En bref: Har vi en välfärd som gynnar marknad men inte medborgare?

Varför kan inte ens ett socialdemokratiskt parti i opposition föreslå att vinstdriften i välfärden regleras eller avskaffas? Ja, inte ens när ett sådant förslag i dag skulle ha en majoritet av väljarna bakom sig?

Jag tror att svaret är lika enkelt som oroväckande. Det är för stora pengar och för starka intressen som numera står på spel. Under de knappa tjugo år som gått sedan vinstintresset släpptes loss i den offentligfinansierade välfärden har i Sverige vuxit fram ett välfärdsindustriellt komplex som ingen längre verkar kunna rå på; en järntriangel av politiker, företag och intresseorganisationer, rustad med arméer av lobbyister och PR-konsulter, förstärkt av starka band till förvaltning och medier.

Så skriver Göran Rosenberg i dagens Expressen Kultur kring vinstintressets konsekvenser i den svenska välfärden. Artikeln är ytterst läsvärd just eftersom den går ett steg längre än vad många av oss redan tagit – vinstintressets och New Public Managements destruktiva kraft – och pekar på hur svårt det är att göra det gjorda ogjort. En mycket stor del av svensk välfärd bedrivs idag i en form som de flesta svenska är skeptiska emot. Ändå förmår inte mer än ett parti säga direkt nej till den driftsformen.

Som Rosenberg påpekar är konstaterandet att driftsform och kvalitet inte har samband inte relevant. Förklaringen är att vinstintressets form – marknaden – har påverkat alla driftsformer oavsett vem som faktiskt driver verksamheten. Och det är delvis en konsekvens av den vikt som politiken fäster vid det i och för sig positiva ordet ”valfrihet”.

Men ibland är det kanske bäst att riva av plåstret direkt. Trots den omedelbara smärtan läker såret bättre.

Läs också gärna Andreas Cervenka i SvD i dag, om den mytologiskt betydelsefulla marknaden…

En bref: Det svenska näringslivets märkliga twittertystnad

Varför finns inte näringslivet beslutsfattare på twitter? Och varför använder näringslivet och företagen överhuvudtaget sociala medier så lite och på ett så osofistikerat sätt? Idag förde sparekonomen Claes Hemberg och VD:n för Hexagon Ola Rollén ett samtal om just detta i Sveriges Radios Ekonomiekot Lördag. Är direktörerna ointresserade av samhället? Mm, kanske. Klarar man inte dialogen? Antagligen inte. På twitter kan man ju få mothugg, frågor, invändningar och i värsta fall hån. Sådant tycker nog inte svenska direktörer om menade de två – twittrande – herrarna.

Twitter är det absolut snabbaste nyhetsmediet menar Ola Rollén och exemplifierade med Bostonbombningarna. Jag skulle helst bara lägga ut meddelanden om företagets framgångar eller förändringar på twitter menade Claes Hemberg, men idag måste jag använda mig av traditionella pressmeddelanden. Dessa får sedan länkas upp via twitter. Meningslöst att gå via mellanhanden medieredaktion tyckte Hemberg, ”jag vill nå allmänheten direkt”. De saknade dock en genomtänkt strategi för s k börspåverkande meddelanden, sådant finns i USA och borde införas i Sverige.

De enades också om att vill man säga något mer komplicerat så går det ju utmärkt att länka upp längre dokument, samt om att valet som svenska direktörer gör – att skippa twitter – är ungefär som att låta bli att flyga eftersom det går så fint att köra bil…

Lyssna gärna här!

Den sorgliga affären Omar Mustafa

”J’accuse…” (jag anklagar…) skrev Emile Zola i l’Aurore om affären Alfred Dreyfus den 13 januari år 1898 i en brinnande text om hur den franska republiken behandlat en av sina medborgare. Bakgrunden var att den franske kaptenen Dreyfus dömdes för förräderi på felaktiga grunder anklagad genom fabricerade dokument och i praktiken utsatt för antisemitism. Det finns många paralleller mellan Dreyfus-affären och den senaste veckans behandling av socialdemokraten och muslimen Omar Mustafa.

