En bref: Gaza är en kollaps för moralen

Läser den israeliska ambassadörens debattartikel på Svenska Dagbladet för någon dag sedan och förundras över den moralsyn han visar prov på. Ingen relevant debattör försvarar Hamas eller har något stöd att ge till den i grunden desperata och hämningslösa kampanj mot Israel som Hamas för. Men när ambassadören för det Israel som vill beteckna sig som Mellanösterns enda demokrati anser att det faktum att Hamas använder civilbefolkningen som skydd för sina vapen berättigar Israel att döda denna civilbefolkning så baxnar jag. Jag förväntar mig mycket mer av en välutbildad och diplomatiskt förfaren person som Bachman.

Israel vill framställa sig som den moraliskt högstående parten och lutar sig mot sin folkrättsliga rätt att försvara sig – men hur det kan leda fram till att denna moral är bortflugen i samma ögonblick som en moraliskt mindre högtstående aktör bryter mot alla rimliga internationella regler är för mig obegripligt. Det finns såvitt jag vet inga belägg för att Hamas använder civilbefolkningen som sköldar och absolut inte för det som ambassadören påstår, nämligen att Hamas har som ”mål” att palestinska civila skall dö. Men om så vore – hur kan det vara moraliskt försvarbart att gå med på dessa moraliskt korrupta spelregler och döda de civila som naturligtvis är helt oskyldiga i konflikten? Det är Israel som trycker på knappen, det är Israel som fattar beslutet att bekämpningen av Hamas är värt att döda ett stort antal civila! Israel har makten i sin hand att skona eller döda dessa civila – det är Israel som fattar detta moraliska val.

För övrigt hänvisar jag till vad jag skrev om Palestinakonflikten redan för mer än fem år sedan – då jag menade att en stat, inte en tvåstatslösning, vore det lyckligaste. Lite i samma riktning som det initiativ som Mathias Mossberg presenterade i Aftonbladet igår.

Butiksrånen minskar – och ökar, eller?

I kvällens Rapport och Aktuellt meddelades att rånen mot livsmedelsbutiker ökar. Efter ett långt inslag med intervjuer och grafik där ökningen av rånen mot mataffärer är huvudnumret meddelas sist lite kort att det totala antalet butiksrån minskat mellan första halvåret 2013 och första halvåret 2014!

En lite närmare analys av nyheten gör mig inte klokare. Enligt uppgift har Brottsförebyggande rådet (BRÅ) ”sammanställt” statistik över butiksrån men på BRÅ:s sida hittar jag inget meddelande om någon ny publikation eller något pressmeddelande i ärendet. Däremot har Svensk Handel (branschorganisation) lagt ut ett pressmeddelande om att rånen mot livsmedelsbutiker och apotek ökar.

Av detta meddelande kan vi utläsa att ”andelen” rån mot livsmedelsaffärer 2014 är 44 procent (av alla butiksrån) vilket anges vara en ”kraftig ökning”. Men vi får inte veta andelen år 2013. Eftersom det totala antalet butiksrån minskat (med sex procent enligt samma meddelande) mellan 2013 och 2014 är det fullt möjligt att rånen mot livsmedelsbutiker helt enkelt legat still och inte ökat alls. Om övriga rån minskar (vilket anges i meddelandet) så kommer förstås samma absoluta tal för livsmedelsbutiksrån att utgöra en större andel…

Rånen mot apotek sägs också ha ökat (oklart hur mycket och vad som menas då texten är språkligt oklar) och utgör 2014 sex procent av alla butiksrån, om jag förstår rätt. Det är alltså drygt 20 rån under sex månader i hela landet (= sex procent av totalt 372 rån). Samma sak som ovan gäller här, andelen kan ha ökat utan att antalet ökar. Enligt Apoteksföreningen finns det idag ca 1300 apotek i hela landet och sedan avregleringen har antalet ökat med 40 procent och öppettiderna med 70 procent. Det skulle inte heller vara helt oväntat om fler rån riktas mot en ökande mängd butiker som är öppna allt längre.

Även rån mot bensinstationer har ökat (här gäller samma invändning som ovan), men minskat har alla andra råntyper mot butik som anges i pressmeddelandet. Och väpnade rån har minskat med 23 procent.

Mina frågor blir:

1. Varför väljer SvT att fokusera på den brottstyp som anges ha ökat och inte på att den breda bilden är att butiksrånen minskar?

