Fel sorts konflikter i parlamentet ledde till Weimars fall

Konflikterna mellan partierna i Weimarrepublikens parlament var inte fruktbara för demokratins utveckling. Att Weimarrepubliken föll samman under trycket av ekonomiska kriser och politiska konflikter vet vi, men Martin Ejnar Hansen och Marc Debus visar i sin artikel ”The behaviour of political parties and MPs in the parliaments of the Weimar Republic” (Party Politics vol 18 no 5 sid 709-726) att vid sidan av den traditionella ekonomiska motsättningen mellan höger och vänster så var det partiernas konflikt över republikens vara eller inte vara som knäckte demokratin. Varför blev det så?

Hansen och Debus utgår från Lipset och Rokkans skiljelinjemodell och menar att de två grundläggande konflikterna i Tyskland borde varit arbete-kapital och kyrka-stat. Men istället blev konflikten kring demokratins fortbestånd avgörande, dels därför att partierna internt var splittrade kring denna fråga, dels därför att de partier som var mest emot demokratin också var de mest homogena och därmed växte till de största – på var sin sida av vänster-högerskalan.

Den växande nationalsocialismen åt i praktiken upp den nationalkonservativa agrara partiet som delvis valde att samarbeta med nationalsocialisterna. Den urbana liberalismen splittrades istället mellan den ekonomiska högern och vänstern liksom de katolska partierna. Under den sista mandatperioden (1930-32) visar Hansen och Debus att NSDAP (nationalsocialisterna) dels förflyttat sig från vänster till höger på den ekonomiska dimensionen sedan 1924, dels var det mest homogena partiet avseende röstningar i parlamentet. Både kommunistpartiet och nationalsocialisterna var anti-systempartier medan socialdemokrater, urban liberalism och de katolska partierna var alltför splittrade över de ekonomiska frågorna för att kunna bjuda de två homogena anti-systempartierna något reellt motstånd.

Hansen och Debus konstaterar att under Weimar-republiken saknas den demokratiskt grundläggande motsättningen mellan regering och opposition, istället är konflikten kring det demokratiska systemet den organiserande. De i det tyska samhället relevanta skiljelinjerna arbete-kapital respektive kyrka-stat hade en mycket tillbakaskjuten placering och artikulerades eller kanaliserades inte alls in i det politiska systemet. Allt medborgerligt missnöje kom istället att fångas upp av de två stora polära partierna, som båda var emot den demokratiska ordningen.

Av detta kan vi kanske lära att det är centralt att de i samhället stora och avgörande skiljelinjerna (de som alltså har en social bas, en kollektiv identitet och ett organisatoriskt uttryck) också är de som bör utgöra spelplanen för det parlamentariska arbetet, inte pseudo-konflikter eller åsiktsskillnader av temporär art. Vi kan också bli uppmärksamma på vikten av parti-intern stabilitet och förutsägbarhet, liksom på omöjligheten att samarbeta med aktörer som inte accepterar de grundläggande spelreglerna för demokratin.

 

Anti-semitism frodas i redan kriminella miljöer

Elva personer i ett s k islamistiskt nätverk greps i lördags i Cannes och runt Paris. En man dödades – med vapen i hand – av polisen när han skulle gripas i Strasbourg. Personer i gruppen var huvudmisstänkta för ett anti-semitiskt attentat i Sarcelles den 19 september. Vid gripandet hittade den franska polisen en lista på judiska platser vilka man möjligen hade för avsikt att attackera. Läs mer om detta t ex här (fr) eller här (eng).

Det är hart när omöjligt att uttala sig säkert i frågan huruvida antisemitiska brott ökat eller ej i Europa under det senaste decenniet. Både data och jämförelsepunkter är svajiga som European Union Agency for Fundamental Rights (FRA) visar. En större undersökning för att komma tillrätta med dessa problem är under arbete just nu. Problemet att bedöma hur skillnaden mellan anmälda brott och verkliga brott påverkar statistiken, samt lagstiftningens förändring gör alla bedömningar av brottsutveckling svår. Men, i de undersökningar som genomförs noteras att anti-semitiska brott påtagligt ofta ”triggas” av politiska händelser i Mellanöstern. Alltså händelser som rör staten Israel och dess agerande. Hatbrotten och attackerna riktar sig då emellertid inte i första hand mot staten Israel per se utan istället mot de judar som lever i andra länder i Europa. Därför slängdes en granat in i en kosher-affär i Sarcelles och därför blev tennismatchen 2009 mellan Israel och Sverige inledningen till fokus på antisemitiska angrepp i Malmö.

