Tack och adjö – men på återseende!

Med start den förste januari 2017 är jag av rektor utsedd till uppdraget att vara dekan för humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet och lämnar därmed mitt uppdrag som prodekan på samhällsvetenskapliga fakulteten.

Jag vill därför passa på att tacka alla medarbetare på samhällsvetenskapliga fakulteten för det stöd som jag fått i arbetet som prodekan under nu fyra och ett halvt år. Mitt arbetsuppgifter har kretsat kring forskning och utbildning på forskarnivå, och sammanträdena med Beredningen för forskning och utbildning på forskarnivå (BFF) har alltid varit lika stimulerande. Men även kommunikationsfrågor och ekonomiska frågor har tagit en stor del av min arbetstid i anspråk. Som vice ordförande i både Lärarförslagsnämnd och fakultetsstyrelse har jag fått insikt och kunskap om i stort sett alla frågor som berör styrningen av fakultetens verksamhet.

När jag påbörjade uppdraget den förste juli 2012 kände jag mig väldigt oförberedd, och inte så lite orolig för vad som egentligen förväntades av en person på en sådan post. Jag skall inte sticka under stol med att uppdraget periodvis varit tungt och att det funnits dagar när jag misströstat inför möjligheterna att förändra och utveckla verksamheten. Men jag ångrar inte en sekund att jag åtog mig att vara prodekan för denna mångfacetterade och framstående akademiska miljö som är vår fakultet. Det är en erfarenhet jag unnar många fler att få del av! När jag nu övergår till att vara dekan för humanistisk fakultet bär jag många goda erfarenheter med mig dit, och hoppas så småningom kunna bära med mig också goda erfarenheter tillbaka till statsvetenskapliga institutionen och till samhällsvetenskapliga fakulteten när uppdraget är avslutat.

Under den här perioden har vi arbetat fram två nya fakultetsgemensamma kurser på forskarnivå (även om den ena inte startat ännu) och vi har gemensamt i BFF gått igenom fakultetens alla forskarutbildningsämnen för att granska och värdera olika sätt att säkra kvaliteten i utbildningen på forskarnivå. Fakulteten har sjösatt ett nytt system för resursfördelning avseende resurser för forskning, ett system som möjliggör framtida förändring inom och mellan institutionerna och som inte reproducerar gamla hierarkier. Vi har utvecklat våra kontaktytor med allmänheten genom hearings och seminarier, satsat på att rekrytera internationellt genom de särskilda forskar- och professorsprogram som erbjuds. Och, sist men inte minst, har vi arbetat fram och beslutat om en policy och handläggningsordning för inrättande och finansiering av samhällsvetenskaplig forsknings infrastruktur.

Jag ser fram emot att på humanistisk fakultet få bidra med det jag kan och att få odla andra delar av min akademiska profil än hittills, att få anstränga mig för att förstå nya mönster och ordningar och över att få nya medarbetare att bolla frågor och svar med.

På återseende framöver!

Och ett riktigt Gott Nytt År 2017 önskar Marie

Relaterad bild

 

En bref: Trafikpolitik och jämställdhet är en vinnande kombination

Bilen ger frihet, särskilt för den som bor på landsbygden, men i dag tror jag att trafikpolitiken mer och mer håller på att få en jämställd prägel – något som inte uppskattas av alla. Hånet mot den s k feministiska snöröjningen var ganska omfattande, trots att principen egentligen bara är enkel logik: röj först för fotgängare, barnvagnar och cyklister så att de inte behöver gå i gatan och riskera livet.

Så skrev jag söndagen den 11 december i Borås Tidning i min krönika på ledarsidan. Trafikpolitik är ett brett fält som ofta uppfattas i ett perspektiv av tekniskt eller ekonomiskt värde. Trafikpolitik idag är istället ett politikområde som berör nästan alla medborgare – infrastruktur och resande är helt centralt i ett modernt samhälle. I städerna talar vi om trängsel och kollektivtrafik, på landsbygden om avstånd och kvalitet på vägnätet. Men ändå är det litet svårt att skapa verklig politisk dynamik kring detta avgörande område.

