Krisen i socialdemokratin. Bara personer och maktkamp?

Medievärlden älskar personstrider. Personaliseringen av politiken leder till att känslor och upplevelser kommer i centrum. Medborgarnas emotionella relationer till politiker, liksom politikers egna emotioner, står i fokus i det nya medielandskapet.

Ingen har väl kunnat undgå att på ett eller annat sätt bli varse den interna strid om politik och person som just nu fortgår inom socialdemokratin. Inte minst har personangreppen och syndabockstänkandet slagits upp stort i både gammelmedier och inom bloggosfären. Just idag gick Morgan Johansson till frän attack mot Mona Sahlin, som i sin tur mästrat Johansson när denne utsett Tomas Östros till syndabock för valförlusten. Sahlins agerande har öppnat upp många gamla konfliktlinjer.

Mona Sahlin har genom att kräva att partistyrelsen ställer sina platser till förfogande medvetet eller omedvetet lett in analysen mot personer. Något som medielogiken snappar upp. Många är de som villigt spekulerar om nya partiledare och nya ledamöter i partistyrelsen.

Genom mediernas fokusering på personer tror jag att samma medier undergräver allmänhetens engagemang och intresse för politiken som värdesystem. Men medielogiken är mer eller mindre tvingande, det är i princip omöjligt att komma undan. Samma medielogik gäller oss som bloggar eller använder sociala medier på andra sätt. Genom denna logik kommer socialdemokraternas egen debatt också att impregneras av personstrider, det är vad som spelas upp, det är de argument som förekommer och det blir vad som får karaktärisera den ideologiska omstruktureringen. I en interaktion mellan medielogik och rationella individuella strategier bland olika politiska falanger inom partiet kommer personerna och personstriderna därför att stå i fokus i den allmänna debatten under perioden fram till den extra-kongressen. Partiet tycks inte kunna styra om processen skall bli ett ansvarsutkrävande med ety följande avgångar eller en omorientering och nystart med ideologiska förtecken. Jagtror inte man kan göra båda.

Men vad är då alternativet? Jag skulle säga att ett stort problem är partiets sätt att organisera sig. Socialdemokratin har en stark representativ demokratisk uppbyggnad. Detta var en utomordentligt bra idé när partiet hade över en miljon medlemmar. Men när snart sagt de enda som är aktiva är de som är representanter då blir organisationen en hämsko, en boja, på partiets förändringsprocess.

Ett annat problem är att ingen vet vad som är ”problemet”. Många menar att den politik man gick till val på var fel, att samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet var fel eller att skattepolitiken var fel. För att ta några exempel. Men, det var dessa påståenden som skulle analyseras och besvaras av den nu tillsatta kriskommissionen. En kommission som förstås inte kommer att vara klar till en eventuell extra-kongress redan i månadsskiftet januari-februari. Risken är att den snabbt rullande processen istället ger ett antal starka personligheter utrymmet att lufta sina egna käpphästar – något som knappast borgar för en verklig partiideologisk förändring.

Socialdemokratin tampas med problem i större delen av Europa, det svenska partiets problem är inte självklart bara svenska. En internationell utblick saknas dock inom ramen för kriskommissionen. Svensk socialdemokrati är numera anmärkningsvärt introvert och nationell.

Utan en verkligt djupgående analys av samhällets förändring de senaste 30 åren kommer socialdemokratin aldrig att på allvar kunna göra anspråk på att förbli en progressiv kraft i svensk politik. Det hinns inte med på tre månader och inte spelar det någon roll och partiledaren heter Sahlin eller Johansson heller.

Läs vad andra skrivit om socialdemokratin.

Monarkin är större än kungen

Kungens festande och hans påstått dekadenta livsstil har varit på alla löpsedlar de senaste dagarna efter det att boken ”Carl XIV Gustaf. Den motvillige monarken.” nyligen kommit ut. Så här på Gustav Adolfs-dagen den 6 november kan det väl vara läge att fundera över skandalernas betydelse.