Att inte kunna skilja på individer som har en nationell och/eller religiös identitet som judar och vilken politik regeringen i staten Israel för är inte bara tecken på bristande begåvning utan underblåser också en livsfarlig etnisk idé som grund för politik. (Att alla former av våld när det gäller politisk mobilisering och protest är helt uteslutet tycker jag egentligen inte behöver sägas.) Jag som svensk skulle med denna logik göras ansvarig för den enligt mig helt felaktiga utvisningen av de två terrormisstänkta egyptierna år 2001 och som kristen skulle jag göras ansvarig för att en enligt mig heltokig pastor i Florida bränner Koranen.

Därutöver (vilket ännu återstår att utforska vidare om jag förstått rätt) visar det sig enligt fransk press att de grupper som utför anti-semitiska brott allt som oftast är småkriminella gäng. Det är i grupper av unga män som ägnar sig åt olika former av s k småbrottslighet som en radikalisering i form av religiösa föreställningar leder till anti-semitiska brott. Av de 200 personer som i Frankrike tillhör den grupp som i islams namn vill använda sig av våld mot samhället är hälften vad tidningen Libération kallar ”islamo-délinquants” (ung. islam-kriminella). Påtagligt ofta är de som grips och döms för dessa brott personer som omvänts till en våldsbenägen muslimsk tro i Europa, inte sällan med föräldrar som inte alls är religiösa eller t o m har en helt annan religion. De har oftast vuxit upp i eller kring någon av de stora städerna. Att begå våldsbrott i religionens namn blir ett sätt att legitimera den egna livsstilen med att vara en del av något större. Vi har alla ett behov av att tillhöra en grupp, bli sedda och bekräftade som de vi är.

Att motarbeta anti-semitismen i Europa bör således innebär både att envetet vidmakthålla boskillnaden mellan staten Israel och människor med judisk identitet och att på alla sätt komma tillrätta med den kriminella livsstilen bland unga män i urbana miljöer.

Mer om hatbrott kan du läsa här.

Om bildningens oundgänglighet i politiken

Jag är alldeles utmattad. Inga tankar på Sandler eller remissdebatten. Bara några sidor Sartre, ‘Äcklet’ utläst. Varför skriver våra svenska författare böcker, när allt redan är sagt. Hans självbiografi söker vi läsa genom att jag stammar mej igenom den franska texten och Aina följer den (dåliga) svenska översättningen.

Tage Erlander 1 nov 1964 ant 482 ur ”Dagböcker 1963-1964” (På semester i Italien)

Under morgonens pressfika berättade Fredrik Reinfeldt dessutom vad han läst under sin ”korta men sköna” semester. Statsministern höll sig till en författare – Camilla Läckberg. Reinfeldt plöjde inte mindre än fyra av deckardrottningens alster. – Jag gör ofta så, läser jag en författare så läser jag ofta flera böcker. Jag påminns än en gång vilka begåvade svenska deckarförfattare Sverige har, säger han.

Pär Karlsson, Aftonbladet politikerblogg 11 aug 2011

I utredningen ”Läsandets kultur” (SOU 2012:10) påvisas att läsfärdigheten hos svenska ungdomar sjunkit det senaste decenniet, skillnaden i läsning mellan hög- och lågutbildade består liksom mellan flickor och pojkar, trots att bokutgivning och bokförsäljning ökar. I Dagens Nyheter den 24 september lanserar det största oppositionspartiet (och det parti ovannämnde Erlander ledde) sin ”affärsplan” förs Sverige där ord som läsning, kultur eller bildning följdriktigt lyser med sin frånvaro.

Det är länge sedan landet hade en statsminister som läste och intellektuellt förmådde värdera europeisk kvalitetslitteratur, till och med på ett originalspråk som inte var engelska, på semestern. Dessutom en statsminister som ledde arbetarrörelsens stora politiska parti. En ikon som vår nuvarande statsminister uttryckligen sagt sig vilja efterlikna.

Göran Greider sa sylvasst i söndagens Godmorgon Världen (Panelen) att arbetarrörelsen har ett större behov än borgerligheten av att lyfta den politiska debatten från det privata. Arbetarrörelsen har en kollektivistisk vision om samhället som inte går att reducera till individuell framgång, personlig tillfredsställelse eller privatekonomi. Men också borgerligheten bar en gång ett bildningsarv, en idé om vikten av att behärska språk, kulturella koder och intellektuella resonemang. Den tidiga arbetarrörelsen förmedlade kulturarvet genom folkrörelser och bildningsarbete, man vill inte att bildning skulle vara ett klassmärke eller förbehållet den som växt upp med ett mindre bibliotek i sitt hem.