Är det på väg att förändras? Får vi en mer jämställd och brett förankrad trafikpolitisk diskussion under de kommande åren? Jag hoppas det – det vore en hjälp också för andra politikområden som klimat, byggande, familj och kultur.

Nytt resursfördelningssystem utreds – sannolikt större fokus på förutsättningar för forskning och utbildning

Jag kan i dag lämna besked om att regeringen under 2017 kommer att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning. Utredningen bör omfatta resurser till såväl högre utbildning som forskning samt utbildning på forskarnivå.

Så skriver ministern för Högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet i tisdags. I artikeln framgår inga konkreta direktiv för en utredning eller vilket tidsperspektiv förändringen har. Att systemet behöver ses över har nog varit en uppfattning på många nivåer inom universitet- och högskolesektorn men vi har också anpassat oss efter ett system som varit i funktion i mer än två decennier. Att förändra kräver omprioriteringar och kommer förstås att vara jobbig, samtidigt tror jag att en förändring syftar till att ge bättre förutsättningar för akademisk frihet och möjlighet till pedagogisk utveckling.

Några nyckelfraser i artikeln förtjänar att lyftas fram.

  1. Ministern skriver att systemet skall gälla både utbildning och forskning. I min värld är detta en antydan om att de två fördelningarna kan komma att slås samman och därmed ge universiteten och högskolorna friare händer att fördela pengar mellan forskning, forskarutbildning och grund- och avancerad nivå. Många samarbeten inom utbildningarna skulle kunna underlättas på det sättet samtidigt som det gäller att vara vaksam på att vare sig forskningstiden eller utvecklingsarbetet inom utbildningen hamnar i strykklass.
  2. Tilldelningen skall också ta hänsyn till uppgiften att samverka med det omgivande samhället. Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, jag är helt övertygad om att samverkansuppgiften kommer att bli en allt tyngre del av universitets- och högskolors arbete och att den också kommer att bli allt viktigare för utvärderingen av hur akademin klarar sin roll som en plats för kunskap, kreativitet, bildning och kompetens. Personligen tror jag att tiden är förbi när de tre uppgifterna (utbildning, forskning, samverkan) kunde skiljas åt på det sätt som varit fallet under en lång följd av år. Var sig i våra mål, planer, verksamhet eller resursfördelning kommer vi att kunna säga att vi gör det ena eller andra – vi måste hitta en helhet.
  3. Ministern påpekar att det gamla systemet tillgodoser behovet av ”tillitsstyrning” men att den stora decentraliseringen också att ”det har framförts kritik” mot oförmåga att dimensionera utbildningarna efter behoven i samhället. Riktigt vad som kommer ur den här tankefiguren är svårt att säga, för vår del har ju snarast ökade platser lett till för få sökande per plats och därmed avhopp och problem att fullfölja utbildningarna även för dem som är kvar. Min gissning är att professionsutbildningarna kommer att få ökad tilldelning på ett eller annat sätt. Någon ökad detaljstyrning tycks inte alls ligga i luften. Men osvuret är bäst.
  4. I artikeln påpekas också att vissa universitet och högskolor samlar på sig stora myndighetskapital, här tror jag att vi ser en hint om att de mindre högskolorna kommer att få en större andel av medlen än tidigare. I samma andetag skriver ministern också att jämställdhet och forskarutbildning har påverkats negativt – här tolkar jag budskapet som att de stora excellenssatsningarna inte varit bra för vare sig återväxten inom ämnena eller för jämställdheten inom akademin. Att frågor om jämställdhet kommer att vägas in i resursfördelningen har ministern uttryckt vid andra tillfällen, och forskarutbildningen är central för att skapa återväxt i forskning och utbildning. Sannolikt får fler lärosäten examinera doktorer och sannolikt blir jämställdhetsindikatorer viktiga parametrar för åtminstone vissa delar av tilldelningssystemet.