Såvitt mig bekant har i stort sett varenda monark Sverige haft också förknippats med olika varianter av för sin tid ”omoraliskt” uppträdande. Oftast har det handlat om aspekter som rör familj och arv: barn utom äktenskapet, giftermål med ofrälse, oförmåga att alstra barn och homosexualitet. Precis som Cecilia Åse skrivit i sin intressanta bok om monarkin är kungahusets som familj och genetik något som angår hela svenska folket – titeln går ju i arv inom familjen. Åse påpekar också att det alltid är republikanerna som behövt tala om kungens ”trevlighet” för att sedan komma med sitt MEN och det principiella argumentet. För en monarkist spelar kungens vandel liten roll för lojaliteten, monarkin är större än kungen. Det skulle till och med, om vi följer Åse i spåren, kunna vara så att talet om kungens festande och kvinnoaffärer så som de återges i boken förstärker den positiva bilden av kungens ”vanlighet” i meningen ”vanlig överklass”.

Åse påpekar också att det finns en slags folklig njutning förknippad med kungahuset i Sverige. Den njutningen upplevs kollektivt när hela landet sluter upp för att se kronprinsessan Victoria gifta sig med den man hon uppenbarligen älskar, men den njutningen kan också komma till uttryck i debatten om den nya boken. Kungahuset exponeras åter i all sin ståt och sin oåtkomlighet, kvar står vi undersåtar och ser en 64-årig man på älgjakt eller en lyckligt leende 32-åring vid altaret.

De flesta av de skandalösa fester som kungen skall ha tagit del i tycks ha utspelat sig under Yuppie-eran och de nyrikas vulgära champagnebadande epok. På den tiden var det som (möjligen) idag anses folkligt och festligt något för en liten och mycket rik – om än växande – överklass. I slutet av den här epoken blev t ex tennisveckan i Båstad platsen inte för en sporthändelse utan för oavbrutet festande för människor som var, eller trodde sig, vara utan penningbekymmer. Att kungen ägnade sig åt det som andra personer ur hans sociala klass också ägnade sig åt är väl inte direkt förvånande? 

Jag tycker dock inte att Hovet lyckats hantera situationen särskilt bra. Det blev varken hackat eller malet av den egendomliga pressträffen ute i skogen efter älgjakten. Enklast hade varit att lämna en kommuniké där kungen meddelade att han inte ämnade kommentera boken vare sig vid älgjakten eller någon annan gång. Och sedan inte gjort det heller.

Debatten om kungens beteende handlar ömsom om hans s k omoraliska beteende och ömsom om monarkins ställning. Självklart ligger det något i argumenten att en statschef inte skall utöva sitt personliga nöjesliv bekostat av kriminella. Men är det verkligen det författarna försöker säga? Jag tror inte det. Istället är det den moraliska aspekten som fått dominera. Och det tror jag är en återvändsgränd.

Kungen är monark och som sådan står han över moraliska omdömen. Som person kan han vara en bra eller dålig kung, men som monark är han bara kung. Punkt och slut. Och det vet han mycket väl.

PS. Jag är vare sig monarkist eller republikan. Bara konsekvent. DS

Beautiful Blogger Award

Jag har blivit nominerad till Beautiful Blogger Award, ett slags hedersomnämnande som man sänder vidare till andra bloggare man tycker är förtjänstfulla på ett eller annat sätt. Det är statsvetarkollegan Björn Johnsson med Stardusts blogg som haft vänligheten att plocka med just mig. Tyvärr kan jag därmed inte nominera honom tillbaka! Hans blogg är dock ytterst läsvärd. Jag tänker inte heller nominera Ulf Bjereld – jävet är extremt – men rekommenderar gärna läsning. Men nu skall jag ju faktiskt nominera sju andra bloggare också. Jag väljer att plocka några olika äpplen ur korgen. Och sedan berätta sju intressanta saker om mig själv (det avgör ju ni kära läsare…).

And the nominees are….

1. Storstad. Marika Lindgren Åsbrink skriver smart, tungt, ärligt, tufft och angeläget. Alltid informerad, kunnig, logisk, välformulerad och vass. Oftast med hjälp av den ack så effektiva empirin. Första bloggen jag läser när jag sätter mig vid datorn. 

2. Finistère. Här skriver författaren Bodil Malmsten. Kanske inte en alldeles vanlig blogg. Jag läser den med ojämna mellanrum, oftast när jag behöver lite upp-och-hoppa. Jag blir så himla glad av att läsa alla sorgerliga saker som Malmsten skriver. (Extramaterial: Det är Sören Holmbergs förtjänst att jag läser Bodil Malmsten alls. Han gav mig hennes dikter i disputationspresent. Sedan var jag såld.)