Utan historia finns ingen framtid. Att de flesta partier glatt kastar ut tanken på att det finns något som heter kulturarv, bildning, god litteratur eller intellektuell kvalitet påminner mig om sketchen från 1967 ur programmet ”Fri Entré” med Lars Ekborg och Beppe Wolgers. Ekborg skäller ut Wolgers som ”jävla lyriker” och anser att det där konstnärliga dravlet har inget med honom att göra, här skall ingen komma och göra poesi av hans vardagsliv. Verklighetens folk har talat.

Mest banal vinner, mest simpel, mest utslätad vinner. Så ser svensk politik ut i vårt 2010-tal. Försök inte provocera de stora Läckberg-läsande massorna, hoppsan inget ont om villaägare och bostadsrättsföreningar, och förresten, är det inte risk att vi förolämpar kvällstidningsläsarna också?

Min erfarenhet är att vi medborgare är avsevärt mer kulturellt avancerade än våra politiker (i allmänhet), har förmåga till intellektuella resonemang och längtar efter utmanande debatter kring de stora värdefrågorna. Måste man vara uppvuxen i arbetarklassen för att begripa det? Eller för att bry sig? Var finns idag ”den bildade medelklassen” – knappast i politiken (dessvärre).

Det fanns en tid när politiken var ett forum för våra allra vackraste drömmar och när politiker representerade oss genom att peka framåt, mot det som vi kunde bli. Inte försökte komma på samma nivå som medianväljaren. Bildning är inte en kunskapslåda eller litteraturkanon, det är en attityd, ett förhållningssätt till omvärlden. Men att visa bildning skulle kanske idag kunna uppfattas som utmanande eller t o m (Gud hjälpe) e-l-i-t-i-s-t-i-s-k-t! Och, inte ens jag (som tror på politiken) vill låta den typen av ointressanta och banala politiker bestämma det minsta lilla. Håller politiken av idag på att göra sig själv överflödig? Och är det just det som är meningen…

Ängslighet, nivellering, genomsnitt och medelmåttlighet – är det svensk politiks särprägel idag? Utan bildning stannar Sverige.

Politikens tragedi – och partiernas

Är politiken bara ett cyniskt maktspel? Och är det enda hoppet för framtiden de tonåringar som på Utöya hjälpte varandra att undkomma massmördaren Anders Behring Brevik? Ja, det är svårt att inte dra de slutsatserna efter läsningen av  ledarskribenten och den tidigare pressekreteraren Eva Franchells 356 sidor långa bok ”Partiet. En olycklig kärlekshistoria”.

Jag känner mig väldigt ambivalent till den här boken, å ena sidan känner jag igen väldigt mycket i den historia Franchell berättar om hur det privata livet och det politiska medvetandet utvecklar sig, å den andra sidan genomträngs hennes text av behovet av distans och icke-inblandning. Hon är den som vill vara utanför, stå utanför och vara den eviga betraktaren. När hon blir tillfrågad om att bli pressekreterare åt Anna Lindh är hennes första fråga om hon ”måste” skaffa partibok, och läsaren inser att det är det sista Franchell vill i detta läge. Franchell vidgår dock hela tiden att det är sådana som hon som, enligt hennes egna ord, har ”trashat folkhemmet” eftersom de är sådana individualister. Texten kännetecknas därför av en vill ha/vill inte ha-logik som gör den svår att värdera som politisk text. I en personlig betraktelse gestaltar dock Franchell övertygande socialdemokratins knaggliga väg bort från väljarna och visionerna och in i cynism och maktspel. Däremot förstår jag inte varför hon kallar boken en ”olycklig kärlekshistoria”. Det är ingen kärlekshistoria alls, och olyckan gäller rimligen bara partiet. Någon kärlek – vare sig till partiet eller till individerna – lyser inte på i raderna. Den enda person som tecknas i ett sympatiskt ljus är Anna Lindh. Och ”Partiet”, tja, det har Franchell nog aldrig velat vara en del av.

Det olyckliga i titeln syftar snarare på att hon söker en politisk gemenskap som inte längre finns att få. Hon brinner för det som vi (på vår tid) kallade kvinnofrågor och för miljön (mot kärnkraft). I detta känner jag en stark frändskap med Franchell. Jag delar helt hennes bild av hur dessa fält för politisk kamp har pacificerats och gått under i en debatt om städhjälp och sopsortering. Franchell vurmar för den folkliga mobiliseringen, för kraften i de ungas visioner och för individens frihet. Hon längtar och önskar att socialdemokratin kunde bli bärare av den kraften. Men, (vilket hon klarsynt inser) socialdemokratin har aldrig varit den kraften, och är det allra minst nu.