Sammantaget tror jag att resultaten från både den s k ledningsutredningen och utredningen om karriärvägar kommer att vävas in i direktiven till den nya utredningen. Fokus på förekomst av strategisk planering, transparenta och tryggare anställningssystem, jämställdhetsintegrering och samverkan leder till att förutsättningarna för forskning och utbildning kommer att vara centrala parametrar i den kommande modellen för resurstilldelning. Och pengarna kommer att fördelas över alla lärosäten och sannolikt i en enda pott. Det är min lilla klärvoajanta gissning.

Hoppas att alla får en fin adventstid och har lite tid att både äta och baka lite pepparkakor samt förbereda de stora helgerna som snart står för dörren.

Glöm inte fakultetens gemensamma Luciafirande (i entrén från Sprängkullsgatan 19) kl 16.00 den 13 december då vi också delar ut fakultetens pedagogiska pris! Välkomna då!

 

En bref: Vad betyder det att lyssna på människors oro?

Att många väljare upplever arbetslöshet eller rationalisering och teknisk utveckling som ett hot innebär inte att påståendena om dem är sanna. Men just så dras slutsatserna allt oftare i politiska debatter. Mantrat ”att ta människors oro på allvar” betyder då antingen ingenting alls eller uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. En annan möjlighet är att den som säger så döljer sin egen politiska position bakom andra människors oro – den förmenta omsorgen om andra är egentligen bara ett argument för en annan politik än den som nu förs.

Så skrev jag i en krönika i söndagens Borås Tidning under rubriken ”Överallt tycks begreppet ‘sanning’ vara ifrågasatt”. Alltför ofta slirar olika aktörer i debatten på sanningen, antingen för att det passar deras intressen eller för att de inte tycker att sanning är särskilt viktigt. Men när vi tar ställning till politiska förslag är det värdekonflikterna som borde stå i centrum, inte sanningsbegreppet. Vi kan aldrig dra politiska slutsatser av en empirisk verklighet – om våldet mot kvinnor minskar så är det inget argument vare sig för eller emot resurser mot våld mot kvinnor. Däremot är det helt oundgängligt att veta om våldet minskar eller ökar för att kunna använda resurserna rätt – men det är en annan sak. Politiska värdekonflikter är normala i en demokrati, det är de som är demokratins själva kärna. Oro är ingen grund för att fatta politiska beslut, det är däremot en prövning av de politiska förslag som finns tillgängliga för att möta den oron.

När vi gör våra politiska val på grundval av framförda falska budskap och myter som vi visserligen själva omhuldar men som inte står sig vid en närmare granskning utsätter vi oss själva för en maktutövning vars politiska värden vi aldrig prövat eller ser konsekvensen av.

En bref: Religionens plats i samhället är kontroversiell, inte individens val

Striden om religionsfriheten står inte kring individens val; den svenska individualistiska traditionen är här bestämmande. Nej, den centrala konflikten i svensk debatt om religionsfrihet rör religionens plats i samhällslivet som helhet. Och de återkommande påståendena om att vi lever i ett så kallat sekulärt samhälle är ett uttryck för just denna konflikt, oavsett att detta påstående är falskt.

Så skriver jag i en debattartikel i tidningen Dagen fredagen den 4 november 2016. Min poäng i den här artikeln är att i diskussioner kring religionsfriheten framförs påtagligt ofta argument och ståndpunkter som implicit bygger på att det är individens rättighet att ”välja” religion som måste försvaras. Mina resultat i den delstudie jag gjort (som redovisats i Nordic Journal of Religion and Society) visar istället att stödet för den enskildes rättigheter härvidlag är kompakt. Däremot är oenigheten stor kring hur religion skall/får/kan/bör ta sig uttryck i vår gemensamma offentlighet. Och jag menar att det är kring den frågan vi borde föra sakliga och djupare diskussioner medan vi kan lämna frågan om individens rätt – inte för att den är mindre viktig utan för att kring den är vi eniga, troende och icke-troende och alla däremellan.