3. Henrik Ekengren Oscarsson. En statsvetarkollega som tagit tredje uppgiften på största allvar. Hans blogg är ett helt eget open university. Här finns massor att hämta även kolleger emellan. Inte sällan börjar ett korridorsamtal med Henrik med repliken: – Jag läste på din blogg att…

En kombination av Oscarsson och Lindgren Åsbrink är rena medborgarskolan.

4. Tankar i natten. Här skriver Leo Holtter, som är kyrkopolitiskt aktiv i Öppen Kyrka, med en kyrklig/kristen bias. Lite smått och gott om livet norr om Stockholm. Roligt, och ibland ytterst allvarligt.

5. Ett hjärta rött. Här skriver Ilse-Marie, mest om sjukförsäkringsfrågor. Att följa denna blogg innebär att man får en djup kunskap om vilka faktiska konsekvenser de förändrade villkoren i sjukförsäkringen fått. Här finns en påläst och energisk person som knyter samman texter och argumentation på ett mycket övertygande sätt. Och tar en hel del fina bilder också!

6. Sociologisuget. En kollektivblogg med alla möjliga (och omöjliga) vinklar från och till sociologi! Känns som att kliva in mitt i ett studentfika på universitetet. Uppfriskande.

7. Och, till slut, Philosophical Comment där filosofen Christian Munthe diskuterar både medicinsk etik, moralfilosofi och politik med ojämna mellanrum (och ibland i ganska omfattande poster). Insiktsfullt och utmanande!

Så var det sju intressanta saker om mig själv.

1. Slutade skolan när jag var 16 år och började arbeta samma sommar. Året efter var jag landets yngsta fackklubbsordförande då jag varit med och bildat klubb på dåvarande annonsbyrån Annons-Krantz i Göteborg.

2. Varit med vid njurtransplantation som åskådare (living donor). Fick möjligheten då jag arbetade som läkarsekreterare på transplantationsenheten vid dåvarande Sahlgrenska sjukhuset. (Ja, jag svimmade. Bars ut och gick in igen när jag kvicknat till.) Sedan dess övertygad organdonator.

3. Jag har firat julafton i direktsändning eftersom jag i slutet av 1970-talet var med om den stora Närradiosatsningen i Göteborg. Prata och spela skivor. Blev en hejare på att tona in och ut musiken vid mixerbordet.

4. Spelade klaviatur i ett symfonirockband. Idel manliga musikerkolleger ansåg dock att min klassiska pianoutbildning var ett problem. Jag tror inte de tyckte detsamma om min förebild Rick Wakeman.

5. Är en ensamvarg. Fast det är det ingen som tror. Beundrar Simone de Beauvoir, Graham Greene och Katherine Hepburn.

6. Har en obesvarad kärlek till schack. Tillbringat många Pariskvällar under 1990-talet i förtvivlade försök att slå datorn. No way.

7. Läste år 1996 Mitt förnamn är Ronny och grät. Kände igen snart sagt varenda rad. Rekommenderas.

Snipp snapp slut.

Florida: ”Servicejobben och förorten bör uppgraderas”

Richard Florida är en ”urbanteoretiker” som älskar Sverige och är mest känd för sitt begrepp ”creative class”. Han är produktiv, omgiven av ett energiskt forskningsteam och förfäktar en blanding av samhällsvetenskapliga och normativa uppfattningar om vår framtid. Det göteborgska bokförlaget Daidalos har nu översatt och gett ut Floridas i år publicerade pamflett om världen efter finanskrisen ”Den stora omställningen. Hur nya former för liv och arbete skapar välstånd efter kraschen” (2010).

Boken är en utvidgad artikel från tidskriften Atlantic, och behandlar sambandet mellan ekonomisk utveckling och spatial förändring. Florida rasar igenom en stor mängd illustativa exempel, betar av såväl arbetsmarknad, bostadspolitik och kommunikationsfrågor (både virtuella och materiella) men jag ämnar stanna upp inför två trådar som jag finner särskilt intressanta. 1. Florida menar att – likt många andra – att service- och tjänstesektorn är den vilken kommer att skapa välstånd i framtiden, men han gör en lite annan tolkning än t ex den svenska regeringen. 2. Florida lyfter också fram förorten som en framtidsplats, berömmer megastäderna och är inte alls kritisk till s k urban sprawl (städers territoriella spridning).