Men Franchells bok sätter fingret på socialdemokratins ömma punkt – och hela politikens ömma punkt – nämligen att partipolitiken har gift sig med någon mediemänniska, flyttat in i Hammarby sjöstad och lusläser SIFO-undersökningarna istället för Karl Marx eller John Stuart Mill.

Finns det då ingen väg framåt? Är vi dömda att för varje ny generation glädja oss åt deras mod och kraft, väl medvetna om att också de snart är insnärjda i pragmatismens och amorteringsplanernas sega nät? Nej, jag tror inte det. Och det är den kritik jag vill rikta mot Franchells bok (och en del liknande litteratur), nämligen att den slutar i dystopin. Detta är politikens – och även partipolitikens – stora problem idag, att den anser sig själv obehövlig och ser sin egen logik leda just mot dystopin. Klassiska medier och politik matar varandra i en allt snabbare dans där ingen kan skilja dem åt. Och precis som i ett trollerinummer tittar alla på fel sak (och blir lurade) istället för på det som faktiskt händer – nämligen allt starkare rörelser i det civila samhället som ställer allt fler krav och lierar sig med varandra. Demokratin tar sig andra former idag.

När Franchell var ung var protesterna mot almarna, miljörörelsen, kvinnorörelsen och gay-rörelsen i sin linda. Idag är alla dessa krafter självklart mobiliserade. Titta på vad som händer i Ojnareskogen på Gotland, på anti-krigsdemonstrationerna 2003, på Occupy-rörelsen, kyrkorna och på de sociala rörelser som bildas (och ibland försvinner). Politikens tragedi är att denna kraft inte kanaliseras in i de politiska institutionerna på ett tillfredsställande sätt, istället uppehåller sig partierna antingen vid förvaltarskap (där den s k politiken skall trängas tillbaka av annan politik) eller vid att fånga marginalväljare och några tiondels procent av pensionärer eller ungdomar (precis som Franchell skriver). Och för detta skall de politiska partierna också hållas ansvariga, de skulle kunna göra annorlunda. Om de vågade.

Vi behöver inte fler dystopier. Vi behöver människor – av alla politiska schatteringar – som tror på politik. Och i detta tror jag att Franchell kunde instämma.

 

Det räcker inte med principer och individuella rättigheter

Med oro följer jag rapporteringen från olika delar av den muslimska världen där demonstrationer mot en islam-fientlig film övergår i kravaller och vi har t o m sett regelrätta angrepp på västerländska ambassader. Bilderna visar människor som riktar sin vrede och hat mot vad de flesta anser helt fel måltavlor. Ambassader och beskickningar – eller andra byggnader – som anses representera stater och nationer blir symboler för något som enskilda medborgare i dessa länder genomfört och spritt via medier. Vi har sett det förr, den som inte själv lever i ett samhälle där den individuella friheten och de individuella rättigheterna är självklara grunder för samhällsbygget förväxlar statlig policy med enskilda medborgares politiska friheter.

Fortfarande har nationalstaten som begrepp ett starkt grepp om den politiska föreställningsvärlden, och fortfarande är det den enda välfungerande och erfarenhetsbaserade ramen för demokratin (om det än kan se annorlunda ut om några decennier). Men inom nationalstatens ram har det i de flesta demokratiska länder utvecklats en syn på individen som är främmande inte bara för ledarna i många auktoritära regimer utan också för människor som lever under dessa regimer.

Naturligtvis sker attackerna på ambassaderna och beskickningarna inte utan att det finns mobiliserande aktörer. Dessa individer nyttjar andras vrede, okunnighet eller lojalitet i sina egna syften. Och det är tragiskt att inte fler politiska ledare gjuter olja på vågorna genom att understödja de personer som påpekar att USA policy inte är detsamma som en amerikansk medborgares taffliga filmiska hån mot islam.

Min uppfattning är att det är de auktoritära strukturerna vi måste slåss mot, var de än dyker upp. Om de kallar sig religiösa eller sekulära, om de kallar sig vänster eller höger och om de kallar sig folkliga eller ej spelar ingen roll, auktoritära läror, ledare och strukturer är vad som hotar inte bara demokratin i västerländsk mening utan människans frigörelse och framtidshopp.