2. Varför går inte SvT längre än till pressmeddelandet från Svensk Handel och efterfrågar t ex underlaget till pressmeddelandet så att vi kan veta om de påstådda ökningarna är ökningar eller bara en ökade andelar på grund av förändrade relationer inom gruppen butiksrån? Och varför sätts inte rånen i relation till ökande/minskade antal butiker?

3. Varför får vi ingen kommentar av BRÅ som sätter statistiken i kontext eller en statistik över tid som visar hur butiksrånen utvecklats i relation till andra brott under t ex de senaste 10-20 åren?

4. Vilket ansvar anser sig Sveriges Television och Sveriges Radio (som också spridit samma budskap) för kunskaps- och opinionsbildningen inom det kriminalpolitiska området?

”Sätt ditt finger på varje siffra. Fråga: hur kom den hit?”

(”Lärandets lov” 1930, Bertholt Brecht, tysk dramatiker och författare)

 

 

Nya partier och nya frågor – blev Almedalen en ideologisk upptakt?

Visserligen är det valår vilket alltid höjer det politiska intresset, engagemanget och partiidentifikationen men jag uppfattar nog ändå att den ideologiska temperaturen i årets partiledartal och presskonferenser har varit hälsosamt hög. Hälsosamt i meningen att ideologin som den genväg till partiernas profil och ståndpunkt väljarna behöver blir synlig för att var och en av oss skall kunna göra ett så genomtänkt val som demokratin faktiskt fordrar. Alla partiledarna mobiliserade primärt sina egna sympatisörer och det med hjälp av sina egna kärnvärderingar och starka kort.

Förklaringen till det ideologiskt mer laddade klimatet är, menar jag, dels att konkurrensen i partisystemet har ökat rejält med många nya partier, dels att medborgarna lite i förtid s a s röstat med fötterna. Nya partier som Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Feministiskt initiativ och en del mindre grupper som försöker komma in i partisystemet lever mer på att lyfta vissa specifika politiska frågor än på verkliga intressemotsättningar (i Lipset-Rokkans mening). När de äldre partierna, som alla bottnar i grundläggande politiska skiljelinjer, inser att de nya helt enkelt inte har så mycket annat att komma med än (bara) nya frågor kan de möta konkurrensen genom att lyfta samma frågor men inom sina egna ideologiska perspektiv. Något som kanske är vad vi sett början till i Almedalen.

Medborgarna visar genom att uttrycka hyggligt stor sympati för dessa nya partier att de frågor som lyfts också är möjliga att göra politik av, något som de etablerade partierna hittills haft lite svårt att hantera. Att skrämmas med rasister eller feminister biter nog inte när terrängen helt enkelt har förändrats.

Vi lever i en spännande period inför valet 2014. Möjligen kommer de nya partierna, de möjliga nya dimensioner som kan vara på väg in i partisystemet och de nya frågor som lyfts att betyda en förändring. Men, vi kan också få se gamla partier som återupptäcker sin egen ideologi och börjar behandla frågor som jämställdhet, identitet, digitalisering och mångfald med utgångspunkt i dessa ideologier. Och att de nya partierna får de gamla att prata om sina nya frågor bör man inte förakta, tvärtom visar det att partikonkurrensen fungerar. Lite av det som vi alltså kunnat se i Almedalen.

Om dessa politiska frågor – t ex feminism (FI), invandring (SD), integritet på nätet (PP) – bör stå i centrum 2014 är en helt annan sak.

Debatten om Almedalen – som tussilago om våren

Likt tussilago i vårsolen dyker debatten om Almedalen som demokratins torg eller fåfängans marknad upp varje år vid denna tiden. Och likt många andra – både akademiska kolleger, politiker och journalister – säger jag att ”visst finns det problem med ett sommarkollo för det politiska Sverige, men det vore faktiskt sämre om vi hade ett politiskt klimat som gjorde Almedalen omöjlig.”

Jag har haft förmånen att lyssna på alla partiledartal utom ett (hittills) och dessutom privilegiet att få medverka i offentliga samtal kring min egen forskning och kring statsvetenskapliga frågeställningar av extremt stor relevans för dt politiska Sverige idag. Som forskare och intellektuell har jag också ställts inför nya frågor, nya problematiker och en och annan knivig diskussion med nya människor där jag känner att jag behöver tänka ett varv till. Genom att vara på plats och höra var partiledarna faktiskt säger och hur det faktiskt ter sig på plats har jag möjlighet att göra en egen s k reality check både av statsvetenskapliga hypoteser och perspektiv och av medierapporteringens rimlighet och trovärdighet. Att ha kolleger på plats ger ytterligare en dimension åt just den processen, vi diskuterar med varandra, stämmer av och genererar faktiskt en och annan idé till både forskningsprojekt och analyser. Gott så.