Florida skriver om behovet av att underlätta för skapande av kreativa och kvalificerade jobb, men, säger han, det är också ”viktigt att uppvärdera den analytiska och sociala aspekten i alla jobb.” (kursiv i orig) (s 149). Florida menar att så länge de flesta nya jobb i tjänstesektorn är genomgångsjobb, ofta för ungdomar och studerande, som t ex städning och kafé-jobb, så kommer arbetsmarknaden att ha en obalans. Florida betonar att jobben i tillverkningsindustrin och högteknologin minskar på lång sikt, om alla tänker sig att jobb i dessa sektorer är vad man söker för långsiktighet så kommer samhället att förbli i en ”jobbskaparsvacka” (s 150).

Florida argumenterar för att göra arbetena inom tjänstesektorn ”mer innovativa, mer produktiva och bättre betalda” (s 151) Han betonar att det inte räcker med högre löner i sektorn, istället vill man ”lära sig saker, utveckla sina kompetenser och öka i kapacitet och självförtroende genom vidareutbildning och intern befordran.” (ibid) Florida menar alltså att det inte räcker – kanske t o m är kontroproduktivt – att subventionera och uppmuntra servicesektorn i största allmänhet. Istället är det inovationer, analytisk kapacitet och kreativitet som skall stimuleras.

Den andra tråden jag väljer att ta upp är Floridas betoning av förortens betydelse. Många har menat att globaliseringen reducerar stadens betydelse som plats, men Florida menar att det är precis tvärtom. Megaregioner är för vår tid ”vad förstäderna var för efterkrigseran” skriver han (s 178). När megaregioner lockar till sig nya människor växer innerstäder och förstäder ihop, när sedan mototvägarna korkar igen bygger man ut kollektivtrafiken, menar Florida. Genom förstäderna – som redan finns på plats – så har staden en spatial utbredning som kan utnyttjas i den växande megaregionen. Han avfärdar motsättningen mellan å ena sidan ”urban sprawl” och å andra sidan ”tillbaka till staden”.

Boken största brist är att den är extremt USA-fixerad (men Stockholms trängselavgifter nämns!) och utvecklingen där har inte helt klara paralleller med t ex den svenska utvecklingen. Men bortsett från det är boken inspirerade, lättläst och tankeväckande.

101101: Som en illustration till delar av Floridas teser skriver idag SvD om glesbygdens befolkningsmässiga utarmning mot bakgrund av ett demografiskt statistiskt underlag. Här.

Tidsanda och sexualbrott

Förslaget till ny sexualbrottslag som presenterades idag (SOU 2010:71) lanserar – som en del – ett förslag om att införa en ny straffbestämmelse sexuellt övergrepp, som skall vara baserat på offrets bristande samtycke/tillåtelse. Utredningen har en detaljerad diskussion kring bakgrunden till brottet, och menar också att bestämmelsen skall vara underordnad såväl våldtäkt som sexuellt tvång. Om handlingen alltså inte är åtalbar enligt dessa två lagrum så skall bestämmelsen om sexuellt övergrepp komma in.

Det har funnits en oro för att offrets beteende skall komma än mer i fokus i rättegången om samtyckesbegreppet lanseras som ett underlag i rättegången. Utredningen skriver emelelrtid att:

Utgångspunkten för utredningen av brottet sexuellt övergrepp bör vara att förutsättningslöst utreda huruvida målsäganden lämnat en (giltig) tillåtelse eller inte till den sexuella handlingen. Målsägandens upplevelse av integritetskränkning blir då central. Av särskilt intresse blir dessutom hur den misstänkte agerat i själva gärningsögonblicket och m – och i så fall hur – denne försäkrade sig om att en tillåtelse förelåg.

Liksom vid utredning av våldtäktsbrottet är det en helhetsbedömning av gärningen som ska göras och frågorna bör koncentreras till vad som hände i själva övergreppssituationen. Målsägandens beteende före händelsen, så som att hon eller han följt med den misstänkte hem eller tillåtit vissa närmanden, saknar närmast helt betydelse också för utredningen av detta brott. Vid bedömningen av den misstänktes uppsåt kan det dock inte helt bortses från målsägandens beteende i medelbar anslutning till den aktuella gärningen. Om målsäganden exempelvis först samtyckt till en sexuell handling men sedan ändrat sig måste den misstänkte ha haft möjlighet att uppfatta det.  (s 255-6)

Utredningen markerar alltså att offrets agerande före gärningen inte skall vara av relevans, utom vid en situation där offret först har givit sin tillåtelse men sedan ändrat sig. Man kan säga att utredningen sätter det tänkta offret i fokus och låter den personen vara den som får definiera den sexuella handlingen. Ingen kan längre utgå från att hon eller han ville ha sex för att man hade vissa kläder, följde med hem eller tyckte en kyss var okej.