Sedan fyrtio år har befolkningarna i västvärlden rivit ned de flesta gamla auktoritära strukturer, auktoriteter som var oomtvistliga har försvunnit. Individen och individens rättigheter står sedan länge i centrum. När nya auktoritära aktörer och idéer dyker upp är det inte alltid lätt att upptäcka och motarbeta dem i ett samhälle som är öppet, tolerant och individorienterat. Utmaningen är att med auktoritet (sic) och på individuell grund motarbeta auktoritära strukturer var de än dyker upp – men också att samtidigt bygga upp strukturer som skydda det gemensamma bästa inom ramen för det vi kallar en liberal demokrati.

När auktoritära grupper och aktörer – oavsett vad de kallar sig – nyttjar de individuella friheterna och rättigheterna för att bryta ned den politiska frihet vi tror på krävs mycket mer än ett principfast försvar för individens rättigheter. Det krävs ett konstruktivt samhällsbygge där respekt, tolerans, hänsyn och dialog är vägledande och som inbegriper ett perspektiv där dygd och ömsesidighet är ledstjärnor. Det räcker helt enkelt inte med principer (även om de är nödvändiga) och det räcker inte med individuella rättigheter (även om de är nödvändiga).

Protesterna såsom de utvecklats och filmen med smädelser mot islam på Youtube är båda symptom på auktoritära strukturer och skapade utifrån idén om auktoritet före individualitet. Ingen av dessa politiska uttryck är möjliga som grund för ett samhällsbygge.

Rekommenderar läsning om republikanism (företrädd av Phlip Pettitoch Quentin Skinner).

Rekommenderar också läsning av ”Kan vi leva tillsammans?” av Alain Touraine (som fullföljer Beauvoirs existentialistiska tes om det individuella valets konsekvenser).

Ängsliga och icke-riskbenägna arbetsgivare en orsak till långtidsarbetslöshet

Bortval av allt som avviker är en viktig förklaring till att personer som hamnat utanför arbetsmarknaden också förblir där. Det påverkar den svenska tillväxten, utvecklingen och dynamiken på ett utomordentligt negativt sätt. Dessutom är det en skam mot alla dem som förtvivlat försöker få ett arbete och alltid får höra att problemet är att de inte ”matchar” alternativt att det inte finns tillräckligt många jobb för just dem.

I Ekot idag lyfts en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) som kom i somras fram igen. Den visar i en experimentell studie att personer som avviker från en slags normalbild av en arbetssökande har utomordentligt svårt att bli den som blir utvald för att få jobbet. Är du överviktig, har många barn, varit mycket sjuk, har en annan religion eller är äldre än 55 år – ja, sorry men då kommer du att väljas bort av väldigt många arbetsgivare, särskilt de mindre. Oavsett din kompetens. Jag har länge anat att det finns ett systematiskt bortval till förmån för människor som är anpassningsbara, ”normala” och ser ut som arbetsgivarens/chefens egna barn eller familj. Vad man då gör är väljer att bortse från den faktiska kompetensen och istället betona social anpassning. Resultatet blir lätt en homogen och sluten arbetsplats där det är svårt att sticka ut. Om det är något som är farligt för kreativiteten och dynamiken i vårt samhälle så är det sådana slutna grupper.

Det är därför jag hör att en agronom från Somalia kör taxi eller en bioanalytiker från ett land i Mellanöstern inte får arbete på tio år trots att hon sökt frenetiskt. Det är därför en civilingenjör i Bergsjön tror att hennes föräldraledighet är inledningen till ett liv i arbetslöshet.

Jag blir förtvivlad och undrar varför vi inte pratar om arbetsgivarnas bortval istället för att prata om de arbetslösas förmåga att söka jobb, prata om att skapa nya jobb (som de inte heller får) eller om att uppfinna system som skall göra det otrevligt att vara arbetslös? Det finns bevisligen arbetsgivare som anställer folk från hela världen och med olika funktionsnedsättningar, hylla dem! Det är oroande att arbetsgivare tydligen inte vill ta några risker alls medan den som söker arbete förutsätts chansa genom att söka allt som rör sig.

Och se till att rekryteringsprocesser sker öppet, systematiskt och med fokus på kompetens och motivation, inte på förmåga att smälta in på den aktuella arbetsplatsen.

Fallet Ojnareskogen: Kooperativt ägande befrämjar god resursanvändning

Avverkningen i Ojnareskogen på norra Gotland har tillfälligt avbrutits. Dels har skogsägarföreningen Mellanskog avbrutit på eget bevåg och därefter har också Länsstyrelsen på Gotland stoppat avverkning i väntan på förtydliganden om hur mycket skog som egentligen skall avverkas. Högsta Domstolen väntas fatta beslut om huruvida den skall ta upp frågan om villkoren för att bryta kalk i området.