Under fredagen genomförde Statsvetenskapliga förbundet (SWEPSA) den s k statsvetardagen med fyra seminarier (plus mingel) kring både samhällsvetenskapens nytta som sådan och kring specifika frågor som statsvetare uppfattar särskilt viktiga och intressanta att ta upp just i Almedalen. Intresset var enormt! Vid ett tillfälle skickade jag ett sms till maken som ”skötte dörren” för att stoppa fler åhörare eftersom det började bli farligt trångt och varmt i lokalen – många fick vända i dörren och andra stod utanför och försökte höra, någon undrade om seminariet inte kunde webbsändas till annan lokal (och då var det ändå en 50-sal som bokats). Naturligtvis blir det introvert att hylla ett initiativ som ligger inom ramen för den egna verksamheten men jag tar upp detta som ett exempel på vad man kan göra i – och med – Almedalen om viljan finns.

Den svenska politiska kulturen kännetecknas fortfarande, trots två ofattbart tragiska förluster där två framstående politiker mördats på öppen gata, av en mycket stor öppenhet, jämlikhet och närhet mellan medborgare och beslutsfattare. Alla former av våldsamma attacker, eller låtsade dito, ökar avståndet och misstänksamheten och måste därför exkluderas ur det politiska samtalet. Om vi vill utveckla Almedalen så är det inte genom att kritisera att politiska tjänstemän, akademiska forskare, kyrkliga företrädare, aktiva politiker, offentliganställda tjänstemän, aktivister och vanliga medborgare träffas och pratar med varandra. Om vi vill utveckla Almedalen bör vi kanske hellre betänka mängden seminarier (kan vi ha ett kvalitetstänk på något sätt?) och även syftet med seminarierna (handlar det verkligen om ett samtal eller kunskapsöverföring?). Många aktörer borde kanske också tänka över att saken de driver skulle tjäna på samverkan mellan likartade aktörer snarare än att konkurrera om utrymmet.

Jag är glad över den plats partiledaretalen i år fått i SvT men skulle kanske också gärna se att Almedalen som koncept blev ännu mer digitalt (de enskilda aktörerna är det i stor utsträckning) och därmed också kunde följas mer systematiskt på andra platser och även kunde användas i undervisning och folkbildning vid andra tillfällen på året.

Jag säger som min politiska förebild Pierre Mendès France sa om demokrati och medborgarskap – alla som vill vara med, alla som vill bidra konstruktivt, alla som vill utveckla demokratin (i det fallet Frankrike) är välkomna! Så är det med Almedalen och den svenska demokratin också.

Inte bara sommar och sol: Behovet av återhämtning och rekreation

Tradionellt har sommarmånaderna varit inte bara tid för återhämtning för många lärare/forskare utan också en tid när man skriva färdigt den där artikeln som legat ett tag eller i lugn och ro få fila på de där seminarieuppgifterna som man kanske använt en termin för länge för att det skall kännas riktigt bra. Men åtminstone de jag pratar med vittnar om en förändring där arbetsveckorna under sommaren blir alltmer ianspråkstagna för tidigt inplanerade och nödvändiga åtaganden – konferenser, sammanträden och workshops hamnar ”i sommar” eftersom tiden sept-maj är så extremt pressad. Det är oroande. Mycket oroande.

Arbetet som lärare/forskare inom högskolan är ett kreativt arbete, det tillhör en sfär av yrken som kräver mycket stor förmåga att hålla sig inläst, uppdaterad och aktiv inom såväl pedagogiska och ämnesspecfika områden. För många var sommarveckorna (den del som inte är ren semester) en möjlighet att skapa det andrum som krävs för att hålla hög kvalitet på forskning och utbildning – läsa, fortbilda sig, reflektera, utveckla, fördjupa i ett litet lägre tempo än det som de flesta av oss håller under terminstid. Den möjligheten är värdefull och måste värnas.

Vi har alla ett ansvar i att inte pressa ut fler undervisningstimmar ur redan tyngda lärare eller fler forskningsansökningar ur redan splittrade forskare. Den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet är nationellt en mycket framgångsrik fakultet både avseende utbildningarnas och forskningens kvalitet och omfattning. För att fortsätta vara det måste vi värna kreativiteten och lusten att fortsätta utvecklas. Vid några institutioner har tiden för kompetensutveckling inom anställningen ökats, andra har valt att lägga extra-timmar på kursutveckling och åter andra avsätter ekonomiska resurser för att skriva ansökningar eller meritera sig. Det finns olika vägar som passar olika bra i skilda miljöer.