Mustafa har varit aktiv i Stockholms socialdemokratiska partidistrikt men också i den nya partiföreningen ”Hjärtat” som ryms inom socialdemokratins sidoorganisation Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS) men vars syfte egentligen är att överbrygga såväl kulturella som religiösa motsättningar inom det vänsterpolitiska fältet. Förra söndagen valdes han in i partistyrelsen som suppleant. I går kväll tvingades han avgå efter ett exempellöst mediedrev. Jag avser inte här att säga något djupare om den valberedningskultur som tycks känneteckna socialdemokratin, nu illustrerad inte bara med Mustafa utan också med Juholt och ett i hast utvidgat VU inklusive stadgeändring som presenteras 15 min före omröstningen. Men jag tror att ett parti som vill kalla sig ”framtidspartiet” mot bakgrund av dessa debacles snarast bör rannsaka sin egen partikultur.

Omar Mustafa har tidigare bjudit in talare som i helt andra sammanhang uttalat sig anti-semitiskt. Två av dem har varit i Sverige i andra sammanhang, inbjudna av riksdagsledamöter, av Palmecentret respektive Utrikesdepartementet. En av dem har regelbundet medverkat som krönikör i The Guardian. Mustafa har offentligt bett om ursäkt för de inbjudningar han i egenskap av ordförande i Islamiska Förbundet gjort och sagt att han inte skulle göra om det idag.  Mustafa har också i samband med Israels flygbombningar över Gaza och den då rådande flygförbudszonen över Libyen skrivit på twitter att Sverige borde sända JAS-plan till Israel för att göra samma uppdrag över Gaza som i Libyen. Naivt? Javisst, men knappast förgripligt mot bakgrund av de prövningar som palestinierna i Gaza genomlider.

Omar Mustafa påstås leda ett förbund vars stadga föreskriver olika legal status för män och kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. En ganska kort – om än intensiv – arbetsinsats i soffan i fredagskväll visade mig snabbt att den ”familjestadga” som länkats upp på Islamiska Förbundets hemsida var en av en stor mängd översatta artiklar om islams roll i världen och samhället. Ordet ”stadga” var en tafflig översättning av det engelska ordet ”charter” som visserligen betyder just ”stadga” men som i svensk kontext lätt blandas samman med ”stadgar” som är något helt annat. Islamiska förbundets föreningsstadgar ligger numera på hemsidan, och de är rätt lika vilken ideell förenings som helst. Det är ju en ren pinsamhet att Sveriges samlade journalistkår inte klarade av detta.

Islamiska förbundet är en del av en europeisk islamsk rörelse, förenad i Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). En rörelse som enats om ett helt annat fördrag kring islams roll i de europeiska samhällena, en roll som man uppfattar som inkluderande, integrativ och konstruktiv. På konsultsvenska skulle vi nog kunna kalla det ett ”visionsdokument”…

Veckan som gått har inneburit ett konstant misstänkliggörande av Omar Mustafa trots att ingen har kunnat ge ett enda belägg för att Mustafa själv skulle omfatta värderingar som är kontradiktoriska med den politiska vision och ideologi som socialdemokratin förespråkar. Till och med Mona Sahlin, en f d partiledare, har kunnat påstå att Mustafa har gjort ”antisemitiska uttalanden” trots att detta inte ens ingick i de inledande anklagelserna från Expo.

I den anti-semitiska hetsen mot kapten Alfred Dreyfus var förräderi en enkel arketyp att använda. Juden som inte var lojal mot nationen, juden som var dömd att leva på flykt, juden som tillhörde det folk som dödat Kristus – alla dessa klichéer kunde användas för att för nu mer än ett sekel sedan misstänkliggöra den som inte ”var som vi”. Ett halvsekel senare fick den judiske premiärministern Pierre Mendès-France utstå precis samma hån när han avslutade kriget i Indokina. Det var helt plötsligt en jude som förrådde Frankrike. De brev han fick ta emot står inte dagens hätska främlingsfientlighet efter. Den lättaste arketypen av alla att använda mot ”främlingen” är den om förräderi. Han, den främmande, förråder oss och våra goda värden. Exakt den arketypen är det som fått styra diskursen i den sorgliga affären Omar Mustafa. För Mustafa, ja, han är ju ”inte som vi”. Eller?

Den totala brist på trovärdighet i frågor om mångfald och tolerans som socialdemokratin den här veckan har visat hade jag inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att ett parti med regeringsambitioner skulle visa upp. Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.

Ingen har kunnat beslå Mustafa med något rasistiskt, anti-semitiskt eller kvinnoförnedrande uttalande eller handling av det slaget. Allt som visats upp är en jämmerlig radda misstänkliggöranden, rykten, sladder, moralpanik och gapighet. Och detta såväl från ledande socialdemokratiska företrädare som från dåligt pålästa journalister. Liksom den vanliga mobben på nätet.