Min personliga uppfattning är att kalkbrottet bör stoppas i väntan på en mer djupgående utredning. Det tycks mig som en märklig samhällsekonomisk kalkyl att skövla ytterligare ett område i omgivningen och därmed också både hota vattentillgången samt utrota arter och naturtyper som inte går att få tillbaka för den – trots allt – lilla vinsten för vårt gemensamma.

Men, här tänkte jag ta upp den lilla tanken som rann upp i mitt huvud när jag insåg att Mellanskog på eget bevåg stoppat avverkningarna, bland annat därför att deras egna medlemmar på norra Gotland protesterat och för att en ekonomisk förening som Mellanskog inte ville förknippas med tvång, brutalitet och delta i verksamhet som upplevdes tvivelaktig. Nordkalk däremot är ett företag som i sin tur ägs av den finländska familjekoncernen Rettig Group. Företaget framhärdar i att fortsätta sin verksamhet på Gotland oavsett protesterna, eftersom man inte vill ha något produktionsstopp när den andra kalktäkten man exploaterat tar slut om ett drygt år… Nordkalk är för övrigt också företaget som tänker riva den unika s k Kalklinbanan i Sörmland-Västmanland trots att denna är vår enda kvarvarande motsvarande bana och som sådan ett industriellt kulturarv som är världsunikt! Men Nordkalk har inget intresse av att bevara svenska industriella kulturarv. Nordkalk kan kontrasteras med det medlemsägda Mellanskog som genom lokal förankring och genom att vara beroende av enskilda skogsägare blir så mycket mer känsliga för de konsekvenser en verksamhet har på lång sikt.

I den ena fallet har vi ett utlandsägt företag vars produktion på Gotland inte kommer Gotland till del på annat sätt än genom ett antal arbeten under en tidsbegränsad period, här bedrivs inget utvecklingsarbete och ingen förädling. I det andra fallet har vi ett medlemsägt kooperativ där personer med gemensamma ekonomiska intressen gått samman för att bli starkare i förhandlingar och kunna utnyttja en del stordriftsfördelar. Men dessa ägare är beroende av att skogen s a s finns kvar, alltså att resursen som de använder finns kvar och utvecklas. Det är inte alls märkligt att det är just ett sådant ”företag” som till slut tar intryck av t ex Naturvårdsverkets argumentation och den lokala opinionen. Därmed inte sagt att lokala intressen alltid skall styra samhällsekonomin.

Min poäng är att resursutnyttjande sker bäst när de människor som är beroende av en gemensam resurs och ges möjlighet att gemensamt bruka och utveckla resursen. På samma sätt som ett bibliotek på ett universitet är något som alla har glädje av fungerar och därför bidrar alla efter förmåga till (alltså inte stjäl böcker utan istället föreslår goda inköp) så kan också de som vet att deras vatten, deras skog och deras naturvärden är stommen för en gemensamma framtid bättre väga in de långsiktiga konsekvenserna av en exploatering bättre än ett företag vars enda intresse är råvarutillgångar.

Det finns något mellan ”jag äger” och ”dom äger”. Det finns ett ”vi äger” och därmed äger vi något som vi brukar med omsorg. Det kooperativa ägandet borde stå högt i kurs i Sverige med alla sina bostadsrättsföreningar, men de flesta som bor så tycks tro att de ”äger” sin egen lägenhet istället för att man gemensamt äger ett hus. På något märkligt sätt har olika varianter av kooperationer, icke-vinstdrivande företag, ekonomiska föreningar och företag ägda av de anställda försvunnit ut ur den svenska näringslivets diskurs trots att allt fler kooperativ startas inom t ex välfärdssektorn. Men det finns plats för sådant ägande i alla delar av samhällsekonomin.

Fängelset som inte behövdes – en lektion i politikens marknadsekonomi

Säkerhetsfängelser står tomma, rapporterar idag P1-programmet ”Kaliber”. För mig framstår beslutet att bygga de särskilda säkerhetsavdelningarna som ett beslut grundat inte på kunskap och långsiktighet utan istället på ett politiskt tänkande som liknar marknadens funktion av tillgång och efterfrågan. Rädslan för ökad grov brottslighet och tron att allt fler fångar rymmer har ingen grund i långsiktiga analyser. Men alltfler företag lever på vår rädsla, säkerhet är en växande företagsbransch. Medierna har ökade inslag av s k blåljusjournalistik och nätet är en ständig källa till bakgrundsinformation om både påstådda och faktiska brott. Medier och opinion utgör en symbios som när varandra och politiken dras in i ett spel av antipatier, sympatier och krav på enkla lösningar. Av en del kallat mediepopulism.  En av informationssamhällets nya framväxande skiljelinjer är frågan om politiska beslut skall grundas på expertkunskap, långsiktiga analyser och genomtänkta värderingar eller på en generell efterfrågan på trygghet, säkerhet och övervakning, skiljelinjen mellan kunskap och marknad.