Nu kan ju någon invända att debatter inte är till för att lösa samhälleliga konflikter utan för att mejsla ut positioner i relation till andra aktörer, eller att min idé om upplysta samtal är världsfrånvänd. Må så vara. Min uppfattning är att en demokrati mår bar av debatt, konflikt och diskussion där aktörerna visar varandra respekt som motståndare men inte blir fiender. På samma sätt tror jag att debatter som bara bidrar till att stärka den egna självkänslan och befästa den egna positioner som moraliskt högstående är demokratiskt meningslösa. Därför tycker jag att vi istället skall diskutera gränsdragningar och tolerans kring religionens samhälleliga uttryck – där råder nämligen oenighet och därmed finns potential för utveckling.

Här kan du ladda ned den vetenskapliga artikeln i NJRS: Religious liberty in Democracy. (Fritt inom universitetsbiblioteken)

Artikeln använder sig av resultat från ett forskningsprogram – Religion, kultur och hälsa – som jag lett tillsammans med två kolleger (Ola Sigurdon, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap och Yvonne Leffler, professor i litteraturvetenskap) med stöd från Stena-stiftelsen och Göteborg universitet.

Att bibehålla universitetens legitimitet: Ledarskap, kvalitet och samverkan

Eftersom jag fick en fråga av rektor för universitetet i Örebro, i vars styrelse jag sitter sedan 2013, att presentera de enligt mig viktigaste frågorna just nu för universitetet och kanske för sektorn i bredare mening satte jag mig ned och tänkte. Och tänkte.

Jag kom fram till att universitet och högskolor behöver undersöka om vi arbetar tillräckligt bra inom de tre teman som nämns i rubriken – ledarskap, kvalitet och samverkan. De är lite av ”buzz-words” i sektorn och har varit ett tag men jag tror att samhällsförändringarna just nu kräver att vi tittar extra på några specifika saker inom dessa teman.

Jag har vi flera tillfällen tidigare skrivit om ledarskap och styrning på dekanbloggen, då i samband med Kåre Bremers utredning som överlämnades till ministern för nästan ett år sedan. Men jag tror att vi måste fortsätta prata om dessa frågor. Hur tacklar vi att forskningsfinansiärerna skapar utrymme för allt fler individuellt utvalda forskningsledare med egna ekonomiska och vetenskapliga plattformar samtidigt som universitetet har att tillgodose samhälleliga och gemensamma intressen inom utbildning och forskning? Är det möjligt att verkligen utöva akademiskt ledarskap med integritet i en sådan miljö? Ledarskap måste utövas med både legitimitet och auktoritet, både utåt och inåt, vilket kräver tilllit, förtroende och vetenskaplig legitimitet. Skapar vi förutsättningar för ett sådant ledarskap inom akademin? Eller bygger vi upp en organisation som har en slags ”administratör” i linjen som ledare medan det egentliga akademiska ledarskapet utövas av specifika forskningsledare i skön allians med de stora forskningsfinansiärerna?

Kvalitetsfrågorna talar alla om, särskilt med tanke på det nya kvalitetsgranskningssystem där varje lärosäte förutsätts bygga upp egna system med externa utvärderingar. Men jag skulle vilja betona att kvalitet uppnås bara där utbildning och forskning utvecklas i nära samspel. Studenter är de som kan och skall bära forskningsresultat ut i samhället, på samma sätt behöver lärare på alla nivåer vara integrerade i forskningsarbete på hög nivå för att själva utvecklas. Och forskargrupper behöver få en slags ”reality-check” genom mötena med studenter och arbete med kursplaner och högskolepedagogik. Ökade satsningar på spetsforskningsgrupper måste ovillkorligen följas upp så att kompetensen tas tillvara i utbildningen.

Och sist, men inte minst, samverkan är ett område som absolut kommer att uppvärderas både som resursfördelare och som kvalitetsindikator. Men inte nog med det, jag tror att samverkansfrågorna är vår nyckel till framtidens position på en  allt tydligare ”kunskapsmarknad”. Att utveckla samverkansformer som passar olika discipliner är därför en avgörande uppgift på alla nivåer. Alla kan inte jobba som man gör inom medicinområdet eller teknikområdet – men alla kan utveckla egna samverkansmodeller och metoder. Inom samhällsvetenskapen vill jag gärna slå ett slag för Citizen Social Science som kan innebära både att forskare och allmänhet tillsammans formulerar forskningsfrågor och att allmänheten granskar, kategoriserar och bedömer stora materialmängder, något som är allt mer vitalt i en tid av s k Big Data. Men vi behöver också skapa anställningsformer som ger utrymme för alla våra tre uppgifter: utbilda, forska och samverka.