För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps.

Jag är inte särskilt rädd att de främlingsfientliga krafterna i vårt land skall hota demokratin, de är för få, fortfarande desorganiserade, ideologiskt splittrade och alltför moderata. Men plötsligt inser jag att det är precis som Martin Luther King sa: Den verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar, utan i goda människors likgiltighet. Om inte vi själva försvarar demokratin vem skall då göra det? 

*

PS: Ett personligt tillägg: En sak som jag har lärt mig av veckan som gått – som troende kristen med metodistisk teologi och en trägen bibelläsare är jag ingen välkommen gäst i det partipolitiska Sverige. DS

PPS Det sista vi skall kräva av religiösa rörelser med andra grundvärderingar är majoritetssamhällets är att man skall välja mellan sin religion och demokratin. Om det kan man läsa mer i Brian McGraws bok ”Faith in politics. Religion and liberal democracy”. DS

S-kongress: Propositionsordningars makt och demokratins skönhet

Jag är medveten om att kompromisser och kohandel inte är vad som river ned de största applåderna eller gör sig på banderoller eller i talkörer. Men icke förty, kompromisser är faktiskt demokratins grundläggande idé. Den demokratisyn som jag bekänner mig till utgår från att grundläggande intressekonflikter i samhället behöver mobiliseras, samlas, formuleras, kanaliseras och sedan bli en del av de förhandlingar som ligger till grund för den auktoritativa värdefördelningen i samhället. För denna process krävs aktörer som tar på sig att mobilisera de strukturerande konflikterna i varje politiskt system (politiska partier) och att dessa kan ställa upp med kandidater som i en representativ roll kan föra medborgarnas talan. I förhandlingar i vilka ingår kompromisser av större eller mindre slag fattas sedan beslut som kan utvärderas av medborgarna i återkommande, fria och öppna val. Under mellanperioderna finns alla möjligheter till kontakter, opinionsbildning och mobilisering i relation till de folkvalda. Det må tyckas vara gammalmodigt men detta är en av flera för mig helt avgörande principer när jag analyserar samhällsfrågor och politik.

När S-kongressens kompromiss om vinster i välfärden framställs som ett problem ser jag det snarare tvärtom. Det är trots allt ett hälsotecken från ett parti som ganska nyss var nere för räkning att partiet förmår enas kring en riktning i denna centrala ideologiska fråga. Däremot tror jag inte alls att frågan därmed är slutdiskuterad inför valet 2014. Alliansregeringen har redan gjort klart för uppmarsch i dessa frågor och det huvudsakliga vapnet är valfrihetsbegreppet.

Socialdemokraterna är en koalition i sig själv. Många stora partier, sådana som varit ledande i det egna landets utveckling, har den egenskapen. Vi kan jämföra med Gaullistpartiet eller den tyska kristdemokratin, men även stora oppositionspartier på kontinenten är formade så. Partier är baserade på samhällets intressekonflikter och därmed finns det också en del korsande skiljelinjer inne i partierna. I min värld, såsom jag ser på demokrati, är det ett hälsotecken. Partier som kan kompromissa, som kan hålla samman spänningar mellan intressen och som kan förhandla sig fram till nya lösningar är partier som också förmår att regera. Det gäller inte bara socialdemokraterna utan lika mycket partier som Centerpartiet och Moderaterna som visat prov på en sådan förmåga. Sådana partier är också goda skolor för demokrati för de politiskt aktiva. Tvärs emot den befängda idén att demokrati är att få sin egen vilja igenom, få sin världsbild accepterad som den sanna eller att varje fråga skall lösas med en opinionsundersökning erbjuder ett politiskt parti en gemenskap i vilken man kan bryta de egna intressen mot andras. Politik är att stöta, blöta, kompromissa och hitta vägar framåt. Ja, schablonen ”det möjligas konst” är korrekt.

När jag ser partier kongressa eller ha sina återkommande motsvarande möten blir jag rörd över demokratin. Och jag tycker att propositionsordningar, valsystem och nomineringsprocesser är maktens innersta kärna och frasen ”Votering är begärd och skall verkställas” är demokratins grundsten.

Som Gabriel Wikström (SSU) sa i SVT så verkar Stefan Löfvens ledarstil vara just att förhandla, lyssna, kompromissa. Och jag menar att det är något som SAP kanske saknat sedan Ingvar Carlsson. Möjligen blir det också en framgångsrik strategi för partiet.