Natten mellan den 27 och 28 juli 2004 rymde den dömde polismördaren Tony Olsson från sitt livstidsstraff på Hallfängelset. (…) Tony Olssons rymning var en av fyra spektakulära rymningar från hårt bevakade fängelser samma år. Under hösten 2004 följde en mycket animerad diskussion i medier och bland politiker om behovet av strängare bevakning. Den s k Rymningsutredningen tillsattes och förre rikspolischefen Björn Eriksson fick där i uppgift att redovisa en analys av rymningar och ange förslag till åtgärder för att förbättra säkerheten. Dåvarande justitieminister Thomas Bodström utsattes för en störtskur av av kritik och lovade i medierna att ett ‘säkerhetsfängelse’ skulle byggas. (…) Under våren 2007 beslutade Kriminalvårdsstyrelsen att inrätta en särskild mindre säkerhetsavdelning i Härnösand samt att bygga om de gamla psykiatriska klinikerna i Sala (Salberga) till landets största fängelse med plats för nästan 350 intagna. (…) Björn Eriksson talade i sin utredning om en ‘ny’ typ av brottslighet och om ‘högriskfångar’ som kräver andra typer av kriminalvård än vad som hittills prioriterats i Sverige.

Ovanstående är citerat från sidorna 117-118 i min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg, 2008)

I det aktuella kapitlet redogör vi för hur det politiska beslutet om de s k säkerhetsfängelserna byggde, inte på kunskap och kriminalpolitiska värderingar utan på opinionstryck och rädsla. Det dödliga våldet hade inte ökat sedan 1990, någon trend av fler rymningar fanns inte, bilstölderna började bli ett minne blott, inte heller våld och brott relaterade till psykisk sjukdom hade ökat även om allt fler av dem som döms får psykiska diagnoser. Kriminologin ger därutöver inget stöd för att fängelsestraffet skulle minska återfallen i brottslighet, snarare tvärtom.

Beslutet om att bygga ett säkerhetsfängelse som inte behövdes är en bra illustration av den nya skiljelinje som går mellan å ena sidan kunskapsbaserade beslut och å den andra marknadsorienterade beslut. Trycket från opinion, medier och säkerhetsindustri var för stort, något måste göras. Svaret blev: säkerhetsfängelse.

Fler av mina analyser av svensk kriminalpolitik kan du läsa här och här (s 3-24).

Överskattad umgängeskultur och för stor tro på omorganisering

Under de senaste dagarna har mycket fokus hamnat på festligheter. Det är personaldagar, julfester och små trivselvickningar och det är lysande fester i Blå Hallen. Alltihop betalt av allmänna medel i någon form. Jag är en vän av sparsamhet, särskilt med allmänna medel och har inget annat att invända mot granskningen än att den ständigt upprepas och jag skulle önska mer av granskning när det gäller de faktiska uppdrag som myndigheter och allmänna stiftelser har.

För den som önskar går det fint att läsa Tillväxtverkets regleringsbrev här. Å ena sidan tycks det vara rätt enkelt att ta med sig listan och kolla om saker och ting blivit utfört, å den andra sidan tycks det mesta handla om att ”arbeta med” eller ”rapportera om” olika saker. Det är även för mig lite svårt att riktigt få grepp om vad som är t ex Tillväxtmyndighetens egentliga uppgift här i världen.

Mitt i den upphetsade debatten om vem som betalar vems middagar med vin vill jag tillföra två saker:

1. Den nuvarande regeringen har lagt ned och slagit samman många myndigheter och fler kan det bli. Tillväxtverket är en sammanslagning av flera äldre myndigheter, även de i några fall ganska nya dito. Vad som lätt glöms bort är att de specifika myndigheter som vuxit fram som svar på ett särskilt behov också därmed har väl definierade arbetsuppgifter. När myndigheter slås ihop ges fritt spelrum för ”ledarskap” och ”team-building”, för att inte tala om alla ”projekt” som måste genomföras både av interna skäl (jobba samman gamla strukturer) och för att kunna hyra in de konsulter som ändå gör jobbet. Omorganiseringar är i många avseenden precis vad som behövs för att ge fritt utrymme åt sådant som egentligen inte alls hör till uppdraget men som ligger ”i tiden”. Det är ett gyllene tillfälle för glada entreprnörer att sälja in sina idéer om hur personalen skall må bra och prestera bättre – och den ledare som inte vill ”släppa till” när nu myndigheten gått igenom en så stor och svår process betraktas som hierarkisk, byråkratisk eller bara okänslig. Ergo, gamla strukturer må vara lite tröga men de är ofta lika bra eller bättre på att genomföra sina uppdrag än vad som blir fallet efter en omorganisation.