Förmågan att genomföra forskning och utbildning på toppnivå kräver att vi diskuterar vilka kollektiva förväntningar vi ger uttryck för, att vi strävar efter en ökad pluralism på alla nivåer och inom alla fält – men har ett gemensamt fokus på att hålla verkligt hög kvalitet på allt vad vi gör och på att nå ut i samhället med våra resurser och vår kunskap.

Nu är det semester för de allra flesta och jag önskar alla en reell möjlighet till verklig re-kreation (åter-skapelse) av våra förmågor och vår kraft.

För den som vill ha något akademiskt att läsa i hängmattan kan jag rekommendera Anna Peixotos avhandling i sociologi ”De mest lämpade” som handlar om vilka processer som avgör om presumtiva forskare också får möjlighet att verkligen bli forskare. Ett tema som vi kommer att ta upp i höst när frågan om social snedrekrytering på doktorandnivå skall utredas.

För den som kanske vill läsa något mer lättsamt måste jag säga att den bästa deckaren jag läst på oändligt länge var ”Mannen från Albanien” av Magnus Montelius. Alla samhällsvetenskapligt intresserade torde ha intresse av handlingen, och den är mycket välskriven och väldisponerad. Recension kan läsas här.

Trevlig sommar och av- och nedkopplad semester!

göteborg sommar

 

Oro för främlingsfientlighet större än för invandring

Vid gårdagens presskonferens med SOM-institutet vid Göteborgs universitet presenterades den senaste undersökningen av svenskarnas attityder till invandring, invandrare och flyktingar som biträdande forskare Linn Sandberg och jag genomfört under våren. Presenterades gjorde också den undersökning av svenskarnas uppfattningar om fördomar och intolerans som Jacob Severin, projektledare vid Forum för Levande Historia, genomfört tillsammans med mig.

Båda texterna går att läsa och ladda ned här. (Scrolla ned till innehållsförteckningen och klicka på önskad rubrik).

Det jag valde att lyfta fram ur Linns och min analys var fyra saker:

1. Motståndet mot flyktinginvandring har inte ökat, snarare tvärtom. År 2013 anser 44 procent att det är bra eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar, jämfört med 45 procent 2012.

2. Oron för främlingsfientlighet utklassar den oro som många människor känner för både invandring till Sverige och för flyktingströmmar. Nästan åtta av tio (78 procent) är mycket eller ganska oroliga för en ökad främlingsfientlighet, att jämföra med 49 procent som oroar sig för ökad invandring och 61 procent som oroar sig för ökade flyktingströmmar. Oron för ökad främlingsfientlighet är störst bland Miljöpartiets sympatisörer (93 procent) och lägst bland Sverigedemokraternas (55 procent).

3.  Mobiliseringen kring invandringsfrågorna har varit stark under de senaste 2-3 åren såväl bland dem som är restriktiva som bland dem som tvärtom är negativa till restriktioner för flyktinginvandringen. År 2011 nämnde 14 procent integration/invandring som en av de tre viktigaste samhällsproblemen, år 2013 var den andelen 22 procent. Bland de restriktiva hade andelen ökat från 21 till 34 procent och bland de icke-restriktiva från 12 till 18 procent. Medieuppmärksamhet tenderar att sätta frågor på dagordningen, t ex berättade Sören Holmberg och Lennart Weibull att ju mer Dagens Nyheter skrev om t ex polisen eller försäkringskassan desto sämre förtroende fick människor för dessa institutioner. Att medierapportering och populism har samverkat i att sätta invandringsfrågorna på agendan har tidigare visats (Ellinas 2010). Med det nya medielandskapet – ett ökande antal kanaler, dygnet-runt-rapportering och interaktion mellan online och offline samt medborgarstyrda medier – underlättas mobiliseringen för extrema uppfattningar. (Caiani och Parenti 2013).