Återpublicering: Socialdemokratins framtidsuppdrag – formulera politik för jämlikhet

Jag väljer idag att med anledning av att Socialdemokraternas partikongress öppnas i Göteborg återpublicera en bloggpost från den 24 september 2011:

I budgettider brukar kvällstidningarnas löpsedlar fyllas av rubriker typ ”Så mycket tjänar/förlorar du på förslag X”. Marknadsmässigt är det antagligen en korrekt bedömning att lösnummerköpen ökar med sådana rubriker, men tvärtemot vad många tror så röstar vi inte alls efter den typen av budskap. Det som kallas ”economic voting” är en mycket begränsad företeelse och hur mycket jag tjänade eller förlorade på den senaste budgeten har mycket liten betydelse för mitt partival. I sin recension (Party Politics vol 17 no 4) av två nya böcker* kring detta tema skriver statsvetaren Thomas J. Scotto att den ekonomiska röstningen t o m blir lägre i länder där staten i syfte att motverka globaliseringens negativa effekter på arbetsmarknad och välfärd väljer att vara vara expansiv. Förklaringen är att medborgarna inser både att de ekonomiska effekterna inte är en följd av politikers direkta åtgärder och att globaliseringen inte är en process som enskilda partier kan göras ansvarig för.

Socialdemokratin i Europa var länge en politiskt kraft som just försökte motverka den internationella kapitalets effekter på det enskilda landets medborgare med hjälp av en expansiv välfärdspolitik. Men såväl globaliseringen som murens fall och den ekonomiska tillväxtperiodens slut i mitten av 1970-talet har berövat socialdemokratin dess kraft. Men socialdemokratin och vänster-mitten-politiken har inte dragit sitt sista andetag, menar de amerikanska akademikerna James Cronin, George Ross och James Shoch, (historiker, sociolog och statsvetare) i sin alldeles färska antologi What’s left of the left. Democrats and Social democrats in challenging times (Duke University Press, 2011).

Socialdemokratins sätt att hantera ekonomiska utmaningar var att genom regleringar tvinga arbetsgivarna till innovationer och utveckling, samtidigt som man genom incitament ledde arbetstagarna över till tillväxtbranscher. På det sättet fick man ut mesta möjliga av kapitalismen samtidigt som en omfattande välfärdsstat och omfördelningspolitik upprätthöll jämlikhet både ifråga om inkomster och välfärdstjänster. Författarna betonar att socialdemokratins kris inte är dess ideologiska innehålls utan istället bristen på reformambitioner, samhällsvisioner och politiska projekt. Det är tron på politikens möjligheter som undergrävts av den nyliberala hegemonin menar de.

Den europeiska unionen, som delvis är en skapelse av socialdemokratin, har tagit ifrån den europeiska socialdemokratin möjligheten att lansera stora och omvälvande reformagendor. I EU-maskineriet är den liberala och marknadsdrivna agendan en gång för alla satt och med sin lojalitet till det projektet är detta heller inte någon möjligt objekt för allvarlig kritik. Den kritiken fångas istället upp av radikala vänsterpartier och populistiska nationalister.

Författarna tillbakavisar de demografiska och sociologiska förklaringar som ofta anges till socialdemokratins tillbakagång. Socialdemokratin har under perioden sedan 1970 haft ett dilemma i att tillgodose både arbetarklass och medelklass men ändå lyckats vinna val med jämna mellanrum.

Nej, menar författarna, visserligen blir aldrig socialdemokratin någon hegemonisk kraft i de europeiska samhällena igen, men blir inget annat politiskt alternativ heller. Författarnas poäng är att det politiska landskapet idag är mer fragmenterat och polariserat, något som berör socialdemokratin mest, men som gäller även andra presumtiva statsbärande partier som t ex de tyska kristdemokraterna.

Framtiden för socialdemokratin, menar författarna, ligger att bejaka den betydelse rörelsen haft som konstruktör av välfärdsstaten – den institution som center-höger-partier nu har att agera inom – och återvända till det uppdrag som var socialdemokratins ursprungliga. Plånboksfrågor spelar idag liten roll för partival, som nämnts ovan, men slutsatsen av forskningen är också att ju mindre av buffert mot de internationella kalla vindarna som staten utgör, desto större vikt kan plånboken få.

