få fram relevanta och trovärdiga kandidater.

När Marine le Pen nu vill framställa valresultatet den 7 maj som ett bevis på att Frankrike nu har en legitim opposition i form av henne själv och Front National är det därför ett försök till äreräddning. Jag skulle snarare säga att Marine le Pens framgångar under senare år bör ses som ett resultat av de mer moderata partiernas kollaps vilket samvarierar med en ny politisk konfliktdimension, den mellan liberala/frihetliga  och auktoritära/nationalistiska värderingar. (Värt att notera att redan i EU-valet 2015 fick Front National dryga 32 procent av rösterna och i regionalvalen samma år var resultatet dryga 27 procent.)

Trots att presidentvalet 2017 för första gången alltså genomfördes just med hjälp av den konfliktdimension som är Front Nationals och Marine le Pens främsta vapen mot den etablerade ordningen lyckades hon inte mobilisera särskilt många nya väljare bakom sin kandidatur (jfr t ex med EU-valen). Istället blev det en mitten-man som tog hem spelet, en man som talar om hopp, tillit och framtid.

Den stora prövningen för Macron blir att få politiskt mandat för sin vision, främst genom valen till Nationalförsamlingen i juni, men också att vinna deras förtroende som tvekar inför konsekvenserna av Europas snabba politiska och sociala förändringar.

Det är med viss bävan jag blickar mot parlamentsvalen i juni.

***

Läs gärna vad jag skrivit före valet på bloggen här och här, i Liberal Debatt, i Borås tidning samt i Kristianstadsbladet.

En bref: Vem är det som bestämmer i en demokrati egentligen?

Vi vet ju alla att de stora ideologiska mönstren i politiken ligger däremellan och innehåller sorterade element från var och en av dessa sidor. En ökande polarisering i den politiska debatten gör oss både dummare och mindre kapabla att förhålla oss rationellt till samhällsutvecklingen. Samspelet i demokratin undermineras.

Så skrev jag på Påskdagen den 16 april i Borås Tidning angående att öppenhet och slutenhet är två sidor av samhällets ideologiska universum. Här krävs ett nödvändigt samspel mellan olika positioner inför beslut i ett samhälle.

När demokrati enkelt översätts med ”folkmakt” uppstår snabbt en förväntan på att denna makt också utövas i en slags dikotom ordning mellan å ena sidan ett folk som tycker något bestämt och å andra sidan en beslutsfattande elit som förväntas omsätta denna åsikt i ett klart beslut. Men så fungerar det alltså inte, istället är det oftast eliten som driver opinionen framför sig samtidigt som det finns ett viktigt samspel mellan mobiliserande aktörer med olika intressen och opinionens positioner fram till dess att ett förslag kan utformas. Polarisering görs oss istället mindre benägna att lyssna på argument och mer övertygade om den egna ståndpunkten, alldeles oavsett vad andra säger.

Det är av det skälet som statsvetenskaplig forskning kring partier och väljare är forskning om opinionsbildning, och det är det senare ledet som är det samhälleligt intressanta och avgörande. Och där spelar såväl enskilda som partier viktiga roller.

***

För den som vill läsa mer av den forskning som texten bygger på rekommenderas följande artiklar:

Adams et al (2004) Understanding change and stability in party ideologies: Do parties respond to public opinion or to past election results? British Journal of Political Science vol 34, s 589-610

Caprara et al (2016) Basic values, ideological self-placement and voting: A cross-cultural study. Cross-cultural research (accepted dec 2016)

Dassoneville och Dejaeghere (2014) Bridging the ideological space: A cross-national analysis of the distance of party switching. European Journal of political research, vol 53 s 580-599

Druckman et al (2013) How elite partisan polarization affects public opinion formation. American political science review, vol 107, no 1, s 57-79