Så, de här områdena tror jag kommer att bli avgörande för hur universitet och högskolor förmår att förvalta sin kunskapstradition, sin legitimitet och sin unika position i demokratin. För den positionen kan vi absolut inte ta för given.

 

Lite mer om GAL-TAN: När det individuella valet blir politik trängs fördelningsfrågorna bort

Plötsligt talas det i den allmänna debatten om statsvetenskapens verktyg och begrepp, en mängd ledarskribenter, debattörer och politiska journalister talar nu om ”den nya GAL-TAN-skalan”. (Grön, alternativ, libertär GAL vs Tradition, auktoritär, nation TAN).

Det kan vara på sin plats med några kommentarer kring denna hajp.

För det första GAL-TAN-skalan är inget nytt påfund, den fick sitt genombrott runt millennieskiftet när diskussionen kring attityder till europeisk integration skulle förklaras. Vanligast är att hänvisa till den vetenskapliga artikeln ”Does left/right structure party positions on european integration” av Lisbet Hooghe, Gary Marks och Carole Wilson vilken publicerades 2002. Dessutom bör man tillägga att utmanare till vänster-högerskalan har varit utmejslade och diskuterade sedan 1970-talet, för det är då som nya frågor och vad som då kallades ”new politics” verkligen bryter fram. Här blev boken ”Germany transformed” av Kendall Baker, Russel Dalton och Kai Hildebrand från 1981 att bli banbrytande. Ett namn som ofta nämns är Ronald Inglehart som 1971 i ”The silent revolution” skrev om hur medborgarnas uppfattningar förändrats till att vara mer post-materiella, alltså rörde t ex miljö, ekologi och livsstil.

För det andra är GAL-TAN skalan inget verktyg för att ”mäta” medborgarnas uppfattningar, det är ett instrument för att förklara och förstå partiers agerande i partisystemet. Det är alltså partiernas positioner i förhållande till varandra som är det relevanta i den ursprungliga skalan, och syftet var att komplettera den traditionella vänster-höger-skalan som tänktes strukturera nationell politik med ett verktyg för att bättre förstå hur partier förhåller sig till den europeiska integrationen. Med hjälp av båda dessa skalor framträder ett mer intrikat mönster på den europeiska nivån och det blir blir möjligt att jämföra, förklara och kanske också förutse hur partierna på den europeiska nivån (Europaparlamentet men också i frågor om europeisk integration) agerar.

För det tredje måste en statsvetare här vara lite nördig och kräva insikt i att kunna skilja en politisk skiljelinje från en politisk dimension. GAL-TAN-skalan, och ”New politics” och post-materialism, har länge funnits som en politisk dimension bland medborgarna. Men för en statsvetare inträder den intressanta fasen i det ögonblick en dimension övergår i en skiljelinje – för då börjar partierna att förhålla sig till den både i sin politik och i själva partisystemet. En skiljelinje kräver mer än en åsiktsdimension, för att vi skall kunna tala om en skiljelinje krävs att det finns en tydlig konflikt kring resurser, att grupper identifierar sig med båda sidor i denna konflikt samt att det finns mobilisering/organisationer (partier) som driver denna konflikt gentemot det demokratiska systemet. Och så är det i Sverige idag.