Tidsandan är en annan än den var på 1970-talet. Sexualbrottsutredningen presenterade i SOU 1976:9 en utredning, vars förslag aldrig genomfördes, som ville sänka straffen för våldtäkt, hävdade att offrets beteende i meningen inviter, klädsel och agerande skulle mildra straffet för en eventuell våldtäkt samt också avkriminalisera incest och sänka åldern för sexuella handlingar. Syftet var att avdramatisera samhällets syn på sexualitet och minska statens inflytande på sedlighetens område. Utredningens förslag skall också ses mot bakgrunden av att det tidiga 1970-talet kännetecknades av en önskan att minska mängden brottsliga handlingar överhuvudtaget och minska fängelsevistelserna.

Det finns en livlig debatt om frågan i bloggosfären.

Kristdemokrati i utförsbacke?

Jag medverkade idag i ett kort inslag i ”Människor och Tro” i P1 med anledning av den skandinaviska kristdemokratins problem att vinna och behålla väljare.

Grundfrågan var om kristdemokratin förlorat sitt berättigande på grund av ”moralliberala” vindar i Skandiavien. Mitt svar får nog sägas vara nej, det är inte därför det går dåligt för kristdemokratin.

Kristdemokratin i Skandinavien är i mångt och mycket en produkt av 1960-talets ”avkristning” trots att Norges parti har en längre historia. Dessa partier är mer känsliga för opinionssvängningar eftersom de kommit efter den s k fastfrysningen av den skandinaviska partisysten på 1920-talet. Efter upptiningen som skett sedan 1970-talet har kristdemokratin att konkurrera med många andra nya rörelser – från de gröna till de främlingsfientliga.

Det norska partiet har valt att hålla fast vid en slags ”norsk lösning” som blandar ett starkt internationellt engagemang med en fast förankring i de frikyrkliga och kristna kretsar där partiet en gång föddes. Partiet har också försökt att bibehålla sig roll som ett alternativ till höger och vänster. Svensk kristdemokrati har valt sida på ett markerat sätt och ingår nu i en borgerliga koalition där konkurrensen från ett reformerat moderat parti är stark. Kristdemokraterna är inte längre ensamma om ”omsorg” och ”omtanke”, och små partier förlorar f ö så gott som alltid på koalitioner med stora partier.

Den svenska kristdemokratin har också valt att gång efter gång inta nya ståndpunkter som man sedan övergivit. Från början var partiet ett politiskt uttryck för svensk frikyrklighet men dessa grupper har man sedan länge försökt vända ryggen åt (även om det fortfarande är där kärnväljarna finns). Sedan ville partiet vara ett alternativ till vänster och höger (precis som i Norge), en position man också lämnat till förmån för en högerposition i en borgerlig koalition. Under en tid ville partiet lyfta fram etikfrågor och moral i samhället (t ex alkohol, utsatta ungdomar och ekonomisk moral) medan Kd idag vänt ryggen också åt, och faktiskt inte alls vill förknippas med, dessa frågor. Under en tid drev partiet starkt tanken om samhällets behov av en kristen värdegrund (ett tydligt drag hos det norska partiet) men även detta har, om inte övergivits så tonats ned mycket påtagligt. Slutligen försökte partiet också göra ett seriöst försök att knyta an till den europeiska kristdemokratiska traditionen genom starkt engagemang i EU-frågan, subsidiaritetsprincipen och personalismen. Även synen på välfärd inspirerades av den ursprungligen katolska socialläran. Men, dagens kristdemokrati har nu lämnat även detta idéarv. Dagens svenska kristdemokrati talar om ”politikens gränser”, ”verklighetens folk” och företagsklimat.

I skrivande stund hör jag nu i SR Ekot att Kd också lämnar den enda fråga som i princip alla svenska väljare förknippar med Kd: vårdnadsbidraget. Ännu en övergiven position.