En bref: Viktiga konflikter i europeisk politik döljs bakom missnöjesretorik

Men de partier och grupper som gjort elitmissnöje, islam- och främlingsfientlighet samt moralism till sina politiska ledljus förvirrar och förvanskar dessa grundläggande konflikter till frågor om vi-och-dom samt om rätt-och-fel. Politik som mobiliserar i dessa termer kommer obönhörligen att leda till repression och fler demarkationslinjer istället för fri debatt och öppna samhällen.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås Tidning igår den 26 mars 2017. För i motsats till vad vi kanske tror, eller utgår från, så finns det relevanta och djupgående konflikter i den europeiska politiken. Konflikter som medborgarna verkligen bör och kan ta ställning i under detta s k supervalår i Europa.

Först och främst statens roll i den europeiska integrationen och riktningen för samarbetet. Den nationella suveräniteten är en fråga av avgörande betydelse, men lika gärna som den kan anses förminskas av integrationen (mindre beslutsmakt) så kan den anses ökas av integrationen (mer resurser). Exakt var den balanspunkten bör finnas är naturligtvis en viktig demokratisk fråga.

Och, demokratin är den andra viktiga frågan, hur skall demokratin växa och frodas i våra europeiska samhällen – hur förhåller vi oss till digitalisering, globalisering och individualisering? Istället för en kamp mot kulturella uttryck man inte gillar eller livsåskådningar som uppfattas som främmande så borde demokratins innebörd vara föremål för politisk debatt i valrörelserna, t ex hur vi bäst garanterar fri åsiktsbildning och debatt i en digitaliserad och marknadsstyrd medievärld.

Och, sist men inte minst, medborgarskapets innebörd är en väsentlig framtidsfråga. I Europa har vi i praktiken ett gemensamt medborgarskap avseende rättigheter och stöd, men hur skall det utövas på ett solidariskt sätt? Med fri rörlighet kommer också behov av att sörja för andra länders medborgare, och andra länders medborgare tillbringar kanske större delen av sina vuxna liv i andra länder utan möjlighet att påverka landets ledning. Vill vi ha det så? Och, inte minst, hur förhåller vi oss till människor som inte är medborgare i något land innanför det europeiska gemenskapen?

Alla dessa frågor är centrala konflikter för alla europeiska länder, konflikter som ligger vid sidan av de olika ländernas egna skiljelinjer. De döljs dock bakom retoriska dimråder om ”vi och dom” eller om ”rätt och fel”. Så enkelt är det inte. Men det är inte så svårt heller, bara vi diskuterar det.

Fransk politik – luft under vingarna för Macron

Det politiska läget inför vårens president- och parlamentsval har förändrats flera gånger under hösten och vintern. Just nu ser det ut som om Marine le Pen (FN) kommer att bli en av kandidaterna i andra omgången av presidentvalet (ingen nyhet) och där kommer att möta den nye och partiobereonde kandidaten, just idag ligger de på samma nivå i opinionen, Emanuel Macron (nyhet). Samtidigt tyder mycket på att den franska vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon kommer att bli större än socialistpartiets kandidat Benoit Hamon i första omgången (oväntat). President Hollande ställer inte upp till omval (ingen nyhet) men den stora högeralliansens (Rep) kandidat Francois Fillon sladdar rejält bakom le Pen och Macron (oväntat).

En helt ny bild av det franska ideologiska landskapet tonar fram, en bild där centern tycks vara en vinnande position – vid sidan av en radikal höger och en radikal vänster. De gamla och traditionella höger- och vänsterpartierna har tappat i relevans.

Emanuel Macron jobbar energiskt med möten runt om i Frankrike. Och vid hans sida finns den gamle mittenpolitikern Francois Bayrou. Bayrou har länge försökt förändra fransk politik till förmån för mittenpositionen. Han skapade för flera år sedan en mittenrörelse (MoDem) som politisk bas men har konsekvent hamnat i skuggan av Republikanernas Sarkozy, Fillon och Juppé. Frankrike har under efterkrigstiden inte kunnat regeras från en mitten-koalition. Tvärtom har makten alltid alternerat mellan de stora vänster- respektive högerallinaserna. Marine le Pens framväxt tillsammans med socialistpartiets politiska kollaps har skapat möjligheter för att mitten skulle kunna bli regeringsbärande.