Så, det avgörande framtidsuppdraget för socialdemokratin är att formulera en politik för jämlikhet, ökad utbildning, trygga anställningar, social integration och bekämpa ökande ekonomiska klyftor. För, som författarna skriver (s 357), vem i all sin da’r skulle annars kunna göra det?

*Recensionen behandlar böckerna Duch, R M och R T Stevenson The economic vote: How political and economic institutions condition election results (Cambridge University Press 2008) samt Van der Brug, C van der Eijk och M Franklin The economy and the vote: Economic Conditions and Elections in fifteen countries (Cambrdige University Press 2007)

Att ha två tankar i huvudet samtidigt: Både struktur och aktör…

Jag har blivit lite beklämd av den senaste veckans diskussion om rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Grundstenarna i debatten har varit två män, båda med vad Statistiska Centralbyrån enligt Integrationsverkets riktlinjer från 1996 kallar ”utländsk bakgrund”. Såvitt jag vet är båda svenska medborgare men de skriver om sina olika erfarenheter av att ha namn som skiljer sig från det traditionella svenska namnskicket, ha yttre kännetecken som skiljer sig från vad de som växte upp på 1950-talet är vana vid och har föräldrar som har andra modersmål än svenska. Såvitt jag vet är en av dem född i Sverige medan den andre kom hit i vuxen ålder, båda har sin professionella plattform i kultursektorn, båda är män och det har ”gått bra” för dem båda om man med det menar att de har arbeten de trivs med, kan försörja sig och har bostad, mat och en hyggligt frisk tillvaro.

Jag talar förstås om Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask och Jasenko Selimovics svar på detta brev. Under hösten har det också förts en i mina öron mycket märklig debatt om ”vithet” som bland annat berört barnböcker, seriealbum och spelfilmer. Utlösande för de bägge herrarnas brevskrivning är den upptrappning i uppspårandet av papperslösa flyktingar i Sverige som polisen ålagts och som innebär en större fokus på inre gränskontroller, också benämnt REVA.

Jag blir beklämd dels av att debatten om hur vi behandlar varandra inskränker sig till att handla om vad vi känner och hur det känns att blir behandlad på olika sätt dels av bristen på förmågan att tänka två tankar samtidigt. Beatrice Ask var själv den som påbörjad den argumentationslinjen genom att tala om ”upplevelsen” av kontroller och granskningar. Khemiri fortsatte i en stilistiskt välavvägd litterär text och Selimovic traskade vidare i en mer engagerad talspråklig stil. Men alla pratar de om hur det känns.

Jag vet hur det känns att bli behandlad som mindre vetande för att jag är kvinna, för att jag var ung, för att jag var Göteborgare (vilket jag inte var), för att jag var arbetarklass eller för att jag är ”känslig”. Jag vet också hur det känns att bli sedd som ett ofrivilligt objekt för andras lust, att blir utsedd till hackkyckling i en grupp, att ha ”fel” åsikt eller få försvara amerikanska dårpippipräster eftersom jag ju ”är frimicklare” (raljant uttryck för frikyrklig). Det känns en hel massa. Jag skulle kunna räkna upp en hel massa saker som jag fått ”känna på” eftersom jag tillhört någon grupp som för tillfället inte ansetts vara riktigt normal. I en politisk debatt tycker jag emellertid att dessa erfarenheter är intressanta just som personliga erfarenheter, som kött och blod i en diskussion om jämställdhet eller religionsfrihet. Men de är ju helt omöjliga som argument för hur kvinnofientligt, religionshatande, arbetarfientligt, hårt, sexualiserat, mobbande eller  Göteborgsfientligt Sverige var.

Mina argument i dessa frågor hämtar istället näring ur principiella resonemang, ur jämförelser och ur generella förhållanden. Mentaliteten i Sverige är mer tolerant idag än när jag växte upp, det gäller livsstilar, sexualitet och invandring. Möjligheten att förverkliga sina livsprojekt för människor med lite ovanliga intressen är mycket större idag än på 1960-talet. Den kulturella mångfalden är mycket större än på 1970-talet i alla avseenden. Individens rättigheter och möjligheter ges mycket större plats idag än för 30 år sedan. Det finns data på sådant, som vi samhällsvetare säger.

Det hindrar inte att kvinnor fortfarande har lägre lön och behandlas illa, att människor födda utanför Sverige har det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden eller att religionsfriheten fortfarande brister i en del avseenden. Och vi kan inte heller bortse från att det finns strukturer som skapar underordning och överordning i vårt samhälle, samtidigt som vi inte kan skylla varje oförrätt på en struktur men inte heller skuldbelägga varje individ som är offer för strukturen. Politik är att se dessa strukturer, att värdera dem, att bekämpa dem med de medel och argument man uppfattar rationella och i syfte att nå de mål man värderar högst.