4. De som anger sig sympatisera med Sverigedemokraterna har en distinkt annan uppfattning i alla frågor som ställs rörande invandring och integration. Bland SD-sympatisörer anger t ex 95 procent att det är ett bra eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar, närmaste övriga sympatisörsgrupp är moderata sympatisörer med 51 procent. Att invandrarna utgör ett hot mot svensk kultur anser 88 procent av SD-sympatisörerna, närmaste övriga sympatisörsgrupp är Kristdemokraterna med 45 procent. Full religionsfrihet för invandrare stöds av 22 procent bland SD-sympatisörer, närmaste sympatisörsgrupp är Centerpartiets sympatisörer med 57 procent. Även i synen på skäl för uppehållstillstånd skiljer sig SD-sympatisörer ut sig och inga av de konventionsbaserade skälen för asyl (krig, religionsförföljelse eller politisk förföljelse) får jämfört med övriga partisympatisörer något starkt stöd. Till exempel menar 32 procent av SD-sympatisörerna att politisk förföljelse är ett viktigt skäl för uppehållstillstånd medan övriga partisympatisörer varierar mellan 74 och 92 procent i sitt stöd för detta asylskäl. Inte heller anhöriga i landet anser SD-sympatisörer vara ett alls lika viktigt skäl som övriga partisympatisörer anser, 11 procent av SD-sympatisörerna anser att anhöriga i landet är ett viktigt skäl för uppehållstillstånd medan övriga partiers sympatisörer varierar mellan 44 och 66 procent.

Jacob Severin presenterade vår analys av befolkningens attityder till fördomar och diskriminering. Jacob valde att lyfta fram att 52 procent anser att främlingsfientligheten är utbredd i vårt samhälle, samtidigt som 45 procent anser att invandrares kulturer berikar vårt samhälle. Han pekade också på att den grupp som spontant nämns av flest som diskriminerad är ”invandrare”, därefter ”HBT-personer”, ”kvinnor” och ”romer”.  Yngre, högutbildade och storstadsbor tenderar oftare att anse att vissa grupper i samhället utsätts för våld och trakasserier. Analysen visar att olika grupper i samhället har väldigt olika uppfattningar om fördomar – kön, ideologi,  ålder och utbildning påverkar våra bilder av intolerans, både om och hur den uttrycks.

Slutligen kan väl tilläggas att vi alla tenderar att generalisera utifrån vårt eget perspektiv, det är därför de långsiktiga och generella analyser i politiska frågor som genomförs inom ramen SOM-undersökningarna är oundgängliga för debatten.

Ett svenskt partisystem i radikal förändring?

En av de mer remarkabla förändringarna i opinionsläget under den innevarande mandatperioden är att de stora partierna på var sin sida mittlinjen – socialdemokraterna och moderaterna – tappar sitt grepp om väljarna. Trots stort missnöje med alliansregeringen, där ett av partierna konstant hänger på gärdsgården medan det andra hjälpligt tagit sig över på rätt sida, så är det inte den stora utmanaren på andra sidan – socialdemokraterna – som lockar. Istället växer de mindre centrala partierna i partisystemet: Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det går lite upp och ned för de här partierna i opinionsmätningarna, men jag tror inte att någon kan förneka att en icke föraktlig del av väljarna tycks föredra ideologiskt profilerade partier som inte gör allt för minska avståndet mellan sig själva och en absolut neutral plats i den ideologiska rymden. Enligt min mening kan EU-valets resultat liksom det förändrade mönstret i partisympatier vara ett tecken på att det svenska, extremt stabila, vänster-höger-mönstret håller på att luckras upp på ett oåterkalleligt sätt.

Politiken utspelas idag på en mer individualiserad och destabiliserad arena där lojaliteten med partierna är längre än förr och där nya politiska dimensioner mobiliseras och uttrycks allt mer tydligt. Som jag tidigare noterat återfinns SD vid den auktoritära polen och Mp, FI och delvis V vid den liberala i en dimension som politiserar kulturella värderingar, identiteter och livsstilar. Det är en dimension som växer alltmer i styrka ju mindre de politiska partierna strider om resursfördelning, ekonomisk jämlikhet och statsmaktens roll i ekonomin (den traditionella vänster-höger-skiljelinjen). Och just nu vill båda de dominerande partierna i det svenska partisystemet – M och S – båda gå till val på att förvalta stabila finanser och bibehållna skattenivåer.