För min egen del har jag tidigare framfört att jag tror att kristdemokratins enda sätt att bibehålla sin plats i svensk politik är att återvända till sin socialkonservativa position*. Det är där det finns ett utrymme för partiet – som ett allmänborgerligt parti med välfärdsambitioner. Visserligen är konkurrensen med Moderaterna stark, men å andra sidan är moderaterna idag liberala, det är inte kristdemokraterna.

*Socialkonservativa nyckelord: Statlig välfärd, kollektivism, fokus på familjen och andra ”naturliga” gemenskaper, starkt statligt ansvar för medborgarnas levnadsstandard och personliga skydd, traditionalism och auktoritet.

Skjutningar i Malmö: Inte samma tid som då

I ett samtal på morgonkvisten i P1 med Sydsvenskans kulturskribent Per Svensson hävdade jag att parallellerna mellan Lasermannens tid i början av 1990-talet och dagens situation med den okände skytten i Malmö är överdrivna.

Vi vet inget om skytten i Malmö och bakgrunden, vilket kan vara angeläget att påpeka. Bortsett från detta så anförde jag följande argument: Opinionen är idag mobiliserad, både invandringkritiska/främlingsfientliga/rasistiska grupper å ena sidan och invandringspositiva/toleranta/anti-rasistiska grupper å den andra. I början av 1990-talet var frågan om invandring till Sverige inte alls politiskt mobiliserad, istället var det då som frågan mobiliserade framför allt ett starkt motstånd mot invandring. Opinionen var då också avsevärt mer negativ mot invandring och invandrare än idag. 

Vad som kan tilläggas är att Sverige under tidigt 1990-tal tog emot stora grupper flyktingar från ett europeiskt krig, det var ekonomisk kris i det svenska samhället och 80-talet hade lett till en politisk våg av nyliberalism. Begrepp som avreglering, privatisering och upphandling var nya i offentlig sektor.

Lyssna gärna här.

It’s now or never för socialdemokratin

Många politiska partier tycks idag leta efter sin borttappade ideologi. Men partier byter inte ideologi hipp som happ. I en tid när väljarna är rörliga – därför att de knappast har någon politisk övertygelse – försöker partierna istället tona ned sina ideologier och flyta ut mot mitten i det ideologiska spektrat. De upphör då att vara vitala kanaler mellan medborgare och makt eftersom de inte vågar vända sig mot medlemmarna (som blir allt färre) och de förmår inte heller engagera de breda lager av medborgare som är samhällsintresserade.

Partier, särskilt stora partier med ambitionen att också vara breda partier, har svårt att förändra sin ideologiska inriktning oavsett om man talar om förnyelse, föryngring eller kris. För många år sedan ägnade jag ansenlig tid åt studiet av ett stort partis ideologiska förändringar, det franska gaullistpartiet, som med sin önskan om nationell samling och refomer var ett s k statsbärande parti. Jag skrev en bok* om saken men också en kortare artikel där jag sammanfattade vad som krävs för att partier verkligen skall genomföra ideologiska förändringar.

Jag menar att väljarförluster är nödvändiga, men absolut inte tillräckliga, för att ett parti skall förändra sin ideologi. Men om det inte sker några väljarförluster så blir det heller inga partiideologiska förändringar. Partier förlorar dock också väljare utan att ändra sin ideologi, många är de partier som kämpar på i motvind och förlorar i val efter val. Jag menar dock att om partiet inte splittras, går upp i ett annat eller transformeras i grunden (något som är mycket vanligare på kontinenten än i Skandinavien) så kommer den partiideologiska förändringen förr eller senare. Antingen i samband med ett ledarskifte eller efter en kraftig förändring av konkurrenssituationen i det politiska systemet.

Valförluster driver ofta fram ledarskiften och ledarskiften kan medföra partiideologisk förändring. Men valförluster kan också medföra konkurrens av nya partier i systemet, ändrade vallagar (också vanligare i t ex Frankrike än i Sverige) eller nya koalitionsbildningar vid sidan av det förlustdrabbade partiet.