För det fjärde, och avgörande för politiken, är att den s k GAL-TAN-skiljelinjen politiserar värderingar och val som görs av individen på ett nytt sätt. Politiken har alltid påverkar våra liv, och de val vi gjort har också varit politiska. Politik är något vi har kring oss hela tiden. Men med GAL-TAN-skalan blir individens val av livsstil partipolitik i högre grad än tidigare – vem vi lever med, vad vi äter, hur vi reser och var vi arbetar blir föremål för partipolitiska förslag och diskussioner i avsevärt större utsträckning än tidigare. Och detta fokus på individen tränger bort, eller fördunklar, fördelningsfrågor på kollektiv grund – ojämlikhet, ekonomi, bostad och arbetsmarknad blir en fråga om individens val och förutsättningar. Ett demokratiskt problem med det är att de flesta av våra demokratiska institutioner och myndigheter är uppbyggda för att lösa kollektiva (generella) problem. Den nya politiska kartan matchar inte riktigt de institutioner vi byggt upp för att lösa samhällsproblemen.

Om det sistnämnda pratade jag med tidningen ETC, kan läsas här.

Spelar det någon roll om vi kallar partier för rasistiska?

Under lång tid har den samhällsvetenskapliga forskningen betonat att populistiska budskap och nationalkonservativa grupper gynnas av exponering i medierna. Vi är många som med stöd av studier av både dåtida och nutida rörelser menar att politiska grupper med anti-etablissemangsbudskap tenderar att, särskilt i början, gynnas av den nyhetsvärdering som är rådande i de flesta europeiska demokratier. Små och nya partier får en synlighet de sannolikt inte själva haft råd att åstadkomma eftersom de bryter mot vad som uppfattas vara en norm i politiken om måttfullhet, icke-rasism och realism för att istället exploatera ett folkligt missnöje och populistiska budskap. En inflytelserik studie i detta ämne är Antonis Ellinas bok ”Media and the Far right in Europe” från 2010.

Men medieberättelser kan också ha en negativ effekt på stödet för partier var budskap är främlingsfientligt och rasistiskt. Elisabeth Ivarsflaten, norsk statsvetare, är den som oftast förknippas med begreppet den ”anti-rasistiska normen”, alltså att det finns hos oss som medborgare, trots fördomar, en önskan att upprätthålla ett anti-rasistiskt förhållningssätt till omvärlden och våra medmänniskor. I flera studier har hon visat att denna norm har effekt, och att bekännelsen till den också är en djupt liggande värdering. Det handlar helt enkelt om vilka vi vill vara.

I en nyligen publicerad (endast online ännu) artikel i tidskriften Ethnicities har mina kollegor docent Henrik Friberg Fernros, docent Johan Martinsson och jag visat att den anti-rasistiska normen kan ha en effekt på stödet för anti-invandrings partier, om dessa partier explicit kopplas samman med främlingsfientlighet och rasism. I en experimentstudie visar vi att det finns ett litet men signifikant samband mellan att benämna partier, som i allt övrigt presenteras på samma sätt, som främlingsfientliga eller rasistiska å ena sidan och en ovilja att stödja dem å den andra.

Självklart går det inte att dra långtgående slutsatser av ett avgränsat experiment men det är i alla fall en indikation på att närvaron av en anti-rasistiskt norm i ett samhälle har betydelse för stödet till partier som uppenbart våldför sig på den normen. Sannolikt tvingar en sådan norm även partier som skulle vilja framföra ett rasistiskt eller främlingsfientligt budskap att moderera sig, och sannolikt har journalistikens förmåga att granska, analysera och benämna partier som framför sådana budskap betydelse för det stöd dessa partier får.

Läs hela vår artikel här.

Det kommer mera…. Något om budgetpropositionen

Regeringen kommer att satsa mer pengar på svensk forskning. Det framgår av budgetpropostionen för 2017. Men, dels är de stora förstärkningarna skjutna på framtiden och dels väntar vi på en forskningsproposition där mer preciserade satsningar lär komma.

Så vi lever lite i väntans tider. Just nu vet vi att forskningsråden Vinnova, Formas, Forte men även VR kommer att få mer medel. Vinnova redan 2017 och de övriga får sina stora tillskott 2018 och framåt. Minister Hellmark Knutsson har också sagt att basanslagen skall höjas men hur den s k snurran ser ut som fördelar anslagen mellan universitet och högskolor vet vi inte ännu. Där kan det absolut komma förändringar. Samverkan är dock det område där regeringen febrilt försöker få fram ett mått för att kunna fördela forskningsmedel efter förmåga till samverkan, alltså att kunna ge de universitet som bäst arbetar med samverkan med det omgivande samhället en större andel av forskningsbudgeten än de annars fått. Vår fakultet har – som en del av GU – deltagit i de s k piloterna i det arbetet och även fått oss tilldelat fakultetsmedel på det sättet.