Att bli medveten om strukturen är inte samma sak som att bli ett offer för den. Att blunda för strukturen kommer dock att göra ansträngningarna att förändra mindre rationella än om man ser och arbetar i relation till strukturen. Det är därför delad föräldraförsäkring sannolikt kommer att ta jämställdheten framåt medan vårdnadsbidrag inte gör det. Och det är därför en satsning på goda kunskaper i svenska sannolikt är viktigare för utlandsfödda med annat modersmål för att få fäste på arbetsmarknaden i Sverige än särskilda praktikplatser för ”invandrare”. Vi vet nämligen att kvinnors föräldraskap motverkar deras möjligheter på arbetsmarknaden och i yrkeslivet och vi vet att goda kunskaper i svenska är avgörande för att få jobb hos de flesta arbetsgivare i Sverige.

Att dessa insikter skulle få oss att i mindre grad motarbeta det förhållandet att mammor har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än pappor och att personer med annat modersmål än svenska har sämre chanser att utveckla sin fulla potential än infödda är orimligt.

Vi kan tänka två tankar samtidigt:

Vi kan både skapa nya strukturer som häver de diskriminerande (om vi blir varse dem) och vi kan ideologiskt bekämpa kvinnors och icke-svenskspråkigas  underordning på ett individuellt plan. Men båda sakerna kräver POLITIK och rationella argument. Inte personliga anekdoter och känslomässiga vädjanden om förståelse.

GLAD PÅSK!

En bref: Eliminera vinstintresset i skolan!

Den ökade segregationen och de ökande klyftorna mellan skolor, och mellan elever beroende på var man går i skolan, är ett mycket allvarligt problem. Det kan leda till att ungdomar som växer upp i socialt utsatta områden ges betydligt sämre möjligheter till framtida högre utbildning. Grunden för den svenska skolan har varit och ska enligt skollagen vara en så likvärdig utbildningsmöjlighet som möjligt, och här ser vi en snabb försämring i den svenska skolan.

Så skriver en grupp ledamöter i Kungliga vetenskapsakademin, alla professorer i olika ämnen, på Brännpunkt i dagens Svenska Dagblad. Det kan inte ha undgått någon som läser denna blogg var jag står i frågan om vinstintressen i skolan, inte heller att forskning och intelligenta debattörer i flera år har påpekat det som KVA-ledamöterna nu säger än en gång och det med än starkare stöd och med än starkare argument. Jag finner det så besynnerligt att partierna som införde det fria skolvalet och släppte in företagsandan och marknadskrafterna i skolan inte kan ta ett steg tillbaka, se varandra i ögonen och säga samstämmigt:  – Det var inte det här vi tänkte oss.

Men det händer inte. Istället återkommer floskelsvar om hur bra det är med valfrihet och hur hemskt det var när t ex jag gick i skolan för många år sedan och man inte kunde välja skola (vilket inte ens är sant). Men att det är ”bra” med valfrihet måste väl ändå betyda att denna valfrihet leder till något gott? Ett instrument kan inte vara gott i sig självt. Valfrihet har blivit en ideologisk fundamentalism som många aktörer förväxlar med frihet. Frihet har många sidor, och valfrihet är definitivt en av dem. Men om valfriheten leder till oönskade resultat som ökad segregation, sämre läskunnighet och ökad arbetslöshet bland ungdomar behöver man inte ta sig en funderare då? Eller? Om mina pedagogiska metoder leder till att mina studenter lär sig mindre och färre klarar examensmålen än de gjorde med med de tidigare metoderna – eller andra lärares metoder – då skulle jag ta mig en funderare. Inte säga att ”mina pedagogiska metoder är bra i sig själva.”

Hur tänker våra politiker kring detta egentligen? Jag begriper det inte. (För jag tror inte på det cyniska svaret, som är det enda som flyter upp, att de inte bryr sig…)

 

Läs vad jag tidigare skrivit om skolpolitiken t ex här, här och här.

Artikeln har idag uppmärksammats i ett flertal medier t ex Aktuellt ikväll.