Gaullistpartiet var ett speciellt parti i så måtto att dess ideologiska bas var en mix av liberalism, konservatism och nationalism. Genom att betona olika delar av den mixen kunde man hantera de flesta förändringar i det omgivande systemet, partiet var alltså extra trögrörligt ideologiskt. Ändå genomgick det fyra större partiideoloiska förändrinagr mellan 1947 och 1990. Den första var redan 1959 när de Gaulle själv tog över partiet och partiet är under 1960-talet närmast liberalt, den andra var åren efter 1968 och var den mest genomgripande. Charles de Gaulle lämnade partiet och den s k vänstergaullismen försvann, partiet blev en starkt konservativ kraft i motsättning till den radikala vänstern. Den tredje förändringen inträffade i början av 1980-talet då gaullisterna fått seriös konkurrens av ett nu samlat liberalt högerparti. Gaullisterna betonar då, under sin nye partiledare Jacques Chirac, sina egna liberala drag starkare. Den sista av de förändringar jag kunde studera var just runt 1990 och innebar en tillbakagång till en konservativ ideologi.

Gaullistpartiet har många likheter med socialdemokratin i länder som Sverige: partierna har varit statsbärande, önskat breda nationella lösningar, haft en klasskoalition som politisk grundförutsättning och kunnat betona olika delar av sin ideologiska bas beroende på omgivningens förändringar. Men gaullistpartiet finns i praktiken inte längre utan ingår i det breda högerblocket bakom Nicholas Sarkozy (även om han är en ursprunglig gaullist). Kommer socialdemokratin att gå samma väg, bli en kraft inom en bred mitten-vänster-koalition? Nej, jag tror inte det.

Men socialdemokratin har förlorat två val i rad (riksdagsval), bytt ledare och partisystemet har förändrats på ett genomgripande sätt med den borgerliga alliansen och Sverigedemokraternas inträde. Om inte socialdemokratin lyckas – eller vill – genomföra ett ideologiskifte nu så är partiets framtid som ett av Europas stora all.

Framtiden är alltid ny och outforskad, men skall vi tro att det går att lära av historien så är det i sådana här lägen socialdemokratin skall förändras. Om inte det sker, ja, då skulle jag gissa att vi på sikt får se fortsatt kräftgång, nya ”socialdemokratiska” partier, fraktionalisering av partiet och kanske även nya radikala vänsterpartier. Men här beror utvecklingen mycket på vad som händer i borgerligheten och vart de gröna tar vägen. 

*För den som vill läsa min avhandling så heter den ”I Nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” och kom 1993. För den riktigt nördige finns det böcker att få 🙂

Vi har den fascism vi förtjänar

Isolering minskar högerradikala partiers framgångar och sådana partiers framgångar hänger samman med kraften i partiorganisationen. Och sambandet med krigstidens fascism är inte alls så efemärt som det ibland påstås. I en kommande bok* för statsvetaren David Art fram de här uppfattningarna på basis av en intervju- och partistudie studie av tolv västeuropeiska högerradikala partier.

Jag tillhör en grupp europeiska partiforskare som menar att uppkomsten och framgången för högerradikala, populistiska, invandringskritiska och/eller främlingsfientliga partier bör sökas hos partierna själva och i interaktionen med den specifika nationella kontexten. Det teoretiska perspektivet är partier, historiska och sociala skiljelinjer samt mobilisering, i kontrast till ett mer behaviouralistiskt och väljarbeteendestyrt perspektiv. David Art tillhör också denna grupp av forskare som sätter partier och mobilisering främst i förklaringskedjan.

De flesta högerradikala partier i västeuropa byggde vidare på fascistiska traditioner, menar Art. Antingen tog man över och transformerade ett gammalt parti med fascistiska rötter eller så uppstod partiet i samverkan med en stark kontextbestämd nationalistisk sub-kultur. Art menar att varje enskilt framgångsrikt högerradikalt parti i västeuropa har använt sig av den ena eller den andra av dessa strategier.

Möjligheten till framgång bygger också, enligt Art, på samverkan mellan mainstreamaktörer och den högerradikala rörelsen. I de länder där övriga aktörer tog avstånd och tidigt upprättade en s k cordon saintaire (ung. skyddsavstånd) hade de högerradikala svårt att värva och mobilsiera tillräckligt många aktivister för att bygga ett livskraftigt parti. På samma sätt begränsar en social stigmatisering de högerradikala partiernas möjligheter att växa. Priset blir för högt och endast personer som är verkligt radikala i sina idéer eller inte har något att förlora är villiga att gå med. Om de högerradikala vare sig möter avståndstagande eller stigmatisering har de så mycket lättare att rekrytera medlemmar och mobilisera väljare från bredare lager. Mest effektiva är isoleringsstrategierna, enligt Art, om de initieras redan från början. Om man som i Flandern och Frankrike väntar ett tag blir effekten mindre, särskilt som avståndstagandet då existerade vid sidan av ett socialt accepterande.