Det hetaste stalltipset i frågan om fördelningen av basanslagen är hursomhelst att de stora och äldre universiteten får en skärv medan de mindre universiteten och högskolorna får den större delen. Vi vet också redan nu att Malmö högskola får en förstärkning eftersom de kommer att bli universitet.

Satsningarna på samhällsvetenskaplig forskning ligger inom de områden som vi idag betecknar som de stora samhällsutmaningarna: Hälsa, Miljö, Inkluderande samhälle, Hållbar planering och Digitalisering. I de fall det finns forskargrupper vid fakulteten som arbetade med UGOT-ansökningar kring dessa områden är det absolut värt att blåsa liv i dessa samarbeten inför de utlysningar och satsningar som kommer.

Ett litet intrikat problem med förstärkningen till Vinnova är att det är ett speciellt forskningsråd, rådet kräver mycket hög (normalt hälften) samfinansiering. En ökning av anslagen till VINNOVA kan således fortsätta att urholka basanslaget.

Forskningspropositionen skall komma ”i november” och just nu sägs det att tidpunkten blir i slutet av den månaden.

Vi väntar också på en proposition från den s k Forskarkarriärutredningen. Vi vet att karriärstöd på alla niver kommer att ses som en kvalitet i utbildningen och det är viktigt att betänka det på forskarutbildningen om vi skall tro UKÄ:s signaler.

Men, som sagt, de riktigt stora satsningarna kommer först efter nästa år och den viktigaste propositionen (Forskningspropositionen) kommer om några veckor. Vi får se tiden an. Slumpen gynnar den förberedde!

En bref: Ologiskt med sekulär ceremoni

En gudstjänst behöver inte ha ett alternativ eftersom det är gudstjänsten själv som är alternativet. Religionsfrihet innebär en rätt till religion för dem som tror, inte från religion för de andra. Om riksmötet öppnande, som är en ceremoni för att högtidlighålla vår demokrati, inte i sig självt innehåller några inslag som kan kallas religiösa är det väl jättebra att Svenska Kyrkan tar sitt ansvar och ger möjlighet för dem som önskar att inviga sitt år i folkets tjänst med Guds välsignelse svävande över sig? Kanske kan vi i framtiden också få se judiska och muslimska sammankomster inför riksmötets öppnande, öppna för de ledamöter som känner sig kallade.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås tidning den 18 september, den första efter sommaruppehållet. Jag tycker det är bra, och självklart logiskt, att gudstjänsten före riksmötets öppnande är en helt frivillig del av programmet. I år fick för första gången alla riksdagsledamöter inbjudningar till såväl gudstjänsten som den s k sekulära sammankomsten. I ochn med den förändrade statusen inställer sig dock frågan vilken funktion den sekulära sammankomsten egentligen fyller. För mig ter det sig ologiskt med en annan sekulär ceremoni före den redan sekulära ceremoni som utgörs av riksmötets öppnande. Varför högtidlighålla en sekulär hyllning till demokratin med en annan sekulär hyllning till samma demokrati?

Att personer med olika religiösa åskådningar vill ha en specialtillställning som går utöver riksmötets öppnande ter sig logiskt. Religionen är ett mervärde för den gruppen. Men att den grupp som inte har en religiös tro av något slag skall ha en annan tillställning än den som redan  – genom att skapa en minsta gemensamma sekulär nämnare – inkluderar alla, ter sig ologiskt.

Men, bildligt talat så blir det lite som om de som inte är intresserade av och aldrig går på fotboll skall erbjudas ett besök på en annan arena samtidigt som Blåvitt spelar på Gamla Ullevi. Annars blir det liksom orättvist.

Nota bene, jag har inga förslag om förbud! 🙂