Jag vill vara liberal, jag vill vara liberal intill min död*

Centerpartiet är numera ett liberalt parti. Vid sin extra-stämma i Upplands-Väsby bestämde partiet att man från och med idag är ett liberalt parti. En av stämmodeltagarna frågade sina partivänner ”tycker någon här att Staten är viktigare än människan?” och svarade själv ”nej just det, alltså är ni liberala.

Nu är det kanske inte riktigt så enkelt att definiera vad det är att vara liberal. Ganska få partier i Europa vid sidan av sedan länge avsomnade fascistiska och kommunistiska partier skulle ens vara i närheten av att sätta ”staten” före ”människan”. Däremot ser ganska många partier ett dilemma mellan å ena sidan Staten som garant för kollektiva ramar och utgångspunkter i politiken och å den andra individens behov av frihet och självförverkligande. En del partier menar att detta dilemma är betydligt svårare än att säga att ”människan” alltid går före ”staten”. Det är lite trist när ideologiska debatter förs i termer av klichéer eller med utgångspunkter som är så tomma att de inte avgränsar eller differentierar någon eller något.

Alla svenska parlamentariska partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna menar sig idag vara mer eller mindre liberala. Det finns marknadsliberaler, neo-liberaler, socialliberaler, Manchester-liberaler, vänsterliberaler, gröna liberaler… och de finns i alla partier. Det speciella med Centern är att det partiet kommer ur en allt annat än liberal tradition, den agrara. När bondepartierna växte fram i Norden och vissa delar av Baltikum stod de i motsättning till de urbana näringarna och de värderingar som spreds kring handel, försäkringar, byggande, kultur och företagande. Det blev den tidens folkpartister (liberala politiska grupper med olika benämningar) som organiserade stadens borgerskap. Bondepartierna grundades utifrån en materiell intressemotsättning mellan vad som kallas primärnäringar (jordbruk) och sekundärnäring (handel).

Maud Olofsson gjorde ett enormt arbete med att förändra Centerpartiet och föra in partiet i den liberala traditionen. Att Centerpartiet inte var liberalt betyder inte att centerpartister inte var liberala. Att vara liberal som individ är en helt annan sak än att som parti bekänna sig till liberalismen som politisk tradition och ideologi. Det som är problematiskt för Centerpartiet är att hitta en profil för sin liberalism som skiljer dem från alla andra liberala partier. Profilen som landsbygdsparti, som försvarare av decentralisering och lokaldemokrati och försvarare av småföretagare särskilt på mindre orter har levt kvar länge, långt efter det att själva jordbrukaridentiteten försvunnit. En sådan profil är möjlig att förena med en form av liberalism, en liberalism som tar sin utgångspunkt i företagande, produktion och arbete. Men den profilen hade också sin grund i traditioner som vårdades i den lokala gemenskapen, på bygden, i släktgemenskap och i ett kulturellt arv. Den liberalism som t ex Stureplanscentern vill låta impregnera partiet har tonvikten på en annan sorts liberalism, en nyare och modern liberalism med sin grund i individuellt självförverkligande, i en idé om mångfald i livsstilar, ultramodernitet och atomism.

Att vara liberal är att vara kluven sägs det. Men risken är att Centern som liberalt blir så kluvet att det inte ens förmår bli kvar i Riksdagen efter nästa val.

Läs vad jag tidigare skrivit om Centerns idéutveckling här, här och här.

* Rubriken travesterar Fridas neutralitetsförklaring, Birger Sjöberg 1922.

En bref: Konsekvenserna av att vara i Afghanistan

Förstår inte vi svenskar att vårt land befinner sig i krig? Eller hur skall vi annars förstå den valhänthet med vilken försvarsfrågorna, Afghanistaninsatsen och de politiska konsekvenserna av ett yrkesförsvar har hanterats?

Lyssna på  Katarina von Arndts skarpa inslag om den svenska närvaron i Afghanistan, dagens Godmorgon, Världen (SR/P1).

När det svenska försvaret förändrades från ett stående insatsförsvar med en värnplikt till ett yrkesförvar med förmåga att försvara Sverige men också för internationella insatser skedde förändringarna med motiveringar om förändrade säkerhetspolitiska överväganden. Men i realiteten tycks det ha handlat om ekonomiska överväganden, där en stark svenska försvarsindustri skulle fortsätta att vara en central del i svensk produktion men där själva försvarsorganisationen skulle kosta mindre. Tillsammans med det kunde vi också skapa ett försvar som genomförde internationella insatser och därmed bidrog till alliansbyggande med andra länder samt genererade en hög trovärdighet runt om i världen.