Nya partier kan påverka politiken dels genom att de blir intressanta i opinionen och väcker intresse, dels genom att de blir del av nya parlamentariska allianser. Om detta har den holländske statsvetaren Simon Otjes skrivit en avhandling och en handfull uppsatser och artiklar. Det är  parlamentet som nya partier verkligen påverkar genom att de tvingar övriga att förhålla sig till dem och deras politiska agenda. På väljararenan tyder inte mycket på att nya partier har någon effekt på de etablerade partiernas valmanifest eller valkampanjer. Om ett parti tycks förlora en signifikant del av sin väljarkår till ett nytt parti förändras förstås strategin. Men i sin avhandling från 2012 menar Otjes t o m att det  är  övriga partiers uppmärksamhet på väljararenan som hjälper nya partier in i parlamentet. Inte tvärtom.

Underminerar de två dominerande partierna i vårt partisystem hela logiken i den skiljelinje på vilken de konkurrerar genom att i praktiken avstå från att just konkurrera? Ja, det finns en del som tyder på det. Riksdagsvalet 2014 kan innebära det definitiva genombrottet för ett i grunden förändrat svenskt partisystem.

Simon Otjes avhandling kan läsas i sin helhet här.

 

Favorit i repris: Svensk nationaldag, varför?

För drygt sju år sedan (070529) publicerade jag denna debattartikel i Tidningen Dagen. Jag återpublicerade den också 2009 på bloggen. Saken har inte blivit mindre aktuell sedan dess. På förekommen anledning publicerar jag den därför ytterligare en gång 🙂

Sedan jag skrev texten första gången 2007 har tiden gått och nationaldagen har blivit alltmer institutionaliserad, särskilt som Pingsthelgen krymptes och numera inte ger någon extra ledighet alls. Vi människor är meningsskapande och fyller förstås även denna nya helgdag som nationaldagen är med verksamhet och firande.

Avskaffa nationaldagen! Den 6 juni instiftades som svenska flaggans dag 1916 men redan tjugo år tidigare hade Nordiska Muséets och Skansens grundare Arthur Hazelius börjat fira den 6 juni som en slags nationell högtidsdag. Den 6 juni är dagen för Gustav Vasas kröning 1523 och antagandet av 1809 års författning. Nationaldag blev 6 juni dock först 1983. Redan då började emellertid de borgerliga partierna att motionera i Riksdagen om att nationaldagen också borde bli helgdag. Centerpartiet, moderaterna och kristdemokraterna har varit särskilt aktiva och argument som folkligt stöd, motverka främlingsfientlighet, integrera invandrare, stärka den nationella identiteten i EU:s tidevarv samt fira demokratin.

En framträdande ståndpunkt är att Sverige bör fira nationaldagen på samma festliga sätt som t ex i Norge. I september 1993 tillsatte den borgerliga regeringen Nationaldagsutredningen (1994:58) som föreslog att den 6 juni skulle bli allmän helgdag, men att antalet helgdagar inte skulle utökas. Annandag pingst fick därför stryka på foten, något som sedan bekräftades av den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte 2003 (SOU 2004:45).

Argumenten för att göra nationaldagen till allmän helgdag var att ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än en har idag.” (Prop 2004/05:23) Nationaldagen blev dock allmän helgdag utan att någon part kunnat visa att de argument som angavs för ståndpunkten var hållbara. Propositionens argumentation är vag och oklar. Beslutet stöddes av irrelevanta jämförelser med andra länder.

Att fira de händelser som anges som grunden för nationaldagen kan också ifrågasättas på demokratiska grunder. Firandet av nationaldagen sker genom kungafamiljens framträdande, nationalistiska dikter, sånger och framträdanden, stipendieutdelningar och överlämnande av flaggor. I Stockholm har införts ett allmänt nationaldagsfirande på Stadion där populära svenska artister framträder. Kronprinsessan Victoria firar i Lundsbrunn med landshövdingen, den f d utrikesministern och TV-kändisar. Vid sidan av detta återfinns en ”paradorkester”, en motorcykelutställning och hundtävlingar genomförs. (Notera att detta gällde 2007, Förf anm) På vilket sätt detta skulle öka integrationen i det svenska samhället framstår åtminstone för mig som obegripligt. Jag kan inte heller förstå på vilket sätt stipendier från Lions eller hundtävlingar markerar betydelsen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten. De ceremonier som genomförs i vissa kommuner för nya medborgare strävar dock efter en sådan symbolik. För dem som är där kan säkert upplevelsen vara positiv, men det är knappast manifestationen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten som står i fokus för ceremonin.