Macron tar hjälp av Bayrou för att bedriva kampanj, möjligen gör också Bayrou en del fotarbete inför en möjlig regering med personer från både mitten-vänster och mitten-höger. Enligt tidningsuppgifter i Frankrike skall Bayrou ha setts i kafémöten med tänkbara ministerkandidater från båda sidor. Det är en lång väg kvar till Elyséepalatset och till Matignon men just nu ser det ljust ut för Macron.

***

Själv har jag idag besökt statyn av Pierre Mendés France (1907-1982) som står i Luxembourg-trädgården i Paris. Mendès France är sinnebilden för både svårigheten och möjligheten för mittenpolitik i Frankrike. Som ledare för Radikalerna, minister med Léon Blum under folkfronten 1936-38 och premiärminister 1954-55 stäcktes hans hans politiska visioner först av Andra världskriget sedan av Algerietkriget och slutligen av de Gaulles patriarkala och breda nationalism. Mendés France sökte sig åt vänster under 1960-talet men ägnade sitt sista decennium åt internationell politik, framförallt fredsprocessen i Mellanöstern. Hans politiska idéer är minst lika relevanta idag som då.

En bref: Vad betyder det att lyssna på människors oro?

Att många väljare upplever arbetslöshet eller rationalisering och teknisk utveckling som ett hot innebär inte att påståendena om dem är sanna. Men just så dras slutsatserna allt oftare i politiska debatter. Mantrat ”att ta människors oro på allvar” betyder då antingen ingenting alls eller uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. En annan möjlighet är att den som säger så döljer sin egen politiska position bakom andra människors oro – den förmenta omsorgen om andra är egentligen bara ett argument för en annan politik än den som nu förs.

Så skrev jag i en krönika i söndagens Borås Tidning under rubriken ”Överallt tycks begreppet ‘sanning’ vara ifrågasatt”. Alltför ofta slirar olika aktörer i debatten på sanningen, antingen för att det passar deras intressen eller för att de inte tycker att sanning är särskilt viktigt. Men när vi tar ställning till politiska förslag är det värdekonflikterna som borde stå i centrum, inte sanningsbegreppet. Vi kan aldrig dra politiska slutsatser av en empirisk verklighet – om våldet mot kvinnor minskar så är det inget argument vare sig för eller emot resurser mot våld mot kvinnor. Däremot är det helt oundgängligt att veta om våldet minskar eller ökar för att kunna använda resurserna rätt – men det är en annan sak. Politiska värdekonflikter är normala i en demokrati, det är de som är demokratins själva kärna. Oro är ingen grund för att fatta politiska beslut, det är däremot en prövning av de politiska förslag som finns tillgängliga för att möta den oron.

När vi gör våra politiska val på grundval av framförda falska budskap och myter som vi visserligen själva omhuldar men som inte står sig vid en närmare granskning utsätter vi oss själva för en maktutövning vars politiska värden vi aldrig prövat eller ser konsekvensen av.

Fel beslut när opinionens okunnighet vägleder

Okunnigheten om det egna samhället bland medborgarna i Italien, USA och Sydkorea är mycket stor. I Sverige, Tyskland och Japan har medborgarna lite mer koll. Men mer anmärkningsvärt än rangordningen av länder är nog att okunnigheten är avsevärd i många länder, avsevärd i meningen att befolkningen i genomsnitt överskattar t ex tonårsgraviditeter och muslimer i det egna landet med flera hundra procent. Undersökningen har genomförts av Ipsos och redovisas i rapporten ”Understanding Society: The perils of perception” som kom i juli.