Avslutningsvis konstaterar Art att:

Framgångsrika högerradikala partier är alltså inte de självklara följderna av socioekonomisk förändring, gynnsamma valsystem och politiska institutioner eller några andra grupper av faktorer som lätt kan särskiljas från den specifika historien och politiska kulturen i vilken dessa partier har uppstått. (Min övers.)

Enkelt uttryckt, vi har den fascism och den högerradikala politiska rörelse vi förtjänar.

*David Art ”Inside the radical right. The development of anti-immigrant parties i Western Europe” Cambridge University press, 2011

Per Schlingmann som överstepräst

Per Schlingmann har övergått från att vara Moderaternas partisekretare till att bli regeringens kommunikationsstrateg (fast han är anställd som statssekreterare…). Igår eftermiddag ringde TT mig om undrade vilka för- och nackdelar en statsvetare kunde se med ett sådant uppdrag. Gåendes på Åkeshovsvägen i rask takt på väg till Brommaplan svarade jag snällt på frågorna och sa ungefär så här:

Moderaternas har återigen visat att de är på framkant och inser konsekvenserna av det nya politiska medielandskapet. Förr i världen kunde regeringen kallt räkna med ett visst utrymme i de större nationella medierna, särskilt radio och morgontidningar, för sina reformer och förslag. Man kunde också räkna med att kunna göra anspråk på sanningen om vad förslagen gick ut på eller ledde till. I dagens fragmentiserade medborgerliga offentlighet kan man inte alls vara lika säker, och framförallt har både tempot och antalet mediekanaler ökat lavinartat. Saker som inte blev en nyhet förr blir det idag. Som Schlingmann själv sagt finns det inget on-stage och off-stage längre – politiken är on-stage hela tiden. Interaktionen mellan aktörer är också mycket större än förr vilket innebär att mediearenan i sig själv genererar helt nya politiska processer som inte kan kontrolleras av regering eller motsvarande. Moderaterna har insett detta och därför sett till att få en egen ”spin doctor” på statsrådsberedningen vars uppgift blir att forma, påverka, medverka i och förflytta de här processerna.

Redan Anthony Downs påpekade i sitt klassiska arbete ”An economic theory of democracy” från 1957 om partistrategi att med tanke på hur tidsödande det är för medborgarna att själva bilda sig en uppfattning genom att ta del av all relevant information så spelar de s k medlarna (brokers) en helt avgörande roll. I vår moderna medievärld utgörs dessa medlare av journalister, redaktioner, ledarskribenter m fl. Andra medlare återfinns i det civila samhället bland organisationer och sammanslutningar i hela landet. En risk ur medborgarnas synvinkel är att Schlingmanns nya uppgifter innebär att regeringen tar större kontroll över dessa s k medlares verksamhet. Medborgarna får alltså inte ta ställning till den mångfald av tolkningar som av varandra oberoende medlare tidigare bistått med.  Avståndet mellan den förda politiken och politikens konsekvenser ökar.

En annan risk är att regeringen förytligar politiken  och lägger större vikt vid paketeringen än vid innehållet. Hur en reform kommuniceras blir väsentligare än vilka konsekvenser den får. Att hantera dessa konsekvenser genom god kommunikation blir viktigare än att undanröja dåliga konsekvenserna med politik.

Lite skämtsamt får Per Schlingmann rollen som överstepräst, den ende som får gå in bakom förhänget och tala med Gud* – som ju själv meddelat att man bara skall lita på saker som han själv säger. Fast det sa jag inte till TT, då hade reportern inte lyssnat på något annat jag sa…

Allt som allt, sammanfattningsvis tycks den nya alliansregeringen än mer bli en kreativ affär mellan tre män; Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann och Anders Borg. Statsminister Fredrik Reinfeldt har en förmåga att kreativt utnyttja vad många andra partiledare uppfattar som politiska problem och han besitter en uthållighet och kyla i sitt agerande som är imponerande. Men onekligen också lite skrämmande.

*I den bibliska judendomen går översteprästen en gång om året in i ett utrymme i templet där arken med stentavlorna står, bakom ett förhänge, för att kommunicera med Gud.