Vad ingen tycks ha räknat med var att värnpliktsarmén var en del av det folkliga stödet för försvaret. Utan värnplikt en lägre förståelse och ett lägre engagemang. Inte heller tycks det faktum att internationella insatser är detsamma som krig, och alltså kräver såväl en veteranpolitik som beredskap för att soldaterna kommer hem i liksäckar har funnits med i kalkylen. För att inte tala om vad som händer på sikt med människor som tvingas döda andra människor.

Att satsa försvarspengar på det gigantiska projektet JAS Gripen samtidigt som manskapet skall minskas till ett minimum genom att anställas som reservister är stötande. Att medverka i NATO-ledda insatser men inte ställa upp när FN kallar och sedan tala om vikten av internationella insatser är hyckleri. Att inte möta de hemvändande soldaterna med ett komplett socialt ”omsorgspaket” och en välutvecklad veteranpolitik är ovärdigt.

Läs gärna vad jag för mer än tre år sedan skrev om detta i SvD.

Och ta gärna del av Wilhelm Agrells nya bok om den svenska Afghanistaninsatsen.

Omsorgen om de gamla ingen valvinnare, eller?

En dam som inte heller kan gå själv har varit hemma från sjukhuset i fyra veckor. Hon blev beviljad ett besök varje natt av två personer för att byta inkontinenshjälpmedel i sängen. Efter en vecka får hon utökat bistånd till två besök per natt eftersom hon fortfarande var genomvåt på morgonen när dagpersonalen kom, trots att vi redan efter första natten sagt att hon hade helt fel inkontinenshjälpmedel. Hon har en sort man ska ha om man kan gå på toaletten själv, men ska slippa behöva ha bråttom. Med rätt skydd hade hon kunnat sova gott hela natten och vi har alltså gått hem till henne två gånger per natt i tre veckor helt i onödan.

Vi har skrivit lappar på köksbordet hemma hos vårdtagaren. Vi skriver lappar till vår chef. Vi ringer trygghetslarmet. Ibland hittar vi en mejladress till en biståndsbedömare. Ändå känns det som om man ropar ut i rymden och håller tummarna för att någon ändå hör till slut.

Så skriver undersköterskorna Kristina Westerlund och Gunilla Pålsson på GP debatt häromdagen. Frågorna om brister i vården av äldre och riktigt gamla är sannerligen inte nya. Men kanske finns det en paradox i det faktum att samtidigt som alltfler av oss blir allt äldre blir politiken och samhällslivet allt mer fixerat vid grupper med stark köpkraft, friska liv och god artikulationsförmåga. I ett inslag i Studio Ett påpekade undersköterskorna att organiseringen av vården var ”som ett tilltrasslat garnnystan” och att varje gång så tog ansvariga bara ”tag i en tåt”. Ingen orkade nysta upp trasslet. (Enligt min uppfattning handlar detta om New Public management, något jag ofta tjatat om här). En medverkande geriatrikprofessor konstaterade dock att samtidigt som det medicinska vårdbehovet ökat hos de äldre som bor hemma så har sjuksköterskorna försvunnit ur organisationen som chefer! För mig låter detta som en bakvänd organisering, istället borde ju sjuksköterskorna få en allt starkare roll i upplägget av vården och bedömningen av behoven. Här är väl en strukturell sak att ta tag i!

Det påstods också att äldrevården inte är en valvinnare. Tyvärr är det svårt att engagera politiker för detta område då ansvaret i allmänhet ligger på kommunerna och därmed är bilden splittrad och dels har de verkligt gamla inga starka intresseorganisationer. De har bara den personal som vårdar dem som kan ge röst åt dem, oftast kvinnor med låg lön och tuffa arbetstider. I Riksdagen är det nu färre än tio invalda ledamöter som är äldre än 65 år, sisådär 2-3 procent av ledamöterna (knappt 20 procent av befolkningen). Samtidigt säger regeringen att vi skall ställa in oss på att jobba till 70 eller 75 år. Men det politiska livet skall tydligen lämnas åt de medelålders och yngre.

I SOM-undersökningen 2011 ansåg 17 procent av svenskarna att äldrefrågor var ett viktigt samhällsproblem, andelen var som högst år 2000-2002 (23-24 procent). De svenska partierna kanske borde ta sig en funderare på om de överhuvudtaget är klara över vilka sakfrågor och ideologiska dimensioner som dväljs i folkdjupen…