2. Kulturen att allt välmående börjar med att vi alla äter s k gourmetmat och dricker vin blir en viktig bricka när personalen skall fås på gott humör. Av någon anledning blir alla mycket gladare om man får äta en oxfilé som kostar 350 kronor kuvertet och serveras tillsammans med något chilenskt rödvin som ”skall vara bra” än om man inmundigar en portion hemgjorda köttbullar med rårörda lingon och en flaska lättöl. Personligen tillhör jag dem som tycker att middagsumgänge är överskattat som vägen till god stämning på arbetsplatsen. De dagliga kaffepauserna betyder nog mer för den kamratliga tonen än middagar där konversationen sällan blir annat än konventionell. Middagstillställningar av denna typ inbjuder knappast till djupsinniga samtal eller intellektuellt tankeutbyte – som väl rimligen är det som utvecklar personalen? Varför inte bjuda personalen på lite ny spännande teater istället, köp en bra bok till var och en eller föreslå en stadsrundtur. Sådana saker ger något att prata om, skapar nya samtalsämnen och intellektuell stimulans (vilket man absolut inte kan säga om köttmiddagar med rödvin). Vill jag eller någon annan äta den där toppenfina middagen – som jag inte alls underskattar – så vill jag göra det med mina egna nära vänner. Och betala själv.

Sådär ja. Ett litet inspel från sidan.

Ingen tjänar på brutna diplomatiska förbindelser med Vitryssland

Diplomatin är som allra viktigast när det krisar. Det är i kris och kyla som diplomaten – sändebudet – gör nytta som den kanske sista förbindelselänken mellan två stater eller regimer. En ambassad eller diplomatiska förbindelser är vare sig någon belöning för gott uppförande eller något som finns för de dagar när solen skiner. Diplomaten är den som för sitt lands talan och därför har hon eller han en slags neutral eller lite utanförstående position.

Att den vitryska regimen vare sig respekterar demokratins grundläggande element om fria val eller skydd för mänskliga fri- och rättigheter vet både vi och de flesta andra. När den enväldige presidenten Lukasjenko utvisar en misshaglig svensk diplomat är det därför knappast förvånande och inte heller ett tecken på att Sverige har gjort något fel. Sveriges markering att den nyutnämnde vitryska ambassadören inte var välkommen var helt rimlig. Men att trappa upp konflikten genom att också förklara ytterligare två vitryska diplomater persona non grata var inte välbetänkt. Lukasjenko såg en möjlighet att markera och den svenska ambassaden kommer nu att stängas och de diplomatiska förbindelserna är helt avklippta.

Med åren har jag kommit att tvivla allt mer på bojkotter, klippta förbindelser och stängda gränser som instrument för internationella relationer. I min studie av den svenska diplomatin i relation till den grekiska diktaturen 1967-1974 lyfte jag fram att den svenska regeringen kom att ångra att man kallade hem ambassadören ”för konsultationer” som det hette. Men det var en eftergift åt en stark opinion och även ett ideologiskt ställningstagande som dock kom att omvärderas. Kvar fanns en tjänsteman, så småningom uppgraderad till chargé d’affaires, som kom att betyda en hel del för att hålla Norden och Europa informerade om vad som hände i Grekland. Olof Palme lär enligt Ulf Adelsohns memoarer ha hänvisat till misstaget att kalla hem den svenske ambassadören efter den grekiska kuppen när han vill vara försiktig med reaktionerna under de misstänkta ubåtskränkningarna från Sovjet under 1980-talet.

De svenska diplomaterna från Syrien har inte kallats hem (vilket flera andra EU-länder gjort) med hänvisning till behovet av information och bevaka våldet. Det är väldigt svårt att förstå att samma sak inte borde gälla i Vitryssland. Diplomati är inga personliga vendettor mellan Carl Bildt och Aleksandr Lukasjenko, den finns till för att säkerställa att dialogen upprätthålls trots personliga motsättningar, nationella konflikter och totala värderingskollisioner. Risken är att Sverige nu både försatt sig själv och EU i ett svårt läge, diplomatin har sina spelregler och risken finns att stödet till oppositionen och närvaron i Vitryssland från demokratiernas sida blir vad som förloras.