De jämförelser som i argumentationen för nationaldagen gjorts med andra länder är irrelevanta. Den danska grundlagsdagen firas till minne av hur den danska liberalismen lyckades få slut på det kungliga enväldet och fick en grundlag som garanterade att Danmark blev en konstitutionell monarki. Den norska nationaldagen firas till minne av den grundlag som blev basen för frigörelsen från Danmark. Den finska nationaldagen firas till minne av självständigheten från Ryssland. Den franska nationaldagen firas till minne av störtandet av det kungliga enväldet och införandet av liberala rättigheter. Nationaldagar som har relevans för medborgarna firas till minne av liberala rättigheter, folklig frigörelse och störtandet av envälde. Att Sveriges nationaldag skall minna om Gustav Vasas kröning och/eller Karl XIV Johans författning (som blev föråldrad redan 1866) där kungen enväldigt styr riket pekar bara på att nationaldagsprojektet i Sverige är ett överhetsprojekt.

Att fira skapandet av enhetsstaten eller en författning som gjorde statsskicket mer monarkistiskt är verkligen en anakronism bland nationaldagar. Den svenska nationaldagen kommer aldrig att bli något annat än en ledig dag för festande eller en rojalisternas extra-dag. Sverige har ingen frigörelse, ingen liberal revolution eller någon (nationell, förf anm) självständighetsdag att fira. Sverige var aldrig feodalt som Danmark eller underordnat en stormakt som Norge och Finland. Om vi skulle fira något politiskt i historien som vi är stolta över så varför inte antagandet av 1766 års tryckfrihetslagstiftning (2 december) eller avskaffandet av det kungliga enväldet 1719 (21 februari). Om vi skall ha ytterligare en helgdag så varför inte låta Kvinnodagen (8 mars) bli helgdag i ett land som är och har varit jämställdhetens föregångare?

(Tidningen Dagen 070529 – tyvärr endast tillgänglig i Mediearkivet)

En annan sida av valet till Europaparlamentet

Analyser av helgens val till Europaparlamentet domineras av det faktum att ett antal nationalkonservativa partier i nordvästra Europa har vuxit sedan förra valet, i några fall har de röstats fram som ländernas största partier (Danmark, Frankrike och Storbritannien). Jag tänker lämna den diskussionen till övriga kolleger, men vill rekommendera Cas Muddes analys som betonar att framgångarna nog inte får de jordskredseffekter som en del bedömare redan tagit ut i förskott.

Vad som kanske inte fått samma uppmärksamhet är att i det svenska valet har den politiska dimensionen som på engelska kallas libertarian-authoritarian också artikulerats på ett tydligare sätt än tidigare. Vid den auktoritära polen återfinns de båda i grunden konservativa partierna Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som ökat med knappa åtta procentenheter sedan förra valet till Europaparlamentet. Vid den liberala polen hittar vi Feministiskt initiativ och Miljöpartiet som tillsammans ökat med nästan lika mycket. Med en generös tolkning kan också det numera liberala Centerpartiets framgång med en procentenhet liksom Vänsterpartiets ökning med en dryg halv procentenhet räknas med. Grovt sett kan vi därmed säga att båda polerna på dimensionen har mobiliserat lika mycket.

Inom statsvetenskap och sociologi finns en mängd diskussioner kring vad som kännetecknar en politisk dimension respektive en politisk skiljelinje. Jag tillhör dem håller mig Stefano Bartolinis och Peter Mairs definition vilken avkräver en skiljelinje tre saker:  social bas, kollektiv identitet och politisk organisering. Allt som oftast kan det översättas med t ex klass, klassmedvetande och klassparti. Men Simon Bornschier har på ett övertygande vis argumenterat för att den sociala basen numera kan övertas av en subkultur som är tillräckligt stark för att utveckla en kollektiv identitet som står i motsättning till andra grupper. Bornschier skriver att

”det tycks som om det inte är den sociala (samhälleliga, förf anm) strukturens rötter i sig självt utan snarare antagonistiska relationer mellan kollektiva identiteter som stabiliserar partisystemet i en demokrati. Subkulturer (även utan socioekonomiska rötter, förf anm) som skapas genom politiska konflikter konstituerar därför de hållbara baserna för skiljelinjerna och inte deras oföränderliga sociala baser.”

Enligt min uppfattning är dimensionen mellan liberala och auktoritära värderingar just en dimension och inget annat. Vilka politiska skiljelinjer som formeras inom och utifrån den dimensionen är ännu oklar. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag hävdat att två tänkbara skiljelinjer är kunskap-marknad och transnationella nätverk-nationalstat. Piratpartiet och rörelsen kring det kan hänföras till den första medan Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna kan hänföras till den andra (på var sin sida). Andra forskare har talat om utbildning som en ny skiljelinje (Rune Stubager) där låg- och högutbildade ställs mot varandra i just den mening som Bornschier ovan menade, i termer av subkulturer i antagonistisk värdekonflikt. Åter andra har lyft fram att vi ser en ny skiljelinje som återföder den gamla skiljelinjen mellan stad och land, mellan urbanitet och agrara intressen, där städer får alltmer gemensamma intressen oavsett i vilket land de ligger.