Franska medborgare tror att tre av tio invånare i det egna landet är muslimer (rätt svar: åtta procent), amerikanska medborgare tror att 25 procent av alla amerikanska tonårsflickor blir gravida varje år (rätt svar: tre procent). Rapporten visar att de flesta befolkningar kraftigt överskattar arbetslösheten, andelen invandrare och antal mord medan valdeltagande och offentliga medel till välfärd underskattas.

Spelar det någon roll om vi vet vad vi pratar om i samhällsdebatten undrar professor Ilya Somin i en artikel i rapporten? Ja, felaktiga föreställningar kan driva fram policyförändringar som inte är rationella givet samhällsutvecklingen. Tror många att brottsligheten ökar sker satsningar på fel ställe och vi kanske accepterar myndigheters ingrepp i vårt privatliv vi inte borde tolerera. Tror många att andelen invandrare är större än det är riskerar främlingsfientligheten att växa och integrationsåtgärder hamna på fel ställe.

Men okunnighet är inte bara en fråga om kunskap, utan också en fråga om rationalitet. Att inte veta är också ett sätt att hålla svåra frågor ifrån sig. Att låna uppfattningar från människor man litar på är enklare än att undersöka själv. Att använda genvägar som på förhand intagna uppfattningar gör det lättare att få ihop den egna världsbilden. Kunskap kan välta min invanda värld. Kunskap kan innebära konsekvenser för mig själv.

Det är för vårt gemensamma bästa vi alla har ett ansvar för att försöka skaffa oss så rättvisande och korrekt kunskap om komplexa skeenden som vi bara kan, och att vara ödmjuka och inte tvärsäkra. Politiken handlar om att värdera och välja, men den processen blir så mycket klarare och bättre om den sker på kunskapsbas.

Departementsvalen i Frankrike: Nytt valsätt och nya valkretsar

Högerblocket gjorde ett mycket bra resultat i de franska valen till departementsfullmäktige. Inte någon gång tidigare har så många departement svängt över, och i det här fallet då till högern. Också flera historiskt ”röda” departement har blivit högerstyrda medan endast ett gått från höger- till vänsterstyre.

Front National fick också framgångar i meningen att partiet nu är representerat i fler departement. Men Front National fick till slut 62 ledamöter valda, högerblocket fick 2418 och vänsterblocket 1592. FN styr inte något departement men hade en majoritet av de röstande bakom sig i ett femtiotal kantoner, en missräkning för partiet då Frankrike har drygt 2000 kantoner (efter omgörningen). Valets stora segerherre hette Nicholas Sarkozy som, i någon mån uträknad, kom tillbaka som högerblockets ledare i höstas och ledde sin partiallians till storseger. Efter gårdagens val styr högern 67 departement och vänstern 28.

Men, vad som sällan sägs i i diskussionen om det franska departementsvalen 2015 är att det är första gången som en ny ordning för valen används. Denna gång skulle alla ledamöter väljas, inte bara hälften som förr, och på en gång. Tidigare förnyades hälften av departementens ledamöter vart tredje år, mandatperioden var (och är) sex år. Valen var s k kantonalval och genomfördes efter ett rullande schema. Att då nästan trettio departement svängde över är mer begripligt om man betänker att både 1982 och 1998 svängde närmare femton, alltså hälften så många när hälften så många platser stod på spel.

Att valsättet förändrats och kantonerna halverats ändrar inte på det faktum att Frankrike befinner sig i en turbulent politisk situation med en regering och president vars ideologiska inriktning tappat i förtroende, och att den franska höger som länge ägnade sig åt fraktions- och personstrider lyckades samla ihop sig nog mycket för att avgå med en klar seger i valen. Men det ger perspektiv och förklarar varför en ”högervåg” just detta år 2015 fick en avsevärt större effekt än den hade fått under det gamla systemets tid. Förändringen förklarar också Front Nationals starka intresse och stora förhoppningar inför valet, men väljarstödet var i procent räknat ungefär detsamma som i valet till EU-parlamentet för nio månader sedan.

Läs mer här och här. (franska)