Att nya skiljelinjer kommer att växa fram står dock utom allt tvivel. Frågan är bara vilka politiska partier som förmår fånga upp, samla och föra fram de intressen som skiljelinjerna bygger på.

Vetenskapsrådet diskuterar resursfördelning och forskningspolitik

Huvudsekreteraren för Vetenskapsrådets HS-område Kerstin Sahlin-Andersson har tillsammans med medarbetare från Vetenskapsrådet besökt Göteborgs universitet två gånger under mindre än en vecka. Det är inte universitetets utomordentligt goda rykte som varit anledning till besöken utan istället dels en hearing kring VR:s uppdrag att till regeringen föreslå en ny modell för fördelning av den prestationsrealterade delen av det s k fakultetsanslaget dels en diskussion med HS-fakulteterna kring underlag för en kommande forskningsproposition.

Vid det första tillfället (den 16:e maj) anordnades en förmiddagssession särskilt för personer med ledningsfunktioner och en eftermiddagssession öppen för alla anställda. Det förslag som VR presenterade, och som förstås inte på något sätt är färdigdiskuterat, är inspirerat av den australiensiska systemet för fördelning av forskningsresurser snarare än av det brittiska. Grundprinciperna i VR:s förslag är att genomföra kvalitetsbedömningar av vetenskapsområden (det finns 24 stycken) vart sjätte år. Bedömningarna lägger tyngpunkten på publicerad forskning, både kvaliteten och kvantiteten i relation till normen inom just det området. Därutöver skall kvalitetsutvecklande faktorer som juniora forskare, rörlighet, jämställdhet och infrastruktur ha betydelse (mäts kvantitativt) och även genomslaget i samhället, såväl räckvidd som betydelse.

Det går att läsa mycket mer om förslaget, samt även lämna synpunkter på VR:s hemsida här.

Vid det andra tillfället (22 maj) träffades representanter för Samfak, Humfak och Handels för att prata om förslag till förändringar av forskningspolitiken, men också om hur HumSam-området blir bättre på att lyfta fram sin egen styrka. Från de tre fakulteterna hade vi samordnat oss och lade fram argumentat för tre centrala förändringar: 1. Ökad förmåga och vilja att finansiera fler-disciplinära forskningsprojekt, 2. Förenkla ansöknings- och bedömningsprocessen och betona vikten av det vetenskapliga problemet och visad förmåga till intressant forskning snarare än förväntade resultat, samt 3. Peka på att huvuddelen av de globala behoven inte löses genom teknisk/naturvetenskaplig forskning utan handlar om samhälle, individer och institutioner.

Vi hade en ganska lång och tycker jag intressant diskussion om begreppet ”resultat” inom HumSam-forskning. Flera närvarande och även jag själv problematiserade termen eftersom en hel del av våra resultat faktiskt är i full sving ute i samhället utan att de riktigt uppfattas som just ”resultat”. Forskning om val och partier, om jämställdhet, vittnespsykologi och konfliktlösning används på ett praktiskt och påtagligt sätt av en mängd aktörer i vårt samhälle. Men dessa uppfattar trots detta inte riktigt att t ex kunskap om varför väljare röstar som de gör, att kvinnor är mindre korrupta än män, att mindre konfrontatoriska förhörsmetoder är mer effektiva och att konfliktlösning kräver ett genusperspektiv egentligen är forskningsresultat! Det är snarast där knuten ligger, inte i att HumSam inte levererar resultat.

Vi lyfte också behovet av att ge Sverige en skjuts när det gäller ”Digital Humanities” där vårt land hamnat klart på efterkälken. Dessvärre tror jag det gäller även det ännu icke formade område som skulle kunna kallas  ”Digital Social Sciences” men som borde utvecklas, förslagsvis i samspel med just Digital Humanities.

I övrigt hoppas jag att alla ser till att få lite vila i denna akademiskt hektiska tid under de helger som faktiskt följer under de kommande två veckorna! Själv skall jag i alla fall försöka använda lite av tiden till avkoppling med arbete på odlingslotten.